Dir. 1990:53

Kommittédirektiv _______________________________________________ Översyn av det allmännas insatser vid brott av unga

Innehåll

Mitt förslag

Bakgrund

Socialtjänstreformen

Behovet av nya överväganden

Uppdraget

Brottsförebyggande verksamhet m.m.

Det allmännas insatser mot unga över straffmyndighetsåldern

Snabba ingripanden vid brott av unga

Internationella utblickar

Frågor som kan behandlas med förtur

Övrigt

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Dir 1990:53

Beslut vid regeringssammanträde 1990-06-21

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, anför.

Mitt förslag

En parlamentarisk sammansatt kommitté tillkallas för att utvärdera

nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare samt lämna förslag till i

vilka former och på vilket sätt det allmänna i framtiden bör ingripa när

ungdomar som har fyllt 15 år begår brott.

Bakgrund

Fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet

I dagens samhälle är det en självklarhet att det allmänna aktivt bör

verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda

förhållanden och i samarbete med hemmen sörja för att de unga som

riskerar att utvecklas ogynnsamt får det stöd som de behöver. Barn och

unga som har gjort sig skyldiga till brott tillhör ofta den grupp som

har ett särskilt behov av stöd och hjälp. Samtidigt är det viktigt att

även gentemot unga upprätthålla och hävda de grundläggande värden som

skyddas genom straffrättsliga regler. Det allmänna har således en dubbel

uppgift när det gäller de unga lagöverträdarna.

Att ge barn och ungdomar det stöd som de behöver är primärt en uppgift

för socialtjänsten, medan det är rättsväsendets uppgift att svara för

reaktionerna mot brott. När det gäller unga lagöverträdare finns det

därför ett särskilt behov av samordning mellan socialtjänsten och de

olika myndigheterna inom rättsväsendet.

En regel av grundläggande betydelse för fördelningen av uppgifter mellan

socialtjänsten och rättsväsendet är föreskriften i 1 kap. 6 §

brottsbalken om att det inte får dömas till påföljd för brott som någon

har begått innan han fyllt 15 år. Ansvaret för eventuella ingripanden

vid brott av den som är under 15 år är i princip en exklusiv

angelägenhet för socialtjänsten. Polisen är dock även när det gäller dem

som inte uppnått denna s.k. straffmyndighetsålder självfallet skyldig

att ingripa för att motverka och förhindra brott. Det finns också vissa

möjligheter att föra s.k. bevistalan vid domstol mot den som inte

uppnått straffmyndighetsåldern.

När det gäller unga i åldern mellan 15 och 18 år är straffrättsliga

påföljder inte uteslutna. Bland de straffrättsliga påföljderna är

emellertid andra påföljder än böter relativt sällsynta. Detta hänger

samman med att det finns särskilda regler om åtalsunderlåtelse och

påföljdsbestämning som bygger på principen att åtgärder mot

lagöverträdare också inom den ålderskategorin primärt är en uppgift för

sociala myndigheter och inte för kriminalvården.

Även för ungdomar som fyllt 18 år finns det särskilda regler som bl.a.

har sin bakgrund i att socialtjänsten har ett särskilt ansvar också för

denna ålderskategori. Möjligheterna att använda vanliga straffrättsliga

påföljder är dock väsentligt större i dessa fall. Den övre gränsen för

tillämpning av den straffrättsliga särregleringen är 21 år.

Socialtjänstreformen

Den 1 januari 1982 trädde socialtjänstlagen (1980:620) i kraft. Då

upphörde de tidigare skilda vårdlagarna, bl.a. barnavårdslagen, att

gälla. Socialtjänstlagen, som omfattar alla vårdområden, kompletteras

bl.a. av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

LVU som den 1 juli 1990 ersätts med en ny lag (1990:52) med samma namn

(nya LVU).

Enligt barnavårdslagen var barnavårdsnämnden skyldig att under vissa

omständigheter vidta förebyggande åtgärder, t.ex. i form av föreskrift

eller övervakning, eller omhänderta den unge för samhällsvård. Valet av

åtgärd bestämdes utifrån överväganden om vad som ansågs lämpligast för

den unges tillrättaförande.

Före socialtjänstreformen spelade således socialvården en mer uttalat

kontrollerande roll i förhållande till den enskilde. Syftet med

bestämmelserna i barnavårdslagen var både att tillgodose den unges behov

av vård och att förhindra ett för samhället skadligt beteende.

