Dir. 1991:35

Översyn av veterinärväsendet

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1991-05-08

Mitt förslag

Bakgrund

Centrala organisationer

Statens livsmedelsverk

Näringens centrala djurhälsoorganisationer

Regionala organisationer

Distriktsveterinärorganisationen

Besiktningsveterinärorganisationen

Djurhälsokontrollen

Övrig veterinär verksamhet

Veterinärer i enskild tjänst

Övriga veterinärer

Antal husdjur och slakterier i Sverige

Behovet av översyn

Utgångspunkter för översynen

Uppdraget

Hemställan

Beslut

Dir. 1991:35

Beslut vid regeringssammanträde 1991-05-08

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström, anför.

Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas med uppgift att se över

veterinärväsendets uppgift, organisation och finansiering. Utredaren

skall

o analysera nuvarande och framtida behov av veterinär verksamhet,

o föreslå ansvarsfördelning, dimensionering och organisation av det

framtida veterinärväsendet,

o belysa kostnaderna och finansieringen av organisationsförslaget,

o i sina förslag beakta Sveriges närmande till EG.

Bakgrund

Veterinärväsendet är ett samlingsnamn för all veterinär verksamhet i

landet. Ca 1500 veterinärer är sysselsatta inom veterinärväsendet.

Arbetsuppgifterna är fördelade på ett femtontal olika

verksamhetsområden. De stora verksamhetsområdena, inom vilka ca 80 % av

veterinärkåren är yrkesverksam, utgörs av

distriktsveterinärorganisationen, besiktningsveterinärorganisationen,

djursjukhus, privata praktiker och veterinärmedicinska fakulteten vid

Sveriges lantbruksuniversitet.

Centrala organisationer

Lantbruksstyrelsen

Lantbruksstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för bl.a.

djurskyddet och djurens hälso- och sjukvård och är tillika

chefsmyndighet för lantbruksnämnderna och

distriktsveterinärorganisationen. Lantbruksstyrelsen skall bl.a.

särskilt främja ett gott hälsotillstånd bland husdjuren, leda och

övervaka bekämpningen av smittsamma husdjurssjukdomar, se till att

lagstiftningen om djurskydd efterlevs samt ha tillsynen över

veterinärväsendet med den begränsning som följer av att sådan tillsyn

också utövas av bl.a. livsmedelsverket och lantbruksuniversitetet. Inom

lantbruksstyrelsen finns en särskild nämnd, veterinärväsendets

ansvarsnämnd, som handlägger disciplinära frågor vad gäller flertalet

veterinärer. Lantbruksstyrelsen meddelar även, med stöd av lagen

(1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m., legitimation som

veterinär.

Riksdagen beslutade den 14 december 1989 (prop. 1988/89:154, BoU9, rskr.

89) om en samordning av länsförvaltningen som bl.a. innebär att

lantbruksnämnderna från den 1 juli 1991 skall ingå som en del i den nya

länsförvaltningen. Lantbruksstyrelsen upphör därmed att vara

chefsmyndighet för lantbruksnämnderna. Riksdagen beslutade den 18 april

1991 (prop. 1990/91:100, JoU22, rskr. 202) att en ny central

jordbruksmyndighet, statens jordbruksverk, bildas den 1 juli 1991

samtidigt som lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd upphör. Den

nya myndigheten skall bl.a. handha frågor om djurskyddet och

veterinärväsendet.

Statens livsmedelsverk

Statens livsmedelsverk är central förvaltningsmyndighet för frågor som

rör livsmedel samt är chefsmyndighet för besiktningsveterinär

organisationen. Livsmedelsverket skall bl.a. särskilt utöva tillsyn

enligt livsmedelslagen (1971:511) samt leda och samordna

livsmedelskontrollen.

Bestämmelserna om livsmedelskontrollen skärptes under år 1989 genom ett

riksdagsbeslut (prop. 1988/89:68, JoU14, rskr. 263). Genom detta beslut

stärktes livsmedelsverkets centrala tillsynsroll. Det blev också

obligatoriskt för alla företag som hanterar livsmedel att ha ett

kontrollprogram för egentillsyn.

