Dir. 1992:111

Utredning om beskattning av fastigheter

Innehåll

Sammanfattningsvis skall utredaren

Historisk bakgrund

Gällande regler i korthet

Tidigare utredningar

Synen på fastighetsskatten

Dir. 1992:111

Beslut vid regeringssammanträde 1992-12-17.

Statsrådet Lundgren anför.

1 Mitt förslag

Jag föreslår att en utredare tillkallas med uppdrag att utreda

de principiella utgångspunkter och syften som bör ligga till grund för

beskattningen av fastigheter.

Sammanfattningsvis skall utredaren

* analysera och beskriva de principiella utgångspunkter som bör gälla

för beskattningen av fastigheter och

* med ledning av dessa överväganden redovisa vilka förändringar i den

nuvarande beskattningen som bör företas.

2 Bakgrund

Historisk bakgrund

Den fasta egendomen har sedan mycket lång tid varit föremål för olika

beskattningsåtgärder. Från 1920- talet skedde beskattningen i första

hand genom den numera avskaffade garantibeskattningen till kommunerna.

Denna skatt syftade till att ge kommunerna ett stabilt skatteunderlag.

Garantibeskattningen var fram till år 1955 utformad som en särskilt

debiterad fastighetsskatt som utgick med viss procent på

taxeringsvärdet. Därefter skedde garantibeskattningen genom

inkomstbeskattning av garantibeloppet som uppgick till viss procent av

taxeringsvärdet. Fram till 1986 års inkomsttaxering påfördes

garantibeskattningen ägarna av samtliga fastigheter som inte undantagits

från skatteplikt.

Fr.o.m. 1986 års taxering undantogs juridiska personer från garantibe skattningen. I samband därmed uttalades i förarbetena (prop 1984/85:70,

s. 153) att den dåvarande ordningen med en kombination av nettovinst beskattning och garantibeskattning i synnerhet på företagsbeskattningens

område gav upphov till improduktiv skatteplanering och administrativt

merarbete för taxeringsmyndigheterna. Vidare uttalades att i den mån

fastigheters taxeringsvärde bedöms vara en lämplig bas för uttag av

skatt syntes det vara mer ändamålsenligt att använda sig av en

skatteform som är frikopplad från inkomstbeskattningen. Det påpekades

också att nämnda dubbelbeskattning i form av nettovinst- resp.

garantibeskattning i princip träffade aktiebolags och ekonomiska

föreningars inkomster.

Fr.o.m. 1988 års taxering upphörde garantibeskattningen också av fysiska

personer.

Vid sidan av garantibeskattningen skedde också en inkomstbeskattning av

fastigheterna. Denna inkomstbeskattning var i princip av två slag,

nämligen konventionell beskattning och schablonbeskattning. Den

konventionella metoden innebar i princip att den faktiska avkastningen

av fastigheten låg till grund för beskattning. Schablonbeskattningen,

som gällde småhus, allmännyttiga bostadsföretag och s.k. äkta bostads rättsföreningar, innebar att ett visst antal procent av fastighetens

taxeringsvärde togs upp som intäkt vid den årliga taxeringen. I den mån

nettointäkt uppkom fick ett s.k. procentavdrag göras motsvarande

garantibeloppet.

År 1983 infördes en fastighetsbeskattning i form av en hyreshusavgift.

Denna omfattade sådana flerbostadshus och vissa hus med affärs-

och/eller kontorslokaler som inte var statligt belånade och således inte

ingick i räntebidragssystemet.

Motivet till hyreshusavgiften var att hindra att uppräkningen av de

garanterade räntorna för de fastigheter som omfattades av räntebidragen

och den därpå följande höjningen av hyresnivån skulle leda till en

omfördelning av förmögenhetsförhållandena till förmån för fastighets ägare vars hus inte erhöll statliga räntebidrag. Som en följd av det

s.k. bruksvärdesystemet ökade nämligen hyresnivån även i dessa hus.

År 1985 ersattes hyreshusavgiften med en mer generell statlig

fastighetsskatt, som då omfattade även småhus. Motivet till att

hyreshusavgiften utvidgades och ersattes av fastighetsskatten var att

denna skatt i kombination med räntebidragssystemet för ny- och ombyggnad

bäst ansågs svara mot kravet på ett rättvist och solidariskt

omfördelningssystem inom bostadssektorn.

