Dir. 1992:3

Förenkling och översyn av vissa regler i inkomstslaget tjänst

Innehåll

Mitt förslag

Hur reglerna ändrats

Gällande rätt

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Dir. 1992:3

Beslut vid regeringssammanträde 1992-01-23

Statsrådet Lundgren anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att se över

reglerna i inkomstslaget tjänst angående beskattning av traktamenten,

kostnadsersättningar samt vissa förmåner främst i syfte att åstadkomma

regler som är enklare att hantera för skattskyldiga och arbetsgivare.

Med i huvudsak samma syfte bör utredaren också pröva utformningen av

reglerna om beskattning av hobbyinkomster.

Utredaren bör vidare överväga vissa förändringar av bl.a. reglerna om

avdrag för kostnader för resor med egen bil i tjänsten och förmånsbe skattningen av lån på fördelaktiga villkor.

Slutligen bör utredaren lämna förslag till den framtida utformningen av

kostnadsavdraget för bilresor mellan bostad och arbetsplats.

Utredarens arbete bör i sin helhet vara slutfört senast den 1 april

1993. Förslag om beskattningen av förmån av räntefria eller

lågförräntade lån samt måltidsförmåner, personalvårdsförmåner och

hobbyinkomster bör dock behandlas med förtur så att förslag till

ändringar i dessa delar kan föreläggas riksdagen under hösten 1992 och

eventuella ändringar träda i kraft fr.o.m. den 1 januari 1993. Det är

också önskvärt att frågor som rör förenkling av reglerna om traktamenten

och andra kostnadsersättningar om möjligt behandlas med förtur.

Kritik mot de nya reglerna

I samband med skattereformen har omfattande förändringar skett av

inkomstslaget tjänst. Förutom en viss utvidgning av inkomstslaget, har

genomgripande förändringar företagits av bl.a. traktamentsbeskattnings reglerna, reglerna om avdrag för kostnader för resor i tjänsten och om

värderingen av vissa förmåner, såsom förmån av fri bil, fria måltider

och lån på förmånliga villkor. De nya reglerna gäller med något undantag

från och med 1992 års taxering.

De nya reglerna har således endast tillämpats under en kort tid. Under

denna tid har det emellertid på vissa områden framkommit en tämligen

omfattande kritik mot att reglerna ger upphov till administrativt

krångel för anställda, arbetsgivare och egenföretagare. Exempel på

områden som utsatts för kritik av detta slag är de nya

traktamentsbeskattningsreglerna, reglerna om måltidsförmåner och

reglerna angående beskattning av hobbyinkomster. Det har även framförts

en viss kritik mot tillämpningen av reglerna om personalvårdsförmåner.

En av de principer som legat till grund för skattereformen är att olika

typer av förmåner, oavsett om de utgår i form av kontant lön eller som

naturaförmåner, skall beskattas likformigt. Det skall således inte vara

förmånligare att ta ut ersättning i form av en naturaförmån än i form av

kontantlön. Jag anser att denna princip är riktig. Den är såvitt jag

erfarit allmänt accepterad och bör således vara vägledande också i

fortsättningen. Även i övrigt bör de grundläggande reglerna för

inkomstslaget tjänst ligga fast.

Med hänsyn till de omfattande förändringar som företagits i samband med

skattereformen och med den förhållandevis korta tid som förflutit mellan

beslutade förändringar och ikraftträdandet är det inte förvånande att

vissa problem uppkommer övergångsvis. Det kan bl.a. påpekas att många

kollektivavtal först efter en tid kunnat anpassas till de förändrade

skattereglerna. Vidare har det inneburit svårigheter för skatteförvalt ningen att på den begränsade tid som stått till buds informera alla be rörda om de aktuella ändringarna och deras konsekvenser. En hel del av

de svårigheter som uppstått kan därför antas vara av övergångskaraktär

och således minska när praxis och rutiner utbildats.

Detta medför emellertid inte att den framkomna kritiken inte bör tas på

allvar. Enligt min mening kan det redan nu konstateras att det på en del

punkter finns fog för kritiken. I dessa fall finns det all anledning att

så snabbt som möjligt försöka åstadkomma förbättringar i regelsystemet

för att undanröja bristerna.

