Dir. 1991:4

Arbetsgivarperiod inom sjukpenningförsäkringen

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1991-01-31

Mitt förslag

Bakgrund

Uppdraget

Hemställan

Beslut

Dir. 1991:4

Beslut vid regeringssammanträde 1991-01-31

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Thalén, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild kommitté tillkallas med uppgift att pröva

vissa frågor i anslutning till införande av en arbetsgivarperiod om 14

dagar inom sjukpenningförsäkringen.

Bakgrund

I regeringsförklaringen den 7 mars 1990 uttalade regeringen att lagfäst

sjuklön för de första 14 dagarna av en sjukperiod skulle införas fr.o.m.

den 1 januari 1991. Regeringen beslutade också den 28 juni 1990 om

remiss till lagrådet av ett förslag till lag om sjuklön. Enligt

förslaget skulle arbetsgivaren utge sjuklön till sina anställda under de

första 14 dagarna i en sjukperiod. Uppdragstagare och egenföretagare

skulle inte omfattas av sjuklönesystemet. Lagen avsågs vara tvingande

till arbetstagarens förmån. Från vissa av lagens regler skulle dock

avsteg kunna göras via kollektivavtal som träffats eller godkänts på

förbundsnivå på arbetstagarsidan. Undantag från principen att

arbetsgivaren svarar för sjuklönekostnaderna skulle enligt förslaget

kunna göras beträffande arbetstagare som på grund av sjukdom kunde antas

vara borta från arbetet i särskilt stor omfattning. Företag med få

anställda skulle också ges möjlighet att försäkra sig hos

försäkringskassan mot sådana sjuklönekostnader som företaget kunde drab bas av vid onormalt hög sjukfrånvaro hos de anställda.

I regeringens skrivelse 1990/91:50 om åtgärder för att stabilisera

ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna redogjorde

regeringen för sin avsikt att föreslå utökade möjligheter till

arbetsgivarinträde under de första 14 dagarna av en sjukperiod. Mot den

bakgrunden skulle inte något förslag till lag om sjuklön föreläggas

riksdagen.

Socialförsäkringsutskottet har vid sin behandling av regeringens

proposition (1990/91:59) om vissa ändringar i sjukförsäkringen m.m. i

sitt av riksdagen godkända betänkande (SfU9, rskr.104) uttryckt som sin

uppfattning, att en arbetsgivarperiod inom sjukpenningförsäkringen på 14

dagar skulle innebära ett incitament för arbetsgivarna att reducera

korttidsfrånvarons orsaker. Det skulle också frigöra avsevärda resurser

hos försäkringskassorna för att fortsätta det redan påbörjade arbetet

med att aktivt verka för en tidig rehabilitering av sjukskrivna

försäkrade. Utskottet har uttalat att det finns anledning för regeringen

att snarast återkomma till riksdagen med förslag om att införa en

arbetsgivarperiod på 14 dagar.

Ett berättigat krav i samband med genomförande av en arbetsgivarperiod i

sjukförsäkringen har utskottet bedömt vara att kompensationsnivåerna

blir rättvisa och lika mellan olika grupper på arbetsmarknaden.

Utskottet har också pekat på att ett genomförande av ett förslag om

sjuklön kan framtvinga ändringar i dataprogram m.m. Det är därför

angeläget att tillräcklig tid finns för sådana ändringar innan nya

regler kan träda i kraft. Förslag bör enligt utskottets uppfattning

läggas fram i sådan tid att de kan träda i kraft den 1 januari 1992.

Uppdraget

Den lagrådsremiss med förslag till lag om sjuklön som beslutades av

regeringen den 28 juni 1990 och som granskats av lagrådet bör läggas

till grund för en beredning av en i vissa avseenden förändrad

lagreglering. Riksdagen har som jag tidigare nämnt betonat den viktiga

principen att kompensationsnivåerna blir rättvisa och lika mellan olika

grupper på arbetsmarknaden. Dessa frågor bör som också framhölls i

riksdagsdebatten med anledning av socialförsäkringsutskottets nämnda

betänkande beredas parlamentariskt. Det bör därför uppdras åt en

särskild kommitté att utreda vad som krävs för att en lagstadgad

arbetsgivarperiod skall vara förenlig med kravet på likabehandling av

olika grupper på arbetsmarknaden.

Enligt förslaget i lagrådsremissen skulle för en arbetstagares fordran

på sjuklön gälla vanliga regler avseende lönefordran. Detta innebar

bl.a. att mål mellan arbetstagare och arbetsgivare om tillämpning av den

föreslagna lagen skulle handläggas enligt lagen (1974:371) om

rättegången i arbetstvister och att s.k. tolkningsföreträde enligt 35 §

lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skulle kunna tillämpas

under vissa förutsättningar i rättstvister om sjuklön.

Sjukpenningkommittén lämnade i sitt betänkande (SOU 1981:22) Sjukför säkringsfrågor en skiss till utformning av ett sjuklönesystem. Skissen

innehöll ett förslag till lösning i situationer där arbetsgivaren

vägrade att utge sjuklön till en arbetstagare. Arbetstagaren skulle då

kunna vända sig till försäkringskassan och i stället utfå sjukpenning.

Om arbetsgivarens vägran var oberättigad skulle denne ersätta

försäkringskassan för sjukpenning som utgetts till den anställde. Att

förslaget i lagrådsremissen inte upptog någon motsvarighet till

sjukpenningkommitténs förslag i detta avseende har oroat de fackliga

organisationerna. Organisationerna har därför särskilt kritiserat

förslaget i lagrådsremissen på den punkten. Enligt min uppfattning bör

mot angiven bakgrund någon form av garanti genom socialförsäkringen för

sjukersättningens utbetalning finnas inom ramen för ett system med

sjuklön. En sådan garanti bedömer jag vara viktig för att tillförsäkra

den anställde ett skydd mot oberättigade inskränkningar i sjuklönen. Det

bör därför ingå i kommitténs uppgifter att lämna förslag till en

sjuklönegaranti i sådana situationer. En sjuklönegaranti bör också

förenas med en möjlighet till överprövning av beslut i en sådan fråga.

Lagrådsremissen innehöll vidare förslag till regler i samband med

rapportering från arbetsgivaren till försäkringskassan av sjukfall som

gett rätt till sjuklön. Det är angeläget att finna former för överföring

av sådan information mellan arbetsgivaren och försäkringskassan, som

tillgodoser behovet av att följa utvecklingen av sjukfrånvaron.

Kommittén bör därför överväga om den modell för överföring av

information som föreslås i lagrådsremissen är den mest ändamålsenliga

eller om andra former för överföringen bättre skulle fylla den allmänna

försäkringens behov i det här avseendet. Utgångspunkten bör vara att

modellen är så konstruerad att den är lätt att administrera för såväl

försäkringskassorna som arbetsgivarna.

Kommittén bör arbeta skyndsamt. Med tanke på vad socialförsäkrings utskottet uttalat om att nya regler bör kunna träda i kraft den 1

januari 1992 bör resultatet redovisas senast den 22 mars 1991.

För kommittén skall gälla de allmänna tilläggsdirektiv som utfärdats den

16 februari 1984 till samtliga kommittéer och särskilda utredare

(dir. 1984:5).

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för socialdepartementet

att tillkalla en kommitté - omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

- med högst sju ledamöter för att pröva vissa frågor i anslutning till

införande av en 14-dagars arbetsgivarperiod inom

sjukpenningförsäkringen,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde till

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta femte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Socialdepartementet)