Dir. 1992:36

Översyn av kriminalvården i anstalt efter 1974 års kriminalvårdsreform

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1992-04-02

Mitt förslag

Kriminalvårdsberedningens beskrivning av anstaltklientelet

Indelning av anstalterna med hänsyn till säkerhetsgrad

Behovet av nya överväganden

Utredningsuppdraget

Narkotika på anstalt

Kvinnor på anstalt m.m.

Ungdomar på anstalt

Behandling av män dömda för övergrepp mot kvinnor och barn

Yrkesutbildning i anstalt

Vistelser utom anstalt

Särbehandling av långtidsdömda

Kommitténs arbetsformer m.m.

Frågor som bör behandlas med förtur

Hemställan

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Beslut

Dir. 1992:36

Beslut vid regeringssammanträde 1992-04-02

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, anför.

Mitt förslag

En parlamentarisk kommitté tillkallas för att se över kriminalvården i

anstalt. Kommittén skall göra en genomgripande översyn av de principer

och det regelverk som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform.

Huvuduppgiften bör vara att, efter en avvägning mellan de olika

intressen som gör sig gällande, överväga vilka principer för

anstaltsplacering som bör tillämpas i framtiden samt att anpassa

regelverket till dessa. Intresset av att hålla anstalterna narkotikafria

skall därvid särskilt uppmärksammas.

Bakgrund

1974 års kriminalvårdsreform

Kriminalvården har till uppgift att verkställa domar på fängelse och

svara för övervakningen av personer som är dömda till skyddstillsyn

eller är villkorligt frigivna samt ha hand om verksamheten vid landets

häkten. Beträffande den kriminalvård som bedrivs utanför anstalt, s.k.

frivård, innehåller brottsbalken relativt detaljerade föreskrifter. De

närmare bestämmelserna om kriminalvården i anstalt regleras däremot i en

särskild lag. På båda områdena finns kompletterande föreskrifter i

förordningar och myndighetsföreskrifter.

Under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet fördes en livlig

kriminalpolitisk debatt i Sverige och det pågick också ett omfattande

reformarbete. År 1971 tillsattes en kriminalvårdsberedning för att göra

en samlad bedömning av de aktuella kriminalvårdsfrågorna och upprätta en

plan för det fortsatta reformarbetet. Beredningens betänkande (SOU

1972:64) Kriminalvård lade grunden för den lag (1974:203) om kriminal vård i anstalt (KvaL), som trädde i kraft den 1 juli 1974 och som

alltjämt gäller, även om en del senare ändringar har gjorts.

I lagen slås fast att kriminalvården i anstalt skall utformas så att den

intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av

frihetsberövandet motverkas. Vidare anges att målsättningen är att

anstaltsvården redan från början skall inriktas på konkreta åtgärder som

förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten i den

utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersätts.

Kriminalvårdsreformen syftade också till ett närmare samarbete mellan

anstaltsvård och frivård. I propositionen (1974:20 s. 85) framhöll

departementschefen att anstaltsvården härigenom skulle få möjlighet att

tillgodogöra sig frivårdens erfarenheter och arbetsformer. Övergången

mellan de båda vårdformerna skulle bli mindre skarp och anstaltsvårdens

målsättning - att förberedelse av frigivning skall vara ett huvudsyfte

med alla åtgärder - kunde lättare bli infriad.

Genom reformen slogs den s.k. normaliseringsprincipen fast. Den innebär

att den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller står under

övervakning inom frivården har samma rätt till samhällets stödåtgärder

och vårdinsatser som andra människor. Andra myndigheters primära ansvar

för t.ex. bostads- och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk

hälsovård kvarstår. Kriminalvårdens personal skall i första hand

klarlägga klienternas behov av stöd och vård samt förmedla den

nödvändiga kontakten med ansvariga organ. Departementschefen betonade

att endast i de fall då den dömde omhändertagits på sådant sätt att det

förhindrar andra myndigheters eller samhälleliga organs medverkan eller

när stödinsatserna uteslutande har sin grund i kriminalvårdens

rehabiliterande uppgifter bör det vara motiverat att göra något avsteg

från denna princip och låta kriminalvården ta det primära ansvaret även

för uppgifter som normalt vilar på andra huvudmän (s. 85).

Normaliseringsprincipen har ett nära samband med en annan princip, som

också ligger till grund för kriminalvårdsreformen, nämligen den s.k.

närhetsprincipen.Denna innebär att den dömde, i den utsträckning det är

möjligt, bör placeras på en anstalt i närheten av sin hemort. På så sätt

får den dömde bättre möjligheter att hålla en nära kontakt med frivården

och andra myndigheter på den ort där han skall friges, liksom med sina

anhöriga. Närhetsprincipens förverkligande är således en praktisk

förutsättning för att normaliseringsprincipen skall kunna tillämpas så

bra som möjligt.