Som jag tidigare anfört i prop. 1991/92:48, om justeringar i beskatt ningen i inkomstslaget tjänst, m.m., anser jag också att det kan ifråga sättas om inte vissa av de nya reglerna fått en mindre lämplig utform ning. Jag tänker här i första hand på reglerna om beskattning av lån

från arbetsgivaren på förmånliga villkor och avdrag för kostnader för

bilresor i tjänsten. Den nuvarande utformningen av dessa regler kan i

enskilda fall ge upphov till effekter som kan upplevas som oskäliga. Det

finns därför anledning att pröva om dessa regler kan utformas på ett

sådant sätt att de ger ett mer tillfredsställande beskattningsresultat

än som nuvarande regler i vissa fall leder till.

Ytterligare en fråga som det är angeläget att se över är avdraget för

kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats. Frågan har

reglerats provisoriskt för 1991-1993 års taxeringar genom tidsbegränsad

lagstiftning. Detta avdrag berör ett stort antal skattskyldiga och har i

många fall stor betydelse för den personliga ekonomin. Det är därför

angeläget att det så snart som möjligt kan ges besked om hur regelsy stemet skall vara utformat i framtiden.

Jag föreslår därför att en särskild utredare tillkallas med uppgift att

se över och lämna förslag om de nämnda frågorna. Jag skall i det

följande närmare beskriva utredningsuppdraget.

Beskattningen av kostnadsersättningar, vissa förmåner, m.m.

Hur reglerna ändrats

För traktamenten och andra kostnadsersättningar gällde före skatte reformen att statliga och kommunala ersättningar i huvudsak var skatte fria. Ersättningar som utgått i privat tjänst var däremot skatteplik tiga. För traktamenten medgavs i regel avdrag med schablonbelopp

motsvarande traktamentsbeloppen enligt det statliga reseavtalet.

Reglerna var i och för sig vanligen förhållandevis lätta att tillämpa,

åtminstone för arbetsgivare inom den offentliga sektorn. De hade emel lertid andra nackdelar, däribland att de i vissa fall kunde medföra

betydande skattefria löneförmåner.

Genom skattereformen ändrades bestämmelserna om beskattning av trak tamenten och andra kostnadsersättningar radikalt. En av de viktigaste

principiella ändringarna var att statliga och kommunala kostnadsersätt ningar inte längre blev skattefria. Vidare begränsades avdragsmöjlighe terna för ökade levnadskostnader kraftigt. Bl.a. infördes vissa lagfästa

schablonbelopp som väsentligt understeg de som då gällde enligt det

statliga reseavtalet. Den koppling som i praktiken hade funnits mellan

reseavtalet och de avdragsgilla normalbeloppen upphörde också. De nya

bestämmelserna om avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa

finns i 33 § 1 mom. samt punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunal skattelagen (1928:370), KL.

Den kritik som har riktats mot de nya reglerna är bl.a. att de ger upp hov till onödig administration. Kritik har också riktats mot nivån på de

i lagen angivna normalbeloppen för traktamenten och att de är angivna i

nominella belopp i lagtexten och således inte följer förändringar i

penningvärdet.

Förmåner som utgår i samband med anställning eller uppdrag i annan form

än kontant ersättning är enligt 32 § 1 mom. KL att jämställa med lön och

alltså principiellt skattepliktiga. Enligt huvudregeln i 42 § KL skall

naturaförmåner vid beskattningen tas upp till marknadsvärdet. Vissa

förmåner är dock fortfarande skattefria. Bland dessa kan nämnas fri

hälso- och sjukvård, fria läkemedel, fria arbetskläder eller fri

uniform, julgåvor av mindre värde samt jubileumsgåvor. S.k. per sonalvårdsförmåner är också skattefria.

För att främja enkelhet och likformighet i tillämpningen värderas vissa

förmåner efter schablon. Exempel på sådana förmåner är förmån av fri

bil, kostförmån och förmån av räntefritt eller lågförräntat lån.

I och med skattereformens genomförande har också beskattningen av

naturaförmåner i vissa avseenden skärpts. En del av de förändringar av

de schabloniserade värderingsreglerna som gjordes beträffande bl.a.

förmån av räntefritt eller lågförräntat lån och kostförmån har

kritiserats och i vissa fall ansetts som orättvisa. Även i dessa fall

har kritik också framförts om att de nya reglerna ger upphov till

administrativt krångel.

