Dir. 1989:31

Översyn av Sveriges lantbruksuniversitet

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1989-06-08

Mitt förslag

Sveriges lantbruksuniversitets organisation och verksamhet

Behovet av en översyn

Utgångspunkter för en översyn

Hemställan

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Beslut

Dir. 1989:31

Beslut vid regeringssammanträde 1989-06-08

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström, anför.

Mitt förslag

En särskild utredare skall tillkallas för att se över verksamhetens

inriktning och styrning vid Sveriges lantbruksuniversitet. Arbetet skall

redovisas successivt.

Sveriges lantbruksuniversitets organisation och verksamhet

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) tillkom den 1 juli 1977 efter beslut

av riksdagen (prop. 1976/77:67, JoU 17, rskr. 247). Beslutet innebar att

ett riksdagsbeslut från år 1974 fullföljdes. Genom beslutet fick

lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan en gemensam

styrelse och ett gemensamt rektorsämbete. 1977 års beslut fattades i

anslutning till reformeringen av högskoleutbildningen. Genom beslutet

blev de då aktuella högskolorna en högskoleenhet med tre fakulteter,

nämligen en lantbruksvetenskaplig, en skogsvetenskaplig och en

veterinärmedicinsk. Organisationen anpassades till högskolan i övrigt.

Samtidigt inordnades skogsmästarutbildningen i universitetet. Den 1 juli

1979 inordnades även skogsteknikerutbildningen i SLU.

I anslutning till sammanslagningen år 1977 omlokaliserades de delar av

skogsvetenskapliga och veterinärmedicinska fakulteterna som var belägna

i Stockholm till Uppsala, Umeå och Garpenberg. Verksamheten vid SLU

bedrivs för närvarande vid ca 40 platser i landet, varav fem är

huvudorter med både forskning och utbildning.

För verksamheten vid SLU gäller dels högskolelagen (1977:218) och 1--8

kap. högskoleförordningen (1977:263), dels förordningen (1977:344) för

Sveriges lantbruksuniversitet. Statliga medel för verksamheten tillförs

SLU dels över särskilda anslag på jordbruksdepartementets huvudtitel,

dels via forskningsråd och myndigheter. En inte oväsentlig del av

resurserna kommer från näringsliv och organisationer. Den totala

budgeten för budgetåret 1987/88 uppgick till närmare 1,2 miljarder kr.

varav 887 milj. kr. var statliga anslag.

SLU:s verksamhet rör i huvudsak de areella näringarna. Dominerande är

därvid jordbruks/livsmedelsområdet och skogsbruksområdet. Andra

verksamhetsområden är trädgårdsnäring, rennäring och fiskodling. SLU är

sålunda ett sektoruniversitet. Verksamheten rymmer förutom

grundforskning därför även tillämpad forskning och försöksverksamhet.

Grundforskningens andel av resursförbrukningen för FoU har ökat under

senare år. Betydande resurser används för miljövårdsforskning.

Även högskoleutbildningen knyter an till de areella näringarna, i

huvudsak jordbruket inkl. veterinärmedicin, trädgårdsnäringen och

skogsbruket. På dessa områden svarar SLU för nästan all eftergymnasial

utbildning. Antalet studerande är ca 2 000 fördelade på tio

utbildningslinjer, vissa med flera olika inriktningar. Fem av dessa

linjer är långa.

För att förmedla den kunskap som nås inom SLU finns en särskild

konsulentavdelning. Den centrala administrationen handhas av en central

förvaltningsenhet. Det finns ingen statlig myndighet mellan SLU:s

styrelse och jordbruksdepartementet.

