Dir. 1989:22

Utredning om service, stöd och vård till psykiskt störda

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1989-05-11

Snabb med ojämn utveckling

Förbättrad välfärd för många men brister i samordningen

Den specialiserade psykiatrins arbetsformer

Bristande utvärdering och uppföljning

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Dir. 1989:22

Beslut vid regeringssammanträde 1989-05-11

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Hulterström, anför.

1 Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att överväga och

föreslå olika åtgärder för att uppnå en förbättrad och effektivare

service och vård till psykiskt störda.

Utredningen skall kartlägga situationen inom psykiatrin och utvärdera

effekterna av den förändring från slutna till öppna vårdformer som skett

under 1980-talet.

Utifrån analyserna skall utredningen bl.a. överväga

-- roller och former för samarbete mellan vårdsektorn och andra

samhällssektorer och former för samverkan med frivilligorganisationer

och närstående,

-- behov och utformning av en samordnande funktion för psykiskt

långtidssjuka med beaktande av bl.a. behovet av stöd till varaktiga

kontakter med arbetsmarknaden,

-- behov och utformning av en samordnande funktion för tidigt störda

barn och ungdomar,

-- psykoterapins och psykoanalysens ställning i vården,

-- den geropsykiatriska kompetensens roll och ställning,

-- den specialiserade psykiatriska vårdens utformning och avgränsning

mot andra vårdområden inkl. bedömning av behovet av specialisering

exempelvis i form av särskilda katastrofresurser,

-- åtgärder för en förbättrad forskning, utvärdering och uppföljning

beträffande psykiatrins förändring.

2 Bakgrund

Behovet av psykiatrisk vård hos befolkningen kan vara svårt att

fastställa. Enligt vissa undersökningar beräknas dock ungefär 15--20 %

av dem som söker primärvård ha psykiska eller sociala störningar. Under

ett år har 2--3 % av befolkningen kontakt med den psykiatriska

öppenvården och ungefär 1 % läggs in vid psykiatrisk klinik. Under sitt

liv beräknas ca 2 % av befolkningen komma att vara i behov av omfattande

och långvarig psykiatrisk service och vård.

Inom hälso- och sjukvården finns en omfattande organisation uppbyggd för

specialiserad psykiatrisk vård. De totala kostnaderna för denna vårdgren

uppgår för närvarande till närmare 9 miljarder kr. eller 13 % av hälso-

och sjukvårdens kostnader, dvs. ca 1 % av bruttonationalprodukten (BNP).

Samtliga kostnader som sammanhänger med psykiska störningar är dock

betydligt större. Om dessa kostnader kan påverkas genom insatser för

förbättrad service och vård till psykiskt störda berörs således en

avsevärt större andel av BNP än 1 %.

Förebyggande insatser är av stor betydelse när det gäller att minska

omfattning av psykisk ohälsa. Socialstyrelsen har i en rapport år 1988

redovisat ett program för preventiva åtgärder. Frågor om förebyggande av

bl.a. psykisk ohälsa behandlas i den Folkhälsogrupp som regeringen

inrättat som en undergrupp till hälso- och sjukvårdsberedningen.

Snabb med ojämn utveckling

Kännetecknande för den senaste 20 års-perioden är att det skett en

mycket snabb förändring av den psykiatriska vården. Från att ha

bedrivits inom en särorganisation med inriktning mot ett varaktigt

omhändertagande av patienterna har verksamheten utvecklats till en

integrerad del av hälso- och sjukvården och med en markerad inriktning

mot att patienterna skall ges förutsättningar att leva i det vanliga

samhället. Antalet vårdplatser inom den psykiatriska vården har totalt

sett minskat med närmare 40 % under de senaste 20 åren. Särskilt har

antalet vårdplatser vid mentalsjukhusen minskat och är i dag bara en

tredjedel av antalet i slutet av 1960-talet.