Gällande regler i korthet

Den nuvarande fastighetsskatten regleras i lagen (1984:1052) om statlig

fastighetsskatt och tillämpas sedan 1986 års taxering. Fastighetsskatten

omfattar småhusenheter, hyreshusenheter samt bostadshus med tomtmark på

lantbruksenheter. Skatten beräknas med taxeringsvärdet som underlag.

Genom 1991 års skattereform har vissa förändringar företagits av

fastighetsskatten. Den har för småhusen ersatt schablonintäkten och är

för dessa numera den huvudsakliga löpande fastighetsbeskattningen. Valet

av en skattesats på 1,5 % har ansetts stå i överensstämmelse med kraven

på en likformig kapitalbeskattning. I samband med skattereformen har

fastighetsskatten för hyreshusen även gjorts mer enhetlig än tidigare.

Hyreshusenhet beskattas sålunda med 2,5 % av enhetens taxeringsvärde.

För småhusenhet och hyreshusenhet med byggnad som huvudsakligen

innehåller bostäder är fastighetsskatten på visst sätt differentierad

med hänsyn till byggnadens ålder.

Enligt lagen (1990:1460) om tillfällig höjning av statlig

fastighetsskatt skall procentsatsen för beräkningen av fastighetskatten

avseende hyreshusenhet som huvudsakligen består av lokaler vid 1992 och

1993 års taxeringar uppgå till 3,5. Under våren 1992 har emellertid

beslutats att fastighetsskatten skall slopas på dessa hyreshusenheter

från och med 1994 års taxering (prop. 1991/92:150 bil. 1:5, bet. FiU

1991/92:FiU30, rskr. 1991/92:350, SFS 1992:842). Detaljerade regler i

detta avseende har under hösten 1992 beslutats (prop. 1992/93:122, bet.

1992/93:

SkU16, rskr. 1992/93:150). Dessa innebär i korthet att enbart de delar i

ett hyreshus som innehåller bostadslägenheter blir föremål för uttag av

fastighetsskatt medan lokaldelarna undantas från sådan beskattning.

Statens inkomster från fastighetsskatten uppgick för år 1991 till 16,8

miljarder kr. Skatteundantaget för lokaler leder till ett

nettoskattebortfall om 2,6 miljarder kr.

Tidigare utredningar

Fastighetsbeskattningen sker för närvarande med taxeringsvärdet som

underlag. Som alternativ till detta har diskuterats boendevärde, bruks värde eller liknande. Frågan om underlaget för fastighetsskatten har

behandlats av Fastighetsskatteutredningen i betänkandet (SOU 1992:11)

fastighetsskatt. Enligt utredningens uppfattning är ett taxeringsvärde

baserat på marknadsvärdet det lämpligaste underlaget för

fastighetsskatt. Denna uppfattning delas också av majoriteten av

remissinstanserna. Fastighetsskatteutredningen har också tagit upp vissa

frågor som rör fastighetsskattens utformning. Bl.a. har man gjort

analyser för att få en korrekt bild av hur fastighetsskatten fungerar i

dag. Utredningen har även studerat fastighetsskattens fördelningsprofil

och fastighetsskatt i andra länder samt även redovisat principiella

synpunkter på fastighetsskattens utformning.

Frågan om underlaget för fastighetsskatten har också diskuterats i

tidigare betänkanden nämligen i Bostadskommitténs delbetänkande, SOU

1984:36 del 2, i kommitténs slutbetänkande, SOU 1986:6 del 2, och i

Boendekostnadsutredningens betänkande SOU 1989:71.

I betänkandet (SOU 1992:8) Fastighetstaxering m.m. -- Bostadsrätt,

behandlade Bostadsrättsvärderingskommittén bl.a. underlaget för

fastighetsskatt vad gäller fastigheter med bostadsrätter. Utredningens

huvuduppgift var att finna en värderingsmetod för sådana fastigheter som

medförde en skattemässig likhet mellan bostadsrättshavare och innehavare

av egnahem. Utredningens förslag innebär i korthet att bostadsrätts fastighetens taxeringsvärde i princip skall motsvara 75 % av bostads rätternas samlade marknadsvärden.

Betänkandet har remissbehandlats. Remissopinionen har varit splittrad.

