Dir. 1990:75

Vissa frågor rörande konkurser m.m.

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1990-12-13

Mitt förslag

Konkursutvecklingen under 1980-talet

Frågornas behandling i riksdagen

Etableringskontroll

Auktorisation och vandelsprövning

Näringsförbud

Näringsutskottets betänkande om etableringskontroll m.m.

Tidigare utredningar

Lönegarantiutredningen

Brottsförbyggande rådet

Betalningsansvarskommittén

Förändringar under senare år inom konkursrättens och angränsande områden

Pågående utredningar inom området

Förutsättningar för utredningsarbetet

Kommitténs uppgifter

Hemställan

Beslut

Dir 1990:75

Beslut vid regeringssammanträde 1990-12-13

Chefen för industridepartementet, statsrådet Molin, anför efter samråd

med chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, och chefen

för civildepartementet, statsrådet Johansson.

Mitt förslag

Mot bakgrund av riksdagens beslut (1989/90:NU7, rskr. 246) föreslår jag

att en kommitté tillkallas för att utreda behovet av åtgärder ägnade att

begränsa antalet företags konkurser samt att -- om det behövs -- föreslå

samordnade åtgärder i denna riktning.

I utredningsuppdraget ingår följande.

1. Kommittén skall studera dels utvecklingen av antalet konkurser och

konkursfrekvensen totalt och inom olika näringrenar, dels hur

konkurserna samvarierar med företagets storlek, ålder samt företagarens

utbildning och erfarenhet och dels vilka ekonomiska effkter konkurserna

har för olika intressentgrupper.

2. Med studien som grund skall orsakerna till konkurserna analyseras

närmare.

3. Kommittén skall vidare, med utgångspunkt i resultatet av analyserna,

bedöma behovet av insatser för att begränsa konkursfrekvensen. Till

detta hör att analysera behovet av rekonstruktionsåtgärder innan företag

blivit insolventa, dvs. närmast sådana förebyggande åtgärder som syftar

till förnyelse av företag i kris.

4. Om det finns behov av åtgärder som kan begränsa konkursfrekvensen,

skall kommittén föreslå sådana. Härvid bör kommittén pröva

effektiviteten hos olika former av kontrollinriktade åtgärder och

åtgärder som syftar till att förbättra förutsättningarna vid

företagsetablering.

Bedömningen av behovet av insatser för att få till stånd en lägre

konkursfrekvens och utformningen av insatserna bör bl.a. göras med

beaktande av statsmakternas strävanden i fråga om avreglering och

regelförenkling liksom statsmakternas insatser för att främja

nyetablering av livskraftiga företag. Dessa insatser görs då

nyetableringen tillmäts ha stor betydelse för tillväxt, effektivitet och

konkurrens i näringslivet.

Eventuella förslag till åtgärder bör utarbetas med beaktande av dels

tidigare utredningar inom området, dels det pågående utredningsarbetet

inom angränsande områden. Bland pågående utredningar av intresse i detta

sammanhang kan nämnas insolvensutredningen (Ju 1988:02). I

utredningsarbetet bör hänsyn tas även till behovet av harmonisering med

EGs lagstiftning och till utvecklingen inom aktuella områden i den

västeuropeiska lagstiftningen.

Konkursutvecklingen under 1980-talet

Antalet företagskonkurser har varierat under perioden 1982--1989. Efter

en minskning under åren 1987 och 1988 ökade antalet konkurser åter under

år 1989. Under helåret 1989 registrerades knappt 6 900 konkurser.

Utvecklingen har -- jämfört med första halvåret 1989 -- fortsatt under

första halvåret 1990 då 4 243 företagskonkurser registrerades.

Variationen i antalet konkurser mellan olika näringsgrenar är beroende

av antalet företag inom resp. bransch. Därför är konkursfrekvensen --

antalet konkurser i relation till antalet företag -- ett mer relevant

mått i sammanhanget. Konkursfrekvensen varierar betydligt mellan olika

näringsgrenar -- under år 1989 från 0,2 % inom jordbruket till 2,2 %

inom varuhandel-, restaurang- och hotellverksamhet. Den genomsnittliga

konkursfrekvensen i näringslivet har varit relativt stabil under

perioden 1982--1988 -- ca 1,2 %. År 1989 ökade konkursfrekvensen till

knappt 1,4 %.

Konkursfrekvensen är betydligt högre i de tre storstadsregionerna

Stockholm, Göteborg och Malmö än i övriga landet.

