Dir. 1989:14

Utvärdering av prövningsförfarandets effekter i ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst

Innehåll

Mitt förslag

Bakgrund

Nuvarande ordning

Förutsättningar för vapenfri tjänst

Utredningsförfarandet

Påföljder vid vägran m.m.

Kritik mot prövningsförfarandet

Utredningsuppdraget

Hemställan

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Beslut

Dir. 1989:14

Beslut vid regeringssammanträde 1989-03-16.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet R. Carlsson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utvärdera

effekterna av prövningsförfarandet i ärenden om tillstånd till vapenfri

tjänst.

Bakgrund

De nuvarande förutsättningarna för vapenfri tjänst beslutades av

riksdagen år 1978 (prop. 1977/78:159, FöU 28, rskr. 371). Därvid

utformades 1 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst så att en värnpliktig

kan få tillstånd till vapenfri tjänst i stället för

värnpliktstjänstgöring, om det kan antas att bruk av vapen mot annan är

så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse

att han inte kommer att fullgöra värnplikten. Det i propositionen

uttalade syftet med reformen var bl.a. att vidga möjligheterna att

erhålla tillstånd till vapenfri tjänst utan att principen med allmän

värnplikt rubbades, att förenkla prövningsförfarandet och att minska

antalet fall av vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller

vapenfri tjänst.

Nuvarande ordning

Allmänt

Tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas enligt 10 § lagen

(1966:413) om vapenfri tjänst av vapenfrinämnden på ansökan av den

värnpliktige. Av 22 § framgår att nämndens beslut i tillståndsärenden

kan överklagas till regeringen.

Den som ges tillstånd till vapenfri tjänst får inte övas i bruk av vapen

eller åläggas att bära vapen eller ammunition. Den vapenfria tjänsten

fullgörs inom totalförsvarets civila del. Den som samtycker därtill kan

dock åläggas att tjänstgöra inom det militära försvaret.

Förutsättningar för vapenfri tjänst

För tillstånd till vapenfri tjänst krävs enligt praxis att den

värnpliktige har en sådan villkorslös respekt för människolivet att den

inte kan förenas med den medborgerliga skyldigheten att försvara vårt

samhälle med vapen. Den som skall få vapenfri tjänst måste ta avstånd

från att själv bruka vapen mot annan, oavsett ändamålet och de

övergripande motiven för vapenbruket. Dock anses ett reflexmässigt eller

instinktivt försvar eller våld i en nödvärnssituation i och för sig inte

tillräckligt för att utesluta vapenfri tjänst. Den som inte anser sig

kunna fullgöra värnpliktstjänstgöring med vapen men som skulle kunna

bruka vapen för att rädda en värnlös från en angripare skall alltså inte

vägras sådant tillstånd enbart av det skälet. Denna och liknande

situationer anses inte relevanta för bedömningen i tillståndsfrågan på

annat sätt än att de belyser den enskildes motiv och därmed innebörden

av hans övertygelse.

Som förutsättning för vapenfri tjänst krävs vidare att den sökandes

inställning till vapenbruket är av djupt personlig art och att

vederbörande inte ändrar inställning när han utsätts för andras

påtryckningar att delta i det väpnade försvaret i det fall landet skulle

angripas. Det saknar betydelse i sammanhanget om inställningen mot

bruket av vapen mot en annan människa grundar sig på religiös eller

annan övertygelse. Det avgörande är att inställningen skall vara klart

knuten till en stark respekt människolivet och dess okränkbarhet. En

övertygelse om krigets och våldets meningslöshet, orättvisa och

inhumanitet antas inte vara tillräckligt hållfast inför omgivningens

påtryckningar i en krigssituation. Enbart en sådan övertygelse anses

därför inte kunna berättiga till vapenfri tjänst.

Det ankommer på den sökande att själv ge underlag för det antagande som

förutsätts för tillstånd till vapenfri tjänst. Det skall dock inte

ställas särskilt hårda krav på den sökande att styrka den övertygelse

han hävdar.

