Dir. 1992:101

Utredning om en obligatorisk patientförsäkring vid

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1992-11-19

Mitt förslag

Bakgrund

Patientförsäkringens tillkomst

Nuvarande förhållanden

Försäkringsgivare

Grunder för ersättning

Ersättningsformer

Tvister

Villkorsändringar

Statistik

Internationella förhållanden

Behovet av en översyn

Utvecklingen inom hälso- och sjukvården

Förändrad svensk lagstiftning

Riksdagens behandling av produktansvarslagen

Uppdraget

Hur utredaren skall arbeta

Hemställan

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Beslut

Dir. 1992:101

Beslut vid regeringssammanträde 1992-11-19

Statsrådet Könberg anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppdrag att lämna

förslag om hur reglerna för ersättning vid behandlingsskada inom hälso-

och sjukvården skall vara utformade i framtiden.

Idag lämnas ersättning från Patientförsäkringen med stöd av ett

frivilligt åtagande från sjukvårdshuvudmännen och andra vårdgivare.

För att få ersättning från Patientförsäkringen behöver den skadade inte

visa att skadan vållats genom att någon gjort fel eller varit oaktsam.

Principerna för ersättningens bestämmande enligt villkoren för Patient försäkringen överensstämmer i huvudsak med de som gäller enligt skade ståndsrätten.

Sjukvårdshuvudmännens åtagande är försäkrat hos ett konsortium, i vilket

de större försäkringsbolagen i Sverige ingår. Skaderegleringen sköts av

konsortiet.

Det förekommer också att vårdgivare tecknar motsvarande försäkring hos

försäkringsbolag som inte tillhör konsortiet.

Uppdraget till den särskilda utredaren är motiverat av det ökade utbudet

av hälso- och sjukvård vid sidan av den offentliga hälso- och sjukvården

och tillkomsten av nya yrkesgrupper som erbjuder tjänster inom hälso-

och sjukvården.

När Patientförsäkringen kom till i mitten av 1970-talet ombesörjde de

landstingskommunala och tre primärkommunala sjukvårdshuvudmännen

merparten av hälso- och sjukvården i landet.

Dagens utveckling mot andra vårdformer innebär att det inte längre är

möjligt att garantera att en patient vid behandlingsskada kommer att

kunna få ersättning enligt de principer som gäller enligt

Patientförsäkringen.

Genomförd anpassning av svensk lagstiftning till EES-avtalet (avtal om

ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde) och ett medlemskap i EG

kommer vidare att innebära ändrade formella förutsättningar för den form

av frivillig försäkring, som Patientförsäkringen är ett exempel på.

Den särskilda utredaren skall - med beaktande av den nämnda utvecklingen

inom hälso- och sjukvården och av de ändrade förutsättningar som EES-

avtalet och ett medlemsskap i EG kommer att innebära - föreslå de

förändringar som krävs för att garantera patienterna en fortsatt rätt

till ersättning vid behandlingsskador inom hälso- och sjukvården enligt

de principer som gäller idag.

Ett alternativ som därvid bör övervägas är att lagreglera patienternas

rätt till ersättning vid behandlingsskada.

Bakgrund

Reglering enligt skadeståndslagen

I gällande rätt finns inte några särskilda regler om ersättning för

skador som uppstått genom felaktig medicinsk behandling. Detta innebär

att sjukvårdshuvudmännens och andra vårdgivares skadeståndsansvar skall

bedömas enligt bestämmelserna i skadeståndslagen, SkL (1972:207).

Det är den skadelidandes sak att bevisa om fel eller försummelse före kommit i samband med att en behandlingsskada uppkommit oberoende av om

den som vållat skadan är enskild vårdgivare eller anställd hos en vård givare.

Enligt 3 kap. 1 § SkL åligger det arbetsgivaren att svara för bl.a.

personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel eller

försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar

(s.k. principalansvar). Ansvaret är inte begränsat till privata

arbetsgivare utan omfattar även statliga och kommunala myndigheter.

Bestämmelsen är således till-lämplig t.ex. när en landstingskommun

driver ett sjukhus.

