Dir. 1990:47

Utvärdering och översyn av skogspolitiken

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1990-06-21

Hemställan

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Beslut

Dir. 1990:47

Beslut vid regeringssammanträde 1990-06-21

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström, anför.

1 Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté med parlamentarisk sammansättning

tillkallas för att utvärdera skogspolitikens mål och medel och föreslå

de förändringar som utvärderingen och bedömningar om den framtida

utvecklingen kan föranleda.

2 Den nuvarande skogspolitiken

Gällande skogspolitik beslutades i huvudsak år 1979. Beslutet grundade

sig på förslag som hade lämnats av 1973 års skogsutredning (prop.

1978/79:110, JoU 30, SkU 49, rskr. 387 och 388).

I propositionen framhölls den svenska skogen som råvarukälla i det långa

perspektivet och dess betydelse för landets ekonomi och välstånd.

Behovet av att ta tillvara den produktionsresurs som skogsmarken utgör

samtidigt som tillbörlig hänsyn tas till andra viktiga samhällsintressen

betonades. Skogen måste betraktas som en nationell tillgång som skall

utnyttjas för samhällets bästa. Det påpekades som en självklarhet att

skogsnäringen måste verka i överenstämmelse med de övergripande

samhällsmålen och i samspel med andra samhällssektorer.

Som det övergripande målet för skogsbruket angavs sammanfattningsvis att

skogsmark och skog på sådan mark skall genom lämpligt utnyttjande av

markens virkesproducerande förmåga skötas så att den varaktigt ger en

hög och värdefull virkesavkastning. Hänsyn skall där vid tas till

naturvårdens och andra allmänna intressen.

Något närmare preciserat långsiktigt produktionsprogram för det svenska

skogsbruket ansågs inte meningsfullt att lägga fast. Valet av åtgärder

och formerna för deras genomförande måste nämligen kunna omprövas

fortlöpande och anpassas till utvecklingen. Dock angavs som allmän

utgångspunkt att åstadkomma en skogsproduktion som ger åtminstone en

virkesmängd av ca 75 milj. m3sk om året. Strävan skall vara en ökad

produktion i den mån det är möjligt och lämpligt med hänsyn till andra

viktiga samhällsmål.

Medlen i skogspolitiken är av flera olika slag, nämligen juridiska,

ekonomiska och pedagogiska. De grundläggande kraven som samhället

ställer i fråga om skogsvården finns i skogsvårdslagstiftningen. Den

innehåller föreskrifter om anläggning av ny skog, vård och skydd av den

växtkraftiga skogen och hushållning med den äldre skogen. Den innehåller

även föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvården och andra

allmänna intressen och som skall ingå som ett normalt led i skogsbruket.

Lagen anger de minimikrav som under alla förhållanden skall uppfyllas av

skogsägaren.

Skogsbruket skall i princip vara självfinansierat. Det innebär bl.a. att

de grundläggande krav som ställs i skogsvårdslagstiftningen skall kunna

tillgodoses utan statligt stöd. Det anges vidare i 1979 års beslut att i

de fall det är ett samhällsintresse att få till stånd en skogsvård som

går utöver dessa krav kan statligt ekonomiskt stöd ges, främst motiverat

från regionalpolitiska utgångspunkter eller av andra starka

samhällsintressen. Det statliga stödet är i huvudsak inriktat på sådana

åtgärder som från samhällets sida är angelägna men som för skogsägaren

ger avkastning först i en förhållandevis avlägsen framtid. Mot denna

bakgrund lämnas stöd i huvudsak till återväxtåtgärder och

skogsvägbyggande med särskild betoning på Norrland och dess inland. För

de fjällnära skogarna har regeringen föreslagit särskilda restriktioner.

Merparten av det statliga stödet finansieras numera med den särskilda

skogsvårdsavgift som tas ut av alla skogsägare.

Information och rådgivning bekostad av staten är medel som i vårt land

av tradition anses viktigare än administrativa åtgärder. Denna

verksamhet sköts av den statliga skogsvårdsorganisationen,

skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna. Organisationen bedriver även

en omfattande verksamhet med service till skogsägarna och produktion av

skogsfrö och skogsplantor.

