Dir. 1990:51

Utredning om statens fastighetsförvaltning

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1990-06-07

Mitt förslag

Bakgrund

Utgångspunkter

Mål för statens fastighetsförvaltning

Förvaltningen av statens fastigheter

Förvärv och avyttring av statens fastigheter

Redovisningsprinciper och antal myndigheter

Registerföring

Ansvarsfördelningsfrågor

Utredningsuppdraget

Ramar för utredningsarbetet m.m.

Hemställan

Beslut

Dir. 1990:51

Beslut vid regeringssammanträde 1990-06-07

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Larsson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att ta fram

underlag dels för att fastställa mål för statens innehav av fastigheter

och förvaltningen av fastighetsbeståndet, dels för att bedöma hur

ändamålsenligt dessa frågor hanteras för närvarande. Utredaren skall

vidare föreslå åtgärder för hur man skall nå en effektivare och aktivare

ekonomisk hantering av fastighetsfrågor inom statsförvaltningen. I

uppdraget ingår också att se över redovisnings- och registerfrågor samt

ansvarsfördelningen inom den statliga fastighetsförvaltningen.

Bakgrund

I sin anmälan till 1989 års budgetproposition (prop. 1988/89:100 bil. 9

s. 40 f.) anmälde föredraganden sin avsikt att senare utverka

regeringens bemyndigande att tillkalla en särskild utredning om statens

fastighetsförvaltning. Bakgrunden härtill var att både utredningen om

samordnad statlig lokalförsörjning (USL) i sitt betänkande (SOU 1988:36)

Effektiv statlig lokalförsörjning och riksrevisionsverket (RRV) i en

förstudierapport (dnr 1987:1350) om statens markinnehav pekat på brister

i redovisningen av fastighetsbeståndet, i formuleringen av mål för

fastighetsförvaltningen och otydligheter i ansvarsförhållandena inom

fastighetsförvaltningen. Frågan om ett samlat statligt

fastighetsregister borde enligt USL övervägas ytterligare.

Utgångspunkter

Statens fastighetsinnehav har en betydande omfattning. Fastigheterna

representerar dels stora reala värden om man ser till faktisk eller

möjlig avkastning, dels stora funktionella värden för staten som

brukare. I fastighetsinnehavet ingår också fastigheter för vilka staten

av särskilda och i många fall historiska skäl har påtagit sig

ägarskapet. Stora delar av fastighetsbeståndet förvaltas av ett fåtal

myndigheter men det finns också ett stort antal myndigheter som var för

sig förvaltar ett litet bestånd.

Medvetenheten om att ett fastighetsinnehav i många fall representerar en

betydande värdetillväxt, liksom om de kostnader som är förknippade med

förvaltningen av fastigheter, har ökat på senare tid. Många statsägda

fastigheter representerar också ett betydande värde som är möjligt att

realisera eller bättre ta tillvara om fastigheten nyttjas på annat sätt

än för närvarande. Av bl.a. detta skäl är det nödvändigt att staten som

fastighetsägare har ett fullgott underlag för att bedöma om

fastighetsinnehavet är optimalt och om fastigheterna utnyttjas på ett

effektivt sätt. Motsvarande gäller för de myndigheter som förvaltar

eller nyttjar fastigheterna. Detta ställer i sin tur krav på fungerande

metoder för att tillhandahålla ett sådant underlag.

De instrument som används för värdering, redovisning, registrering m.m.

av fastighetsinnehavet måste därför vara ändamålsenliga. Vidare måste de

instruktioner och andra föreskrifter som styr fastighetsförvaltningen

hos fastighetsförvaltande myndigheter vara tydliga vad gäller

målangivelser och ansvarsfördelning samt innehålla handlingsregler som

medger en effektiv hantering av fastighetsfrågorna.

I samtliga nämnda avseenden -- värderings- och redovisningsprinciper,

registerhantering, målangivelser, ansvarsfördelning, handlingsregler --

finns stora variationer mellan de fastighetsförvaltande myndigheterna.

En samlad bild av det statliga fastighetsinnehavet och hur detta

förvaltas saknas också idag.