Behovet av en översyn

Sedan beslutet fattades om att bilda SLU år 1977 har stora förändringar

inträffat inom de områden för vilka SLU:s verksamhet är avsedd. På

jordbrukets område betonas nu allt starkare behovet av en helhetssyn på

livsmedelskedjan, allt från produktionsresursen mark till den färdiga

konsumentprodukten och dess egenskaper. Ett ändrat konsumtionsmönster

och en stark produktivitetsutveckling i hela den industrialiserade

världen har starkt förändrat förutsättningarna för det svenska

jordbruket. Miljö- och hälsoaspekter ställs allt mer i förgrunden. Den

senaste frihandelsöverenskommelsen i GATT och de förändringar i

livsmedelspolitiken som kan komma att följa av förslagen från den

livsmedelspolitiska arbetsgruppen ställer ytterligare krav på en

fortsatt förändring inom jordbruket. För att kunna tillgodose alla dessa

intressen ökar kraven både på interdisciplinär samverkan och på

grundforskning.

Den utveckling jag nu har redovisat inverkar även på veterinärmedicinens

område. Djurens hälsa och hänsynen till deras naturliga beteende blir

allt mer viktiga i husdjursskötseln. Det kommer till uttryck inte minst

i den nya djurskyddslagen som beslutades förra året. Samtidigt

förflyttas tyngdpunkten i efterfrågan på veterinärtjänster alltmer från

jordbrukets djurhållning till livsmedelskontroll och vård av

sällskapsdjur.

Även på skogsområdet har grundläggande frågor som rör miljön fått en

ökande betydelse under den senaste tioårsperioden. Ökande krav på ett

intensivare utnyttjande av våra skogar har följts av starkare krav på

hänsynstagande till naturvårdens intressen. Luftföroreningarnas negativa

inverkan på skogsmarken och därmed skogsproduktionen framstår som ett

allt mer allvarligt hot.

De stora förändringar jag här har redovisat översiktligt kommer också

till uttryck i de tre särskilda, övergripande forskningsprogram som har

beslutats under de senaste åren och som administreras av skogs- och

jordbrukets forskningsråd. Det gäller programmen rörande alternativa

produktionsformer i jordbruket, livsmedel samt skog och miljö. Stora

delar av dessa program är förlagda till SLU. Inom SLU har regelbundna

omfördelningar av resurserna gjorts för att möta de nya kraven.

Uppbyggnaden av SLU utgick från de dåvarande tre högskolorna. Även om

omorganisationen var omfattande präglas SLU fortfarande av de

förhållanden som rådde före 1977. I vissa avseenden hävdas sålunda

fakultetsgränserna bestämt. Olika regeringsbeslut har efter hand fattats

för att skapa förutsättningar för en sammansmältning av universitetet

och för att underlätta tvärvetenskapligt samarbete. Så t.ex. har SLU

numera ett gemensamt anslag för samtliga fakulteter och verksamheter som

SLU självt får fördela. Vidare har det införts en samlad planeringsram

för utbildningen som inte i detalj styr utbildningens omfattning på

olika linjer. Men andra förhållanden som exempelvis den formella

organisationsuppbyggnaden och de fasta förordnandena för professorer kan

ha försvårat en anpassning av större omfattning. Engagemanget i de

samlade, interdisciplinära forskningsprogrammen har mot den bakgrunden

ställt stora krav på SLU.

Förändringarna inom de areella näringarna pågår fortfarande. Givetvis är

det önskvärt att forskning, försök och utbildning för näringarna kan

anpassas härtill. Det är också önskvärt att forskningen kan ligga så

långt framme att dess resultat kan ingå i underlaget för

förändringsbesluten. Mot bakgrund av vad jag redovisat i det föregående

bör en särskild utredare nu tillkallas för att dels göra en utvärdering

av inriktningen och omfattningen av SLU:s verksamhet, dels undersöka

vilka åtgärder som kan bidra till att underlätta styrningen av

verksamheten.

Utgångspunkter för en översyn

Mot bakgrund av vad jag anfört i det föregående bör det göras dels en

övergripande kvalitetsbedömning av forskning vid SLU, dels en bedömning

av om resurstilldelningen är väl avvägd.

