Dir. 1989:7

Utredning om vissa undervisningsfrågor i högskolan

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1989-02-16

Mitt förslag

Högskoleundervisningen har utretts tidigare

Högskoleutbildningen har fortfarande brister

Uppdraget

Avgränsning i uppdraget

Ramar för kommitténs arbete

Hemställan

Beslut

Dir. 1989:7

Beslut vid regeringssammanträde 1989-02-16

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Göransson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att utreda vissa

undervisningsfrågor i högskolan. Kommittén skall analysera nuvarande

förhållanden inom grundutbildningen i den svenska högskolan mot en

internationell bakgrund och lämna förslag till åtgärder som syftar till

att bättre utnyttja resurserna för högre utbildning.

Högskoleundervisningen har utretts tidigare

I slutet av 1960-talet verkade den av det dåvarande

universitetskanslersämbetet (UKÄ) tillkallade universitetspedagogiska

utredningen (UPU). Utredningen hade till uppdrag att allmänt ompröva den

akademiska undervisningens och examinationens organisation och metodik.

Den avlämnade sitt slutbetänkande Den akademiska undervisningen (UKÄ:s

skriftserie 10) år 1970.

Syftet med denna översyn var att föreslå åtgärder, som kunde leda till

ett bättre utnyttjande av insatta undervisningsinsatser. Det fanns vissa

speciella områden, vilkas problem skulle penetreras av UPU. Bland dessa

fanns frågor om handledning, rådgivning, examination och undervisningens

hjälpmedel samt om organisationen av universitetspedagogiskt forsknings-

och utvecklingsarbete. UPU svarade dessutom för försöksverksamhet med

pedagogisk utbildning av akademiska lärare.

Utredningsarbetet ledde till en kraftfull upprustning av de tekniska

läromedlen i högskolan. Bland andra resultat märks de fortfarande

existerande enheterna för pedagogiskt utvecklingsarbete vid

universiteten, organisationen för studievägledning inom högskolan och

delar av universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) personalutbildnings-

och forskningsprogram.

Med 1977 års högskolereform genomfördes betydande institutionella och

studieorganisatoriska förändringar inom den svenska högskolan. Genom

denna reform skapades bl. a. ett sammanhållet eftergymnasialt

utbildningssystem. 1985 års lärartjänstreform utgör också en viktig

förutsättning för en förändring av arbetet inom högskolan. Den kan sägas

vara en anpassning av högskolans tjänsteorganisation till

högskolereformen. Samtliga olika arbetsuppgifter inom högskolan kan nu

ingå i en lärares tjänstgöring.

Högskoleutbildningen har fortfarande brister

Tjugo år efter den universitetspedagogiska utredningen är det svårt att

säga om det faktiskt givna lärarstödet till de studerande har

förbättrats.

Hur kvaliteten utvecklas beror enligt min mening inte bara på om antalet

undervisningstimmar växer, om utrustningen blir bättre och om

möjligheterna till personalutveckling i formellt hänseende ökar. Lika

viktigt, för att inte säga viktigare, är hur arbetsuppgifterna fördelas

-- mellan olika typer av undervisning, över tiden och mellan olika

lärare. Hur bra lärarstödet blir i praktiken beror inte bara på sådant

som åstadkoms genom yttre hjälpmedel och särskilda kurser. Avgörande är

hur arbetet som helhet är organiserat och vilken anda som råder --

lärarna emellan och i förhållande till de studerande.

Mot bakgrund av reformarbetet och de förslag regeringen lagt fram i

prop. 1988/89:65 om formerna för högskolepolitiken samt den pågående

debatten om högskoleutbildningens kvalitet finner jag det motiverat, att

regeringen nu beslutar om en samlad genomgång.

Kritiken mot den grundläggande högskoleutbildningen tar upp flera av de

områden som behandlades av UPU, men den har också andra komponenter.

Några är kvalitativa: Studenterna får inte rätt stöd i sitt arbete.

Lärarna anpassar inte alltid formerna för undervisning till de krav som

stoffet ställer. Ibland är studiernas uppläggning sådan att den inte

stimulerar till egna initiativ från de studerandes sida.

Kritiken mot, och bristerna i, grundutbildningen gäller även

kvantitativa komponenter, framför allt vad avser lärarstödet. Olika

typer av studier skall självfallet från pedagogisk synpunkt organiseras

på olika sätt, men det finns också historiska orsaker till skillnaderna

i lärarstöd. Högskolan som den ser ut i dag är resultatet av en

administrativ sammanfogning av tre olika undervisningstraditioner --

lärarseminariernas, fackhögskolornas och universitetens arbetssätt.

Skillnaderna i det stöd som ges de studerande inom olika delar av

högskolan ter sig inte alltigenom motiverade. Man möter såväl den

uppfattningen att lärarstödet är alltför ringa som att det -- inom vissa

delar av högskolan -- är alltför omfattande. Det senare sägs leda till

att studierna inte bedrivs på ett sätt, som är att betrakta som

högskolemässigt.

Uppdraget

Till skillnad från studier på gymnasienivå bör studier på högskolenivå

ha karaktären av lärarledda självstudier. Frågan är om det lärarstöd,

som ges inom skilda former av högre utbildning, är rätt avvägt och bra

utformat. Såväl undervisningens karaktär som dess omfattning bör kunna

sättas i fråga. Det är inte självklart, att den historiskt givna

uppläggningen inom skilda utbildningsområden svarar mot vad de

studerande önskar och behöver.