Utredningsförfarandet

Tillståndsprövningen i ärenden om vapenfri tjänst sker i regel först

efter utredning i varje enskilt fall. Enligt 4 § kungörelsen (1966:414)

med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga ankommer det således

på vapenfrinämnden att förordna en särskild utredare som biträder

nämnden vid inhämtande av underlag för prövningen. Om det är uppenbart

obehövligt, kan nämnden dock avgöra tillståndsfrågan utan att särskild

utredare förordnats.

Utredaren skall i förekommande fall enligt 5 § samma kungörelse kalla

den sökande till samtal. Vid samtalet skall den sökande informeras om

förutsättningarna för att få vapenfri tjänst och bestämmelserna för

tjänsten samt om tjänstgöringsalternativen. Utredaren skall vidare låta

sökanden redogöra för skälen till att han inte vill bruka vapen mot

annan.

Vapenfrinämnden har fastställt en vägledning för utredare i

vapenfriärenden. I vägledningen sägs bl.a. att utredaren skall sträva

efter att samtalet genomförs under avspända former så att sökanden kan

känna att han fritt får uttrycka sin uppfattning och framlägga sina

skäl. Utredaren skall således om möjligt undvika att styra det inledande

samtalet. I andra fall måste utredaren vara mer aktiv och genomföra

samtalet utan att sökanden känner sig pressad eller utsatt för förhör.

Det fortsatta samtalet bygger i hög utsträckning på frågor som ställs

till den sökande. Dessa får enligt vägledningen inte utformas så att de

kan tolkas som ett uttryck för utredarens egen uppfattning och

personliga värderingar. Om svaren är otydliga eller undvikande, bör

utredaren uppmana sökanden att förtydliga sig eller ställa

kompletterande frågor för att om möjligt klarlägga sökandens

inställning. I den mån oklarheter kvarstår och detta beror på bristande

förmåga hos den sökande att uttrycka sig, skall utredaren ange detta i

kommentaren över samtalet.

När samtalet har avslutats upprättar utredaren ett skriftligt referat av

samtalet. Referatet skall innehålla uppgifter om sökandens övertygelse

och inställning i fråga om vapenbruk samt utredarens bedömning i ärendet

och om vapenfri tjänst tillstyrks eller avstyrks.

Den sökande får sedan tillfälle att yttra sig över den skriftliga

redovisningen. Ärendet tas därefter upp för beslut i nämnden. Avgörandet

sker efter föredragning av den tjänsteman vid kansliet som utsetts att

handlägga ärendet.

1989 års proposition

Efter utredning av försvarets rationaliseringsinstitut beslutade

regeringen (prop. 1988/89:110) att föreslå riksdagen att anta förslag om

handläggningen av ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst.

I propositionen föreslås ändringar i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

och värnpliktslagen (1941:967). Ändringarna innebär att ärenden om

tillstånd till vapenfri tjänst och om tjänstgöringsförhållandena för en

sådan tjänst i första instans avgörs av en ny myndighet benämnd

vapenfristyrelsen. Ärenden som avgjorts av vapenfristyrelsen föreslås

vidare kunna överprövas av en ny myndighet benämnd totalförsvarets

tjänstepliktsnämnd. Till denna nämnd förs också de ärenden som nu prövas

av värnpliktsnämnden. Tjänstepliktsnämndens beslut skall inte kunna

överklagas. Därigenom skulle regeringen således upphöra att vara sista

instans för prövning av ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst.

Reformen föreslås träda i kraft senast den 1 januari 1990.

Påföljder vid vägran m.m.

Bestämmelser om straffrättsliga påföljder för värnpliktiga som i samband

med utbildningen åsidosätter sina åligganden finns i värnpliktslagen

(1941:967).

Således föreskrivs i 39 § att en värnpliktig, som olovligen avviker

eller uteblir från tjänstgöring, vägrar eller underlåter av lyda en

förmans order eller på annat sätt åsidosätter vad som åligger honom

skall dömas för värnpliktsbrott om gärningen varit ägnad att medföra

avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt. Påföljden är

böter eller fängelse i högst ett år. För den som av oaktsamhet

underlåter att inställa sig till tjänstgöring kan enligt 38 § enbart

böter utdömas.

För vapenfria tjänstepliktiga finns motsvarande ansvarsbestämmelser i 14

och 16 §§ lagen (1966:413) om vapenfri tjänst.