Andra regler som tillkom i samband med skattereformen och som har

kritiserats är bestämmelserna om beskattningen av inkomst av hobbyverk samhet. Även här går kritiken ut på att de nya reglerna har gett upphov

till onödigt administrativt krångel för den skattskyldige samt att

skatteeffekter som inte är skäliga i vissa fall uppstår på grund av de

begränsade möjligheterna att kvitta underskott mot framtida överskott.

Förenklingar för att minska administrativt krångel m.m.

En huvuduppgift för den särskilde utredaren bör vara att kartlägga

omfattningen av de problem av administrativ art som de nya reglerna

rörande traktamenten och andra kostnadsersättningar samt beskattnings reglerna för olika förmåner gett upphov till. På grundval av

kartläggningen bör utredaren lämna förslag till förenklingar av regelsy stemet, utan att de nuvarande grundprinciperna frångås. Syftet med

översynen skall således vara att åstadkomma enklare och mer lättillämpa de regler så att administrativt krångel och olikformig regeltillämpning

minimeras för såväl enskilda som arbetsgivare.

I fråga om traktamentsbeskattningsreglerna bör utredaren också överväga

om det finns anledning att frångå den nuvarande ordningen med nominella

belopp angivna i lag.

Även reglerna som rör beskattning av s.k. hobbyinkomster bör ses över

främst i förenklingssyfte. Exempel på sådana inkomster är inkomster från

hobbybiodling samt från travhästverksamhet.

I det följande skall jag gå in närmare på vissa speciella frågor som det

finns anledning för utredaren att ta upp.

Bilresor i tjänsten

Enligt anvisningspunkten 3 c till 33 § KL har den som använt egen bil i

tjänsten rätt till avdrag för kostnaden med ett belopp om 1 kr 20 öre

per körd kilometer. De faktiska kostnaderna för användningen av bilen i

tjänsten beaktas inte. Schablonbeloppet är beräknat att motsvara de

extrakostnader som bilkörningen i tjänsten medfört under förutsättning

att den skattskyldige ändå innehaft bil för privat bruk och utgår från

en privat körsträcka på 1 500 mil och en körsträcka i tjänsten på 1 000

mil. Bilen har förutsatts vara i 100 000-kronorsklassen. Reglerna

infördes i samband med skattereformen.

Enligt min mening finns det av enkelhetsskäl anledning att behålla en

schablonregel av detta slag. Beträffande nivån på avdragsbeloppet per

kilometer och lämplig metod för att justera nivån återkommer jag i

avsnittet om bilresor mellan bostad och arbetsplats.

Såsom alla schablonregler ger emellertid en regel av detta slag ett

acceptabelt beskattningsresultat endast i de fall där de faktiska

förutsättningarna inte alltför kraftigt avviker från de som schablonen

bygger på. För vissa kategorier av skattskyldiga kan de faktiska

kostnaderna för bilkörningen i tjänsten bli avsevärt högre än det belopp

som de kan få avdrag för vid inkomsttaxeringen. Detta kan framstå som

orimligt för de skattskyldiga som berörs.

Utredaren bör därför överväga att återinföra en möjlighet till avdrag

för faktiska kostnader för bilresor i tjänsten. En förutsättning för

avdrag utöver schablonbeloppet bör vara att den skattskyldige klart kan

visa att hans merkostnader varit högre. Eventuellt kan därvidlag en

begränsningsregel vara motiverad.

Förmånliga lån

Värderingsreglerna för förmånliga lån ändrades i och med skattereformen.

Enligt de äldre bestämmelserna påfördes den skattskyldige ett

räntetillägg med ett belopp motsvarande skillnaden mellan erlagd ränta

och sedvanlig ränta. Detta beaktades enbart vid beräkningen av under laget för tilläggsbelopp enligt lagen om statlig inkomstskatt. Med sed vanlig ränta avsågs, enligt riksskatteverkets anvisningar, en ränta som

motsvarar det lägsta av riksbankens diskonto plus två procentenheter vid

årets ingång eller utgång.