En utgångspunkt för den offentliga kontrollen är att ansvaret för

kvaliteten hos produkten alltid ligger hos den som har tillverkat

eller säljer varan. Inriktningen på livsmedelskontrollen går mot ökad

egenkontroll, där den offentliga kontrollen följer upp företagens egna

kontrollprogram.

Näringens centrala djurhälsoorganisationer

Slakteriförbundet och Svensk Husdjursskötsel har en veterinär verksamhet

som bl.a. innefattar förebyggande djurhälsovård inom ramen

för lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. För detta ändamål har

man såväl en central som en regional veterinärorganisation. Verksamheten

riktar sig mot en viss typ av djurhållning eller mot en viss sjukdom hos

ett djurslag. Medlemskap i dessa hälsokontroller är frivilligt för

djurägarna.

Därutöver finns ett antal andra mindre organisationer med såväl regional

som central verksamhet.

Regionala organisationer

Länsveterinärer -- länsexperter

Enligt veterinärinstruktionen är en länsveterinär tjänsteman hos

länsstyrelsen och fullgör i denna egenskap uppgifter enligt den

instruktion som gäller för länsstyrelsen. Dessutom är han chef för den

veterinära enheten vid lantbruksnämnden. Den 1 juli 1991 träder

förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion i kraft. Enligt den

nya länsstyrelseinstruktionen svarar länsstyrelsen bl.a. för regionala

frågor om djurskyddet, livsmedelskontrollen och lantbruket.

Länsstyrelsen svarar också för distriktsveterinärorganisationen i länet

och utövar tillsyn över andra praktiserande veterinärers verksamheter

samt leder och samordnar åtgärder mot djursjukdomar. Inom den nya

länsstyrelsen skall det bl.a. finnas en länsexpert för

livsmedelskontroll, djurskydd och allmänna veterinärfrågor.

Distriktsveterinärorganisationen

I veterinärinstruktionen regleras distriktsveterinärorganisationens

uppgifter och organisation. Distriktsveterinärorganisationen är främst

avpassad för att tillgodose behovet av hälso- och sjukvård inom

animalieproduktionen samt för hästar som används i jord- och

skogsbruket. Om det är påkallat av djurskyddsskäl eller om annan

veterinärvård inte kan anvisas, är distriktsveterinären skyldig att

utöva djursjukvård även för övriga husdjur. Vidare skall

distriktsveterinären se till att föreskrifterna om hälso- och sjukvården

bland husdjuren och inom djurskyddet efterlevs. Distriktsveterinäro rganisationen skall i samarbete med främst den organiserade

hälsokontrollverksamheten medverka vid förebyggande åtgärder.

Riksdagen beslutade den 28 april 1982 (prop. 1981/82:122, JoU31, rskr.

261) att stimulera en veterinär samverkan genom att stödja inrättandet

av flerveterinärstationer. Ett årligt anslag till lantbruksstyrelsen på

500000 kr. har lett till att det för närvarande finns 32

veterinärstationer där samverkan främst sker mellan

distriktsveterinärer, men där även annan veterinär samverkan förekommer

i begränsad omfattning, såsom samarbete mellan seminveterinärer och

distriktsveterinärer.

Antalet tjänster inom distriktsveterinärorganisationen får uppgå till

högst 390 tjänster. Så många tjänster har dock aldrig tillsatts, för

närvarande uppgår antalet till ca 330. Utöver de fast anställda

distriktsveterinärerna finns ett betydande antal veterinärer

som tjänstgör som vikarier för distriktsveterinärerna.

Distriktsveterinären uppbär lön från staten samt erhåller, enligt

veterinärtaxeförordningen (1975:539), arvoden och kostnadsersättningar

från djurägarna. Enligt veterinärtaxeförordningen är

distriktsveterinären skyldig att av djurägaren ta ut en

djursjukvårdsavgift, som skall betalas in till statsverket.

Besiktningsveterinärorganisationen

I veterinärinstruktionen regleras uppgifter och organisation för

besiktningsveterinärorganisationen. Denna utför köttkontroll,

hygienövervakning och tillsyn vid kontrollslakterier och

exportkontrollanläggningar med stöd av livsmedelslagen (1971:511).