Genom kriminalvårdsreformen infördes också ett nytt anstaltssystem.

Tidigare byggde anstaltssystemet på en indelning av riket i åtta

kriminalvårdsräjonger, varav fem var geografiskt indelade och tre

specialräjonger för ungdoms-, internerings- respektive kvinnoklientel.

Det nya systemet bygger, till skillnad från det tidigare, på en renodlad

regional organisation och en indelning i riksanstalter och

lokalanstalter. Båda dessa anstaltstyper kan vara slutna eller öppna.

Riktlinjer antogs också i fråga om det fortsatta anstaltsbyggandet.

Detta skulle inriktas på uppförande av mindre lokalanstalter som främst

skulle utnyttjas för utslussning av intagna i samhällslivet i enlighet

med principerna om normalisering och närhet. År 1980 antog riksdagen ett

principprogram för det framtida anstaltssystemet som i allt väsentligt

byggde på principerna i kriminalvårdsreformen. Totalt 21 lokalanstalter

har tillkommit på grundval av programmet. Principprogrammet har således

i betydande utsträckning kunnat genomföras.

För valet mellan riksanstalt och lokalanstalt gäller att den som har

dömts till fängelse i högst ett år företrädesvis skall vara placerad i

lokalanstalt. Den som har dömts till fängelse i mer än ett år skall

företrädesvis bli placerad i riksanstalt. När det behövs för att man

skall kunna förbereda frigivningen får emellertid den intagne föras över

till lokalanstalt. Även dömda med korta strafftider kan placeras i

riksanstalt om sådan placering är påkallad t.ex. på grund av missbruk av

narkotika eller av säkerhetsskäl.

Vid intagning i lokalanstalt skall man välja den region och såvitt

möjligt den anstalt inom regionen som är lämpligast för att den intagnes

frigivning skall kunna förberedas på ett ändamålsenligt sätt.

I fråga om valet mellan öppen och sluten anstalt är huvudregeln att den

intagne skall placeras i öppen anstalt. Placering i sluten anstalt skall

ske om det är nödvändigt av särskilda skäl. Sådana skäl kan vara

flyktfara, risk för narkotikahantering eller att den intagnes behov av

arbete, undervisning eller behandling inte kan tillgodoses i öppen

anstalt. Vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall man ta

särskild hänsyn och inte placera honom tillsammans med intagna som kan

inverka menligt på hans anpassning i samhället. Den som har dömts till

fängelse i lägst fyra år - eller lägst två för grova brott rörande

narkotika - skall enligt 7 § tredje stycket KvaL placeras i sluten

anstalt, om det med hänsyn till brottslighetens art eller annars kan

befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta allvarlig

brottslighet.

På vissa anstalter har det inrättats specialavdelningar för särskilt

rymningsbenägna eller farliga intagna med långa strafftider. Sedan år

1981 är förutsättningarna för placering på sådan avdelning reglerade i

KvaL.

Som tidigare angetts syftar anstaltsvården bl.a. till att underlätta den

dömdes anpassning till livet utanför anstalten. Ett led i denna strävan

är att den intagne under anstaltsvistelsen skall beredas ett lämpligt

arbete som främjar hans utsikter att efter frigivningen anpassa sig till

arbetslivet. Om en intagen har behov av undervisning, utbildning eller

särskild behandling, skall han få sådan under arbetstiden, om det kan

ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes

förutsättningar. I propositionen konstaterade departementschefen att de

intagna ofta har en mycket bristfällig skolunderbyggnad och utbildning

och att det därför är väsentligt att anstaltsvistelsen i rimlig

omfattning inriktas på åtgärder för att undanröja dessa brister (prop.

1974:20 s. 122). Den intagne är skyldig att utföra det arbete eller

delta i den undervisning eller utbildning som åläggs honom.

För den som är intagen i anstalt finns flera olika möjligheter att få

permission eller på annat sätt vistas utanför anstalten. Dessa vistelser

har till syfte att anpassa den dömde till samhället och motverka

skadliga följder av frihetsberövandet.

Vad gäller lagens innehåll i övrigt kan bl.a. nämnas regler om möjlighet

till fritidssysselsättning och om intagnas rätt att inneha personliga

tillhörigheter och att ha kontakt med omgivningen genom brev, telefon samtal och besök liksom bestämmelser om disciplinära påföljder för

intagna som brutit mot ordningen på anstalten och om kroppsbesiktning,

kroppsvisitering och urinprov.

Lagen om kriminalvård i anstalt har ändrats vid flera tillfällen.

Ändringarna har bl.a. rört disciplinpåföljder samt åtgärder i syfte att

förhindra rymningar och narkotikamissbruk i anstalt.

Kriminalvårdsberedningens beskrivning av anstaltklientelet

Reglerna för anstaltsplaceringarna i Kval har sin grund i den indelning

av klientelet som Kriminalvårdsberedningen gjorde i sitt betänkande (SOU

1972:64 s. 125 ff) Kriminalvård.