En viktig utgångspunkt för dessa bedömningar är SLU:s funktion som

sektorforskningsuniversitet. I den egenskapen bedriver SLU en omfattande

verksamhet som finansieras på annat sätt än genom direkta statliga

anslag. De övriga anslagen kommer från både staten och näringslivet

m.fl. Detta tar sig uttryck bl.a. i en stor andel projektbunden

forskning.

Kvalitetsbedömningen bör vara av mer övergripande karaktär. Enskilda,

starkt avgränsade forskningsområden bör sålunda inte granskas i detalj.

Av värderingen, i vilken utländsk expertis bör kunna medverka, bör det

även framgå om det finns ämnesområden som bör mönstras ut eller läggas

till. Det är önskvärt att värderingen redovisar eventuella förändringar

under den senaste tioårsperioden och pekar ut viktiga arbetsområden för

de kommande åren. En granskning och värdering av SLU:s handlingsprogram

1987/88--1991/92 bör göras i detta sammanhang.

Vid bedömningen av resurstilldelningen bör det först göras en mer

övergripande analys av dess storlek på SLU:s olika verksamhetsområden i

relation till svensk forskning utanför SLU. I ett andra steg bör

resursfördelningen mellan SLU:s verksamhetsområden studeras. I det

sammanhanget är försöksverksamhetens omfattning av intresse. Jag

återkommer till den i det följande.

Allt eftersom behovet av kunskaper ökar blir det allt svårare för ett

litet land som Sverige att skapa tillräckliga resurser till angelägen,

heltäckande forskning. Det gäller även forskning på de areella

näringarnas områden. Visst forskningssamarbete förekommer mellan vårt

land och övriga nordiska länder samt i viss mån med andra, främst

europeiska länder. Utredaren bör bedöma om ett utvecklat samarbete kan

underlätta en koncentration och fördjupning av den svenska forskningen

inom de areella näringarna samtidigt som vår tillgång till breda

kunskaper inte minskas.

Ren försöksverksamhet bedrivs i förhållandevis stor omfattning vid SLU.

Verksamheten har delvis sin bakgrund i en bedömning att näringarna med

sin stora mängd små företagare inte själva lämpligen kunde tillgodose

sitt behov härav. Utredaren bör närmare granska försöksverksamhetens

omfattning på olika områden och bedöma vilken verksamhet som kan

avvecklas eller överföras till näringarna eller berörda myndigheter.

Utgångspunkten bör vara att direkta statliga anslag till SLU bör bekosta

endast sådan försöksverksamhet som har ett uttalat allmänt intresse.

Försöksverksamhet i övrigt, finansierad av myndigheter, organisationer

och företag, bör kunna bedrivas vid SLU i den utsträckning den inte

inkräktar på SLU:s övriga verksamhet eller leder till extra kostnader

för staten.

En viktig del av forskningsverksamheten är förmedlingen av

forskningsrön. Utredaren bör granska hur SLU:s konsulentverksamhet

fyller sitt syfte. I förmedlingen av nya forskningsrön till de i

näringarna praktiskt verksamma har sektormyndigheterna en viktig roll.

Utredaren bör därför undersöka om det ömsesidiga informationsutbytet är

effektivt och föreslå de förbättringar som är möjliga. En utgångspunkt

skall därvid vara att SLU:s ansvarsområde inte skall vidgas till den

rådgivning och information som ankommer i första hand på

sektormyndigheterna.

När det gäller SLU:s utbildningar bör utredaren göra en allmän bedömning

av om antalet utbildningsplatser på de olika linjerna är väl avvägt med

hänsyn till marknadens nuvarande och väntade efterfrågan och behov. Om

utredaren finner att en förändring bör ske bör närmare förslag lämnas

härom. Av särskilt intresse är vilken förnyelse som kan behövas inom

olika utbildningsgrenar för att möta framtidens krav. I det sammanhanget

bör också bedömas om resursanvändningen inom SLU:s utbildningsområden är

väl avvägd med hänsyn till utbildningarnas innehåll eller om

utbildningen skulle kunna göras effektivare med bibehållen eller högre

kvalitet genom en förändring. Så t.ex. bör utredaren pröva om en utökad

praktikverksamhet utanför SLU innebär en rationalisering.