Socialtjänstreformen innebar i princip att denna dubbla funktion

upphörde. Socialtjänsten skall vara en serviceinriktad och hjälpande

funktion. Beslut skall så långt möjligt fattas i samförstånd och

samarbete med den som berörs.

Huvudprincipen i socialtjänstlagen är således att socialtjänstens

insatser skall vara frivilliga. Detta gäller också vården av barn och

unga. Genom LVU och nya LVU har emellertid undantag gjorts från

frivillighetsprincipen under vissa förutsättningar. Enligt dessa lagar

kan den unge i vissa fall omhändertas för vård eller beredas annat stöd

utanför hemmet också när samtycke inte föreligger från vårdnadshavaren

och den unge, om han fyllt 15 år. Insatser mot den enskildes vilja skall

emellertid enbart ha sin grund i ett behov av vård.

Även om det alltså också efter socialtjänstreformen finns utrymme för

tvångsingripanden mot unga som har begått brott, är det uppenbart att

reformen har inneburit en viktig förskjutning av den avvägning mellan

det allmännas och den enskildes intressen som regleringen i

barnavårdslagen utgick ifrån. De ändringar av den socialrättsliga

vårdlagstiftningen som därefter skett, bl.a. införandet av det s.k.

öppenvårdstvånget år 1985 och de möjligheter att ingripa tidigare i de

s.k. beteendefallen som riksdagen nyligen beslutat om, rubbar inte de

grundläggande principer som lades fast genom socialtjänstreformen.

Viktiga ändringar har under senare år genomförts också av den

lagstiftning som mer omedelbart tar sikte på rättsväsendets hantering av

brott av unga. Den särskilda påföljden ungdomsfängelse avskaffades den 1

januari 1980. Jag vill i detta sammanhang också särskilt nämna de

ändringar i reglerna om behandlingen av unga lagöverträdare som gjordes

år 1988 (prop. 1987/88:135, JuU36, rskr. 403). Syftet med dessa

ändringar var att ungdomar som begår brott skall möta en snabbare och

mera markerad reaktion från samhällets sida. I en särskild

försöksverksamhet på några orter prövas också möjligheterna att få en

snabbare handläggning genom ett bättre samarbete mellan myndigheterna.

En utvärdering av regeländringarna och försöksverksamheten har

genomförts av brottsförebyggande rådet. Denna redovisas i dagarna.

Behovet av nya överväganden

Det allmännas åtgärder med anledning av att unga begår brott har inte

minst under senare tid debatterats livligt. Under år 1989 tillsattes

inom regeringskansliet en interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att

belysa hur socialtjänstens och rättsväsendets insatser när det gäller

unga lagöverträdare lämpligen bör samordnas. Arbetsgruppen har gjort en

genomgång av olika uppgifter om ungdomsbrottslighetens utveckling och av

myndighetsföreträdares och andra berördas uppfattningar om brister och

problem i hanteringen av ungdomsbrottsligheten. Mot den bakgrunden har

gruppen diskuterat en rad olika tänkbara ändringar av nuvarande regler.

Gruppen har kommit fram till att vidare överväganden bör ske inom ramen

för en parlamentariskt sammansatt utredning.

Uppdraget

För egen del vill jag erinra om att det är närmare tio år sedan

socialtjänstreformen genomfördes. Enligt min mening är det naturligt att

nu genomföra en samlad utvärdering av reformens betydelse för

behandlingen av unga lagöverträdare och att i samband med detta också

mer förutsättningslöst överväga i vilka former och på vilket sätt det

allmänna bör ingripa när unga begår brott. Huvuduppgiften skall vara att

undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan

socialtjänsten och rättsväsendet är väl avvägd när det gäller unga

lagöverträdare och om samordningen mellan myndigheterna kan

förbättras.

Efter samråd med statsråden Bengt Lindqvist och Margot Wallström anser

jag i likhet med den tidigare nämnda arbetsgruppen att detta

utredningsuppdrag bör ges åt en parlamentariskt sammansatt kommitté.