Beredningen konstaterade att det var en ganska liten skillnad mellan

frivårdsklientelet och flertalet anstaltsintagna med korta och

medellånga strafftider i fråga om kriminalitet, ålder, hälsotillstånd,

bakgrund och sociala vanor - inklusive missbruk av alkohol och

narkotika. Orsaken till att denna grupp, som kallades

"normalklientelet", behandlades på anstalt var, enligt beredningen, till

stor del att vidtagna resocialiseringsåtgärder inte hade givit åsyftat

resultat utan klienterna hade kommit in i en oordnad livsföring som hade

lett till fortsatt brottslighet. Kraven på samhällsskydd kunde ställas

relativt lågt med hänsyn till att brottsligheten oftast inte var av

allvarligare karaktär. Utöver sociala insatser av olika slag krävde

arbetet med denna grupp en relativt stark social kontroll kombinerad med

personlig påverkan i syfte att få dem att acceptera en mera ordnad

livsföring. Den anstaltsbehandling som då gavs inom kriminalvården

ansågs inte fylla dessa krav. De sociala insatserna i samband med

klienternas utskrivning var ofta otillräckliga och försvårades av att

huvuddelen av de intagna frigavs från anstalter belägna långt från

hemorten. Enligt beredningen kunde man bäst komma till rätta med detta

genom att de intagna fick tillbringa verkställighetstiden i anstalter i

närheten av hemmet - lokalanstalter. Härigenom skapades förutsättningar

för en successiv utslussning och en integration mellan anstaltsvård och

frivård samt för en tillämpning av normaliseringsprincipen. Närheten

till hemorten - närhetsprincipen - skulle således bilda utgångspunkten

för anstaltsplaceringen för "normalklientelet" i stället för de

principer som dittills gällt i fråga om differentieringen av de intagna;

bl.a. att man borde undvika att blanda klienter med olika kriminell

belastning på anstalterna.

Den andra klientelgruppen utgjordes, enligt beredningen, av intagna som

på grund av sina personliga förutsättningar var svårbehandlade och

vilkas kriminalitet var av allvarlig natur samt personer som utan

kraftig kontroll riskerade att allvarligt skada sig själva eller andra.

Till den gruppen hänfördes också personer som dömts till långvariga

fängelsestraff för brott av samma typ som det s.k. normalklientelet men

vilkas kriminalitet var så omfattande att skyddsaspekten måste tillmätas

större betydelse. På anstalter för denna typ av klientel - slutna

riksanstalter - måste verksamheten anpassas till en regelmässig ordning

som garanterar säkerhet och ordnade förhållanden för såväl intagna som

personal. Även dessa intagna skulle enligt beredningen i princip slussas

över till lokalanstalter när frigivningen var nära förestående. I dessa

fall måste dock det med hänsyn till den dömdes återanpassning

fördelaktigare behandlingsalternativet vägas mot krav på beaktande av

säkerhet och samhällsskydd. Beredningen förutsatte att de slutna

riksanstalterna utvecklade ett brett register av behandlingsalternativ

genom en relativt långt driven specialisering.

En tredje klientelgrupp utgjordes, enligt beredningen, av personer som

av rent allmänpreventiva skäl dömts till kortvariga fängelsestraff och

som efter frigivningen kunde beräknas återgå till socialt ordnade

förhållanden. Dessa personer var inte farliga från

samhällsskyddssynpunkt och ansågs inte ha något vårdbehov som kunde

tillgodoses genom kriminalvårdande åtgärder, bl.a. med hänsyn till

strafftidens längd. Deras eventuella hjälpbehov måste klaras av andra

sociala organ, t.ex. social- och nykterhetsnämnd. Gruppen bestod till

största delen av rattfyllerister. Det övervägande flertalet ansågs kunna

placeras i öppna riksanstalter med hänsyn till att behovet av att

tillbringa anstaltsvistelsen i omedelbar närhet till hemorten inte

ansågs vara så stort som för andra kategorier av intagna. Mot bakgrund

av beredningens överväganden föreslogs i propositionen att den som

avtjänar fängelse i högst fyra månader företrädesvis borde vara placerad

i riksanstalt. Vid riksdagsbehandlingen ändrades lagtexten i enlighet

med ett förslag från lagrådet så att alla intagna som avtjänar fängelse

i högst ett år företrädesvis skall placeras i lokalanstalt (JuU 1974:2

s. 39, rskr. 99).

