Dir. 1991:83

Utredning av den statliga rådgivningen till jordbruket

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1991-09-12

Mitt förslag

Rådgivningens hittillsvarande inriktning

En ny livsmedelspolitik

Rådgivningen under omställningsperioden

Utredningsuppdraget

Hemställan

Beslut

Dir.1991:83

Beslut vid regeringssammanträde 1991-09-12

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att utreda

den statliga rådgivningen till jordbruket. Utredningen skall göras mot

bakgrund av jordbruksutskottets betänkande om rådgivningen i lantbruket

(1989/90:JoU12) och riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik

(prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327).

Rådgivningens hittillsvarande inriktning

Beslut om de nuvarande riktlinjerna för den statliga rådgivningen till

jordbruket fattades av riksdagen år 1984 (prop. 1983/84:191,

JoU37, rskr. 416) sedan en utredning år 1983 (Ds Jo 1983:14) lämnat

förslag till hur rådgivningen borde utformas. Lantbruksnämnderna skall i

enlighet med sin instruktion ge råd och information i syfte att främja

effektiviteten inom jordbruket, trädgårdsnäringen och rennäringen samt

strukturrationaliseringen inom skogsbruket. Nämnderna skall också ge råd

och information för att i regionalpolitiskt syfte främja sysselsättnin gen i jordbruks- och trädgårdsföretag liksom landsbygdens utveckling i

övrigt. Lantbruksstyrelsen har inom givna anslagsramar lett och

övervakat verksamheten inom lantbruksnämnderna. Verksamheten har också

samordnats med andra statliga insatser för jordbruket. Rådgivningen har

framför allt riktats mot utvecklingsbara företag och mot områden där den

väntas få störst effekt.

Riksdagens beslut år 1984 innebar en förändring vad beträffar

finansieringen av rådgivningen, eftersom 10 milj.kr. skulle avlastas

statsbudgeten och finansieras genom individuella avgifter. För

budgetåret 1990/91 har statsmakterna ställt krav på lantbruksnämnderna

om en avgiftsfinansierad verksamhet på minst 36 milj.kr. Detta krav

inkluderar dock även annan avgiftsfinansierad verksamhet än rådgivning.

Den statliga rådgivningen sker i form av massrådgivning, grupprådgivning

och individuell rådgivning. Massrådgivning sker genom trycksaker,

tidskrifter, cirkulärbrev och press m.m. Grupprådgivning ges bl.a. genom

kurser, utställningar och demonstrationer. Individuell rådgivning består

av t.ex. gårdsbesök och telefonrådgivning.

Den totala kostnaden för både den kostnadsfria och den

avgiftsfinansierade rådgivningen uppgick budgetåret 1989/90 till ca 71,4

milj.kr. Härtill kommer dock vissa kostnader för rådgivning inom ramen

för åtgärdsprogrammet för norra Sverige. Av de 71,4 milj.kr. utgör

uppskattningsvis ca 10 % kostnader för avgiftsbelagd rådgivning, t.ex.

kursverksamhet. Lantbruksverkets rådgivning har i stor utsträckning

varit ämnesrådgivning, som är inriktad på ett speciellt ämnesområde,

t.ex. ekonomisk rådgivning eller produktionsteknisk rådgivning som rör

växtodling, husdjur, byggnad, struktur och vattenhushållning. Den

tvärfackliga rådgivningen med en helhetssyn på företaget har emellertid

ökat på senare år. Ekonomisk rådgivning har också fått större utrymme

medan den produktionstekniska har minskat i omfattning.

Statlig rådgivningsverksamhet bedrivs i dag också inom ramen för det

särskilda åtgärdsprogrammet för norra Sverige. Programmet syftar bl.a.

till att stimulera framväxten av kombinationsverksamheter och att

erbjuda jordbrukare i norra Sverige bättre utbildningsmöjligheter såväl

inom traditionella jordbruksområden som inom kompletterande

verksamheter. Under budgetåret 1989/90 användes nästan en fjärdedel av

medlen inom åtgärdsprogrammet för rådgivning och utbildning.

