Dir. 1991:59

Grupptalan vid svenska domstolar

Innehåll

Mitt förslag

Den internationella utvecklingen

Behovet av en utredning

Närmare om utredningsuppdraget

Övrigt

Hemställan

Beslut

Dir 1991:59

Beslut vid regeringssammanträde 1991-06-27.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utreda om det

går att förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk som är

gemensamma eller likartade för en större grupp människor. Utredaren bör

överväga möjligheten att beträffande sådana anspråk - som ett komplement

till de traditionella rättegångsreglerna - införa regler om s.k.

grupptalan. Utredaren bör också föreslå de ändringar i övrigt som behövs

i det processuella regelsystemet för att säkerställa möjligheterna att

driva sådana anspråk i domstol. Frågan om ett förbättrat processuellt

rättsskydd i dessa hänseenden bör särskilt övervägas för konsument- och

miljörättsområdena, men det bör stå utredaren fritt att föreslå en

reglering som omfattar även andra rättsområden.

Skälen för mitt förslag

Bakgrunden

Ett grundläggande syfte med det processrättsliga regelsystemet är att ge

möjlighet att i rättegång driva rättsligt grundade anspråk och förhindra

att rättigheter kränks. De processuella reglerna kan härigenom sägas ge

skydd för de rättigheter som enskilda rättssubjekt förfogar över.

Möjligheten att vid domstol ta till vara sina rättigheter har emellertid

också en viktig styrfunktion; vetskapen om att ett rättsligt grundat

anspråk ytterst kan genomdrivas med tvång medverkar till att de allra

flesta i allmänhet frivilligt fullgör sina förpliktelser. Man brukar här

tala om rättegångsordningens handlingsdirigerande funktion.

De rättigheter som rättsordningen skyddar är i allmänhet individuella,

dvs. knutna till enskilda personer, bolag och andra s.k. rättssubjekt.

Rättigheterna kan grundas antingen på avtal och överenskommelser av

skilda slag eller på lagstiftning. Allmänt gäller att dessa rättigheter

har stöd i de grundläggande principer på vilka samhällsordningen vilar,

t.ex. avtalsfriheten, äganderätten och de medborgerliga fri- och

rättigheterna.

Med det moderna samhällets framväxt har nya behov och anspråk gjort sig

gällande som det är svårt att tillgodose inom ramen för det

traditionella processuella regelsystemet. Den utvecklingen har

väsentligen sin grund i det sätt på vilket produktion och konsumtion

sker i dagens samhälle. På t.ex. arbetslivs-, hyres-, konsument- och

miljöområdena omfattas numera stora grupper människor av samma eller

liknande avtal eller berörs av samma eller likartade händelser.

I den utsträckning lagstiftningen på dessa områden medför rättigheter

och skyldigheter för enskilda är det i och för sig möjligt att

genomdriva sådana anspråk med nuvarande regler. Flera av anspråken

skiljer sig emellertid till sin typ från de rättigheter som

rättsordningen i dag skyddar genom att de i praktiken inte låter sig

individualiseras på samma sätt.

Exempel på detta är sådana ofta ganska allmänt formulerade samhälleliga

mål eller rättigheter som t.ex. rätten till en god miljö och skyddet mot

diskriminering eller grundlagsstridiga inskränkningar i medborgarnas

fri- och rättigheter. Det är här fråga om rättigheter och anspråk som är

gemensamma för alla medborgare eller för stora grupper inom befolk ningen. Även i andra sammanhang, t.ex. inom arbets- och hyresrätten,

finns ett starkt gemensamt intresse av att vissa individuella anspråk

kan genomdrivas på ett ändamålsenligt sätt.

Svårbevakade gruppintressen uppkommer inte bara i situationer av nyss

angivna slag. En olyckshändelse, en farlig produkt, ohederliga

affärsmetoder eller en miljöfarlig verksamhet kan drabba många personer

på ett likartat sätt och tillskapa en grupp som inte har annat gemensamt

än att gruppens medlemmar har drabbats på ett likartat sätt och har

liknande anspråk mot t.ex. ett företag eller ett affärsdrivande verk.