Utgångspunkterna för den nya organisationen av den psykiatriska vården

har lagts fast av socialstyrelsen i Riktlinjer för 80-talets

psykiatriska vård (Socialstyrelsen anser 1980:2). Basresurserna för

stödet till människor med psykiska störningar är den kommunala

socialtjänsten och primärvården. Den mer specialiserade psykiatriska

vården bör enligt socialstyrelsens riktlinjer förmedlas i en samlad

organisation i s.k. sektorer där brett sammansatta team svarar för

vården. Arbetet inom sektorerna organiseras så att teamen i princip

svarar för all specialiserad psykiatrisk vård till befolkningen inom ett

geografiskt område. Vid områdesindelningen eftersträvas att psykiatrins

områdesgränser skall sammanfalla med dem som tillämpas för

primärkommunernas socialtjänst liksom för primärvården i syfte att

underlätta samarbete mellan de olika vårdgivarna.

Behovet av vårdplatser beräknas, enligt sjukvårdshuvudmännens planer,

fortsätta att minska och minskningen förväntas ytterligare accentueras

till följd av satsningen på öppna vårdformer. Målsättningen är att de

särskilda mentalsjukhusen helt skall avvecklas och att den akuta vården

i första hand skall koncentreras till psykiatriska enheter

samlokaliserade med somatisk korttidsvård vid läns- och länsdelssjukhus.

Mer omfattande och längre vårdinsatser skall enligt planerna förläggas

till behandlingshem resp. sjukhem.

De flesta av sjukvårdshuvudmännen har genomfört ett målmedvetet

förändringsarbete, och långtgående planer har antagits. Antalet

inneliggande patienter har i flertalet landsting minskat förhållandevis

kraftigt under senare år. Enbart under 1980-talet har antalet minskat

med 40 %. Påfallande är emellertid de stora skillnaderna i

förändringstakt mellan olika sjukvårdsområden.

Till en del kan variationerna bero på att vissa grupper av patienter

räknas till skilda vårdgrenar i olika sjukvårdsområden. En bidragande

orsak är också att det på många håll är brist på specialistutbildade

läkare och annan vårdpersonal inom psykiatrin. Men de viktigaste

orsakerna är att dels utbyggnaden av de öppna vårdformerna, dels

samverkan med primärvården och primärkommunerna inte kommit lika långt i

olika landsting. Psykiskt störda möter alltså en mycket varierande vård

och service beroende på var i landet de lever. Framförallt är

skillnaderna stora mellan storstäderna och övriga delar av landet.

Förbättrad välfärd för många men brister i samordningen

Utvecklingen av de nya vårdalternativen har inneburit betydande

välfärdsvinster och förbättrad livskvalitet för stora grupper av

psykiskt störda. Den kanske tydligaste illustrationen till detta är att

antalet tvångsvårdade har minskat snabbt i anslutning till att vårdens

inriktning har förändrats. Från år 1979 t.o.m. år 1988 har antalet

tvångsvårdande under en viss dag minskat med mer än 7 000 till ca 2 800.

Graden av utbyggnad av de alternativa vårdformerna inverkar på

tvångsvårdens omfattning. Satsningen på öppen vård har således i detta

avseende gett en positiv effekt.

Även i andra avseenden än att tvångsinslagen minskat har utvecklingen

medfört en förbättrad situation för psykiskt störda. Utbyggnaden av den

öppna vården har medfört att många långtidssjuka har kunnat erbjudas

möjligheter till ett liv utanför institutioner. De decentraliserade

vårdformerna har inneburit att patienterna har kunnat ges en

kvalificerad psykiatrisk service utan att de ryckts loss från sitt

normala sociala sammanhang.

Inom regeringskansliet bereds för närvarande ett förslag till ny

psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning. Till grund för arbetet ligger bl.a.

socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och

rättssäkerheten. Utgångspunkten för arbetet är att det bör ske en

minskad användning av tvångsvård och att patienternas rättssäkerhet

skall stärkas. Förslag till ny lagstiftning beräknas kunna redovisas i

år.

