Dir. 1990:37

Åtgärder mot etnisk diskriminering

Innehåll

Dir. 1990:37

Beslut vid regeringssammanträde 1990-05-31.

Statsrådet Lööw anför.

1 Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att bedöma

vilka alternativ som kan finnas för att -- med bibehållen respekt för

föreningsfriheten -- genom lagstiftning på lämpligaste och effektivaste

sätt utöka skyddet mot organisationer som i sin verksamhet främjar och

uppmanar till rasdiskriminering. Utredaren bör även behandla frågan om

behovet av en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet och lägga fram

ett förslag till en sådan lag. I uppdraget bör också ingå att göra en

översyn av lagen mot etnisk diskriminering.

2 Bakgrund

Sverige tillträdde år 1971 FN:s internationella konvention om

avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Konventionen ålägger

staterna att fördöma rasdiskriminering och att föra en politik som

syftar till att avskaffa all slags rasdiskriminering. Den förutsätter

att staterna bekämpar rasdiskriminering med alla lämpliga medel.

Inför Sveriges tillträde till konventionen gjorde en särskilt tillsatt

utredning en grundlig genomgång av vilka lagändringar som krävdes för

att den svenska lagstiftningen skulle stå i överensstämmelse med

konventionens krav. Utredningen fann att förhållandena i Sverige inte

motiverade kriminalisering redan av bildande eller deltagande i

sammanslutningar med rasistisk inriktning.

I samband med konventionstillträdet infördes i brottsbalken bestämmelsen

om olaga diskriminering. Straffbestämmelsen omfattar dock inte

arbetsmarknaden. Översynen av lagstiftningen hade visat på brister när

det gällde skydd mot diskriminering i arbetslivet. Motivet till att

arbetsmarknaden ändå lämnades utanför lagstiftningen var att problemen

med rasfördomar i arbetslivet i första hand borde lösas genom avtal

mellan parterna.

Den nya regeringsformens tillkomst år 1974 innebar att det i grundlag

infördes ett skydd för föreningsfriheten som en av de grundläggande fri-

och rättigheterna. Efter en ändring i regeringsformen är det från den 1

januari 1977 möjligt att i lag begränsa föreningsfriheten såvitt gäller

sammanslutningar av två slag. Det ena gäller militär verksamhet och det

andra sammanslutningar vilkas verksamhet innebär förföljelse av

folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.

Motivet till detta sista undantag från grundlagsskyddet för

föreningsfriheten var just hänsynen till FN-konventionen.

Den möjlighet till begränsning av föreningsfriheten genom lagstiftning

mot rasistiska organisationer som den svenska grundlagen ger har inte

utnyttjats. Inte heller finns möjlighet att tvångsvis upplösa sådana

organisationer. I stället finns en rad andra bestämmelser mot etnisk

diskriminering. De grundläggande bestämmelserna finns i regeringsformen.

I 1 kap 2 § fastslås att den offentliga makten skall utövas med respekt

för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet

och värdighet, liksom att etniska, språkliga och religiösa minoriteters

möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv

bör främjas. I 2 kap 15 § sägs att lag eller annan föreskrift inte får

innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till

ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet. Vidare stadgas i

2 kap 20 § första stycket 7 att utlänning här i riket är likställd med

svensk medborgare i fråga om skydd mot missgynnande på grund av ras,

hudfärg eller etniskt ursprung.

Utöver dessa grundläggande bestämmelser finns ett flertal

straffrättsliga bestämmelser i brottsbalken. Med stöd av dessa

bestämmelser kan den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller

annat skymfligt beteende bl.a. med anspelning på ras eller etniskt

ursprung dömas för förolämpning (5 kap 3 §). Den som i

näringsverksamhet, vid anordnandet av allmän sammankomst eller offentlig

tillställning diskriminerar annan på grund av ras, hudfärg, nationellt

eller etniskt ursprung eller trosbekännelse kan dömas för olaga

diskriminering (16 kap 9 §). Bestämmelsen gäller också den som är

anställd i allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag. Vidare kan den

som i uttalande eller annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med

anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller

trosbekännelse dömas för hets mot folkgrupp (16 kap 8 §). Om gärningen

begås i tryckt skrift finns en motsvarande bestämmelse om hets mot

folkgrupp i tryckfrihetsförordningen. Även bestämmelserna i brottsbalken

och tryckfrihetsförordningen om uppvigling kan tillämpas som skydd mot

rasistiska aktioner.