Huvuddelen av företagskonkurserna berör företag i aktiebolagsform.

Majoriteten av företagen har inga anställda.

Frågornas behandling i riksdagen

Motioner

Etableringskontroll

I riksdagen har under de senaste två åren avlämnats motioner med förslag

om införande av etableringskontroll i olika former. I några motioner har

huvudmotivet för förslagen varit att konkursutvecklingen bedömts som

oroande (motionerna 1988/89:N279 (s) och 1989/90: N273 (s)). I andra

motioner har huvudmotivet varit förekomsten av ekonomisk brottslighet

(motionerna 1988/89:N296 (s), 1988/89:N365 (vpk) och 1989/90:N271 (s)).

Andra förslag som presenterats för riksdagen är utökade

informationsinsatser till mindre företag (motion 1989/90:N221 (c)).

Dessa förslag har bl.a. motiverats med att brist på elemäntära kunskaper

i ekonomiska frågor ofta är en orsak till konkurs.

I en motion (motion 1988/89:N296 (s)) har bl.a. arbetet med en

harmonisering med EG anförts som motiv för en anpassning till EGs

striktare regler i fråga om rätten att etablera företag.

I ett antal motioner (motionerna 1988/89:N254 (fp), 1988/89:N316 (fp),

1989/90:N257 (fp), 1989/90:N346 (fp) och 1989/90:Fi704 (m)) har kraven

på tillståndstvång kritiserats. I dessa motioner har framhållits att

friheten att starta företag är en förutsättning för mångfalden i

näringslivet och för en fungerande marknadsekonomi. Etableringskontroll

kan enligt dessa motionärer endast godtas om den syftar till att skydda

människors hälsa och säkerhet.

Auktorisation och vandelsprövning

I en motion (motion 1989/90:N240 (s)) föreslås auktorisation av

städentreprenörer med hänvisning till städningens betydelse för

arbetsmiljön. Likaså har förslag lämnats om att låssmedsbranschen bör

omfattas av ett statligt auktorisationssystem (motion 1989/90:N239 (m))

med hänvisning till låssmederna ansvar för betydande förmögenhetsvärden.

Näringsförbud

I två motioner (motion 1988/89:N361 (s) och motion 1989/90:N272 (fp))

föreslås en utvärdering av lagstiftningen om näringsförbud. Förslagen

motiveras med att lagstiftningen bedöms vara otillräcklig bl.a. i fråga

om kontroll- och sanktionssystemen.

Näringsutskottets betänkande om etableringskontroll m.m.

Vid behandling av tidigare nämnda motioner har näringsutskottet uttalat

att utskottet inte är berett att förorda en generell

etableringskontroll. Tanken på kompetensbevis för företagare, som

utskottet prövat tidigare, anses alltjämt vara värd att pröva. Härutöver

bör den fortsatta utveclingen av konkursfrekvensen föranleda ytterligare

åtgärder.

En betydande del av konkurserna bedöms ha sin grundorsak i bristande

ekonomiskt kunnande hos företagaren. Vidare kommer allt fler människor i

kontakt med företagsamhet och frågor om skötsel av företag, bl.a. genom

lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Utskottet ser mot

denna bakgrund ett brett utbildningsbehov, dvs. inte bara hos dem som i

en framtid kan komma att driva företag utan även hos en vidare krets.

Ett inslag av denna art i gymnasieskolans yrkesförberedande utbildning

är därför värt att överväga.

Det är enligt utskottet angeläget att effektivisera de utbildningar som

redan i dag genomförs. I detta sammanhang har de regionala

utvecklingsfonderna en viktig utbildningsuppgift.

Staten drabbas årligen av förluster genom företagskonkurser. En tidigare

reaktion på ett företags uteblivna betalning av skatter och avgifter kan

vara en viktig signal om att det befinner sig i kris och därmed bör bli

förmål för en förebyggande insats. Mot denna bakgrund finns det enligt

utskottet skäl att överväga insatser utöver de som redan gjorts för att

effektivisera skatte- och indrivningsmyndigheternas verksamhet.

Enligt utskottet finns det anledning att analysera vad god revisorssed

kräver mot bakgrund av önskvärdheten att begränsa antalet konkurser.

Även frågan om bankernas och andra kreditgivares

kreditvärdighetsprövning i sedermera konkursdrabbade företag bör

analyseras.