Arbetets allmänna inriktning

Syftet med det allmännas ingripanden när unga begått brott måste

självfallet vara, förutom att påverka den allmänna laglydnaden, att

lämna den unge det stöd och hjälp han behöver samt att motverka att han

fortsätter att begå brott. Sett från denna synpunkt framstår det system

som nu tillämpas i Sverige inte allmänt sett som bristfälligt. Såvitt

kan utläsas från tillgänglig statistik har således ungdomsbrottsligheten

inte ökat under senare år utan snarare tvärtom. Att döma av hur

ungdomsbrottsligheten förändrat sig i förhållande till hur pass

ingripande åtgärder som det allmänna använt sig av under olika tider

finns det inte heller något underlag för att tro att en mer sträng och

repressiv reaktionspraxis allmänt sett skulle vara ett verksamt medel

att minska ungdomsbrottsligheten. När det gäller enskilda individer kan

i vart fall mer långtgående ingripanden i vissa fall ha direkt negativa

effekter för den unge och hans fortsatta laglydnad.

Vad jag nu sagt utesluter självfallet inte att vårt nuvarande

reaktionssystem, särskilt beträffande vissa kategorier av

lagöverträdare, kan vara olämpligt eller att det finns utrymme för

förbättringar. Det är emellertid angeläget att kommittén så långt

möjligt grundar sina förslag på de kunskaper vi har om hur ungas

brottslighet ser ut och utvecklas i olika åldrar liksom de effekter som

ingripanden från det allmänna har. Utifrån sådana utgångspunkter torde

det exempelvis knappast finnas anledning till någon mer påtaglig

förändring av den praxis som för närvarande tillämpas beträffande

åtalsunderlåtelse. Detta utesluter naturligtvis inte att kommittén på

detta likaväl som på andra områden kan finna det lämpligt att föreslå

olika förändringar i syfte att främja tydlighet och konsekvens. När det

gäller åtalsunderlåtelse kan sådana förslag t.ex. ta sikte på formerna

för meddelande av åtalsunderlåtelse eller de villkor som en sådan kan

förenas med.

Brottsförebyggande verksamhet m.m.

Även om det torde stå klart att den mycket snabba ökning av

ungdomsbrottsligheten som vi tidigare hade numera avstannat, kvarstår

det faktum att barn och ungdomar svarar för en mycket stor andel av den

totala brottsligheten i samhället. Under sin uppväxttid gör sig de

flesta skyldiga till åtminstone någon form av brott. Brotten är i

allmänhet av mindre allvarligt slag. Att en ung person gjort sig skyldig

till brott behöver således inte innebära tecken på någon mer djupgående

missanpassning i samhället. Det är endast en liten del av dem som

faktiskt begår brott som upptäcks, men nästan alla upphör med

brottslighet utan särskilda åtgärder.

Ett fåtal ungdomar _ mindre än 1 procent i varje årskull _ hamnar

emellertid i en mer eller mindre kriminell livsföring. Ofta tillhör

dessa ungdomar också en liten grupp ungdomar som svarar för en mycket

stor del av den uppklarade brottsligheten. År 1986 svarade 3 800

15-åringar för 13 300 uppklarade brott. Så få som 230 pojkar stod för

hälften av dessa brott.

De som fastnar i en kriminell livsföring har i allmänhet haft olika

personliga och sociala problem redan vid relativt unga år. Detta talar

självfallet för att både allmänt och individinriktat förebyggande arbete

är av grundläggande betydelse när det gäller att motverka

ungdomsbrottslighet. Frågan om det allmännas åtgärder för att förebygga

brott av ungdomar är emellertid omfattande och komplicerad. Det bör

därför inte ankomma på kommittén att ta upp den i hela dess vidd. Det

bör dock stå kommittén fritt att, mot bakgrund av den kriminologiska

kunskap som finns, mer allmänt belysa det förebyggande arbetets roll och

betydelse för att komma tillrätta med ungdomsbrottsligheten.

För att få underlag för att bedöma av vilka brottsförebyggande åtgärder

som främst är av betydelse när det gäller ungdomar behövs kunskaper om

ungas brottslighet. Från bl.a. detta perspektiv har det ibland gjorts

gällande att registrering av brott begångna av barn under 15 år skulle

vara av värde. Vidare har det efterlysts en möjlighet att kunna ta reda

på om en ung person begått brott innan han fyllt 15 år i syfte att få

ett bättre underlag för bedömningen av vilka åtgärder ny brottslighet

bör föranleda.