Den svenska arbetsrätten gäller lika för alla oavsett etnisk

tillhörighet och nationellt ursprung. Vissa rättsregler finns som

särskilt syftar till att motverka diskriminering. Således skall enligt

lagen (1982:80) om anställningsskydd uppsägning av anställning från en

arbetsgivares sida vara sakligt grundad. En arbetstagare kan alltså inte

sägas upp på grund av etnisk eller nationell tillhörighet. Inom

arbetsrätten finns vidare en grundläggande princip om god sed på

arbetsmarknaden, vilken kan medföra att avtal -- även kollektivavtal --

kan underkännas av domstol om de anses diskriminerande.

Även medbestämmandelagens regler om förhandlingsskyldighet, liksom 36 §

avtalslagen om oskäliga avtalsvillkor kan tillämpas när det gäller

diskriminering i arbetslivet.

Lagen om anställningsskydd gäller den som redan är anställd. När det

gäller situationen att en person skall anställas finns för den privata

arbetsmarknaden inga rättsregler till skydd mot etnisk diskriminering.

Där gäller i stället arbetsgivarens fria anställningsrätt. Inom den

offentliga sektorn finns däremot i lagen (1976:600) om offentlig

anställning och i regeringsformen krav på saklighet när det gäller

tjänstetillsättningar.

Diskrimineringsutredningen, som hade tillsatts år 1978, anförde i

slutbetänkandet (SOU 1984:55) I rätt riktning att ett förbud mot

rasistiska organisationer borde införas. Skälet härtill var Sveriges

konventionsåtagande och de anmärkningar som en del ledamöter i FN:s

rasdiskrimineringskommitté, vilken bevakar efterlevnaden av

konventionen, hade riktat mot Sverige med anledning av att Sverige inte

ansågs uppfylla konventionens krav på förbud mot rasistiska

organisationer.

Utredningen fann också att diskriminering förekom på arbetsmarknaden och

föreslog år 1983 en civilrättslig lag med regler om förbud, ogiltighet

och skadestånd vid diskriminerande behandling av såväl arbetssökande som

anställda. Förslaget ledde inte till en sådan lagstiftning eftersom det

ansågs förenat med alltför stora tillämpningssvårigheter. I stället

inrättades den nya myndigheten ombudsmannen mot etnisk diskriminering

(DO). Som stöd åt DO inrättades samtidigt en nämnd mot etnisk

diskriminering. Verksamheten regleras genom lagen (1986:442) mot etnisk

diskriminering. En utvärdering av DO:s verksamhet har gjorts och

redovisats i betänkandet (SOU 1989:57) DO och nämnden mot etnisk

diskriminering -- de tre första åren.

År 1987 tillsatte regeringen en parlamentariskt sammansatt kommission

mot rasism och främlingsfientlighet (A 1987:05). Kommissionen redovisade

sin bild av det aktuella läget i Sverige när det gäller attityder till

invandrare och flyktingar och sina förslag rörande lagstiftning och

rättsfrågor i slutrapporterna (SOU 1989:13 och SOU 1989:14) Mångfald mot

enfald. Kommissionen föreslog att Sverige skulle införa ett förbud mot

sammanslutningar som ägnar sig åt att förfölja personer eller grupper av

personer av viss ras, med viss hudfärg eller visst etniskt ursprung,

liksom att deltagande i sådana sammanslutningars verksamhet skulle

kriminaliseras. Vidare föreslog kommissionen att en lagreglering mot

etnisk diskriminering i arbetslivet borde övervägas på nytt.

I syfte att ytterligare försvåra eller förhindra verksamhet i rasistiska

organisationer skärptes bestämmelsen om hets mot folkgrupp genom en

lagändring den 1 januari 1989. Till skillnad från vad som tidigare

gällde krävs inte längre att det rasistiska yttrandet skall ha gjorts

offentligen eller spritts till allmänheten utan det är nu tillräckligt

för straffbarhet att det sprids till en mindre krets av personer. Detta

innebär att också spridning av rasistiska yttranden inom t.ex. en

organisation är straffbart.

