Dir. 1989:55

Översyn av förarutbildningen och författningarna rörande körkort m.m.

Innehåll

Mitt förslag

Nuvarande förhållanden

Förarutbildning m.m.

Körkortsbehörigheterna

Körkortsingripanden

Utländska körkort

Pågående arbeten

Fordonsförsäkringar

Problem

Frågor rörande körkortsbehörigheten

Uppdelning inom behörigheterna

Körkortsingripanden

Körkortsförfattningarna

Utländska körkort

Fordonsförsäkringens roll i trafiksäkerhetsarbetet

Utredningsuppdraget

Övriga frågor

Hemställan

Beslut

Dir. 1989:55

Beslut vid regeringssammanträde 1989-11-02.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Georg Andersson,

anför.

Mitt förslag

En kommitté med parlamentarisk sammansättning skall tillkallas för att

se över dels förarutbildningen och därmed sammanhängande frågor, dels

vissa frågor om körkortsbehörigheterna och återkallelser av körkort.

Kommittén skall också göra en i huvudsak lagteknisk översyn av

körkortsförfattningarna. Vidare skall kommittén undersöka om

fordonsförsäkringarnas roll i trafiksäkerhetsarbetet kan ökas.

Uppdraget bör vara slutfört senast den 1 maj 1991.

Nuvarande förhållanden

Körkortsförfattningar m.m.

Gällande bestämmelser om körkort och traktorkort finns huvudsakligen i

körkortslagen (1977:477), körkortsförordningen (1977:722) och

förordningen (1981:96) om godkännande och utbyte av utländska körkort.

Vidare har bl.a. trafiksäkerhetsverket och socialstyrelsen med stöd av

dessa författningar utfärdat kompletterande föreskrifter om körkort.

I bestämmelserna regleras bl.a. behörigheten att föra fordon,

förarutbildningen, körkortsregistreringen samt godkännande och utbyte av

utländska körkort.

Trafiksäkerhetsverket är central körkortsmyndighet och länsstyrelserna

är regionala körkortsmyndigheter. Trafiksäkerhetsverket utfärdar körkort

och för körkortsregistret genom automatisk databehandling. Verket svarar

också för det system- och programmeringsarbete som behövs.

Länsstyrelsen prövar frågor om bl.a. meddelande av körkortstillstånd och

utbyte av utländska körkort. På länsstyrelsen är även de allmänna

ombuden i körkortsmål placerade.

Länsrätten är första instans i mål om återkallelse av körkort och

körkortstillstånd.

Förarutbildning m.m.

För att få ett körkort krävs ett körkortstillstånd och ett godkänt

förarprov. Förarprovet består av teoriprov och körprov. Vid förarprov

för körkort med behörigheterna A (motorcykel) och B (b l.a. personbil)

skall sökanden visa upp ett bevis om förarutbildning som skall vara

utfärdat av den som har gett utbildningen. Vid förarprov för

behörigheten B skall även ett intyg om genomgången utbildning på halt

underlag visas upp.

Något krav på att förarutbildningen skall ske i trafikskola finns inte.

Utbildningen på halt underlag skall dock genomföras på en bana som

godkänts av trafiksäkerhetsverket.

Trafiksäkerhetsverket förrättar förarprov. Även vissa befattningshavare

vid försvarsmakten och vissa lärare inom gymnasieskolan samt i vissa

fall AMU-myndigheter får förrätta förarprov.

Trafiksäkerhetsverket ger också tillstånd till att driva trafikskola och

godkänner befattningshavarna där. Utbildningen av trafiklärare bedrivs i

gymnasieskolan medan det numera för godkännande som utbildningsledare

krävs högskoleutbildning. Verket utövar tillsyn över trafikskolorna.

Frivillig fortbildning av olika slag erbjuds i dag av flera

motororganisationer. Även NTF bedriver fortbildning t.ex. för

motorcyklister genom s.k. avrostningskurser inför varje ny säsong.

Körkortsbehörigheterna

Behörigheten att föra körkortspliktigt fordon anges på följande sätt i

ett körkort. Behörigheten A avser motorcyklar, B personbilar, lätta

lastbilar, lätta släpfordon och terrängvagn, C tunga lastbilar och lätta

släpfordon, D bussar och E släpfordon oavsett antal och vikt. Denna

indelning grundas på internationella överenskommelser.