Förmånen skall enligt nu gällande regler (punkt 10 av anvisningarna till

32 § KL) beräknas till skillnaden mellan statslåneräntan vid utgången av

november året före beskattningsåret med tillägg av en procentenhet och

den avtalade räntan. När förslaget behandlades i riksdagen yttrade

skatteutskottet (1990/91:SkU10) att regeln kunde ge upphov till mindre

tillfredsställande beskattningsresultat. Detta kunde t.ex. bli fallet om

statslåneräntan var extremt hög vid avstämningsdagen i november.

Utskottet ansåg därför att de angivna effekterna borde studeras närmare.

Jag anser att värderingsregeln bör ses över. En möjlig förändring skulle

kunna vara att beräkna jämförelseräntan som den genomsnittliga räntan

vid två eller flera avstämningstidpunkter så att inte ett tillfälligt

högt ränteläge blir avgörande för värderingen. En annan möjlighet kan

vara att införa någon typ av jämkningsregel. Även andra alternativ är

tänkbara. Det är emellertid viktigt att utredaren i denna fråga också

beaktar eventuella komplikationer som ändrade regler för denna förmåns typ kan få för preliminärskatteavdrag och uttag av arbetsgivaravgifter.

Måltidsförmån

Skattereformen medförde vissa ändringar i reglerna om värdering av helt

eller delvis fria måltider. Enligt de äldre reglerna skulle förmånsvär det av fri måltid bestående av ett mål om dagen (lunch eller middag)

vara lika med 60 % av genomsnittspriset i landet för en normal lunch.

Förmånsvärdet av helt fri kost utgjorde 150 % av genomsnittspriset.

Enligt de nu gällande reglerna skall förmånsvärdet av en fri måltid tas

upp till 100 % av genomsnittspriset och helt fri kost till 250 % av

genomsnittspriset. Bidrar arbetsgivaren till kostnaderna för den

anställdes måltid och kommer härigenom den anställdes kostnad för

måltiden att understiga genomsnittspriset, skall skillnaden tas upp som

förmån av delvis fri kost (punkt 3 av anvisningarna till 42 § KL).

Kritiken mot de företagna ändringarna har i huvudsak varit av två slag.

Dels har det hävdats att det av folkhälsoskäl bör finnas kvar en

skattesubvention för måltidsförmåner, dels har kritik framförts om att

schablonreglerna i vissa fall ger upphov till orimliga effekter för

vissa kategorier av anställda, t.ex. för anställda inom

restaurangnäringen, genom att det belopp den enskilde får ta upp till

beskattning i vissa fall kan överstiga kostnaden för måltiden.

Enligt min mening finns det av principiella skäl ingen anledning att gå

ifrån grundtanken att måltidsförmåner bör beskattas fullt ut. Det är

således inte en uppgift för skattesystemet att subventionera förmåner av

detta slag. Med hänsyn till att det är en förmån som ett stort antal

skattskyldiga har är det nödvändigt att ha en enkel och lättillämpad

schablonmetod, som bara undantagsvis bör kunna frångås. Mot bakgrund av

den nyss redovisade kritiken om orimliga effekter i vissa fall finns det

dock anledning för utredaren att närmare undersöka om det förekommer

effekter som bör åtgärdas och, om så skulle vara fallet, föreslå

tänkbara modifieringar av reglerna.

I detta sammanhang vill jag också ta upp frågan om fria måltider i

samband med tjänsteresor. Om arbetsgivaren i samband med en anställds

tjänsteresa betalar dennes måltider, skall schablonbeloppen för avdrag

för ökade levnadskostnader reduceras med vissa procentsatser. Dessutom

påförs den anställde ett förmånsvärde på grund av de fria måltiderna.

Det kan i och för sig hävdas att det är en principiellt riktig ordning.

Förmånsbeskattningen av måltiderna i dessa fall leder emellertid till

åtskilligt administrativt krångel som, åtminstone när det är fråga om

enstaka måltider, inte alltid står i rimlig proportion till de

jämförelsevis låga skattebelopp det i dessa fall är fråga om. Utredaren

bör därför undersöka konsekvenserna av att fria måltider i viss

utsträckning undantas från förmånsbeskattning i samband med

tjänsteresor.