Vid Sveriges senaste rapportering till FN-kommittén under dess möte i

augusti 1989 noterades att Sverige ännu inte förbjudit rasistiska

organisationer. Vice ordföranden, som introducerade Sveriges rapporter,

förklarade dock att Sverige efter ändringen av straffbestämmelsen om

hets mot folkgrupp var "mycket nära" ett uppfyllande av konventionens

artikel 4. I övrigt framhölls att Sverige i många stycken utgör ett

föredöme för andra länder när det gäller att leva upp till intentionerna

bakom konventionen.

Medlemmar i rasdiskrimineringskommittén har också vid flera tillfällen

uppmärksammat att Sverige fortfarande inte infört lagstiftning mot

etnisk diskriminering i arbetslivet. De har därvid uttryckt förhoppning

om att den svenska regeringen skall ompröva sitt ställningstagande.

I propositionen 1989/90:86 om åtgärder mot etnisk diskriminering m.m.

har regeringen gjort den bedömningen att en utredning bör tillsättas för

att undersöka på vilket sätt skyddet mot rasistiska organisationer bäst

skall kunna utökas och på nytt överväga behovet av lagstiftning mot

etnisk diskriminering i arbetslivet samt föreslagit att lagen mot etnisk

diskriminering ses över.

Riksdagen har vid behandlingen av propositionen den 23 maj 1990 delat

regeringens bedömning.

3 Utredningsuppdraget

3.1 Förbud mot rasistiska organisationer

När det gäller aktivitet inom rasistiska organisationer kan man

konstatera att man genom den lagstiftning som nu finns kan straffa

organisationsmedlemmar så snart de för ut sina åsikter inom gruppen

eller offentligt. Detta bör i praktiken få till följd att medlemmarna

tvingas till passivitet. Det finns dock fortfarande vissa möjligheter

att främja och delta i organisationer med rasistisk verksamhet utan att

det kan straffas enligt nuvarande lagstiftning. Det gälle r medlemmar

som aktivt stöder organisationen genom medlemsavgifter eller på annat

sätt, liksom stiftare och styrelsemedlemmar och de som stöder

organisationerna genom finansiering eller upplåtelse av lokaler för

deras aktiviteter.

Rasdiskrimineringskonventionens övergripande mål är en faktisk jämlikhet

mellan människor utan åtskillnad av ras, hudfärg eller nationellt eller

etniskt ursprung. Konventionsstaterna skall göra slut på

rasdiskriminering i alla dess former och uttryck. I artikel 2 mom. 1 d

föreskrivs att "Envar konventionsstat skall förbjuda och med alla

lämpliga medel, däribland den lagstiftning som omständigheterna

påkallar, göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller

organisationers sida". Detta kan sägas vara en allmän förklaring om vad

staterna åtagit sig att göra för att bekämpa rasism. Artikel 4 däremot

talar om vilka konkreta åtgärder staterna skall vidta. Enligt mom. b

skall staterna -- med vederbörligt beaktande av de principer som

omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och

de rättigheter som anges i artikel 5, däribland rätten till församlings-

och föreningsfrihet i fredligt syfte -- olagligförklara och förbjuda

organisationer och propaganda som främjar och uppmanar till

rasdiskriminering samt kriminalisera deltagandet i sådana organisationer

och sådan verksamhet.

Ser man till ordalydelsen i artikel 4 kan det tyckas som om staterna har

en ovillkorlig skyldighet att i lag förbjuda rasistiska organisationer.

Konventionsstaterna har emellertid tolkat artikeln på olika sätt. Flera

stater har, i likhet med Sverige, ansett att innebörden inte är en

absolut plikt att införa ett direkt organisationsförbud. Något alldeles

givet svar på frågan om omfattningen av lagstiftningstvånget i artikel 4

finns inte eftersom artikeln kan tolkas på olika sätt. Eftersom det inte

föreligger något slutligt avgörande om hur artikel 4 mom. b skall tolkas

bör konventionsstaterna emellertid ha ett utrymme att inom rimliga

gränser avgöra hur bestämmelsen skall uppfyllas.

Någon samlad kunskap om hur effektiva andra länders förbudsregler har

visat sig vara har vi enligt min mening inte.