Den som erhållit ett körkort behåller sin behörighet livet ut såvida

inte körkortet återkallas eller blir ogiltigt på grund av underlåten

förnyelse i vissa fall. Några krav på omprov eller medicinsk

undersökning vid en viss uppnådd ålder finns inte. Från och med den 1

januari 1990 införs dock ett system med körkort på prov för nyblivna

körkortshavare. Det innebär följande. Den som inom två år, från det att

han eller hon godkänts vid körkortsprovet, får sitt körkort återkallat

på grund av regelöverträdelser får alltid avlägga ett nytt förarprov för

att återfå körkortet.

Körkortsingripanden

Det primära körkortsingripandet är återkallelse av körkortet enligt 16 §

körkortslagen. Om återkallelsen grundas på brottslig gärning eller

opålitlighet i nykterhetshänseende, bestäms en spärrtid -- den tid under

vilken körkort inte får lämnas ut -- på lägst en månad och högst tre år.

I stället för återkallelse kan varning meddelas i vissa fall.

För att man skall återfå ett återkallat körkort krävs som huvudregel ett

körkortstillstånd och ett godkänt förarprov. Vid korta spärrtider kan

dock körkortet återfås utan ytterligare prövning när spärrtiden löpt ut.

Utländska körkort

Internationella överenskommelser om körkort finns i den år 1949

undertecknade konventionen rörande vägtrafik (Genèvekonventionen) och

den år 1968 inom FN:s ram träffade överenskommelsen angående vägtrafik

(Wienkonvention I). Genom konventionerna har de fördragsslutande

staterna förbundit sig att godta körkort som har utfärdats i en annan

fördragsslutande stat. Vid sidan av konventionerna finns vissa

bilaterala överenskommelser mellan Sverige och andra länder, i första

hand de nordiska länderna.

De svenska föreskrifterna i ämnet, förordningen (1981:96) om godkännande

och utbyte av utländska körkort, har utformats med beaktande av

överenskommelserna. De gäller dock alla innehavare av utländska körkort

och således inte enbart de från fördragsslutande stater. Ett utländskt

körkort gäller därför i Sverige i enlighet med sitt innehåll, dock

endast under ett år räknat från kyrkobokföringen, och kan bytas ut mot

ett svenskt körkort om innehavaren kyrkobokförs här i landet. När det

gäller icke-nordiska körkort kan dock utbyte ske endast till körkort med

behörigheten B.

Pågående arbeten

Statens väg- och trafikinstitut (VTI) undersöker för närvarande effekten

av en integrerad utbildning i trafikskola och privatutbildning.

Undersökningen är fyraårig och resultatet förväntas föreligga våren

1991. VTI har valt ut tre grupper av körkortsaspiranter, nämligen de som

enbart gått i trafikskola, de som fullgjort vissa moment i trafikskola

och därutöver utbildat sig utanför trafikskolan samt de som utbildat sig

helt och hållet utanför trafikskolan.

De nyblivna körkortshavarna följs sedan under en tvåårsperiod då deras

inblandning i olyckor registreras.

VTI har också påbörjat ett långsiktigt FoU-program för halkutbildning. I

programmet ingår bl.a. att undersöka effekterna av halkutbildning och

utformningen av halkbanorna. Projektet beräknas vara slutfört år 1993.

Fordonsförsäkringar

Fordonsförsäkringarna är i huvudsak av två slag, nämligen den

obligatoriska trafikförsäkringen och den frivilliga

vagnskadeförsäkringen. Trafikförsäkringen och ersättningen från den

regleras i trafikskadelagen (1975:1410) medan vagnskadeförsäkringen

följer allmänna regler på försäkringsområdet. Premierna för

försäkringarna grundas på vilken typ och modell av fordon det rör sig

om, årlig körsträcka, vilken kategori fordonsägaren tillhör,

självriskens storlek m.m. Till fordonsägare som varit skadefria under

ett visst antal år i följd lämnar försäkringsbolagen bonus i form av

rabatt på premien. Rabatter kan också förekomma på andra grunder.