Personalvårdsförmåner

Med personalvårdsförmåner avses förmåner som inte är en direkt er-sätt ning för utfört arbete utan avser enklare åtgärder av mindre värde som

syftar till att skapa trivsel i arbetet eller liknande eller utgår på

grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet som det är fråga

om. Grundvalen för skattefrihet för dessa förmåner är att de framstår

som ett led i arbetsgivarens personalvård.

Gränsen mellan skattepliktiga och skattefria personalvårdsförmåner är

inte sällan svår att dra, vilket kan leda till en viss olikformighet vid

regeltillämpningen. Förmånernas karaktär och omständigheterna i övrigt

kan vara mycket varierande. Ett exempel på en personalvårdsförmån som i

vissa fall kan uppgå till betydande värden är anställdas

personalrabatter. Det är dock enligt min uppfattning knappast möjligt

att detaljreglera dessa frågor i lagstiftningen. Frågorna får i stor

utsträckning lösas i praxis. Det finns emellertid enligt min mening ändå

anledning för den särskilde utredaren att närmare undersöka om nuvarande

regler och praxis i vissa fall ger upphov till effekter som inte kan

anses önskvärda och i så fall föreslå lämpliga åtgärder.

Det är viktigt att skattesystemet är neutralt så att kontant lön och

naturaförmåner beskattas likformigt. Eventuella regelförändringar får

inte innebära något avsteg från principen att det inte skall vara

skattemässigt förmånligt att ersätta kontantlön med en naturaförmån. Den

särskilde utredaren bör dock kunna pröva om nuvarande regler bör ändras

för att ta hänsyn till ersättning som arbetsgivaren exempelvis betalar

för en anställds extra kostnader av tillfällig karaktär som uppkommer på

grund av t.ex. övertidsarbete.

Bostadsförmån

Enligt 42 § KL skall värdet av bostadsförmån beräknas med ledning av

gällande hyrespris på orten eller, om det inte går att göra en sådan

jämförelse, efter annan lämplig grund.

I vissa fall uppkommer svårigheter vid värderingen av bostadsförmån. Det

gäller i första hand när arbetsgivaren tillhandahåller bostad i form av

en villafastighet. Riksskatteverket utfärdar varje år tabeller för

värdering av fri bostad. Dessa värden ligger till grund för

preliminärskatteavdraget. Tabellvärdena torde i regel väl överensstämma

med verkliga hyresnivåer när det är fråga om lägenheter i

flerfamiljshus. De är däremot inte lika användbara vid värderingen av

bostadsförmån när bostaden utgör en villafastighet.

Ifrågavarande regler har i och för sig inte ändrats i samband med

skattereformen. Det finns enligt min mening ändå anledning att se över

reglerna på detta område. Utredaren bör pröva möjligheten att vid beräk ning av förmånsvärdet för en villafastighet införa en schablonregel som

har karaktären av en presumtion av värdet, t. ex. uttryckt som en andel

av taxeringsvärdet. En sådan presumtionsregel bör kunna ligga till grund

för beräkningen av arbetsgivaravgifter och preliminär skatt, men skall

inte vara bindande vid inkomsttaxeringen.

Utlandstraktamenten

Frånsett den principiella skillnaden att även statliga och kommunala

traktamenten blev skattepliktiga skedde inga större förändringar

beträffande beskattningen av utlandstraktamenten i samband med

skattereformen. Utredningen om reformerad inkomstbeskattning, RINK, (SOU

1989:33) gick av tidsskäl inte närmare in på denna fråga. Kommittén

uttalade dock att frågan borde utredas i annat sammanhang.

Ökade levnadskostnader vid tjänsteresa utomlands beräknas enligt

gällande regler för varje förrättning för sig. Avdrag medges normalt för

faktisk logikostnad och för övriga merkostnader med belopp motsvarande

det traktamente som arbetsgivaren lämnat, under förutsättning att det

inte överstiger det belopp som får anses motsvara största normala ökning

för kost och småutgifter i respektive förrättningsland. Beloppen

fastställs av riksskatteverket, i allmänhet på grundval av de

traktamentsbelopp som regeringen fastställer i bilaga till

utlandsreseförordningen (1991:1754).

