Dir. 1990:45

Uppdrag att utreda vissa frågor rörande miljöfarligt avfall m.m.

Innehåll

Mitt förslag

Bakgrund

Uppdraget

Hur arbetet skall bedrivas

Hemställan

Beslut

Dir. 1990:45

Beslut vid regeringssammanträde 1990-06-21.

Chefen för miljödepartementet, statsrådet Dahl, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att klarlägga vissa

frågor i anslutning till omhändertagandet av miljöfarligt avfall.

Utredaren skall

-- belysa hur flödet av miljöfarligt avfall kan komma att utvecklas

under 1990-talet vid olika förutsättningar,

-- klarlägga olika möjligheter för omhändertagande av sådant avfall samt

-- ange kostnadseffekterna av olika handlingslinjer när det gäller

uppkomst och omhändertagande av avfallet.

Bakgrund

Omhändertagandet av miljöfarligt avfall -- främst kemiskt

industriavfall, oljeavfall och annat kemiskt avfall -- är en viktig del

av miljövården i samhället. År 1975 beslöt riksdagen att samhället

skulle ha det organisatoriska ansvaret för det slutliga omhändertagandet

av sådant avfall. Samma år fick ett ny bildat behandlingsföretag Svensk

avfallskonvertering AB (SAKAB) principiell ensamrätt att behandla och

långtidsförvara sådant avfall. Företaget ägs av staten (96 %), Svenska

Kommunförbundet (2 %) och Sveriges Industriförbund (2 %).

SAKAB har i dag en behandlingskapacitet på drygt 30 000 ton per år,

vilket motsvarar mindre än 10 % av den totala, årligt uppkommande

mängden miljöfarligt avfall i landet.

Avfallet tas i övrigt om hand i anläggningar i anslutning till de

industriföretag där avfallet uppkommer. Sådana anläggningar tar i viss

utsträckning även emot och behandlar avfall som uppkommit i annans

verksamhet. Miljöfarligt avfall behandlas vidare av särskilda

återvinningsföretag och av vissa kommunala avfallsföretag. SAKAB:s

kapacitet är i dagsläget otillräcklig. En utbyggnad av

behandlingskapaciteten är planerad. Uppgift om kapacitetsutnyttjande

resp. om planerade utbyggnader saknas när det gäller andra företag och

verksamheter som tar hand om miljöfarligt avfall.

I årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 16 s. 28) har jag

redovisat mina ställningstagande när det gäller vissa avfallsfrågor. Jag

framhöll därvid att avfallet utgör en allt större belastning för miljön.

Många problem skapas redan när en vara tillverkas. Såväl i avfallet som

i varorna och produkterna måste innehållet av miljöskadliga ämnen bli

radikalt mindre än i dag. Också de stora avfallsvolymerna utgör problem

för miljön och resurshushållningen. Återanvändning och återvinning måste

öka. Producenten ansvarar för det avfall som uppstår till följd av

verksamheten, vilket inkluderar ett kostnadsansvar.

Som exempel på åtgärder som borde vidtas nämnde jag ökad kontroll av

användningen av potentiellt miljöfarliga kemikalier och krav på utbyte

av miljöskadliga ämnen i produktionen. Konkreta planer bör tas fram för

att snarast begränsa eller helt avveckla användningen av särskilt

miljöskadliga ämnen. Ekonomiska styrmedel för att minska avfallets volym

och farlighet bör utvecklas. Föreskrifter om återanvändning och

återvinning behöver tas in i renhållningslagen (1979:596). Inom de

regionala, ofta kommunägda avfallsföretagen och inom övrig industri

finns kompetens och intresse för att hantera även miljöfarligt avfall.

Denna verksamhet bör kunna utvecklas inom ramen för den tillsyn och

kontroll samhället behöver ha.

De nu nämnda nya riktlinjerna innebär att uppkomsten av miljöfarligt

avfall i samhället kan beräknas komma att ändras successivt. För att

samhället skall kunna utöva sitt övergripande ansvar är det angeläget

att ha så god kunskap som möjligt om uppkomsten av miljöfarligt avfall

under 1990-talet. Sådana kunskaper är av värde även för övriga med

uppgifter och ansvar inom området.

I den förut nämnda budgetpropositionen förordade jag att kommunerna med

början år 1991 blir skyldiga att ta reda på vilka typer av avfall som

finns i varje kommun och vilka mängder avfall det är fråga om. Jag har

vidare föreslagit att statens naturvårdsverk skall utses som central

tillsynsmyndighet på avfallsområdet. Riksdagen har därefter godkänt

bl.a. dessa förslag (1989/90:JoU 16, rskr 241).

Regeringen har föreslagit att tillkomsten och lokaliseringen av stora

anläggningar med uppgift att slutligt ta hand om miljöfarligt avfall

skall prövas av regeringen enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning

med naturresurser m.m. Riksdagen har därefter godkänt förslaget

(1989/90:BoU 20, rskr 306).

