Dir. 1989:54

Straffrättsliga och processrättsliga frågor med anknytning till data- och teleteknikens utveckling m.m.

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1989-11-16

Mitt förslag

Bakgrund och skäl för mitt förslag

Lagstiftning och reformbehov

Utredningsuppdraget

Straffrättsliga frågor

Processuella frågor m.m.

Samråd och andra förutsättningar för arbetet

Hemställan

Beslut

Dir. 1989:54

Beslut vid regeringssammanträde 1989-11-16

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att överväga vilka

förändringar av de straffrättsliga och processrättsliga reglerna som är

påkallade med hänsyn till utvecklingen inom data- och teletekniken.

Utredaren bör också från samma utgångspunkt se över reglerna för olika

myndigheters utrednings- och kontrollverksamhet.

I första hand skall arbetet inriktas på bestämmelserna i brottsbalken

och rättegångsbalken. I fråga om den utrednings- och kontrollverksamhet

som inte utförs av de brottsutredande organen är det främst

bestämmelserna i taxeringslagen (1956:623) och bevissäkringslagen

(1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen som kan behöva ändras.

Utredaren bör emellertid ha stor frihet att bedöma vilka frågor som

behöver övervägas med hänsyn till syftet med översynen och det bör stå

honom fritt att lägga fram förslag även i fråga om angränsande

lagstiftning. Lagreglerna skall om möjligt utformas så att de passar in

också efter tänkbara förändringar inom data- och teletekniken.

Arbetet skall redovisas senast den 1 juli 1992.

Bakgrund och skäl för mitt förslag

Den tekniska utvecklingen

I regeringens prop. 1984/85:220 om datapolitiken lämnades en bred

översikt över hur tekniken med automatisk databehandling (ADB) har

utvecklats under senare år. Där konstaterades att datorer numera används

inom såväl offentlig som privat verksamhet för de mest skilda funktioner

och inom så gott som alla samhällssektorer.

Liksom andra tekniska omvälvningar har den moderna informationsteknikens

genombrott inneburit stora förändringar för samhället och de enskilda.

Olika funktioner och handläggningsrutiner har kunnat förenklas och ändå

fungera säkrare, snabbare och billigare än förut. Datatekniken har

blivit ett viktigt hjälpmedel tack vare de möjligheter som den öppnar

att på mycket kort tid sammanställa, bearbeta och sprida synnerligen

stora mängder av information. Men tekniken ökar samtidigt samhällets

sårbarhet och riskerna för ingrepp i medborgarnas personliga integritet.

Det jag nu har sagt om datateknik gäller i stor utsträckning också andra

former av modern informationsteknik, t.ex. teletekniken. I regeringens

prop. 1987/88:118 om inriktningen av telepolitiken gavs en beskrivning

av utvecklingen på teleområdet. I teleanläggningar kan man numera

hantera information på komplicerade och specialiserade sätt. Detta har

till följd bl.a. att de tjänster som kan tillhandahållas i telenäten

blir svårare att skilja från varandra. Gränsen mellan tele- och

dataområdena suddas ut.

Den tekniska utvecklingen på teleområdet kommer säkert att fortsätta. En

följd torde bli bl.a. att fler typer av teletjänster kan erbjudas.

Utöver vanliga telefonsamtal och personsökning tillhandahålls redan i

dag sådana datakommunikationstjänster som videotex, elektronisk post,

telex, teletex, telefax och mobitex. Telemeddelanden kan förmedlas genom

tråd men även av radiovågor.

Teletjänster av olika slag tillhandahålls numera också av andra företag

än televerket. SJ, statens vattenfallsverk och försvaret driver stora

anläggningar för eget bruk. Fler delar av telesystemet kan komma att

kontrolleras av andra än televerket genom att delar av systemet får

olika ägare. Avvecklingen av kontorsväxelmonopolet kan bidra till detta.

Den utveckling som nu har beskrivits påverkar de tekniska

förutsättningarna för att avlyssna och övervaka de olika aktiviteterna.