Mål för statens fastighetsförvaltning

RRV och USL har särskilt framhållit att en övergripande policy eller

generell målbeskrivning för den statliga fastighetsförvaltningen saknas.

Vissa mål för statens lokalförsörjning finns uttryckta i den s.k.

handläggningsordningen för statliga lokalförsörjningsärenden som

regeringen beslutade 1979 samt i 1987 års budgetproposition (prop.

1986/87:100 bil. 2 s. 19). Dessa mål innebär i korthet att

lokalförsörjningen skall ske på det för staten ekonomiskt

fördelaktigaste sättet, att lokalerna skall ha högt bruksvärde och låg

årskostnad, att funktion och standard på befintliga lokaler skall

vidmakthållas och att lokalerna skall svara mot de krav som gäller för

den verksamhet för vilken de är avsedda. Begreppet statlig lokal

försörjning, för vilket dessa mål gäller, avser i första hand

försörjning med sådana fastigheter -- främst byggnader -- som behövs för

att bedriva statlig verksamhet.

För min egen del anser jag att det inte är självklart att dessa mål är

tillämpliga eller tillräckliga för alla statsägda fastigheter. Det är

mot denna bakgrund angeläget att målen för statens innehav av

fastigheter och förvaltningen av dem formuleras och kommer till uttryck

i de föreskrifter eller av statsmakterna angivna verksamhetsmål som

reglerar innebörden av ansvaret för förvaltning av statens fastigheter

m.m. hos alla statliga fastighetsförvaltare. En viktig utgångspunkt för

en sådan mål- och ansvarsbeskrivning är att fastighetskapitalets värde

skall vidmakthållas och utvecklas samt att värdetillväxten skall

tillvaratas.

Förvaltningen av statens fastigheter

Grundläggande bestämmelser om förvaltningen av statens egendom finns i

regeringsformens (RF) 9 kap. I 9 kap. 8 § anges att statens medel och

dess övriga tillgångar -- utom i vissa särskilda fall -- står till

regeringens disposition. Av 9 kap. 9 § framgår att riksdagen i den

omfattning som behövs fastställer grunder för förvaltningen av statens

egendom och förfogandet över den. Detta gäller oavsett hur staten har

förvärvat fastigheterna. Av 9 kap. 2 § följer att egendom som anskaffats

för medel som anvisats av riksdagen inte får disponeras på sätt som

strider mot riksdagens anslagsbeslut.

Statens fastigheter förvaltas under regeringen av ett antal

förvaltningsmyndigheter. Även affärsverken är myndigheter, vilket

framgår av bl.a. verksledningskommitténs betänkande (SOU 1985:41)

Affärsverken och deras företag. Myndigheternas förvärv och avyttring av

fastigheter är jämförelsevis ingående reglerade. Däremot finns

myndigheternas mål och ansvar vad gäller förvaltningen av fastigheterna

inte alltid närmare preciserat.

Affärsverken har särskilda förutsättningar för sitt agerande som

fastighetsförvaltare. Dels utgör förvaltningen av de statsägda

fastigheterna en integrerad del av en affärsdrivande verksamhet för

vilken särskilda mål och krav gäller, dels förvaltar flertalet

affärsverk aktier i bolag (dotterbolag) vilka också förvaltar

fastigheter. Affärsverkens dotterbolag utgör självständiga juridiska

personer men de av riksdagen beslutade styrformerna (prop. 1986/87:99,

KU 29, rskr. 226) innebär att affärsverken och deras dotterbolag skall

styras som sammanhållna grupper av företagsenheter (koncerner) oavsett i

vilken associationsform verksamheten bedrivs.

Åtskilliga fastigheter har kommit i statens ägo på särskilda sätt. Det

gäller t.ex. fastigheter i allmän ägo genom förvärv i äldre tid -- s.k.

