Dir. 1991:119

Utvidgat skydd för grundläggande fri- och rättigheter samt ökade möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1991-12-19

Mitt förslag

Bakgrund

Utredningsbehovet och kommitténs uppgifter

Utredningsarbetet

Hemställan

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Beslut

Dir. 1991:119

Beslut vid regeringssammanträde 1991-12-19

Statsrådet Laurén anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att utreda frågan om

grundlagsskydd för äganderätten, närings- och yrkesfriheten samt den

negativa föreningsrätten. Kommittén bör också överväga frågan om vidgade

möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut.

Kommittén bör lägga fram de förslag till grundlagsändringar och övriga

författningsändringar som föranleds av dess ställningstaganden.

Bakgrund

Den nuvarande fri- och rättighetsregleringen i 2 kap. regeringsformen

(RF) har föregåtts av ett långvarigt utredningsarbete (SOU 1941:20, SOU

1963:16 och 17, SOU 1972:15, SOU 1975:75 samt SOU 1978:34). Den infördes

i RF i tre etapper genom riksdagsbeslut åren 1973/74, 1976 och 1979,

bakom vilka stod breda politiska majoriteter (prop. 1973:90, KU 25,

rskr. 265, KU 1974:8, rskr. 19, SFS 1974:152; prop. 1975/76:209, KU 56,

rskr. 414, KU 1976/77:1, rskr. 2, SFS 1976:871; prop. 1978/79:195, KU

39, rskr. 359, KU 1979/80:1, rskr. 2, SFS 1979:933).

Huvuddelen av fri- och rättigheterna i 2 kap. RF kan delas in i två

kate-gorier: de som utgör s.k. opinionsfriheter (t.ex. yttrande-,

informations-, mötes-, demonstrations-, förenings- och

religionsfriheterna i 1 §) och de som sammanfattningsvis kan sägas

främst skydda den kroppsliga friheten (skyddet mot kroppsliga ingrepp i

6 § och rörelsefriheten i 8 § m.m.). Bland övriga fri- och rättigheter

kan särskilt nämnas rätten till ersättning vid expropriation eller annat

sådant förfogande (18 §). Fri- och rättighetsregleringen ger i första

hand skydd åt svenska medborgare men utlänningar är i stor utsträckning

likställda med svenskar (20 §).

Frågan om ytterligare förstärkning av regeringsformens fri- och

rättighetsskydd borde, enligt vad som uttalades i samband med den

senaste av grundlagsreformerna, vila i avvaktan på erfarenheter av

regleringen. Detta har varit riksdagens linje sedan dess (se bl.a.

1990/91:KU13).

Det kan nämnas att arbetet på ett förstärkt fri- och rättighetsskydd

bedrivits parallellt på massmedieområdet, vilket nyligen resulterat i en

ny yttrandefrihetsgrundlag (SFS 1991:1469).

Nära samband med frågan om fri- och rättighetsskyddet i regeringsformen

har frågan om den s.k. lagprövningsrätten som i sin tur hänger samman

med det vidare spörsmålet om domstolsprövning av förvaltningsbeslut.

Frågan om lagprövningsrätten har behandlats i lagstiftningsarbetet på

fri- och rättighetsområdet, eftersom ett centralt spörsmål i det

sammanhanget är vem som skall bevaka att grundlagens skyddsregler

iakttas i normgivning och rättstillämpning. Lagprövningsrätten var länge

oreglerad men skrevs år 1979 in i regeringsformen (11 kap. 14 §). Den

innebär att en domstol eller något annat offentligt organ som finner att

en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan

överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt

hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, inte får tillämpa

föreskriften. Om det är riksdagen eller regeringen som har beslutat

föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas bara om felet är

uppenbart.

Lagprövningsrätten gäller således normbeslut på olika nivåer. Däremot

innehåller svensk konstitutionell rätt - till skillnad mot bl.a. dansk

och norsk rätt - inte någon generell regel om befogenhet för våra

domstolar att pröva förvaltningsbesluts rättsenlighet. En motsvarighet

hos oss utgör dock i viss mån det s.k. rättsprövningsinstitutet som

infördes år 1988 genom lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa

förvaltningsbeslut (prop. 1987/88:69, KU 38, rskr. 189). Detta innebär

att förvaltningsbeslut som inte annars kan bli föremål för prövning av

domstol, med vissa undantag, kan prövas av regeringsrätten såvitt gäller

beslutens rättsenlighet. Lagen, som är tidsbegränsad, har nyligen fått

förlängd giltighetstid. Samtidigt har vissa justeringar gjorts i lagen

och riksdagen gett regeringen till känna vad konstitutionsutskottet

anfört om bl.a. lagens tillämpningsområde (prop. 1990/91:176,

1991/92:KU12, rskr. 51, SFS 1991:1825).