Ett exempel är möjligheten att kryptera telemeddelanden.

Den nya tekniken tas i anspråk även på massmedieområdet. Ett exempel på

det är TV-sändningar via satellit och kabel. Även på detta område har

utvecklingen medfört vissa problem när det gäller tillämpningen av det

nuvarande regelsystemet.

Lagstiftning och reformbehov

Brottsbalken trädde i kraft år 1965. I centrala delar bygger reglerna i

brottsbalken på lagar av äldre datum. Sålunda har t.ex. bestämmelserna

om förmögenhetsbrotten i huvudsak behållit den utformning de fick genom

lagstiftning år 1942.

Det är med hänsyn till den tid som förflutit sedan tillkomsten av

reglerna i brottsbalken naturligt att samhällsutvecklingen och inte

minst de senare årens snabba utveckling av informationstekniken

inneburit att nya brottstyper och brottsmetoder uppkommit som inte kunde

förutses när lagbestämmelserna utarbetades. I stor utsträckning har dock

de befintliga straffrättsliga reglerna visat sig kunna användas även i

fråga om brottslighet med anknytning till datorer och annan modern

teknik.

I den mån det visat sig att lagregleringen inte kunnat möta den tekniska

utvecklingen har vissa lagändringar genomförts. En särskild bestämmelse

om straff för dataintrång infördes i samband med datalagens tillkomst

(1973:289). Bestämmelsen (21 §) avser den som olovligen bereder sig

tillgång till eller genom olovlig ändring eller på annat sätt angriper

en upptagning för automatisk databehandling. I

förmögenhetsbrottsutredningens betänkande (SOU 1983:50) Översyn av

lagstiftningen om förmögenhetsbrotten behandlades flera olika frågor som

rör datorrelaterad brottslighet. Bl.a. på grundval av utredningens

betänkande utvidgades år 1986 bestämmelsen om bedrägeri i 9 kap. 1 §

brottsbalken genom en regel med direkt tillämpning på olovlig påverkan

av resultatet av automatisk informationsbehandling eller andra liknande

processer (prop. 1985/86:65, JuU17, rskr. 121, SFS 1986:123). I samma

lagstiftningsärende vidtogs också några andra ändringar med sikte på

datoranknuten brottslighet. Bestämmelsen i 10 kap. 5 § brottsbalken om

trolöshet mot huvudman gjordes tillämplig också i fråga om den som

anförtrotts att självständigt handha eller övervaka skötseln av en

kvalificerad teknisk uppgift. Vidare gjordes föreskriften i 10 kap. 7 §

brottsbalken om olovligt brukande tillämplig oavsett

besittningsförhållandena, bl.a. för att möta vissa situationer där någon

olovligen utnyttjade någon annans datoranläggning. Det vidtogs också en

ändring i 21 § datalagen för att åstadkomma ett bättre skydd mot olovlig

avlyssning av datakommunikation. I lagstiftningsärendet diskuterades

även de allmänna principer som borde vara vägledande vid ny lagstiftning

på detta område.

Frågan om hur strafflagstiftningen bör anpassas till datateknikens

utveckling har självfallet aktualiserats även i andra länder än Sverige.

Runt om i världen har de nationella lagstiftarna sökt att finna lämpliga

lösningar på de nya problem som utvecklingen har fört med sig. Problemen

har naturligt nog uppmärksammats också i internationella sammanhang. Av

särskilt intresse är den nyligen offentliggjorda rapport om

datorrelaterad brottslighet som har utarbetats av en arbetsgrupp inom

Europarådet. Rapporten, som även behandlar straffprocessuella frågor,

innehåller en omfattande analys av olika straffrättsliga problem som

datatekniken medför samt på dessa analyser grundade riktlinjer för de

nationella lagarnas utformning. I anslutning till rapporten har

Europarådets ministerkommitté den 13 september i år antagit en

rekommendation, R (89) 9, enligt vilken medlemsstaternas regeringar bör

beakta rapporten och dess riktlinjer när de ser över sådan lagstiftning

som berörs av rapporten. Enligt rekommendationen skall staterna under år

1993 rapportera till Europarådets generalsekreterare om den utveckling

som skett på området när det gäller lagstiftning, praxis och

internationellt samarbete.