Grupper av detta slag kan vara svåra att avgränsa på så sätt att det

inte går att exakt avgöra vilka personer som ingår i gruppen. Den blir

alltså diffus till sin omfattning. Det kan också lätt hända att ingen i

gruppen känner sig tillräckligt motiverad att själv vidta några åtgärder

för att nå rättelse; man väntar på att någon annan skall agera. Samma

sak kan inträffa vid s.k. fragmentariska intressen, dvs. då det

individuella anspråket är så litet att en process framstår som alltför

riskfylld med hänsyn till bl.a. rättegångskostnaderna. Samtidigt kan

skadan för gruppen i dess helhet - och vinsten för den som föranlett

skadan - uppgå till betydande belopp. Bristen på adekvata processuella

regler i situationer av detta slag kan härigenom medverka till

uppkomsten av oseriös affärsverksamhet och vårdslöst handlande. Att det

vanliga processuella förfarandet inte utnyttjas i de nu nämnda

situationerna hänger också samman med att den enskilde ofta befinner sig

i underläge då det gäller processuell erfarenhet, kunskaper och

ekonomiska resurser.

Ett förbättrat processuellt rättsskydd för gruppintressen av nu nämnt

slag skulle sannolikt leda till att de enskilda får sina anspråk bättre

tillgodosedda och att sådana oönskade beteenden som orsakat anspråken

motverkas. I motsvarande mån skulle möjligheterna förbättras för

statsmakterna att genom lagstiftning påverka utvecklingen på de

rättsområden som här avses. De materiella lagarnas genomslagskraft är

beroende av att det processuella rättsskyddet är heltäckande. På sikt

leder därför en effektiv process till att regelbrotten - och därmed

också antalet rättegångar - minskar.

När tanken på att införa grupptalan i Sverige hittills har diskuterats,

har ibland uttalats farhågor för att ett sådant institut skulle öka

risken för processer angående företagens produkter och

produktionsmetoder och härigenom vara till nackdel för näringslivet. Jag

hyser inte den oron. Tvärtom ser jag det så att grupptalan kan vara till

fördel för näringslivet. Den nuvarande ordningen kan bl.a. leda till

upprepade processer i samma ämne eller ohanterligt stora processer som

drar onödiga resurser i tid och kostnader för företagen. En möjlighet

till grupptalan kan också stärka den seriösa företagsamhetens ställning

genom att osund konkurrens stävjas. De nuvarande processuella

begränsningarna såvitt avser dessa anspråk ger större möjligheter för

den oseriöse företagaren att opåtalat bedriva t.ex. miljöfarlig

verksamhet eller lura kollektivet och på så sätt skaffa sig en

konkurrensfördel gentemot andra företagare. Regler om grupptalan kan

också tänkas bli utformade så att de kan utnyttjas av en grupp

företagare.

Den internationella utvecklingen

I flera andra länder har frågor om kollektiva, diffusa och

fragmentariska anspråk uppmärksammats under senare år och olika åtgärder

har vidtagits för att förbättra möjligheterna att föra processer om

sådana anspråk. De ändringar som har gjorts skiftar givetvis från land

till land. Såvitt gäller mindre anspråk kan för svensk del nämnas den år

1974 införda s.k. småmålslagen som genom att radikalt begränsa de

ersättningsgilla rättegångskostnaderna i mål om mindre värden

förbättrade möjligheterna att driva sådana mål. Sådana exempel finns

också utomlands. Men annars har en gemensam linje i lagstiftningsarbetet

i allmänhet varit att söka vidga möjligheterna för grupper av personer

att föra talan vid domstol rörande anspråk som kan betecknas som

kollektiva. Denna vidgade talerätt har med ett svenskt ord kommit att

kallas grupptalan.

I USA och England har det sedan länge funnits regler om grupptalan

(class action) i domstolarnas praxis eller i skriven lag. I andra

länder, t.ex. Australien, Brasilien, Canada, Indien, Israel och Kina,

har liknande regler införts under senare tid. Även inom EG har frågorna

diskuterats, men några för medlemsstaterna bindande beslut har inte

fattats. I EGs konsumentpolitiska program för åren 1990 - 1992 anges

emellertid att särskild uppmärksamhet skall ägnas frågan om grupptalan

för konsumenter. Flera av EGs medlemsstater har också sökt anpassa

rättstillämpningen eller lagstiftningen till de nya förhållandena. I

Frankrike har regler införts om rätt för en organisation att föra talan

på en grupps vägnar. I Nederländerna har domstolarna utan särskilt stöd

i lag vidgat möjligheten att föra talan om kollektiva anspråk genom att

ge organisationer möjlighet till ett slags grupptalan och dessa

möjligheter har numera kodifierats.

