Dir. 1991:71

Översyn av redovisningslagstiftningen

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1991-08-22

Mitt förslag

Bakgrund

En allmän översyn av redovisningslagstiftningen

Närmare om utredningsuppdraget

Övrigt

Hemställan

Beslut

Dir. 1991:71

Beslut vid regeringssammanträde 1991-08-22

Statsrådet Göransson anför efter samråd med statsrådet Åsbrink.

Mitt förslag

En kommitté tillkallas för att göra en allmän översyn av

redovisningslagstiftningen. En huvuduppgift för kommittén bör vara att

överväga vilka lagändringar och andra åtgärder som är påkallade för att

anpassa lagstiftningen till den snabba utveckling som ägt rum på

redovisningsområdet såväl i Sverige som internationellt. Det bör däremot

inte vara kommitténs uppgift att föreslå sådana lagändringar som har ett

direkt samband med de förhandlingar om ett EES-avtal som för närvarande

pågår.

Kommittén bör vidare ta upp bl.a. följande frågor.

* Vilka syften skall redovisningslagstiftningen tillgodose? Finns det

exempelvis anledning att ompröva sambandet mellan redovisning och

beskattning?

* Är den nuvarande uppdelningen av redovisningslagstiftningen i dels en

generell bokföringslag, dels olika associationsrättsliga lagar

ändamålsenlig eller bör en annan formell struktur övervägas?

* I vilken utsträckning bör lagstiftningen ha karaktär av ett ramverk

som fylls ut av normgivning av annat slag?

* Vilka principer bör gälla för sådan kompletterande normgivning som

sker genom rekommendationer av olika expertorgan på redovisningsområdet?

* Vilka sanktionsmöjligheter bör finnas vid avvikelse från bindande

regler och andra normer på redovisningsområdet?

Bakgrund

Bokföringslagen (1976:125) är den centrala författningen på

redovisningsområdet. Den fungerar som generell redovisningslag och

upptar därför ett grundläggande regelsystem som, med undantag för

jordbruksrörelse i vissa fall, är gemensamt för alla företag. Enligt 1 §

bokföringslagen är således bl.a. alla aktiebolag, handelsbolag och

ekonomiska föreningar bokföringsskyldiga. Bokföringsplikten skall

fullgöras genom löpande bokföring (4-10 §§) som för varje räkenskapsår

avslutas med ett årsbokslut (11-21 §§). Årsbokslutet skall bestå av

resultaträkning och balansräkning. Resultaträkningen skall i sammandrag

redovisa samtliga intäkter och kostnader i rörelsen under räkenskapsåret

samt lämna en med hänsyn till rörelsens förhållanden tillfredsställande

redovisning för hur räkenskapsårets resultat har uppkommit.

Balansräkningen skall i sammandrag redovisa rörelsens samtliga

tillgångar och skulder samt eget kapital i rörelsen vid räkenskapsårets

utgång, den s.k. balansdagen. I resultaträkningen och balansräkningen

skall dessutom lämnas uppgifter och upplysningar om vissa närmare

angivna omständigheter av betydelse för att bedöma rörelsens resultat

och ställning.

Med årsbokslut avses i bokföringslagen en bokföringsskyldigs officiella

men inte offentliga redovisning. I fråga om företagens skyldighet att

avge offentlig redovisning (årsredovisning) finns bestämmelser i

aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

och lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag.

Enligt bestämmelser i 11 kap. aktiebolagslagen består ett aktiebolags

årsredovisning av resultaträkning, balansräkning och

förvaltningsberättelse. Resultaträkningen skall belysa hur

rörelseresultatet -- vinst eller förlust -- har uppkommit.

Balansräkningen skall ange bolagets ställning vid räkenskapsåret s utgång. I förvaltningsberättelsen skall lämnas uppgifter om vissa

förhållanden som inte framgår av resultat- eller balansräkningen. Sådana

bolag som är skyldiga att ha auktoriserad revisor skall till

förvaltningsberättelsen foga en s.k. finansieringsanalys, som anger

bolagets finansiering och kapitalinvesteringar under räkenskapsåret.

Sådana bolag skall också avge delårsrapport. Vidare föreskrivs att

moderbolag i koncern skall avge koncernredovisning bestående av

koncernresultaträkning och koncernbalansräkning.