Fortfarande finns dock vissa brister, framför allt vad gäller den

sociala verklighet som patienterna möter utanför den avgränsade

vårdsituationen. Den förändrade inriktningen från ett totalt

omhändertagande inom institutioner till en decentraliserad organisation

med enbart ett specialiserat vårdansvar förutsätter, för att patienterna

skall kunna erbjudas goda livsvillkor, att det sker en långtgående

samordning mellan den psykiatriska vården och andra organ i samhället.

Behovet av samordning och samverkan gäller främst den primärkommunala

socialtjänsten i form av både individ- och familjeomsorg och hemtjänsten

samt landstingens primärvård men även andra organ såsom bostads- och

arbetsförmedling, skyddade arbetsplatser, försäkringskassa, polis,

kriminalvård, fackliga och andra frivilliga organisationer. Även för

anhöriga och andra närstående finns betydande behov av samverkan och

stöd.

Ett ambitiöst förändringsarbete har bedrivits. Detta har dock präglats

av en betydande osäkerhet. Dessutom har oklarheter beträffande

ansvarsfördelningen varit en viktig tillbakahållande faktor. I vissa

fall har osäkerheten lett till att huvudmännen börjat bygga upp resurser

som egentligen inte tillhör deras ansvarsområde. Andra skäl till att

förändringsarbetet försvårats är att information och kunskaper om hur

psykiskt störda kan integreras i samhället inte har förts vidare från

psykiatrin. Vidare saknas i betydande grad ett gemensamt synsätt och

gemensamma målsättningar.

Inom de områden där primärkommunerna har ett vårdansvar som anknyter

till den psykiatriska vården, dvs. framför allt beträffande vården av

missbrukare och tidigt störda ungdomar, finns speciella problem. Inom

ungdomsvården har särskilt påtalats brister när det gäller möjligheterna

att skapa en fungerande vård som tidigt kan ge en effektiv behandling.

Sammantaget innebär bristen på sammanhållna arbetsformer och synsätt

betydande risker för att många psykiskt störda hänvisas till en

livssituation och ett livsinnehåll som inte främjar en psykisk hälsa.

Därmed ökar riskerna för återfall i psykisk störning. Förutom

välfärdsförluster för den enskilde medför således nuvarande förhållanden

ett större behov av psykiatrisk vård än vad som varit fallet om mer

tillfredsställande arbetsformer hade kunnat etableras.

Kriminalvårdens klienter har, i enlighet med den s.k.

normaliseringsprincipen som lades fast i 1974 års kriminalvårdsreform,

samma rätt som andra att få sina behov av bl.a. psykiatrisk vård

tillgodosedda. Erfarenheterna visar emellertid att kriminalvården har

stora svårigheter att få service från hälso- och sjukvården när det

finns behov av psykiatriska vårdinsatser. Antalet dömda med svåra

psykiatriska störningar har ökat under senare år och svårigheterna att

erhålla adekvat service förorsakar stora problem såväl på

kriminalvårdanstalterna som inom frivården.

Psykiskt utvecklingsstördas behov av psykiatrisk behandling skiljer sig

inte principiellt från andra gruppers. Trots utvecklingen mot att de

utvecklingsstörda alltmer integreras i samhället har vård och behandling

ofta kommit att förmedlas inom omsorgsverksamhetens egna ramar.

Den specialiserade psykiatrins arbetsformer

Förändringen av den psykiatriska vården mot öppna vårdformer har till

betydande del varit baserad på introduktionen av nya läkemedel och andra

biologiskt orienterade behandlingsmetoder. Parallellt har även en

psykologiskt och socialt orienterad psykiatri utvecklats. Tendensen

under de senaste decennierna har varit att de psykologiska och socialt

inriktade behandlingsmetoderna fått en starkare ställning. Utvecklingen

har också präglats av en ökad enighet om att behandlingen av psykiska

störningar ofta behöver innehålla inslag från de olika inriktningarna.