Särskilda medel har också under senare år anvisats till lantbruksverket

för miljöinriktad växtodlingsrådgivning och rådgivning rörande

alternativ odling. Till viss del har denna verksamhet finansierats med

miljöavgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel. Dessa åtgärder

utgör ett viktigt led i arbetet med att begränsa växtnäringsförlusterna

och av användningen av bekämpningsmedel inom jordbruket. I olika

sammanhang har regeringen också understrukit vikten av att

lantbruksverket ger hög prioritet åt rådgivning om den nya

djurskyddslagen och dess krav på förändringar i djurhållningen. En sådan

prioritering skall göras inom den totala ram som lantbruksverket

förfogar över för sin verksamhet.

Rådgivning tillhandahålls också av andra organisationer än

lantbruksverket. Hushållningssällskapen, lantbrukskooperationen och

husdjursorganisationerna är exempel på sådana. Även livsmedelsindustrin,

banker och privata konsultföretag bedriver rådgivningsverksamhet. Till

skillnad från den statliga är denna rådgivning i huvudsak

avgiftsfinansierad.

SLU-Info (tidigare konsulentavdelningen) inom Sveriges

lantbruksuniversitet (SLU) förmedlar forskningsrön och annat

rådgivningsunderlag framför allt till lantbruksverket, skogsstyrelsen,

skogsvårdsstyrelser, husdjursorganisationer och hushållningssällskap

m.fl. Syftet med verksamheten är att uppnå ett ömsesidigt

informationsutbyte mellan konsulentavdelningen och dessa organisationer,

för att de i sin tur skall kunna föra ut informationen till

målgrupperna, som främst är företag inom jordbruket, skogsbruket och

trädgårdsnäringen. För närvarande pågår en översyn av SLU. Enligt

direktiven (dir. 1989:31) bör det utredas om konsulentavdelningen fyller

sitt syfte, dvs. om det ömsesidiga informationsutbytet är effektivt

eller om förändringar är nödvändiga. En utgångspunkt bör därvid vara att

SLUs ansvarsområde inte skall utvidgas till den rådgivning och

information som i första hand ankommer på sektorsmyndigheterna.

Jordbruksutskottet har behandlat dessa frågor i samband med behandlingen

av en motion i vilken yrkades på samordning och effektivisering av

rådgivningen till jordbruket (1989/90:JoU12). Betänkandet skrevs mot

bakgrund av det då förestående riksdagsbeslutet om ny länsförvaltning

(prop. 1988/89:154, BoU4 och 9, rskr. 89). Riksdagen har beslutat att

lantbruksnämnderna fr.o.m. den 1 juli 1991 i sin helhet skall ingå i den

nya länsstyrelsen. Riksdagen framhöll att det råder ett starkt samband

mellan lantbruksnämndernas myndighetsutövning och den rådgivning de

bedriver. Därför är det inte möjligt att skilja rådgivningen från den

övriga verksamheten. Riksdagen påpekade också att lantbruket för

närvarande befinner sig i en situation där stora förändringar kan väntas

och att behovet av samordning och enhetliga lösningar därför är stort.

Den nuvarande rådgivningen till jordbruket som i dag ges av olika

organisationer bör därför samordnas så långt det är möjligt.

En ny livsmedelspolitik

I juni 1990 beslutade riksdagen om en ny livsmedelspolitik

(prop.1989/90:146, JoU25, rskr. 327) som innebär att den interna

marknadsregleringen avvecklas med början den 1 juli 1991. Den nya

livsmedelspolitiken har som mål att nå en god hushållning med

jordbrukets resurser, bevara ett rikt och varierat odlingslandskap,

minimera jordbrukets miljöbelastning, trygga livsmedelsförsörjningen i

kriser och i krig samt bidra till regional utjämning av sysselsättning

och välfärd. Rådgivningen har övergångsvis förstärkts för att bidra till

att genomföra den nya livsmedelspolitiken. Beslutet innebär en övergång

till ett mer marknadsinriktat jordbruk, där det inhemska priset och

omsatt kvantitet bestäms på marknaden. Producenterna skall således

endast ersättas för efterfrågade varor och tjänster. Enligt beslutet

skall emellertid ett gränsskydd gentemot omvärlden behållas tills

vidare. Reformen innebär att villkoren för jordbruksproduktion kommer

att förändras. I propositionen anförde jag att prisregleringen i många

fall har varit bromsande när det gäller förnyelse och diversifiering

inom jordbruket. Med en avreglerad marknad kommer emellertid

jordbrukaren att behöva ställa om sig i sin företagarroll. Jordbrukaren

kommer att i större utsträckning behöva informera sig om marknadens

utveckling och konsumenternas efterfrågan.