I 5 kap. 1 § SkL finns regler om bestämmande av ersättning vid person skada. Dessa bygger på principen att en skadelidande skall få full

ersättning för sina skador. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den som har

tillfogats personskada få ersättning både för ekonomisk och för ideell

skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter

till följd av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och framtida

inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och

värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk avser

skadeföljder under den akuta sjukdomstiden medan lyte och men omfattar

bestående lidande eller obehag. Till ideell skada hänförs även vissa

olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Enligt 1 kap. 3 § SkL kan ersättning utges för lidande vid framför allt

brott mot den personliga friheten. Det lidande som ersätts avser känslor

som den kränkande handlingen framkallat hos den skadelidande, såsom

chock, rädsla, förnedring, skam eller liknande psykisk påfrestning som

inte tar sig sådana medicinska uttryck att den är att anse som

personskada. Rätten till ersättning förutsätter dock att skadan vållats

genom en brottslig handling.

Ersättning för sveda och värk samt lyte och framtida men utges i prak tiken med ledning av tabeller som fastställs av Trafikskadenämnden.

Tabellerna, som upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och

olika typer av skador, anger riktpunkter. Varje skadeärende bedöms efter

en prövning av förhållandena i det enskilda fallet. Sedan slutet av

1970-talet har schablonbeloppen kontinuerligt justerats med hänsyn till

förändringarna i penningvärdet.

Kommittén om ideell skada (Ju 1989:01) överväger för närvarande frågan

om den allmänna ersättningsnivån vid ideell skada liksom spörsmål om

vilka ersättningsprinciper som skall tillämpas och om hur ersättnings normerna skall fastställas. Kommittén har nyligen överlämnat ett delbe tänkande som har rubriken Ersättning för kränkning genom brott

(SOU1992:84). I betänkandet föreslås bl.a. viss ändrad reglering och en

högre ersättningsnivå.

Patientförsäkringens tillkomst

Sedan den 1 januari 1975 har de offentliga sjukvårdshuvudmännen på

frivillig grund åtagit sig att lämna ersättning för behandlingsskada i

direkt samband med hälso- och sjukvård enligt bestämmelser som

utarbetats i samråd med de större svenska försäkringsbolagen.

Ersättningsåtagandet har försäkrats hos ett försäkringskonsortium.

Motsvarande försäkring tecknas även av andra offentliga och privata

vårdgivare.

Patientförsäkringen tillkom sedan det visat sig att de reformer på

skadeståndsrättens område, som trädde i kraft år 1972, inte skulle

medföra någon egentlig förbättring av möjligheterna för en patient att

få ersättning vid skada som orsakats i samband med sjukvård. Frågan om

att införa strikt ansvar för sjukvårdshuvudmännen och andra vårdgivare

hade diskuterats men inte bedömts vara en ändamålsenlig lösning. Före

Patientförsäkringens tillkomst var den skadelidande hänvisad till att

kräva ersättning för behandlingsskada enligt skadeståndsrättsliga

regler. Det innebar att den skadelidande skulle bevisa att skadan

vållats genom fel eller försummelse. När det gällde behandlingsskador

inom hälso- och sjukvården visade det sig emellertid svårt för en

utomstående att bedöma om vållande förelåg eller inte. Tillämpningen av

skadeståndsreglerna inom hälso- och sjukvården var dessutom

konfliktladdad. Många gånger upplevde såväl patient som vårdpersonal det

som mycket obehagligt att ersättningsfrågan var beroende av att det

kunde konstateras att personalen handlat felaktigt. Patienten upplevde

det ofta så att en förutsättning för att framgångsrikt föra talan mot en

läkare var att patienten gjorde en anmälan till dåvarande medicinal väsendets ansvarsnämnd. I vanliga olycksfallsförsäkringar gjordes

normalt särskilt förbehåll för olycksfall i samband med medicinsk

behandling. Socialförsäkringarna gav då som nu en grundläggande ekono misk trygghet vid sjukdom eller skada. Dessa ersättningar är dock inte

jämförbara med skadeståndsrättens; bl.a. ersätts inte ideell skada.

