Dir. 1990:4

Frekvensplanering, frekvensförvaltning och radiokommunikation - rättsliga och organisatoriska frågor

Innehåll

Mitt förslag

Bakgrund

Frekvensplanering

Nuvarande bestämmelser

Televerkets olika uppgifter på radioområdet

Kritik mot nuvarande ordning

Tidigare utredningar och förslag

Inom utbildningsdepartementets område

Utredningsuppdraget

Utbyggd lagstiftning

Överklagande av beslut

Eventuella tilläggsdirektiv

Samråd

Ny organisation

Övrigt om uppdraget

Hemställan

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Beslut

Dir. 1990:4

Beslut vid regeringssammanträde 1990-02-08.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet G. Andersson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att föreslå tillägg

och ändringar i den radiorättsliga lagstiftningen som gäller planering

och fördelning av radiofrekvenser samt tillstånd att inneha

radiosändare.

Utredaren skall också se över den nuvarande organisationen för

frekvensförvaltning och tillståndsgivning samt lägga fram förslag som

innebär att televerket skiljs från sin myndighetsutövning på

radioområdet.

Bakgrund

Radiokommunikation

Radioteknik, i förening med annan teknik på teleområdet, möjliggör i dag

tal- och datakommunikation samt överföring av radio- och TV-program i

princip över hela världen.

Vi kan i dag tala med varandra i telefon oavsett avstånd. Genom mobil

radio kan man kommunicera i stort sett oberoende av var man befinner

sig. När det gäller datakommunikation kan signaler överföras mellan

datorer på stora avstånd inom ofattbart korta tidsrymder. Via radio och

TV kan vi i ljud och bild direkt följa händelser som inträffar på andra

platser på hela jordklotet.

Varje radiokommunikation förutsätter att radiosändare och radiomottagare

får disponera en radiofrekvens någorlunda ostörda. Bl.a. inom

tättbefolkade områden är efterfrågan på frekvenser för vissa

kommunikationsändamål större än tillgången. Detta innebär att man ibland

tvingas att prioritera viktigare användningsområden och begränsa antalet

användare.

Radiokommunikation kräver både internationell och nationell

frekvensplanering samt reglering och kontroll.

Frekvensplanering

För att radiotekniken skall kunna utnyttjas på ett effektivt sätt krävs

att det begränsade frekvensutrymmet utnyttjas maximalt och att

störningar undviks. Detta åstadkommer man genom bl.a. frekvensplanering.

De tekniskt användbara frekvenserna delas därvid in i olika

frekvensområden med fastställda användningsområden t.ex. för rundradio,

TV, mobil radio (mobiltelefoner, personsökare m.m.), olika

satellittjänster, radar, sjöradio och flygradio.

Den internationella frekvensplaneringen sker inom Internationella

Teleunionen (ITU) och görs utifrån frekvensområdenas tekniska lämplighet

för olika typer av radiosändningar. I Norden görs frekvensplaneringen

inom det nordiska samarbetet på teleförvaltningsområdet. Den nationella

frekvensplaneringen görs av televerket.

Nuvarande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om radiokommunikation finns för

närvarande i radiolagen (1966:755, omtryckt 1986:1209). I radiolagen

definieras radiosändning som ljud, bild eller annat meddelande som sänds

med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000

gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskild anordnad ledare.

Radiosändare definieras som anordning för radiosändning och mottagare

som anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning.

I radiolagen föreskrivs att det krävs tillstånd av regeringen eller den

myndighet regeringen bestämmer för att här i riket eller på svenskt

fartyg eller luftfartyg utom riket få inneha eller använda radiosändare,

ofullständig radiosändare och byggsats för tillverkning av radiosändare.

Tillstånd skall meddelas för viss tid (2 §).

Genom kungörelsen (1967:446) om radiosändare har regeringen bestämt att

televerket skall vara tillståndsgivande myndighet. Enligt kungörelsen

kan televerket meddela generella tillstånd.

Varken radiolagen eller kungörelsen om radiosändare innehåller några

bestämmelser om frekvensplanering eller om när tillstånd skall meddelas

eller vägras.

I tillståndsärendena prövar televerket bl.a. sökandens behov av

radiosändare och frekvenser samt föreskriver tekniska och operativa

förutsättningar för sändarens användning.