Aktiebolagslagens regler om årsredovisning innehåller inte fullständiga

bestämmelser om aktiebolags offentliga redovisning. De fylls i stället

ut av de mera detaljerade bestämmelserna i bokföringslagen som gäller

även för den offentliga redovisningen. På motsvarande sätt förhåller det

sig beträffande övriga företagsformer. Reglerna om årsredovisning i 11

kap. aktiebolagslagen och de motsvarande bestämmelserna i lagen om

ekonomiska föreningar och i lagen om årsredovisning m.m. i vissa företag

kan därför sägas fungera som komplement till bokföringslagens

bestämmelser om årsbokslut.

Även om bokföringslagen innehåller åtskilliga detaljbestämmelser om både

den löpande bokföringen och årsbokslutet har den i betydande

utsträckning karaktär av ramlag. I väsentliga avseenden hänvisar lagen

sålunda till begreppet god redovisningssed. Bl.a. föreskrivs i 2 § att

bokföringsskyldigheten skall fullgöras på sätt som överensstämmer med

god redovisningssed. Vid fastställande av god redovisningssed skall

enligt lagens förarbeten stor hänsyn tas till en faktiskt förekommande

praxis hos en kvalitativt representativ krets bokföringsskyldiga (prop.

1975:104, s. 148).

I syfte att bl.a. tillgodose behovet av auktoritativa besked i fråga om

vad som är god redovisningssed inrättades bokföringsnämnden år 1976. I

förarbetena (prop. 1975:104, s. 148) framhölls i det sammanhanget att de

uttalanden som görs av den praktiskt och teoretiskt verksamma expertisen

på redovisningsområdet givetvis har stor betydelse för innebörden av

begreppet god redovisningssed. Som exempel på denna expertis nämndes den

av Sveriges Industriförbund administrerade Näringslivets Börskommitté

och Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR (FAR). Det ansågs emellertid

angeläget att också företrädare för det allmänna genom bokföringsnämnden

skulle få tillfälle att påverka bedömningen av vad som är god

redovisningssed. Nämnden förutsattes komma att få ett stort inflytande

på hur frågor om god redovisningssed skall bedömas i olika situationer.

En annan uppgift för nämnden angavs vara att mot bakgrund av den

ständiga utvecklingen på redovisningsområdet anpassa praxis och med

hänsyn härtill utforma vad som är god redovisningssed.

Bokföringsnämnden är en statlig myndighet, som enligt sin instruktion

har till uppgift att främja utvecklingen av god redovisningssed i

företagens bokföring och offentliga redovisning samt att utarbeta

allmänna råd inom sitt ansvarsområde. Som redan nämnts har även FAR och

i viss utsträckning Näringslivets Börskommitté utfärdat rekommendationer

på redovisningsområdet.

År 1989 bildade staten -- genom bokföringsnämnden -- samt FAR och

Sveriges Industriförbund ett gemensamt organ som skall ha till uppgift

att utveckla de redovisningsnormer som bör gälla för vissa större, s.k.

publika företag. De tre initiativtagarna bildade därvid en stiftelse,

vars styrelse i sin tur har utsett ett särskilt expertorgan,

redovisningsrådet. I och med att redovisningsrådet har påbörjat sin

verksamhet har såväl FAR som Näringslivets Börskommitté upphört att

utfärda rekommendationer på redovisningsområdet. Också bokföringsnämnden

avsågs kunna i princip upphöra med att utfärda rekommendationer avseende

frågor som direkt tar sikte på de publika företagen. Någon inskränkning

i bokföringsnämndens auktoritet som normbildare på redovisningsområdet

har däremot inte varit avsedd (se prop. 1988/89:150, bil. 3, LU36).

En allmän översyn av redovisningslagstiftningen

Den nu gällande bokföringslagen kom till genom lagstiftning år 1976 och

har under åren därefter inte genomgått några mera omfattande ändringar.

