Dir. 1991:74

/r2/ Översyn av vissa frågor inom arbetsskadeförsäkringen

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1991-08-22

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen be myndigar chefen för socialdepartementet

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna för kommit tén skall belasta femte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Dir. 1991:74

Beslut vid regeringssammanträde 1991-08-22

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Thalén, anför.

/r3/ Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild kommitté tillkallas för att göra en analys

av de grundläggande bestämmelserna om arbetsskada i 2 kap. lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) och deras tillämpning. Kom mittén skall utifrån denna analys bedöma om LAF i nu nämnda avseenden

fått en utformning som är ändamålsenlig dels för att tillgodose de

skadades krav på en rimlig ekonomisk kompensation, dels med avseende på

det förebyggande arbetsmiljöarbetet och rehabiliteringen av de

arbetsskadade. Om det då visar sig att lagen inte fått en lämplig

utformning skall kommittén lämna förslag till de lagändringar som bedöms

behövliga.

I kommitténs uppgifter skall vidare ingå att bedöma hur försäkringskas sorna tillgodogör sig domstolspraxis i arbetsskademål. Kommittén skall

om den anser att det behövs lämna förslag med syfte att förbättra former

och rutiner för att föra ut domstolspraxis till försäkringskassorna.

/r3/ Arbetsskadeförsäkringens bakgrund och innehåll

Av hävd har man i Sverige liksom i många andra länder haft den

uppfattningen att en förvärvsarbetande som skadas i sitt arbete bör ha

ett starkare skydd inom socialförsäkringen än den som skadas när han

inte förvärvsarbetar. Man har därför ansett att arbetsgivaren bör vara

skyldig att svara för skador som drabbar arbetstagarna i arbetet eller

med andra ord att produktionen skall bära kostnaderna för dessa skador.

I vårt land har man ansett att den arbetsskadade skall försättas i

princip i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat.

Samma princip gäller även inom skadeståndsrätten. LAF och dess

föregångare bygger på nu nämnda principer.

LAF trädde i kraft den 1 juli 1977 och ersatte då 1954 års lag om yrkes skadeförsäkring (YFL). En av de viktigaste nyheterna med LAF var in förandet av ett generellt skadebegrepp, dvs. huvudregeln skulle vara att

alla skador och sjukdomar som hade uppkommit i arbetet skulle anses som

arbetsskador. Denna regel ersatte i fråga om sjukdomar det tidigare sys temet med en särskild förteckning över ersättningsbara sjukdomar.

Förslag om att införa det generella arbetsskadebegreppet lades fram av

yrkesskadeförsäkringskommittén i betänkandet (SOU 1975:84) Ersättning

vid arbetsskada. Enligt kommittén framstod det som en angelägen uppgift

att i största möjliga utsträckning tillmötesgå önskemålen om en

utvidgning av yrkessjukdomsbegreppet. Den naturliga målsättningen vid

lagstiftning angående ersättningsberättigande yrkessjukdomar var enligt

kommitténs uppfattning att bestämmelserna skulle omfatta sådana

sjukdomar som kunde hänföras till arbetet eller arbetsförhållandena.

Kommittén fann därför att uppräkningsmetoden i YFL borde ersättas med en

allmän regel med innebörden att varje skada till följd av olycksfall

eller annan skadlig inverkan i arbetet skulle anses som yrkesskada.

I fråga om vissa sjukdomar ansåg emellertid kommittén att svårigheterna

att fastställa orsaken var särskilt stora. Olika faktorer kunde medverka

till sjukdomens uppkomst och kommittén ansåg det i vissa fall inte

möjligt att avgöra vilken faktor som var mest betydelsefull. Särskilt

gällde detta psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Betydande

bedömningssvårigheter förelåg även beträffande sådana sjukdomar för

vilka grundsjukdomen kunde hänföras till degenerativa förändringar eller

vilkas ursprung över huvud taget inte kunde fastställas. Kommittén ansåg

därför att en förutsättning för att dessa svårbedömda sjukdomar skulle

kunna inlemmas i yrkesskadeskyddet var att en strängare bevisregel fick

gälla för dem. Kommittén föreslog för dessa fall att orsakssamband

skulle anses föreligga om övervägande skäl talade för ett sådant

samband. Denna strängare bevisregel föreslogs för tre grupper av sjuk domar, nämligen reumatologiska sjukdomar, andra sjukdomar i ryggrad och

leder samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar. För andra sjukdomar

liksom för olycksfall skulle orsakssamband anses föreligga om inte

betydligt starkare skäl talade mot det.

