Dir. 1992:22

Förmögenhetsrättsliga tvister i skiljeförfarande och rättegång

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1992-02-27

Mitt förslag

Bakgrunden

Reformbehovet

Närmare om utredningsuppdraget

Övrigt

Hemställan

Beslut

Dir. 1992:22

Beslut vid regeringssammanträde 1992-02-27

Chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att se över skilje mannalagstiftningen, främst lagen (1929:145) om skiljemän.

Utredaren skall vidare undersöka om förekomsten av skiljeklausuler i

vissa avtal på grund av de kostnader som är förenade med

skiljeförfarande medför att vissa anspråk inte görs gällande eller att

enskilda parter inte har ekonomiska möjligheter att göra sina anspråk

gällande. Finner utredaren att så är fallet, skall han föreslå lämpliga

åtgärder för att sådana anspråk skall kunna tas upp i skiljeförfarande

eller av allmän domstol.

Utredaren skall också överväga om förfarandereglerna i allmän domstol

när det gäller handläggningen av förmögenhetsrättsliga tvister på

näringslivets område kan ändras så att rättegång i domstol blir ett mera

slagkraftigt alternativ till skiljeförfarande. De frågor som bör

övervägas gäller bl.a. parternas inflytande över domstolens

sammansättning, snabbheten i förfarandet och sekretess.

Bakgrunden

De flesta förmögenhetsrättsliga tvister som avser

näringslivsförhållanden, bl.a. affärs-, bygg- och entreprenadtvister,

avgörs sedan gammalt genom skiljeförfarande. Även internationella

förmögenhetsrättsliga tvister med anknytning till Sverige avgörs

regelmässigt av skiljemän. Regler om skiljeförfarande finns i lagen

(1929:145) om skiljemän (Skml) och lagen (1929:147) om utländska skilje avtal och skiljedomar. Skml reglerar hur ett skiljeförfarande skall gå

till enligt svensk rätt. Lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar

reglerar bl.a. möjligheten att i Sverige verkställa en utländsk

skiljedom.

En tvist skall avgöras av skiljemän om så föreskrivs i lag eller om

parterna har kommit överens om att tvisten skall lösas på det sättet. I

de flesta fall handlar det om att parterna i samband med en

affärsuppgörelse eller liknande avtalar om att eventuella tvister med

anledning av avtalet skall behandlas i skiljenämnd. I den mån parterna

inte i avtalet reglerat olika processuella frågor som kan komma att

aktualiseras under ett skiljeförfarande gäller reglerna i Skml.

Förmögenhetsrättsliga tvister som avser näringslivsförhållanden prövas

också av allmän domstol. Domstolarna avgör emellertid ett mycket

begränsat antal sådana tvister. Den privata rättskipningen genom

skiljeförfarande understöds och kontrolleras dock i vissa hänseenden av

domstolarna i syfte bl.a. att garantera rättssäkerheten för den

enskilde. Förfarandet i allmän domstol regleras av bestämmelserna i

rättegångsbalken (RB).

Skiljeförfarandet enligt Skml skiljer sig i flera viktiga hänseenden

från rättegången i domstol. Några av dessa skillnader brukar anges som

skäl till att enskilda näringsidkare väljer skiljeförfarande i stället

för att driva en tvist i domstol.

Ett skäl som särskilt brukar framhållas är att parterna har inflytande

över skiljenämndens sammansättning. Parterna kan till skiljemän utse

personer som de vet är särskilt skickliga och som de har förtroende för.

I de fall tvisten gäller ett specialområde, t.ex. bygg- eller

entreprenadområdet, kan de utse skiljemän som är sakkunniga på just det

området. Om tvisten i stället lämnas till domstol har parterna inget

inflytande över domstolens sammansättning. Domstolsjuristerna anses på

många håll inom näringslivet inte ha önskvärd erfarenhet av och

förtrogenhet med affärsjuridiska frågor.