äldre förvärv --, donationer, rörelse- eller uppdragsfinansierade

investeringar m.m. För vissa fastigheter av denna typ gäller att de

förvaltas av statliga myndigheter samtidigt som oklarhet kan föreligga

om de ägarrättsliga förhållandena. För andra fastigheter gäller att de

ägs av särskilda juridiska personer -- t.ex. stiftelser med staten som

grundare eller affärsverkens dotterbolag -- över vilkas verksamhet

staten på olika sätt har ett starkt inflytande samtidigt som

fastigheterna inte är statsägda och därmed inte omfattas av de regler

som gäller för t.ex. förvärv och avyttring av statsägda fastigheter. Vid

bedömningar av statens roll som fastighetsägare och fastighetsförvaltare

behöver gränsdragningsfrågor av denna typ uppmärksammas.

Svenska kyrkans fastigheter förvaltas med stöd av särskild lagstiftning

-- lagen (1988:183) om förvaltning av kyrklig jord -- och registreras i

fastighetstaxeringsregistret inte som statlig egenom.

Enligt RRV:s förstudie ägde staten år 1981 ca 29 % av Sveriges totala

landareal. Över 98 % av statens fastighetsareal utgörs enligt

fastighetstaxeringsregistret (1986) av s.k. lantbruksenheter (jord- och

skogsbruksfastigheter), av vilka merparten (ca 92 % av statens samlade

fastighetsareal) förvaltas av domänverket. De myndigheter som i övrigt

förvaltar de största arealerna lantbruksfastigheter är naturvårdsverket,

lantbruksnämnderna och universitet i Uppsala.

Frånsett lantbruksenheterna utgörs huvuddelen av statens resterande

fastighetsareal i taxeringshänseende av s.k. specialenheter (ca 48 % av

de fastigheter som ej är lantbruksenheter), dvs. främst försvars- och

kommunikationsfastigheter och allmänna förvaltningsbyggnader etc., resp.

exploateringsenheter (bl.a. täktenheter, vattenfallsenheter,

värmekraftsanläggningar, lagerbyggnader m.m., ca 46 %). De myndigheter

som förvaltar de största arealerna specialenheter är myndigheter inom

försvarsmakten, SJ och byggnadsstyrelsen medan de största arealerna

exploateringsfastigheter förvaltas av statens vattenfallsverk

(Vattenfall), försvarsmyndigheterna och SJ.

Nukostnadsvärdet av statens fastigheter -- mark, byggnader och vägar --

har av RRV i balansräkning för staten per den 30 juni 1988 angivits till

ca 256 miljarder kr. (prop. 1988/89:150 bil. 1 s. 51). De värdemässigt

största tillgångarna i statlig fast egendom utgörs av fastigheter

förvaltade av televerket och Vattenfall samt det statliga vägnätet.

Exempelvis har Vattenfall gjort en försiktig uppskattning av

marknadsvärdet av de av verket förvaltade statsägda fastigheterna till

ca 100 miljarder kr.

Förvärv och avyttring av statens fastigheter

Utvecklingen av den statliga fastighetsförmögenheten sker genom förvärv

och avyttring av fastigheter samt genom byggproduktion och annan

exploatering.

Statlig byggproduktion liksom visst förvärv av fastigheter regleras

genom bestämmelserna för den statliga lokalförsörjningen. Inom

regeringskansliet pågår en översyn av 1979 års handläggningsordning för

statliga lokalförsörjningsärenden varvid dessa bestämmelser ses över.

Eftersom begreppet lokalförsörjning i första hand avser försörjning med

fastigheter för bedrivande av statlig verksamhet, kan inte alla förvärv

av statliga fastigheter sägas omfattas av dessa bestämmelser. Åtskilliga

förvärv har skett av andra orsaker, t.ex. i syfte att skydda och bevara

värdefulla naturområden eller kulturhistoriskt värdefulla byggnader, av

jord- eller skogsbrukspolitiska eller historiska skäl m.m., och för

fastigheter av denna typ -- t.ex. statliga byggnadsminnen -- finns i

många fall särskilda regler för både förvärv och avyttring. En samlad

bedömning av ändamålsenligheten med fastighetsinnehavet inom olika

sektorer kan mot denna bakgrund vara motiverad.