Organisationen är dimensionerad för 85 besiktningsveterinärer och 140

besiktningsassistenter. Veterinärerna är ansvariga för köttkontrollen

och tillsynen medan assistenterna utför rutinbesiktning under ledning av

en veterinär.

Med stöd av 29a§ livsmedelslagen tas avgifter ut från de kontrollerade

objekten för att finansiera besiktningsveterinärorganisationen. Statens

livsmedelsverk fastställer dels bemanningen vid kontrollslakterierna,

dels de avgifter som kontrollslakterier och exportkontrollanläggningar

skall erlägga. Avgifterna från kontrollslakterierna motsvarar ca 80 % av

de totala intäkterna för organisationen.

Djurhälsokontrollen

Den regionala organisationen för djurhälsokontrollen är huvudsakligen

uppbyggd inom slakteriföreningarnas organisation eller inom

husdjursföreningarnas organisation.

Övrig veterinär verksamhet

Övriga veterinärer i offentlig tjänst

Veterinärer verksamma vid Sveriges lantbruksuniversitets

veterinärmedicinska fakultet och vid statens veterinärmedicinska

anstalt, militärveterinärer och stadsveterinärer utgör övriga

veterinärkategorier som är offentligt anställda. Stadsveterinärerna är

kommunalt anställda och övriga kategorier är anställda av staten.

Veterinärer i enskild tjänst

Ca 350 veterinärer i enskild tjänst arbetar på djursjukhus eller som

privatpraktiserande. Deras verksamhetsområde utgörs framför allt av vård

av sjuka sällskapsdjur och sporthästar. Övriga veterinärer i enskild

tjänst arbetar inom den förebyggande hälsokontrollen och

seminverksamheten samt veterinärmedicinska laboratorier och inom

industriell verksamhet.

Övriga veterinärer

En stor grupp veterinärer är yrkesverksamma utan att ha en fast

anställning. Denna grupp arbetar i första hand som vikarier inom

distrikts- och besiktningsveterinärorganisationen och består till

största delen av nyligen utexaminerade veterinärer. Därutöver finns ca

300 pensionerade veterinärer av vilka en del är yrkesverksamma.

Antal husdjur och slakterier i Sverige

Av stor vikt för bedömningen av behovet av veterinär service i landet är

utvecklingen av antalet husdjur. Antalet djur inom animalieproduktionen

påverkar även behovet av slakterier. Av följande tabeller framgår

utvecklingen de senaste åren. Viss osäkerhet föreligger beträffande

uppgifterna om antalet hästar, hundar och katter.

Antal djur 1980 1986 1990

Nötkreatur 1 935022 1 715 536 1 718 443

Svin1 2 714 197 2 438 668 2 263 943

Häst2 115 500 130 350 155 000

Hund3 700 000 700 000 700 000

Katt4 800 000 1 000 000 1 000 000

Antal besättningar1 1980 1986 1990

Nötkreatur 70 503 55 328 47 292

Svin 26 017 18 498 14 301

Antal distriktsvete-

rinärförrättningar2 1986/87 1989/90

Animalieproducerande

djur 352 923 291 229

Sällskapsdjur 76 176 74 461

Totalt 429 094 365 690

Antal slakterier5 1986 1990

Kontrollslakteri 49 51

Fjäderfäkontroll-

slakteri 16 18

Renkontrollslakteri 31 35

Köttbesiktningsbyrå 40 40

Källor: 1 Statistiska Centralbyrån

2 Lantbruksstyrelsen

3 Svenska Kennelklubben

4 Sveriges Kattklubbars Riksförbund

5 Statens livsmedelsverk

Målen för den veterinära verksamheten

Samhällets mål för den veterinära verksamheten har bl.a. kommit till

uttryck i besluten om organisation och finansiering av djurens

hälso- och sjukvård m.m. (prop. 1981/82:122, JoU31, rskr. 261), om

djurskyddslag (prop. 1987/88:93, JoU22, rskr. 327) och om

livsmedelskontroll (prop. 1988/89:68, JoU14, rskr. 263) samt i ett

flertal författningar.