Jag framhöll att jordbrukarna under övergångsperioden bör få tillgång

till kvalificerad rådgivning och att det därför behövs insatser från

samhällets sida för att ge råd och utbildning inför de förändringar som

genomförs. Detta innebär såväl ekonomisk rådgivning och kunskap om de

nya förhållandena på marknaden som information och förslag till åtgärder

för att uppfylla de krav som ställs på jordbruket från bl.a. miljö- och

djurskyddssynpunkt. Det blir sannolikt nödvändigt att i större

utsträckning än tidigare bredda kunnandet utöver det rent

produktionstekniska området och söka kunskap och erfarenheter utanför

jordbrukssektorn. Vidare påpekade jag att samordningen av verksamheten i

den nya länsförvaltningen sannolikt kommer att ge tillfälle till utökade

kontakter och samarbete mellan olika funktioner i länen.

I propositionen om den nya livsmedelspolitiken anförde jag också att

utbildningen av jordbrukare bör syfta till att ge generell kunskap om de

nya marknadsförhållandena samt den kunskap och information som är

nödvändig att ha för att jordbrukarna själva skall kunna arbeta under

dessa förutsättningar. Tyngdpunkten skall ligga på att stimulera

jordbrukarna till att utifrån de egna resurserna anpassa sig till den

nya situationen. Jag anförde vidare att ansvaret för utbildningen i

första hand skall ligga på lantbruksverket och att utbildningen skall

ske i samarbete med andra myndigheter och organisationer.

Riksdagen framhöll vid sin behandling av propositionen om

livsmedelspolitiken (1989/90:JoU25) att rådgivnings- och

utbildningsinsatserna är av grundläggande betydelse för omställningen

inom jordbruket och att kunskaper och erfarenheter även från annat håll

än lantbruksverket bör tillvaratas, t.ex. den som finns vid

lantbruksskolor, skogsbruksskolor och hushållningssällskap. Riksdagen

framhöll också att vid sidan av renodlade jordbruksfrågor bör frågan om

miljövård och landskapsutveckling tillmätas stor betydelse i

rådgivnings- och utbildningsarbetet.

Ett kommande svenskt medlemsskap i EG är ytterligare en faktor som

kommer att påverka det svenska jordbruket. Rådgivningen till jord bruket inom EG omfattas inte av den gemensamma jordbrukspolitiken -- CAP

-- utan är varje lands nationella angelägenhet.

Rådgivningen under omställningsperioden

Rådgivningen kommer att vara ett viktigt medel för att genomföra

omställningen av svenskt jordbruk under socialt acceptabla former.

Rådgivningen skall under omställningsperioden därför dels främja

utvecklingen av livskraftiga företag, av en miljöanpassad växtodling och

djurproduktion, dels underlätta för dagens jordbrukare att ställa om sin

verksamhet så att de lättare kan anpassa sig till de nya

förutsättningarna.

Jordbrukaren skall emellertid själv välja produktionsinriktning i sitt

företag. Rådgivningen bör därför utformas så att den inte uppfattas som

att statsmakterna sanktionerar en specifik inriktning eller garanterar

ett företags fortbestånd vid val av en viss produktionsinriktning.

För budgetåret 1990/91 har 80 milj.kr. av de medel som anvisats för

statens delansvar i finansieringen av spannmålsexport, ställts till

förfogande för rådgivningsverksamhet. Av dessa disponeras 40 milj.kr. av

Stiftelsen Lantbruksforskning och 40 milj.kr. av lantbruksverket. Medlen

skall användas för rådgivning i samband med jordbrukets omställning, med

bl.a. särskilda rådgivningsinsatser för skuldtyngda jordbrukare. Enligt

det livsmedelspolitiska beslutet skall därutöver ett belopp på 40

milj.kr. under budgetåren 1991/92--1995/96 årligen ställas till statens

jordbruksverks förfogande för den rådgivning, information och

projektverksamhet som behövs för att underlätta omställningen. Vidare

skall det nya jordbruksverket erhålla ett anslag om 27,6 milj.kr. för

bl.a. miljöinriktad växtodlingsrådgivning (prop. 1990/91:100, JoU22,

rskr. 202). Detta anslag skall finansiera åtgärder för minskat

näringsläckage, minskad kemisk bekämpning samt stöd till alternativ

odling.