Kravet på tillstånd för innehav av radiosändare gäller inte för statliga

myndigheter. Däremot skall en sändare som planeras för användning av

statlig myndighet anmälas till televerket för tilldelning av frekvenser,

meddelande av tekniska bestämmelser, anropssignaler och övriga

föreskrifter i fråga om innehav och användning av sändaren. Vidare skall

vissa sändare för försvarsmaktens behov anmälas till televerket.

Den som innehar eller använder radiosändare utan att ha tillstånd eller

använder en sådan sändare i strid mot villkor som har föreskrivits vid

meddelandet av tillståndet kan med stöd av radiolagen dömas till böter

eller fängelse varvid sändaren kan förverkas. Detsamma gäller den som

överlåter eller upplåter en sändare till någon som inte har tillstånd

(10 §).

När det gäller mottagare innehåller radiolagen en uttrycklig föreskrift

om att sådana får innehas och användas av var och en. Bestämmelsen har

kommit till i informationsfrihetens intresse (se prop. 1966:149 s. 28).

Radiomottagare får inte användas så att mottagning på andra platser

störs. För radarvarnare gäller särskilda bestämmelser i lagen (1988:15)

om förbud mot radarvarnare (3 §).

Radiolagen innehåller också bestämmelser om skydd för telehemligheten (3

a §) och om rundradiosändningar m.m. (5--9 §§).

Televerkets olika uppgifter på radioområdet

Som framgått av vad jag nyss anfört handhar televerket

myndighetsuppgifterna när det gäller tilldelning och användning av

radiofrekvenser samt tillstånd att inneha radiosändare. Enligt

förordningen (1988:348) med instruktion för televerket ingår det i

verkets uppgifter att svara för att möjligheten till radiokommunikation

utnyttjas på bästa sätt. En utförlig beskrivning av televerkets

myndighetsuppgifter på radioområdet finns i betänkandet (Ds K 1987:10)

Televerkets myndighetsutövning, s. 53--69.

Genom en ändring i televerkets instruktion, som trädde i kraft den 1

januari 1990 (SFS 1989:602), skall det inom televerket finnas en

särskild enhet som svarar för televerkets myndighetsutövning på

radioområdet (frekvensförvaltningen). Beslut av chefen för

frekvensförvaltningen skall kunna överklagas direkt hos regeringen.

Ändringen syftar till att skilja myndighetsfunktionen på radioområdet

från den kommersiella delen av verksamheten.

Enligt televerkets instruktion ingår det också i verkets uppgifter att

driva telerörelse och därmed sammanhängande verksamhet samt att förvalta

statliga teleanläggningar.

I det allmänna telenätet ingår inte bara ledningar utan också

radioanläggningar som för sitt användande för telemeddelanden kräver

tillgång på frekvenser. Sveriges helt dominerande mobiltelefonsystem,

Nordisk Mobiltelefon (NMT), marknadsförs av televerket. Andra tjänster

som verket marknadsför på mobilradioområdet är bl.a. personsökning, ett

mobilt system för ljud, text och datakommunikation, mobilradiosystem

samt maritima teletjänster. Vidare marknadsför verket fasta

radiokommunikationstjänster med radiolänk och satelliter samt kabel-TV

m.m.

I denna kommersiella verksamhet är televerket den största användaren av

radiofrekvenser här i landet. I den frekvensplanering som televerket gör

avsätts särskilt frekvenser för verkets kommersiella behov.

På rundradioområdet svarar televerket för distributionen av Sveriges

Radios radio- och TV-program samt för koncernens programinsamling.

Verket tillhandahåller också sändare för närradion.

Kritik mot nuvarande ordning

I Sverige finns inget lagstadgat telemonopol. Televerkets kommersiella

verksamhet med olika tjänster på radioområdet har alltmer kommit att

utsättas för konkurrens. Andra aktörer på marknaden erbjuder liknande

tjänster som televerket till företag och allmänhet. Större företag

önskar frekvenser för att bygga upp egna kommunikationssystem.

Den nuvarande ordningen innebär att televerket har en dubbelroll.

Samtidigt som televerket tilldelar frekvenser till radioanvändare

efterfrågar verket frekvenser och konkurrerar om dessa med andra. Många

har i olika sammanhang menat att kraven på opartiskhet i

myndighetsutövningen inte kan tillgodoses med den nuvarande ordningen.

Kritiken har ökat i takt med att det har tillkommit flera aktörer på

teleområdet.

Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vissa principiella uttalanden

av verksledningskommittén i betänkandet (SOU 1985:41) Affärsverken och

deras företag. Kommittén anförde bl.a. (s. 43) att objektiviteten och

offentligheten i myndighetsutövande verksamhet under inga omständigheter

får i frågasättas. Befattningshavare eller organ som deltar i beslut som

innebär myndighetsutövning måste därför stå organisatoriskt helt fria.

Myndighetsutövning bör förläggas till myndigheter utanför

verkskoncernerna om den berör områden där verken själva eller deras

bolag bedriver affärsverksamhet i konkurrens med andra. Kommittén ansåg

att dessa riktlinjer bör användas som en måttstock både när ny

verksamhet övervägs inom koncernen och när befintlig verksamhet inom

företagen och verken omprövas.

Verksledningskommitténs betänkande remissbehandlades under år 1986.

Bland de remissinstanser som berörde frågan märks bl.a. televerket,

justitiekanslern (JK) och näringsfrihetsombudsmannen (NO), vilka

samtliga anslöt sig till kommitténs uttalande.

Televerket förklarade sig inte ha någon principiellt avvikande mening i

frågan.

JK framhöll att han delade kommitténs uppfattning att objektiviteten och

offentligheten i myndighetsutövande verksamhet under inga omständigheter

får ifrågasättas. Han instämde också i att myndighetsutövning bör

förläggas till fristående myndigheter om den berör områden där verken

själva eller deras bolag bedriver affärsverksamhet i konkurrens med

andra.

NO underströk i sitt remissvar särskilt vad kommittén anfört om att

myndighetsutövning som berör ett verks affärsdrivande verksamhet skall

ske organisatoriskt helt skild från verket. Sammanblandningen av

myndighetsfunktion och affärsverksamhet är ofrånkomligen en källa till

misstro, ansåg NO vidare. Även om myndighetsutövningen bedrivs helt

oklanderligt, syntes den NO oförenlig med allmänna principer, som bl.a.

kommer till uttryck i jävsregler. Av principiella och pra ktiska skäl

bör man enligt NO inte ålägga ett affärsverk dubbla roller av detta

slag. De skadar tilltron till verkets bedömningar och kan föra med sig

också andra negativa effekter.

I detta sammanhang vill jag också upplysa om att EG-kommissionen i ett

direktiv den 28 juni 1989 om konkurrens beträffande teletjänster

föreskrivit att fördelning av frekvenser i EG-länderna från och med den

1 juli 1991 skall göras av en av teleoperatörer oberoende organisation.

Tidigare utredningar och förslag

Inom kommunikationsdepartementets ansvarsområde

Den dåvarande kommunikationsministern tillkallade i slutet av år 1985 en

särskild utredare med uppgift att se över televerkets myndighetsutövande

roll i fråga om bl.a. radiokommunikation och lägga fram de förslag om

organisatoriska och andra ändringar som kunde vara befogade. Sommaren

1987 överlämnade utredaren (f.d. generaldirektören Stig Swanstein)

betänkandet (Ds K 1987:10) Televerkets myndighetsutövning. I betänkandet

föreslogs bl.a. att den aktuella myndighetsutövningen till viss del

skulle skiljas ut från televerket till en ny myndighet.

Förslaget i betänkandet behandlades i 1988 års teleproposition (prop.

1987/88:118 om inriktningen av telepolitiken). Min företrädare

konstaterade därvid bl.a. följande (s. 24).

Televerket skall enligt sin instruktion (1985:764) verka för att

samhällets och enskildas behov av telekommunikationer tillgodoses och

därvid svara för att möjligheten till radiokommunikationer utnyttjas på

bästa sätt. Samtidigt som televerket i sin frekvensförvaltning har

myndighetsuppgifter på radioområdet bedriver man konkurrensutsatt

verksamhet som är beroende av tillgång till radiosändare och

radiofrekvenser. Det gäller hittills framför allt de mobila

teletjänsterna. Televerket är även i övrigt en stor användare av

radiofrekvenser och konkurrerar således på flera sätt om det begränsade

frekvensutrymmet.

En bedömning måste sålunda göras av angelägenhetsgraden av olika

verksamheter som använder radiosändare och deras behov av frekvenser.