Inom ramen för Europarådet pågår arbete med en konvention om ersättning

för skada som har föranletts av miljöfarlig verksamhet. I det

sammanhanget övervägs bestämmelser om organisationers rätt att föra

talan vid domstol eller inför behörigt administrativt organ i mål eller

ärenden som avser begränsning eller förbud av miljöfarlig verksamhet

eller åläggande att återställa skadad miljö.

I Danmark, Finland, Island och Norge finns inte några särskilda regler

om grupptalan, men organisationer har i Norge betydligt vidare

möjligheter än i Sverige att agera i domstol. Frågor om grupptalan har

dock diskuterats mellan de nordiska länderna i olika sammanhang. På

initiativ av ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor inom Nordiska

Ministerrådet anordnades år 1989 ett seminarium om grupptalan i

konsumentmål (se NEK-rapport 1990:7). Nordiska överläggningar har ägt

rum år 1990 för att kartlägga intresset för och behovet av gemensamma

nordiska regler om grupptalan. Frågorna har också aktualiserats inom

Nordiska Rådet, som vid sin 39:e session år 1991 rekommenderade Nordiska

Ministerrådet att utreda möjligheterna att införa gemensam nordisk

lagstiftning avseende grupptalan i konsumentmål.

Behovet av en utredning

Som tidigare nämndes infördes på 1970-talet genom småmålslagen för bättrade möjligheter för enskilda personer att vid domstol göra gällande anspråk om mindre värden. Men bortsett från detta har man i Sverige

först under 1980-talet börjat diskutera frågan om att genom process rättsliga reformer skapa ett bättre rättsskydd för sådana anspråk som

här avses. I förgrunden har konsumentintressena stått, men även i fråga

om t.ex. miljöskydd och diskriminering har skyddet för kollektiva

intressen ansetts böra förbättras. En utförlig presentation av ämnet och

de frågor som berörs av en rättslig reglering på området finns i

professor Per Henrik Lindbloms monografi Grupptalan. Det

anglo-amerikanska class actioninstitutet ur svenskt perspektiv

(Stockholm, 1989).

I en skrivelse till justitie- och civildepartementen den 6 mars 1990 tog

konsumentverket upp frågan om konsumentombudsmannens (KO) medverkan i

tvistemål med kollektivt intresse. Verket anser att tiden nu är mogen

att tillerkänna KO talerätt i tvistemål som har intresse på

konsumentområdet (se även SOU 1978:40 Tvistlösning på konsumentområdet).

En sådan talan bör enligt konsumentverket gälla bl.a. kollektiva

intressen, t.ex. när tvisten berör en stor grupp konsumenter. Som

exempel anger verket tvister mellan konsumenter och näringsidkare om

skadestånd, bl.a. vissa fall av produktskador, tvister med kreditinsti tut eller postorderföretag eller tvister som rör rättsförhållandet

mellan konsumenter och allmänna inrättningar, såsom tvister rörande

tele-, el- eller vattenabonnemang.

På miljöområdet övervägs frågan om att vidga allmänhetens inflytande

över prövningen av miljöskyddsärenden och formerna för detta av

miljöskyddskommittéen (se prop. 1990/91:90 s. 139 f). Kommittén skall

bl.a. pröva om miljöorganisationerna bör ges talerätt i miljöskydds ärenden samt beakta på vilket sätt en samlad miljölagstiftning kommer

att påverka miljövårdens organisation.

Även på diskrimineringsområdet har frågan om hur man skall behandla

kollektiva intressen i processuellt hänseende övervägts i skilda samman hang.

Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet tog upp frågan i sin

slutrapport (SOU 1989:14) Mångfald mot enfald, del II. Kommissionen

ansåg (s. 97) att möjligheten borde övervägas att vid brottet hets mot

folkgrupp införa en rätt till skadestånd med möjlighet att genom

grupptalan framföra anspråken. Kommissionen framhöll dock att frågan

förutsatte noggranna överväganden och att dessa lämpligen borde göras i

ett större sammanhang. Även diskrimineringsombudsmannen (DO) har

understrukit behovet av särskilda skadeståndsregler och regler om

grupptalan vid brottet hets mot folkgrupp. I en skrivelse till invand rarministern den 24 november 1989 med anledning av kommissionens nyssnämnda förslag framhåller DO att det skulle vara värdefullt om den

av FNs rasdiskrimineringskonvention föreskrivna skadeståndsrätten för

svenskt vidkommande kunde tillgodoses genom att institutet grupptalan

infördes i svensk rätt.

Jämställdhetsutredningen, som utvärderade 1979 års jämställdhetslag, tog

i sitt betänkande (SOU 1990:41) Tio år med jämställdhetslagen upp frågan

om grupptalan i diskrimineringstvister i arbetslivet. Enligt utredningen

kunde ett behov av grupptalan framför allt föreligga i mål om

lönediskriminering. Utredningen ansåg att det i och för sig var möjligt

att införa någon form av grupptalan i dessa tvister men att frågan borde

övervägas i ett större sammanhang.

I viss utsträckning finns redan i dag processuella regler som syftar

till att tillgodose kollektiva intressen. Av särskilt intresse är den

försöksverksamhet med möjlighet till ett slags grupptalan som helt

nyligen inletts vid allmänna reklamationsnämnden (se SFS 1991:194).

Verksamheten innebär att KO eller, om KO väljer att inte att föra talan,

en sammanslutning av konsumenter eller löntagare får föra talan vid

nämnden för en grupp konsumenter mot en näringsidkare i syfte att

utverka nämndens rekommendation till näringsidkaren att vidta en viss

åtgärd. Nämnden skall i sådana fall redan ha rekommenderat närings idkaren att fullgöra samma åtgärd gentemot en konsument. En förutsätt ning är också att en nämndens rekommendation till förmån för konsu menterna är påkallad från allmän synpunkt. En rekommendation från

nämnden har dock inte samma rättsföljder som ett domstolsavgörande; den

vinner t.ex. inte rättskraft och den kan inte heller verkställas.

Försöksverksamheten vid nämnden skall pågå till utgången av juni 1993.

I sammanhanget bör också nämnas den anpassning som för närvarande sker i

förhållande till EG på flera områden vad gäller myndigheternas tillsyn

och kontroll. Utvecklingen går i riktning mot att myndigheternas

förhandsgranskning av produkter som säljs på marknaden avvecklas.

Företagen skall själva se till att deras produkter är säkra och

funktionsdugliga. Detta ställer ökade krav på konsumenterna att själva

agera - genom rättegång eller på annat sätt - om en produkt förorsakar

skada eller på annat sätt inte motsvarar förväntningarna. Också i ljuset

härav kan grupptalan vara av stort intresse.

Mot den här redovisade bakgrunden anser jag att tiden nu är mogen att få

en samlad bedömning av reformbehovet i processuellt hänseende vad gäller

kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråk på olika rättsområden och

av vad som kan göras för att förbättra de processuella möjligheterna att

tillgodose sådana anspråk. Jag föreslår att en särskild utredare

tillkallas för att överväga dessa frågor.

Närmare om utredningsuppdraget

Som tidigare nämnts har frågan om grupptalan främst diskuterats på

områden där förhållandena är likartade för stora grupper människor. De

rättsområden som har nämnts för svenskt vidkommande har varit bl.a.

konsumenträtten, miljörätten, hyresrätten, arbetsrätten och de

medborgerliga fri- och rättigheterna. Utredaren bör kartlägga

reformbehovet i första hand på de nu angivna områdena. Det bör

emellertid stå utredaren fritt att undersöka behovet även på andra

områden. I samband med det uppmärksammade tvistemålet mot vissa

styrelseledamöter i Aktiebolaget Fermenta har t.ex. frågan om kollektiv

skadeståndstalan för aktieägare diskuterats.