Problem

Förarutbildning m.m.

Dagens förarutbildning -- för innehav av körkort med viss behörighet --

bygger i allt väsentligt på regeringens proposition 1967:55 angående

inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m.m. Propositionen behandlar

också frågor om körkort och trafikutbildning.

Den 1 januari 1989 fanns drygt 5 miljoner körkortshavare. Under de

närmaste åren tillkommer årligen ca 90 000 nyblivna körkortshavare under

21 år. Trafiken har under åren 1985--1988 ökat med ca 5 % per år och

fortsätter att öka. Riksdagens mål från år 1982 om att antalet dödade

och skadade i trafiken fortlöpande skall minskas har inte uppfyllts.

Trafikolyckors uppkomst kan förklaras med att de beror på föraren,

fordonet eller vägmiljön. De har naturligtvis också sin orsak i

kombinationer av dessa faktorer. Undersökningar utifrån denna modell,

som gjorts inom den europeiska transportministerkonferensen (CEMT),

anger att föraren i upp mot 65 % av samtliga olyckor ensam varit orsak

till olyckorna. I kombination med brister i vägmiljön ökas förarens

andel till ca 90 %.

I dag underkänns vid körprovet ca 30 % av dem som anmälts till förarprov

av en trafikskola. Av övriga underkänns ca 50 %.

Förarutbildningen har under de gångna åren varit föremål för en rad

utredningar och förslag till reformer. Senast har förslag till

förändringar av utbildningens innehåll och genomförande lagts fram av en

särskild utredare av problem och åtgärder beträffande nyblivna

personbilsförare och av trafiksäkerhetsverket inför arbetet med den

trafikpolitiska propositionen (1987/88:50) Trafikpolitiken inför

90-talet. Förslagen bygger på att förarutbildningen skall ske i flera

skeden. Förslagen ledde bl.a. till beslut om att införa ett provisoriskt

körkort.

För att riksdagens trafiksäkerhetsmål skall kunna uppnås är det

angeläget att utröna om förarutbildningen kan förbättras ytterligare så

att personskadeolyckorna minskar.

Den fortbildning som flera frivilliga motororganisationer erbjuder har

svårt att locka till sig intresserade. Vidare finns det finansiella

svårigheter att anordna fortbildning.

Frågor rörande körkortsbehörigheten

Som nämnts varar körkortbehörigheten i princip livet ut. Detta

förhållande bygger på tanken att den som en gång tagit körkort med viss

behörighet också kommer att köra fordon av det slag som behörigheten

avser med en viss regelbundenhet och därmed upprätthålla sin körförmåga.

Det kan emellertid ifrågasättas om detta antagande gäller generellt för

dem som har körkort med behörigheterna C, D, CE och DE, dvs. för tunga

lastbilar, bussar och tunga släpfordon kopplade till dessa. Det är här

oftast fråga om personer som tagit körkort med dessa behörigheter för

att kunna arbeta som yrkeschaufförer. Om vederbörande lämnar yrket och

inte på annat sätt får någon träning i att köra sådana fordon som de

nämnda behörigheterna avser, torde körförmågan med tiden avta. Det

förekommer också att behörigheterna förvärvas under t.ex. militär

tjänstgöring eller under studietiden utan tanke på yrkesverksamhet inom

branschen.

De fordon det här gäller kräver åtskilligt mer av föraren än vad t.ex.

vanliga personbilar gör. Den tekniska utvecklingen gör vidare att det på

ett modernt tungt fordon kan krävas en annan körteknik än den som

körkortshavaren en gång förvärvade. Det kan i sammanhanget nämnas att

det inom flyget krävs viss årlig flygtid för att innehvaren skall få

behålla sitt flygcertifikat.

Det finns därför enligt min mening skäl att överväga om C-, D- och

E-behörigheterna i fortsättningen bör gälla under obegränsad tid utan

krav på regelbunden körträning eller återkommande körprov på de fordon

som behörigheten avser.