Utredningsuppdraget

Utredningen bör ske med beaktande av de förändrade villkor för

jordbruksproduktion som följer av den livsmedelspolitiska reformen.

Situationen för jordbruket efter avregleringen och omställningsperioden

kommer att likna den för andra branscher inom näringslivet. På en fri

marknad bör näringen själv bära ansvaret för branschmässig rådgivning.

Produktionsteknisk och ekonomisk rådgivning bör därför i framtiden kun na tillgodoses av privata och kooperativa organisationer. Speciell

hänsyn kan dock behöva tas till behovet av sådan rådgivning inom

stödområdet.

Utredaren bör göra en genomgång av omfattning av och inriktning på såväl

den statliga som privata och kooperativa rådgivning som i dag erbjuds

jordbruket.

De förordningar och föreskrifter som reglerar områden där samhället har

intresse av att påverka produktionen skall verkställas vid

länsstyrelsernas lantbruksfunktioner. Detta gäller exempelvis miljö- och

djurskyddsområdet samt föreskrifter för stödgivning i samband med de

direkta stöd som följer av den nya livsmedelspolitiken och t.ex.

stöd för alternativ odling. Sådan myndighetsutövning kräver ett visst

mått av statlig information. En utgångspunkt för utredningen bör därvid

vara att den statliga rådgivningen till jordbruket skall inriktas mot

information förknippad med myndighetsutövning. En uppgift för utredaren

blir därmed att föreslå var gränsen mellan information förknippad med

myndighetsutövning och annan rådgivning bör dras. Den centrala

myndigheten (statens jordbruksverk) skall dra upp riktlinjer för hur

föreskrifterna skall tillämpas, så att en likvärdig information kan

tillhandahållas i hela landet.

Den nya livsmedelspolitiken innebär en övergång från prisstöd till

direkta stöd för att nå de mål som eftersträvas. Exempel på sådana

direkta stöd är stödet till landskapsvård och regionala stöd. I dessa

fall kan särskilda rådgivningsinsatser vara motiverade såväl ur

kontrollsynpunkt som för att underlätta att de av statsmakterna

fastställda målen skall nås. När det gäller stödområdet för jordbruket,

dvs. norra Sverige, bör utredaren beakta att staten har ett särskilt

ansvar, bl.a. med tanke på att lönsamheten där inte skall få tillåtas

sjunka nämnvärt till följd av reformen.

Utredaren bör göra en utvärdering av den rådgivning som hittills varit

förknippad med myndighetsutövande verksamhet. Rådgivningsverksamhet

bedrivs som nämnts i dag av lantbruksverket samt av ett flertal privata

och kooperativa organisationer. Utredaren bör i detta sammanhang

redovisa hur samverkan mellan lantbruksnämnderna och andra

organisationer samt regional samverkan över länsgränserna har fungerat.

I och med att ansvaret för en del av den rådgivning som bedrivits vid

lantbruksnämnderna övertas av näringen, så bör utredaren belysa vilka

finansiella och organisatoriska konsekvenser det får för

länsstyrelsernas lantbruksfunktioner. Härvid bör även eventuella

effekter av utredarens förslag för rådgivningen till trädgårds- och

rennäringen redovisas. I detta sammanhang bör också integrationen av

lantbruksnämnderna i länsstyrelserna beaktas samt vilken samverkan med

andra organisationer och över länsgränserna som är önskvärd ur

effektivitetssynpunkt.

Utredaren bör vidare belysa det behov av anpassning till ändrade

förhållanden som det svenska jordbruket kommer att möta vid ett svenskt

medlemsskap i EG och hur det kan tänkas påverka rådgivningen.

I arbetet bör vidare samråd ske med utredningen av veterinärväsendet

(dir. 1991:35) och med utredningen av Sveriges lantbruksuniversitet

(dir. 1989:31). Utredaren bör arbeta så att förslag i den aktuella

frågan kan lämnas den 1 juli 1992.

Utredaren bör beakta regeringens direktiv (dir. 1984:5) till kommittéer

och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning och

regeringens direktiv (dir. 1988:43) om EG-aspekter i

utredningsverksamheten.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1979:119) -- med uppdrag att utreda den statliga rådgivningen till

jordbruket,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta nionde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Jordbruksdepartementet)