Skälet till lagens tillkomst var främst att säkerställa att svensk rätt

står i överensstämmelse med de krav på rätt till domstolsprövning av

enskildas "civila rättigheter och skyldigheter" (artikel 6) som ställs i

Europarådets konvention till skydd för de mänskliga rättigheterna och

grundläggande friheterna (Europakonventionen). Med denna rätt förstås -

förutom det som faller inom den traditionella civilrätten - även vissa

förhållanden som regleras i den offentliga rätten i Sverige.

I och för sig har det i Sverige länge pågått en utveckling som inneburit

att förvaltningsmyndigheters beslut i större omfattning skall överklagas

hos domstol. Förvaltningsrättsreformen år 1971, då länsdomstolarna

tillskapades och kammarrättsorganisationen byggdes ut, utgjorde ett

viktigt steg i denna utveckling. På senare år har särskilt strävanden

att avlasta regeringen uppgiften att i sista instans pröva

förvaltningsärenden lett till att fler ärendetyper överförts till

domstolsprövning inom ramen för normal överklagandeordning (se prop.

1983/84:120, KU23, rskr. 250 och prop. 1990/91:100 bil. 2 s. 55).

Sveriges deltagande i ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES)

och i den europeiska gemenskapen (EG) kan ställa ökade krav på

möjligheter till domstolsprövning av den statliga och kommunala

förvaltningens beslut i olika ärenden.

Utredningsbehovet och kommitténs uppgifter

Enligt min mening har nu så lång tid förflutit efter tillkomsten av

regeringsformens fri- och rättighetsreglering att det är dags att ta upp

frågan om ytterligare förstärkning av skyddet. Också frågor som rör

domstols prövning av normbeslut och förvaltningsbeslut bör behandlas i

sammanhanget, bl.a. på grund av att de har samband med grundlagsskyddet

för fri- och rättigheterna. Det utredningsarbete som krävs på de två

områdena bör utföras av en parlamentarisk kommitté.

Kommittén bör ha stor frihet att ta upp olika frågor på de områden som

uppdraget avser. Jag skall emellertid ange vissa spörsmål som kommittén

bör eller kan gå in på i sitt arbete, i syfte att förstärka den

enskildes rättssäkerhet och den demokratiska rättsstatens institutioner

i enlighet med den utveckling som har skett i andra västeuropeiska

länder under efterkrigstiden samt inom ramen för Europarådet och ESK-

processen, den så kallade Parisstadgan från år 1990.

Rätten till enskilt ägande har grundläggande betydelse för det svenska

samhällssystemet. Den är en av grundstenarna för rättsordningen i ett

fritt samhälle. Rätten att äga egendom är ett väsentligt värn för den

enskildes frihet mot en övermäktig stat. Detta kommer till uttryck bl.a.

i "Parisstadgan för ett nytt Europa", som särskilt nämner rätten att

"äga egendom ensam eller tillsammans med andra" som en av de rättigheter

som skall "skyddas mot varje kränkning". Både vår privaträtt och vår

straffrätt utgår från den enskilda äganderättens princip. Dessutom är

den enskilda äganderätten en oundgänglig förutsättning för en fungerande

marknadsekonomi, och den är av stor betydelse både för den enskildes

ekonomiska välfärd och den nationella ekonomin. Äganderätten leder

nämligen till att de enskilda vårdar sina tillgångar till egen nytta och

därigenom skapar ökade resurser för oss alla. Äganderätten är således

ytterst en av de mera väsentliga samhällsfrågorna (prop. 1991/92:51 om

en ny småföretagspolitik).

Trots dess avgörande betydelse för samhällslivet har den enskilda

äganderätten ännu inte fått något starkare skydd i regeringsformen (se

främst 2 kap. 18 § RF). Vår regeringsform ger därmed ett sämre uttryck

för den enskilda äganderättens princip än grundlagarna i många andra

länder.