Även om den svenska lagstiftningen i olika hänseenden har anpassats till

den moderna tekniken återstår flera frågor. Ett område som är särskilt

förtjänt av en närmare analys är bestämmelserna i 14 och 15 kap.

brottsbalken som behandlar förfalskningsbrotten m.m. Inte minst mot

bakgrund av den inom Europarådet utarbetade rapporten och den därtill

anknutna rekommendationen finns det emellertid enligt min mening

anledning att göra en mera allmän översyn av det straffrättsliga

regelsystemets anpassning till de tekniska förändringarna och då

särskilt utvecklingen inom data- och teletekniken. Aktuell statistik

inte minst från utlandet visar att den datoranknutna brottsligheten

redan nått relativt höga tal. Det är dessutom troligt att brottslighet

med anknytning till denna teknik kommer att öka i takt med utvecklingen.

Det är angeläget att kunna möta dessa brottsformer med effektiva

straffbestämmelser. Den berörda lagstiftningen bör därför bli föremål

för en översyn.

Såsom bl.a. framhålls i europarådsrapporten är de problem som den

moderna tekniken fört med sig när det gäller brottsbekämpningen inte

begränsade till straffbestämmelsernas utformning. Det har även uppkommit

problem med anknytning till den straffprocessuella regleringen, särskilt

när det gäller användningen av tvångsmedel.

Rättegångsbalkens regler om de straffprocessuella tvångsmedlen är i sina

huvuddrag oförändrade sedan mer än 40 år. Tvångsmedelsanvändningen skall

grundas på en avvägning mellan samhällets intresse av att kunna utreda

och beivra brott och den enskildes intresse av skydd för sin personliga

integritet. Integritetsskyddssynpunkter har också påverkat utformningen

av bl.a. föreskrifterna i rättegångsbalken om editionsplikt och syn.

Regleringen innefattar starka rättsskyddsgarantier. Emellertid kan det

med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen på data- och

teleteknikens område ifrågasättas om reglerna i alla avseenden numera

har en alltigenom ändamålsenlig utformning.

En viss anpassning till den nya tekniken gjordes genom den

tvångsmedelslagstiftning som trädde i kraft den 1 september i år (prop.

1988/89:124, JuU25, rskr. 313, SFS 1989:650). Härvid reviderades

reglerna om telefonavlyssning och liknande tvångsmedel med hänsyn bl.a.

till den nya tekniken på teleområdet. Jag kunde emellertid redan i det

lagstiftningsarbetet konstatera att den nya tekniken motiverade en mer

övergripande översyn än som var möjlig i det då pågående

lagstiftningsärendet (jfr även SOU 1989:18 s. 69).

Frågan om utnyttjande av ADB-tekniken i myndigheternas

kontrollverksamhet har nyligen varit föremål för uppmärksamhet i

lagstiftningssammanhang. Genom ändringar i bl.a. taxeringslagen, vilka

trädde i kraft den 1 januari 1988, gavs skattemyndigheterna uttrycklig

befogenhet att granska ADB-baserade räkenskaper. Dessa nya regler

innebär bl.a. att granskning får ske inte bara av handlingar i

traditionell mening utan också av ADB-upptagningar samt att den hos

vilken taxeringsrevision görs är skyldig att låta

granskningstjänstemannen använda de tekniska hjälpmedel som behövs för

att kunna ta del av en ADB-upptagning (prop. 1987/88:65, SkU17, rskr.

70, SFS 1987:1228). I fråga om ADB-upptagningar som utgör personregister

enligt datalagen infördes emellertid samtidigt genom lagen (1987:1231)

om automatisk databehandling vid taxeringsrevision, m.m. begränsningar i

skattemyndigheternas befogenheter för att förhindra otillbörligt intrång

i de registrerades personliga integritet. Bestämmelserna innebär bl.a.

att datainspektionen utövar tillsyn över granskning som sker med hjälp

av ADB och att inspektionen får meddela föreskrifter för granskningen.