Nuvarande förhållanden

Försäkringstagare

Samtliga landsting samt Göteborgs, Malmö och Gotlands kommuner tecknar

sedan år 1975 avtal om patientförsäkring med Konsortiet för Patient försäkring. Även staten och övriga kommuner samt ett flertal privata

vårdgivare tecknar direkt eller indirekt patientförsäkring hos

konsortiet. En del privata vårdgivare tecknar patientförsäkring hos

försäkringsbolag som inte ingår i konsortiet.

Försäkringsgivare

I Konsortiet för Patientförsäkring ingår försäkringsbolagen Folksam,

Länsförsäkringsbolagens AB, Skandia och Trygg-Hansa SPP. Försäkringen

drivs i samförsäkring där varje bolags andel är 25 procent. Sjukvårds huvudmännen upphandlar försäkringen gemensamt och bildar ett eget

riskkollektiv. Sjukvårdshuvudmännen har överenskommit med Konsortiet för

Patientförsäkring om speciella försäkringsåtagande med 10-åriga betal ningsplaner. Genom en särskild samrådsgrupp har sjukvårdshuvudmännen

insyn i förvaltningen av försäkringen.

Grunder för ersättning

Ersättning enligt Patientförsäkringens villkor lämnas utan att den

skadelidande behöver bevisa att skadan vållats genom fel eller

försummelse. En skada som ersätts av försäkringen kallas

behandlingsskada, och eftersom det inte längre finns någon anknytning

till vållandebegreppet definieras behandlingsskada utifrån objektiva

grunder. Som behandlingsskada anses endast skada eller annan

komplikation som är av kroppslig art. Psykiska besvär som är en följd av

en kroppsskada ersätts, men däremot inte rent psykiska skador dvs.

psykiska symptom utan samband med kroppsskada. En grundprincip är att

försäkringen gäller skada som är en följd av beslut eller åtgärder från

sjukvårdens sida. I begreppet hälso- och sjukvård ingår bl.a. tandvård.

Försäkringen gäller även vid olycksfall som inträffar i samband med

undersökning, behandling eller annan åtgärd av sjukvårdspersonal samt

vid sjuktransport. Utanför tillämpningsområdet faller som regel

sjukdoms- och skaderisker som inte kan förebyggas eller påverkas av

sjukvården. All sjukvårdande behandling innebär en risk för komplika tioner, som inte är möjliga att undvika. Om en behandling är medicinskt

motiverad och den utförs på ett riktigt sätt, är en uppkommen skada till

följd av behandlingen ersättningsbar endast om denna kunnat undvikas

genom ett annorlunda utförande av den valda behandlingsmetoden.

Huvudregeln är att endast behandlingsskada som uppkommit i Sverige

ersätts. Däremot finns inget krav på att patienten har svensk hemvist.

Enligt villkoren lämnas ersättning för behandlingskostnad endast om den

uppkommit i Sverige.

Ersättningsformer

Ersättningen vid behandlingsskada bestäms enligt 5 kap. SkL om det inte

anges annat i villkoren. Särskilda regler gäller enligt villkoren för

hur man bestämmer ersättning för sveda och värk, lyte eller annat

stadigvarande men, olägenheter i övrigt samt i viss mån vad gäller

ersättning för framtida kostnader. Ersättning lämnas inte för smärre

skador. Patientförsäkringen utger inte heller ersättning för kränkning

genom brott enligt 1 kap. 3 § SkL.

Försäkringsavtalet om patientförsäkring omfattar utöver ersättningsan svaret enligt patientförsäkringsvillkoret även det skadeståndsrättsliga

ansvaret gentemot patienter i vårdsituationer. Patientförsäkringen skall

därför enligt åtagandet göra en prövning om rätt till ersättning

föreligger enligt skadeståndslagen. Ersättning betalas också i dessa

fall av konsortiet.

Ersättning från Patientförsäkringen samordnas med ersättning som kan

utges enligt andra försäkringsanordningar på så sätt att ersättningen

för behandlingsskada är sekundär till sådana förmåner som utges enligt

lagen om allmän försäkring samt även vissa andra ersättningsformer och

försäkringar.