Samtidigt har en snabb och dynamisk utveckling ägt rum på

redovisningsområdet. Denna utveckling har drivits fram av såväl

företagen själva som revisorskåren och de organ som ålagts eller åtagit

sig en normbildande roll. En omfattande allmän debatt om

redovisningsfrågor har förekommit. Det kan också konstateras att

företagens årsredovisningar i dag ser annorlunda ut och får del av en

större uppmärksamhet än vad som var fallet för 15 år sedan. Utvecklingen

har inneburit att begreppet god redovisningssed i bokföringslagen i

flera avseenden har förändrats sedan bokföringslagen kom till. Det är

också mycket som talar för att praxis i vissa fall inte helt

överensstämmer med bokföringslagens regler.

Den svenska normgivningen på redovisningsområdet kan inte ses fristående

från omvärlden utan är beroende av den internationella utvecklingen. Om

den svenska redovisningslagstiftningen avviker alltför mycket från vad

som gäller i andra jämförbara länder, får det genomslag både på de

svenska företagens konkurrenskraft och på utländska företags vilja att

investera i vårt land. Mot bakgrund härav har riksdagen i ett särskilt

avseende, nämligen beträffande bokföringslagens bestämmelser om

avskrivning av goodwill, förklarat sig utgå från att redovisningsrådet

om så befinns motiverat tar erforderliga initiativ för att få en ändring

av bokföringslagen till stånd (bet. 1989/90:LU18). Frågan har att göra

med bestämmelserna om koncernredovisning, ett område där de svenska

redovisningsreglerna är knapphändiga och behovet av en internationell

samordning är särskilt stort.

Flera organ, bl.a. den världsomfattande International Accounting

Standards Committee (ISAC), verkar för internationell samordning på

redovisningsområdet. Inom EG har på bolagsrättens område utarbetats ett

omfattande regelverk med viktiga inslag av redovisningsnormgivning. Ett

fjärde bolagsrättsdirektiv med regler om årsredovisning antogs år 1978.

Ett sjunde bolagsrättsdirektiv med regler om koncernredovisning antogs

år 1983. De förhandlingar som nu pågår om ett EES-avtal och i vilka

Sverige deltar förs med utgångspunkt i bl.a. dessa direktiv. Det

skulle sannolikt bli nödvändigt att som en direkt följd av ett sådant

avtal göra vissa ändringar i den svenska redovisningslagstiftningen.

Dessa lagändringar har en särskild kommitté, aktiebolagskommittén (Ju

1990:08), fått i uppgift att utarbeta förslag till. Oavsett

aktiebolagskommitténs arbete, som i detta avseende närmast torde

innebära en minimianpassning till EG-rätten på området, finns det ett

behov av att modernisera reglerna och att ta ett brett grepp över frågan

om vad den ökade internationaliseringen bör föranleda i fråga om vår

egen redovisningslagstiftning. Också inom OECD och FN bedrivs ett arbete

rörande redovisningsnormer. OECD har bl.a. lagt fast vissa riktlinjer

för internationella företags informationsgivning. Enligt min bedömning

är en anpassning av vår lagstiftning till den internationella

utvecklingen såväl inom som utanför EG på sikt ofrånkomlig.

Behovet av en översyn av redovisningslagstiftningen har uppmärksammats

av bokföringsnämnden i en skrivelse till justitiedepartementet (Dnr

90-2074). I skrivelsen föreslår bokföringsnämnden att en utredning

tillsätts med uppgift att genomföra en allmän översyn av

redovisningslagstiftningen. Enligt nämnden bör en sådan utredning bl.a.

ta ställning till vilka syften som företagens redovisning främst skall

tillgodose och behovet av förändringar i lagstiftningens formella

struktur. Nämnden anser också att utredningen bör lägga fram förslag om

anpassning av den svenska lagstiftningen till vad som gäller inom EG.

Vidare föreslår bokföringsnämnden vissa ändringar i bokföringslagen i

syfte att precisera normgivande organs ställning på redovisningsområdet.

Bokföringsnämndens skrivelse har remissbehandlats. Ett stort antal

remissinstanser biträder uppfattningen att det behövs en allmän översyn

av redovisningslagstiftningen. Nämndens förslag i övrigt har fått ett

blandat mottagande av remissinstanserna.