Ett centralt mål med livsmedelspolitiken är att den skall uppfylla

livsmedelslagstiftningens hygien- och redlighetskrav samtidigt som

prisutvecklingen på livsmedel skall vara rimlig i förhållande till

prisutvecklingen på övriga varor och tjänster. I jordbruksutskottets

betänkande JoU 1981/82:31 anges att djurens hälsa och därmed djurens

hälso- och sjukvård liksom den förebyggande djurhälsovården i detta

sammanhang har ett betydande samhällsintresse. Vidare framhålls också

betydelsen av en god beredskap mot smittsamma sjukdomar och av tillgång

till expert och serviceorgan hos de myndigheter som svarar för

bekämpandet av sådana sjukdomar. Det fastslogs även att det från

regionalpolitisk synpunkt är angeläget att en viss jordbruksproduktion

upprätthölls i norra Sverige. Detta medför bl.a. att djurägarna i dessa

delar av landet måste få tillgång till veterinär service till rimliga

kostnader.

I jordbruksutskottets betänkande JoU 1988/89:14 (prop. 1988/89:68, rskr.

263) anges att avsikten med livsmedelslagstiftningen och den offentliga

livsmedelskontrollen är att skydda konsumenterna mot hälsorisker och

oredligt förfarande.

De samhälleliga målen har även uttryckts i flera författningar. I 2§

djurskyddslagen (1988:534) sägs att ''djur skall behandlas väl och

skyddas mot onödigt lidande och sjukdom''. I epizootilagen (1980:369)

och lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur finns

bestämmelser om att vissa smittsamma sjukdomar skall bekämpas. I den

veterinära införselkungörelsen (1958:551) ges bestämmelser till

förebyggande av att djursjukdomar förs in i riket m.m. I livsmedelslagen

(1971:511) ges bestämmelser om livsmedlens innehåll och hantering. I

olika följdförfattningar finns ytterligare detaljbestämmelser med

anledning av tidigare nämnda författningar. Genomförandet av

intentionerna i dessa författningar förutsätter tillgång till och

medverkan av veterinär personal.

Behovet av översyn

Veterinärväsendet påverkas av flera förändringar i det svenska samhället

och vår omvärld.

Av tabellerna över antalet husdjur framgår att antalet nötkreatur och

svin och framför allt antalet djurbesättningar har minskat under den sen aste tioårsperioden. En ökning av antalet hästar kompenserar inte

bortfallet av nötkreatur och svin. Antalet förrättningar utförda av

distriktsveterinärer har därför kontinuerligt minskat. Den minskade

djurhållningen har naturligtvis till följd att även antalet slaktade

djur minskar. Ett minskande antal djur kan leda till ett minskat behov

av veterinär service.

Riksdagen beslutade den 9 juni 1990 att införa en ny livsmedelspolitik

(prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327). En utgångspunkt för

livsmedelspolitiken bör enligt beslutet vara att produktionen i princip

skall vara underkastad samma villkor som andra näringar. Beslutet

innebär bl.a. att gränsskyddet gentemot omvärlden behålls, medan den

interna marknaden avregleras. Avvecklingen av den interna marknadsregler ingen inleds den 1 juli 1991. En avsikt med beslutet är att balans skall

uppnås mellan tillgång och efterfrågan på jordbruksprodukter, vilket

medför att bl.a. mjölkproduktionen kommer att minska. Som konsekvens

härav kommer antalet mjölkkor att minska, vilket sannolikt kommer att

påverka behovet av veterinär service. En ytterligare konsekvens blir

strukturförändringar i uppsamlings- och förädlingsleden inom

livsmedelsindustrin vilket torde innebära såväl en koncentration i

förädlingsledet som en ökning av lokal livsmedelsproduktion t.ex.

gårdsslakteri.

Den nya djurskyddslagen innebär att djur inom husdjursskötseln skall

hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det

främjar deras hälsa och ger dem möjligheter att bete sig naturligt. I

lagen anges att djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande

och sjukdom. Genom den nya djurskyddslagen har djurskyddet fått en

väsentligt ökad betydelse i djurhållningen. Härigenom ställs nya och

utökade krav på veterinärer och på dem som har ansvaret för

djurskyddstillsynen och rådgivningen i djurskyddsfrågor. Miljö- och

hälsoskyddsnämnderna utövar tillsyn enligt djurskyddslagen inom

kommunerna. I prop. 1989/90:118 (JoU23, rskr. 342) om tillsyn enligt

djurskyddslagen framhålls att kommunerna i vissa fall bör anlita

veterinär. Detta kan gälla i ärenden som rör omhändertagande av djur,

när det i övrigt finns anledning att befara missförhållanden eller när

det annars finns särskilda skäl för att anlita veterinär sakkunskap.