Vidare har datainspektionen genom en särskild förordning bemyndigats att

meddela verkställighetsföreskrifter för tillämpningen av lagen. Sådana

föreskrifter har meddelats i datainspektionens författning DIFS 1988:2.

Chefen för finansdepartementet konstaterade i propositionen - efter

samråd med chefen för justitiedepartementet - att frågan om vilka

befogenheter som skattemyndigheterna bör ha i sin kontrollverksamhet har

samband med de brottsutredande myndigheternas befogenheter och att en

ytterligare genomlysning av de komplikationer som är förknippade med

utnyttjandet av datalagrad information var nödvändig (prop. 1987/88:65

s. 59 f.). Det är nu en lämplig tidpunkt att ta upp även dessa frågor.

Vidare har utvecklingen av modern data- och teleteknik medfört ett

livligare informationsutbyte länderna emellan. För att utbytet mellan

Sverige och andra länder skall kunna utvecklas ytterligare är det

viktigt att vår lagstiftning som behandlar dessa tekniska hjälpmedel

inte skiljer sig alltför mycket från de andra ländernas. En översyn av

de straffrättsliga och straffprocessuella reglerna är motiverad för att

åstadkomma en bättre anpassning också i detta avseende.

Utredningsuppdraget

En särskild utredare bör tillkallas med uppdrag att utreda de frågor jag

nu har berört och att lägga fram förslag till de lagändringar som kan

behövas.

Den särskilde utredaren bör ha stor frihet att bedöma vilka frågor som

skall tas upp inom ramen för denna översyn. Jag skall i det följande

ange några utgångspunkter för arbetet och ge exempel på frågor som kan

kräva närmare överväganden.

Straffrättsliga frågor

Skydd för datorprogram och information på data m.m.

Vissa problem har uppkommit när bestämmelserna i 14 och 15 kap.

brottsbalken rörande urkunder skall tillämpas i datasammanhang. Det

gäller kanske främst förfalskningsbrottet i 14 kap. 1 §. Dessa

bestämmelser är i sin nuvarande utformning konstruerade för konkreta

angreppsobjekt - urkunder - t.ex. skuldebrev och skriftliga intyg. Det

har i skilda sammanhang diskuterats i vilken utsträckning bestämmelserna

kan tillämpas på datorprogram och information som lagrats på data. (Se

bl.a. Beckman m.fl., Kommentar till brottsbalken II, 5 uppl. 1982, s 77

ff. och där anmärkt litteratur.) Även om de gällande bestämmelserna i

viss utsträckning visat sig tillämpliga också i datasammanhang, är det

troligt att tillämpningsproblemen kommer att öka i takt med den tekniska

utvecklingen. Med hänsyn till de informationsmängder som lagras på data

är det uppenbart att ett effektivt straffskydd krävs. Jag anser därför

att detta är ett område som utredaren bör ta upp till närmare analys.

En utgångspunkt för utredningsuppdraget bör vidare vara de inom

Europarådet utarbetade riktlinjerna för den nationella lagstiftningen om

datorrelaterade brott som jag tidigare har berört.

Enligt dessa riktlinjer bör de straffrättsliga bestämmelserna erbjuda

skydd mot bedrägeri genom manipulationer med anknytning till datorer,

förfalskning av data eller datorprogram, skadegörelse på data eller

datorprogram samt datasabotage, dvs. åtgärder som vidtas i syfte att

förhindra ett datorsystems funktion. Enligt riktlinjerna bör också

förfaranden straffbeläggas som innebär olovligt tillträde till

datasystem och olovlig avlyssning av datakommunikation m.m.