Gällande principer för avyttring av statliga fastigheter framgår av de

grundläggande bestämmelserna i RF och präglas av restriktivitet. Av

dessa bestämmelser följer att egendom som har förvärvats enligt

riksdagens beslut för att i framtiden vara statsegendom disponeras av

regeringen och i princip inte kan säljas utan riksdagens hörande (jfr.

prop. 1973:90 s. 348). Riksdagen fastställer riktlinjer för avyttring i

form av bl.a. bemyndiganden till regeringen. Dessa riktlinjer innebär

bl.a. att den försäljning av fast egendom om vilken regeringen

bemyndigats besluta skall -- med vissa undantag (avyttring till kommun

för samhällsbyggnadsändamål m.m.) -- planeras och genomföras så att

statens samlade förmögenhet inte urholkas, dvs. så att ingen

nettoutförsäljning av statens egendom sker. Överskottet skall normalt

återanvändas för investeringar i form av byggproduktion eller inköp av

fastigheter (prop. 1987/88:100 bil. 9 s. 36; FiU 26; rskr. 338).

Dessa principer kan enligt min mening medföra att motiven till och

ändamålsenligheten med fastighetsinnehavet, både totalt sett och för

enskilda myndigheter, kanske inte alltid prövas i en utsträckning som av

andra skäl kan vara befogad.

Restriktiviteten återspeglas i de författningar (förordningen (1971:727)

om försäljning av staten tillhörig fast egendom m.m. och förordningen

(1982:49) om statliga myndigheters medelsredovisning m.m. vid

försäljning av anläggningstillgångar) som reglerar bemyndiganden till

myndigheter vad gäller försäljning och överlåtelse av fastigheter och

hur intäkter från sådana försäljningar skall disponeras. Dessa

förordningar innehåller bestämmelser som enligt RRV kan leda till

oönskad tröghet på den statliga fastighetsmarknaden i form av

begränsningar i myndigheternas incitament att initiera avyttring av

obehövliga fastigheter eller att avyttra fastigheter i marknadsmässiga

former.

Redovisningsprinciper och antal myndigheter

Uppgifter om antalet fastighetsförvaltande myndigheter och värdet av de

fastigheter som myndigheterna förvaltar finns dels i RRV:s

riksredovisning, dels i statistiska centralbyråns (SCB)

fastighetstaxeringsregister. I riksredovisningen redovisas bokfört värde

och nukostnad på aggregerad nivå för fastigheter förvaltade av de

myndigheter som omfattas av förordningen (1979:1212) med föreskrifter om

statliga myndigheters bokföring, den s.k. bokföringsförordningen, vilket

inte är alla fastighetsförvaltande myndigheter. Enligt RRV:s förstudie

redovisade 28 myndigheter innehav av mark eller byggnader i

riksredovisningen budgetåret 1985/86.

I fast ighetstaxeringsregistret, vilket upprättas av SCB i enlighet med

9 kap. 2 och 4 § fastighetstaxeringsförordningen (1979:1193) på grundval

av uppgifter från skatteförvaltningen, redovisas statsägda fastigheter

på fastighetsnivå med uppgift om taxeringsvärde. Vissa typer av statliga

fastigheter, bl.a. så kallade allmänna byggnader, är dock undantagna

från skatteplikt och har således inget åsatt taxeringsvärde. Enligt RRV

var antalet fastighetsförvaltande myndigheter enligt

fastighetstaxeringsregistret avseende 1986 års särskilda

fastighetstaxering 38 inkl. riksdagens verk. Härvid har dock var och en

av försvarets myndigheter, lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna och

länsstyrelserna räknats som en myndighet vardera.

Uppgifterna från riksredovisningen resp. fastighetstaxeringsregistret är

inte fullt jämförbara och medger inte någon enkel överblick över vilka

och hur många de fastighetsförvaltande myndigheterna är eller över

fastigheternas värde. Ingen av de angivna värderingsmetoderna -- bokfört

värde, nu kostnad eller taxeringsvärde -- kan av olika skäl sägas ge en

uppfattning om marknadsvärdet för de statliga fastigheterna. Några krav

att redovisa marknadsvärdet på de förvaltade fastigheterna ställs heller

inte, vilket RRV särskilt har påpekat. En samlad grund för fastställande

av avkastningskrav som så långt möjligt är anpassade till

förmögenhetstillväxt och till myndigheternas mål för

fastighetsförvaltningen kan alltså inte sägas finnas.