Utvecklingen på kriminalvårdsanstalterna

Under senare år har det skett en utveckling mot ökad specialisering vid

såväl riksanstalterna som lokalanstalterna när det gäller verksamhetens

inriktning. Denna utveckling kan av helt naturliga skäl försvåra

tillämpningen av närhetsprincipen och därmed också av

normaliseringsprincipen. Specialiseringen har hittills främst inriktats

på narkotikamissbrukarna. Det finns numera särskilda motivations- och

behandlingsavdelningar liksom särskilda avdelningar för intagna som inte

missbrukar narkotika vid ett 25-tal riks- och lokalanstalter. Vid några

kriminalvårdsanstalter bedrivs vidare verksamhet i syfte att finna

behandlingsmetoder för män som gjort sig skyldiga till kvinnomisshandel

och sexualbrott. Även i övrigt är strävan att anpassa verksamheten vid

riks- och lokalanstalterna till olika kategorier av intagna. Bl.a.

bedrivs s.k. rattfälleverksamhet vid ett tiotal anstalter. Inom

Stockholmsregionen finns numera en lokalanstalt som används enbart för

kvinnlig intagna. Vidare har kriminalvårdsmyndigheterna i ökad

utsträckning koncentrerat placeringen av kvinnliga intagna till en viss

eller vissa lokalanstalter även inom andra regioner.

Till grund för denna utveckling ligger bl.a. de krav på en ökad

differentiering av de intagna som statsmakterna uttalat under senare år.

Riksdagen har vid flera tillfällen erinrat om att självklara riktmärken

för narkotikapolitiken på kriminalvårdens område måste vara bl.a. att

intagna utan narkotikaproblem och sådana som vill bli av med sitt

missbruk inte skall behöva komma i kontakt med narkotika under

anstaltsvistelsen, att missbrukare skärs av från tillförsel av droger

och att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel inom anstalterna

och ute i samhället.

Våren 1991 gav riksdagen regeringen till känna att den verksamhet med

behandling av personer, dömda för sexualbrott och våldsbrott, som

bedrivs inom kriminalvården bör utökas och intensifieras ytterligare.

Målet måste, enligt riksdagen, vara att de intagna som vill och har

behov av det skall kunna få en sådan behandling.

Vad gäller kvinnor på lokalanstalt har riksdagen upprepade gånger

uttalat det angelägna i dels att alla kvinnor som så önskar kan

genomföra sin anstaltsvistelse skilda från manliga intagna, dels att

intagna kvinnors behov kan tillgodoses också på anstalter med både

manliga och kvinnliga intagna.

Indelning av anstalterna med hänsyn till säkerhetsgrad

Kriminalvårdsstyrelsen har utarbetat ett förslag om en indelning av

anstalterna efter graden av säkerhet avseende rymning och fritagning.

Förslaget innebär att landets anstalter delas in i fyra säkerhetsgrader;

säkerhetsgrad I är den högsta säkerhetsnivån och säkerhetsgrad IV den

lägsta. Olika delar av en anstalt kan ha olika säkerhetsgrad.

Indelningen bygger på fyra kriterier; anstaltens geografiska läge, dess

fysiska utformning, anstaltens personal samt den verksamhet eller

inriktning som utmärker anstalten. För att en anstalt skall kunna

hänföras till den högsta säkerhetsgraden krävs bl.a. att den är belägen

på ett sätt som möjliggör fri sikt runt hela anstalten, att den

uppfyller högt ställda krav på murar, staket, bevakning och andra

säkerhetsanordningar samt att den har hög personaltäthet och att denna

personal är välutbildad och erfaren. Anstalter som till största delen

uppfyller dessa krav, men där någon faktor är försvagande, bör enligt

förslaget hänföras till kategori II. Anstalter med säkerhetsgrad III

skall vara slutna, dvs. de intagna skall kunna låsas in, och det skall

finnas rymningshinder. Anstalter som hänförs till säkerhetsgrad IV är

sådana där det inte finns några egentliga rymningshinder.

Kriminalvårdsstyrelsen har gjort en indelning av landets anstalter med

utgångspunkt från förslaget. Den innebär i princip att de slutna riks anstalterna hänförs till säkerhetsgraderna I eller II, de slutna

lokalanstalterna till säkerhetsgrad III och de öppna riks- och

lokalanstalterna till säkerhetsgrad IV. Styrelsen överväger för

närvarande hur anstaltsklientelet skall delas in med avseende på

säkerhet vid anstaltsplaceringarna. Indelningen av anstalterna i

säkerhetsgrader används nu som underlag för prioriteringar av hur de

medel kriminalvården disponerar för säkerhetshöjande åtgärder skall

användas.