Sveriges inställning har hittills varit att vi uppfyller konventionens

krav genom att på annat sätt effektivt hindra förekomsten av och

aktiviteten i sådana organisationer. Skälen till detta ställningstagande

har varit att den lagstiftning som redan finns är tillräcklig för att i

praktiken tvinga organisationer som främjar rasdiskriminering till total

passivitet. Därmed skulle det inte heller finnas något behov av att

tillföra lagstiftningen ett direkt organisationsförbud. I anslutning

till att frågan om organisationsförbud år 1987 behandlades i riksdagen

anförde dåvarande justitieministern som ytterligare skäl emot ett

organisationsförbud: "Själva förbudet skulle ge organisationerna en ökad

uppmärksamhet, något som inte är önskvärt. Ingripandena mot dem kan av

grupperna själva upplevas som ett spänningsmoment och ge allmänheten en

överdriven föreställning om deras betydelse. Ett formellt förbud skulle

vidare kunna uppmuntra organisationerna till underjordisk verksamhet,

vilket i sin tur leder till att verksamhet en blir farligare och svårare

att kontrollera. Svårigheten att tillämpa en förbudsregel av detta slag

kan även föra med sig att en organisation efter ett rättsligt förfarande

oförtjänt kommer att uppfattas som godkänd av samhället. Erfarenheter

från andra länder som har en förbudsreglering visar att den är föga

verkningsfull. Till detta kommer de principiella aspekterna mot en

lagstiftning som tar omedelbart sikte på en begränsning av

föreningsfriheten" (prop. 1986/87:151 sid. 111).

De skäl som dåvarande justitieministern anförde mot ett

organisationsförbud kvarstår enligt min mening med samma styrka

fortfarande.

Att direkt i lag förbjuda rasistiska organisationers existens möter i

och för sig, som jag tidigare nämnt, inget grundlagshinder. Men även om

inga konstitutionella hinder finns, måste lämpligheten av ett förbud

övervägas mycket noga.

Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet har ansett att

bestämmelsen i FN:s rasdiskrimineringskonvention är så formulerad att

kravet på ett förbud är ovillkorligt. Rasistiska organisationer skall

förbjudas oavsett vilka andra åtgärder som också kan vidtas. För att

uppfylla konventionens krav måste lagstiftning användas eftersom

samhället inte kan förbjuda på annat sätt än genom lag.

Något färdigt förslag på hur ett förbud bör vara utformat har

kommissionen inte ämnat. Den anser dock att förbudet bör träffa

sammanslutningar i vilkas verksamhet ingår eller som inspirerar till

organiserad brottslighet av etniska motiv. Alla som på något sätt tagit

aktiv del i verksamheten skulle kriminaliseras, dvs. aktiva medlemmar,

stiftare, styrelse, upplåtare av lokal, finansiärer eller andra

stödjare, allt i den mån det kan visas att de vetat eller borde ha vetat

att verksamheten var ägnad att leda till rasistisk brottslighet.

En av de kanske viktigaste invändningarna mot en förbudslagstiftning

enligt det förslag som kommissionens majoritet står bakom, ligger i att

man skulle tvingas tumma på en fundamental demokratisk princip,

föreningsfriheten. Visserligen har många remissinstanser tillstyrkt

kommissionens majoritetsförslag, men nästan lika många har avstyrkt. Som

regeringen anför i sin proposition bör en lagstiftning som gör

allvarligt ingrepp i föreningsfriheten ha ett bredare stöd än

kommissionens förslag har fått. Utredningen bör därför göras under den

klart uttalade förutsättningen att föreningsfriheten som grundläggande

demokratisk rättighet inte i något principiellt avseende får begränsas.

När det gäller möjligheten att i praktiken effektivt tillämpa en

eventuell förbudslagstiftning måste man t.ex. utan större svårighet

kunna dra gränsen mellan tillåtna och otillåtna organisationer. Detta

skulle vara förenat med svårigheter bl.a. med hänsyn till att inte alla

föreningar har styrelse och stadgar. Man skulle också behöva skapa en

hållbar ordning för att kontrollera efterlevnaden av meddelade förbud.