Ett annat skäl som anses tala till förmån för skiljeförfarande är att

tvisten löses snabbt. Särskilt angeläget är detta på näringslivets

område där störningar i verksamheten på grund av en tvist kan få stora

ekonomiska konsekvenser. Om förlikning inte kan träffas mellan parterna,

anses skiljeförfarandet ge bättre förutsättningar för ett snabbt

avgörande än en rättegång vid domstol, eftersom domstolsavgörandet genom

överklagande kan leda till prövning i flera instanser.

Man brukar också poängtera betydelsen av att skiljeförfarandet inte är

offentligt. Parternas önskemål om sekretess grundar sig ofta på att de

inte vill att utomstående skall få insyn i deras affärsförhållanden. Det

är också av betydelse för parter som står i ett varaktigt

affärsförhållande till varandra att inte så att säga uppförstora

tvisten; att driva tvisten till domstol uppfattas på många håll som en

ovänlig handling bl.a. genom den offentlighet som domstolsförfarandet

medför.

Önskemålen om effektivitet, smidighet och snabbhet i dömandet gör sig

naturligtvis inte enbart gällande i fråga om skiljeförfarande. Även i

domstolarna är det angeläget att tvister behandlas på ett snabbt och

ändamålsenligt sätt, samtidigt som det ställs särskilda krav på den

statliga domstolsorganisationen t.ex. vad gäller rättssäkerhet. Det

reformarbete som har bedrivits under senare år har i hög grad syftat

till att effektivisera förfarandet i domstol. Några av de reformer som

har genomförts ligger nära de nyss diskuterade fördelarna med

skiljeförfarande och har bl.a. tagit sikte på snabbheten i förfarandet

och parternas inflytande över vilken domstol som skall pröva tvisten. Om

parterna t.ex. ingår ett avtal om att inte överklaga tingsrättens

avgörande (49 kap. 1 § RB), dvs. avtalar om eninstansprövning, kan

önskemålet om ett snabbt slutligt avgörande av tvisten uppfyllas. Sådana

avtal kan numera ingås redan innan tvist har uppstått mellan parterna. I

de mål där fullföljdsförbud har avtalats har en tingsrätt också

möjlighet att med stöd av nya regler i 42 kap. 17 a § och 56 kap. 15 §

RB hänskjuta en prejudikatfråga till högsta domstolen för prövning.

Vidare kan avtalsparter träffa överenskommelse om prorogation enligt 10

kap. 16 § RB för att på så sätt styra tvisten till en viss domstol (jfr

P H Lindbloms uppsats Allmän domstol som alternativt tvistlösningsorgan

i Festskrift till Per Olof Bolding, 1992).

När det gäller förmögenhetsrättsliga tvister med internationell

anknytning har skiljeförfarandet kanske haft sin största fördel. En

skiljedom som har meddelats i Sverige kan med stöd av 1958 års New York-

konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar

verkställas utomlands i mycket större utsträckning än domar som har

meddelats av en svensk domstol. Skiljeförfarandets försteg i detta

hänseende kommer dock sannolikt att minska inom en snar framtid.

Regeringen har i dag på min föredragning beslutat inhämta lagrådets

yttrande över en remiss om Sveriges tillträde till 1988 års

Luganokonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar

på privaträttens område. Det är min förhoppning att Sverige skall kunna

tillträda konventionen under hösten 1992 eller senast den 1 januari

1993. Luganokonventionen är i första hand öppen för staterna inom EG-

EFTA-området. Också stater utanför EG-EFTA-kretsen kan dock under vissa

förutsättningar inbjudas att ansluta sig till konventionen. Ganska stora

förändringar i fråga om verkställighet utomlands av svenska domar,

liksom verkställighet i Sverige av utländska domar, kan därför komma att

inträffa.

Även om skiljeförfarandet i flera avseenden har obestridliga fördelar är

det också förenat med svagheter. De invändningar som brukar anföras

gäller främst vad som uppfattas som brister i rättssäkerheten och de

höga kostnader som är förenade med att anlita en skiljenämnd.