Uppdraget sönderfaller vid närmare betraktande i tre huvuddelar.

För det första gäller det att beskriva praxis. Uppgiften är därvid att

teckna en så principiellt intresseväckande bild som möjligt av hur

lärarstödet till de studerande faktiskt ges inom högskoleutbildningar av

olika slag -- i Sverige och internationellt. Av särskilt intresse är

avvägningen mellan föreläsningar, seminarier, gruppövningar,

laborationer, praktik, individuell handledning, studievägledning samt

formerna för examination.

För det andra består uppdraget i att klargöra innebörden och

hållbarheten hos den kritik, som riktas mot ifrågavarande praxis.

Tyngdpunkten bör ligga vid debatten i Sverige. Men det är självfallet

också angeläget, att kommittén söker bilda sig en uppfattning om hur

motsvarande frågor diskuteras internationellt.

För det tredje och slutligen är det kommitténs uppgift att lämna

förslag. Dessa skall syfta till att bättre utnyttja tillgängliga

resurser för högre utbildning i Sverige under 1990-talet och tiden

därbortom. Med tanke på de skilda beslutsnivåerna inom högskolan är det

angeläget att förslagen presenteras så att kommittén klart skiljer på

vad som bör beslutas av regeringen och riksdagen å ena sidan och på vad

olika nivåer inom högskolan å den andra har till uppgift att besluta.

Följande utgångspunkter bör gälla:

Regeringen och riksdagen skall fördela resurser i stort och formulera

målen för den grundläggande högskoleutbildningen.

Högskolan lokalt skall ange hur lärarstödet åt de studerande bör ges med

hänsyn till den önskade och förväntade utvecklingen inom berörda yrkes-

och vetenskapsområden. Kommittén bör i sina förslag till åtgärder på

denna nivå lägga särskild vikt vid frågan om hur lokala pedagogiska

program bör vara utformade. Jag förutsätter därvid att uppgiften för

sådana program skall vara att stimulera till fortlöpande

metodutveckling, när det gäller bästa möjliga insats av lärarstödet.

Inom ramen härför bör också övervägas ansvar, former och organisation

för en eventuell pedagogisk utbildning av högskolelärare.

UHÄ:s uppgift är att stödja det lokala pedagogiska arbetet. Detta sker

genom tillsyn, utvärdering och uppföljning samt utvecklingsarbete.

Kommittén bör när det gäller UHÄ:s roll särskilt lägga vikt vid hur

denna uppgift skall kunna bidra till att skapa en jämn och stigande

kvalitet inom hela högskolan.

Formerna för högskolepolitiken är givna. Vad det nu gäller är att fylla

dem med innehåll. Uppmärksamheten riktas mot institutionerna.

Ett rimligt sätt att betrakta en arbetsenhet inom högskolan är att

urskilja två huvuduppgifter. Den ena är forskning och forskarutbildning.

Den andra är grundläggande utbildning på linjer och inom ramen för

fristående kurser. Därtill kommer en varierande mängd av forskning inom

ramen för tidsbegränsade kontrakt med forskningsråd och sektorsorgan

samt uppdragsforskning och uppdragsutbildning av olika slag.

Mångfalden av åligganden och åtaganden representerar en stående utmaning

för dem som leder och verkar inom en arbetsenhet. De måste fortlöpande

kunna bedöma vilka ytterligare åtaganden, som arbetsenheten kan och bör

åta sig samt med vilken personal redan gjorda åtaganden skall bestridas.

Ytterligare åtaganden får inte leda till att vad man redan förpliktat

sig att åstadkomma blir sämre tillgodosett. Kvaliteten som helhet bör

tvärtom stiga. Allt vad en institution ytterligare åtar sig skall ha

detta som följd.

Målet är den goda institutionen. Kommittén bör noga överväga vad det är

som gör, att den grundläggande utbildningens anseende och faktiska

kvalitet kan fås att stiga. Enligt min mening sker detta i den mån

samtliga åligganden och åtaganden på ett självklart sätt blir till en

angelägenhet för alla, som är verksamma inom en arbetsenhet. Vilka är

betingelserna för att detta skall äga rum?

Avgränsning i uppdraget

Kommitténs uppdrag omfattar inte frågor om utbildningens innehåll eller

frågor om behörighet och urval till högskoleutbildning. Inte heller

omfattar uppdraget forskarutbildningen. Kommittén skall också utgå från

högskolans nuvarande tjänste- och studieorganisation samt de i prop.

1988/89:65 angivna formerna för högskolepolitiken. Studiesociala frågor

omfattas inte av uppdraget.

Ramar för kommitténs arbete

Kommittén bör arbeta öppet och okonventionellt t. ex. genom att initiera

försöksverksamhet och publicera delresultat som kunskapsöversikter och

liknande. Därigenom bör kommittén kunna stimulera den

högskolepedagogiska debatten och utvecklingen av grundutbildningen redan

innan de slutliga resultaten föreligger.

Kommittén skall samråda med berörda myndigheter, organisationer och

statliga kommittéer.

För kommitténs arbete gäller kommittédirektiven (dir. 1984:5) till

samtliga kommittéer och särskilda utredare angående inriktningen av

utredningens förslag.

Kommittén skall redovisa sina förslag senast den 31 december 1991.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för utbildningsdepartementet

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen 1976:119

-- med högst åtta ledamöter med uppdrag att se över den pedagogiska

verksamheten inom högskolan,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde till

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta åttonde huvudtitelns anslag Utredningar m. m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)