Vidare skulle man behöva lösa frågan om inte förbjudna organisationer

måste registreras i någon form. Hittills har registrering av sådant slag

inte ansetts önskvärd eftersom det i praktiken är en form av

åsiktsregistrering Även dessa omständigheter talar, enligt min mening,

mot en förbudslagstiftning enligt kommissionens förslag.

Det finns självfallet också skäl som talar för ett organisationsförbud.

Rätten att slippa alla former av diskriminering på grund av ras, hudfärg

eller etniskt ursprung är en grundläggande mänsklig rättighet som man

måste värna om med alla medel. Attityder kan påverkas på olika sätt. En

lagregel innebär ett budskap till medborgarna om vilka normer och

värderingar som är accepterade av samhället. En markering i lag kan ge

ett ökat medvetande om att deltagande i organisationer som främjar

rasism är oacceptabelt och därmed få en avhållande effekt.

I brottsbalken finns en bestämmelse enligt vilken olovlig kårverksamhet

(18 kap 4 §) kan straffas. Den innebär att den som bildar eller deltar i

sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med hänsyn

till sin beskaffenhet och det ändamål för vilken den är bildad lätt kan

utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka

och som inte med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller

ordningsmakten, eller för sådan sammanslutning tar befattning med vapen,

ammunition eller annan sådan utrustning, upplåter lokal eller mark för

dess verksamhet eller stödjer den med pengar eller på annat sätt döms

för olovlig kårverksamhet. Det är tänkbart att denna bestämmelse skulle

kunna tjäna som förebild för en utvidgning av brottet hets mot folkgrupp

så att även den som bildar eller deltar i sammanslutning vars ändamål

måste anses vara att uppmana till eller främja sådan rasistisk

verksamhet som avses i bestämmelsen, eller som på annat sätt stödjer

sådan verksamhet döms för hets mot folkgrupp. Ett sådant tillägg skulle

få till följd att inte bara spridandet av rasistiska uttalanden och

meddelanden, utan också bildandet av en rasistisk organisation liksom

alla former av deltagande och verksamhet blir kriminaliserade.

Utredaren bör undersöka på vilket sätt skyddet mot rasistiska

organisationer ytterligare skall kunna skärpas. Därvid bör utredaren

överväga lämpligheten och utformningen av lagstiftning i någon form som

inte innebär ett direkt förbud mot den faktiska förekomsten av

organisationen utan riktar sig mot individens beteende. Även möjligheten

av att nuvarande lagstiftning skulle kunna skärpas så att också

bildandet, deltagandet och stödjandet av rasistisk verksamhet

kriminaliseras bör övervägas. Även andra lagstiftningsalternativ skall

kunna övervägas, allt i syfte att förstärka samhällets skydd mot

rasistisk verksamhet. Först om andra alternativ bedöms otillräckliga för

ett effektivt skydd mot rasistiska organisationer, bör ett

organisationsförbud med tillämpning av undantagsregeln i 2 kap 13 §

andra stycket RF övervägas.

Utredaren bör som ett led i utredningsarbetet studera vilka regelsystem

som förekommer i andra länder på detta omr åde.

3.2 Etnisk diskriminering i arbetslivet

Som jag tidigare redogjort för saknas det rättsregler till skydd mot

etnisk diskriminering för delar av arbetslivet. Det gäller särskilt i

anställningssituationen. Skulle en arbetssökande på den privata

arbetsmarknaden bli utsatt för diskriminering på grund av sin etniska

tillhörighet, finns det idag inga möjligheter till rättsligt ingripande.

Det finns inte heller möjlighet för den kränkte att begära skadestånd.

I rasdiskrimineringskonventionens artikel 5 uppräknas en mängd

rättigheter, bland dem rätten till arbete, till fritt val av

anställning, till rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor, till skydd mot

arbetslöshet, till lika lön för lika arbete och till rättvis och gynnsam

lön för arbete (artikel 5 e (i)). I syfte att förbjuda och göra slut på

alla former av rasdiskriminering, förbinder sig konventionsstaterna att

tillförsäkra envar utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller

nationellt eller etniskt ursprung likhet inför lagen, särskilt i vad

avser åtnjutandet av de uppräknade rättigheterna.