I regeringens proposition (1975/76:197) Arbetsskadeförsäkring anförde

föredragande statsrådet att det var tillfredsställande att kommittén

hade ansett det möjligt att föreslå en generell beskrivning av ar betsskadebegreppet. Med YFLs system fanns det enligt föredraganden

alltid en risk att någon som borde ha varit berättigad till

försäkringsskydd blev utestängd från detta på grund av ofullkomligheter

i lagens utformning. Genom en allmän regel kunde tillämpningen knyta an

till utvecklingen på ett bättre sätt än som var möjligt med YFLs

bestämmelser. Föredraganden ansåg att en allmän regel även från lag teknisk synpunkt var att föredra framför en detaljrik uppräkning i form

av en förteckning över yrkessjukdomar. Farhågorna för att en allmän

regel skulle innebära oklarhet om försäkringens räckvidd borde enligt

föredraganden inte överdrivas. Tämligen snart skulle i praxis uppkomma

en mängd typfall som gav stadga åt tolkningen.

Beträffande kommitténs förslag om en särskild bevisregel för vissa sjuk domar anförde föredraganden att det skulle vara olyckligt om vissa sjuk domar, t.ex. ryggsjukdomar, som genom arbetsskadebegreppets utsträckning

skulle komma att falla under lagen, skulle särbehandlas i bevishänseende

så att de som drabbades av dessa sjukdomar fick svårare än andra att

styrka sin rätt till ersättning. Föredraganden föreslog därför att

bevisregeln i YFL skulle föras över till den nya lagen och ges en

generell tilllämpning på samtliga slag av arbetsskador. Enligt

föredraganden var dock kraven på en noggrann utredning särskilt stora

när det gällde prövningen av de sjukdomar som kommittén ville undanta

från den vanliga bevisregeln.

Emellertid föreslogs för psykiska och psykosomatiska sjukdomar en sär reglering i så motto att arbetsskadeersättning inte skulle kunna

erhållas för psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse,

arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar,

bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med

arbetsuppgifter och arbetskamrater.

Vid frågans behandling i riksdagen (SfU 40, rskr. 377) framhöll social försäkringsutskottet att det kraftigt förstärkta arbetsskadeskyddet med

en i princip 100-procentig kompensationsnivå efter samordningstidens

slut liksom det förhållandet att arbetsskadebegreppet getts en generell

innebörd utgjorde betydelsefulla inslag i propositionen. Utskottet

tillstyrkte därför bifall till propositionen. Riksdagen biföll

utskottets hemställan.

LAF gäller skador som visat sig den 1 juli 1977 eller senare. I korthet

innebär de gällande reglerna följande.

Med arbetsskada avses skada till följd av olycksfall eller annan skadlig

inverkan i arbetet. Beträffande skador som framkallats genom smitta

gäller särskilda förutsättningar för att de skall kunna godkännas som

arbetsskador.

Den som förvärvsarbetar i verksamhet i Sverige är försäkrad för ar betsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är försäkrade endast under

förutsättning att de är bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar under

vissa förutsättningar även den som genomgår utbildning. Genom

internationella socialförsäkringsavtal vidgas eller begränsas i vissa

situationer den skyddade personkretsen.

Ersättning enligt LAF utges vid sjukdom, vid bestående nedsättning av

arbetsförmågan samt vid dödsfall.

Under de första 90 dagarna efter det att skadan inträffade, den s.k.

samordningstiden, utges ersättning enligt reglerna i lagen (1962:381) om

allmän försäkring på samma sätt som vid vanlig sjukdom. Under denna tid

kan dock arbetsskadeförsäkringen träda in och ersätta nödvändiga kostna der för sjukvård utomlands, tandvård och särskilda hjälpmedel.

Efter samordningstidens slut ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvändiga

kostnader för bl.a. läkarvård, sjukhusvård och läkemedel. Vidare utges

vid sjukdom som kvarstår efter samordningstiden arbetsskadesjukpenning.

Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan utges livränta.

Arbetsskadeförsäkringen ersätter inkomstförlust upp till samma inkomst tak som gäller för allmän tilläggspension (ATP), dvs. 7,5 basbelopp per

år. Livräntan grundar rätt till ATP.

Arbetsskadeförsäkringen skall finansieras genom en särskild

socialavgift, som erläggs av arbetsgivare och egenföretagare med för

närvarande 0,90% av avgiftsunderlaget.

/r3/ Tillämpningen av LAF

Vid bedömning i det enskilda fallet om det är fråga om en arbetsskada

sker prövningen i två led.

För det första prövas om den påstådda skadliga faktorn kan ge upphov

till den aktuella typen av skada eller sjukdom. Lagen uppställer inte

något beviskrav vid denna farlighetsbedömning. Enligt förarbetena och

praxis är det dock tillräckligt att det framstår som sannolikt att

faktorn i fråga kan ge upphov till skadan.

Skadligheten skall enligt praxis bedömas med hänsyn till den

försäkrades speciella förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende.

Detta brukar uttryckas så att man är försäkrad i "befintligt skick".

Frågan om skadlig inverkan avgörs således inte enbart utifrån en

bedömning av vad som normalt sett är skadligt.

Om den försäkrade bedöms ha varit utsatt för skadlig inverkan skall i

det andra ledet av arbetsskadeprövningen avgöras om denna inverkan har

orsakat den uppgivna skadan eller sjukdomen. För denna bedömning gäller

enligt en uttrycklig lagbestämmelse (2 kap. 2 §) en för den försäkrade

gynnsam bevisregel. Den innebär att ett orsakssamband skall anses

föreligga om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Avsikten med

denna presumtionsregel, som infördes redan år 1967 i YFL, är att den

rättsförlust som skulle kunna uppstå på grund av den medicinska

vetenskapens ofullkomlighet skall bäras av försäkringen och inte av den

skadade.

Också i fråga om orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och

påstådd skada tillämpas principen om "befintligt skick". Vid bedömningen

tas således hänsyn till individfaktorer som kan bidra till t.ex. längre

läkningstid än normalt eller att skadan blivit svårare än annars skulle

ha blivit fallet.

Rent allmänt torde man kunna säga att tillämpningen av LAF under de

första åren präglades av återhållsamhet. Därefter har rättsutvecklingen

inneburit en mer generös praxis. Vad beträffar det första ledet i ar betsskadeprövningen är det numera relativt få fall av anmälningar som

inte godtas med hänvisning till att skadlig inverkan inte föreligger.

Även vad gäller sambandsprövningen har det skett en successiv utveckling

av praxis i en för de försäkrade gynnsam riktning. Vad gäller bedöm ningar av främst rygg- och ledsjukdomar med samtidigt förekommande

degenerativa förändringar kan man skönja olika utvecklingsfaser. I

inledningsskedet med den nya lagen resulterade bedömningarna ofta i att

arbetet visserligen ansågs ha kunnat tillfälligt försämra en redan

befintlig sjukdom men att betydligt starkare skäl talade mot

orsakssamband efter samordningstidens utgång. Så småningom blev det allt

vanligare att orsakssamband accepterades för en viss begränsad tid efter

samordningstidens slut. Numera synes den medicinska sakkunskapen vara

mera försiktig än tidigare med att ge bestämda råd om tidsbegränsning av

sambandet.

Särskilda problem har visat sig föreligga i fall då den försäkrade har

en sjukdom som inte kan antas vara primärt arbetsbetingad men där det

finns skäl som talar för att sjukdomen kan ha försämrats av

arbetsfaktorer. I sådana s.k. försämringsfall händer det relativt ofta

att de beslutande instanserna finner att orsakssamband måste anses

föreligga så länge sjukdomstillståndet varar.

/r3/ Kostnads- och ärendeutvecklingen inom LAF

Antalet arbetsskadeärenden har ökat mycket snabbt. Mellan åren 1985 och

1990 ökade antalet ärenden som förelåg till prövning av försäk ringskassorna från drygt 64 000 till ca 114 000. Även andelen godkända

arbetsskador har ökat kraftigt. De senaste två åren har dock

ökningstakten vad gäller antal ärenden för prövning avstannat och en

minskning av andelen godkända skador har kunnat noteras.