De remissinstanser som är positiva till utredningens förslag anser att

den föreslagna värderingsmetoden skapar en lämplig likhet i beskatt ningshänseende mellan bostadsrätt och egnahem. Kritik har dock riktats

mot att värderingsmetoden är krånglig, att beskattningen bör grundas på

ett boendevärde samt att det är fel att taxera identiska fastigheter på

olika sätt av den anledningen att upplåtelseformerna skiljer sig åt.

I Utredningens om statens stöd för bostadsfinansieringen betänkande (SOU

1992:47) Avreglerad bostadsmarknad, Del II, lades fram flera förslag som

rör fastighetsskatten. Bl.a. föreslogs att fastighetsskatten skall tas

bort för egnahem och ersättas med en schablonintäkt på 6 % av

taxeringsvärdet. Även beträffande bostadsrättsföreningar föreslogs att

fastighetsskatten skall ersättas med en schablonintäkt efter en viss

procentsats på taxeringsvärdet. Vidare föreslogs att fastighetsskatten

skall slopas för hyresrättshus med värdeår 1993 eller senare. För att

minska behovet av räntebidrag föreslogs också att underskott i

inkomstslaget näringsverksamhet skall tillåtas reducera

fastighetsskatten i den mån underskottet är hänförligt till avdrag för

underhåll och reparationer avseende bostadsfastigheter. Flera

remissinstanser har påpekat att det varit svårt att i brist på konkreta

lagförslag yttra sig över betänkandet. Många instanser är emellertid

allmänt positiva till utredningens förslag. Vissa anför dock

invändningar mot att reducera räntebidragen.

Synen på fastighetsskatten

Som framgått av den tidigare redogörelsen har metoderna och också

motiven för beskattningen av fastigheter skiftat från tid till annan.

Till skillnad mot vad som gäller övriga investeringar belastas numera

investeringar i bostadsfastigheter av en särskild skatt,

fastighetsskatten. Den är konstruerad som en objektskatt, dvs. det är

innehavet av en fastighet som föranleder beskattning. För ägare till

konventionellt beskattade fastigheter är den avdragsgill, varför det

effektiva uttaget av skatten är mindre än vad den formella skattesatsen

antyder i de fall verksamheten visar överskott.

Motiven för fastighetsskatten på flerfamiljshus har tidigare varit av

främst bostadspolitisk art även om fiskala motiv också spelat in.

Fastighetsskatten avser beträffande denna kategori inte att beskatta en

tänkt kapitalavkastning eftersom dessa fastigheters inkomster är föremål

för beskattning på annat sätt.

Vissa fastighetstyper, såsom industrifastigheter och jord- och skogs bruksmark samt, fr.o.m. år 1993 även s.k. kommersiella lokaler, är inte

föremål för något uttag av fastighetsskatt.

Beskattningen av fastigheter hör till de frågor som i stort sett

ständigt är föremål för debatt. Uttaget av fastighetsskatt (tidigare

schablonintäkt) för egnahem brukar regelmässigt debatteras i samband med

att de allmänna fastighetstaxeringarna leder till höjda taxeringsvärden.

Den omständigheten att skatten tas ut oberoende av fastighetsägarens

inkomster har vidare ifrågasatts. Kritik har även framförts mot de

regionala effekterna av fastighetsskatten i bl.a. vissa

storstadsregioner och kustkommuner.

Även uttaget av fastighetsskatt på hyreshusen har debatterats. Bl.a. har

de grundläggande motiven för en fastighetsskatt ifrågasatts. Kritiken

har gällt bl.a. att skatten ger upphov till dubbelbeskattning eftersom

fastighetens faktiska avkastning är föremål för beskattning. Jag vill

här också erinra om skälen för att slopa fastighetsskatten på s. k.

kommersiella lokaler i prop. 1991/92:150, bil 5. Motivet för denna

åtgärd var -- förutom utvecklingen på fastighetsmarknaden, dvs. kraftiga

prisfall med åtföljande stora kreditförluster för banker och finansbolag

-- att ett uttag av fastighetsskatt på sådana fastigheter innebär en

form av dubbelbeskattning.

