Dir. 1991:112

Huvudmannaskapet för riksantikvarieämbetets arkeologiska undersökningsverksamhet m.m.

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1991-12-12

Mitt förslag

Arkeologiska undersökningar vid exploatering

Kostnaderna för hanteringen av fornfynd från arkeologiska undersökningar

Uppdraget

Hemställan

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Beslut

Dir. 1991:112

Beslut vid regeringssammanträde 1991-12-12

Chefen för kulturdepartementet, statsrådet Birgit Friggebo anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att se över

organisationen och huvudmannaskapet för riksantikvarieämbetets

arkeologiska undersökningsverksamhet.

Arkeologiska undersökningar vid exploatering

Under 1950-talet ökade markexploateringarna kraftigt i Sverige. Det

gällde bl.a. den omfattande tätortsutbyggnad som då tog sin början

liksom de stora vattenkraftutbyggnaderna som genomfördes i Norrland.

Exploateringarna skapade i sin tur en efterfrågan på arkeologiska

undersökningar i enlighet med den då gällande fornminneslagens

bestämmelser. Ursprungligen som en komplettering till museernas

utgrävningar byggdes inom riksantikvarieämbetet (RAÄ) upp en särskild

undersökningsenhet.

Undersökningsverksamheten (UV), som idag är en särskild byrå inom RAÄ,

har därefter kommit att ansvara för en mycket stor andel av den

arkeologiska uppdragsvolymen i landet -- uppskattningsvis för närvarande

ca 2/3. Tidigare har UV svarat för en än högre volymandel. Flertalet

regionala och kommunala museer arbetar emellertid också med arkeologiska

undersökningar, om än i växlande utsträckning. En viss enskild

konsultverksamhet finns också inom området.

Frågor om de arkeologiska uppdragen har beretts i olika sammanhang.

I budgetpropositionen 1987 (prop. 1986/87:100 bil. 10 s. 387--395, KrU

15, rskr. 280) redovisade den dåvarande regeringen sålunda sina

överväganden och förslag med anledning av arkeologiutredningens

betänkande (SOU 1985:13) Fornlämningar och exploatering. Särskilda krav

ställdes på RAÄ bl.a. i fråga om att utveckla de arkeologiska

undersökningsmetoderna. Resurser anvisades också för detta ändamål.

Riksdagens kulturutskott har nyligen (KrU 1990/91:11) behandlat ett

antal riksdagsmotioner om arkeologifrågor, bl.a. om anbudskonkur rens inom det arkeologiska uppdragsområdet och om förutsättningarna för

att öka antalet institutioner som bedriver uppdragsverksamhet.

Med ledning av de ställningstaganden som regeringen och riksdagen gjort

i dessa sammanhang kan några övergripande önskemål om de arkeologiska

undersökningarna sammanfattas enligt följande:

-- Den vetenskapliga -- inklusive den populärvetenskapliga --

behållningen av arkeologiska exploateringsundersökningar bör öka.

-- Kostnaderna för undersökningarna ökar. Ökningarna bör begränsas.

-- För att nå dessa mål är det angeläget att det finns många aktörer som

utför arkeologiska undersökningar och att uppdragen sprids mellan dem.

Kostnaderna för hanteringen av fornfynd från arkeologiska undersökningar

Bestämmelser om kostnadsansvaret för en markexploatör (ett

arbetsföretag) vid arkeologiska undersökningar finns i 2 kap. lagen

(1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen). De innebär i

huvudsak att exploatören med vissa i lagen angivna undantag är ansvarig

för kostnaderna för den arkeologiska undersökning som motiveras av

exploateringen.

Den undersökningstaxa som tillämpas av RAÄ inkluderar i princip samtliga

kostnader som är förenade med en undersökning, dock inte kostnaden för

vård, konservering och fortsatt förvaring av de fornfynd som påträffas

vid en undersökning. Eftersom fornfynden regelmässigt tillförs

samlingarna i något offentligt museum, vanligen statens historiska

museer eller ett länsmuseum, har som praxis utvecklats att de nämnda

kostnaderna ersätts av allmänna medel.