Med hänvisning till vad näringsutskottet således anfört förordar det en

utredning med ett övergripande uppdrag att föreslå samordnade åtgärder

ägnade att hejda den enligt utskottets mening oroande

konkursutvecklingen. I utredningens uppgift bör ingå att överväga de

synpunkter som utskottet fört fram.

Motionerna om auktorisation av städentreprenörer, statlig kontroll av

låssmeders vandel resp. harmonisering med EG i fråga om

etableringskontroll har avstyrkts av utskottet. Även motionerna om en

översyn av institutet näringsförbud liksom motionerna med förslag om

minskad etaberlingskontroll har avstyrkts.

Riksdagen har bifallit vad utskottet (rskr.1989/90:246) anfört.

Tidigare utredningar

Statens industriverk

Orsakerna till förändringen av antalet konkurser har utretts av statens

industriverk (SIND) och redovisats i rapporten Konkursutredningen (SIND

1985:7). Där konstateras att konkursutvecklingen främst beror på interna

förhållanden inom företagen och att orsaken till misslyckanden främst är

att söka i bristande företagskunnande. Detta gäller enligt

undersökningen i hög grad många nystartade företag. I ett stort antal

konkurser har vidare konstaterats brister i den löpande redovisningen,

vilka medfört brister i den ekonomiska uppföljningen och kontrollen.

Verket konstaterar i rapporten att konkurserna inom byggsektorn ökade i

samband med nedgången i byggandet under 10-årsperioden fram till år

1985. Något samband mellan antalet konkurser och omfattningen av

nyetableringar har verket inte kunnat påvisa statistiskt. Verket har

dock kunnat konstatera att antalet konkurser ökat kraftigt i branscher

med störst nettoökning av företagsbeståndet. De förbättrade

möjligheterna att erhålla krediter har också enligt verket bidragit till

en ökning av antalet konkurser. Slutligen pekar SIND även på

förändringar vad gäller branschstrukturen hos de nyetablerade företagen

som en faktor av betydelse för konkursutvecklingen.

Konkurserna medför att uppemot hälften av arbetstillfällena i de

konkursdrabbade företagen försvinner. Regionalt har konkurserna däremot

haft marginell betydelse för sysselsättningen. Vidare är konkursförlust

sällan orsak till konkurs i andra företag.

De stora förlorarna vid konkurser är enligt utredningen

konkursföretagens leverantörer samt staten i egenskap av fordringsägare

för skatter, avgifter och lönegarantimedel. Leverantörerna stod för

nästan hälften av konkursförlusterna på 4,4 miljarder kr. under år 1982.

SIND föreslår en ändring av förmånsrättslagen (1970:979), innebärande

att löner helt eller delvis ges förmånsrätt före företagsinteckningar.

Vidare föreslår verket att ett nytt rekonstruktionssystem bör utvecklas,

att utvecklingsfondernas resurser för rådgivning till nyföretagare

förstärks och att en utbildningskampanj inriktad på frågor kring

företagande genomförs. Slutligen föreslår verket att nyetablerings- och

konkursstatistiken förbättras. Regeringens ställningstagande till SINDs

förslag har redovisats i propositionen om näringspolitik inför

1990-talet (prop. 1986/87:74). Riksdagen beslutade i enlighet med

regeringens förslag (1986/87:NU30, rskr. 271).

Lönegarantiutredningen

Den 15 september 1982 tillkallade chefen för arbetsmarknadsdepartementet

en särskild utredare för att göra en översyn av den statliga

lönegarantin vid konkurs. Utredaren arbetade under namnet

lönegarantiutredningen och avlämnade sitt slutbetänkande Lönegarantin

och förmånsrättsordningen -- om lönegarantins betydelse för det ökade

antalet konkurser (SOU 1988:27) i maj år 1988. Betänkandet har

överlämnats till insolvensutredningen som skall beakta de resultat som

redovisas i slutbetänkandet.

I lönegarantiutredningens slutbetänkande redovisas bl.a. förslag om

förändring i förmånsrättsordningen för lönefordringar. Förslaget

motiveras med den snedvridning mot rekonstruktioner genom konkurs, som

lönegarantin i kombination med nuvarande förmånsordning leder till.

Utredningen konstaterar vidare att lönegarantin på ett spekulativt sätt

kan utnyttjas maximalt när konkursboets rörelse säljs och de anställda

får nya anställningar hos köparen av rörelsen. För att förhindra ett

sådant utnyttjande av lönegarantin föreslår utredningen vidare att

tillsynsmyndigheten förbättrar sin kontroll av lönegarantilagens

(1970:741) tillämpning vid företagsöverlåtelser.