Registerföring

De enda heltäckande och ADB-baserade register som finns över statsägda

fastigheter är det nämnda fastighetstaxeringsregistret, vilket är helt

datoriserat, och fastighetsdatasystemet för vilket centralnämnden för

fastighetsdata (CFD) svarar. Fastighetsdatasystemet, som består av

inskrivnings- och fastighetsregister, är under uppbyggnad och beräknas

omfatta hela landet år 1995. Fastighetstaxeringsregistret och

fastighetsdatasystemet är uppbyggda för olika uppgifter men har delvis

samma innehåll. Inget av dem har dock byggts upp med särskild tanke på

statens fastighetsinnehav.

Den ägarrättsliga registreringen och redovisningen av fastigheter som

kommit i allmän ägo genom s.k. äldre förvärv är ofullständig. I äldre

tid behövde nämligen dessa förvärv inte lagfaras och i jordabalken

(1970:994) har införts en bestämmelse om undantag från lagfartskravet

beträffande sådana fastigheter. Åtskilliga av statliga myndigheter

förvaltade fastigheter, t.ex. av domänverket förvaltade kronoparker och

kronoöverloppsmarker, saknar alltså uppgift om lagfaren ägare. Frågan

har behandlats av riksdagen (prop. 1982/83:54, LU 30, rskr. 54) varvid

konstaterades att det nämnda förhållandet allmänt sett är

otillfredsställande men också att ett inordnande i lagfartssystemet av

samtliga fastigheter som av ålder är i allmän ägo skulle kräva ett

omfattande utredningsarbete, ta avsevärd tid och medföra betydande

kostnader för det allmänna. Riksdagen förordade därför inte någon

ändring av de ifrågavarande reglerna. Med hänsyn till frågans vikt

förutsattes emellertid att regeringen följde utvecklingen och att frågan

om ett fullständigande av registren så småningom blev föremål för

närmare överväganden.

Såväl RRV som USL har uppmärksammat avsevärda variationer mellan

förvaltande myndigheter i registerföringen av det förvaltade

fastighetsbeståndet. Variationerna rör frågor som innehåll i register,

bl.a. hur fastigheterna värderas; i vilken utsträckning registeransvar

och tillgång till uppgifter finns centralt, regionalt eller lokalt inom

myndigheter; i vilken utsträckning uppgifterna om olika typer av

fastigheter resp. olika uppgifter om fastigheterna finns samlade i ett

eller flera register; om ADB-teknik utnyttjas m.m.

Mot bakgrund av dessa förhållanden och svårigheterna att i nuläget få

ett samlat och kontinuerligt underlag för bedömning av det statliga

fastighetsbeståndets omfattning och värde, finns det skäl att närmare

undersöka möjligheterna att, med utgångspunkt i befintliga uppgifter, i

registerform tillhandahålla ett sådant underlag.

Ansvarsfördelningsfrågor

Både USL och RRV har påpekat att ansvarsfördelningen mellan och inom

fastighetsförvaltande myndigheter i vissa fall är otydlig och behöver

ses över. Det är särskilt två förhållanden som motiverar ett närmare

studium av ansvarsfördelningsfrågan. Den inom olika sektorer av

statsförvaltningen pågående utvecklingen mot ökad delegering av

kostnadsansvar, verkställighet m.m. för fastighetsförvaltningen till

brukarna av fastigheterna måste kopplas till tydliga uttryck för

förvaltningsansvaret gentemot staten som ägare, dvs. ansvar att

vidmakthålla och utveckla fastighetskapitalets värde samt ta tillvara

värdetillväxten. Det är också möjligt att förändringar i

ansvarsfördelningen, t.ex. koncentration av förvaltningsansvaret till

färre myndigheter, kan leda till ökad effektivitet i

fastighetsförvaltningen.

Frågor som i detta sammanhang behöver belysas närmare är

ansvarsfördelningen mellan byggnadsstyrelsen, som har ett

instruktionsenligt fastighetsförvaltningsansvar för civila statliga

myndigheter (exkl. affärsverken), och sådana civila myndigheter som

förvaltar s.k. verksamhetsspecifika fastigheter m.m. Motsvarande gäller

för ansvarsfördelningen mellan domänverket och andra myndigheter som

förvaltar jord- och skogsbruksfastigheter m.m. Vidare bör

ansvarsfördelningen mellan försvarets myndigheter klargöras.

