Dir. 1990:30

Tilläggsuppdrag till transplantationsutredningen

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1990-05-17

Mitt förslag

Bakgrund

Klinisk obduktion

Rättsmedicinsk obduktion

Övriga frågor

Uppdraget

Ramar för utredarens arbete

Hemställan

Beslut

Dir. 1990:30

Beslut vid regeringssammanträde 1990-05-17

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Thalén anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att transplantationsutredningen genom tilläggsdirektiv ges

i uppdrag

-- att förutom tidigare uppdrag angående kliniska obduktioner även

redovisa utfallet av nuvarande regler om obduktion och dödsbevis

-- att göra en översyn av författningsregleringen av rättsmedicinska

undersökningar av avlidna

-- att överväga behovet av författningsreglering eller etiska riktlinjer

för andra icke författningsreglerade förfaranden med kroppen efter en

avliden.

Bakgrund

Transplantationsutredningen (S 1987:02) har bl.a. att göra en översyn av

transplantationslagen samt vissa frågor som rör obduktioner. Ett

delbetänkande, i vilket samtyckesregleringen vid organdonation tas upp,

har lämnats i januari 1990 (SOU 1989:98). Frågor kring obduktioner m.m.

kommer att behandlas i ett senare betänkande. Inför utredningens

fortsatta arbete har behov av vissa kompletteringar av direktiven

framkommit.

Klinisk obduktion

Inom hälso- och sjukvården utförs s.k. klinisk obduktion bl.a. för att

fastställa orsaken till dödsfall. Verksamheten regleras i

obduktionslagen (1975:191). Klinisk obduktion får företas om den avlidne

skriftligen medgett detta. Obduktion får företas även om ett sådant

medgivande saknas, om det behövs för att orsaken till dödsfallet skall

kunna fastställas eller viktig upplysning angående en sjukdoms

beskaffenhet erhållas. Är dödsorsaken känd får dock obduktion inte äga

rum om den avlidne eller när anhörig till honom har uttalat sig emot

det.

Utredningen skall enligt direktiven (Dir. 1987:17) bl.a. "överväga

samtyckesreglerna för andra obduktioner än de rättsmedicinska". Enligt

direktiven bör samtyckesreglerna vid organdonation och klinisk obduktion

utformas så enhetligt som möjligt.

Socialutskottet har vid ett flertal tillfällen under senare år

ifrågasatt om inte regleringen för utfärdande av dödsbevis kommit att

tillämpas så att onödigt många dödsfall hänförs till sådana med okänd

dödsorsak eller som motiverar rättsmedicinsk undersökning. På hemställan

av utskottet i betänkandet (1989:90:SoU1) om vissa

transplantationsfrågor m.m. har riksdagen i oktober 1989 beslutat ge

regeringen till känna vad utskottet anfört om detta samt om en

redovisning av utfallet av reglerna om obduktion och dödsbevis.

Rättsmedicinsk obduktion

I kungörelsen (1973:710) om rättsmedicinsk obduktion har intagits vissa

bestämmelser om sådan verksamhet. Med anknytning till kungörelsen har

socialstyrelsen utfärdat ett cirkulär (MF 1975:12) med föreskrifter om

förfarandet vid rättsmedicinsk obduktion m.m. Bestämmelser finns också i

socialstyrelsens föreskrifter om dödsbevis m.m. (SOFS 1989:34).

Rättsläkarstationernas uppgifter framgår av förordningen (1988:1238) med

instruktion för statens rättsläkarstationer.

I olika sammanhang har behovet av en översyn av författningsregleringen

av räddsmedicinska obduktioner påtalats. Den nämnda kungörelsen grundar

sig inte på något riksdagsbeslut. Den mycket kortfattade kungörelsen

anger inte förutsättningarna för rättsmedicinsk obduktion utan anger

endast vem som får fatta beslut om sådan.

Den s.k. RRK-utredningen har redovisat en organisatorisk översyn av

bl.a. rättsläkarväsendet (DsS 1986:3). Någon översyn av

författningsregleringen ingick inte i uppdraget. Utredningen lämnade

emellertid ett förslag till en författningsbestämmelse om när

rättsmedicinsk undersökning får ske. Förslaget mötte kritik från

remissinstanserna.

Som ett led i arbetet med beredningen av RRK-utredningens förslag har

dåvarande chefen för statens förhandlingsnämnd, Svante Englund,

behandlat en del av de frågor som togs upp i betänkandet, vilket

resulterat i en promemoria med förslag till lag om omhändertagande och

undersökning av avlidna. Promemorian har inte remissbehandlats.

Vissa av RRK-utredningens organisatoriska förslag har legat till grund

för dels en ändring av allmänna läkarinstruktionen, dels en uppgörelse

med sjukvårdshuvudmännen som innebär att dessa sedan den 1 januari 1990

skall ta ett större ansvar än tidigare för att dödsbevis utfärdas i

situationer då dödsfall inträffar utanför sjukvårdsinrättning.

Den s.k. tillsynsutredningen (S 1987:03) har i uppdrag att bl.a.