Ett annat viktigt skogspolitiskt medel är jordförvärvslagstiftningen,

som för närvarande ses över. Även skogsforskningen och den skogliga

utbildningen på olika nivåer är givetvis viktiga i sammanhanget.

3 Behovet av utvärdering m.m.

För att höja effektiviteten och öka utbytet av insatta resurser i

statsförvaltningen pågår en målmedveten ändring av det sätt på vilket

den statliga verksamheten styrs. Utredningen skall ses mot bakgrund av

det arbete som fortlöpande pågår för att förnya och effektivisera den

statliga verksamheten.

Detta gäller även skogsvårdsorganisationen som nu ges ett ökat ansvar

för resultaten av verksamheten och ökade befogenheter att avgöra hur den

skall bedrivas. Skogsstyrelsen berörs bl.a. av den nya budgetprocess som

föreskrivs med budgetförordningen (1989:400) och genom en successiv

delegering av arbetsgivaruppgifter samt genom annan delegering och

regelförenk ling.En motsvarande utveckling pågår i andra länder.

Skogen är en för Sverige värdefull förnybar resurs och har en viktig

funktion vad gäller bindning av luftföroreningar. Skogsnäringen är i dag

vår viktigaste exportnäring. Under år 1989 exporterades

skogsindustriprodukter för 64 miljarder kr. Genom att råvaran finns att

hämta inom landet och förädlingen till största delen sker i Sverige har

skogsindustrin utomordentligt goda förutsättningar att medverka till

balans i våra utrikesbetalningar. Exporten av skogsindustriprodukter är

jämfört med övrig export i särskilt hög grad inriktad på EG-länderna.

Därför är utvecklingen i dessa länder betydelsefull för svensk ekonomi.

De pågående överläggningarna mellan EFTA och EG kan komma att leda till

nya förutsättningar på vår exportmarknad. Även utvecklingen i Östeuropa

kan ha betydelse för den svenska skogsnäringen. En granskning av

skogspolitiken bör ses i ljuset av bl.a. detta och i perspektivet av att

tillväxten i den svenska ekonomin behöver öka. Skogens betydelse för

landets ekonomi och välstånd motiverar att de resurser som används i

skogsproduktionen tas till vara på bästa sätt samtidigt som andra

intressen, som naturvård, friluftsliv och rekreation, tillgodoses.

Skogsnäringen ger arbete åt mer än 200 000 personer. I många kommuner

främst i norra Sveriges inland har skogsbruket mycket stor betydelse som

försörjningskälla. Därtill kommer sidoeffekter på transportväsen,

service m.m. Genom den tillväxt skogsnäringen genererar i

samhällsekonomin bidrar den till en väsentlig del av sysselsättningen i

vårt land. Skogsnäringen är alltså en av våra basnäringar. För ca 1/4 av

landets kommuner blir skogsnäringen i vid mening av närmast avgörande

betydelse för sysselsättning och försörjning. I många av dessa orter är

förutsättningarna för att bygga ut andra företag starkt begränsade.

Gällande skogspolitik är, till skillnad från tidigare, utformad med

utgångspunkten att skogssektorn skall ta sitt miljöansvar. Den naturvård

som präglade 1970-talet var ofta inriktad mot vård och skydd av särskilt

värdefulla naturområden. Vidgade kunskaper bl.a. i form av nya

forskningsresultat har lett till en förskjutning av tyngdpunkten i

naturvården mot bevarandet av en rik flora och fauna och av en biologisk

mångfald. Under 1980-talet har insikten ökat om behovet av ett skogsbruk

som bygger på de naturgivna förutsättningarna. Kulturmiljövårdens krav

har uppmärksammats allt mer. 1960- och 1970-talens schablonmässiga

skogsbruk har därför allt mer kommit att utvecklas mot ett s.k.

ståndortsanpassat skogsbruk. Av länsstyrelsernas regionala miljöanalyser

framgår att man på olika håll i landet önskar ytterligare anpassningar

av skogsbrukets mål och metoder till skydd för olika naturvärden. Trots

den information och utbildning som har bedrivits visar utvärderingar i

fråga om efterlevnaden av skogsvårdslagens hänsynsregler att

föreskrifter och råd om naturvårdshänsyn inte följs fullt ut. En mängd

större och mindre justeringar i skogspolitiken i syfte att stärka

naturvårdens ställning har gjorts under 1980-talet. Ett samlat grepp i

frågan om hur miljömål för skogsbrukets del skall utformas saknas

emellertid.