Brottsförbyggande rådet

År 1978 publicerade Brottsförebyggande rådet (BRÅ) rapporten Konkurser

och ekonomisk brottslighet (BRÅ, Rapport 1978:1). Senare har denna

studie följts upp med en undersökning som redovisats i rapporten

Företagskonkurser och ekonomisk brottslighet (BRÅ forskning, 1985:1). I

dessa studier visas att 80 % av konkurserna under åren 1982 och 1983 var

mindre konkurser. Vidare visades att det förelåg brottsmisstanke i tre

av fyra företagskonkurser. Beträffande 1982 års material kunde visas att

ca 40 % av gjorda åtalsanmälningar ledde till åtal. Utredningen ansåg

sig inte kunna bedöma i vilken omfattning konkurserna varit planerade av

gäldenären.

Betalningsansvarskommittén

Den 20 decembe år 1984 tillsatte justitieministern en kommitté med

uppdraget att utreda vissa frågor om betalningsansvaret för juridiska

personers skulder m.m. Kommittén, som tog sig namnet

betalningsansvarskommittén, avlämnade sitt betänkande Ansvarsgenombrott

m.m. (SOU 1987:59) i oktober år 1987. I betänkandet har föreslagits

ändringar i bl.a. aktiebolagslagen (1975:1385). De föreslagna

ändringarna omfattar regler om ansvarsgenombrott, revisors granskning av

kontrollbalansräkning och av verkställande direktörers och styrelsens

betalningsansvar för företagets skulder när ett aktiebolag efter viss

tid inte sänt sin årsredovisning till patent- och registreringsverket.

Beredning av kommitténs förslag pågår för närvarande inom

regeringskansliet.

Förändringar under senare år inom konkursrättens och angränsande områden

Enligt den år 1986 införda lagen (1986:436) om näringsförbud utvidgades

möjligheten att meddela näringsförbud. Enligt denna lag kan

näringsidkare även åläggas näringsförbud då denne bedöms ha grovt

åsidosatt de krav som åligger näringsidkare. Samtidigt med det utvidgade

näringsförbudet infördes även en utvidgning av den vandelsprövning som

sker med stöd av yrkestrafiklagen (1988:263) resp. lagen (1977:293) om

handel med drycker.

Den 1 januari 1988 trädde en ny konkurslag i kraft (prop. 1986/87:90, LU

32, rskr. 320, SFS 1987:672), enligt vilken bl.a. en enhetlig

handläggningsform för ordinär och mindre konkurs skall tillämpas. Även

utdelningsförfarandet har förenklats avsevärt och

återvinningsmöjligheterna har utvidgats.

Pågående utredningar inom området

I september 1989 uppdrog regeringen åt BRÅ att genomföra en i

propositionen om lag om näringsförbud m.m. (prop. 1985/86:126) aviserad

utvärdering av försöksverksamheten med vandelsprövning. Uppdraget kommer

att avslutas före utgången av år 1990.

För att utreda vissa frågor på konkursrättens område tillkallade

regeringen en särskild utredare i september 1988 (dir 1988:52).

Utredningen tog sig namnet Insolvensutredningen. Den skall undersöka

bl.a. behovet av ett nytt rekonstruktionsförfarande. Målet är att rädda

företag som i och för sig är livskraftiga, men som på grund av särskilda

omständigheter har hamnat i kris.

I uppdraget att utreda behovet av ett nytt rekonstruktionsförfarande

ligger enligt direktiven först och främst att förutsättningslöst

överväga frågan om vi bör införa ett alternativ till konkurs och ackord

i Sverige. Vad gäller formerna för ett nytt förfarande framhålls att ett

sådant kan regleras fristående eller baseras på reglerna om ackord.

Utredningen skall vidare mer förutsättningslöst se över i första hand de

delar av förmånsrättsordningen som berörs av rekonstruktionsfrågorna.

Hur man än ser på frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande bör

utredningen lägga fram förslag till reglerng av olika frågor i samband

med betalningsinställelse.

I juni 1990 tillsatte regeringen en kommitté med uppgift att genomföra

en översyn av aktiebolagslagen (dir 1990:46). Kommittén skall bl.a.

överväga en höjning av minimikapitalet i aktiebolag.

Förutsättningar för utredningsarbetet

I 1990 års proposition om vissa näringspolitiska frågor (prop.

1989/90:88 s. 45 ff) framhålls att näringslivets utveckling och

internationella konkurrenskraft kommer att vara av avgörande betydelse

för möjligheterna att trygga sysselsättningen och utveckla välfärden.