Utredningsuppdraget

Huvudsyftet med utredningen är att ge statsmakterna, dvs. riksdagen och

regeringen, underlag för att dels fastställa mål för statens

fastighetsinnehav och förvaltningen av fastighetsbeståndet, dels bedöma

ändamålsenligheten såväl i statens ägande av olika typer av fastigheter

som i hur dessa fastigheter förvaltas.

Statsmakterna behöver vidare en redovisning av förutsättningarna och

möjligheterna att tillgodogöra sig tillväxten av det ansenliga

förmögenhetsvärde som de statsägda fastigheterna representerar.

Utredaren skall därför bedöma förutsättningarna att inom olika sektorer

aktivare utnyttja fastighetskapitalet och dess tillväxt. I en sådan

bedömning bör ingå att lämna förslag till hur avkastningskrav som riktas

till fastighetsförvaltande myndigheter bättre kan formuleras och så

långt möjligt anpassas till såväl förmögenhetstillväxten som

myndigheternas målsättning med förvaltningen.

I syfte att ge förutsättningar för ett mer aktivit utnyttjande av det

statliga fastighetskapitalet skall utredaren också se över det regelverk

som styr i första hand försäljning och överlåtelse av statliga

fastigheter och hur intäkter från sådana försäljningar skall disponeras.

Ett viktigt syfte med utredningen är att ge underlag för

rationaliserings- och effektiviseringsåtgärder på

fastighetsförvaltningsområdet. Utredaren skall därför överväga vilka

förändringar i ansvarsförhållanden mellan olika fastighetsförvaltare som

kan behöva vidtas och härvid pröva för- och nackdelar med koncentration

av förvaltningsansvaret gentemot staten till färre myndigheter, en

utvecklad delegering av befogenheter etc. Det bör också stå utredaren

fritt att föreslå olika typer av förändringar i det statliga

fastighetsbeståndets omfattning, både för olika myndigheter och totalt

sett. I den utsträckning utredarens förslag i dessa avseenden innebär

konsekvenser för statens innehav av vissa typer av fastigheter, t.ex.

kulturhistoriskt värdefulla byggnader, eller för vissa myndigheters

fastighetsförvaltning bör dessa konsekvenser redovisas särskild.

Ett annat viktigt syfte med utredningsarbetet är att ge statsmakterna

underlag för att i erforderlig utsträckning uttrycka mål för

fastighetsinnehavet och förvaltningen av beståndet. Utredaren skall

därför lämna förslag till tydligare målformuleringar och härmed

sammanhängande erforderliga ändringar i berörda instruktioner och andra

förordningar etc. En möjlighet som utredaren bör pröva är att uttrycka

målen i en särskild förordning där det också anges vilka myndigheter som

är fastighetsförvaltande och redovisningsskyldiga gentemot

fastighetsägaren, dvs. staten.

Ett annat viktigt syfte med utredningen är att ge statsmakterna underlag

för en utvecklad resultatstyrning av fastighetsnyttjandet. Utredaren

skall därför undersöka hur statsmakterna kan ges förutsättningar för en

kontinuerlig, överblickbar och till de fastighetsförvaltande

myndigheternas verksamhet anpassad ekonomisk redovisning av

fastighetsbeståndets värde, avkastning etc. Härvid bör den pågående

utvecklingen av statens redovisningssystem och RRV:s riksredovisning

beaktas. I registerhänseende bör särskild uppmärksamhet ägnas åt

möjligheten att, utifrån grundprincipen att de fastighetsförvaltande

myndigheterna skall svara för registerföring av det förvaltade

fastighetsbeståndet, kombinera uppgifter från myndigheternas egna

register med grunduppgifter från de särskilda fastighetsregister som

finns eller är under uppbyggnad. I sammanhanget bör även

sekretessaspekter på registerföringen beaktas. Eventuella

samordningsmöjligheter mellan SCB:s och CFD:s register m.m. kan

lämpligen studeras i sammanhanget.