En av de allt mer framträdande frågorna som rör skogsbruket gäller

luftföroreningarna och de ökade hoten mot skogsmarkens långsiktiga

produktionsförmåga. Vilka möjligheter som finns att komma till rätta med

dessa problem och de långsiktiga effekterna av skadorna behöver

undersökas närmare.

Energiförsörjningen i vårt land skall i största möjliga utsträckning

baseras på varaktiga, helst förnybara och inhemska energikällor med

liten miljöpåverkan. Trädbränslen blir därför av stor betydelse för den

framtida energiförsörjningen. Trädbränslen svarar redan i dag för en

betydande del av landets energiförsörjning. Det används årligen

trädbränslen med ett energiinnehåll på 55--60 TWh. Det är statsmakternas

avsikt att främja användningen av biobränslen. Genom det nyligen fattade

beslutet om koldioxidskatt har konkurrenskraften för trädbränslen

förbättrats. Vilka följder denna utveckling får för skogsindustrin,

miljön och den långsiktiga utvecklingen och inriktningen av skogsbruket

har inte bedömts samlat hittills.

Vad som särskilt har präglat den svenska skogspolitiken är dess

långsiktiga karaktär. Så t.ex. har det hittills under detta sekel

förflutit 20--30 år mellan översynerna. En stabilitet i skogspolitiken

är viktig med hänsyn till de långa planeringshorisonter som måste prägla

verksamheten mot bakgrund av skogsbeståndens långsamma utveckling.

Samtidigt är det, som också betonas i 1979 års skogspolitiska beslut,

nödvändigt att successivt anpassa handlingslinjer och medlens utformning

till utvecklingen och till nya kunskaper som kommer fram.

Utvecklingen under den relativt korta tid som har förflutit sedan

skogspolitiken lades fast har i flera avseenden blivit en annan än den

som förutsågs under 1970-talets omfattande utredningsarbete. Skogarnas

tillväxt har ökat mycket kraftigt. Samtidigt har skogsindustrins

efterfrågan på svenskt virke varit mer dämpad än vad som kunde förutses

bl.a. som en följd av en väsentligt ökad virkesimport trots det ökade

utbud av inhemskt virke som statsmakterna har stimulerat. Den brist på

virke som förutspåddes kommer inte att behöva uppstå. I stället finns

utrymme för en ökad virkeskonsumtion.

Den nylig en beslutade omläggningen av jordbrukspolitiken får också

effekter på skogsbruket. Bl.a. kommer viss mark att läggas om från

jordbruksproduktion till skogsproduktion. I vissa delar av vårt land

kommer beroendet av ett aktivt skogsbruk att öka.

Bl.a. de frågor jag här har redovisat talar för att skogspolitikens mål

och medel utvärderas med sikte på en anpassning inför 2000-talet. Med

hänsyn till att långsiktighet och stabilitet måste prägla skogspolitiken

bör en sådan utvärdering ha en bred politisk förankring. Jag föreslår

därför att en parlamentarisk kommitté tillkallas för att utvärdera

skogspolitikens mål och medel samt lämna förslag till de förändringar

inför 2000-talet som kan behövas.

4 Utgångspunkter för utredningsarbetet

4.1 En nulägesbeskrivning

En förutsättning för en utvärdering av mål och medel i skogspolitiken är

en beskrivning av nuläget. En sådan beskrivning bör utföras på sådant

sätt att en bred enighet råder om dess innehåll. Kommittén bör bl.a.

utnyttja de möjligheter och det material som riksskogstaxeringen

erbjuder och den statistik som skogsstyrelsen kan tillhandahålla. I den

utsträckning material för nulägesbeskrivningen saknas bör kommittén ta

initiativ till insamling av sådant. Redovisningen bör avse skogsbruket

och skogsindustrin och det samband som finns mellan dem i

virkesmarknaden samt ställas i relation till den redovisning som gjordes

inför 1979 års skogspolitiska beslut. Bl.a. bör redovisas de

förändringar som har skett i fråga om att tillgodose naturvårdens,

kulturmiljövårdens och andra allmänna intressen i samband med skogsbruk,

varvid underlag från bl.a. statens naturvårdsverk bör kunna utnyttjas.