Den psykologiska behandlingen utförs i stor utsträckning av

psykoterapeuter. Sedan år 1985 svarar socialstyrelsen för legitimering

av psykoterapeuter. Statlig utbildning sker för närvarande på tre orter

i landet. Antalet psykoterapeuter har ökat kraftigt under senare år och

uppgår för närvarande till drygt 1 300. Trots den kraftiga ökningen av

personal med en psykoterapeutisk kompetens har framhållits att det finns

stora behov av psykoterapeutisk behandling som inte kan tillgodoses i

dag. Brister i gemensamt synsätt har även lett till att socialtjänsten i

vissa fall beviljar socialbidrag till psykoterapeutisk sjukvårdande

behandling.

Som ett led i den psykiatriska vårdens förändring eftersträvas, som

tidigare nämnts, att vården i huvudsak förmedlas i en sammanhållen

sektorsorganisation med ett ansvar för befolkningen inom ett geografiskt

område. Principen är att samtliga former av specialiserad psykiatrisk

vård skall erbjudas inom varje sektor. Sektorernas utformning varierar

mellan olika sjukvårdsområden, och i processen att utveckla de nya

verksamhetsformerna har vissa frågor om sektorsorganisationens innehåll

och avgränsning kommit att diskuteras. Ett sådant område gäller

primärvårdens uppgifter i relation till psykiatrin. En betydande del av

de psykiatriska vårdbehoven tillgodoses inom den reguljära

primärvårdsorganisationen. På många håll i landet pågår en utbyggnad av

psykiatrisk konsultverksamhet till primärvården. Inom vissa

sjukvårdsområden, framför allt där primärvården är väl utbyggd, har den

traditionella primärvårdsorganisationen också kompletterats med resurser

för öppenvårdsbehandling av psykiskt störda. En angelägen fråga inför

den framtida utvecklingen inom såväl psykiatri som primärvård är mot

denna bakgrund att principer för avgränsning och samarbetsformer läggs

fast.

Andra frågor som kommit att aktualiseras i utvecklingen av

sektorsorganisationen är behovet och utformningen av specialiserade

resurser inom och mellan sektorerna. Socialstyrelsen har nyligen i en

rapport till regeringen behandlat frågan om psykoterapi vid psykoser. I

rapporten konstateras bl.a. att det som en del av den fortsatta

avvecklingen av vårdplatser vid mentalsjukhusen finns betydande behov av

utbyggnad av platser vid mindre behandlingshem för mer långvarig

terapiintensiv vård. I dag förfogar endast ett fåtal sektorer över

sådana resurser och ett betydande förändringsarbete krävs för att de

angivna målsättningarna skall kunna fullföljas.

Utöver barn- och ungdomspsykiatrin och den vård som sker på enheterna

för särskilt vårdkrävande finns idag relativt sett få specialiserade

funktioner inom den psykiatriska organisationen. En stark tonvikt har

lagts vid att den organisationsnivå som för den somatiska vården kallas

länsdelsnivån skall svara för huvuddelen av all psykiatrisk service till

befolkningen. En integrerad basorganisation med helhetsansvar har

betonats och varit ett viktigt led i arbetet med att komma bort från den

ofta alltför snävt specialiserade vården vid mentalsjukhusen. Allt

eftersom erfarenheterna av de nya organisationsprinciperna ökar bör det

vara möjligt att kunna bedöma behovet av läns- och regionfunktioner inom

den psykiatriska vården.

Ungefär hälften av samtliga vårdplatser inom den psykiatriska vården är

belagda med personer som 65 år och däröver. Äldre personer är alltså en

dominerande grupp bland patienterna i den slutna psykiatriska vården.