Tankar på att mer allmänt införa återkommande prov eller tester för

rätten att behålla körkortet har avvisats vid flera tidigare tillfällen

då frågan kommit upp, främst med hänvisning till de kraftigt ökade

ekonomiska och personella resurser som då skulle krävas. Det är

emellertid ovedersägligt att reaktionsförmågan och andra för bilkörning

betydelsefulla funktioner avtar med stigande ålder, låt vara med stora

individuella variationer i tiden. Funktionsnedsättningarna kommer som

regel inte plötsligt utan under en längre tid, vilket gör att de kanske

inte märks så mycket i den dagliga tillvaron.

Det är troligt att sådana naturliga åldersförändringar till betydande

del kompenseras genom större erfarenhet. Äldre bilförare är emellertid

överrepresenterade vid vissa typer av olyckor, t.ex. vid olyckor i

samband med vänstersväng, brott mot stopp- och väjningsplikt samt

rödljuskörning i dagsljus.

Med tanke på den betydande ökning av vägtrafiken som ägt rum under

senare år och det ökande antalet äldre körkortshavare bör saken tas upp

på nytt. Vad som därvid skulle kunna bli aktuellt är att efter en viss

ålder införa krav på någon form av återkommande test, som kan ge besked

huruvida en förare har sådana funktionsnedsättningar att körförmågan

allvarligt påverkas och som inte kan kompenseras med hjälpmedel. En

svårighet är givetvis att fastställa en generell åldersgräns, eftersom

de individuella variationerna är så stora. Att lång tid förflutit från

det man avlagt förarprov kan påkalla att prov i någon form eller

fortbildning kommer till stånd.

Uppdelning inom behörigheterna

De nuvarande behörigheterna gäller alla fordon av den typ som täcks av

behörigheten. Ett körkort av kategorin CE ger sålunda behörighet att

köra såväl en 5-tons lastbil som ett lastbilsekipage på 50 ton. Ett

D-körkort ger behörighet att köra såväl en liten buss som en stor

ledbuss eller dubbeldäckare, trots att helt andra krav måste ställas i

fråga om de senare fordonen. Med den utveckling som fortlöpande sker på

fordonssidan kommer nya fordon på marknaden som visserligen täcks av

körkortskategorierna, men som har andra egenskaper och kanske kräver en

speciell utbildning för just de fordonen.

Det sagda talar för att en möjlighet till uppdelning inom de nuvarande

behörigheterna bör övervägas. För dem som inte behöver lära sig köra

t.ex. de största fordon en inom behörigheten skulle man kunna tänka sig

en begränsning av utbildningen och därmed även av behörigheten till att

avse vissa fordon inom behörigheten. I praktiken har en sådan uppdelning

redan skett såvitt gäller A-behörigheten, dvs. motorcykel. I vissa andra

länder förekommer eller övervägs underavdelningar inom de nuvarande

körkortsklasserna. Frågan är också aktuell i samband med den pågående

revisionen av Wienkonvention I.

Körkortsingripanden

Under år 1988 återkallades 29 350 körkort, vilket var en ökning med

4 100 jämfört med år 1987 och med 10 900 jämfört med år 1986. Ökningen

hänför sig nästan uteslutande till återkallelser enligt 16 § 4

körkortslagen, dvs. körkortshavaren har gjort sig skyldig till brott mot

en från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel, vanligtvis

hastighetsöverträdelse. I dessa fall bestäms spärrtiden oftast till en,

två eller tre månader och endast i mycket få fall till sex månader eller

mer.

Körkortslagens regler om återkallelse och spärrtider bygger i huvudsak

på de riktlinjer som antogs av riksdagen på grundval av regeringens

proposition (1975/76:155) om vissa körkortsfrågor (jfr prop. 1976/77:113

om körkortslag). Den nya lagstiftningen innebar bl.a. att minimitiden

för körkortsspärren vid återkallelser bestämdes till en månad från att

tidigare ha varit ett år eller, vid synnerliga skäl, tre månader.

Departementschefen framhöll emellertid att en så kort spärrtid som en

månad borde höra till undantagen och att en förkortning av minimitiden

inte fick tas till intäkt för en allmän sänkning av spärrtiderna vid

mindre svåra trafikbrott (prop. 1975/76:155 s. 99).