Kommunerna bör också i sin verksamhetsplanering anlita veterinär. Detta

kommer att leda till ett ökat samarbete mellan veterinärer och kommuner.

Den nya djurskyddslagen kommer även av detta skäl att leda till utökade

arbetsuppgifter för veterinärkåren.

Sveriges närmande till EG kan även komma att medföra att veterinären får

en ny roll anpassad till de krav som EG ställer. Den veterinära

införselkontrollen kan därigenom komma att få en ny inriktning med

utökad kontroll på destinationsorten och minskad gränskontroll. Vidare

kan antalet veterinärförrättningar öka vid export av djur eftersom

förutsättningarna för internationella transporter inom EG bygger på

intyg utfärdade i ursprungsbesättningen. Skall kontroll i form av

provtagning utföras inom en viss tid måste ett nära samarbete mellan den

kontrollerande veterinären och det veterinärmedicinska laboratoriet

etableras. Inom ramen för en fri inre marknad ligger också kravet på att

varje land kan dokumentera sitt sjukdomsläge. Detta kommer sannolikt att

innebära ökade veterinära insatser.

En allmän tendens inom veterinärmedicinen är att den förebyggande vården

fått och förväntas få en allt större betydelse -- framför allt inom

animalieproduktionen. Såväl djurhälsoveterinärer som

distriktsveterinärer deltar i det förebyggande arbetet. Med hänsyn till

att utvecklingen går mot allt mer förebyggande åtgärder kommer sannolikt

även behovet av ett utvidgat samarbete mellan dessa veterinärkategorier

att öka. Den samlade erfarenheten från såväl djursjukvård som

förebyggande åtgärder kan då läggas till grund för åtgärdsprogram i

besättningarna. Även uppgifter om förekomst av sjukliga förändringar vid

slakt bör öka behovet av ett samarbete mellan besättningsveterinärerna

och besiktningsveterinärorganisationen.

Förebyggande åtgärder är inte enbart av rent veterinärmedicinsk karaktär

utan förutsätter även ett samarbete med andra yrkeskategorier. Detta

kommer att medföra vissa förändringar av veterinärens uppgifter.

Riksdagen godkände år 1986 en överenskommelse mellan regeringen och

Lantbrukarnas förhandlingsdelegation om finansieringen av kostnaderna

för djurens hälso- och sjukvård. Mot bakgrund av detta beslut

finansieras kostnaderna budgetåret 1990/91 med 52,8 milj.kr. av

kollektiva medel från jordbruksnäringen. Återstående kostnader

finansieras med djursjukvårdsavgifter (20,5 milj.kr.), införselavgifter

utanför fördelningsplanen (28,3 milj.kr.) samt med bidrag av budgetmedel

(6,5 milj.kr.). Utöver nyss nämnd finansiering så får

distriktsveterinärerna också intäkter genom att den enskilde

djurägaren vid varje vårdtillfälle betalar distriktsveterinären för

djursjukvård enligt veterinärtaxeförordningen (1975:539). Fr.o.m.

budgetåret 1991/92 förändras förutsättningarna för finansieringen genom

att finansiering med medel inom jordbruksprisregleringen inte längre är

möjlig. Riksdagen beslutade den 18 april 1991 (prop. 1991/92:100, JoU22,

rskr. 202) att kostnaderna för djurens hälso- och sjukvård för

budgetåret 1991/92 skall finansieras uteslutande med

djursjukvårdsavgifter (24,5 milj.kr.) och med bidrag av budgetmedel (85

milj.kr.). Den föreslagna finansieringen är av tillfällig natur i

avvaktan på att frågan utreds närmare.

