Dir. 1990:57

Försäkring av statens egendom m.m.

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträdet 1990-09-27

1. Mitt förslag

2. Bakgrund

3. Uppdraget

4. Hemställan

5. Beslut

Dir. 1990:57

Beslut vid regeringssammanträdet 1990-09-27

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Larsson, anför.

1. Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att göra en översyn

av frågan om försäkring av statlig egendom och i statlig verksamhet.

2. Bakgrund

Frågan om försäkring av statlig egendom finns reglerad i förordningen

(1954:325) om försäkring av statens egendom, m.m. Enligt denna

förordning är grundregeln att statliga myndigheter inte får teckna

försäkring för statens egendom eller för att skydda staten eller

statligt anställda mot ansvarighet. Det har ansetts att staten själv kan

stå risken genom s.k. självförsäkring.

Från detta förbud finns ett antal undantag som medger myndigheterna att

i vissa fall teckna försäkring. Sålunda kan bl.a. rikspolisstyrelsen,

postverket och televerket teckna trafikförsäkring. I vissa fall får även

transport- och brandförsäkring tecknas. I andra fall har regeringen

bemyndigat statliga myndigheter att teckna försäkringar för visst

ändamål. Förbudet mot att teckna försäkring omfattar inte den statliga

verksamhet som bedrivs i bolagsform.

Vid skador på statlig egendom i övrigt eller i statlig verksamhet får i

princip anslagsmedel tas i anspråk för att täcka förlusten.

Vid sin anmälan till förra årets kompletteringsproposition (prop.

1988/89:150 s. 56) pekade min företrädare på behovet av att genomföra en

översyn av frågan om försäkring i statlig verksamhet. Ett antal

myndigheter -- främst affärsverk och myndigheter med affärsmässiga

inslag i sin verksamhet -- har ansökt hos regeringen om dispens från

förbudet att teckna försäkring. De skäl som dessa myndigheter fört fram

är i huvudsak att en förändrad konkurrenssituation och ändrade

marknadsförutsättningar har lett till att man finner nuvarande

riskfinansieringsteknik otillfredsställande. Härutöver pekar

affärsverken på att man genom att teckna försäkringar kan öka

möjligheterna till resultatutjämning.

Det kan också konstateras att utvecklingen på försäkringsområdet har

varit betydande. Det förebyggande skyddet har satts i förgrunden,

komplexiteten och kraven i vållandebedömning, skadevärdering och

skadereglering har ökat. Nya försäkringsformer har också prövats, t.ex.

kontolösningar med ökade inslag av självrisk samt koncerninterna

försäkringsgivare (s.k. captive-bolag).

Mot denna bakgrund bör prövas om utgångspunkterna för nuvarande ordning

fortfarande är giltiga och överväga om de erfarenheter som vunnits på

andra områden på något sätt kan användas inom den statliga sektorn.

Statens skaderegleringsverksamhet har redan tidigare utretts i olika

sammanhang. Senast har riksrevisionsverket (RRV) på regeringens uppdrag

utrett verksamheten i anslutning till departementspromemorian (Ds Ju

1983:5) "Myndigheternas bevakning av statens rätt". I RRVs rapport

framhålls att skadereglering i många fall fordrar särskild kompetens.

Det är enligt RRV inte rationellt att låta myndigheter med få

skaderegleringsärenden utveckla en egen sådan kompetens. RRVs slutsats

är att myndigheterna i stället bör få hjälp vid vållandebedömningar,

skadevärdering och skadereglering. Ett sådant stöd bör enligt RRVs

rapport ställas till förfogande antingen genom någon annan lämplig

myndighet eller genom att staten avtalar om dessa tjänster med t.ex.

försäkringsbolag.

Justitiedepartementet har tillkallat en kommitté för att se över

reglerna för de allmännas skadeståndsansvar (Dir. 1989:52).

Den utredning om försäkring av statens egendom som aviserades i förra

årets kompletteringsproposition bör nu komma till stånd.

3. Uppdraget

Utredaren skall överväga om nuvarande regler för myndigheters försäkring

fortfarande är ändamålsenliga ur i första hand ekonomisk synpunkt.

Uppdraget bör som utgångspunkt avse alla typer av försäkring som kan

aktualiseras i statlig verksamhet, alltså även t.ex. försäkring av

egendom som disponeras av staten på grund av avtal eller liknande.

Undantag bör dock göras för skador vid myndighetsutövning som kan

ersättas enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Inte heller

försäkringar som skyddar statens personal mot personskador bör omfattas.

Undantagna är vidare vissa försäkringsfrågor rörande statliga museers

utställningar och samlingar vilka utreds i annat sammanhang.