Det ökande antalet mycket gamla kan således förväntas ställa krav på

ökade insatser från den psykiatriska vården. Den minskning av den slutna

psykiatriska vården som skett under senare år har emellertid till stor

del gällt just äldre människor. Många med långa vårdtider har kunnat

skrivas ut till andra vårdformer genom att satsningen på hemtjänst och

primärvård gjort det möjligt för många äldre att leva i sin vanliga

bostad.

Åldersdemens som t.ex. Alzheimers sjukdom drabbar ett stort antal äldre;

totalt beräknas att upp till 5 % av befolkningen som är 65 år och äldre

utvecklar ett åldersdement beteende. Fram till slutet av 1960-talet

vårdades de flesta med dessa sjukdomar inom psykiatrin. Därefter har

långtidssjukvården inkl. lokala sjukhem och i stor utsträckning även

socialtjänsten övertagit det primära vårdansvaret för personer med ett

åldersdement beteende. Den psykiatriska vården har ett ansvar för

kvalificerad diagnostik och uppgiften att vidareutveckla det s.k.

geropsykiatriska området som helhet. Utbyggnaden av de geropsykiatriska

resurserna varierar dock mellan olika delar av landet. Med hänsyn till

den demografiska utvecklingen finns det starka skäl att lägga fast den

geropsykiatriska kompetensens ställning.

Bristande utvärdering och uppföljning

Karakteristiskt för det hittillsvarande förändringsarbetet inom den

psykiatriska vården har varit att modell- och utvecklingscentra endast i

begränsad omfattning varit anknutna till enheter för forskning inom det

psykiatriska området. Socialstyrelsen och Sjukvårdens planerings- och

rationaliseringsinstitut (Spri) har genomfört vissa studier av den

psykiatriska vårdens förändring. Generellt gäller dock att utvärdering

och uppföljning av alternativa modeller för hur vården bör vara uppbyggd

har varit bristfällig.

Medicinska forskningsrådet och delegationen för social forskning har

tagit vissa initiativ för ökad forskning inom området. I relation till

förändringsarbetets omfattning är dock hittillsvarande insatser

otillräckliga för att effekterna av de genomförda förändringarna inom

psykiatrin, både kvalitativt för patienter, närstående m.fl. och

resursmässigt, skall kunna följas på ett tillfredsställande sätt.

Breddningen mot att behandling av psykiska störningar bör innehålla

såväl biologiska som psykologiska och sociala moment har vidare haft

sitt minsta genomslag inom universitetsklinikerna vilket medfört att

forskning och läkarutbildning ofta blivit alltför snävt inriktad. Det

finns därför behov av en förbättrad forsknings- och

utvecklingsverksamhet.

3 Utredningsuppdraget

Inom den psykiatriska vården pågår således en snabb strukturförändring.

Den hittillsvarande utvecklingen har otvivelaktigt givit betydande

välfärdsvinster för stora grupper av människor som drabbats av psykiska

störningar. Erfarenheterna visar emellertid att det funnits en

otillräcklig beredskap hos andra organ i samhället än den avgränsade

psykiatriska vården för att tillgodose psykiskt stördas behov av stöd

och hjälp utanför den egentliga vårdsituationen. Effekterna har blivit

onödiga förluster av livskvalitet och att många söker sig till den

psykiatriska vården utan att egentligen ha behov av den specialiserade

psykiatrins insatser.

Jag vill här framhålla att Sverige i ett internationellt perspektiv

sannolikt har unika resurser att tillgodose också psykiskt stördas behov

av service och stöd, bl.a. genom den målmedvetna satsningen på den

generella välfärdspolitiken. Att behoven inte kunnat tillgodoses beror

alltså inte främst att det saknas resurser i samhället utan det beror i

stället till stor del på att det finns brister i samordning och att det

saknas ett gemensamt synsätt och gemensamma arbetsformer.