För utlandsförrättningar gäller således delvis andra principer för

beräkning av avdragsgilla ökade levnadskostnader än som gäller vid

förrättning inom landet. Särskilt kan nämnas att normalbeloppet

fastställs på en ofta högre nivå än vad som gäller vid inrikes

förrättning även när det gäller länder med likartad kostnadsnivå som den

svenska. Det kan därför finnas anledning att överväga ändringar i

reglerna om utlandstraktamenten för att uppnå närmare överensstämmelse

med grunderna för de regler som gäller för förrättningar inom Sverige.

Utredningsmannen bör

överväga frågan och lämna förslag till de förändringar som kan vara

motiverade.

Avdrag för kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats

Gällande rätt

För närvarande har den skattskyldige vid inkomstbeskattningen rätt till

avdrag för skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen under

vissa förutsättningar. Bestämmelserna finns i punkt 4 av anvisningarna

till 33 § KL. Reglerna tillämpas för inkomstslagen tjänst och

näringsverksamhet. Det grundkrav som uppställs är att arbetsplatsen är

belägen på sådant avstånd från den skattskyldiges bostad att han behövt

och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel. För att avdrag skall

medges för kostnader för resa med egen bil uppställs i normalfallet

ytterligare krav om en minsta tidsvinst på två timmar jämfört med resa

med allmänt kommunikationsmedel. Avdraget skall bestämmas enligt

schablon på grundval av genomsnittliga kostnader för mindre bil och med

hänsyn till de kostnader som är direkt beroende av körd vägsträcka. Den

som har förmån av fri bil är dock inte berättigad till avdraget.

Riksskatteverket beräknar för varje år det aktuella avdragsbeloppet. För

taxeringsåret 1990 uppgick de av verket fastställda beloppen till 10 kr

20 öre per mil för resor som inte överstiger 1 000 mil och till 7 kr 70

öre per mil för körsträckor till den del de överstiger 1 000 mil.

I december 1990 beslutade riksdagen om en tillfällig höjning av

bilavdraget för taxeringsåren 1991 och 1992 till 11 resp. 12 kr per mil

oavsett körsträckans längd (prop. 1990/91:54, SkU10, SFS 1990:1451). I

december 1991 förlängde riksdagen dessa regler till att omfatta även

1993 års taxering (prop. 1991/92:48, SkU8, SFS 1991:1867).

Bilreseavdraget omfattas av det för inkomstslaget tjänst gällande

schablonavdraget som för närvarande uppgår till 4 000 kr.

RINK:s förslag och dess behandling

I utredningssammanhang har kostnadsavdraget för resor till och från

arbetet senast behandlats av RINK som ansåg att det inte fanns anledning

att frångå den tidigare i svensk skattelagstiftning intagna ståndpunkten

att kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats i princip är att

betrakta som privata levnadskostnader. Enligt RINK kunde det därför

ifrågasättas om inte nämnda avdragsrätt borde slopas. Ett annat skäl för

detta ansågs vara de kraftigt sänkta skattesatser som kommittén

föreslog. Å andra sidan ansåg sig kommittén inte kunna bortse från att

ett stort antal skattskyldiga har avsevärda kostnader för resor mellan

bostad och arbetsplats. Vidare ansågs rörligheten på arbetsmarknaden

befrämjas med bibehållen avdragsrätt. RINK föreslog därför att

avdragsrätten skulle vara kvar men få en mer restriktiv utformning. I

korthet föreslogs att avdrag endast skulle medges för kostnader för den

del av färdsträckan som överstiger tre mil enkel resa och att

reseavdraget gjordes oberoende av tidsvinst och färdsätt.

Avdragsbeloppet föreslogs bli 6 kr per mil. Förslaget innebar också att

kostnaderna skulle dras av vid sidan av schablonavdraget under inkomst

av tjänst.

Utredningsförslaget kritiserades kraftigt i denna del. Kritiken riktade

främst in sig på att förslaget skulle medföra kraftiga kostnadsökningar

för personer som var beroende av bil för resorna mellan bostaden och

arbetsplatsen och som hade lång resväg eller saknade tillgång till

allmänna kommunikationer. Principerna för avdragsrätten kom bl.a. mot

bakgrund av detta inte att ändras i samband med skattereformen.