Behovet av nya överväganden

Det har i huvudsak rått enighet om att Sverige skall slå vakt om de

principer som låg till grund för kriminalvårdsreformen. Det är

emellertid närmare 20 år sedan kriminalvårdsreformen genomfördes. Som

framgått av min redovisning har utvecklingen under senare år av allt att

döma medfört vissa svårigheter att tillämpa reglerna i KvaL om anstalts placering i enlighet med kriminalvårdsreformens intentioner, bl.a. med

hänsyn till berättigade krav på samhällsskydd och det växande problemet

med narkotika på anstalterna. Detta gäller särskilt i fråga om

lokalanstaltsplaceringarna. Till bilden hör också att lokalanstalterna

har utvecklat en specialisering i fråga om verksamhetens inriktning som

inte avsågs när reformen genomfördes. Därtill kommer att Kriminalvårds verket har fått en ny organisation. Riksanstalterna, lokalanstalterna,

häktena och frivårdsmyndigheterna är fr.o.m. den 1 januari 1991

organiserade i sju kriminalvårdsregioner. Tidigare fanns det tolv

regioner och riksanstalterna ingick då inte i den regionala

organisationen. Den nya organisationen kan komma att medföra att riks-

och lokalanstalterna utnyttjas på annat sätt än vad som förutsattes när

reformen genomfördes.

Enligt min mening är det mot bl.a. den bakgrunden naturligt att nu

genomföra en samlad utvärdering av kriminalvården i anstalt efter 1974

års reform för att mer förutsättningslöst överväga om de hittillsvarande

målen och medlen för kriminalvården i anstalt bör förändras. Enligt min

mening bör detta utredningsuppdrag ges åt en parlamentariskt sammansatt

kommitté.

Utredningsuppdraget

Allmänna utgångspunkter

Kommittén skall göra en genomgripande översyn av de principer och det

regelverk som lades fast genom kriminalvårdsreformen. En utgångspunkt

bör emellertid även i fortsättningen vara att ett grundläggande mål för

kriminalvården i anstalt är att främja den dömdes anpassning i samhället

och motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Samtidigt måste

samhällets berättigade krav på skydd ges stor vikt. Den svenska

kriminalvården bör, enligt min mening, förena humanitet med höga krav på

säkerhet och effektivitet.

För att uppfylla kriminalvårdens mål finns en differentierad

anstaltsorganisation och numera förhållandevis vida möjligheter att

anpassa verkställighetsinnehållet efter behoven i det enskilda fallet.

Det är angeläget att dessa möjligheter utnyttjas på bästa sätt. Jag

anser således att det ligger ett stort värde i att det sker en fortsatt

utveckling inom anstalterna när det gäller verksamhetens inriktning. Som

framhålls i regeringsförklaringen bör kriminalvårdens brottsförebyggande

och sociala aspekter tillmätas ökad betydelse liksom arbetet med att

bekämpa narkotikamissbruket på anstalterna.

Huvuduppgiften för kommittén bör vara att närmare överväga vilka

principer för anstaltsplacering som bör tillämpas i framtiden och att

anpassa regelverket till dessa. Övervägandena bör ha sin utgångspunkt i

en undersökning av anstaltsklientelet. Kommittén bör särskilt belysa

vilka avvägningar som bör göras mellan de olika intressen som finns i

fråga om anstaltsplaceringarna, dvs. säkerhetskrav, behovet av olika

former av stöd och behandling under anstaltstiden, möjligheter att

förbereda frigivningen på ett rimligt sätt, etc. I det sammanhanget bör

kommittén göra en samlad bedömning av utvecklingen under senare år i

fråga om tillämpningen av normaliserings- och närhetsprincipen samt

överväga behoven av att göra avsteg från dessa principer. Kommitténs

överväganden i fråga om möjligheterna att tillämpa

normaliseringsprincipen bör bl.a. göras mot bakgrund av utvecklingen

inom socialtjänsten och den allmänna hälso- och sjukvården. Det finns

också anledning att gå in på om den nuvarande anstaltsindelningen är

ändamålsenlig eller om det finns skäl att införa ett annat system, t.ex.

den av Kriminalvårdsstyrelsen föreslagna säkerhetsklassificeringen av

anstalterna.

Jag vill också erinra om att en långt driven specialisering av

anstalterna riskerar att leda till svårigheter att placera fängelsedömda

som inte tillhör "rätt kategori" på lediga platser, vilket i sin tur

försvårar att anstaltsplatserna kan utnyttjas på ett kostnadseffektivt

sätt. Samtliga dessa aspekter bör beaktas och leda fram till en samlad

bedömning av vilka avvägningar som är lämpliga med hänsyn till

differentieringsbehoven å den ena sidan, och intresset att nå ett

effektivt resursutnyttjande inom kriminalvården å den andra. Kommittén

bör redovisa konsekvenserna av sina överväganden om

differentieringsbehoven och placeringsreglerna vad gäller

platsutnyttjandet på kriminalvårdsanstalterna.

I sammanhanget bör erinras om regeringens särskilda direktiv för

Kriminalvårdsstyrelsens fördjupade anslagsframställning för budgetåren

1993/94 - 1995/96 som beslutades i juni 1991. Enligt dessa skall

Kriminalvårdsstyrelsen bl.a. med utgångspunkt från tillgängliga

relevanta data beskriva klientelutvecklingen och de principer för

anstaltsplaceringarna som har tillämpats under de senaste fem åren.