Som jag redan har påpekat har bokföringslagen och redovisningsreglerna i

den associationsrättsliga lagstiftningen varit i stort sett oförändrade

under många år. Samtidigt har såväl inom landet som internationellt en

snabb och i sak betydande utveckling ägt rum på redovisningsområdet. Jag

anser därför att tiden nu är mogen för en allmän översyn av den svenska

redovisningslagstiftningen. I Finland och Norge pågår det för övrigt

redan arbeten med översyn av redovisningslagstiftningen.

Jag vill i detta sammanhang också nämna att redovisningsrådet i maj 1991

har tagit fram ett utkast till rekommendation om koncernred ovisning. I en särskild skrivelse till justitiedepartementet (dnr

91-1389) har rådet redogjort för hur rekommendationen i olika hänseenden

förhåller sig till dagens svenska redovisningslagstiftning. På flera

punkter kan det ifrågasättas om den föreslagna rekommendationen stämmer

överens med gällande lagregler på området. Detta gäller även i fråga om

en så grundläggande tankegång i lagstiftningen som att koncernredo visningen i princip skall utgöra ett sammandrag av de enskilda

koncernbolagens redovisningshandlingar. Vad som har anförts i

redovisningsrådets skrivelse bekräftar vad jag redan har framhållit

beträffande utredningsbehovet.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag att en kommitté

tillkallas för att göra en översyn av redovisningslagstiftningen. En

huvuduppgift för kommittén bör vara att anpassa lagstiftningen till den

utveckling som har ägt rum på området i Sverige och i omvärlden.

Kommittén bör dock inte ha till uppgift att föreslå de lagändringar som

har direkt samband med nu pågående förhandlingar om ett EES-avtal.

Enligt min mening är det mera ändamålsenligt att denna uppgift, som

måste utföras skyndsamt och som kräver särskild aktiebolagsrättslig

kompetens, får slutföras av aktiebolagskommittén. Bortsett från denna

inskränkning bör kommittén ha stor frihet att föreslå sådana

lagändringar och andra åtgärder som behövs för att få en för framtiden

väl fungerande redovisningslagstiftning. Några allmänna riktlinjer för

utredningsarbetet anser jag därutöver inte påkallade. I det följande

kommer jag dock att peka på några punkter som jag anser att kommittén

särskilt bör uppmärksamma. För att få ytterligare underlag för sitt

arbete bör kommittén vidare tillgodogöra sig de synpunkter som framförts

i bokföringsnämndens nyssnämnda skrivelse och de remissyttranden som

avgivits däröver. Därjämte bör kommittén ta del av den tidigare nämnda

skrivelsen från redovisningsrådet och följa upp resultatet av det arbete

som pågår inom rådet med utarbetandet av en rekommendation om

koncernredovisning.

Närmare om utredningsuppdraget

Som jag nyss har anfört bör det vara en huvuduppgift för kommittén att

söka modernisera och anpassa redovisningslagstiftning en till den utveckling som har ägt rum såväl här i landet som

internationellt. Enligt min mening är det naturligt att kommittén därv id tar ställning till flera grundläggande frågor, däribland följande.

Vilka olika syften skall företagens redovisning tillgodose? Vilka

värderingsprinciper skall gälla? Skall affärshändelser redovisas med

hänsyn till ekonomisk effekt eller till formell uppläggning (substance

over form)? Hur bör de särskilda problem lösas som hör samman med

bokföringens datorisering?

En annan viktig fråga som jag vill kommentera särskilt är den som gäller

sambandet mellan redovisning och beskattning. I Sverige har företagens

årsredovisningar traditionellt tjänat som underlag också för

beskattningen, ett system som utan tvivel har åtskilliga fördelar,

inte minst för det stora antalet mindre företag. I flera andra länder,

t.ex. Danmark, Storbritannien och Förenta Staterna, tillämpas emellertid

i vissa fall särskilda värderingsregler m.m. som grund för företagens

beskattning. I den reformerade företagsbeskattning som infördes den 1

juli 1990 har kopplingen mellan redovisning och beskattning bevarats. I

den proposition som ligger till grund för reformen anförde statsrådet

Åsbrink att frågan har uppmärksammats alltmer under senare tid men att

den inte hade kunnat behandlas mera ingående under det ifrågavarande

lagstiftningsarbetet. Det kunde därför finnas anledning att i belysning

av det nya systemet senare ta upp frågan (prop. 1989/90:110 s. 517).