En särskild utredare bör tillkallas för att kartlägga situationen och

utvärdera effekterna av den förändring som skett inom psykiatrin under

den tid mentalsjukhusen och andra slutna vårdformer avvecklats. Särskilt

bör utvecklingen mot de öppna vårdformerna studeras och analyseras mot

bakgrund av de målsättningar som legat till grund för

förändringsarbetet. Utifrån de slutsatser som dras bör utredaren lämna

förslag till olika åtgärder för att uppnå en förbättrad och effektivare

vård och service till psykiskt störda med beaktande av alla aktuella

resurser i samhället.

Utredaren bör anvisa former för hur primärkommunernas socialtjänst och

andra organ utanför den psykiatriska vården kan ge en fullgod service

och hjälp som bidrar till att öka möjligheterna till ett fullvärdigt och

oberoende liv för psykiskt störda och deras närstående. Roller och

former för samarbete mellan olika samhällsorgan i fråga om insatser till

den berörda gruppen av människor bör tas upp. Även frågor om olika

frivilligorganisationers roll bör behandlas.

I detta sammanhang bör utredaren närmare behandla frågor om var

tyngdpunkten i vårdinsatser bör läggas för att ge en effektiv

psykiatrisk och psykosocial vård- och behandlingskedja. Härvid bör

särskilt insatser till personer med kombinerade sociala och psykiatriska

vård- och hjälpbehov behandlas.

En särskild fråga som bör tas upp är behovet och eventuell organisation

av en kontaktmannafunktion till stöd för psykiskt störda med omfattande

och ofta återkommande tillfälliga vårdbehov. Denna grupp patienter har

visat sig ha speciella problem i de öppna vårdformerna och är särskilt

sårbara vid brister i samordningen av olika insatser. Internationellt

har man alltmer börjat betona värdet av en funktion med ett mer

långsiktigt ansvar för att individernas samlade behov av vård och

service skall tillgodoses. Den funktion med kontaktperson som behandlas

i socialtjänstlagen har liknande grunder liksom de särskilda resurser

för stöd i öppen vård som finns i vissa landsting. Någon direkt

motsvarighet till den angivna funktionen finns dock inte i Sverige och

det är väsentligt att utredaren behandlar dessa frågor. I anslutning

till detta bör utredaren också överväga formerna för hur en bättre

samordning av insatser för tidigt störda ungdomar kan uppnås. Härvid bör

utredaren också överväga vilka aktiva åtgärder som kan vidtas för att

öka psykiskt stördas möjligheter att få arbete, utbildning resp. andra

arbetsförberedande åtgärder.

Utredaren bör behandla den psykoterapeutiska och den psykoanalytiska

vårdens roll, inriktning och omfattning. Det bör övervägas om

ytterligare åtgärder bör aktualiseras för att bättre tillgodose behovet

av psykoterapeutisk behandling. Härvid bör effekterna av den särskilda

ersättning till psykoterapeutisk behandling som staten och

Landstingsförbundet träffade överenskommelse om den 20 april 1989

särskilt behandlas.

Utredaren bör vidare behandla frågor om länspsykiatrins avgränsning

gentemot primärvården och socialtjänsten. Utifrån en analys av

hittillsvarande utveckling bör utredaren överväga om erfarenheterna

pekar på att nya principer för samverkan och samordning bör läggas fast.

I detta sammanhang bör formerna för övergång mellan olika verksamheter

t.ex. från barn- till vuxenpsykiatrin och från social till psykiatrisk

behandling studeras.

I prop. 1987/88:176 om äldreomsorgen inför 90-talet anges att den

psykogeriatriska kompetensen behöver utvecklas inom den psykiatriska

vårdorganisationen. De närmare formerna för hur detta skall ske

redovisas inte i propositionen. Utredaren bör därför behandla hur

behovet av en specialiserad funktion för geropsykiatri kan tillgoses. I

detta sammanhang bör särskilt behandlas frågor om hur verksamhetsformer

kan etableras som garanterar att s.k. falska demenser upptäcks och ges

en adekvat terapi.