Därutöver beslutade riksdagen att staten bidrar till kostnaderna för

veterinärvård till avlägset boende djurägare till en beräknad kostnad av

ca 2,2 milj.kr. Vidare föreslås att 29,3 milj.kr. skall anvisas för

djurhälsovård och djurskyddsbefrämjande åtgärder samt närmare 40

milj.kr. för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar.

Sedan början av 1980-talet har andelen kvinnor som antagits till

veterinärutbildningen ökat. De veterinärer som utexamineras under i vart

fall första delen av nittiotalet kommer att till största delen vara

kvinnor. Av lantbruksstyrelsens rapport ''Veterinär arbetsmarknad under

1990-talet'' framgår dock att yngre kvinnliga distriktsveterinärer utgör

en mindre del av yngre distriktsveterinärer trots att de utgör ett

betydande flertal bland de nyligen utexaminerade veterinärerna. Som

orsak härtill har bl.a. framförts att arbetssituationen för

distriktsveterinärerna inte är anpassad till dagens samhälle.

Arbetstidslagstiftningen är t.ex. inte tillämplig på

distriktsveterinärarbetet. Den nuvarande organisationen är dimensionerad

så att veterinärerna i ett distrikt förmår upprätthålla veterinär

service hela dygnet. Detta leder tidvis till långa arbetspass som till

en del är förlagd till obekväm arbetstid. Härigenom försvåras

möjligheterna att leva ett normalt socialt liv. Det finns följaktligen

ett behov av att anpassa arbetet till de förutsättningar som råder i

dagens samhälle.

Rekryteringen av personal till distrikts- och

besiktningsveterinärorganisationerna har varit förenad med problem

framför allt i Norrland. Såväl lantbruksstyrelsen som statens

livsmedelsverk har gjort betydande insatser och prövat nya metoder för

personalrekrytering. Trots dessa insatser har det varit svårt att

besätta tjänsterna. Rekryteringen tillbesiktningsveterinärorganisationen

har dock förbättrats under hösten 1990.

Besiktningsveterinärorganisationen har under senare år också vidkänts en

snabb kostnadsökning som bl.a. bottnar i bristande flexibilitet i

nuvarande organisation. De förändringar som nu kan förväntas inom

animalieproduktionen kommer att ytterligare accentuera problemen.

Statens livsmedelsverk har studerat flera alternativ till nuvarande

utformning av besiktningsveterinärorganisationen och arbetar för

närvarande med ett åtgärdsprogram som bl.a. syftar till att göra den

rationellare och mindre kostnadskrävande.

Utbildningen av veterinärer kan även komma att påverkas av en förändrad

roll för veterinären och av ett närmande till EG. Dessutom kan

förändringar av den internationella handeln medföra att kunskaperna

måste förbättras i fråga om smittsamma sjukdomar som inte förekommer i

Sverige eller är sällsynta här.

Sveriges veterinärförbund har i skrivelse till regeringen framställt

önskemål om förändringar av veterinärväsendets ansvarsnämnds

sammansättning och ansvarsområde.

Sammantaget innebär vad jag nu har anfört att det finns ett starkt behov

av att se över veterinärväsendets uppgift, organisation och

finansiering.

Utgångspunkter för översynen

De övergripande målen för den veterinära verksamheten skall vara en god

djurhälsa och en väl fungerande hälso- och sjukvård för djur i hela

landet, en djurhållning i enlighet med djurskyddslagens krav och en

livsmedelskontroll så att konsumenterna tillförsäkras livsmedel som är

säkra från hygienisk synpunkt. Införselkontrollen av levande djur och

livsmedel skall bedrivas så att den gynnsamma sjukdomssituationen och

den höga livsmedelshygieniska nivån bibehålls i Sverige eller om möjligt

förbättras. Att undersöka förekomst av restsubstanser av läkemedel och

fodertillsatser m.m. är en viktig del av importkontrollen. Vår

exportkontroll skall innebära en garanti för att exporterade djur och

livsmedel uppfyller kraven från importländerna. En utgångspunkt för

utredningen bör därför vara att skapa förutsättningar för att uppnå

dessa mål. Därvid bör en utgångspunkt vara att såväl de personella som

de ekonomiska resurserna bör användas på ett optimalt sätt. Ett

samarbete mellan olika veterinärkategorier och med veterinärmedicinen

närstående verksamhet bör främjas.