Flera av de principer som ligger till grund för förfarandet enligt RB

har endast i ringa utsträckning kommit till uttryck i Skml. Det finns

t.ex. inga garantier för att utredningen i en skiljetvist läggs fram på

ett från bevisvärderingssynpunkt betryggande sätt. Inte heller finns

några garantier för att skiljemännen iakttar gällande rätt; om

skiljemännen i syfte att möjliggöra fortsatta goda relationer mellan

parterna väljer en kompromisslösning som inte har stöd i gällande rätt,

är de oförhindrade att göra det. Från mer allmänna utgångspunkter anses

det vidare vara en betydande nackdel att det privata skiljeförfarandet

inte leder till prejudicerande avgöranden och en enhetlig

rättsutveckling.

En på senare tid alltmer uppmärksammad nackdel med skiljeförfarandet är

de höga kostnaderna. Den part som förlorar tvisten riskerar att få

betala inte bara sina egna och motpartens kostnader utan också

kostnaderna för skiljemännen. Man kan därför räkna med att kostnaderna i

en skiljetvist kan bli mer än dubbelt så höga som i en rättegång, i vart

fall om domstolsprövningen stannat i första instans. För ekonomiskt

svaga parter innebär skiljeförfarandet många gånger sådana

kostnadsrisker att de i praktiken inte utnyttjar förfarandet för att få

sina anspråk rättsligt prövade.

Reformbehovet

Den svenska lagstiftningen på skiljedomsområdet är nu drygt 60 år

gammal. Vissa mindre justeringar har gjorts under åren men i huvudsak är

reglerna desamma i dag som när lagstiftningen antogs år 1929. De flesta

bedömare menar att skiljemannalagstiftningen på det hela taget har

fungerat väl, vilket får antas hänga samman med att regleringen ger

utrymme för en betydande flexibilitet vid handläggningen av olika typer

av tvister. Under senare år har dock i skilda sammanhang framförts

förslag om ändringar i lagstiftningen (se bl.a. Årsskrift från

Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut 1986 s. 6 ff. och 1988 s.

37 ff.).

Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut har i en framställning

till Justitiedepartementet den 23 april 1990 hemställt om en översyn av

skiljemannalagen. Skiljedomsinstitutet framhåller att utvecklingen på

skiljedomsområdet - inte minst på det internationella planet - ger

anledning att överväga frågan om ändringar behöver göras. Många av

staterna i Europa har under senare år infört ny lagstiftning på

skiljedomsområdet och på andra håll har inletts omfattande

lagrevisioner. I flera länder har man infört speciallagar för inter nationella handelstvister baserade på den av FN:s handelsrättskommission

(UNCITRAL) utarbetade modellagen för internationella kommersiella

skiljeförfaranden (modellagen). Enligt institutet är det angeläget att

denna utveckling beaktas med särskild uppmärksamhet i Sverige mot

bakgrund av att vårt land under de senaste två decennierna kommit att

inta en förgrundsställning som forum i internationella handelstvister.

I riksdagen behandlade Justitieutskottet under våren 1991 en motion om

översyn av Skml i samband med att frågor om anslag till domstolsväsendet

togs upp (se bet. 1990/91 JuU16). Utskottet sade sig dela motionärernas

uppfattning att en översyn av Skml är erforderlig och utgick från att en

sådan skulle komma att inledas inom kort. I ett särskilt yttrande till

utskottets betänkande underströks vikten av att en översyn kom till

stånd inom en snar framtid.

Även jag anser att tiden nu är mogen för en översyn av Skml. Översynen

bör ha den begränsade inriktning som anges i skiljedomsinstitutets

framställning. Jag återkommer strax till det närmare innehållet i

utredningsuppdraget.

Jag vill i det här sammanhanget också ta upp vissa rättsskyddsfrågor på

skiljedomsområdet och frågan om behovet av ett mera slagkraftigt

alternativ till skiljeförfarandet inom ramen för det allmänna

domstolsväsendet. Frågorna har utretts tidigare i olika sammanhang utan

att detta lett till lagstiftning (angående tidigare utredningsarbete se

SOU 1986:1 s. 191 ff.).