Regering och riksdag beslutar om inriktning och omfattning av

myndigheternas verksamhet medan myndigheterna ansvarar för genomförandet

inom givna ramar. Statlig verksamhet bedrivs i skilda former --

förvaltningsmyndighet, uppdragsmyndighet, affärsverk, bolag eller

stiftelse. För olika verksamhetsformer gäller skilda regler för insyn,

styrning, resultatkrav, uppföljning osv. Om det vid myndigheter finns

verksamhet som är så riskfylld att det finns önskemål om särskilda

försäkringar eller där marknaden ställer särskilda krav på försäkring,

så bör i första hand prövas om en annan verksamhetsform skall väljas,

t.ex. bolag. Frågan om lämplig verksamhetsform för olika typer av

verksamhet skall prövas särskilt av regering och riksdag och uppdraget

omfattar därför inte denna typ av frågeställningar.

Utredaren skall därför i sitt arbete utgå från att nuvarande

verksamhetsformer och regler för statlig verksamhet i huvudsak

bibehålls. På motsvarande sätt skall utredaren utgå från de

ersättningsregler som för närvarande gäller.

Vid bedömandet av behovet av en försäkringslösning är material om de

historiska skadeutfallen av central betydelse. Utredningen bör därför

översiktligt undersöka de historiska skadeutfallen -- främst vid

affärsverken. Underlag kan inhämtas från respektive affärsverk. I detta

bör ingå att studera administrationskostnader och resurser för

skadehanteringen.

Utredningens undersökning av kostnaderna för skador bör sedan läggas

till grund för en bedömning om det fortfarande är lämpligt att staten

själv står risken för sin egendom och sin verksamhet.

Utredningen bör också pröva om det av andra skäl finns anledning att

överväga en försäkringslösning, främst för affärsverken och myndigheter

med betydande affärsmässiga inslag i sin verksamhet. Särskild

uppmärksamhet bör ägnas åt en bedömning om förändrade

marknadsförutsättningar inom affärsverkens verksamhetsområde påkallar en

försäkringslösning. En fråga som också bör belysas är behovet av

ansvarsförsäkringar då staten inom affärsverks- eller uppdragsverksamhet

utför tjänster för t.ex. företags eller andra organisationers räkning.

Utredaren skall i sitt förslag ange inom vilka sakområden som

försäkringslösningar kan övervägas. Han bör därvid ange vilken

utformning dessa kan ges för olika verksamhetsformer inom den statliga

sektorn. I dessa förslag bör beaktas de möjligheter till

koncernlösningar som staten kan erbjuda i sin verksamhet. Utredaren bör

värdera olika alternativ t.ex. samarbetsavtal mellan myndigheter eller

med försäkringsbolag, koncernförsäkringslösningar och andra alternativ

som bedöms vara av intresse. Sådana förslag skall lämnas även om

utredaren inte finner skäl att föreslå att det generella förbudet mot

att försäkra statlig egendom upphävs.

Om ut redaren gör den bedömningen att en captive-lösning är att förorda

i några fall bör, utifrån de förhållanden som gäller för statlig

verksamhet, begränsningar av captive-bolagets verksamhet föreslås.

Skadeförebyggande verksamhet och en snabbare uppföljning av de skador

som inträffar torde påverka försäkringsbehovet. På basis av den

översiktliga undersökningen av skadehanteringen bör utredaren redovisa

dels förslag till riktlinjer för skadeförebyggande verksamhet inom

statlig verksamhet, dels bedömningar om det förebyggande skyddet och

skaderegleringen i vissa fall bör koncentreras till en myndighet med

specialistkompetens eller efter uppdrag ombesörjes av försäkringsbolag.

I skaderegleringskungörelsen (1972:416) regleras förfarandet vid

skadereglering i statlig verksamhet. I förordning om skadereglering inom

försvaret (FFS 1981:8) regleras förfarandet vid skadereglering för

myndigheter under försvarsdepartementet. Utredaren bör redovisa hur

utredningens förslag påverkar gällande regelverk för skadereglering inom

staten.

Utredaren skall redovisa de ekonomiska konsekvenserna av förslagen som

lämnas, dels för staten i sin helhet, dels för de verksamheter som

omfattas av förslagen.

Utredaren bör i sitt arbete samråda med den utredare som 1986

tillkallades inom utbildningsdepartementet för att se över vissa

försäkringsfrågor m.m. rörande bl.a. statliga museers utställningar och

samlingar.

Utredaren skall samråda med den särskilda utredning som regeringen har

beslutat tillkalla med uppdrag att överväga hur ett särskilt

försäkringsskydd vid statliga tjänsteresor kan utformas (dir. 1990:43).

Utredaren skall beakta vad som sägs i direktiven till samtliga

kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning (dir. 1984:5) samt beaktande av EG-aspekter (dir. 1988:43).

Utredarens förslag bör redovisas senast den 30 juni 1991. I den

omfattning det visar sig vara lämpligt kan utredningsresultaten

redovisas i etapper.

4. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om

försäkring av statlig egendom m.m.,

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppdrag att utreda frågan om försäkring av statens

egendom och i statlig verksamhet,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

den särskilde utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta sjunde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

5. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.