Föreskrifter om fördelningen av frekvensutrymmet kräver numera enligt

regeringsformen lagform. Det innebär att det är riksdagen som skall

besluta om efter vilka principer som frekvenstilldelningen skall ske

medan de närmare detaljerna kan fastställas av regeringen i form av

verkställighetsföreskrifter. Det krävs bättre underlag för ett

ställningstagande till frågan efter vilka grunder frekvenstilldelningen

i fortsättningen bör ske. Frågan om vilken eller vilka myndigheter som

skall pröva frågor om tillstånd bör därför också övervägas ytterligare.

I avvaktan därpå är jag inte beredd att lägga förslag som rör

frekvensförvaltningen. Det innebär att jag inte nu föreslår någon

ändring av televerkets myndighetsuppgifter på radioområdet. Den

verksamhet som televerket idag bedriver kan ske med stöd av

övergångsbestämmelserna till regeringsformen.

Riksdagen instämde med föredraganden att en översyn av grunderna för

fördelningen av frekvensutrymmet bör ske innan man tar ställning till

frågorna om hur handläggningen av myndighetsuppgifter på radioområdet

bör organiseras (TU 28, rskr. 402).

Mot bakgrund av riksdagens uttalanden gav regeringen den 24 november

1988 televerket i uppdrag att bedöma både efterfrågan på utrymme för

radiokommunikation i olika delar av Sverige och möjligheterna att

tillgodose denna efterfrågan på kort, medellång och lång sikt med hänsyn

till den tekniska utveckling som kan förutses

(kommunikationsdepartementet, dnr II 1419/89).

Utredningsuppdraget redovisades till regeringen sommaren 1989. Av

utredningen framgår bl.a. att det kommer att råda brist på frekvenser

också i framtiden, särskilt i tätt befolkade områden. Även om den

tekniska utvecklingen leder fram till system som blir mindre

spektrumkrävande och till en ökad möjlighet att dela olika tjänster i

samma frekvensband måste man också fortsättningsvis prioritera vissa

användningsområden och användare framför andra. Vidare kan med

utgångspunkt i televerkets utredning konstateras att frekvensplaneringen

i framtiden måste effektiviseras ytterligare.

Televerket har i sin senaste treårsplan framhållit att det är av stor

betydelse för verkets konkurrensförmåga att myndighetsuppgifterna på

radioområdet snarast möjligt läggs utanför verket.

Inom utbildningsdepartementets område

I detta sammanhang finns också anledning att redovisa vissa utredningar

inom utbildningsdepartementets ansvarsområde.

TV-utredningen (U 1989:04) avgav i september 1989 betänkandet (SOU

1989:73) TV-politiken. Ett av utredningens förslag innebär att en del av

ett nu outnyttjat frekvensutrymme används för att inrätta en tredje

rikstäckande reklamfinansierad TV-kanal. TV-utredningens betänkande har

nyligen remissbehandlats.

Radiolagsutredningen (U 1985:05) har till huvuduppgift att göra en

översyn av den radiorättsliga lagstiftningen. Av utredningsuppdraget

enligt de ursprungliga direktiven (dir. 1985:21) återstår en översyn

dels av lagstiftningen i bl.a. lagtekniskt hänseende, dels av vissa

särskilda problemområden, bl.a. långdistansöverföring av

rundradioprogram, sändningar till satelliter, motverkande av

radiostörningar och sanktioner vid överträdelser av radiorättsliga

regler. Enligt tilläggsdirektiv i maj 1989 (dir. 1989:21) skall

utredningen bl.a. belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till

den år 1989 beslutade Europakonventionen om gränsöverskridande

television och lägga fram förslag till den lagstiftning som behövs för

detta. Enligt vad jag har inhämtat avser utredningen att redovisa

tilläggsuppdraget under år 1990.

Närradioutredningen (U 1988:07) skall utreda vissa frågor om närradion

(dir. 1988:22). Av särskilt intresse i detta sammanhang är frågorna om

närradiosändarnas räckvidd, huvudmannaskapet för närradiosändare samt

behovet av att använda sändarutrustningen i krig eller vid krigsfara

samt för alarmering. Utredningen väntas avge sitt betänkande inom kort.

Utredningsuppdraget

Slutsatsen av vad jag redovisat är att det behövs föreskrifter i lag om

fördelningen av radiofrekvenser. Vidare behövs en organisation skild

från televerket för frekvensförvaltning, normgivning och

tillståndsgivning på radioområdet.

Jag föreslår att en särskild utredare får i uppdrag att utarbeta sådana

lagförslag och att utforma förslag till en ny organisation.