Enligt konventionens artikel 6 skall staterna tillförsäkra envar dels

skydd mot kränkning av hans rätt enligt konventionen och dels rätt till

ersättning för skada till följd av sådan kränkning.

Sverige har också genom anslutningen till Internationella

arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 111) i fråga om anställning

och yrkesutövning (med tillhörande rekommendation nr 111) åtagit sig att

verka för att diskriminering avskaffas på dessa områden.

Diskrimineringsutredningen fann redan 1983 att diskriminering förekom på

arbetsmarknaden. Enligt vad kommissionen mot rasism och

främlingsfientlighet erfarit känner sig invandrare även i dag

diskriminerade i arbetslivet. DO:s erfarenheter pekar i samma riktning.

Vid utvärderingen av DO:s verksamhet under de tre första åren har

framkommit att DO under denna tid inte handlagt något ärende som bedömts

kunna vinna framgång i domstol om lagstiftning av aktuellt slag

förelegat som gjort det möjligt att föra en sådan talan. Därmed är inte

sagt att det inte skulle finnas behov av lagstiftning. Sverige är idag

ett mångkulturellt samhälle med ett stort antal etniska grupper. Risken

är större idag än någonsin att ett stort antal människor kan komma att

drabbas av diskriminering.

Om en arbetsgivare uttryckligen vägrar att anställa en person med

hänvisning t.ex. till hans eller hennes hudfärg finns ingen möjlighet

till rättsliga åtgärder. Om samma inställning skulle leda till

uppsägning av arbetstagaren skulle uppsägning en kunna förklaras ogiltig

och arbetstagaren tillerkännas skadestånd. Jag kan inte se något skäl

till att bevara denna skilda behandling av arbetssökande och redan

anställda.

Ett annat skäl till att lagstiftning bör övervägas är risken för att vi

skall få en etniskt uppdelad arbetsmarknad. Redan idag är invandrarna

överrepresenterade i vård, service och industri. Man kan befara att det

synsättet breder ut sig att invandrare förutsätts få arbete bara på

dessa delar av arbetsmarknaden. En sådan utveckling är inte önskvärd.

DO har utarbetat ett förslag till en lag mot etnisk diskriminering i

arbetslivet, vilket bör överlämnas till utredaren. Förslaget, som

överlämnades till regeringen i december 1989, innebär en civilrättslig

lag som skall vara tillämplig på hela arbetsmarknaden och för alla slags

anställningar. Diskrimineringsgrunderna är desamma som i lagen mot

etnisk diskriminering, dvs. ras, hudfärg, nationellt eller etniskt

ursprung eller trosbekännelse. Alla handlingar eller underlåtenheter,

riktade mot arbetstagare eller arbetssökande, som har sin grund i dennes

ras, hudfärg etc. och som är till skada för den utsatte skall anses

utgöra lagstridig diskriminering under förutsättning att det inte finns

godtagbara skäl för handlingen. En grundläggande tanke är att

diskrimineringsförbudet skall vara uppbyggt kring arbetsgivarens uppsåt.

Med den konstruktion av lagen som DO har föreslagit är det inte en

nödvändig förutsättning för att diskriminering skall anses föreligga att

den utsatte är överlägsen i fråga om meriter eller liknande. En person

kan ha blivit diskriminerad även vid lika eller sämre förutsättningar än

den han eller hon jämförs med. Även en ensam arbetssökande kan

diskrimineras. Det avgörande är det faktiska skälet till arbetsgivarens

handlande.

Bevisfrågorna är centrala i diskrimineringstvister. DO föreslår en

bevisregel av samma slag som tillämpas i mål om föreningsrättskränkning.

Den som anser sig diskriminerad skall alltså göra sannolikt att han

eller hon diskriminerats. Om detta lyckas, övergår bevisbördan på

arbetsgivaren som måste visa att det finns andra godtagbara skäl för

handlandet.

DO förordar ett liknande sanktionssystem som i lagen (1979:1118) om

jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (jämställdhetslagen),

dvs. skadestånd och i vissa fall ogiltighet.