En utvecklad resultatstyrning av fastighetsnyttjandet innebär också att

såväl fastighetsförvaltande som brukande myndigheter -- inom ramen för

tydligt angivna mål och ansvarsförhållanden -- måste ha erforderliga

motiv att ompröva sitt fastighetsnyttjande och effektiviteten i

förvaltningen av fastigheterna. Utredaren skall därför föreslå åtgärder

som kan behövas på detta område, exempelvis tillämpning av

internhyressystem och anpassning av de regler som påverkar

myndigheternas möjligheter att avstå från eller avyttra fastigheter.

I syfte att ge statsmakterna en samlad och aktuell överblick över de

fastighetsförvaltande myndigheterna och det statliga fastighetsinnehavet

samt även som underlag för sina överväganden skall utredaren i kontakt

med berörda myndigheter genomföra en översiktlig kartläggning av dessa

frågor. Kartläggningen bör inriktas på att för de berörda myndigheterna

belysa bl.a. fastighetsbeståndets karaktär och omfattning, målsättning

med och avkastningskrav kopplade till fastighetsinnehavet, principer för

bedömning och redovisning av fastigheternas värde samt intäkter och

kostnader, ansvarsfördelning såväl inom som mellan myndigheter,

fastighetsförvaltningens organisation och förutsättningar för att bedöma

effektiviteten i förvaltningen samt behovet av förändringar i dessa

avseenden.

Utredaren bör i sin redovisning belysa de ägarrättsliga förhållandena

för att myndigheter förvaltade fastigheter vilka förvärvats på speciella

sätt, exempelvis genom donationer, rörelse- eller uppdragsfinansierade

investeringar m.m. Likaså bör utredaren behandla frågan om redovisningen

i lagfartssystemet av sådan av statliga myndigheter förvaltade

fastigheter som utgörs av s.k. äldre förvärv. Utredaren bör också i

tillämplig utsträckning belysa förutsättningarna för förvaltning av

sådana fastigheter som ägs av särskilda juridiska personer (t.ex.

särskilda stiftelser och affärsverkens dotterbolag) över vilkas

verksamhet staten har ett starkt inflytande. Det kyrkliga

fastighetsinnehavet skall dock inte omfattas av utredarens överväganden.

Utredaren bör i sina överväganden och förslag beakta de särskilda

förutsättningar som gäller för affärsverkens agerande som

fastighetsförvaltare.

Till grund för utredarens redovisningar och bedömningar kan jämförelse

behöva göras med några andra större fastighetsförvaltare. Exempelvis kan

utredaren studera vilka lösningar som tillämpas eller diskuteras i några

större företag och kommuner. Vidare kan statens roll som ägare och

förvaltare av fastigheter i några OECD-länder närmare belysas.

Ramar för utredningsarbetet m.m.

Utredaren skall under arbetets gång samråda med de myndigheter som kan

beröras av förslagen. Utredaren kan vidare i de delar han bedömer

lämpligt anlita RRV för att få underlag för sina bedömningar. I syfte

att samordna olika aktiviteter rörande energihushållning i statliga

fastigheter bör utredaren också särskilt samråda med byggnadsstyrelsen

och statens energiverk som har pågående projekt inom detta område.

Utredaren skall beakta vad som sägs i direktiven till samtliga

kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning (dir. 1984:5) samt angående beaktande av EG-as pekter (dir.

1988:43).

Uppdraget bör redovisas senast den 31 december 1991. Med hänvisning till

att uppdraget omfattar många frågor av principiell och praktisk

betydelse bör en etappvis redovisning av förslagen göras. Utredaren bör

skyndsamt kartlägga vilka frågor som kan kräva en tidigare

avrapportering.

Utredaren skall när arbetet påbörjas och vidare under arbetets gång

informera berörda huvudorganisationer på arbetsmarknaden och i

förekommande fall andra berörda centrala arbetstagarorganisationer med

vilka staten har eller brukar ha avtal om löner samt bereda dem

tillfälle att framföra synpunkter.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det chefen för finansdepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppdrag att genomföra en utredning om statens

fastighetsförvaltning,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta sjunde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Finansdepartementet)