Jag skall i det följande ange några utgångspunkter och riktlinjer för

arbetet samt belysa några frågor som kräver närmare överväganden.

Utbyggd lagstiftning

En utgångspunkt är att den nuvarande ordningen med en nationell

frekvensplanering samt krav på tillstånd, innefattande både en behovs-

och en lämplighetsprövning för att inneha och använda radiosändare,

skall behållas. Den nuvarande lagstiftningen bör dock byggas ut i flera

avseenden.

Grundläggande för frekvensförvaltningens nuvarande arbete är den

nationella frekvensplaneringen. Principer för hur denna planering skall

gå till bör anges i lag. Till grund för planeringen bör liksom nu

självfallet ligga den internationella frekvensplaneringen och

frekvensområdenas tekniska förutsättningar för olika användningsområden.

En annan viktig utgångspunkt för utredningsarbetet är att

radiofrekvenser är en begränsad och viktig resurs som man måste hushålla

med. Nya lagbestämmelser skall syfta till att, inom ramen för vad som

följer av frekvensfördelningens betydelse för att uppnå största möjliga

yttrande- och informationsfrihet, främja en samhällsekonomiskt god

hushållning.

Intresset av en god hushållning med radiofrekvenser och av en effektiv

konkurrens på marknaden för teletjänster kan emellertid stå i viss

motsättning till varandra. Från frekvensekonomiska utgångspunkter kan

det inom vissa områden vara bra med få och stora system, eftersom många

och små system tar betydligt större frekvensresurser i anspråk. Detta

talar för en begränsning av antalet aktörer på marknaden. Å andra sidan

innebär det telepolitiska beslutet år 1988 att system för teletjänster

inklusive radiobaserade tjänster bör utformas så att de bidrar till en

effektiv konkurrens (prop. 1987/88:118, TU 28, rskr. 402). I

propositionen anförde min företrädare bl.a. att staten skall skapa

förutsättningar för en effektiv konkurrens vid utvecklingen av

teletjänster. Med hänsyn till målet att utvecklingsmöjligheterna skall

tas till vara bör inte begränsningar införas för televerkets och andra

aktörers möjligheter att verka på telekommunikationsområdet annat än om

mycket talar för det. Utredaren bör överväga hur en avvägning skall

göras mellan dessa delvis motstridiga intressen.

Eftersom tillgången på frekvenser för vissa kommunikationsändamål också

i framtiden kommer att vara mindre än efterfrågan bör i lag anges även

enligt vilka principer frekvenser som det är brist på skall fördelas. En

viktig fråga i det sammanhanget är hur televerket skall behandlas.

Televerket har en av riksdagen och regeringen fastställd uppgift att

tillhandahålla medborgarna, näringslivet och den offentliga

förvaltningen en god tillgång på telekommunikationer till lägsta möjliga

kostnad (se prop. 1988/89:100 bil. 8 s. 154, TU 1989/90:2). Verkets

behov av frekvenser för de grundläggande telekommunikationerna måste

därför alltid tillgodoses.

Överklagande av beslut

En särskild fråga som utredaren bör uppmärksamma är hur beslut om

frekvenstilldelning och tillstånd att inneha radiosändare skall kunna

överklagas. Den nuvarande ordningen innebär att ett beslut i ett enskilt

tillståndsärende av televerket kan överklagas till regeringen. För att

Sverige skall fullgöra sina åligganden enligt den europeiska

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna kan det enligt min mening ifrågasättas om inte

sådana beslut av en ny myndighet borde få överklagas till domstol. Genom

att lagen (1988:205) om rättsprövning av förvaltningsbeslut är

tillämplig på sådana beslut innebär den nuvarande ordningen för

närvarande inga konflikter gentemot konventionen. I propositionen om

Europakonventionen och rätten till domstolsprövning i Sverige (prop.

1987/88:69 s. 18) förordade dock den dåvarande justitieministern en

fortsatt översyn av aktuella författningar med målsättningen att noga

undersöka i vad mån det är ändamålsenligt att låta domstolsprövning

ersätta överklagande i administrativ ordning. Utredaren bör överväga

denna fråga.

Eventuella tilläggsdirektiv

Som jag tidigare har angett är det aktuellt att under den närmaste tiden

behandla flera utredningsförslag inom rundradioområdet. Eftersom

planeringen av frekvenser för rundradioändamål har ett nära samband med

massmediepolitiska överväganden kan det bli aktuellt att återkomma till

regeringen angående ytterligare direktiv till utredaren när det gäller

dessa frågor.