Uppdraget

Önskemålet att främja en arkeologisk verksamhet med flera aktörer medför

att man bör se över den nuvarande organisationen där RAÄ är huvudman för

landets dominerande undersökningsverksamhet. Utgångspunkt för översynen

bör vara att uppdragsverksamheten organisatoriskt skiljs från ämbetet.

Den centrala myndighetens uppgifter i sammanhanget bör i stället

begränsas till de som hänger samman med den överordnade tillsynen av hur

den lagreglerade arkeologiska verksamheten fungerar i landet.

Utredaren skall överväga och lämna förslag om under vilket nytt

huvudmannaskap som undersökningsverksamheten kan drivas vidare. Över vägandena bör vägledas av ambitionen att finna en ny organisationsform

som är ägnad att främja kulturmiljövårdens, den arkeologiska vetenskapens och uppdragsgivarnas intressen. Uppmärksamhet bör också

ägnas sambanden mellan arkeologisk undersökningsverksamhet och museernas uppgift att ta om hand dokumentation och fynd från

undersökningarna samt att förmedla undersökningsresultaten vidare till

forskare och allmänhet.

Utredaren bör i rimlig omfattning orientera sig om hur arkeologisk

undersökningsverksamhet regleras och organiseras i andra länder i Europa

och särskilt Norden samt beakta de erfarenheter som finns från olika

organisationsmodeller.

Eventuella budgetkonsekvenser av de organisationsförändringar som

föreslås bör redovisas liksom personal- och ekonomiadministrativa

konsekvenser för RAÄ.

För närvarande gäller att länsstyrelsen beslutar om vem som skall utföra

en arkeologisk undersökning eller ett annat uppdrag som kräver tillstånd

enligt kulturminneslagen. Länsstyrelsen måste därvid förvissa sig om att

den som får ett uppdrag har tillräcklig kompetens.

Av kulturutskottets betänkande 1990/91:11 framgår att det är förenat med

vissa svårigheter att tillämpa ett anbudsförfarande för att avgöra vem

som skall ges ett arkeologiskt uppdrag. Utredaren bör därför lämna

förslag till utgångspunkter och riktlinjer för hur länsstyrelserna skall

tillämpa och integrera anbud och upphandling i underlaget för sitt

beslut om vem som skall anförtros ett undersökningsuppdrag. Att

konkurrensneutralitet kan råda mellan olika uppdragstagare är viktigt.

De behandlade förändringarna inom den arkeologiska uppdragsverksamheten

innebär att också RAÄ's roll kommer att påverkas, bl.a. när det gäller

formerna för tillsynen av hur de arkeologiska uppdragen utförs.

Utredaren bör ge en samlad precisering av vilka nya krav och uppgifter

som bör eller kommer att riktas mot myndigheten om det inte längre är

den egna organisationen som utför huvuddelen av uppdragen.

Utredaren bör slutligen gå igenom de praktiska och principiella motiven

för nu rådande praxis i fråga om fördelningen av kostnadsansvaret för

hanteringen av fornfynd från arkeologiska undersökningar mellan staten

och exploatörerna. Utredaren bör bedöma om det mot bakgrund av de

grundläggande utgångspunkterna för kulturminneslagen är skäligt att

ålägga exploatörerna ett vidgat kostnadsansvar. Om så bedöms vara fallet

bör formerna för regleringen av detta ansvar behandlas.

Utredaren bör på lämpliga tidpunkter under arbetets gång informera

berörda huvudorganisationer och bereda dem tillfälle att framföra

synpunkter.

Förutom vad som här anförts rörande förslagens finansiering bör

utredaren beakta vad som sägs i direktiven till samtliga särskilda

utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5) samt

angående beaktande av EG-aspekter (dir. 1988:43).

Utredarens uppdrag bör redovisas före utgången av augusti månad år 1992.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för kulturdepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppgift att lämna förslag om organisation och

huvudmannaskap för riksantikvarieämbetets arkeologiska

undersökningsverksamhet m.m.,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och övrigt biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Kulturdepartementet)