Som jag tidigare nämnde avgörs näringslivets tvister regelmässigt i

privata skiljeförfaranden. Detta förfarande svarar uppenbarligen i stor

utsträckning mot näringslivets behov i fråga om tvistlösning. Samtidigt

står det klart att det finns nackdelar med skiljeförfarandet som gör det

angeläget att söka skapa bättre alternativ. Det är framför allt i två

hänseenden som det finns anledning att ifrågasätta om tvistlösning genom

skiljeförfarande ger helt nöjaktiga resultat.

En sådan fråga gäller rättsskyddet för ekonomiskt svaga parter eller

parter vilkas rättsliga anspråk har ett mindre ekonomiskt värde. Många

näringsidkare liksom vissa arbetstagare och konsumenter är hänvisade

till att lösa sina tvister i skiljeförfarande. Skiljeklausuler finns

intagna i de flesta affärsuppgörelser, bl.a. i olika standardavtal,

bolagsordningar, föreningsstadgar m.m. liksom i en del anställ ningsavtal. Ofta förs skiljeklausulerna in i avtalen slentrianmässigt,

utan närmare eftertanke. Avtal om att en tvist skall avgöras av

skiljenämnd innebär att parterna i princip är förhindrade att få saken

prövad vid domstol. Samtidigt är det känt att kostnaderna för

skiljeförfarandet uppgår till stora belopp. Många näringsidkare m.fl.

finner det inte meningsfullt att driva sina rättsliga anspråk till

avgörande i skiljeförfarande, om inte tvisteföremålets värde uppgår till

flera hundra tusen kronor. Andra parter anser sig förhindrade av

ekonomiska skäl att driva anspråken på grund av de höga kostnaderna.

Det har hänt att skiljeklausuler som framstått som oskäliga satts åt

sidan vid domstolsprövning med stöd av allmänna ogiltighets- eller

jämkningsregler (se t.ex. NJA 1979 s. 666 och 1981 s. 711). Detta har

dock främst gällt sådana fall, t.ex. i konsumentförhållanden eller

liknande, där den ena parten vid avtalstillfället har befunnit sig i ett

underläge i fråga om kunskaper, resurser m.m. I andra fall när sådana

uppenbara obalanser mellan parterna inte har förelegat har domstolarna

varit mer restriktiva med att ogiltigförklara eller jämka

skiljeklausuler (se t.ex. AD 1991 nr 48).

Mot denna bakgrund finns det enligt min mening skäl att undersöka i

vilken utsträckning det föreligger brister i rättsskyddet för olika

avtalsparter, bl.a. små och medelstora näringsidkare, som genom

skiljeklausuler är hänvisade att lösa sina tvister i skiljeförfarande.

Den andra frågan gäller följderna för rättsväsendet av att så gott som

alla förmögenhetsrättsliga tvister i affärsförhållanden avgörs genom

skiljeförfarande. Det är enligt min mening mindre tillfredsställande att

tvistlösningen på ett av de mera centrala områdena av civilrätten i

huvudsak sker utanför de allmänna domstolarna. Ett avgörande i

skiljenämnd är inte offentligt, vilket förhindrar inblick i rätts utvecklingen på området. Bristen på prejudikat är naturligtvis

besvärande inte bara för parterna och för de skiljemän som skall avgöra

en tvist utan också för näringslivet i stort. Det finns också exempel på

att rättstillämpningen i vissa typer av skiljetvister är splittrad och

beroende av vilken av flera rådande rättsuppfattningar de skiljemän har

som skall avgöra tvisten.