I samband med tillkomsten av nuvarande körkortslag framhölls att den

trafiksäkerhetsmässiga effekten av korta återkallelsetider kan

ifrågasättas, bl.a. med hänsyn till att körkortet i dessa fall

återlämnas utan krav på körkortstillstånd eller förarprov. På sikt kan

korta spärrtider också medföra risker för att respekten för

körkortsingripandena undergrävs. Å andra sidan bör det beaktas att

körkortsingripandena många gånger kan få betydande sociala konsekvenser

för den enskilde. Korta körkortsåterkallelser har också i praktiken

kommit att fungera och av allmänheten uppfattas som ett ingripande som

ligger brottspåföljderna nära (jfr prop. 1988/89:134 s. 18 f.). Detta

gör att det i sammanhanget också är viktigt att beakta

proportionalitetshänsyn.

Körkortsförfattningarna

Körkortslagen och körkortsförordningen innehåller en stor mängd regler

beträffande dels frågor av central betydelse såsom utbildning, prov,

förarbehörighet och återkallelse, dels frågor av administrativ karaktär

samt registerrutiner. Författningarna har ändrats och kompletterats i

sådan omfattning att regelverket blivit svårtillgängligt och därmed

också givit upphov till tilllämpningsproblem. Det gäller exempelvis

begreppet körkort som i vissa fall har betydelsen av behörighet att föra

fordon och i andra fall betydelsen av dokumentet körkortet.

Utländska körkort

Utbyte av ett utländskt körkort mot ett svenskt förutsätter att sökanden

är kyrkobokförd i Sverige, att han eller hon uppfyller kraven för

meddelande av körkortstillstånd och att det utländska körkortet är

giltigt. Frågan prövas av länsstyrelsen. Trafiksäkerhetsverket har

möjlighet att medge undantag från förordningens bestämmelser om det

finns synnerliga skäl. Länsstyrelserna har i många fall svårigheter att

avgöra om det körkort som åberopas är giltigt, antingen därför att

tveksamhet uppkommer huruvida körkortet fortfarande gäller i

utfärdandelandet eller därför att det finns skäl att ifrågasätta

handlingens äkthet. För att skapa klarhet krävs ofta resurskrävande

utredningar och äkthetsanalyser ävensom skriftväxling med utländska

myndigheter. Att inhämta uppgifter från utfärdandelandet är inte alltid

möjligt, exempelvis om sökanden är politisk flykting. För

länsstyrelserna och för statens kriminaltekniska laboratorium innebär

detta en stor arbetsbörda som kräver omfattande resurser.

Trafiksäkerhetsverket mottog verksamhetsåret 1988/89 närmare 1 200

dispensansökningar. Flertalet ärenden avsåg dispens från

kyrkobokföringstiden, dvs. sökanden har inte ansökt om utbyte inom ett

år från kyrkobokföringen eller har varit kyrkobokförd i Sverige utan

avbrott. Dispensärendena tar betydande resurser i anspråk.

Fordonsförsäkringens roll i trafiksäkerhetsarbetet

Fordonsförsäkringen som ett instrument i trafiksäkerhetsarbetet har

hittills beaktats i ganska liten utsträckning. Visserligen ger alla

försäkringsbolag bonus resp. rabatt på premierna för både

trafikförsäkring och vagnskadeförsäkring, beräknad efter antalet

skadefria år. En del bolag ger dessutom rabatter för viss

säkerhetsutrustning i fordonet. Den obligatoriska ungdomssjälvrisken är

ett annat instrument som kan tänkas bidra till en viss försiktighet i

trafiken.

Det är emellertid osäkert i vilken grad olika bonus- och rabattsystem

verkligen påverkar förarnas dagliga beteende i trafiken. En sådan

påverkan måste rimligen förutsätta att varje förare känner till vad en

bonusförlust ekonomiskt innebär, något som mera sällan är fallet, och

att det belopp som förloras upplevs som någorlunda kännbart. När det

gäller vagnskadeförsäkringen kan erinras om att många bilar i dag säljs

med en sådan försäkring inbakad i priset. Den typen av försäkring ger

alltså inte något incitament till ett skadefritt körsätt.