överväga om lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och

sjukvårdspersonalen m.fl. skall vidgas till att omfatta också dem som är

yrkesverksamma inom rättsmedicinsk verksamhet. Från denna utrednings

synpunkt är den rättsliga regleringen av uppgifts- och

ansvarsfördelningen inom hälso- och sjukvårdspersonalen av stor

betydelse.

Tillsynsutredningen har också i uppdrag att behandla frågan om

omhändertagande av avlidna inom hälso- och sjukvården. En särskild fråga

i detta sammanhang gäller de landstingskommunala sjukvårdshuvudmännens

ansvar i fråga om den som avlidit utanför sjukvårdsinrättning.

Övriga frågor

I betänkandet (SOU 1984:79) Dödsbegreppet berörde utredningen om

dödsbegreppet frågor om sådana förfaranden med kroppen efter en avliden

som inte regleras genom föreskrifter i lagstiftningen. Hit hör t.ex.

användning av döda kroppar som sker med stöd av ett under livstiden

upprättat "testamente" och som syftar till att tillgodose undervisningen

i anatomi. Något förslag till regler i frågan lades inte fram av

utredningen.

Uppdraget

Det finns behov av en samlad översyn av olika förfaranden med avlidnas

kroppar. Författningsmässigt är bilden idag föga enhetlig.

Transplantationsutredningen bör därför överväga kriterier och regler för

vilka olika förfaranden med döda kroppar som skall anses etiskt

godtagbara samt göra en bedömning av i vilken utsträckning

författningsreglering och etiska riktlinjer behövs.

Enligt sitt nuvarande uppdrag skall utredningen överväga

samtyckesreglerna vid kliniska obduktioner. Bakgrunden är bl.a. vad

riksdagen uttalat om att alltför många obduktioner utförs och att de

anhörigas inställning inte beaktas i tillräckligt stor utsträckning.

Det kan finnas flera skäl till att en klinisk obduktion behöver göras.

Ett viktigt skäl är att det ofta kan kännas angeläget för anhöriga att

oklarheter kring sjukdom och dödsfall skingras. Det kan också finnas ett

samhälleligt intresse av att kliniska obduktioner utförs.

Obduktionsverksamheten utgör en viktig kontrollstation för den kliniska

diagnostiken och ger dessutom underlag för en tillförlitlig

dödsorsaksstatistik och cancerregistrering. Dödsorsaksstatistiken, i sin

tur, är ett viktigt instrument för forskning och vid planering av hälso-

och sjukvård.

Detta samhällets intresse av att tillförlitliga dödsbevis utfärdas kan

självklart komma i konflikt med den avlidnes eller de anhörigas intresse

av att obduktion inte utförs. Självbestämmandeprincipen spelar en viktig

roll i hälso- och sjukvården och bör därför beaktas även i detta

sammanhang.

Jag förutsätter att utredningen vid sina ställningstaganden till regler

för kliniska obduktioner gör en avvägning mellan sådana motstående

intressen.

I enlighet med vad socialutskottet uttalat i sitt betänkande

1989/90:SoU1 om vissa transplantationsfrågor bör utredningen också

redovisa utfallet av nuvarande regler om obduktion och dödsbevis.

Som nämnts i det föregående skall sjukvårdshuvudmännen enligt

överenskommelse med staten fr.o.m. den 1 januari 1990 ta ett större

ansvar för undersökning av dödsfall som inträffar utanför

sjukvårdsinrättning. Hittills har den avlidne, om inte dödsbevis kunnat

utfärdas av läkare, i sådana fall underkastas rättsmedicinsk

undersökning. Genom ändring av den allmänna läkarinstruktionen

(1963:341) och en revision av socialstyrelsens dödsbeviskungörelse har

förutsättningar skapats för att minska antalet enkla

dödsorsaksundersökningar på rättsläkarstationerna.

Jag anser också att en översyn av författningsregleringen av

rättsmedicinska obduktioner nu behöver göras. En författningsreglering

av rättsmedicinska undersökningar bör ange under vilka förutsättningar

rättsmedicinsk undersökning skall ske. Detta framgår inte av nu gällande

kungörelse i ämnet som främst anger vem som får fatta beslut om

rättsmedicinsk obduktion, var den skall ske och vem som skall utföra

den. Det är också angeläget att gränsen mellan rättsmedicinsk obduktion

och annan obduktion klargörs. Utgångspunkten bör härvid vara att

rättsmedicinsk förrättning skall göras då särskilda rättssäkerhetsskäl

motiverar sådan åtgärd.

När det gäller andra icke författningsreglerade förfaranden med kroppen

efter en avliden bör utredningen, som nyss framhållits, överväga behovet

av regler eller etiska riktlinjer för sådana frågor. Därvid bör bl.a.

behovet av reglering av frågan om donation av kroppen till anatomisk

institution prövas.

Ramar för utredarens arbete

Utöver de ramar som angetts i tidigare direktiv gäller att arbetet skall

vara avslutat senast under andra hälften av år 1991.

Utredningen bör samråda med tillsynsutredningen i sådana frågor som rör

de båda utredningarna.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

utvidgar transplantationsutredningens uppdrag i enlighet med vad jag har

förordat.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Socialdepartementet)