Vidare bör kommittén redovisa de förändringar av administrativa

regleringar som har skett under 1980-talet.

4.2 En utvärdering

Vid en utvärdering av hur skogspolitikens mål har uppfyllts sedan 1979

års beslut måste hänsyn tas till den långsiktighet som präglar dem. Som

jag har beskrivit i det föregående har utvecklingen i vissa delar gått

snabbt under 1980-talet. Kommittén bör därför så långt det är möjligt

närmare granska i vilken utsträckning det övergripande skogspolitiska

målet om en varaktig hög och värdefull virkesavkastning med

hänsynstagande till andra allmänna intressen såsom naturvården har

uppfyllts. Vidare bör övervägas om de olika delmål som formulerats har

varit relevanta.

Kommittén bör även göra en utvärdering av hur de olika juridiska,

ekonomiska och övriga administrativa medlen inom skogspolitiken har

verkat. Därvid bör inte enbart de direkta skogspolitiska medlen granskas

utan också sekundära medel som t.ex. konkurrens- och

miljölagstiftningarna samt plan- och bygglagstiftningen och

jordförvärvslagstiftningen. Kommittén bör i detta sammanhang utnyttja

bl.a. det arbete som pågår inom skogsstyrelsen, naturvårdsverket och i

de särskilda utredningarna om Sveriges lantbruksuniversitet och om lagen

(1987:588) om träfiberråvara. Vidare bör kommittén utnyttja det material

som tas fram i samband med utvärderingen av den kommunala

översiktsplaneringen.

Genom en redovisning av skogspolitiken i några andra länder bör den

svenska politikens olika delar ges ett internationellt perspektiv.

4.3 En långsiktig framtidsbedömning

En långsiktig skogspolitik måste värna om såväl en varaktigt hög och

värdefull virkesförsörjning som om uthålligheten i själva

produktionssystemet, dvs. hushållningen med den goda skogsmarken.

Skogsnäringen bör själv eftersträva en fortsatt anpassning till

relevanta krav på god miljövård med hänsyn tagen till industrins

virkesbe hov. För formuleringen av långsiktiga mål och handlingslinjer

inom skogspolitiken är det nödvändigt att utgå från bedömningar om

utvecklingen inom olika områden. Kommittén bör därför göra särskilda

långsiktiga framtidsbedömningar inom följande områden.

En väsentlig fråga är skogsbrukets och skogsindustrins betydelse för

tillväxten i den svenska samhällsekonomin. Kommittén bör bedöma de

möjligheter som skogsnäringen har att medverka till en fortsatt

utveckling av ekonomi, sysselsättning och levande landsbygd. I ett

långsiktigt perspektiv måste en utveckling kunna accepteras där

skogsråvaran utnyttjas för andra ändamål än för närvarande. Det kan vara

fråga om nya, långt förädlade produkter av helt annat slag än dagens

skogsindustriprodukter. I det perspektivet kan energiråvaruförsörjningen

vara ett väsentligt område. Kommittén bör göra särskilda bedömningar i

dessa frågor och särskilt relatera dem till utvecklingen

internationellt.

Kommittén bör vidare göra en särskild granskning av den svenska

skogsnäringens möjligheter i ett internationellt perspektiv.

Skogsindustrins stora utlandsberoende gör det angeläget att särskilt

bedöma den internationella marknaden för svenska skogsindustriprodukter

och hur och i vilken utsträckning den kan komma att påverkas av

förändringar i aktuella avnämar- och konkurrentländer. Inte minst viktig

är en bedömning av hur den västeuropeiska marknaden kan komma att

utvecklas, hur råvarupotentialen och råvarumarknaden utvecklas i våra

konkurrentländer och hur den allmänna inställningen i dessa länder till

naturresurshushållningen förändras.