Frågan om personregister baserat på brottsmisstankar mot barn har

tidigare avfärdats bl.a. med hänsyn till de integritetskränkningar en

sådan registrering skulle kunna innebära. Mot ett register som är

baserat endast på misstankar kan det också anföras starka principiella

invändningar. Jag anser emellertid att det finns skäl att i detta

sammanhang närmare belysa den aktuella frågan. Kommittén bör också vara

oförhindrad att lägga fram de förslag om registrering av

brottsmisstankar mot barn under 15 år som kan te sig tillräckligt

välmotiverade. Finner kommittén i likhet med hittillsvarande synsätt

inte skäl att föreslå en sådan registrering, bör kommittén i vart fall

analysera om det är möjligt att på annat sätt skapa ett bättre

statistiskt underlag för att öka kunskaperna om brottsligheten även

bland barn under 15 år.

I det lokala brottsförebyggande arbetet har bl.a. samarbetet mellan

polisen och de sociala myndigheterna en stor betydelse. Kommittén bör

undersöka om förutsättningarna för detta samarbete kan förbättras och då

särskilt överväga om gällande föreskrifter för uppgiftsutbyte och annat

samarbete mellan de berörda myndigheterna är ändamålsenligt utformade.

Det allmännas insatser mot unga över straffmyndighetsåldern

Insatserna från samhället när någon som uppnått straffmyndighetsåldern

misstänks för att ha begått ett brott kan delas in i tre etapper. Den

första är att utreda brottet, den andra att bestämma reaktionen på

brottet och den tredje att verkställa denna reaktion.

Utredningen av brott

Utredningen av brott är alltid, även när det gäller unga lagöverträdare,

en uppgift för myndigheter inom rättsväsendet. Någon annan ordning kan

knappast komma i fråga.

Frågor om hur den brottsutredande verksamheten inom rättsväsendet bör

bedrivas skall från mer allmänna utgångspunkter tas upp av den kommitté

för översyn av åklagarverksamheten och förundersökningsreglerna som jag

nyligen fått regeringens bemyndigande att tillkalla (dir. 1990:27).

Åklagarkommittén har inte till uppgift att särskilt analysera och

föreslå åtgärder när det gäller unga lagöverträdare. Den brottsutredande

verksamheten har i fråga om unga lagöverträdare sannolikt särskild

betydelse på så sätt att den av många unga upplevs som markering av det

allvar med vilket samhället ser på lagöverträdelser. Inte minst från

denna synpunkt är det angeläget med ändamålsenliga handläggnings- och

samarbetsformer i den brottsutredande verksamheten. Det bör dock inte

vara någon primär uppgift att i detta sammanhang gå in på frågor om

utredningsförfarandet. Skulle emellertid några frågor med anknytning

till detta bedömas vara av intresse under utredningsarbetets gång, bör

de övervägas i samråd med åklagarkommittén. Utredningen bör i det här

sammanhanget självfallet ta del av vad BRÅ kommit fram till i den

tidigare nämnda utvärderingen.

Reaktionerna mot brott av unga

Att bestämma reaktionerna på ett brott är också en i princip exklusiv

uppgift för myndigheterna inom rättsväsendet. Myndigheterna inom

rättsväsendet har teoretiskt sett möjlighet att utnyttja alla de

alternativ som står till buds för vuxna lagöverträdare. Genom den

särreglering som finns för unga lagöverträdare är emellertid

möjligheterna i praktiken väsentligt begränsade. Av dem som var mellan

15 och 18 år dömdes år 1988 23 personer till fängelse och 24 till

skyddstillsyn i förening med fängelse. Det totala antalet

skyddstillsynsdomar var 188, och 215 dömdes till villkorlig dom. Den

klart dominerande påföljden var böter. Domstol dömde till böter i 1 782

fall medan böter ålades genom strafföreläggande i 6 403 fall.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är emellertid att det i fråga om

samtliga 735 personer som av domstol överlämnades till vård inom

socialtjänsten blev en uppgift för socialtjänsten att utifrån

socialtjänstlagstiftningens principer självständigt svara för det

allmännas insatser. Detsamma blev resultatet för en mycket stor andel av

de 6477 personer som fick åtalsunderlåtelse.