Även i andra avseenden är bristen på prejudikat på förmögenhetsrättens

område besvärande. Den nya svenska köplagstiftningen bygger på en FN-

konvention från år 1980 om internationella köp. Inom det FN-organ som

har utarbetat konventionen, UNCITRAL, har tillsatts en arbetsgrupp som

har till uppgift att samla in viktigare avgöranden från de skilda

konventionsstaterna, bl.a. om skadeståndspraxis. Avsikten är att ge

publicitet åt dessa avgöranden i syfte att främja en enhetlig

rättsutveckling i konventionsstaterna. Till följd av den brist på

prejudikat på köprättens område som nu råder kan Sverige inte bidra till

utvecklingen av den praktiska tillämpningen av konventionen.

Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att utredningsuppdraget även bör

innefatta frågan vad som kan göras för att allmän domstol skall bli ett

mera slagkraftigt alternativ till privat rättskipning genom

skiljeförfarande. Jag kommer i det följande att söka ange några av

riktlinjerna för hur jag vill att arbetet skall bedrivas i det

hänseendet.

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utreda de

frågor jag här har tagit upp.

Närmare om utredningsuppdraget

Enligt min mening kan det vara lämpligt att utredaren inleder arbetet

med att göra en översyn av skiljemannalagen. En utgångspunkt för arbetet

bör vara att lagstiftningen även i fortsättningen skall ge utrymme för

stor flexibilitet i skiljeförfarandet. Lagen bör därför även framgent

vara förhållandevis kortfattad och endast innehålla de regler som får

anses nödvändiga för att tillgodose kraven på snabbhet och säkerhet. En

till alla delar fullständig reglering av skiljeförfarandet bör inte

eftersträvas.

När det gäller internationella förhållanden kan vissa särskilda regler

behövas. Utredaren bör särskilt överväga fördelar och nackdelar med att

ha separata skiljemannalagar för nationella respektive internationella

förhållanden.

Under våren 1989 organiserade skiljedomsinstitutet en arbetsgrupp

bestående av personer med anknytning till skiljedomsområdet.

Arbetsgruppen redovisade sina synpunkter rörande en översyn av Skml i en

promemoria som bifogades institutets framställning till

Justitiedepartementet. Enligt vad som anges i promemorian har

arbetsgruppen i sitt arbete beaktat bl.a. den av UNCITRAL utarbetade

modellagen för internationella kommersiella skiljeförfaranden och

reglerna för Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut (SCC

Reglerna). Arbetsgruppen har vidare inhämtat synpunkter vid ett allmänt

möte där omkring 100 jurister var närvarande. I promemorian har

arbetsgruppen under 17 punkter angett ett antal frågor som bör övervägas

vid en översyn. Det gäller frågor av central betydelse för skiljeför farandet, bl.a. reglerna om ändring av talan, skiljedoms nationalitet,

förskottsbetalning, genkäromål och kvittning. Promemorian bör enligt min

mening överlämnas till utredaren för att tjäna som underlag i

översynsarbetet. Det bör dock stå utredaren fritt att ta upp även andra

frågor såvitt gäller skiljemannalagstiftningen än de som anges i pro memorian. De förslag utredaren lämnar i denna del bör lämpligen kunna

redovisas i ett delbetänkande.

När det gäller rättsskyddsfrågorna och frågan om att överväga alternativ

till skiljeförfarandet genom vidareutveckling av förfarandereglerna för

domstolarna vill jag till en början erinra om det tidigare

utredningsarbete som har bedrivits på detta område. Senast har

Domstolskommittén i sitt slutbetänkande år 1972 lagt fram ett förslag

till lag om skiljedomstol (SOU 1972:22). Förslaget går i korthet ut på

att tingsrätt i särskild sammansättning skall tjänstgöra som skilje domstol i tvister som parterna efter särskild överenskommelse hänskjuter

till avgörande i sådan ordning. Kommitténs förslag remissbehandlades men

har inte lett till lagstiftning.