De straffrättsliga påföljderna är kombinerade med bestämmelser för

prövning av frågor om förnyad inkallelse av dem som hemförlovats på

grund av värnpliktsbrott eller motsvarande brott av vapenfria

tjänstepliktiga, s.k. anmälningsärenden. Bestämmelserna grundar sig på

ett bemyndigande i 46 § värnpliktslagen enligt vilket regeringen eller

myndighet som regeringen utser får besluta att en värnpliktig tills

vidare eller för viss tid inte skall åläggas tjänstgöring om han vägrar

eller underlåter att fullgöra vad som åligger honom eller om han

olovligen avviker eller uteblir från tjänstgöringsstället och det kan

antas att han inte kommer att fullgöra tjänstgöringen.

Av 21 a § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst framgår att bemyndigandet

också gäller motsvarande situationer för vapenfria tjänstepliktiga.

Enligt bestämmelser utfärdade av regeringen skall värnpliktsverket resp.

nämnden för vapenfriutbildning, sedan den tjänstepliktige lagförts för

nämnda brott, överlämna ärendet till regeringen för prövning av frågan

om vederbörande skall kallas in på nytt. En förutsättning för

överlämnande är dock att domstolens val av påföljd eller andra

omständigheter ger anledning att anta att den tjänstepliktige inte

kommer att fullgöra någon form av tjänstgöring. I avvaktan på

regeringens beslut får kallelse till ny tjänstgöring inte utfärdas. I

övriga fall får den tjänstepliktige kallas in igen.

I anmälningsfallen tillämpar regeringen en praxis som innebär i huvudsak

att den som lagförts minst två gånger för överträdelser av aktuellt slag

och därvid ådömts påföljd som innebär minst två månaders

frihetsberövande tills vidare inte skall inkallas till ny tjänstgöring.

Kritik mot prövningsförfarandet

Efter år 1978 har det i debatten tid efter annan riktats kritik mot

utformningen av prövningsförfarandet i ärenden om tillstånd till

vapenfri tjänst. Enligt kritiken har förfarandet i sig medfört en

minskad benägenhet hos de värnpliktiga att söka tillstånd till vapenfri

tjänst. I kritiken har också hävdats att bifallsfrekvensen minskat efter

den genomförda reformen. Samtidigt har det framhållits att antalet fall

av vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring som en följd av detta har

ökat och att fängelsepåföljd kommit att utdömas i större omfattning. I

dessa avseenden skulle utvecklingen således strida mot de intentioner

som låg till grund för 1978 års reform.

Utredningsuppdraget

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att en särskild utredare

bör tillkallas för att genomföra en utvärdering av prövningsförfarandets

effekter. Utvärderingen bör syfta till att ge klarhet i om den sedan år

1978 tillämpade ordningen för tillståndsprövning i vapenfriärenden

kommit att motsvara avsikten med den då genomförda reformen eller

medfört effekter som strider mot denna.

Utredningen bör inriktas mot att först ta fram ett statistiskt underlag

och att därefter utvärdera underlaget med avseende på förhållandena före

och efter reformen.

Utredaren bör således redovisa antalet/frekvensen

-- meddelade tillstånd resp. avslag i slutligt avgjorda ärenden om

vapenfri tjänst

-- lagförda värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga som anmälts för

överträdelser med anknytning till deras tjänstgöring och de påföljder

som ådömts de enskilda individerna för sådana överträdelser

-- beslut av regeringen i anmälningsärenden rörande dessa och beslutens

innebörd samt

-- fall av underlåtelse att fullgöra värnpliktstjänstgöring i vilka den

enskilde tidigare fått avslag på ansökan om vapenfri tjänst.

Om utredaren under arbetets gång finner att ytterligare underlag behövs

för en utvärdering, skall även detta redovisas.

Med underlaget som utgångspunkt bör utredaren beskriva och analysera

eventuella orsakssamband mellan de tjänstepliktigas beteenden i

nyssnämnda avseenden, de enskilda motiven härför och

tillståndsprövningen.

Också resultatet av denna analys bör ställas i relation till syftet med

vapenfrireformen.

Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete före utgången av år

1989.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för försvarsdepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppdrag att utvärdera prövningsförfarandets effekter i

ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta fjärde huvudtitelns anslag A 2.

Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Försvarsdepartementet)