Den enskilda äganderätten skyddas också i Europakonventionen (artikel 1

i första tilläggsprotokollet till konventionen). Konventionen slår fast

att envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall

lämnas okränkt och att ingen får berövas sin egendom annat än i det

allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och av

folkrättens allmänna grundsatser. Sverige har anslutit sig till

konventionen men har vid ett tillfälle fällts av Europadomstolen för

brott på denna punkt (Europadomstolens dom den 23 september 1982 i målet

Sporrong och Lönnroth, Ser. A. Vol. 52).

Mot denna bakgrund är det angeläget att skyddet för äganderätten skrivs

in i grundlagen på ett mera uttryckligt sätt än för närvarande.

Kommittén bör därför överväga frågan om att införa en regel i

regeringsformen som slår fast att den enskilda äganderättens princip är

orubblig och att inskränkningar endast får ske i klart angivna fall.

Kommittén bör därvid studera hur sådana regler formulerats i utländska

författningar samt i Europakonventionen och i andra liknande

internationella dokument. Flera förslag till utformning av en sådan

bestämmelse har också förts fram i olika sammanhang i den allmänna

debatten i Sverige.

Det är ofrånkomligt att vissa inskränkningar i äganderätten måste få

göras. Även andra ingrepp och befogenhetsinskränkningar än

expropriation, t.ex. med avseende på naturvård och fysisk planering

måste givetvis också i framtiden vara tillåtna. Kommittén bör söka

utforma en regel som på ett så distinkt och precist sätt som möjligt

slår fast vilka inskränkningar som skall vara tillåtna. Utgångspunkten

bör vara att skapa garantier för att befogenhetsregleringen inte är mera

ingripande än som motiveras av vad som är nödvändigt från allmän

utgångspunkt och som är förenligt med den demokratiska rättsstatens

principer. En annan utgångspunkt för kommitténs överväganden bör vara

att enskilda inte godtyckligt skall drabbas ekonomiskt av

befogenhetsinskränkningar. Grundlagsregeln bör ange att rätten till

ersättning i rimlig utsträckning skall motsvara graden av befogenhets inskränkning.

Europakonventionen ger en viss ledning i fråga om de problem som måste

tas upp vid införandet av ett mer kvalificerat skydd för äganderätten.

Kommittén bör vidare göra en genomgång av befintlig lagstiftning som i

något avseende begränsar äganderätten och lägga fram förslag till de

ändringar i den som föranleds av kommitténs förslag i fråga om

grundlagsregleringen. Kommittén bör också överväga om dess förslag i

fråga om grundlagsskyddet får några konsekvenser för 8 kap. RF och, om

så är fallet, föreslå de ändringar i kapitlet som behövs.

När det gäller frågan om ersättning vid egendomsavhändelse bör kommittén

överväga preciseringar som ytterligare förstärker den enskildes rätt

till ersättning vid expropriation och liknande förfoganden.

Skyldigheten att erlägga skatter och avgifter till stat och kommun har

också beröringspunkter med frågan om vilka inskränkningar i äganderätten

som kan accepteras (jfr artikel 1 i första tilläggsprotokollet till

Europakonventionen). Svårigheter föreligger dock när det gäller att

definiera vad skatter och avgifter är och att ange gränser för det

allmänna att ta ut sådana pålagor. I 2 kap. 10 § RF finns ett förbud mot

retroaktiv skattelagstiftning. Kommittén bör mot bakgrund av denna regel

söka klarlägga beskattningsmaktens gränser. Kommittén bör lämna förslag

till eventuellt motiverade ändringar i RFs regler om skatter och

avgifter.

Närings- och yrkesfriheten, dvs. friheten att starta ett företag och att

vara verksam i den näring eller det yrke man önskar, är ett omistligt

inslag i ett fritt samhälle. Den är även en förutsättning för mångfald i

näringslivet och för utveckling av nya företag, företagsformer och

produkter. Närings- och yrkesfriheten är nödvändiga institutionella

förutsättningar för en väl fungerande marknadsekonomi. Rätten att

bedriva näringsverksamhet och att utöva ett yrke är så grundläggande i

ett fritt samhälle att det bör övervägas om den inte också bör ges ett

grundlagsskydd. Ett sådant skydd skulle även ligga väl i linje med de

aktuella internationella samarbetssträvandena.