Kommittén bör i detta arbete i första hand utnyttja de bedömningar som

har tagits fram inom internationella organisationer och inom svenska

myndigheter och företag.

1973 års skogsutredning lät göra omfattande beräkningar rörande olika

skogsproduktionsprogram för en 100-års period. Dessa beräkningar har

sedermera vidareutvecklats och nya resultat redovisades i mitten av

1980-talet. Det är skogsstyrelsens uppgift att ta initiativ till sådana

b eräkningar med jämna mellanrum. Kommittén bör nu initiera sådana. I de

nya beräkningarna om skogens utvecklingsmöjligheter bör hänsyn tas bl.a.

till förändrade former för skogsbruket som tillvaratar de naturgivna

förutsättningarna, till den ändrade inriktningen av naturvårdspolitiken

mot säkerställande av den biologiska mångfalden och till de effekter på

skog och mark som luftföroreningarna ger. Beräkningarna bör spegla inte

bara resultatet av hittills utförda åtgärder m.m. utan också effekterna

av skilda handlingsalternativ för framtiden innefattande ökad användning

av trädbränsle och effekten av en förändrad jordbrukspolitik. Kommittén

bör utnyttja den expertis som finns och de arbeten som utförs hos bl.a.

skogsstyrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet och naturvårdsverket.

4.4 Skogspolitikens mål inför 2000-talet

Kommittén bör med utgångspunkt i sina utvärderingar och bedömningar om

framtiden formulera mål för skogspolitiken. Därvid bör även följande

tjäna som underlag.

Sveriges ekonomi är starkt utlandsberoende. Vi behöver en mängd varor

som vi inte själva har möjlighet att producera. De väsentligaste delarna

av svensk exportindustri är numera skogsindustrin och verkstadsindustrin

inkl. bilindustrin. Av dessa ger skogsindustrins export den överlägset

största nettointäkten vid export. Detta beror på att huvuddelen av

exportinnehållet är producerat inom landet av en råvara som är förnybar.

Därtill kommer den ökade betydelse som skogen kan få för vår

energiförsörjning. Mot denna bakgrund och mot bakgrund av vad som

översiktligt kan bedömas om den internationella marknaden bör vi räkna

med att skogsnäringen även i framtiden i en eller annan utformning

kommer att fortsätta att utgöra ryggraden i den svenska samhällsekonomin

och i högre grad än för närvarande bidra till tillväxten i ekonomin.

Därför bör kommittén i sin målformulering utgå från att skogarna även

framgent skall utnyttjas effektivt och med ansvar. En långsiktig

hushållning med skogarna för landets bästa är alltså grundläggande.

En ansvarsfull hushållning måste rymma varsamhet med

produktionsresursen. Skogen och skogsmarken får alltså inte utnyttjas

eller behandlas på sådant sätt att dess produktionsförmåga går till

spillo. En sådan hushållning rymmer allt från bevarande av biologisk

mångfald till försiktighet vid markbearbetning. Den kräver

skötselmetoder som utgår från de naturgivna förutsättningarna och den

fordrar kamp mot luftföroreningar och markförsurning. Naturresurslagens

bestämmelser till skydd för skogsmarken bör ligga fast. Det innebär att

skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt

skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt

skogsbruk. De svenska skogarna rymmer också många andra värden. De är

grundläggande för sysselsättning och försörjning i glesbygden och därmed

en förutsättning för en levande landsbygd. De är en källa för rekreation

och friluftsliv åt hela befolkningen. Den unika förmån som

allemansrätten ger vårt folk kan inte värderas nog högt. För rennäringen

är skogar av varierande slag viktiga.

Samtliga dessa funktioner måste beaktas av kommittén vid formuleringen

av skogspolitikens mål. En utgångspunkt för skogsbruket bör vara att

naturresursernas långsiktiga bärkraft kan hävdas och att arter och

naturtyper skyddas. Detta ställer krav både på planering av

markanvändning och på miljöanpassade brukningsmetoder och på en stärkt

ställning för miljö- och naturvården inom skogspolitiken. De

grundläggande principerna om detta som har slagits fast i annat

sammanhang innebär att varje sektor skall ta sitt miljöpolitiska och

regionalpolitiska ansvar. Utredningen bör precisera ett miljömål för

skogsbruket. En utgångspunkt bör därvid vara de miljömål som lades fast

i 1988 års miljöpolitiska beslut som också slår fast sektoransvaret för

miljövården (prop. 1987/88:85, JoU 23, rskr. 373). Kommittén bör i detta

arbete utnyttja sådant underlag som naturvårdsverket kan ställa till

förfogande.