En möjlighet till grupptalan torde - med hänsyn inte minst till de

ämnesområden som främst står i blickpunkten - i första hand vara av

intresse för tvistemålsprocessens del. Men det kan också tänkas att en

motsvarande möjlighet att föra talan kan vara till fördel inom ramen för

en brottmålsprocess, nämligen om en grupp målsägande har ett gemensamt

intresse av att driva ett åtal mot en person, t.ex. för hets mot

folkgrupp. Även för förvaltningsprocessens del kan det tänkas - låt vara

undantagsvis - vara till fördel att kunna föra en grupptalan, inte minst

i processekonomiskt syfte. Utredaren bör mot denna bakgrund inte vara

låst till vissa typer av domstolsprocesser vid sina övervägandena.

Kartläggningen av reformbehovet måste givetvis ha som utgångspunkt hur

anspråk på dessa områden hanteras i dag enligt gällande regler.

Utredaren bör beskriva de nuvarande möjligheterna att driva sådana

anspråk hos rättsliga instanser, t.ex. i form av pilotmål eller genom

att man vänder sig till en statlig ombudsman på det aktuella

rättsområdet, och i vilken utsträckning dessa möjligheter i praktiken

utnyttjas. En sådan jämförelse bör kunna tjäna som underlag vid

bedömningen av hur stort behovet är av kompletterande regler på de

områden som är aktuella.

Utredaren bör bilda sig en uppfattning om det ungefärliga antalet

tvister som skulle komma att prövas i domstol eller motsvarande på olika

rättsområden, om nya regler införs som förbättrar skyddet för gemensamma

anspråk. En sådan uppskattning av tvisternas antal kan antas få

betydelse för frågan om nya regler över huvud taget bör införas på ett

rättsområde. En utgångspunkt för utredningsarbetet bör vara att endast

om det finns mera påtagligt behov av nya regler skall utredningsarbetet

utmynna i konkreta förslag till åtgärder.

Finner utredaren att behov av nya regler föreligger på ett visst

rättsområde för att förbättra det processuella skyddet för gemensamma

eller likartade anspråk, skall utredaren föreslå de åtgärder som behövs för att skyddet skall kunna tillgodoses. I första hand bör - i ljuset av

de internationella erfarenheterna - övervägas möjligheten att införa

regler om grupptalan. Det bör emellertid stå utredaren fritt att

överväga även andra lösningar eller lägga fram förslag som avviker från

de nu existerande utländska modellerna av grupptalan. Ett sådant

alternativ som kan övervägas är att de gemensamma anspråken i samband

med en tvist handhas av någon som har ställning motsvarande en

förvaltare i konkurs. Andra alternativ kan vara att införa särskilda

rättskraftsregler eller bevisregler som ett komplement till de nu

gällande rättsreglerna på området. Det är inte heller givet att det

alternativ som väljs för ett område bör överensstämma med vad som bör

gälla på ett annat område.

Varje rättsområde får bedömas efter sina särskilda förutsättningar och

behov. Samtidigt är det givetvis önskvärt att ha såvitt möjligt överens stämmande regler för olika rättsområden.

En viktig fråga är hur ingående en reglering av grupptalan bör vara. En

möjlighet kan vara att ha en gemensam och allmänt hållen grundläggande

reglering, vars tillämpning på olika områden får utvecklas närmare i

domstolarnas praxis. Regler om grupptalan har utomlands ofta vuxit fram

i rättstillämpningen, och frågan är om inte en kombination av en

grundregel och utfyllande praxis har fördelar på sikt också i vårt land,

där lagstiftning annars är det vanligaste medlet att åstadkomma

förändringar. Kan utredaren finna en sådan mera heltäckande möjlighet

till grupptalan, är detta givetvis en fördel.

En annan väsentlig fråga när det gäller grupptalan är hur själva

talerätten bör utformas. En indelning som brukar göras är att skilja

mellan enskild grupptalan, organisationstalan och statlig grupptalan. I

de första fallen är det enskilda personer eller organisationer som för

talan på hela gruppens vägnar. I det senare fallet är det t.ex. en

statlig ombudsman eller myndighet som på ett visst rättsområde driver

tvister av kollektiv karaktär.