Utredaren bör vidare överväga hur klienter inom kriminalvårdens frivård

skall kunna få sina behov av psykiatrisk vård tillgodosedda inom den

allmänna sjukvården. Motsvarande frågor beträffande intagna på

kriminalvårdsanstalterna kommer att behandlas i anslutning till det

förslag till ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och behandling av

psykiskt störda lagöverträdare som regeringen planerar att lägga fram i

år.

Med utvecklingen mot en mer samhällsintegrerad omsorgsverksamhet som

bakgrund bör utredaren överväga hur psykiskt utvecklingsstördas behov av

psykiatrisk vård skall kunna tillgodoses.

Utredaren bör vidare behandla eventuella behov av specialiserade

verksamheter inom den psykiatriska vården. Som tidigare beskrivits har

utvecklingen mot ett brett allmänpsykiatriskt ansvar för sektorerna gett

mycket positiva effekter. Utifrån dessa erfarenheter bör det nu kunna

bedömas om och i så fall inom vilka områden det kan vara motiverat med

ytterligare och nya sektorsövergripande åtgärder. Särskilt viktigt i

detta sammanhang är frågan om det är motiverat med åtgärder för

förbättrat psykiatriskt omhändertagande och stöd vid krisreaktioner i

samband med katastrofer. Vidare bör eventuella behov av speciella

psykiatriska insatser till invandrare och flyktingar uppmärksammas.

Enligt min bedömning är det utomordentligt angeläget att det sker en

fortlöpande uppföljning av den snabba förändringen inom det psykiatriska

vårdområdet. Både studier av konsekvenser för den enskilde och en

utvärdering av effektiviteten hos alternativa modeller måste löpande

genomföras. Den svaga anknytningen till forsknings- och

utvecklingsfunktioner som i dag är karakteristisk för förnyelsen av den

psykiatriska vården är därför enligt min mening en allvarlig brist.

Utredaren bör därför överväga hur en närmare forskningsanknytning kan

uppnås och ange former för hur ett tillfredställande forsknings- och

utvärderingsarbete kan uppnås vad gäller det psykiatriska vårdområdet.

Härvid bör frågor om finansiering behandlas, varvid det bör beaktas att

kommuner och landsting i ökad utsträckning bör svara för

utvecklingsverksamhet och forskning. I sammanhanget bör även behovet av

hälsoekonomiska studier tas upp till behandling.

Utredaren bör särskilt ta hänsyn till de förslag som den s.k.

äldredelegationen (S 1988:A) avser att presentera under sommaren 1989.

Inom regeringskansliet pågår arbetet med att bereda de förslag som den

s.k. rehabiliteringsberedningen redovisat i sitt betänkande (SOU

1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering. Personer med psykiska

störningar är en av de grupper som kan komma att beröras av de förslag

som presenterats i betänkandet. Utredaren bör i tillämpliga delar beakta

de frågeställningar som aktualiseras med anledning av beredningens

förslag. Vidare bör samråd ske med den handikapputredning (S 1988:3) som

nyligen påbörjat sitt arbete.

4 Ramar för utredningens arbete

För utredaren skall gälla de allmänna tilläggsdirektiv som utfärdats den

16 februari 1984 till samtliga kommittéer och särskilda utredare (dir.

1984:5). Utredningsarbetet bör bedrivas i samverkan med de två

kommunförbunden, socialstyrelsen, berörda patient- och

anhörigorganisationer samt övriga berörda myndigheter och

organisationer.

Utredaren bör överväga om avrapportering bör ske både i form av ett

traditionellt betänkande och i mer lättillgänglig form.

Utredaren bör slutredovisa sina förslag under år 1992.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för socialdepartementet

att tillkalla en utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

-- med uppdrag att genomföra en utredning om service, stöd och vård till

psykiskt störda,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde till

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta femte huvudtitelns anslag A 2. Utredningar

m.m.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Socialdepartementet)