I debatten om ungdomsbrottsligheten har det blivit allt vanligare att

man vid sidan av behoven av stöd och hjälp även betonar vikten av

snabba, tydliga och konsekventa reaktioner mot brott (jfr också den

tidigare nämnda lagstiftningen och försöksverksamheten från år 1988). I

vissa fall kan det kanske antas att detta återspeglar en kritisk

inställning till den grundläggande principen om socialtjänstens

huvudansvar även för unga lagöverträdare. I många fall är dock inte

detta fallet utan uppfattningen utgår i stället från att det inte finns

någon principiell motsättning mellan stöd, hjälp och vård å den ena

sidan och tydliga reaktioner mot ett inte acceptabelt beteende å den

andra. Tvärtom kan sådana reaktioner ha ett pedagogiskt värde genom att

inpränta och befästa normer som vi anser vara grundläggande i samhället.

Utifrån tankegångar av detta slag har det i den allmänna debatten

förekommit en rad olika förslag om reaktioner mot ungdomarnas

brottslighet. Förslagen har rört sig om bl.a. kortare frihetsberövanden,

behandlingstvång, förbud att vid bestämda tidpunkter vistas på vissa

platser, samhällstjänst, medling och olika former av varning. Nyligen

har frågor av detta slag tagits upp bl.a. i våldskommissionens (Ju

1989:05) promemoria Ungdomar och Brott liksom i rikspolisstyrelsens

manifest om kampen mot ungdomsbrottsligheten.

Kommittén bör alltså inventera olika tänkbara för ungdomar anpassade

reaktioner av detta slag samt bedöma i vad mån dessa kan antas vara

lämpliga i syfte att motverka fortsatt brottslighet. Jag vill i

sammanhanget betona att eventuella nya reaktioner av det aktuella

slaget, som inte är motiverade av den unges vårdbehov eller av andra

omsorger om den unge, i princip inte bör kunna komma i fråga, om

reaktionen framstår som mer ingripande än den påföljd som brottet skulle

ha föranlett enligt normala påföljdsregler.

Vem skall besluta om reaktioner vid brott av unga?

Olika alternativ kan tänkas när det gäller vem som skall besluta om

eventuella nya former av reaktioner vid brott av unga. En möjlighet är

att i allt väsentligt bibehålla nuvarande reglering av förhållandet

mellan rättsväsende och socialtjänst men, i viss överensstämmelse med

vad som gällde under barnavårdslagens tid, överlåta på socialtjänsten

att både besluta om och verkställa reaktionerna. Mot en sådan ordning

kan emellertid vägande skäl anföras. Ett sådant är givetvis att det kan

ställa socialtjänsten inför besvärliga avvägningssituationer och i

praktiken medföra betydande svårigheter. Socialtjänsten skulle samtidigt

på frivillighetens grund försöka lämna den unge det stöd och den hjälp

han behöver och besluta om och verkställa åtgärder som primärt skulle

vara avsedda som negativa reaktioner mot ett oönskat beteende. Av ännu

större betydelse är emellertid enligt min mening att det ter sig mycket

tveksamt att åtgärder som i praktiken är avsedda att vara reaktioner mot

brott beslutas i en helt annan ordning än den som normalt gäller i

brottmål.

Utgångspunkten för kommitténs överväganden bör därför vara att besluten

om eventuella nya reaktionsformer vid brott av unga _ liksom när det

gäller befintliga reaktioner _ skall fattas inom rättsväsendet. Därvid

bör emellertid kommittén vara oförhindrad att överväga om domstolens

sammansättning eller förfarandet i de fall som avgörs av domstol bör

anpassas till målens särskilda karaktär. I frågor om nya måltyper och

förfarandet vid domstol bör samråd ske med domstolsutredningen (JU

1989:06)

Kommittén bör emellertid också kunna överväga om det är lämpligt att

kunna tillämpa vissa reaktionsformer även utan ett formellt

domstolsförfarande, exempelvis av det slag s.k. som man nyligen beslutat

inleda en försöksverksamhet med i Danmark (s.k. ungdomskontrakt). Ett

sådant kontrakt skall enligt den danska modellen skrivas under av den

unge, hans föräldrar samt polisen och de sociala myndigheterna.

Kontraktet innebär att den unge skall avhålla sig från brott och

förplikta sig att delta i olika aktiviteter. Om den unge sluter ett

kontrakt, väcks inte åtal och brottet registreras inte i

kriminalregistret.