Enligt min mening medför den av DO föreslagna lagen inte obetydliga

tillämpningssvårigheter. Tveksamheter kan uppstå när man skall avgöra

vad som är otillbörlig diskriminering och vad som är godtagbar

särbehandlig. Jag ställer mig också tveksam till den konstruktion DO

föreslagit när det gäller att endast sannolika skäl skall krävas som

bevisning om grunden för arbetsgivarens handlande, särskilt som uppsåtet

-- vad arbetsgivaren tänkt -- skall vara avgörande. Svårigheter kan

t.ex. också uppstå när det gäller frågan om vem eller vilka som skall

vara berättigade att erhålla skadestånd.

Med hänsyn till den allt större betydelse diskrimineringsfrågorna kan

väntas få på grund av ökande invandring är det angeläget att möjligheten

till lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet övervägs. Utredaren

bör därför se över om det finns möjligheter att genom ändringar i den av

DO föreslagna lagen, eller genom annan form av civilrättslig

lagstiftning, komma tillrätta med de problem som medför de största

tillämpningssvårigheterna. Utredaren bör också i sitt lagförslag ta

ställning till hur ansvaret för rättegångskostnaderna bör fördelas vid

en eventuell diskrimineringstvist.

En utvärdering av jämställdhetslagen görs för närvarande och ett

betänkande kommer att avges under juni månad 1990. Denna utredning

syftar till att göra lagstiftningen mer verksam och ändamålsenlig när

det gäller att hindra könsdiskriminering och skynda på utvecklingen i

riktning mot jämställdhet i arbetslivet. Utredaren bör ta del av de

erfarenheter som gjorts vid utvärderingen av jämställdhetslagen.

Utredningen bör bedrivas i nära kontakt med arbetsmarknadens parter. Ett

syfte med detta är att utröna möjligheterna att -- som ett alternativ

eller komplement till lagstiftning -- genom kollektivavtal åstadkomma en

reglering mot etnisk diskriminering i arbetslivet.

Jag har i dessa frågor samrått med arbetsmarknadsministern.

3.3 Lagen mot etnisk diskriminering

Ombudsmannens verksamhetsområde avser hela samhällslivet med betoning på

arbetslivet. Den främsta uppgiften därvidlag är att motverka etnisk

diskriminering av arbetssökande.

DO har i en skrivelse den 21 november 1989 framfört DO-myndighetens

synpunkter, önskemål och förslag inför framtiden. Han framhåller där

bl.a. att DO har att verka för etnisk rättvisa och inte bara det

negativa att verka mot etnisk diskriminering. DO anser vidare att lagen

mot etnisk diskriminering inte i fortsättningen bör ha den särskilda

hänsyftningen på arbetslivet som den för närvarande har utan att den

skall vara riktad mot samhällslivet i stort. Han föreslår därför

förändringar i lagen härvidlag.

Utvärderingen av DO:s verksamhet såväl som DO:s skrivelse har givit vid

handen att verksamheten har berört samhällslivet i dess helhet och detta

förhållande bör avspeglas i den lagstiftning som reglerar DO:s

verksamhet.

Mot bakgrund av de tankar som DO framfört och att en särskild lag mot

diskriminering i arbetslivet skall övervägas bör utredaren även göra en

översyn av lagen mot etnisk diskriminering.

DO:s skrivelse den 21 november 1989 bör överlämnas till utredaren.

3.4 Övrigt

För utredarens arbete gäller kommittédirektiv till samtliga kommittéer

och särskilda utredare om dels utredningsförslagens inriktning (dir.

1984:5), dels beaktande av EG-aspekten (dir. 1988:43).

Utredaren bör prioritera frågan om ett förbud mot rasistiska

organisationer och om det bedöms lämpligt redovisa denna del av

utredningsuppdraget särskilt. Även andra delar av uppdraget kan

redovisas på det sättet. Utredningen skall dock före utgången av år 1992

vara avslutad och redovisad.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd som har att föredra ärenden om etnisk

diskriminering

-- att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av

kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att bedöma vilka

alternativ som finns för att genom lagstiftning på lämpligaste och

effektivaste sätt utöka skyddet mot organisationer som i sin verksamhet

främjar och uppmanar till rasdiskriminering, överväga möjligheter till

lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet samt se över lagen mot

etnisk diskriminering.

-- att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

-- att kostnaderna skall belasta tionde huvudtitelns anslag Utredningar

m.m.

5 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Arbetsmarknadsdepartementet)