Utredaren bör vara oförhindrad att pröva vilken eller vilka typer av

grupptalan som passar bäst på de rättsområden där sådana förändringar

övervägs. På vissa områden, t.ex. konsument- och diskriminerings områdena, finns redan i dag statliga ombudsmän med erfarenhet av

rättsliga tvister på området. Det ligger då nära till hands att ge dessa

ombudsmän möjlighet att föra talan på en grupps vägnar. En sådan ordning

utesluter givetvis inte att även enskilda och organisationer får en

motsvarande möjlighet. I själva verket kan det ligga ett särskilt värde

i att hålla möjligheterna öppna för fler än en form av grupptalan. Det

hänger samman med att utsikterna att få företag och andra rättssubjekt

att självmant följa lagstiftningen på ett visst område sannolikt ökar ju

fler och starkare intressenter som har rättsliga möjligheter att ingripa

i händelse av t.ex. en skadeståndsgrundande handling.

Grupptalan brukar ses som ett medel för ett kollektiv av konsumenter

eller skadelidande att hävda sina anspråk mot en näringsidkare.

Utredningsarbetet bör också ha i första hand den inriktningen. Men det

bör stå utredaren fritt att föreslå regler som medger grupptalan även på

näringsidkarsidan.

En fråga av betydelse för utredningsarbetet blir de processuella

reglernas förhållande till den materiella rätten. Utgångspunkten är här

att det i princip inte bör ligga inom ramen för utredningsuppdraget att

föreslå ändringar i rättsregler av materiell karaktär. Å andra sidan kan

naturligtvis utredaren finna att vissa ändringar i den materiella rätten

avsevärt skulle förbättra de processuella reglernas genomslagskraft

eller göra det möjligt att införa t.ex. regler om grupptalan på ett

visst rättsområde där det behövs. Utredaren bör då vara oförhindrad att

ange de ändringar som kan behöva göras i de materiella reglerna utan att

för den skull behöva lämna detaljerade författningsförslag i den delen.

Särskilt vad gäller frågor om bestämmande och fördelning av skadestånd

kan det finnas skäl att överväga behovet av att ändra gällande skade ståndsrättsliga principer.

Som framgått av det hittills sagda är institutet grupptalan en för

svenska rättsförhållanden ny rättsfigur, även om det finns företeelser i

svensk rätt som på olika sätt fyller ett liknande behov. Det innebär att

flera grundläggande processuella principer i vår rättegångsordning

sannolikt måste modifieras, om en möjlighet till grupptalan skall

införas i svensk rätt. Det får ankomma på utredaren att föreslå de

ändringar som är nödvändiga för att infoga grupptalan på ett

ändamålsenligt sätt i det rättsliga regelsystemet.

En lagtekniskt viktig fråga är om talerätten vid grupptalan skall

utformas som en förbudstalan, en fastställelsetalan eller en

fullgörelsetalan. Den frågan bör lämpligen bedömas utifrån behovet på

varje särskilt rättsområde. Inget hindrar naturligtvis, om det bedöms

lämpligt, att lagstiftningen öppnar möjlighet för fler än en av dessa

taleformer på ett och samma rättsområde. Andra frågor som utredaren

sannolikt måste ta ställning till gäller förfaranderegler i vidsträckt

bemärkelse samt frågor om rättskraft och verkställighet. Hit hör bl.a.

frågan om enskilda personer som omfattas av ett gruppanspråk skall ges

möjlighet att ställa sig utanför gruppen för att därigenom undgå att

träffas av domens rättskraft. Frågor rörande domarens och partsombudens

roller i rättegången måste också övervägas. Vidare kan en möjlighet till

grupptalan komma att påverka nuvarande regler om rättegångskostnadernas

fördelning, delgivning och fullföljd till högre instans. Utredaren bör vara fri att föreslå de ändringar som behövs i dessa och andra

närliggande hänseenden.

Övrigt

Utredaren bör samråda med miljöskyddskommittén (ME 1989:03) vad gäller

frågor med anknytning till miljöområdet.

För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och

särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir.

1984:05) och angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten

(dir. 1988:43).

Utredningsarbetet skall redovisas före den 1 september 1993.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för justitiedepartementet

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) - för att utreda om det går att förbättra möjligheterna att i

domstol driva anspråk som är gemensamma eller likartade för en större

grupp människor,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

den särskilde utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)