Vid sidan av bonussystemet finns det emellertid en del åtgärder med

avseende på fordonsförsäkringarna som skulle kunna övervägas. Det

förekommer på sina håll utomlands, bl.a. i USA, att trafikbrott

avspeglas i försäkringspremierna utan att försäkringen har tagits i

anspråk, t.ex. vid trafiknykterhetsbrott, hastighetsöverträdelser och

andra liknande överträdelser. Även för svensk del skulle ett sådant

system kunna övervägas.

Återkravsrätten är en annan faktor som skulle kunna påverka

trafikbeteendet. I princip finns återkravsrätt endast om

försäkringstagaren orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

eller vid vårdslöshet i samband med trafiknykterhetsbrott. Det kan

ifrågasättas om inte en utvidgad återkravsrätt skulle vara av värde för

trafiksäkerheten. Ytterligare uppslag som är värda att undersöka

effekterna av, är att knyta fordonsförsäkringen till körkortshavaren

eller att försäkringen för fordonet gäller endast om en viss eller vissa

förare använder det. Vidare bör studeras om det är lämpligt med ett

system där premierna, från en låg premienivå, ökas allteftersom skador

uppkommer.

Utredningsuppdraget

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att en kommitté med

parlamentarisk sammansättning bör tillkallas med uppgift att se över

olika körkortsfrågor.

Kommittén skall analysera för- och nackdelarna med dagens

förarutbildning för innehav av körkort med viss behörighet och undersöka

i vad mån utbildningen kan förbättras. Därvid bör särskilt övervägas om

det är lämpligt att införa fler obligatoriska moment i utbildningen,

exempelvis mörkerkörning eller körning i simulator. Kommittén bör i

sammanhanget följa VTI:s undersökning om integrerad förarutbildning och

föreslå de åtgärder som detta kan föranleda. Vidare bör förarprovets

styrande inverkan på utbildningen analyseras.

Kommittén skall vidare överväga om den nuvarande organisationen för

förrättande av förarprov är den mest lämpliga eller om andra lösningar

skulle vara att föredra.

Det riskmoment som de nyblivna körkortshavarna utgör i trafiken skall

särskilt uppmärksammas. Kommittén bör föreslå de åtgärder som är

motiverade för att begränsa detta riskmoment. Därvid bör kommittén följa

introduktionen av det s.k. provisoriska körkort som införs från den 1

januari 1990. Kommittén bör bl.a. belysa om det är lämpligt att införa

krav på en s.k. nybörjarskylt för nyblivna förare. Möjligheterna till

fortbildning bör också belysas. Vidare bör kommittén behandlade

erfarenheter från olika system som finns bl.a. i Europa, USA och

Australien. Jag tänker på de system som huvudsakligen syftar till att ge

de nyblivna förarna längre erfarenhet i bilkörningen under kontrollerade

former innan de släpps ut i trafiken på egen hand.

Kommittén skall överväga om det finns skäl att införa krav på körprov,

anställning som yrkeschaufför eller på annat sätt dokumenterad körvana

för rätten att efter ett visst antal år få behålla

körkortsbehörigheterna C, D och E. I fråga om alla behörigheterna bör

vidare undersökas om det kan vara lämpligt att kräva återkommande tester

efter det att körkortshavaren har uppnått en viss ålder eller om någon

form av prov eller fortbildning behövs efter det att lång tid har

förflutit sedan förarprov avlades. Kommittén skall också överväga om det

finns skäl att införa en möjlighet till uppdelning av de nuvarande

behörigheterna i underavdelningar med motsvarande begränsning av

fordonsslagen.

När det gäller körkortsingripanden skall kommittén överväga om det

nuvarande reaktionssystemet är lämpligt eller om det finns anledning att

ändra på detta. Därvid bör kommittén bl.a. överväga om de nuvarande

spärrtiderna bör ändras. Vidare bör kommittén undersöka om det finns

andra lämpliga sanktioner vid överträdelse av trafikregler eller när

körkortshavarens lämplighet som förare annars kan ifrågasättas. Särskilt

bör kommittén pröva förutsättningarna för att införa krav på att

körkortsåterkallelse regelmässigt skall föranleda nytt förarprov.