I väsentliga hänseenden torde den svenska lagstiftningen uppfylla de

krav som ställs upp i dessa riktlinjer, särskilt efter de senaste

lagstiftningsåtgärder på området som jag har redogjort för. Att frågan

om förfalskningsbestämmelsernas tillämpning är något som bör övervägas

ytterligare har jag dock redan nämnt. Med hänsyn till betydelsen av

internationell anpassning i lagstiftningshänseende när det gäller

datorrelaterad brottslighet bör utredaren även i övrigt analysera

behovet av de lagändringar som kan krävas för att den svenska

lagstiftningen skall följa Europarådets riktlinjer.

En särskild fråga är huruvida bestämmelsen i 21 § datalagen om

dataintrång, som har anknytning inte endast till personregister, bör

finnas kvar i sin nuvarande utformning. Ett alternativ skulle kunna vara

att inarbeta bestämmelsen i brottsbalken.

Åtgärder mot s.k. piratdekodrar

Inledningsvis berörde jag utvecklingen på massmedieområdet. På detta

område har den tekniska utvecklingen medfört att ett speciellt problem

uppkommit, vilket bör behandlas i detta sammanhang. En del av

TV-sändningarna via satellit och kabel är avgiftsbelagda. Systemet

fungerar huvudsakligen på det sättet att programmen sänds i förvrängd

eller kodad form, varvid den som vill se programmen får hyra en

avkodningsapparat, en dekoder, som upphäver förvrängningen så att pro-

grammen kan tas emot. Under senare tid har på marknaden förekommit s.k.

piratdekodrar, dvs. dekodrar som tillhandahålls av andra än företrädare

för de TV-bolag som sänder programmen, vilket medför bl.a. uteblivna

inkomster för TV-bolagen och upphovsrättshavarna till de program som

sänds.

Enligt min mening bör frågan om åtgärder mot försäljning och utnyttjande

av piratdekodrar övervägas. Därmed inte sagt att ingripanden på

straffrättslig väg är den enda eller den bästa lösningen. Andra åtgärder

kan visa sig lämpligare. Frågan bör emellertid utredas närmare. Den

särskilde utredaren skall analysera behovet av lagstiftning samt i den

mån sådan visar sig påkallad lägga fram förslag därtill. Om utredaren

finner att detta är motiverat, bör förslag i denna del presenteras innan

förslagen i övrigt läggs fram. Utredningen bör ske med hänsynstagande

till de upphovsrättsliga aspekterna.

Hos regeringen finns olika framställningar om åtgärder angående

försäljningen av piratdekodrar. Dessa framställningar bör överlämnas

till utredaren.

Processuella frågor m.m.

Myndigheternas tillgång till datorbaserad information för

brottsutrednings- och kontrollverksamhet

Rättegångsbalkens regler om beslag tar i sin nuvarande utformning inte

tillräcklig hänsyn till utvecklingen på datateknikens område. Det kan

inte anses framgå klart vilka befogenheter som de brottsutredande

myndigheterna har i fråga om datalagrad information. Det gäller särskilt

i fråga om personregister som genom datalagen tillförsäkrats ett

särskilt skydd för att förhindra otillbörligt intrång i de registrerades

personliga integritet. På grund härav behövs en översyn av begreppet

"handling" i rättegångsbalken, särskilt när det gäller 27 kap. om beslag

och 38 kap. om skriftligt bevis. En grundläggande princip bör härvid

vara att de brottsutredande myndigheternas möjlighet att få tillgång

till information i sin verksamhet inte skall vara beroende av på vilket

sätt informationen finns lagrad. Denna princip är redan godtagen på

beskattningsområdet, se bl.a. 56 § 1 mom. fjärde stycket

taxeringslagen. En motsatt ordning skulle innebära att de

brottsutredande myndigheterna berövades möjligheterna att få tillgång

till en uppgift av vikt för en brottsutredning, om uppgiften är åtkomlig

endast med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel, t.ex. ADB.