Tvister

För att pröva principiella eller tvistiga fall av behandlingsskador

finns en rådgivande nämnd, Patientskadenämnden, som består av sex

ledamöter. Skadelidande, försäkringstagare eller försäkringsgivare kan

begära att ett ärende tas upp till prövning av nämnden. Nämnden prövar

de skadefall som hänskjuts dit. Nämndförfarandet är kostnadsfritt.

Enligt ersättningsbestämmelserna till Patientförsäkringen utser

regeringen numera ordförande samt tre andra ledamöter, av vilka två

företräder patientintressen samt en medicinsk sakkunskap jämte ersättare

för dessa. Sjukvårdshuvudmännen utser två ledamöter jämte ersättare.

Genom att Patientförsäkring är en privat verksamhet omfattas den inte av

offentlighetsprincipen.Det innebär bl.a. att de handlingar som ligger

till grund för skadebedömningen inte är allmänna handlingar.

Tvist mellan försäkringsgivaren och skadelidande skall enligt

patientförsäkringsvillkoren avgöras av skiljemän enligt lagen (1929:145)

om skiljemän.

Dessa särskilda överprövningsregler gäller endast den patientförsäkring

som meddelas genom konsortiet. För patientförsäkring som marknadsförs av

andra bolag gäller delvis andra regler.

Den skadelidande har även alltid möjlighet att i stället vända sig till

allmän domstol och kräva ersättning för behandlingsskada enligt skade ståndsrättsliga regler. Rätten till skadestånd är dock som redan nämnts

beroende av att den skadade kan bevisa att skadan har vållats genom fel

eller försummelse.

Villkorsändringar

Patientförsäkringens ersättningsbestämmelser har setts över vid ett

flertal tillfällen. Successivt har bestämmelserna anpassats efter vunna

erfarenheter och de ekonomiska ramar som ställts upp. Utformning av

ersättningsbestämmelser, tillämpningsfrågor m.m. behandlas i en för

sjukvårdshuvudmännen och Konsortiet för Patientförsäkring gemensam

samrådsgrupp. De senast antagna bestämmelserna tillämpas på skador som

inträffat fr.o.m. den 1 juli 1991. Försäkringens tillämpningsområde har

med de justeringar som vidtagits fått en bred acceptans.

Bestämmelserna har i vissa delar varit svårtillgängliga vilket bl.a.

inneburit att såväl patienter som hälso- och sjukvårdspersonal haft

svårt att bedöma om en inträffad händelse borde anmälas till

försäkringen.

Statistik

Till Konsortiet för Patientförsäkring anmäldes år 1991 sammanlagt 5 327

skador varav huvuddelen faller inom sjukvårdshuvudmännens avtalsområde.

Knappt 40 procent av antalet anmälda skador ersätts. De skador som

ersätts är av mycket varierande svårhetsgrad. I mer än vart tredje fall

har skadan medfört bestående invaliditet. I något mer än 60 procent av

fallen leder skadan inte till några bestående men.

Till Patientskadenämnden anmäldes under år 1991 sammanlagt 351 ärenden.

Antalet ärenden som förs vidare till nämnden har under senare år ökat

successivt. Antalet ärenden som går vidare till avgörande av skiljemän

är få. Sedan år 1975 har sammanlagt 39 skiljedomar meddelats.

Sedan år 1975 har endast ett fåtal skadeståndsmål som rör behandlings skador avgjorts av domstol.

Internationella förhållanden

Sverige var det första land i världen med en patientförsäkring. Samtliga

nordiska länder med undantag för Island har nu en patientförsäkring. Den

finska patientförsäkringen har likheter med den svenska men den är till

skillnad från den svenska reglerad i lag. Den norska patientförsäkringen

är f.n. frivillig och omfattar enbart offentlig vård. Ett förslag till

lag om patientförsäkring har utarbetats av en statlig utredning. I

Danmark gäller sedan den 1 juli 1992 en lag om patientförsäkring. Även

den danska försäkringen har likheter med den svenska modellen men med

tyngdpunkt på mycket allvarliga skador. I länder utanför Norden förs

diskussioner om ansvars- och försäkringslösningar liknande de nordiska.