Av förarbetena till 1991 års skattereform framgår att det föredragande

statsrådet delade Utredningens om reformerad inkomstbeskattning (RINK)

uppfattning att innehavet av privatbostadsfastighet skulle beskattas

enligt fastighetsskattelagen. De synpunkter som RINK anförde för denna

skatteomläggning grundades därvid såväl på teoretiska som praktiska

överväganden. Dels ansågs en- och tvåfamiljsfastigheter inte passa in i

inkomstskattesystemet då de typiskt sett inte utgör förvärvskällor, dels

talade förenklingssträvandena för uttag av fastighetsskatt eftersom

småhusen redan omfattades av denna skatt. Här kan tilläggas att

skattesatsen, såvitt gäller småhusen, vid den löpande beskattningen

avstämts med hänsyn till det samlade skatteuttaget när även reavinstbe skattningen beaktas. För småhusen kan därför fastighetsskatten i

praktiken ses som en del av beskattningen av avkastningen på det kapital

som finns nedlagt i fastigheten.

3 Utredningsuppdraget

Enligt min mening framgår av det anförda att det finns grund för att

från principiella utgångspunkter närmare pröva nuvarande ordning i fråga

om beskattningen av fastigheter. En särskild utredare bör därför

tillkallas med uppdrag att på ett mer grundläggande sätt än som skett i

de nämnda utredningarna analysera och beskriva de principiella

utgångspunkter som bör gälla för beskattningen av fastigheter utom

såvitt avser reavinstbeskattningen. Utredaren bör dock översiktligt

belysa hur hans förslag förhåller sig till reavinstbeskattningen.

Utredarens huvuduppgift bör vara att analysera beskattningen av

fastigheter ur principiell synvinkel samt att undersöka huruvida

nuvarande ordning står i överensstämmelse med dessa principiella

överväganden. Därvid skall de analyser som gjorts i de nämnda under år

1992 avlämnade utredningsbetänkandena utgöra en grundval för

övervägandena. Utgångspunkten bör vara de i skattereformen bärande

tankegångarna om neutral och likformig beskattning. Oavsett vilken form

av beskattning som förordas för fastigheter bör därför utredaren utgå

ifrån att fastigheter och fastighetsägande inte bör beskattas i annan

omfattning än andra kapitalinvesteringar eller annan näringsverksamhet.

Utredaren får i detta avseende göra en prövning av de samband som finns

i dagens system med förekommande stödformer inom bostadssektorn.

Utredaren bör behandla samtliga typer av fastigheter, såväl bebyggda som

obebyggda, samt, i den mån det erfordras, ta hänsyn till de olika

förekommande upplåtelseformerna.

Utredaren bör föreslå de förändringar av beskattningen han mot bakgrund

av sina principiella ställningstaganden anser påkallade. Sådana förslag

bör belysas utifrån såväl teoretiska som praktiska synpunkter. Även

statsfinansiella, regionalpolitiska och samhällsekonomiska effekter

skall belysas.

Utredaren bör beakta att de statsfinansiella restriktionerna för att

företa förändringar som leder till ett bortfall av skatteintäkter för

närvarande är stora. Statens budgetunderskott kan förväntas bestå under

flera år. Den omständigheten får emellertid inte hindra att förslag om

en från principiella utgångspunkter motiverad ändring av beskattningen

av fastigheter redovisas. Frågan om det finns utrymme att förändra

skatteuttagets storlek får prövas i ett annat sammanhang.

Utredaren bör, förutom vad som följer av den principiella analysen,

också överväga och redovisa förändringar som förbättrar dagens ordning

vad beträffar beskattningen av fastigheter. Utredaren bör därvid

undersöka för- och nackdelarna med att omkonstruera den nuvarande

beskattningen från en objektskatt till en skatt som låter sig inordnas

under de regler som allmänt gäller för kapitalbeskattning, t.ex. att

fastighetsskatten ersätts med en schablonintäkt för andra fastigheter än

näringsfastigheter. Beskattningen av kapitalinkomster sker, liksom

fastighetsskatten, statligt och utredaren skall således utgå från att

beskattningen av fastigheter även framdeles skall ske statligt.

Utredaren bör också göra jämförelser med utländska förhållanden. Det kan

exempelvis noteras att Finland enligt en nyligen antagen lag som skall

tillämpas fr.o.m. år 1993 har infört en skatt på fastigheter som helt

skall tillfalla kommunerna. Den nuvarande inkomstbeskattningen baserad

på fastighetens taxeringsvärde slopas därvid till förmån för en

objektskatt som också baseras på taxeringsvärdet.