Arbetsskadeförsäkringens kostnader har under perioden 1985 - 1990 ökat

från 1 813 milj. kr. till 9 839 milj. kr. per år. Detta har medfört att

socialavgiften avseende arbetsskadeförsäkringen inte räckt till för att

täcka försäkringens utgifter. Arbetsskadefondens underskott, som den 31

maj 1991 uppgick till drygt 16 miljarder kr., kan förväntas öka snabbt.

Främst är det kostnaderna för arbetsskadesjukpenning som har stigit

mycket kraftigt. På längre sikt kommer sannolikt kostnaderna för

arbetsskadelivräntor att öka mest. Av tillgänglig statistik framgår att

ca 45 000 arbetsskadelivräntor utbetalades i december 1989. I december

året därpå var antalet utbetalade livräntor drygt 59 000. Av dessa var

ca 43 000 samordnade med förtidspension. Antalet förtidspensionärer

uppgick samma år till drygt 360000.

/r3/ Utredningar om LAF m.m.

Mot bakgrund bl.a. av de växande ärendebalanserna hos försäkringskas sorna blev arbetsskadeförsäkringen föremål för en översyn av ar betsskadeutredningen. I betänkandet (SOU 1985:54) Översyn av ar betsskadeförsäkringen lämnades förslag till åtgärder för att komma till

rätta med ärendebalanser och väntetider hos försäkringskassorna. En rad

åtgärder har därefter vidtagits inom riksförsäkringsverket och försäk ringskassorna i rationaliserande syfte.

Arbetsskadeförsäkringen har vidare granskats av riksdagens revisorer. I

en rapport (1988/89:5) har revisorerna uttalat att

arbetsskadeförsäkringen inte fungerar väl i sin nuvarande utformning.

Enligt revisorerna har de första tio åren med LAF visat att lagen inte

går att tillämpa rättvist och att arbetsskadeförsäkringens marginellt

högre ersättningsnivå tillsammans med handläggningstiderna torde verka

starkt rehabiliteringshindrande.

Socialförsäkringsutskottet har med anledning av revisorernas granskning

i betänkandet 1989/90:SfU15 uttalat bl.a. att en skada som beror på

arbetet genom försäkringsskydd skall ersättas med högre belopp än annan

skada, i vart fall efter det akuta sjukdomsstadiet. Utskottet utgick

från att överväganden även kommer att göras beträffande samordningen av

sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna.

Regeringen har i en skrivelse till riksdagen (skr. 1990/91:50) om

åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de

offentliga utgifterna aviserat en omläggning av sjukförsäkringen och

samordning med arbetsskadeförsäkringen. I skrivelsen framhölls att

kostnaderna för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna har utvecklats till

ett samhällsekonomiskt och statsfinansiellt problem. Den allvarligaste

konsekvensen av denna utveckling var dock den mänskliga så till vida att

regelsystemen medfört att människor lämnat arbetslivet och overksamma

fått vänta på arbetsskadeprövning. Samtidigt uttalades att ett system

bör införas med obligatorisk arbetsplatsutredning och

rehabiliteringsplan i syfte att påskynda rehabilitering och återgång

till arbetet.

På grundval av förslag från regeringen (prop. 1990/91:141) har riksdagen

beslutat om nya regler om rehabilitering och rehabiliteringsersättning

fr.o.m. den 1 januari 1992 (SfU 16, rskr. 303). Den nya lagstiftningen

syftar till att få till stånd en aktivare rehabilitering med

arbetsplatsen som bas och rehabiliteringsersättning som verksamt

hjälpmedel. Försäkringskassorna ges ett utvidgat ansvar för

rehabiliteringsverksamheten.

I propositionen om rehabilitering och rehabiliteringsersättning

framhölls att en samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna är

av mycket stor betydelse för ett framgångsrikt rehabiliteringsarbete.