Översynen bör ske med hänsynstagande till erfarenheterna av de nyss

nämnda ändringarna i bl.a. taxeringslagen och tillämpningen av de

föreskrifter som datainspektionen har meddelat. Vidare bör utredaren

självfallet ta del av den undersökning av tryckfrihetsförordningens

grundbegrepp i fråga om ADB-upptagningar som gjorts av data- och

offentlighetskommittén och som redovisats i kommitténs slutbetänkande

(SOU 1988:64) Integritetsskyddet i informationssamhället 5. I

sammanhanget kan också nämnas regeringens förslag till tullregisterlag

m.m. (prop. 1989/90:40) som innebär bl.a. att begreppet elektroniskt

dokument införs i tullklareringssammanhang.

Datalagen innehåller inte några bestämmelser som direkt tar sikte på hur

de registrerades personliga integritet skall skyddas i myndigheternas

kontrollerande eller brottsutredande verksamhet. Utredaren bör inom

ramen för sitt uppdrag föreslå lösningar som motverkar otillbörligt

integritetsintrång.

Ett särskilt problem i detta sammanhang gäller de brottsutredande

organens rätt att använda s.k. överskottsinformation. I

lagstiftningsärendet om vissa tvångsmedelsfrågor (prop. 1988/89:124)

tidigare i år behandlade jag utförligt frågan i vad mån det är möjligt

och lämpligt att införa lagregler i fråga om den rätten. Mitt

ställningstagande, som sedermera godtogs av riksdagen, innebar att några

begränsningar i lag i fråga om myndigheternas möjligheter att använda

överskottsinformation inte borde införas (prop. 1988/89:124 s. 29 ff,

JuU 25, rskr. 313). Detta bör vara vägledande även för utredarens

arbete.

När det gäller skattemyndigheternas kontrollverksamhet bör utredaren i

enlighet med uttalandena i lagstiftningsärendet på det området (prop.

1987/88:65 s. 59 ff.) ta upp till förnyad granskning de komplikationer

som är förenade med skattemyndigheternas befogenheter i fråga om

datorlagrad information. Motsvarande problem kan uppkomma vid andra

myndigheter med likartade befogenheter. Det bör vara en strävan att

reglerna är enhetliga för såväl den brottsutredande verksamheten som

utrednings- och kontrollverksamheten vid andra myndigheter, men det är

ingalunda självklart att en gemensam reglering är möjlig eller ens

lämplig. I frågan om skattemyndigheternas kontrollverksamhet har jag

samrått med chefen för finansdepartementet.

Hos regeringen har gjorts framställningar från rikspolisstyrelsen och

generaltullstyrelsen om författningsändringar som gör det möjligt för

polis- respektive tullmyndighet att på begäran få uppgifter ur främst

flygbolags databaserade kundregister. Genom uppgiftsskyldigheten skulle

man kunna få fram bättre underlag för tullmyndigheternas bedömning av

smugglingsrisker och effektivisera utlänningskontrollen. Dessa ärenden

bör överlämnas till den särskilde utredaren för närmare överväganden.

Möjligheterna att använda teleavlyssning m.m. i brottsutredningar

Jag går nu över till frågor med anknytning till teleområdet. Enligt

gällande ordning har staten genom televerket ett övergripande ansvar för

ett sammanhållet telenät. Flera steg har dock tagits mot en avveckling

av televerkets rätt att ensam äga och kontrollera anläggningar eller

enheter i telesystemet (jfr prop. 1987/88:118 om inriktningen av

telepolitiken). Ett område som i detta sammanhang är förtjänt av en

närmare analys är vad den förändrade konkurrenssituationen på

telekommunikationsområdet kan ha för återverkningar på möjligheterna att

utnyttja hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som

straffprocessuella tvångsmedel.

Även utvecklingen på teleteknikens område torde gå i en riktning som

minskar de faktiska möjligheterna till hemlig teleavlyssning i

brottsutredande syfte. Exempelvis ger moderna elektroniska

telefonstationer (AXE-systemet) allt fler telefonabonnenter tillgång

till tilläggstjänster av olika slag. Medflyttning och vidarekoppling av

samtal är exempel på sådana tilläggstjänster. Utnyttjar abonnenterna

sådana tjänster, kan det bli svårare för de brottsutredande organen att

få information via hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.