Om en fastighets avkastning skall beskattas som inkomst av kapital

uppstår problemet att värdera avkastningen. Detta gäller särskilt i de

fall fastigheten nyttjas av ägaren själv. För närvarande

förmånsbeskattas dock inte ägarens eget brukande av

privatbostadsfastighet. Utredaren bör redovisa alternativa praktiska

lösningar på värderingsproblemet samt även motivera dessa med ett

principiellt resonemang.

I de fall en fastighet inte nyttjas av ägaren själv kan det, för att

beskattningssystemet ska bli konsekvent, vara nödvändigt att också se

över reglerna om beskattning av inkomster från uthyrning av fastigheter.

Utredaren bör dessutom belysa frågan om hur en eventuell beskattning av

en beräknad intäkt för bostadsrätter bör vara utformad. En utgångspunkt

bör därvid vara att bostadsrättsformen i vissa avseenden skiljer sig

från fullt eget ägande av en bostad.

Beträffande bostadsrätterna bör översynen också beröra det förhållandet

att bostadsrättsföreningarna vid inkomstbeskattningen för närvarande

inordnas i så kallade äkta resp. oäkta bostadsföretag. Med äkta bo stadsföretag avses bostadsförening eller bostadsaktiebolag vars verksam het uteslutande eller huvudsakligen består i att åt medlemmarna eller

delägarna bereda bostäder i företagets fastigheter [2§ 7mom. lagen

(1947:576) om statlig inkomstskatt]. Riksskatteverket har närmare

specificerat vari verksamheten skall bestå för att bostadsföretaget

skall anses som äkta (RSV Dt 1976:43). Den nuvarande gränsdragningen är

kopplad till taxeringsvärdet på fastigheten. Genom att taxeringsvärdet

för lokaldelarna i ett bostadsrättshus värderas utifrån

marknadsvärdehyror kan, med denna gränsdragning, bostadsrättshuset vid

olika fastighetstaxeringstillfällen skifta mellan att vara äkta och

oäkta bostadsföretag. Bostadsrättsvärderingskommittén föreslog att

nämnda gräns i stället borde baseras på ytan. Beroende på vilken

beskattningsmodell utredaren förordar för bostadsrätterna kan nämnda

gränsdragning behöva ses över.

En annan fråga som bör behandlas i detta sammanhang är beskattningen av

bostadsrättsföreningarna där föreningsfastigheten är taxerad som småhus.

Taxeringsvärdet för småhus bestäms, oberoende av om småhuset innehas med

äganderätt eller om det upplåts med bostadsrätt, med ledning av

marknadsvärdet på den allmänna marknaden. För bostadsrätt i hyreshus

bestäms taxeringsvärdet i stället med ledning av hyresintäkter (dvs.

bruksvärdehyran i de allmännyttiga bostadsföretagen på orten) och priser

för hyresfastigheter. Utredaren bör föreslå den åtgärd han anser lämplig

för att neutralisera den olikformighet som föreligger mellan bostadsrätt

i småhus jämfört med bostadsrätt i hyreshus.

En särskild boendeform utgör de s.k. andelshusen enligt den definition

de har enligt punkt5 av anvisningarna till 23§ kommunalskattelagen

(1928:370). Härmed avses sådan fastighet som ägs av tre eller flera

personer- direkt eller indirekt genom ett handelsbolag- och som

inrymmer bostäder i skilda lägenheter åt minst tre delägare. Eftersom

det således är fråga om hyreshus behandlas det skattemässigt som en

näringsfastighet. Respektive delägare får därmed redovisa sin del av

inkomsterna från fastigheten samt göra avdrag för- förutom räntekostna der- driftkostnader, kostnader för reparation och underhåll m.m.

Vanligtvis uppkommer härvid ett underskott som delägaren vid den löpande

beskattningen endast kan utnyttja som ett avdrag i samma förvärvskälla

påföljande år. Före 1991 års skattereform var sådant underskott

avdragsgillt från den sammanräknade årliga inkomsten som allmänt

avdrag. Andelslägenheter behandlas således inte på samma sätt

skattemässigt som bostadsrättslägenheter, vilka är underordnade reglerna

om privatbostäder. Innehavare till sådan bostadsrättslägenhet som är

privatbostad erhåller löpande avdrag för räntekostnader vid de årliga

taxeringarna och eventuella underskott kan utnyttjas som skattereduktion

mot statlig och kommunal inkomstskatt, skogsvårdsavgift samt fas tighetsskatt. Nämnda förhållande uppmärksammades emellertid inte av