Det är primärt djurägarens ansvar att se till att djuren får den hälso-

och sjukvård som behövs för att tillgodose de mål som samhället ställt

upp i bl.a. lagstiftningen om djurskydd. Det är vidare naturligt att det

ligger i varje djurägares intresse att sörja för djurens välbefinnande.

En god hälso- och sjukvård inom animalieproduktionen kan vara av

avgörande betydelse för ett företags ekonomi eftersom kostnader för

bl.a. djursjukvård utgör en del av de totala produktionskostnaderna i

animalieproduktionen. En viktig utgångspunkt bör därför vidare vara att

djurägarna skall svara för kostnaderna för djurens hälso- och sjukvård

där inte allmänna samhällsintressen motiverar annat. Med allmänna

samhällsintressen avses tillsyn och kontroll av gällande lagstiftning,

bekämpande eller förebyggande av allmänfarliga smittsamma djursjukdomar

och möjligheten att upprätthålla en tillfredsställande veterinär service

i glesbygd. Att det allmänna samhällsintresset tillgodoses ankommer på

staten att ombesörja. En ytterligare utgångspunkt bör vara att avlasta

statsbudgeten kostnader för djurens hälso- och sjukvård som inte

motiveras av samhällsintresset.

Med dessa utgångspunkter bör en ny organisation utformas som tillgodoser

samhällets intresse av veterinär verksamhet samtidigt som

förutsättningar skapas för att effektivt utnyttja de totala resurserna

inom sektorn.

Förslaget till organisation av veterinärväsendet skall även beakta

behovet av ett ökat samarbete mellan olika veterinärkategorier och

veterinärmedicinen närstående verksamheter. En utgångspunkt bör därvid

vara erfarenheterna från den samverkan som bedrivits vid

veterinärstationerna. Att stimulera en fortsatt samordning inom dessa

områden är av allmänt samhällsintresse.

Åtgärder för att komma till rätta med de nuvarande rekryteringsproblemen

och de som förväntas i framtiden bör föreslås.

Utredningen bör även följa utvecklingen av det åtgärdsprogram som

statens livsmedelsverk genomför och utvärdera effekterna av programmet.

Vid översynen bör också beaktas konsekvenserna av en eventuell svensk

EG-anslutning.

Översynen bör även innehålla en internationell jämförelse och

erfarenheter från andra länder bör beaktas i de förslag som läggs fram.

I översynen skall även veterinärväsendets ansvarsnämnds uppgifter och

organisation granskas och förslag läggas fram om de ändringar

som kan vara motiverade med hänsyn bl.a. till veterinärförbundets

skrivelse till regeringen.

Uppdraget

Jag föreslår mot bakgrund av vad jag anfört att en särskild utredare

tillkallas med uppdrag att göra en översyn av veterinärväsendet.

Utredaren bör analysera nuvarande behov av veterinär verksamhet och

vilket behov som förväntas i framtiden. Mot bakgrund av denna analys bör

förslag lämnas till ansvarsfördelning, dimensionering och framtida

organisation i fråga om veterinärväsendet i dess helhet. I förslaget

skall såväl kostnaderna som finansieringen av verksamheten belysas. En

utgångspunkt är att avlasta statsbudgetens kostnader för djurens hälso-

och sjukvård som inte motiveras av samhällsintresset. Utredningsarbetet

bör bedrivas i nära kontakt med berörda myndigheter och organisationer.

Arbetet skall bedrivas i perspektivet av regeringens program för att

förnya den offentliga sektorn vars huvudpunkter finns redovisade i prop.

1990/91:100, bil. 2.

Arbetet skall vara avslutat senast den 1 juli 1992.

Utredaren bör beakta vad som sägs i direktiven till statliga kommittéer

och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir.

1984:5) samt beaktande av EG-aspekterna (dir. 1988:43). Förslag till

åtgärder skall tas fram med beaktande av regelreformeringsaspekten

(jfr. prop. 1990/91:100, bil. 2, s. 48--53).

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppdrag att göra en översyn av veterinärväsendet och

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredningen.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta nionde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Jordbruksdepartementet)