Som tidigare nämnts har emellertid avdragsbeloppet för bilresor höjts

tillfälligt för åren 1990-1992. Bakgrunden var de kraftiga höjningar av

bensinpriset som ägde rum under hösten 1990. För att åstadkomma en

lindring av kostnaderna för bilresor främst för dem med långa avstånd

mellan bostaden och arbetsplatsen genomfördes den nämnda tillfälliga

höjningen. Bestämmelserna togs in i en särskild lag.

I prop. 1990/91:54 uttalades i anslutning till förslaget om den

tillfälliga höjningen av avdraget att en särskild utredare borde

tillkallas med uppgift att se över grunderna för avdragets utformning på

längre sikt. Skatteutskottet anslöt sig till propositionens förslag i

denna del (1990/91:SkU10).

Det kan också nämnas att skatteutskottet våren 1991 i sitt betänkande

1990/91:SkU17 Inkomstskattefrågor m.m. har tagit upp frågan om bilav draget och i samband med behandlingen av ett antal motioner om avdraget

hänvisat till att frågan skall utredas. Denna utredning bör nu komma

till stånd.

Vad översynen bör omfatta

Utredaren bör företa en allmän översyn av reglerna för avdrag för kost nader för resor mellan bostad och arbetsplats i inkomstslagen tjänst och

näringsverksamhet.

Syftet med utredningen skall vara att åstadkomma enklare och mer lätt illämpade regler på det aktuella området. Särskilt bör prövas modeller

som innebär att den nuvarande tidsgränsen slopas eller i vart fall

minskar i betydelse. Tidsgränsen ger upphov till olämpliga

tröskeleffekter och tillämpningsproblem.

Nuvarande utformning av reglerna medför också att många skattskyldiga

inte kan använda den förenklade deklarationsblanketten utan måste lämna

fullständig självdeklaration. Avdragsreglerna bör därför om möjligt

utformas så att även den som har avdrag för kostnader för resor mellan

bostad och arbetsplats i regel skall kunna lämna förenklad deklaration

om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

Ett alternativ som det finns anledning att pröva är om det går att

modifiera den av RINK föreslagna lösningen bl.a. på ett sådant sätt att

avdragen inte minskar för dem som har långa avstånd mellan bostaden och

arbetsplatsen och inte kan använda allmänna kommunikationer.

RINK:s förslag innebar en kraftig minskning totalt sett av kost nadsavdragen för resor mellan bostad och arbetsplats och således en

avsevärd statsfinansiell besparing. Förslaget skulle därför ha inneburit

kännbara ekonomiska påfrestningar för inte minst många med långa

arbetsresor. Om emellertid reseavdraget inte skall minska generellt

borde det finnas bättre förutsättningar att utforma regler som har drag

gemensamma med den av RINK föreslagna modellen utan att personer med

långa arbetsresor drabbas av någon försämring.

I utredningsuppdraget bör också ingå att ta ställning till om

beräkningsgrunderna för bilkostnaderna i detta sammanhang kan vara

desamma som de som gäller för resor med egen bil i tjänsten.

Härutöver bör utredaren också ta ställning till om avdragsbeloppet för

resor mellan bostad och arbetsplats skall fastställas av

riksskatteverket, såsom nu är fallet, eller av regeringen eller på annat

sätt. För det fall samma beräkningsgrund föreslås för dessa resor som

för resor i tjänsten bör samma ordning gälla för beloppens

fastställande.

Ändrade regler för avdraget för resor mellan bostad och arbetsplats kan

också ha betydelse för utformningen av schablonavdraget under inkomst av

tjänst. Utredaren bör därför föreslå justeringar av schablonavdraget i

den mån förslagen om reseavdragets utformning motiverar det.

Övriga frågor

Utredningsmannen bör vara oförhindrad att ta upp även andra frågor som

rör inkomstslaget tjänst och som avser förenklingar av regelsystemet.

Jag vill framhålla att det finns skäl för utredaren att samråda med

skattelagskommittén (1991:03).

Budgetaspekter

Slutligen vill jag understryka att de förslag som utredaren lägger fram

sammantaget bör vara statsfinansiellt neutrala. Innebär några förslag

minskade offentliga inkomster av någon betydelse bör utredaren också

ange möjliga finansieringsalternativ.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om

skatter

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) - med uppdrag att se över reglerna i inkomstslaget tjänst i

de hänseenden jag angett,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta sjunde huvudtitelns anslag Utredningar

m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Finansdepartementet)