I Sverige har vi haft en lång tradition av etableringsfrihet. Under de

senaste decennierna har närings- och yrkesfriheten dock kommit att

inskränkas på olika sätt, exempelvis genom monopol, auktorisationskrav,

etableringskontroll, särskilda bidragsbestämmelser och andra

regleringsåtgärder. En grundlagsregel som skyddar närings- och

yrkesfriheten kan inte vara ovillkorlig. Vissa andra intressen kan

motivera att undantag görs. Kommittén bör därför utreda frågan om hur en

grundlagsbestämmelse som medger undantag för vissa speciella fall bör

vara utformad.

Kommittén bör även i denna del göra en genomgång av

författningsbeståndet på näringsområdet och föreslå de ändringar som

kommitténs förslag i grundlagsfrågan kan föranleda.

S.k. negativ föreningsrätt har också betydelse för närings- och

yrkesfriheten (jfr prop. 1991/92:51).

Föreningsfriheten består enligt 2 kap. 1 § RF i att varje medborgare

gentemot det allmänna är tillförsäkrad frihet att sammansluta sig med

andra för allmänna eller enskilda syften (positiv föreningsfrihet).

Enligt 2 kap. 2 § RF innebär föreningsfriheten vidare att varje

medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot tvång att tillhöra

politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för

åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant

hänseende (negativ föreningsfrihet).

Med rätten att ansluta sig till en förening borde rimligen också följa

rätten att utan sanktion utträda ur en förening. Rätten att stå utanför

en förening är emellertid ingen självklarhet i Sverige. Arbetsdomstolen

har visserligen vid flera tillfällen fastställt att en medlem i en

facklig organisation har rätt att lämna organisationen på egen begäran.

Det förekommer dock att fackliga organisationer nekar eller ställer upp

hinder om en medlem önskar utträda eller skapar svårigheter för ar betsgivare som önskar anställa någon som inte är fackligt ansluten. På

samma sätt kan det uppstå svårigheter för en arbetssökande i de fall

arbetsgivaren förbundit sig att endast anställa dem med viss facklig

tillhörighet och den arbetssökande tillhör en annan organisation eller

inte tillhör någon facklig organisation alls.

För att skydda medborgarnas rättigheter mot angrepp från andra enskilda

är det, till skillnad från skyddet gentemot den offentliga makten, i de

flesta fall tillräckligt med vanlig lag. Detta hindrar inte att det kan

finnas skäl att i grundlag ta in vissa klart avgränsade regler som

gäller förhållandet mellan enskilda. Så har skett beträffande rätten

till fackliga stridsåtgärder (2 kap. 17 § RF), och i fråga om

författares m.fl. rätt till sina verk (2 kap. 19 § RF). Det bör ankomma

på kommittén att överväga frågan om en utbyggnad av grundlagsskyddet för

den negativa föreningsrätten, för att garantera den enskildes frihet att

själv välja eller avstå från medlemskap i t.ex. en facklig organisation.

En grundlagsreglering av den negativa föreningsrätten måste dock också

vägas mot bl.a. värdet av att upprätthålla principen om avtalsfrihet.

Kommer kommittén emellertid fram till att en grundlagsändring är

motiverad bör den lämna förslag i saken. I motsatt fall bör kommittén ta

upp frågan om det är lämpligt att saken regleras i vanlig lag.

Slutligen bör kommittén i detta sammanhang också överväga om regerings formens nuvarande reglering i tillräcklig grad skyddar de ekonomiska,

sociala och kulturella rättigheter som finns upptagna i Parisstadgan.

Europakonventionen ingår i den s.k. EG-rätten. Den anses inom EG utgöra

en del av de rättsprinciper som gäller inom gemenskapen utan att detta

har kommit till uttryck i fördragen om EG. Den skall iakttas såväl när

EGs organ själva beslutar normer som när medlemsstaterna inför

nationella regler på grundval av EG-direktiv. Ett EES-samarbete innebär

att Sverige på de områden samarbetet gäller skall införliva EES-avtalet

och därmed EG-rätt med svensk rätt. Kommittén bör undersöka vilka

konsekvenser detta får beträffande Europakonventionens tillämplighet i

Sverige. Vid ett svenskt medlemskap i EG kommer dessutom en del av EG-

rätten att gälla i Sverige direkt utan något särskilt mellanliggande

svenskt beslut om införlivande. Den fråga som då uppkommer är om

konventionen bör införlivas med svensk rätt generellt sett (jfr

1991/92:KU12). Kommittén bör ta ställning till om detta är möjligt och

lämpligt och i så fall lägga fram de förslag som kan anses motiverade.