Behovet av en översyn

Sammanfattning

De redovisade förändringarna och den utveckling som förutses kan komma

att påverka Patientförsäkringen i flera olika avseenden. En stabil grund

för försäkringen har varit det nära samarbetet i villkorsfrågor m.m.

mellan sjukvårdshuvudmännen och den grupp försäkringsbolag som ingår i

konsortiet.

I framtiden kommer av allt att döma de vårdgivare som är verksamma i

Sverige och som bör teckna försäkringen att utgöra en mer heterogen

grupp.

Detta förhållande och en anslutning till EG-marknaden, ny konkurrens lagstiftning och nya bestämmelser om offentlig upphandling ger ändrade

förutsättningar för detta samarbete. Genom ett medlemskap i EG öppnas

den svenska marknaden för konkurrens från försäkringsbolag i andra EG-

länder. Konsortiet för Patientförsäkring kommer inte att kunna fortsätta

verksamheten i oförändrad form. En ökad konkurrens medför sannolikt att

Patientförsäkringen kommer att spridas ut på ett flertal olika

försäkringsbolag vilket ger en risk att villkoren inte utformas

enhetligt.

Utvecklingen inom hälso- och sjukvården

Hälso- och sjukvården i offentlig regi dominerar i Sverige. Inom många

landsting och kommuner förändras emellertid organisationen med inrikt ning på att stärka kopplingen mellan prestation och ersättning genom att

föra över vissa uppgifter på privata vårdgivare genom olika former av

entreprenad.

Riksdagen har genom den s.k. ÄDEL-reformen gett kommunerna ett ansvar

för hälso- och sjukvård i särskilda boendeformer och i dagverksamhet

samt även befogenheter att driva hemsjukvård i övrigt. Riksdagen har

gett kommunerna möjlighet att med huvudmans ansvar överta primärvården

från landstingen.

Riksdagen har också beslutat om en vårdgaranti för vissa behandlingar.

Garantin innebär att om den egna sjukvårdshuvudmannen inte ger den

vårdsökande behandling inom en tremånadersperiod skall sjukvårdshuvud mannen tillgodose behovet av behandling på annat håll hos tex. privat

vårdgivare. Vidare har regeringen i 1992 års regeringsdeklarationen och

budgetpropositionen uttalat att ett husläkarsystem ska införas

successivt och att reformen beräknas vara genomförd senast under år

1995. En proposition om husläkare avses att föreläggas riksdagen under

hösten 1992. Målsättningen är att alla människor senast år 1995 skall

kunna vara knutna till en egen fritt vald läkare. Hälso- och sjukvårdens

system skall vara producentneutralt. Det innebär att landstingen inte

längre självklart står för merparten av hälso- och sjukvården.

Utvecklingen innebär vidare att antalet vårdgivare successivt ökar. Om fattningen av helt privat sjukvård, dvs. vård som inte till någon del

subventioneras av offentliga medel ökar också. Nya yrkesgrupper har

tillkommit - bl.a. kiropraktorer - som inte automatiskt är anslutna till

patientförsäkringen.

Förändrad svensk lagstiftning

Regeringen har i proposition 1992/93:56 om ny konkurrenslagstiftning

lagt fram förslag till en ny konkurrenslag som föreslås träda i kraft

den 1juli 1993. Förslaget innebär att de materiella konkurrensreglerna

i lagen utformas efter förebild från EG:s konkurrensregler i

Romfördraget och EES-avtalets konkurrensregler. Det innebär principiella

förbud mot dels samarbete mellan företag som har till syfte att begränsa

konkurrensen på den svenska marknaden eller som ger detta resultat, dels

missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning

på den svenska marknaden.

Regeringen har tillkallat en särskild utredare med uppdrag att se över

den nu gällande lagen om skiljemän. Enligt direktiven (dir.1992:22)

skall utredaren bl.a. undersöka om förekomsten av skiljeklausuler i

avtal medför att vissa anspråk inte görs gällande eller att enskilda

parter inte har ekonomiska möjligheter att göra sina anspråk gällande på

grund av kostnaderna för skiljeförfarandet. Om så är fallet skall

utredaren föreslå lämpliga åtgärder för att sådana anspråk skall kunna

tas upp i skiljeförfarande eller av allmän domstol. Utredaren skall även

överväga om förfarandereglerna i allmän domstol kan ändras så att

rättegång i domstol blir ett mer slagkraftigt alternativ till

skiljeförfarande vid förmögenhetsrättsliga tvister.