I enlighet med vad jag nu har anfört bör kommittén närmare analysera

frågan om sambandet mellan redovisning och beskattning samt lägga fram

de förslag som analysen föranleder.

De bestämmelser som finns i bokföringslagen gäller inte om avvikande

bestämmelser har meddelats i eller med stöd av annan lag. Sådana

avvikande bestämmelser finns i försäkringsrörelselagen (1982:713) och

försäkringsrörelseförordningen (1982:790), i bankrörelselagen (1987:617)

och bankrörelseförordningen (1987:647) samt i flera andra författningar.

Bestämmelserna innebär bl.a. att finansinspektionen, i vissa fall efter

samråd med bokföringsnämnden, får meddela föreskrifter för

försäkringsföretag och bankinstitut om bokföring och redovisning som tar

över eller kompletterar bestämmelserna i bokföringslagen. Inspektionen

kan vidare -- i likhet med vad som gäller enligt instruktionen för

bokföringsnämnden -- på sitt område utarbeta allmänna råd i

redovisningsfrågor. Finansinspektionen har bildats genom en

sammanslagning av försäkringsinspektionen och bankinspektionen.

Finansinspektionen skall även tillhandahålla bokföringsnämndens

kanslifunktion (prop. 1990/91:177, NU44).

Enligt min mening finns det skäl att se över frågan om bokföringslagen

kan ges ett vidare tillämpningsområde än för närvarande, så att antalet

särregleringar på området minskar. Kommittén bör därvid i första hand

överväga om det är motiverat att även i framtiden ha redovisningsregler

för banker och försäkringsföretag som avviker från vad som gäller för

företag i allmänhet. I det sammanhanget bör kommittén också översiktligt

belysa vilka konsekvenser som dess förslag kan komma att få för

redovisningen inom den offentliga sektorn.

Bestämmelser som avviker från bokföringslagen finns, som jag tidigare

har berört, också i jordbruksbokföringslagen (1979:141). Kommittén bör

överväga i vad mån det alltjämt finns behov av en särskild bokföringslag

för vissa fall av jordbruksrörelse.

Bokföringslagen har i betydande utsträckning karaktär av

ramlagstiftning. Lagen hänvisar i väsentliga avseenden till begreppet

god redovisningssed. En fråga som kan ställas är i vad mån

redovisningslagstiftningen även framgent bör ha karaktär av ett ramverk

som fylls ut av annan normgivning. Det är naturligtvis teoretiskt

tänkbart att fortlöpande lagfästa de principer som utvecklar sig i

praxis eller som man i övrigt anser bör gälla vid varje särskilt

tillfälle. I den svenska debatten har emellertid tvärtom hävdats att

redan den lagstiftning som vi nu har innehåller alltför många

detaljregler och därigenom är svår att tillämpa. Kommittén bör närma re överväga om det finns skäl att minska eller öka inslaget av

detaljregler i redovisningslagstiftningen i förhållande till

rekommendationer av särskilda organ eller annan kompletterande

normgivning på området. I det sammanhanget bör också övervägas om de

regler i bokföringslagen som hänvisar till begreppet god redovisningssed

har fått en lämplig utformning med hänsyn till utvecklingen av praxis på

redovisningsområdet.

Redovisningslagstiftningen är i vårt land uppdelad på dels en generell

bokföringslag, dels särskilda redovisningsbestämmelser i

aktiebolagslagen och annan associationsrättslig lagstiftning. Vid en

internationell anpassning av vår redovisningslagstiftning är det enligt

min mening inte givet att denna formella struktur i lagstiftningen bör

behållas. Frågan har berörts i en rapport som på bokföringsnämndens

uppdrag har utarbetats av professor Gösta Kedner (Svensk anpassning till

EG:s normer för årsredovisning, oktober 1989). Enligt min mening är det

naturligt att denna fråga övervägs förutsättningslöst i detta

sammanhang. Kommittén bör i denna fråga, liksom i övrigt då det

erfordras, hålla sig informerad om det arbete som bedrivs i

aktiebolagskommittén.