Därvid bör beaktas hur frågan om konventionens införlivande med den

interna rätten utvecklas i de övriga nordiska länderna där Danmark,

Finland och Norge har kommit olika långt.

Som nämnts inledningsvis har fri- och rättighetsskyddet samband med

frågan om lagprövningsrätten, dvs. rätten - och skyldigheten - för

domstolar och andra offentliga organ att pröva om normer beslutade på

olika nivåer är förenliga med överordnade regler och då i första hand

grundlagens bestämmelser, t.ex. 2 kap. RF. Lagprövningsrätten var länge

omtvistad i vår rättsordning men den vann slutgiltigt erkännande vid

tillkomsten av 1974 års RF och den skrevs in i grundlagen år 1979. Vad

diskussionen sedan dess gällt är framför allt det krav på uppenbar

motstridighet med en överordnad författning som enligt 11 kap. 14 § RF

gäller i fråga om lagar och förordningar. Kritik har riktats mot att

t.ex. en förordning som strider mot en lag skall tillämpas, om inte

motstridigheten är uppenbar. För min del kan jag instämma i att den

nuvarande grundlagsregeln inte är tillfredsställande utformad. Som jag

ser det ger den uttryck för ett alltför restriktivt sätt att se på

lagprövningsrätten. Kommittén bör därför överväga om utrymmet för

lagprövningsrätten bör vidgas genom att kravet på att felet skall vara

uppenbart tas bort eller mildras i vart fall när det gäller den prövning

som åligger domstolarna.

En annan möjlighet som bör övervägas är att ge någon av de högsta

domstolsinstanserna till exklusiv uppgift att pröva grundlagsenligheten

hos beslut av intresse från konstitutionell synpunkt. Ett ytterligare

alternativ är att skapa någon form av författningsdomstol med denna

uppgift. En sådan uppgift skulle främst bestå i att svara för normkon trollen, men kommittén bör även överväga vad som i övrigt bör ingå i

prövningsbefogenheten. Det bör understrykas att det givetvis när det

gäller utövandet av normkontrollen endast skall vara fråga om en

juridisk kontroll av normbeslut på olika nivåer. Kommittén bör studera

de olika system med domstolsprövning av konstitutionella frågor som

finns utomlands. Av störst intresse är givetvis de som finns i västeuro peiska länder. Om kommittén skulle komma fram till att en domstol med nu

avsedd uppgift bör finnas i någon form, bör den också ta ställning till

vilken roll - förutom dagens lagprövningsrätt - även lagrådsgranskning

skall ha i ett sådant system.

En annan aspekt på rätten till domstolsprövning är de krav som

Europakonventionen ställer och som gäller den enskildes rätt att få sina

civila rättigheter och skyldigheter prövade inför en inhemsk domstol.

Enligt artikel 6 skall envar, när det gäller prövning av hans civila

rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till en opartisk och

offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk

domstol som upprättats enligt lag. Utvecklingen har efter hand visat att

den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna anser att även

tillämpningen av vissa regler i den offentliga rätten som rör

förhållandet mellan enskilda och det allmänna gäller civila rättigheter

och skyldigheter i den mening som avses i konventionen (se t.ex. prop.

1987/88:69 Bilaga 5).

Ytterligare ett skäl för att få till stånd domstolsprövning i fler

ärendegrupper är Sveriges behov av anpassning till krav som uppställs i

vissa EG-direktiv på domstolsprövning i större utsträckning än vad som

för närvarande gäller i Sverige vid sidan av möjligheten till rättspröv ning. Sverige har år 1991 ansökt om svenskt medlemskap i EG. Dessutom

står Sverige som EFTA-land inför ett avtal med EG om ett europeiskt

ekonomiskt samarbetetsområde (EES). Ett svenskt deltagande i det

europeiska integrationsarbetet kan också generellt leda till krav på att

enskilda i ökad utsträckning skall kunna göra sina rättigheter gällande

inför domstol. I den utsträckning ändringar är nödvändiga inför ett EES-

avtals ikraftträdande den 1 januari 1993 får saken behandlas i annan

ordning. Kommittén bör emellertid inrikta sig på frågan hur en mera

långsiktig lösning bör vara utformaad i ett EG-perspektiv.