Forskarutbildningen är för SLU, i likhet med för andra högskolor,

grundläggande för en framgångsrik forskning. Utredaren bör analysera

utbildningens inriktning och kvalitet ställd mot bl.a. den inriktning av

forskningen som förordas för framtiden.

Utredaren bör slutligen behandla vissa administrativa förnyelsefrågor.

Som jag har redovisat i det föregående är SLU, med vissa betydelsefulla

undantag, administrativt uppbyggt efter samma mall som högskolan i

övrigt. Det innehåll som SLU:s verksamhet har med inte enbart forskning

och högre akademisk utbildning utan också tillämpad FoU,

försöksverksamhet och mer praktiskt inriktad utbildning, ställer stora

krav på flexibilitet och förmåga till snabb anpassning till vad

avnämarna efterfrågar. Den nuvarande organisationsformen har enligt

bl.a. en revisionsrapport rörande den lantbruksvetenskapliga fakulteten

som riksrevisionsverket lämnade hösten 1988 visat vissa brister

härvidlag. Det återspeglas också i det förnyelsearbete som pågår inom

SLU, t.ex. vid den skogsvetenskapliga fakulteten. Utredaren bör mot

bakgrunden av bl.a. dessa arbeten närmare pröva vilka förändringar av

organisatorisk och ekonomiadministrativ art som bör genomföras för att

nå en större flexibilitet och underlätta omprioriteringar.

Utgångspunkten bör därvid vara en analys av hur beslut om

resursfördelning och omprioriteringar fattas inom SLU och hur effektiva

dessa beslut är. Ett mål för förändringar bör vara att bättre möjliggöra

omfördelningar inte bara inom en fakultet utan också, när det är

angeläget, mellan fakulteter och mellan forskning och utbildning. Därvid

bör beaktas statsmakternas behov av att kunna prioritera

resursanvändningen.

Utredaren bör i detta arbete inte vara bunden till de nu gällande

särskilda bestämmelserna för lantbruksuniversitetets organisation. För

att anpassning och förnyelse skall kunna göras utan tillskott av nya

resurser kan nämligen krävas upplösning av vissa bindningar som finns i

dag. Behovet av ämnesmässig ledning inom vissa små ämnesområden skulle

bl.a. kunna fullgöras genom någon form av tidsbegränsade förordnanden

som forskningsledare.

Förnyelse bör i princip också kunna åstadkommas med hjälp av en svagare

bindning av medel till institutionerna och genom krav på en effektiv

verksamhet för att medel skall tilldelas ett visst forskningsområde.

Utredaren bör med utgångspunkt i de erfarenheter som vunnits vid SLU

eller inom högskolan i övrigt lämna förslag till åtgärder som leder till

en effektivare styrning av verksamheten i detta hänseende.

Av de frågor jag nu har behandlat kräver vissa ett mer omfattande

arbete. Så t.ex. kan det vid utvärderingen av forskningen vid SLU behöva

utnyttjas kunskaper utomlands. Annat som rör förnyelse i frågor av

administrativ karaktär kan behandlas snabbare och lösningarna ges formen

av försöksverksamhet. Utredaren bör därför redovisa sina förslag

successivt. Uppdraget bör slutredovisas senast den 1 juli 1991.

Utredaren bör beakta regeringens direktiv (dir. 1984:5) till statliga

kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning.

Utredaren bör vid arbetets påbörjande samt vidare under arbetets gång

informera berörda huvudorganisationer och i förekommande fall annan

berörd central arbetstagarorganisation med vilken staten har eller

brukar ha avtal om löner och andra anställningsvillkor samt bereda dem

tillfälle att framföra synpunkter. Utredaren skall därutöver informera

berörda arbetstagare om sitt arbete.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppgift att se över vissa frågor rörande Sveriges

lantbruksuniversitet,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta nionde huvudtitelns anslag Utredningar

m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Jordbruksdepartementet)