Mot denna bakgrund framhålls bl.a. vikten av att tillväxten i nya,

långsiktigt livskraftiga företag och branscher inte hämmas. I detta

syfte har i propositionen föreslagits bl.a. att stödet till

småföretagsutveckling skall fortsätta under treårsperioden

1990/91--1992/93. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget

(1989/90:NU30, rskr. 326) under våren 1990.

Småföretagspolitiken syftar till att stimulera och stärka de små och

inte minst de nybildade företagen för att åstadkomma tillväxt och

effektivitet i näringslivet. Utöver allmänpolitiska åtgärder behövs på

vissa områden riktade insatser. Genom att undanröja brist på

information, kompetens och kapital kan småföretagens utveckling

stimuleras. Därför har i propositionen olika åtgärder med denna

inrikting föreslagits. Statsmakternas åtgärder omfattar bl.a. stöd vid

nyetablering samt kompetensutveckling, teknikspridning och olika typer

av finansieringsinsatser.

Huvuddelen av insatserna riktade till de små och medelstora företagen,

liksom insatserna för att främja nyetablering, genomförs av SIND, de

regionala utvecklingsfonderna och Stiftelsen Institutet för

Företagsutveckling (SIFU). Insatserna omfattar rådgivning, information

och utbildning. Målgrupp en utgörs av små och medelstora företag i

samtliga näringsgrenar men insatser i teknikbaserade företag och hos

underleverantörer skall prioriteras.

För att förbättra de små och medelstora företagens tillgång på

riskkapital skall enligt statsmakternas beslut fem till sex regionala

riskkapitalbolag bildas. Flera utvecklingsfonder bör vara delägare i

resp. bolag. Dessa riskkapitalbolag skall göra satsningar i huvudsak i

form av minoritetsposter i småföretag under utveckling.

Riskkapitalbolagen förväntas särskilt beakta de teknikbaserade

företagens behov.

Insatserna för nyetablering skall framöver i ökad utsträckning inriktas

mot att bl.a. förstärka företagens överlevnadsmöjligheter. Härvid kan

framhållas att nyetablering även har stor betydelse för en fungerande

konkurrens. Denna aspekt är viktig såväl ur konsumentsynpunkt som med

avseende på svensk industris internationella konkurrensförmåga och

effektivitet.

Ett viktigt syfte med stödet till småföretagsutveckling är att bl.a.

genom rådgivning till presumtiva företagare medverka till att

företagsprojekt dels får en tillfredsställande bedömning av sin

ekonomiska bärkraft, dels blir bättre förberedda, exempelvis vad avser

finansiering.

Grundvillkoren på marknaderna innebär att det är den inbördes

konkurrensen som avgör affärsidéers och företags framgångar. De företag

som grundar sin verksamhet på bristfälliga affärsidéer måste byta

affärsidé eller också avvecklas. I en marknadsekonomi är konkursen ett

av isntrumenten för att realisera nödvändiga anpassningar till

marknadens krav. Med hänsyn till att konkurser ofta medför negativa

effekter för olika intressenter är det dock angeläget att konkurs

undviks i de fall nödvändiga anpassningar kan uppnås med mindre negativa

biefffekter.

För att främja effektiviteten inom näringslivet pågår sedan flera år

inom regeringskansliet och inom myndigheterna ett arbete med att

förenkla de statliga reglerna för näringslivet. I regeringens

proposition om vissa näringspolitiska frågor prop. 1989/90:88 s. 55 ff)

framhålls att alla styrmedel i regel medför kostnader i någon eller

några samhällssektorer. Ett komplicerat normsystem kan för företagens

del leda till effektivitetsförluster, försvåra nyetablering och försämra

marknadens funktion, vilket påverkar den industriella tillväxten i

negativ rikting. Det är därför angeläget att lagstiftningen är klar och

lättolkad och att den följer grundläggande principer.

Det är en grundläggande förutsättning för vårt ekonomiska system att det

i regel finns frihet att etablera näringsverksamhet. Ett huvudskäl till

detta är den vikt statsmakterna velat fästa vid att konkurrensen hålls

obunden, bl.a. av hänsyn till konsumenterna. Legala hinder för tillträde

till en marknad ger de redan etablerade företagen en skyddad position.