Möjligheterna att inom ramen för socialtjänsten ingripa med tvång mot

unga lagöverträdare regleras, som jag tidigare nämnt, fr.o.m. den 1 juli

1990 i nya LVU. Beslut om vård enligt den lagen meddelas av länsrätten

efter ansökan av socialnämnden. Den domstol som avgör ett brottmål har

emellertid ett berättigat anspråk på att få veta vilka åtgärder som

skall komma i fråga vid ett överlämnande till vård inom socialtjänsten.

Om de insatser som därvid förutsatts av domstolen inte kommer till

stånd, finns vissa möjligheter att enligt 38 kap. 2 brottsbalken få

domen ändrad. Kommittén bör analysera om detta stadgande har tillräcklig

räckvidd och om det tillämpas ändamålsenligt eller om ändrade regler

eller andra åtgärder behövs. Kommittén bör också i denna del samråda med

domstolsutredningen (Ju 1989:06) och åklagarkommittén (Ju 1990:04).

Verkställighet

Om nya reaktionsformer mot brott av ungdomar införs, kommer frågan upp

om vilken myndighet som bör svara för verkställigheten av dessa. Om

allmän domstol skall besluta om reaktionerna, kan principiella skäl

sägas tala för att det bör vara en uppgift för kriminalvården att

ansvara för verkställigheten. För den uppfattningen talar även det

förhållandet att det primärt inte är fråga om stöd och hjälp utan en

reaktion mot brottet. Det finns emellertid också skäl som med betydande

styrka talar för att det bör vara en uppgift för socialtjänsten att

svara för verkställigheten.

Även om man öppnar nya möjligheter att reagera mot brott av unga, bör

detta under inga omständigheter tas till intäkt för ett minskat ansvar

för socialtjänsten när det gäller att lämna unga som har begått brott

det stöd som de behöver. Arbetet med unga lagöverträdare måste därför

även i framtiden vara en viktig uppgift för socialtjänsten. Det får

vidare förutsättas att de eventuella nya reaktionsformer som kommittén

kan komma att föreslå, vid sidan av att markera ett avståndstagande till

brottet, dessutom syftar till att hjälpa och stödja den unge att avhålla

sig från fortsatt brottslighet. Förutsättningarna för att tillämpa en ny

reaktionsform måste under sådana förhållanden i stor utsträckning bli

beroende av den unges personliga och sociala förhållanden.

Att lämna den dömde stöd och hjälp under verkställigheten av en

brottspåföljd är visserligen någonting som kriminalvården har en bred

och omfattande erfarenhet av. Om kriminalvården skulle svara för

verkställigheten av de här aktuella reaktionerna, skulle det emellertid

i många fall leda till ett delat ansvar mellan olika myndigheter. Detta

kan i praktiken medföra problem.

Det kan å andra sidan sägas att, om socialtjänsten ges ett ansvar för

verkställigheten av åtgärder som har beslutats av domstol, detta kan

medföra problem för ett sådant förtroendefullt samarbete med klienterna

som socialtjänsten eftersträvar. Ett ansvar för verkställigheten av

åtgärder som inte bygger på frivillighet är emellertid inte något som är

främmande för socialtjänsten. Enligt min mening finns det inte heller,

utifrån de ändamål som styr socialtjänsten, en sådan motsättning mellan

stöd- och hjälpåtgärder å den ena sidan och tydliga reaktioner mot ett

visst beteende å den andra att detta kan motivera att socialtjänsten

inte skulle kunna ansvara för verkställigheten av åtgärder som har

beslutats av domstol i samband med ett brottmål. En annan sak är att det

åtminstone vid mer ingripande sanktioner kan framstå som lämpligt att

någon annan än socialtjänsten svarar för de beslut som kan krävas när

den unge inte sköter de åligganden som domstolen beslutat om.

Kommittén bör mot den bakgrund jag nu har redovisat, analysera och

föreslå hur ansvaret för verkställigheten närmare skall utformas.

Snabba ingripanden vid brott av unga

I debatten hävdas inte sällan att det allmänna inte reagerar

tillräckligt snabbt och med tillräcklig kraft när en ung människa har

begått brott. Man har pekat på att att unga människor som har gripits

även för förhållandevis allvarliga brott ofta släpps omedelbart efter

polisförhör och att det sedan kan ta flera månader innan den unge märker

någon reaktion från socialtjänsten eller rättsväsendet. Under tiden kan

den unge finnas kvar i en brottslig miljö och begå nya brott.