Jag har i det föregående berört tillkomsten år 1989 av

redovisningsrådet. Ett väsentligt motiv för att bilda redovisningsrådet

var de stora fördelar som det innebär att ha ett gemensamt auktoritativt

organ med förankring hos de intressenter på redovisningsområdet

som har särskild kompetens och särskilt intresse för redovisningen i

publika företag (se prop. 1988/89:150, bilaga 3, LU36). Inte minst

ansågs det vara en fördel att man genom ett sådant organ bättre kan ta

till vara de knappa expertresurser som står till buds på området.

I samband med att redovisningsrådet bildades gjordes vissa uttalanden

avseende redovisningsrådets och bokföringsnämndens framtida verksamhet.

Det har visat sig att det ändå är oklart hur normgivning från privata

rättssubjekt kan samordnas med offentligrättslig normgivning.

Jag anser att frågan om hur normbildningen på redovisningsområdet skall

gå till och vilken kompetensfördelning som bör råda mellan de olika

normgivande organen är av sådan vikt att saken redan nu bör bli föremål

för en närmare granskning. Kommittén bör därför förutsättningslöst

analysera frågan och lämna förslag till en lösning.

För att skapa ökad klarhet i fråga om de villkor som bör gälla för

normbildningen på redovisningsområdet bör kommittén vidare ta upp

spörsmålet om vilken rättslig status som bör tillkomma de normer för

redovisningen som utfärdas vid sidan av lagstiftningen, dvs. i vad mån

normgivningen skall ha karaktär av bindande föreskrifter eller enbart av

allmänna råd. Kommittén bör i det sammanhanget överväga bl.a. vilken

betydelse det har att bokföringsnämnden är en statlig myndighet medan

det nybildade redovisningsrådet inte är något offentligrättsligt organ.

Ytterligare ett spörsmål som kommittén särskilt bör överväga är frågan

om vilka olika slag av påföljder som bör kunna tillgripas vid avvikelse

från bindande regler och andra normer. Sverige har i förhållande till

många andra länder en svag offentlig kontroll av redovisningsreglernas

efterlevnad, och lagstiftningen om sanktioner vid avvikelse från dessa

regler inskränker sig till vissa allmänt hållna straffstadganden i

brottsbalken och skattebrottslagen. Enligt min mening bör

påföljdssystemet vara utformat så att det i varje fall inte är svagare

än i andra jämförbara länder. I denna del av uppdraget bör kommittén

begagna sig av den undersökning av normgivning och redovisningspraxis i

några länder (BFNs Rapport 1991:1) som utarbetats av docent Rolf

Rundfelt.

Som ett led i arbetet med att befria regeringen från förvaltningsärenden

och anpassa vår lagstiftning till Europakonventionens krav

på tillgång till domstolsprövning (jfr prop. 1990/91:100 bil. 2 s. 55)

bör kommittén också överväga om den nuvarande instansordningen i

dispensärenden enligt redovisningslagstiftningen behöver ändras. Jag

tänker då bl.a. på ärenden enligt 12 § andra och fjärde --

sjätte stycket samt 22 § tredje och fjärde stycket bokföringslagen. I

det sammanhanget bör kommittén även ta ställning till en av FAR och

Svenska Revisorssamfundet gjord framställning om att räkenskapsåret

skull kunna ändras på visst sätt utan särskild dispens (Dnr 91-1750).

Övrigt

Kommittén bör i flertalet av de frågor som berörts överlägga med den

motsvarande utredning som har tillsatts i Norge samt följa det

arbete som pågår i Finland på grundval av ett nyligen framlagt

kommittéförslag om redovisningsfrågor. Kommittén bör också ha nära

kontakt med aktiebolagskommittén (Ju 1990:08) och lägga det blivande

resultatet av dess arbete till grund för sina egna överväganden och

förslag. Vidare bör kommittén beakta resultatet av det arbete som

utförts av arbetsgruppen (A 1991:A) med uppdrag att utarbeta förslag

till lagreglering av personalekonomiska redovisningar.

Utredningsuppdraget bör vara slutfört före den 1 december 1993.

Kommittén bör beakta regeringens direktiv (dir. 1984:5) till kommittéer

och särskilda utredare.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för justitiedepartementet

att tillkalla en kommitté med högst tre ledamöter -- omfattad av

kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att göra en översyn

av redovisningslagstiftningen,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande, samt

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Justitiedepartementet)