Detta verkar konkurrensbegränsande och kan leda till minskad

priskonkurrens liksom minskad press till rationalisering. Ett annat

viktigt skäl att vara återhållsam med etableringsinskränkningar är de

begränsningar i medborgarnas fria val av yrke och näring som dessa

medför. Frågan om etableringsinskränkningar får dock vägas mot

önskemålen, utifrån allmänna samhällsintressen och konsumentintressen,

om att påkalla skydd mot mindre nogräknade affärsmetoder och mot

näringsidkare som brister i kompetens eller ansvarstagande. Detta gäller

särskilt på områden där hälso- eller säkerhetsrisker föreligger. Mot

denna bakgrund är det väsentligt att nyetableringar inte försvåras annat

än i särskilt tvingande fall.

Kommitténs uppgifter

Konkursfrekvensen -- kvoten mellan antalet konkurser och antalet företag

-- har varit relativt stabil under perioden 1982--1988. År 1989

inträffade dock en ökning i konkursfrekvensen. Ökningen synes fortsätta

under år 1990. Mot denna bakgrund är det angeläget att med utgångspunkt

i bl.a. det nu tillgängliga statistiska materialet belysa

konkursutvecklingen under 1980-talet.

Som nämnts tidigare konstateras i SINDs konkursutredning att något

samband mellan det ökade antalet nyetableringar och konkursutvecklingen

inte kunnat styrkas statistiskt, b l.a. beroende på brister i

nyetableringsstatistiken. Vidare konstateras att misslyckanden ofta

främst beror på brister i företagskunnandet. Det är därför angeläget att

bl.a. bättre belysa konkursfrekvensens variation dels mellan olika

branscher, dels med företagets ålder. Även betydelsen av företagarens

utbildning och kompetens för konkursrisken bör belysas.

Med hänsyn till att ett av motiven för kraven på ökad

etableringskontroll är att begränsa ekonomisk brottslighet bör även

denna fråga belysas. Härvid är det viktigt att försöka göra en

distinktion mellan planerad brottslighet i samband med konkurs och

sådana lagöverträdelser som kan hänföras till exempelvis bristande

kunskap. Det finns också anledning att närmare studera fördelningen av

brottsligheten på olika brottskategorier och med hänsyn till om brotten

begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Särskild upmärksamhet bör ägnas

åt grövre uppsåtlig brottslighet i samband med konkurser.

I bl.a. SINDs konkursutredning noteras att konjunkturutvecklingen

generellt eller inom en bransch har stor betydelse för

konkursfrekvensen. Det är angeläget att denna faktors betydelse

ytterligare klarläggs. Även andra externa faktorers betydelse bör

analyseras, exempelvis förändringar på kredit- och valutamarknaderna.

Detsamma gäller slutligen även konkursutvecklingens effekter på olika

intressentgrupper.

Med utgångspunkt i resultaten av analyserna bör kommittén bedöma om det

finns behov av och tillräckliga skäl för åtgärder. Om så är fallet bör

kommittén presentera förslag till åtgärder. Härvid bör beaktas att

regleringar medför såväl samhällsekonomiska intäkter som kostnader.

Såväl en redovisning av de direkta kostnaderna och intäkterna som en

samhällsekonomisk kalkyl av kostnader och intäkter av de föreslagna

insatserna bör därför ingå i uppdraget.

Som berörts förut ingår i insolvensutredningens uppdrag bl.a. att

undersöka frågan om införande av ett nytt rekonstruktionsförfarande.

Frågan rör såväl åtgärder som tar sikte på att förebygga att ett företag

hamnar på obestånd (insolvensprofylaktiska åtgärder) som åtgärder i en

situation då företaget befinner sig i en obeståndssituation.

Rekonstruktionsfrågor av den första typen hör nära samman med de

uppgifter för den nya kommittén som jag angett tidigare. Mot denna

bakgrund föreslår jag efter samråd med justitieministern att denna del

av insolvensutredningens uppdrag överförs till den nu föreslagna

utredningen om konkurser m.m. (jfr. tilläggsdirektiv till

insolvensutredningen, dir 1990:74).

Kommittén bör beakta dels tidigare utredningar inom området, dels det

utredningsarbete som pågår inom angränsande områden. Vidare bör

kommittén även beakta vad som sägs i direktiven till samtliga kommittéer

och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir

1984:5) samt direktiven angående beaktande av EG-aspekter (dir 1988:43).

Kommittén skall avrapportera sitt slutresultat senast den 31 december

1992.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för industridepartementet

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

-- med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda vissa frågor rörande

konkurser m.m. samt

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat bitrde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta tolfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.