Denna beskrivning skall bl.a. ligga till grund för en bedömning av om

den indelning av klientelet som Kriminalvårdsberedningen gjorde i början

av 1970-talet fortfarande är relevant som grund för

anstaltsplaceringarna samt i vilka avseenden klientelutvecklingen och de

krav på en ökad differentiering av de intagna som statsmakterna ställt

under senare år har lett till avsteg från principerna i

kriminalvårdsreformen. Uppdraget skall i denna del redovisas i den

fördjupade anslagsframställning som skall lämnas till regeringen senast

den 1 september 1992. Kommittén bör informera sig om detta arbete och

vid behov komplettera Kriminalvårdsstyrelsens klientelundersökning och

övriga utredningsarbete i relevanta delar.

När det gäller kriminalvården i frihet är det min avsikt att inom kort

föreslå regeringen att tillkalla en utredning som bl.a. skall ha till

uppgift att lämna förslag om hur samhällstjänsten, kontraktsvården och

andra alternativa påföljder kan utvecklas.

Frågan om hur det framtida anstaltsbyggandet skall ske övervägs av en

arbetsgrupp inom regeringskansliet. Kommittén bör hålla arbetsgruppen

informerad om sina överväganden i den mån de har betydelse för

utformningen av kriminalvårdsanstalterna.

Kommittén skall i övrigt vara oförhindrad att ta upp och belysa de

frågor rörande kriminalvårdens regelverk, innehåll och utformning för i

första hand anstaltsbehandlingen som kan aktualiseras under arbetets

gång. Jag vill dock särskilt peka på några områden som kommittén bör

behandla. Flera av dessa frågor berörs också i de tidigare nämnda

särskilda direktiven till Kriminalvårdsstyrelsen.

Narkotika på anstalt

Narkotikasituationen utgör sedan lång tid ett svårbemästrat problem inom

kriminalvården. Vid tiden för kriminalvårdsreformens genomförande

bedömdes 25 % av de intagna på anstalterna vara narkotikamissbrukare

(den 1 april 1974). Den 1 april 1991 hade andelen intagna som miss brukade narkotika ökat till hela 42 %. Under de senaste åren har

situationen på anstalterna dessutom komplicerats av att

narkotikamissbruk också kan medverka till spridning av HIV-virus.

Lagstiftningen har skärpts vid flera tillfällen under 1980-talet i syfte

att hindra förekomsten av narkotika på anstalterna. Sedan den 1 januari

1981 finns en generell möjlighet att ta urinprov på de intagna för att

kontrollera narkotikapåverkan. Den 1 oktober 1982 infördes den

uttryckliga regeln om att man vid bedömning av om någon tillhör den

kategori som avses i 7 § tredje stycket KvaL särskilt skall beakta om

straffet avser grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende

narkotika. Samtidigt infördes skärpta regler för granskning av brev och

kontroll av telefonsamtal och besök. Möjligheterna att företa

kroppsvisitation och kroppsbesiktning utökades. Den 1 juli 1984 infördes

en bestämmelse om att man vid fördelningen av intagna mellan öppna och

slutna anstalter särskilt skall beakta om det föreligger fara för att

någon allvarligt skall störa ordningen genom att nyttja eller förfara

olagligt med narkotika. Efter en lagändring den 1 juli 1988 kan

särbehandling enligt 7 § tredje stycket KvaL ske bl.a. beträffande

intagna som dömts till fängelse i lägst två år för grov

narkotikabrottslighet. Lagändringen innebar också särskilda

begränsningar i möjligheterna för intagna som tillhör denna kategori att

få vistas utanför anstalten.

Fördelningen av de intagna mellan olika anstalter har också förändrats i

syfte att bemästra narkotikaproblemen. Till för några år sedan var det

endast riksanstalterna som hade särskilda behandlingsavdelningar för

narkotikamissbrukare liksom anstalter eller anstaltsavdelningar för

intagna utan narkotikaproblem. Någon differentiering med avseende på

narkotika förekom däremot inte på lokalanstalterna.

Som framgått tidigare har det under senare år skett en utveckling mot en

ökad specialisering bl.a. med avseende på narkotika vid såväl

riksanstalterna som lokalanstalterna. Det finns numera särskilda

lokalanstalter eller anstaltsavdelningar dit missbrukare som själva vill

försöka ta sig ur sitt missbruk kan söka sig. Vissa anstalter har

reserverats för intagna utan missbruksproblem medan andra utnyttjas för

narkotikamissbrukare som är svåra att motivera för behandling. Den

senare kategorin intagna utgör ett särskilt problem i sammanhanget. De

beskrivs som återfalls- och rymningsbenägna och svårhanterliga i övrigt.

Många av dem har psykiska problem.