Det kan också bli aktuellt att återkomma till regeringen angående

tilläggsdirektiv som berör frågor om lagstiftning med anledning av vissa

satellitkonventioner som Sverige anslutit sig till.

Samråd

Utredaren bör under arbetets gång samråda med radiolagsutredningen.

Därvid bör bl.a. övervägas om reglerna om frekvensförvaltning och

radiokommunikation liksom hittills bör ingå i samma lag som reglerna om

rundradioverksamhet m.m. eller om de bör bilda en särskild lag.

När det gäller frågan huruvida domstolsprövning bör ersätta nuvarande

överklagande i administrativ ordning bör utredaren samråda med

domstolsutredningen (Ju 1989:06).

Vidare bör beredskapsaspekterna beaktas i utredningsarbetet, särskilt

vad avser frekvensplanering och frekvensförvaltning. Vid utarbetandet av

förslag i den delen bör utredaren samråda med överbefälhavaren och andra

berörda totalförsvarsmyndigheter.

Ny organisation

När det gäller den nya organisationen vill jag anföra följande.

Kravet på opartiskhet i myndighetsutövning förutsätter att den nuvarande

enheten för frekvensförvaltning inom televerket organisatoriskt blir

helt fristående och i alla avseenden oberoende av televerket. Verkets

ställning gentemot den nya myndigheten skall i princip inte skilja sig

från andra frekvensanvändares. Utredaren har emellertid frihet att

föreslå en ordning som innebär att televerket utför vissa

arbetsuppgifter åt den nya myndigheten på uppdragsbasis.

Utredaren skall i första hand överväga ett alternativ som innebär att

statens telenämnd tar över myndighetsuppgifter på radioområdet och

föreslå de förändringar av nämndens organisation som krävs.

Utgångspunkten skall vara att de erforderliga centrala och regionala

verksamheterna kan arbeta i en väl sammanhållen form. Vidare måste

utredaren vara uppmärksam på att den nya organisationen kräver hög

teknisk kompetens.

När det gäller frekvensförvaltningsfrågor som berör rundradion skall

utredaren beakta behovet av samordning mellan telenämnden och berörda

myndigheter inom rundradioområdet. Fördelningen av uppgifter mellan

regeringen och telenämnden bör övervägas särskilt.

Utredaren kan utgå från att den nuvarande frekvensförvaltningsenhetens

arbetsuppgifter och dimensionering i huvudsak är oförändrade vid

omorganisationen. Utredaren bör därvid särskilt pröva möjligheten för

den nya organisationen att, liksom den nuvarande frekvensförvaltningen,

bedriva viss uppdragsverksamhet inom radioområdet. Utredaren skall

bedöma hur alternativa metoder för frekvenstilldelning på sikt kan

påverka organisationens dimensionering. Utgångspunkten bör vara att

förslagen inte skall leda till några ökade kostnader.

Övrigt om uppdraget

Radiolagsutredningen har i uppdrag att överväga om det behövs särskilda

regler för att ge bättre möjligheter att motverka radiostörningar. Med

hänsyn till inriktningen av den särskilde utredarens arbete anser jag

att detta uppdrag bör fullgöras av denne.

Jag vill erinra om regeringens direktiv (dir. 1984:5) angående

utredningsförslagens inriktning. Vidare bör särskilt erinras om

direktiven (dir. 1988:43) angående beaktande av EG-aspekten i

utredningsverksamheten. Erfarenheter från andra länder både när det

gäller den lagstiftningstekniska och organisatoriska frågan bör tas till

vara.

Utredningsuppdraget bör bedrivas skyndsamt och vara slutfört senast den

31 mars 1991.

Utredaren bör vid arbetets påbörjande och vidare under arbetets gång

informera berörda huvudorganisationer och i förekommande fall annan

berörd central arbetstagarorganisation, med vilken staten har eller

brukar ha avtal om löner och andra anställningsvillkor, och bereda dem

tillfälle att framföra synpunkter.

Jag har samrått med chefen för utbildningsdepartementet i de frågor som

faller inom hans ansvarsområde.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för kommunikationsdepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppdrag att föreslå ändringar och tillägg i den

radiorättsliga lagstiftningen och en ny organisation för

myndighetsutövningen på radioområdet,

att besluta om experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta sjätte huvudtitelns anslag, Utredningar

m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Kommunikationsdepartementet)