Även utvecklingen i fråga om telefaxtekniken och mobiltelefoni

aktualiserar liknande problem.

Mot denna bakgrund behövs en närmare analys av vilka följder den

tekniska utvecklingen kan få för möjligheterna att i brottsutredningar

använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Utredaren bör

självfallet ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om det är möjligt att

inom ramen för en modern teleteknik tillgodose behovet av att kunna

använda sådana tvångsmedel.

Ytterligare en omständighet som kan påverka användbarheten av avlyssning

som tvångsmedel är den ökade möjligheten att kryptera innehållet i

telekommunikationen för att förhindra att obehöriga får del av det.

Kryptering innebär i detta sammanhang att man påverkar vad som sänds så

att det inte kan uppfattas utan hjälp av motsvarande "dechiffrerande"

apparatur hos mottagaren. Kryptering används inom såväl den offentliga

som den enskilda sektorn för att hindra att obehöriga får del av

telemeddelandena. Ofta är sådan användning en angelägen skyddsmetod. I

andra fall utnyttjas denna teknik i brottsliga sammanhang. Utredaren bör

överväga vilka åtgärder som är tänkbara för att balansera möjligheten

att i sådana fall använda kryptering.

Den rapport från Europarådet som jag tidigare nämnt innehåller inte

något förslag till riktlinjer för hur medlemsländerna bör utforma sin

processrättsliga lagstiftning men väl en diskussion i processrättsliga

frågor med anknytning till modern teknik. Rapporten bör därför kunna

utgöra ett ur ett internationellt perspektiv värdefullt underlag för den

särskilde utredarens arbete.

Samråd och andra förutsättningar för arbetet

Jag vill påminna om att regeringen genom beslut den 25 maj i år

bemyndigat mig att tillkalla en särskild utredare för att göra en

översyn av datalagen (dir 1989:26). Vissa frågor som skall behandlas av

den utredningen har nära samband med den översyn av bl.a. de

straffrättsliga och straffprocessuella bestämmelser som jag nu föreslår.

Det gäller inte bara frågan om dataintrång enligt 21 § datalagen utan

även vissa tvångsmedelsfrågor. Som anfördes i direktiven till

datalagsutredningen bör utredarna hålla kontakt under arbetets gång.

Regeringen har vidare genom beslut den 2 november 1989 bemyndigat mig

att tillkalla en särskild utredning för att se över reglerna om det

allmännas skadeståndsansvar (dir 1989:52). Utredningen kommer bl.a. att

behandla vissa frågor med anknytning till datateknik. Utredaren bör

samråda även med denna utredning.

Som en allmän utgångspunkt för översynen vill jag dessutom tillägga att

man vid utformningen av lagstiftning på detta område såvitt möjligt bör

undvika att anknyta till en viss typ av teknik. Erfarenheterna från

andra länder visar att speciallagstiftning tenderar att snabbt bli

överspelad av den tekniska utvecklingen. I svensk lagstiftning har man

hittills försökt undvika specialregler för viss typ av teknik. Det bör

vara den allmänna inriktningen även i fortsättningen. Det kan tilläggas

att den rapport från Europarådet som jag tidigare nämnt ger uttryck för

en liknande uppfattning.

Utgångspunkten för den särskilde utredarens arbete skall vara att ett

genomförande av förslagen inte skall leda till några ökade kostnader.

Jag vill erinra om de direktiv (1984:5) till samtliga kommittéer och

särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning som

regeringen beslutade i februari 1984. I dessa berörs vad som skall gälla

i fråga om finansiering av reformer. Vidare erinrar jag om direktiven

(1988:43) angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten.

Arbetet skall redovisas senast den 1 juli 1992.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för justitiedepartementet

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) - med uppdrag att göra en översyn av dels straff- och

processrättsliga frågor med anknytning till data- och teleteknikens

utveckling, dels motsvarande frågor när det gäller olika myndigheters

utrednings- och kontrollverksamhet,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)