4.5 Skogspolitikens medel

Med utgångspunkt i de utvärderingar som kommittén gör eller låter göra

bör en närmare bedömning göras av vilka medel som behövs i

skogspolitiken. Kommittén bör lämna detaljerade förslag till medlens

utformning. En viktig utgångspunkt skall därvid vara att medlen skall

vara enkla och lätta att tillämpa både av skogsägare och myndigheter.

Utredningen bör ge förslag även till medel som utan behov av

myndighetsstyrning i form av tillståndsgivning m.m. medverkar till att

de skogspolitiska målen uppfylls.

Jag bedömer att det även i fortsättningen behövs en grundläggande

skogsvårdslagstiftning som anger samhällets minimikrav på skogsägaren i

fråga om hushållning med skogen inkluderande anläggning, vård och skörd.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om lagstiftningens

tillämpningsområde. I det sammanhanget bör kommittén behandla

anknytningen till annan lagstiftning, särskilt naturvårdslagstiftningen

och därvid bedöma i vilken lagstiftning olika föreskrifter som reglerar

skogsbruket lämpligen bör höra hemma. Vid en sådan bedömning skall

kommittén utgå från grundprincipen om varje sektors miljöansvar.

Kommittén bör därvid också uppmärksamma de förslag som regeringen

nyligen har lämnat om skogsbruket i fjällnära skogar och de förslag som

naturvårdslagsutredningen har lämnat. Vidare bör kommittén närmare

behandla frågan om systematiska miljökonsekvensbeskrivningar inom

skogspolitiken och skogsbruket med beaktande av en promemoria som är

utarbetad av skogsstyrelsen och rapporten Miljökonsekvensbeskrivningar i

det svenska planerings- och beslutssystemet utarbetad av

naturvårdsverket och plan- och bostadsverket. Kommittén bör i sitt

arbete med lagstiftningen utnyttja den granskning som pågår inom

skogsstyrelsen med förenkling av regelverket.

Hur de uppsatta skogspolitiska målen och i lagstiftningen angivna

minimikrav bäst skall tillgodoses är en av huvudpunkterna för

utredningen. Därtill skall kommittén pröva i vilken mån kraven bör kunna

tillgodoses utan att formellt beslutade förelägganden och förbud i de

enskilda fallen behöver tillgripas. Nyttan av skogspolitiska medel såsom

information, rådgivning och utbildning samt tillämpning av resultaten

från skogsforskning bör mot denna bakgrund belysas av kommittén.

Kommittén bör lämna förslag till hur de skogspolitiska medlen bör vara

utformade och även överväga skogsvårdsorganisationens framtida roll i

sammanhanget. Hänsyn bör tas till de förändringar som kan förutses i

ägandestrukturen, såsom ökat utboende m.m. Kommittén bör i sammanhanget

uppmärksamma den granskning av informationsspridning m.m. som pågår i

fråga om verksamheten inom Sveriges lantbruksuniversitet.

En annan utgångspunkt är att skogsbruket i princip bör vara

självfinansierat. Kommittén bör bedöma i vilka fall och under vilka

former statligt stöd skall kunna lämnas. Hit hör t.ex. frågan om

regionalpolitiskt motiverade stöd skall kunna lämnas. Kommittén bör

närmare studera om och i så fall vilken form av statligt ekonomiskt stöd

som kan behövas för framtiden och lämna förslag till hur det skall

finansieras. Principen att stöd inte får ges till åtgärder som påtagligt

skadar särskilda värden för naturvården m.m. bör ligga fast. I

sammanhanget bör kommittén göra en redovisning av uttaget av

skogsvårdsavgift och användningen av avgiftsmedel och lämna förslag till

eventuella förändringar med utgångspunkt i de regler och de värden som

kommer att gälla efter 1992 års fastighetstaxering av lantbruksenheter.