många som förvärvat andelslägenheter. För att undvika oskäliga effekter

företogs fr.o.m. 1992 års taxering på initiativ av skatteutskottet vissa

justeringar i avdragsrätten såvitt gäller sådana andelslägenheter som

kan jämställas med privatbostäder (betänkande 1991/92:SkU13, SFS

Ändringarna medför att ett underskott hänförligt till en andelslägenhet

får behandlas på samma sätt som en reaförlust. Detta innebär att 70% av

underskottet får dras av i inkomstslaget kapital. Justeringen är således

en tidigareläggning av den avdragsrätt för underskott som gäller vid

avyttring. Såsom framhölls av utskottet utgör denna justering endast en

provisorisk åtgärd i avvaktan på att beskattningsreglerna för

andelslägenheterna får en ny utformning. Det bör ankomma på utredaren

att överväga och föreslå de regler som skall gälla i framtiden i detta

avseende.

Enligt nuvarande regler skall underlaget för fastighetsskatt jämkas om

fastighet har bytt ägare under beskattningsåret. Riksskatteverket har i

Rapport 1992:3, Vidareutveckling av den förenklade självdeklarationen,

föreslagit att denna regel slopas. I stället föreslås att

fastighetsskatt för helt kalenderår betalas av den som var

fastighetsägare vid ingången av kalenderåret. Beroende på vilken modell

för beskattning av fastigheter som utredaren förordar kan denna fråga

komma att behöva ses över. En utgångspunkt bör vara att så långt möjligt

eftersträva att tillämpningen av det förenklade deklarationsförfarandet

inte försvåras för småhusägarna.

I och med skattereformen har nya regler införts från inkomståret 1991

för i Sverige bosatta personers beskattning av bostäder i utlandet. De

nya reglerna kan medföra såväl tillämpnings- som tolkningsproblem och

jag anser det lämpligt att även låta denna fråga ingå i

utredningsuppdraget.

Fastighetsskatt tas för närvarande ut med taxeringsvärdet som grund.

Frågan om en annan grund för fastighetsskatten än taxeringsvärdet har,

som framgått av det föregående utretts av fastighetsskatteutredningen.

Utredningens slutsats är att fastighetsbeskattningen även i

fortsättningen bör bygga på taxeringsvärdet. Flertalet remissinstanser

delar denna bedömning. Den särskilde utredaren bör i sina överväganden

utgå från taxeringsvärdet som bas för beskattningen.

Fastighetsskatteutredningen har även aktualiserat frågan om en bättre

anpassning av taxeringsvärdena till gällande marknadsvärdenivå på

fastigheter genom att föreslå att en kontinuerlig omräkning skall

införas. Flertalet remissinstanser framhöll fördelarna med en sådan

ordning. Även om nuvarande taxeringsvärden har fastställts med en

relativt stor säkerhetsmarginal har den senaste tidens utveckling med

fallande marknadsvärden visat bristerna med nuvarande system även sett

från fastighetsägarsynpunkt. I utredningsuppdraget bör ingå att göra en

bedömning av lämpligheten av ett system med omräkning av taxerings värdena och när ett sådant i så fall kan införas. Även andra åtgärder

som ger möjlighet till en successiv justering av taxeringsvärdena kan

övervägas. De tekniska aspekterna av ett omräkningsförfarande är belysta

genom tidigare utredningar och bör därför kunna förbigås.

I den mån förslagen rörande fastighetsbeskattningen leder till in komstbortfall för staten skall alternativa finansieringsalternativ

anges.

4 Redovisning av utredningsuppdraget m.m.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt och uppdraget bör redovisas

senast vid årsskiftet 1993/94. Frågan om övergång till beskattning av

schablonintäkt bör behandlas med förtur och redovisas senast vid

halvårsskiftet 1993.

Utredaren skall beakta innehållet i regeringens direktiv (dir. 1984:4

och 1988:43) till samtliga kommitter och särskilda utredare angående

utredningsförslagens inriktning resp. EG-aspekter i utredningsverksam heten.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om

beskattning

att tillkalla en utredare - omfattad av kommitteförordningen (1976:119)

- med uppdrag att utreda fastighetsbeskattningen

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredningen.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta sjunde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Finansdepartementet)