Utgångspunkten för en samordning skall enligt regeringen vara att den

som skadas i sitt arbete skall hållas skadeslös samt att samhällets

åtaganden gentemot den skadade i huvudsak skall omfatta sjukpenning

under sjukdomstid, rehabiliteringspenning under rehabiliteringstid och

livränta vid varaktig nedsätt-ning av arbetsförmågan. Vidare borde gälla

att arbetsmarknadens parter skall ta ansvar för vad som därutöver krävs

för att genom avtalsförsäkringar hålla de arbetsskadade skadeslösa.

/r3/ Utredningsuppdraget

Som tidigare nämnts inger utvecklingen av arbetsskadorna och kostna-der na för dessa oro. Utgifterna för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna har

varit den snabbast växande posten i socialförsäkringssystemet under det

senaste årtiondet. Uppfattningen att en förvärvsarbetande som skadas i

arbetet bör ha ett obligatoriskt starkt försäkringsskydd har alltjämt

fog för sig. Grundprincipen att en arbetsskada skall ersättas med högre

belopp än andra skador bör därför bibehållas.

Arbetsskadeförsäkringen har haft betydelse för kunskapsutvecklingen inom

arbetsmiljö och arbetsmedicin. Arbetsskadeanmälningarna och därav

föranledda utredningar har medverkat till och drivit på forskningen och

har därmed ökat kunskapen om inte minst belastningssjukdomarna.

Arbetsskadeförsäkringens betydelse för det förebyggande arbetsmiljöar betet har vid flera tillfällen framhållits av

socialförsäkringsutskottet, t.ex. i betänkandena SfU 1987/88:2 och

1988/89:SfU2. Utskottet har bl.a. uttryckt farhågor för att antalet

arbetsskadeanmälningar kan komma att sjunka avsevärt om den speciella

ersättningen vid arbetsskada tas bort. Enligt utskottet skulle detta

leda till att samhällets kunskap om arbetsmiljön försämras och därmed

också begränsa förutsättningarna att påverka denna.

Samtidigt har det från olika håll hävdats att tolkningen av vad som

skall betraktas som arbetsskada blivit alltmer generös. Den i det

föregående redovisade utvecklingen av praxis i arbetsskademål kan tyda

på att utformningen av LAFs skadebegrepp lett till att det uppkommit en

alltför stor skillnad mellan vad som godtas som skadlig inverkan i

arbetet och vad som anses vara skadligt från vetenskapliga och

erfarenhetsmässiga utgångspunkter. En kartläggning och redovisning av

hur det förhåller sig härmed bör därför i första hand komma till stånd.

Därefter avser jag att till regeringen återkomma med förslag till

åtgärder av det slag som anges i regeringens proposition om

rehabilitering och rehabiliteringsersättning. Kommitténs nu angivna

uppdrag utgör således ett första steg i arbetet med att finna en lösning

på problemen med arbetsskadeförsäkringen. Därefter bör övervägas vem som

skall ha kostnads-ansvaret för de olika ersättningarna till de

arbetsskadade.

Jag vill redan här framhålla att kommitténs arbete i första hand skall

inriktas på att undersöka vilka krav som bör uppställas för att ett ämne

eller annan skadlig faktor i arbetet skall anses medföra skadlig

inverkan. Tillämpningen av den tidigare nämnda principen om "befintligt

skick" i det första ledet av en arbetsskadeprövning, dvs. vid prövning

av om den uppgivna skadliga faktorn kan ge upphov till den aktuella

typen av skada, bör därvid särskilt uppmärksammas. Däremot är någon

principiell ändring av bevisregeln i 2 kap 2 § LAF inklusive

tillämpningen i detta andra led av principen om "befintligt skick" inte

avsedd. De s.k. försämringsskadorna bör dock kartläggas och analyseras.

För att arbetsskadeförsäkringen skall fungera som en kunskapskälla för

det förebyggande arbetsmiljöarbetet och arbetsmiljöforskningen är det

viktigt att gränsen mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade

skador kan upprätthållas. Det är av största vikt att det inom

försäkringens ram är möjligt att identifiera skador som med

tillfredställande grad av sannolikhet kan sägas bero på arbetet.

Om arbetsskadebegreppet blivit otillfredsställande konkretiserat i lag

och tillämpning kan detta i sin tur innebära att arbetsskadeförsäkringen

inte kommit att fungera väl som ett medel att spåra upp och identifiera

skadliga arbetsmiljöer. Detta är i så fall en icke önskvärd utveckling.