En utvärdering av skattereformens effekter för skogsbruket kommer att

ske inom regeringskansliet. Utvärderingen kommer att göras tillgänglig

för kommittén. Vid sidan av skogsvårdsavgiften har kommittén dock inte

anledning att gå in på de skatteregler som gäller för skogsbruket.

Kommittén är i övrigt oförhindrad att granska och lämna förslag om andra

ekonomiska styrmedel. Kommittén bör i sitt arbete med de ekonomiska

styrmedlen uppmärksamma de restriktioner som internationella

handelsavtal ger. Kommittén bör samråda med skogsstyrelsen vars arbete

inför en ny treårsbudget pågår parallellt.

Det planeringsunderlag för myndigheterna och skogsbruket som finns i den

översiktliga skogsinventeringen bör utvärderas och frågan om hur

inventeringsarbetet skall tas tillvara för framtiden bedömas. Om

kommittén finner att verksamheten bör finnas kvar i någon form bör

kostnaderna härför beräknas och förslag lämnas till hur de skall

finansieras.

4.6 Den statliga skogsvårdsorganisationen

Kommittén bör med utgångspunkt i sina överväganden om skogspolitikens

mål och medel lämna förslag till hur den statliga skogsvårdsmyndigheten

skall anpassas härtill. En utgångspunkt bör därvid vara att

organisationens lokala förankring bör behållas. Kommittén bör pröva om

en ytterligare anpassning av de regionala skogsvårdsstyrelserna bör

göras t.ex. genom större geografiska ansvarsområden. Förslagen får inte

leda till att länsstyrelsernas verksamhet försvåras.

Kommittén bör vidare närmare utreda behovet av den uppdragsverksamhet av

olika slag som myndigheten bedriver i dag. Kommittén bör därvid samråda

med den särskilda utredning som bl.a. behandlar beredskapsarbetenas roll

inom arbetsmarknadspolitiken. Om kommittén finner att

uppdragsverksamheten skall bedrivas bör den närmare ange inriktning och

omfattning och hur verksamheten skall organiseras i förhållande till

myndighetsuppgifterna. En särskild fråga i detta sammanhang är

verksamheten med skogsplantor. Kommittén bör mot bakgrund av sina

förslag bl.a. om skogsvårdslagstiftningen bedöma behovet av statligt

engagemang i skogsplantproduktionen. Om kommittén finner att sådant

behov finns bör förslag lämnas till hur verksamheten skall organiseras.

Kommittén bör därvid särskilt beakta vad konkurrenslagstiftningen

föreskriver. Eventuella kostnader för förslagen och finansieringen av

dem bör redovisas.

Kommittén bör i sitt arbete med organisationsfrågorna särskilt bedöma

hur skogssektorns miljöansvar skall komma till uttryck i

skogsmyndighetens uppgifter och organisation. Skogsvårdsmyndighetens

samverkan med andra myndigheter på kommunal nivå och på läns- och

riksnivå bör belysas. Även om skogsvårdsmyndigheten har ett sektoransvar

inom miljövården skall miljömyndigheternas övergripande ansvar för

miljöfrågorna kvarstå. Frågan om behovet av kompetensutveckling inom

skogsvårdsorganisationen för att möta de nya krav och arbetsuppgifter

som utredningsarbetet kommer att leda till bör särskilt granskas. En

utgångspunkt för dessa bedömningar bör vara att skogsägarens

kontaktbehov med myndigheterna skall kunna tillgodoses på enklast

möjliga sätt och i fråga om skötseln av skogen med endast en myndighet.

5 Övrigt

Kommittén bör redovisa sina förslag senast den 1 juli 1992.

Kommittén är oförhindrad att ta upp de övriga frågor som den anser berör

dess uppdrag.

Kommittén skall beakta direktiven till samtliga kommittéer och särskilda

utredare angående dels utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5),

dels beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43).

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

-- med högst tio ledamöter med uppgift att utvärdera skogspolitiken,

m.m.,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta nionde huvudtitelns anslag Utredningar

m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hemställan.

(Jordbruksdepartementet)