Vid sina överväganden bör kommittén lägga särskild vikt vid att reglerna

är enkla att tillämpa. Jag vill i sammanhanget nämna att chefen för

justitiedepartementet avser att senare i höst begära regeringens

bemyndigande att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda

domstolsväsendets framtida uppgifter, arbetssätt och organisation. Den

kommittén avses bl.a. få till uppgift att utreda om handläggningen av

mål om körkortsingripanden bör flyttas över till allmän domstol och att

undersöka om det går att åstadkomma en ordning enligt vilken ett

körkortsingripande kan föreläggas i samband med föreläggande av

ordningsbot eller strafföreläggande på grund av trafikbrott. De båda

kommittéerna bör utarbeta sina förslag i dessa delar efter samråd med

varandra.

Kommittén skall analysera de problem som nu finns i fråga om utbyte av

utländska körkort och föreslå de ändringar av nuvarande system som kan

behövas. Kommittén bör överväga om det för rätten till utbyte skall

krävas förarprov eller annat test, särskilt när det gäller körkort

utfärdade i länder med vilka Sverige inte har någon överenskommelse om

ömsesidigt erkännande av varandras körkort. Samtidigt bör övervägas

vilken grad av bevisning som bör krävas av sökanden vid tvivel om det

utländska körkortets äkthet eller giltighet. Frågorna om utbyte av

utländska körkort bör beredas skyndsamt och redovisas särskilt.

Kommittén skall vidare göra en lagteknisk översyn av

körkortsförfattningarna. Därvid är kommittén oförhindrad att även

föreslå sakliga ändringar, t.ex. i fråga om förutsättningarna för att

återfå körkort som inte har förnyats i rätt tid, dispensfrågor och

möjligheten att överklaga. Kommittén bör särskilt uppmärksamma de

möjligheter som bör finnas att befria regeringen från att pröva

överklaganden och andra förvaltningsärenden enligt de aktuella

författningarna. Ett exempel på en tänkbar delegering är att låta

trafiksäkerhetsverket fatta beslut i frågor om rätt för den som är

bosatt utomlands att övningsköra i Sverige och om utfärdande av

internationella körkort.

Slutligen skall kommittén undersöka om det är möjligt att öka

fordonsförsäkringarnas betydelse som instrument i trafiksäkerhetsarbetet

och lägga fram de förslag som undersökningen motiverar.

Kommittén är oförhindrad att ta upp även andra frågor som har anknytning

till dem som har nämnts i det föregående.

I sitt arbete skall kommittén i den utsträckning det kan ha betydelse

för ställningstagandena göra en internationell jämförelse såväl med

avseende på Norden som andra länder. Därvid bör också beaktas den

utveckling som kan förväntas inom den europeiska gemenskapen.

De ekonomiska konsekvenserna av föreslagna åtgärder skall belysas.

Utredningsuppdraget bör bedrivas i samarbete med de myndigheter och

organisationer som arbetar med eller berörs av trafiksäkerhetsfrågor.

Uppdraget skall redovisas senast den 1 maj 1991.

Kommittén är oförhindrad att avge delbetänkanden.

Övriga frågor

Kommittén skall beakta vad som anförts i direktiven (dir. 1984:5) till

samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning.

Beträffande frågor som berör förhållandet mellan staten som arbetsgivare

och anställda med statligt reglerade löner bör kommittén vid arbetets

påbörjande samt vidare under arbetets gång informera berörda

huvudorganisationer och i förekommande fall annan berörd central

arbetstagarorganisation med vilka staten har eller brukar ha avtal om

löner och andra anställningsvillkor samt bereda dem tillfälle att

framföra synpunkter.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för kommunikationsdepartementet

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

-- med högst fem ledamöter med uppgift att utreda tidigare redovisade

körkortsfrågor m.m.,

att utse en av ledamöterna till ordförande, samt

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare samt annat biträde åt

utredningen.

Vidare hemställer jag att kostnaderna skall belasta sjätte huvudtitelns

anslag A 2. Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Kommunikationsdepartementet)