Riksdagen har antagit en produktansvars lag (1992:18) som bygger på EG-

direktiv och innebär ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador.

Lagen träder i kraft den 1 januari 1993. Enligt produktansvarslagen

skall ersättningsskyldighet föreligga även om oaktsamhet inte kan visas,

s.k. strikt ansvar. Det strikta produktansvaret skall begränsas till

skador som orsakas av sådana produkter som tillverkas eller

tillhandahålls inom ramen för en näringsverksamhet.

Läkemedelsskador kommer att omfattas av produktansvarslagen. På läke medelsområdet ersätts nu de flesta produktskador genom Läkemedelsför säkringen. Denna grundas på ett frivilligt ersättningsåtagande från

läkemedelsindustrins sida. Försäkringen lämnar ersättning vid vissa

skador som uppkommer i samband med användningen av sådana läkemedel som

sålts eller lämnats ut i Sverige. I vissa delar är den mer förmånlig för

den skadelidande än den beslutade produktansvarslagen. I andra delar ger

den sämre skydd. En omarbetning och anpassning av

ersättningsbestämmelserna med hänsyn till den lagen har initierats från

läkemedelsindustrins sida.

Lagen kan också komma att beröra vissa skador som idag regleras enligt

patientförsäkringens villkor. Vissa produkter som används inom hälso-

och sjukvården såsom apparater av olika slag och förbrukningsmaterial

kan komma att omfattas av produktansvaret enligt den nya lagen.

Riksdagens behandling av produktansvarslagen

I två motioner med anledning av propositionen om produktansvarslagen

yrkades att lagen borde utvidgas till att omfatta hela den offentliga

sektorns verksamhet och således omfatta även produkter som inte enbart

är satta i omlopp i en näringsverksamhet. Lagutskottet

(bet.1991/92:LU14, rskr. 78) konstaterade med anledning av dessa

motioner att det skadeståndsansvar som tillverkare eller importör skall

ha enligt produktansvarslagen även omfattar produkter som staten eller

en kommun förvärvar av en näringsidkare för att användas i offentlig

verksamhet. Vad som däremot faller utanför lagens tillämpningsområde är

skador som orsakas av sådana produkter som ett offentligt organ själv

tillverkat eller importerat för att användas i en offentlig verksamhet

som inte kan anses som näringsverksamhet. Utskottet kunde inte för sin

del finna att ett sådant undantag från skadeståndsskyldigheten för

produktskador var motiverat. Sett från bl.a. de skadelidandes synvinkel

framstår det som angeläget att ett strikt ansvar gäller för alla

produktskador oavsett om produkten i fråga satts i omlopp i

näringsverksamhet eller tillverkats och tillhandahållits inom ramen för

offentlig verksamhet. Det kan visserligen hävdas att den offentliga

sektorn ålagts ett strikt ansvar för produktskador genom Högsta

domstolens praxis (se NJA 1989 s. 389). Lagrådet har dock påpekat att

det bygger på ett rättsläge som inte föreligger sedan

produktansvarslagen trätt i kraft. Att en rättsfråga avgjorts i praxis

ansåg inte utskottet vara något skäl för att avstå från lagstiftning.

Huruvida en lagreglering på detta område bör ske genom en utvidgning av

produktansvarslagens tillämpningsområde eller i annan form undandrog sig

emellertid utskottets bedömning. Det borde därför ankomma på regeringen

att föranstalta om att frågan snarast blir föremål för närmare

överväganden. Riksdagen beslöt (rskr. 1991/92:78) att som

sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

Hur påverkar EG-direktiven försäkringarna i Sverige?

Patientförsäkringens ersättningsvillkor fastställs av sjukvårdshuvudmän nen i form av ett frivilligt åtagande. Denna modell bör kunna fungera

även när Sverige blir medlem i EG. Vissa bestämmelser i villkoren bör

dock ses över. Det är t.ex. tveksamt om bestämmelsen i villkoren att

endast vårdkostnader som uppkommer i Sverige ersätts och bestämmelserna

om överprövningsförfarandet är i överensstämmelse med EG-rätten.