Kriminalvårdsstyrelsen har låtit anstalterna göra en bedömning av

förekomsten av narkotika på anstalterna under tidsperioden oktober 1990

till mars 1991. Bedömningen baseras på gjorda beslag, erkännande av

intagen eller i övrigt grundad misstanke. Ca 15 % av anstalterna

rapporterade att ingen narkotika hade missbrukats på anstalten under

redovisningsperioden. Det var främst fråga om anstalter som tar emot

relativt få missbrukare och anstalter som bedriver behandlingsprojekt

för missbrukare, dit intagna frivilligt söker sig för att komma ifrån

sitt missbruk. På omkring 39 % av anstalterna bedömdes narkotikamissbruk

som sällsynt medan ca 29 % av anstalterna redovisade problem då och då.

Omkring 10 % av anstalterna uppgav att narkotikamissbruk var ofta

förekommande, och ca 6 % av anstalterna rapporterade problem med

narkotika så gott som dagligen. Det rör sig i det senare fallet om

slutna anstalter med en mycket hög andel inskrivna narkotikamissbrukare

som inte är motiverade att bryta sitt missbruk. Den stora spännvidden

mellan olika anstalter i narkotikahänseende är således en konsekvens av

den förut beskrivna differentieringen av de intagna.

Kommittén bör göra en samlad bedömning av erfarenheterna av den

differentiering av de intagna med avseende på narkotika som nu sker. I

det sammanhanget bör kommittén uppmärksamma vilka konsekvenser

placeringen i dessa fall kan ha för möjligheterna att inför frigivningen

förbereda den intagne för tillvaron utanför anstalten. Kommittén bör mot

den bakgrunden överväga vilka differentieringsprinciper som bör

tillämpas i framtiden och behovet av olika former av åtgärdsprogram för

att narkotikaproblemen skall kunna bemästras på bästa sätt. Enligt min

mening bör en utgångspunkt därvid vara att intresset att hindra sprid ningen av narkotikamissbruket och att kunna erbjuda möjligheter till

rehabilitering även på lokalanstalterna väger så tungt att det kan

motivera att den dömde placeras på annan anstalt än den som ligger

närmast hemorten.

Kommittén bör vidare ta ställning till om det behövs utvidgade

kontrollmöjligheter för att förhindra införsel och missbruk av narkotika

på anstalterna. I det sammanhanget bör kommittén särskilt uppmärksamma

problemen på de anstalter som har reserverats för den svårhanterliga

kategori intagna som beskrivits ovan.

Kvinnor på anstalt m.m.

Den nuvarande lagstiftningen innehåller inte några regler om att

kvinnliga och manliga intagna skall hållas åtskilda. Däremot kräver

hänsynen till bl.a. internationella konventioner att det på gemensamma

anstalter finns en särskild bostadsavdelning för kvinnor. Riksanstalten

Hinseberg är sedan länge helt inrättad för kvinnor och sedan några år

tillbaka gäller detsamma för lokalanstalten Färingsö i

Stockholmsregionen. Kommittén bör jämföra erfarenheterna från

Färingsöanstalten med erfarenheterna från lokalanstalter med både

manliga och kvinnliga intagna. Mot denna bakgrund bör kommittén överväga

om olägenheterna med att blanda kvinnliga och manliga intagna är så

stora att det kan motivera att fler lokalanstalter avdelas för kvinnliga

intagna trots att det innebär avsteg från närhetsprincipen. Finner

kommittén inte tillräckligt starka skäl att frångå systemet med blandade

anstalter bör kommittén överväga på vilket sätt kvinnornas behov bättre

kan tillgodoses på de gemensamma anstalterna.

Det finns också anledning för kommittén att uppmärksamma förhållandena

för barn som vistas på kriminalvårdsanstalt tillsammans med en intagen

förälder.

Ungdomar på anstalt

Sverige har ratificerat Förenta Nationernas konvention om barnets

rättigheter. Enligt konventionen skall varje frihetsberövat barn (person

under 18 år) hållas avskilt från vuxna, om det inte anses vara till

barnets bästa att så inte sker. Det har ifrågasatts om den svenska

lagstiftningen uppfyller konventionens krav. KvaL innehåller en regel om

att den som är under 21 år skall hållas avskild från intagna som kan

inverka menligt på hans anpassning i samhället, men det finns inte något

ovillkorligt förbud mot att personer under 18 år förvaras i anstalt

tillsammans med vuxna. I detta sammanhang bör också anmärkas att man i

Sverige - i motsats till många andra länder - normalt inte placerar

flera personer i samma cell. Det är inte heller säkert att en regel om

att hålla ungdomar under 18 år avskilda från vuxna alltid skulle vara

till förmån för den unge. De personer under 18 år som döms till fängelse

är t.ex. i allmänhet gravt kriminellt belastade och erfarenheterna från

ungdomsfängelserna tyder på att det är stor risk att de utövar ett

negativt inflytande på varandra. Kommittén bör bl.a. mot bakgrund av

Sveriges åtagande enligt FN-konventionen göra en bedömning av hur man

inom kriminalvården på lämpligast sätt bör ta om hand de ungdomar under

18 år som trots allt döms till fängelse.