Uppdraget

Mot nu angivna bakgrund föreslår jag att en särskild utredare tillkallas

för att belysa olika frågor rörande uppkomst och omhändertagande av

miljöfarligt avfall. Utredaren bör starta med att söka visa hur

uppkomsten av miljöfarligt avfall kan komma att utvecklas av olika

faktorer som påverkar avfallets mängd och sammansättning. Exempel på

sådana faktorer är ökad användning av ren teknik samt utvecklingen i

övrigt av verksamheter och produkter som alstrar miljöfarligt avfall,

särskilt kemikalieavfall. En analys av uppkomsten av miljöfarligt avfall

bör också belysa avfallets typ och ursprung samt innefatta en bedömning

av storleken av avfall från olika källor såsom tillverkningsindustri,

hushållen, importerade resp. inhemska varor samt den geografiska

fördelningen av det genererade avfallet. Utredaren bör även undersöka om

hittills använda definitioner av och klassificeringssystem för

miljöfarligt avfall behöver kompletteras eller ändras. Utredaren bör i

detta sammanhang analysera om graden av "farlighet" i avfallet kommer

att förändras under 1990-talet.

En annan viktig utredningsuppgift är att klarlägga kapaciteten på olika

håll att omhänderta och behandla olika slag av miljöfarligt avfall.

Möjligheterna att ta emot och behandla sådant avfall är av intresse vad

gäller såväl dagsläget som de kommande åren vid olika antaganden om

avfallsproduktionens storlek. SAKAB svarar för närvarande för

omhändertagandet av närmare 10 % av det aktuella avfallet -- oftast det

mest besvärliga. Av intresse att få klarlagt är vilka möjligheter som

kan finnas hos övriga aktörer att återanvända, lagra eller slutbehandla

avfall. Utredningen bör belysa hur stor kapacitet det finns hos kommuner

och industriföretag att ta hand om ytterligare avfallsmängder samt vilka

nya metoder som väntas få betydelse under 1990-talet vid små resp.

större anläggningar för avfallsbehandling av olika slag. Utredaren bör

söka bedöma olika behandlingsmetoder med hänsyn till deras lämplighet på

lokal, regional och nationell nivå, och med utgångspunkt från deras

förmåga att destruera miljöfarliga ämnen resp. att minimera mängden

avfallsrester som kräver långtidsförvaring under säkra former.

Som nämnts i det föregående finns det kompetens och intresse inom de

regionala avfallsföretagen och inom övrig industri att ta hand om

miljöfarligt avfall. Utredaren bör undersöka vilka åtgärder som krävs

vid ett ökat engagemang bland de olika aktörerna på lokal och regional

nivå för att omhändertagandet skall ske på ett från alla synpunkter

betryggande sätt. I detta sammanhang bör även övervägas om ändringar

behövs när det gäller regleringen av SAKAB:s rättigheter och

skyldigheter att ta hand om och behandla miljöfarligt avfall. SAKAB

förutsätts främst ta hand om sådant avfall som kräver särskild

sakkunskap eller utrustning och som eljest inte skulle ha blivit

omhändertaget. Av intresse att få belyst är vidare i vad mån tillkomsten

inom och utom landet av verksamheter med specialisering på vissa typer

av avfall kan väntas påverka behovet av kapacitet för deponering av

avfall.

Organisationen av omhändertagandet av miljöfarligt avfall är en viktig

uppgift för miljövården även i andra industriländer. Det miljöfarliga

avfallet har också givits ökad uppmärksamhet i det internationella

arbetet. Från myndigheternas sida har eftersträvats en bättre kontroll

över internationella transporter av miljöfarligt avfall för att minska

riskerna för olyckshändelser. Med tanke härpå och på de ökade

integrationssträvandena i Europa är det angeläget att ha god kunskap om

utvecklingen när det gäller omhändertagandet av miljöfarligt avfall i

andra länder. Utredaren bör inhämta och i översiktlig form sammanställa

sådant material. Utredaren bör också undersöka vilka åtgärder som behövs

för att anpassa de svenska reglerna för omhändertagande och behandling

av milj öfarligt avfall till EG:s motsvarande föreskrifter och till de

krav som ställs i den s.k. Baselkonventionen om kontroll av

gränsöverskridande transporter av farligt avfall.

Utredaren bör även belysa kostnaderna för samhället för olika slag av

omhändertagande av miljöfarligt avfall.

Hur arbetet skall bedrivas

Utredningsarbetet bör bedrivas med sikte på att det skall vara avslutat

före utgången av år 1991. Utredaren bör under sitt arbete samråda med

berörda myndigheter, organisationer, företag och forskare inom

avfallsområdet.

Utredaren skall beakta regeringens direktiv (dir. 1984:5) till samtliga

kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning.

Utredaren skall enligt regeringens direktiv (dir. 1988:43) beakta

EG-aspekter och ta tillvara de möjligheter till harmonisering med EG som

kan finnas.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för miljödepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppdrag att utreda och belysa vissa frågor rörande

omhändertagandet av miljöfarligt avfall under 1990-talet,

att besluta om sakkunniga, experter och sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta fjortonde huvudtiteln anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.