EG-direktiven om offentlig upphandling kommer på sikt att gälla även

försäkringsupphandling, vilket kommer att ändra förutsättningarna för

nuvarande upphandlings- och samarbetsform mellan sjukvårdshuvudmännen

och försäkringskonsortiet. Ett medlemskap i EG torde innebära att de

hårda regler mot alla former av otillbörlig konkurrensbegränsning som

anges i Romfördraget blir tillämpliga i förhållande till vårt land. Även

detta kan påverka formerna för nuvarande försäkringskonstruktion och

upphandlingsform.

Inom EG-kommissionen pågår arbete med ett särskilt direktiv om skade ståndsansvar för skador som uppkommer då tjänster utförs (COM (90) 482

final-SYN 308). Det är inte helt klart om direktivet kommer att omfatta

även tjänster inom hälso- och sjukvården.

Uppdraget

Med nuvarande frivilliga försäkringssystem finns det inget krav på att

alla vårdgivare i Sverige tecknar patientförsäkring. Det finns därmed en

risk att patienter inte i alla vårdsituationer har ett enhetligt

ekonomiskt skydd om de skulle skadas vid behandling. Genom den

utveckling som beskrivits kommer situationen inte att förbättras om

nuvarande system bibehålls. Det är angeläget att patienterna inom all

hälso- och sjukvård här i landet kan garanteras att samma regler gäller

för dem om de råkar ut för en behandlingsskada oberoende av vilken

vårdgivare de anlitat.

För att detta krav skall tillgodoses föreslår jag att en särskild

utredare tillkallas med uppdrag att överväga och föreslå former för ett

system som kan garantera alla patienter samma försäkringsskydd vid

behandlingsskada.

Ett alternativ är att lagreglera patienternas rätt till ersättning av

vårdgivaren vid behandlingsskada och att införa en lagstadgad skyldighet

för vårdgivare i Sverige att teckna försäkring för behandlingsskador.

Utredaren bör också överväga andra alternativ som kan ge motsvarande

säkerhet för patienten.

Utredaren bör vidare överväga vilka konsekvenser olika alternativ får

beträffande produktansvaret inom den offentliga hälso- och sjukvården.

Ett problem som bör uppmärksammas är också gränsdragningen mot sådana

skador som omfattas av Läkemedelsförsäkringen.

Om utredaren stannar för att lagreglera patienternas rätt till

ersättning vid behandlingsskada skall han också lägga fram ett förslag

till lagstiftning.

Utredaren skall utforma förslaget inom de ekonomiska ramar som gäller

för dagens system. Med hänsyn till framför allt kostnadsaspekterna är

det inte möjligt att införa en lagstiftning eller annan ordning som

innebär ett mer omfattande ansvar för vårdgivarna än det ansvar som

kännetecknar den nuvarande Patientförsäkringen.

Utredaren bör också överväga om de förslag som kommittén om ideell skada

har lagt fram bör påverka utformningen och innehållet i en framtida

försäkringslösning.

I utredarens uppdrag ingår att analysera och jämföra de olika patient försäkringssystem som nu tillämpas i de nordiska länderna. En likformig het mellan ländernas system bör i möjligaste mån eftersträvas.

Spridningen av patientförsäkringen på flera olika försäkringsbolag kan

innebära att det skadeförebyggande arbetet försvåras. Utredaren bör

också överväga denna fråga.

Hur utredaren skall arbeta

För utredningen gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och

särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (1984:05)

och angående EG-aspekter i utredningsverksamheten (1988:43).

Utredningsuppdraget bör vara avslutat senast den 31 december 1993.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden rörande

hälso- och sjukvård

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) - med uppgift att se över det nuvarande försäkringssystemet

för ersättning vid behandlingsskada i syfte att precisera vårdgivarnas

ersättningsansvar och skyldighet att teckna försäkring för sådana

behandlingsskador som orsakas inom den svenska hälso- och sjukvården,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta femte huvudtitelns anslag Utredningar

m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandes överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Socialdepartementet)