Enligt min mening är det angeläget att utredaren har fria händer att

förutsättningslöst kunna pröva olika modeller för hur man skall kunna

förbättra förutsättningarna för domstolarna att avgöra näringslivets

tvister. Tidigare utredningsarbete på området manar dock till eftertanke

så till vida att flera ändringsförslag av genomgripande karaktär som har

lagts fram under åren inte lett till lagstiftning. Inte heller i dag kan

det anses önskvärt med långtgående förändringar i domstolsstrukturen,

t.ex. att inrätta särskilda handelsdomstolar eller särskilda avdelningar

för handelstvister vid en domstol, för att tillgodose kravet på ett

verkligt alternativ till skiljeförfarande. I stället bör utredarens

arbete inriktas på att så långt det är möjligt finna lösningar inom

ramen för den nuvarande domstolsorganisationen. Som jag nyss nämnde är

det två huvudfrågor som bör tas upp i utredningsarbetet.

Till en början bör undersökas om och i vilken utsträckning kostnaderna i

skiljeförfarandet i praktiken förhindrar att vissa anspråk rättsligt kan

utkrävas eller om det finns hinder av annat slag, t.ex. ekonomiska, som

gör att vissa personer eller företag inte kan göra sin rätt gällande. Om

det förhåller sig på det sättet, bör utredaren överväga lämpliga

åtgärder för att dessa anspråk skall kunna göras gällande i

skiljeförfarande eller i allmän domstol.

Frågor som bör belysas av utredaren är t.ex. i vilka typer av

avtalsförhållanden som det är vanligt med skiljeklausuler och hur

tvister som härrör ur sådana avtalsförhållanden behandlas. Är det t.ex.

vanligt att rättsförluster till följd av skiljeklausuler uppkommer för

mindre företag eller enskilda personer därför att de inte finner det

meningsfullt eller inte har råd att driva sina anspråk i ett

skiljeförfarande (se t.ex. SOU 1987:17 s. 175 ff.)? Innebär de höga

kostnaderna för skiljeförfarande andra nackdelar för avtalsparterna,

t.ex. att otillbörliga påtryckningar förekommer i samband med tvister

för att få en part som är bunden av skiljeklausul att träffa uppgörelse?

Om utredaren finner att det finns brister i rättsskyddet som beror på

förekomsten av skiljeklausuler, bör utredaren föreslå de åtgärder som

kan vara lämpliga för att komma till rätta med dessa brister.

Inriktningen bör här vara att söka förbättra rättsskyddet för utsatta

grupper eller för vissa typer av anspråk genom förbättringar inom

skiljeförfarandet eller på annat sätt. Ett alternativ som bör undersökas

är om man kan vidga möjligheterna att frigöra sig från skiljeklausuler,

antingen i enskilda fall när omständigheterna är sådana att en

avtalspart inte kan ta tillvara sin rätt på grund av bundenheten till

skiljeklausulen eller mera generellt för vissa avtalsområden eller typer

av anspråk (jfr 3 a § Skml). I vissa branschvillkor för bygg- och

entreprenadområdena finns redan i dag undantagsbestämmelser av sådant

slag, se t.ex. AB 72, ABM 75 och IML 91.

Den andra frågan i utredningsarbetet är att överväga vilka ändringar som

behöver göras i förfarandereglerna för de allmänna domstolarna för att

öka domstolarnas konkurrenskraft såvitt avser näringslivets tvister. Som

jag tidigare varit inne på är det i ett par hänseenden som man på

näringslivshåll anser att förfarandet i domstolarna inte fullt ut ger de

fördelar som man uppnår i ett privat skiljeförfarande. Det gäller

parternas inflytande över domstolens sammansättning, eninstansprövningen

och önskvärdheten av att parternas ekonomiska mellanhavanden inte

offentliggörs. Om man vill skapa ett verkligt alternativ till

skiljeförfarande inom ramen för det allmänna domstolsväsendet, är det

sannolikt nödvändigt att överväga modifieringar av vissa grundprinciper

för rättegångsförfarandet på dessa områden. Utredaren bör därför lämna

förslag om i vilken utsträckning detta kan ske och vilka problem och

överväganden som är av betydelse om lagstiftaren vill införa en sådan

ordning.