Det är därför av vikt att åtgärder vidtas så att försäkringens funktion

för det förebyggande arbetsmiljöarbetet stärks.

Det är också viktigt att se till att skador som uppkommit till följd av

faktorer i arbetsmiljön verkligen anmäls och prövas som arbetsskador.

Det har hävdats att det föreligger en underrapportering av

arbetsskador. Visst stöd för detta påstående återfinns i den tidigare

redovisade statistiken över förtidspensionärer med respektive utan

samtidigt utgående arbetsskadelivränta. En av kommitténs uppgifter blir

därför att undersöka om för få arbetsskador rapporteras och vid behov

föreslå åtgärder för att komma till rätta med detta förhållande.

Riksdagens revisorer har som tidigare nämnts framhållit att väntetiderna

i sig, liksom arbetsskadeförsäkringens högre ersättningsnivå, utgör ett

hinder i rehabiliteringsarbetet. Revisorernas granskning i denna del

bygger på en enkät till landets expertis på rehabiliteringsfrågor.

För att skapa klarhet i frågan om LAF är rehabiliteringshindrande bör

kommittén belysa utvecklingen av handläggningstiderna i arbetsskadeären den och i vilken mån dessa har påverkat förutsättningarna för en fram gångsrik rehabilitering av den försäkrade. I det sammanhanget bör jäm förelser av sjukskrivningstider göras mellan dem som anmält arbetsskada

respektive fått arbetsskada godkänd och dem som inte anmält sina mot svarande sjukdomsproblem som arbetsskada. Eventuella olikheter i frek vensen förtidspensionering mellan dessa grupper bör också belysas. En

bedömning bör vidare göras av om och i så fall i vilken utsträckning det

förekommer sjukskrivningar som närmast ter sig motiverade av önskemål om

att förbättra förutsättningarna för att den sjukskrivne skall beviljas

arbetsskadeersättning.

Kommittén bör även undersöka om andra rehabiliteringshämmande inslag kan

påvisas till följd av arbetsskadeförsäkringens utformning.

Mot bakgrund av vad nu anförts bör en första åtgärd vara att analysera

bestämmelserna i 2 kap. 1 och 2 §§ LAF och göra en genomgång av

domstolarnas, främst försäkringsöverdomstolens, praxis i arbetsskademål

vad gäller tillämpningen av dessa grundläggande bestämmelser. Om LAF

utifrån denna analys bedöms ha fått en utformning som inte är ändamåls-

enlig med avseende på lagens betydelse för det förebyggande arbetsmiljö-

arbetet, för rehabiliteringen av de arbetsskadade och för att tillgodose

de skadades krav på en rimlig ekonomisk kompensation, skall kommittén

lämna förslag till de lagändringar som kan vara motiverade.

Såsom angetts i regeringens proposition 1990/91:141 skall kommittén där utöver undersöka hur nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster

och ökad kunskap om arbetsmiljöns inverkan på hälsan förändrat

försäkringsöverdomstolens bedömningar.

Kommittén skall vidare utreda hur försäkringskassorna tillgodogör sig

domstolspraxis i arbetsskademål. Kommittén skall i samband därmed

undersöka och belysa eventuella olikheter i försäkringskassornas bedöm ningar för att därigenom klarlägga i vad mån detta har sin grund i

svårigheter att tillämpa LAFs bestämmelser.

Vid behov skall kommittén lämna förslag med syfte att förbättra formerna

och rutinerna för att föra ut domstolspraxis till försäkringskassorna

och för att i övrigt underlätta tillämpningen av lagstiftningen.

/r3/ Ramar för arbetet

För kommittén skall gälla kommittédirektiven (dir. 1984:5) till samtliga

kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning samt direktiven (dir. 1988:43) angående beaktande av EG-

aspekter i utredningsverksamheten.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

Kommittén bör ha slutfört sitt uppdrag vid utgången av januari 1992.

/r3/ Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen be myndigar chefen för socialdepartementet

att tillkalla en kommitté - omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

- med högst sex ledamöter med uppdrag

att göra en översyn av vissa frågor inom arbetsskadeförsäkringen,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna för kommit tén skall belasta femte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

/r3/ Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Socialdepartementet)