Akuta omhändertaganden av unga som begått brott kan ske genom

straffprocessuella tvångsåtgärder men även med stöd av

socialtjänstlagstiftning. I likhet med nu gällande lag förutsätter ett

omedelbart omhändertagande enligt nya LVU att det är sannolikt att den

unge behöver beredas vård med stöd av lagen och att rättens beslut inte

kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling

eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller

vidare åtgärder hindras. Beslut om vård förutsätter i sin tur att den

unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas

genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller

något annat socialt nedbrytande beteende. När det gäller häktning finns

särskilda restriktioner beträffande ungdomar. Häktning av någon som inte

har fyllt 18 år kan endast förekomma då det finns synnerliga skäl.

Kommittén bör överväga behovet av ändring av de aktuella bestämmelserna.

Jag tänker här särskilt på möjligheterna att avbryta en pågående

brottslig verksamhet och ge underlag för olika stödåtgärder genom en

grundlig genomlysning av den unges sociala situation och nätverk.

Internationella utblickar

Frågor om ungdomsbrottsligheten och åtgärderna mot denna tilldrar sig

stort intresse på många andra håll än i Sverige. Bl.a. i flera andra

länder i Europa pågår arbete med reformer på området eller har reformer

genomförts under senare år. Det svenska systemet skiljer sig i flera

hänseenden från vad som tillämpas i de flesta jämförbara länder.

Kommittén bör informera sig om de lösningar som har valts eller övervägs

i andra jämförbara länder och pröva i vad mån dessa kan tjäna som

förebild också för svenska förhållanden. Av särskild vikt är att

kommittén tar del av den forskning och de erfarenheter som finns

internationellt angående effekterna av olika former av ingripanden mot

unga lagöverträdare.

Kommittén bör också ta del av och beakta de olika dokument om

ungdomsbrottsligheten och dess behandling som har utarbetats inom ramen

för olika internationella organ, främst Förenta Nationerna och

Europarådet. Jag tänker här i första hand på United Nations Standard

Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice (de s.k.

Beijing Rules) som antogs av FN:s generalförsamling den 29 november 1985

och den rekommendation (No R (87)20) on Social Reactions to Juvenile

Delinquency som Europarådets ministerkommitté antog den 17 september

1987. Jag vill i sammanhanget också nämna den av FN:s generalförsamling

den 20 november 1989 antagna konventionen om barnets rättigheter som

riksdagen godkänt utan förbehåll (prop. 1989/90:107, SoU28, rskr. 350)

och som regeringen därför idag beslutat att ratificera. De dokument som

jag nu nämnt är betydelsefulla som gemensamma internationella

grundsatser när det gäller det allmännas ingripanden mot barn och

ungdomar. För kommittén bör självfallet innehållet i dessa dokument vara

vägledande i den utsträckning som de är av betydelse för att fullgöra

uppdraget.

Frågor som kan behandlas med förtur

Kommitténs uppdrag är omfattande och rör frågor av stor principiell

betydelse. Det finns en rad olika alternativ för hur det allmännas

insatser mot brott av unga kan samordnas och skiftande uppfattningar kan

finnas om de för- och nackdelar som dessa är förenade med. Om kommittén

finner att en mer omfattande omprövning bör ske av den ordning som nu

tillämpas i Sverige, bör det därför stå kommittén fritt att i ett första

betänkande behandla de allmänna principer som kommittén anser bör vara

vägledande på området.

Kommittén bör också vara oförhindrad att, om man finner detta motiverat,

med förtur behandla vissa frågor där behovet av ändringar kan framstå

som mer överhängande.

Övrigt

Till kommittén bör överlämnas våldskommissionens promemoria Ungdomar och

Brott. Kommittén bör också ta del av polisens manifest om kampen mot

ungdomsbrottsligheten och socialstyrelsens utvärdering av

socialtjänstens insatser för barn och ungdomar (SoS rapport 1990:10).

För kommitténs arbete gäller regeringens direktiv till samtliga

kommittéer och särskilda utredare angående dels utredningsförslagens

inriktning (dir. 1984:5), dels beaktande av EG-aspekter i

utredningsverksamheten (dir. 1988:43). Kommittén bör avsluta sitt

arbete före utgången av september 1992.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för justitiedepartementet

att tillkalla en kommitté _ omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

_ med högst tio ledamöter med uppdrag att göra en översyn av det

allmännas insatser vid brott av unga,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande samt

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)