En uppgift för kommittén bör således vara att överväga och lägga fram

förslag som gör svensk lagstiftning anpassad till våra internationella

åtaganden i fråga om rätt till domstolsprövning. Kommittén bör därvid se

på de regler som gäller för domstolsprövning av förvaltningsbeslut i

andra jämförbara länder.

Kommittén bör vidare ta ställning till om den svenska domstolskontrollen

av förvaltningsbeslut bör förbättras så att en generell möjlighet till

domstolsprövning införs. Rättsprövningslagen har som jag tidigare sagt

till syfte att anpassa vår lagstiftning till Europakonventionen i detta

hänseende. Det är emellertid osäkert om denna reglering är tillräcklig.

Frågan har inte prövats av Europadomstolen. Konventionen är dessutom

uttryck för en europeisk minimistandard och det kan ifrågasättas om inte

den svenska rättsordningen bör uppfylla högre ställda krav än så när det

gäller rättssäkerheten för den enskilde. Parisstadgans formuleringar om

myndigheternas "förpliktelse att följa lagen och en opartisk

rättskipning" understryker ytterligare vikten av att svensk

rättsutveckling väl ansluter till den europeiska utvecklingen. Kommittén

bör därför överväga om det är lämpligare med ett helt nytt institut.

Utgångspunkten bör vara att förvaltningsbeslut som rör "civila"

rättigheter eller skyldigheter prövas av allmän domstol eller allmän

förvaltningsdomstol. För att undvika gränsdragningsproblem kan det

övervägas att göra domstolsprövningen av förvaltningsbeslut mera allmän

(jfr 1991/92:KU12). I det sammanhanget bör dock särskilt beaktas att

beslut som är av säkerhets- eller utrikespolitisk natur inte onödigtvis

underkastas domstolsprövning. Det kan även finnas andra

förvaltningsbeslut som är mindre väl ägnade att prövas av domstol.

Det är som framgått angeläget med en genomgång av svensk lagstiftning i

syfte att bringa den i överensstämmelse med Europakonventionen och

Europadomstolens avgöranden. Det är knappast möjligt för kommittén att

göra en generell genomgång av all vår lagstiftning. En sådan genomgång

får göras på varje rättsområde för sig samtidigt som annat reformarbete

på respektive område genomförs. Kommittén bör dock vara oförhindrad att

peka på lagstiftning som kan antas inte uppfylla Europakonventionens

krav.

Utredningsarbetet

Utredningen bör under arbetets gång samråda med utredningen (Ju 1991:03)

om grundlagsfrågor inför EG, som har i uppdrag att utreda behovet av

grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EG samt föreslå sådana

ändringar (dir. 1991:24).

För kommittén gäller vidare regeringens direktiv (dir. 1984:5) till

samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning.

Kommittén bör eftersträva att finna samlande lösningar på de frågor som

omfattas av dess uppdrag. Liksom alltid när det gäller grundlagsfrågor

är det angeläget att de förslag som läggs fram har bred politisk

förankring.

De uppgifter som läggs på kommittén är omfattande och flera av dem

kräver grundliga genomgångar och analyser av gällande lagstiftning. Det

är ändå angeläget att kommittén kan lägga fram förslag snabbt. Den bör

vara oförhindrad att presentera förslag successivt genom att lägga fram

delbetänkanden. I vart fall förslag till grundlagsändringar i fråga om

äganderätten, närings- och yrkesfriheten samt den negativa

föreningsrätten bör läggas fram i sådan tid att en proposition i ämnet

kan läggas fram för riksdagen i december 1993 (jfr 8 kap. 15 § RF). De

frågor som har betydelse för ett svenskt EG-medlemskap bör behandlas så

att förslag kan genomföras till den 1 januari 1995, vilket innebär att

kommittén måste lämna sådana förslag under hösten 1993. Kommitténs

arbete bör i sin helhet vara avslutat senast till halvårsskiftet 1994.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om

statsrätt och förvaltningsrätt

att tillkalla en kommitté - omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

-med högst tio ledamöter med uppdrag att utreda frågan om grundlagsskydd

för äganderätten m.m. samt frågan om vidgade möjligheter till

domstolskontroll,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)