Som jag tidigare framhöll är det angeläget att utredningsarbetet i

första hand inriktas på lösningar som på ett naturligt sätt anknyter

till den nuvarande rättegångsordningen. I regeringens proposition

1988/89:78 Högsta domstolen och rättsbildningen behandlas flera frågor

som har samband med de frågor jag här tar upp (se t.ex. s. 61 ff.), och

det är enligt min mening lämpligt att utredaren överväger om det t.ex.

är möjligt att finna lösningar som knyter an till de reformförslag för

att förbättra prejudikatbildningen på förmögenhetsrättens område som där

diskuteras.

Det finns givetvis ett samband mellan sådana ändringar i

förfarandereglerna för de allmänna domstolarna som jag här har

diskuterat och sådana regler som kan behövas för att skydda enskilda

avtalsparter mot skiljeklausuler som försvårar för parten att göra sin

rätt gällande. Att det finns ett sådant samband betyder emellertid inte

att utredaren skulle vara förhindrad att bedöma frågorna fristående från

varandra. Oavsett vad utredaren kommer fram till vad gäller ett

eventuellt bristande rättsskydd i vissa avtalsförhållanden, bör alltså

förslag kunna läggas fram som syftar till att förbättra möjligheterna

för näringslivets tvister att prövas i allmän domstol.

En viktig del av utredningsarbetet gäller finansieringen av en reform.

Man kan räkna med att ett förslag som innebär förbättrade möjligheter

för domstolarna att pröva näringslivets tvister kommer att leda till

ökad måltillströmning till domstolarna och därmed ökade kostnader för

domstolsväsendet. Det är enligt min mening rimligt att parterna i

rättegången själva får bära dessa kostnader. En utgångspunkt för arbetet

i denna del bör alltså vara att en reform inte skall medföra några ökade

kostnader för staten.

En omläggning av ansvaret för domstolskostnader i enlighet med det nu

sagda skulle innebära en nyhet i svensk rätt. Med hänsyn härtill är det

angeläget att utredaren överväger de principiella synpunkter som kan

läggas på en sådan ordning.

Med dessa utgångspunkter bör utredaren redovisa sin bedömning av

kostnadernas omfattning, om och på vilket sätt kostnaderna kan tas ut av

parterna och fördelas mellan dem och hur en avgränsning lämpligen kan

göras mot andra kategorier av mål vid domstolarna.

Enligt min mening kan det vara lämpligt att i första hand överväga

möjligheten till avgiftsfinansiering för denna typ av mål. Utredaren bör

här ta del av vad stämpelskatteutredningen kom fram till beträffande

domstolsavgifter (se Ds B 1980:7). Finner emellertid utredaren att

finansieringsfrågan lämpligen bör lösas på annat sätt, bör han vara

oförhindrad att lägga fram förslag om det.

Övrigt

Den särskilde utredaren bör under arbetets gång ha tillgång till

sakkunniga och experter på området. Översynen av

skiljemannalagstiftningen kräver emellertid erfarenhet och överväganden

av annat slag än frågorna om rättsskyddet på skiljedomsområdet och om

möjligheten att skapa bättre förutsättningar i allmän domstol för

näringslivets tvister. Jag menar att detta också bör återspeglas i

utredningens sammansättning på så vis att vissa sakkunniga och experter

tillkallas för att delta i den allmänna översynen av skiljemannalagen

och andra tillkallas för att delta i det senare utredningsarbetet.

För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och

särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir.

1984:05) och angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten

(dir. 1988:43).

Utredningsarbetet skall redovisas före den 1 maj 1994.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för Justitiedepartementet

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) - för att dels se över skiljemannalagstiftningen dels utreda

vissa rättsskyddsfrågor på skiljemannaområdet och föreslå regler som

skapar bättre förutsättningar för de allmänna domstolarna att pröva

förmögenhetsrättsliga tvister med anknytning till näringslivet,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

den särskilde utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)