Behandling av intagna som är psykiskt störda

Den 1 januari 1992 infördes ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård

och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Den ändrade

lagstiftningen beräknas medföra att antalet psykiskt störda intagna på

kriminalvårdsanstalterna kommer att öka. Detta är en följd av att vissa

personer som tidigare överlämnats till särskild vård i stället kommer

att dömas till fängelse. Flertalet av dem förmodas ha begått allvarliga

brott och ha relativt långa strafftider.

Olika utredningar liksom erfarenheterna inom kriminalvården visar att de

psykiatriska vårdbehoven hos de intagna på kriminalvårdsanstalterna är

omfattande. Andelen psykiskt störda lagöverträdare inom kriminalvården

som helhet har dessutom ökat sedan några år, sannolikt som en följd av

en ändrad påföljdspraxis.

Samtidigt som problemen med de psykiskt störda lagöverträdarna har

förvärrats på kriminalvårdsanstalterna och häktena har kriminalvårdens

egna psykiatriska vårdresurser starkt reducerats med hänvisning till

normaliseringsprincipen. Det har emellertid visat sig svårt att

praktiskt tillämpa normaliseringsprincipen för intagna med psykiatriska

vårdbehov. Psykiatrins snabba omvandling mot sektorisering och

avinstitutionalisering har av allt att döma fått negativa återverkningar

för kriminalvårdens del. Till bilden hör också att det råder stor brist

på slutenvårdsplatser vid psykiatriska specialenheter.

I propositionen (1990/91:58, s. 191 f) Psykiatrisk tvångsvård m.m.

framhöll den dåvarande socialministern att hon trots detta ansåg att det

fanns starka skäl att hålla fast vid normaliseringsprincipen även i

framtiden. Det främsta skälet till detta var, enligt socialministern,

att erfarenheterna entydigt visade att kriminalvården inte har samma

förutsättningar att erbjuda en vård av lika hög kvalitet som den som

äger rum inom den allmänna hälso- och sjukvården. Därtill kom, anförde

socialministern, att det inte skulle framstå som ekonomiskt försvarbart

att bygga upp parallella vårdresurser. Hon ansåg därför att det var

nödvändigt att sjukvårdshuvudmännen utvecklade vårdresurser som

tillgodosåg även den här aktuella gruppens vårdbehov. Propositionen

innehöll också förslag som var ägnade att styra utvecklingen i den

riktningen. Bl.a. utvidgades möjligheterna att ge anhållna, häktade och

intagna i kriminalvårdsanstalt psykiatrisk vård i frivilliga former på

sjukhus vid särskilda enheter inom hälso- och sjukvården.

Justitieutskottet ansåg, när propositionen behandlades där, att de

nämnda åtgärderna inte var tillräckliga. Utskottet delade visserligen i

princip socialministerns uppfattning om betydelsen av normaliserings principen när det gällde den psykiatriska vården inom kriminalvården,

men framhöll samtidigt att det också med fog kunde hävdas att utveck lingen hunnit förbi den punkt där det är tillräckligt att hänvisa till

normaliseringsprincpen. Kriminalvården stod nu, enligt utskottet, inför

en svårbemästrad situation, där det framstod som i hög grad tveksamt om

sjukvårdshuvudmännen tog det ansvar som vilar på dem. Utskottet framhöll

att garantier krävs för att de resurser som frigörs hos sjukvårdshuvud männen, när antalet personer som döms till psykiatrisk tvångsvård

minskar, också i fortsättningen kommer kriminalvårdens klienter till

del. Utskottet tillade att det här inte enbart handlade om

sjukvårdsresurser. Också förhållandena rent allmänt i anstalterna skulle

påverkas av reformen, och det framstod för utskottet som uppenbart att

det uppkom behov av extra resurser för att möjliggöra ett mänskligt och

värdigt omhändertagande av den nya klientgruppen. Detta behov måste

enligt utskottet tillgodoses. Riksdagen följde utskottet och gav

regeringen till känna vad utskottet anfört (1990/91:JuU34 s. 33, rskr.

330).

I sammanhanget bör också nämnas den rapport som Europarådets kommitté

mot tortyr och inhuman eller kränkande behandling eller bestraffning

nyligen lämnade till den svenska regeringen efter att ha besökt Sverige

och undersökt förhållandena inom bl.a. kriminalvården. I rapporten

konstateras bl.a. att det inte finns resurser för att i praktiken fullt

ut tillämpa principen om att intagna på kriminalvårdsanstalt skall ha

samma tillgång till sjukvård som den övriga befolkningen, särskilt i

fråga om psykiatriska/psykologiska vårdbehov hos de intagna.

Mot den nu redovisade bakgrunden bör den av mig förordade kommittén

analysera och redovisa konsekvenserna för kriminalvården av den ändrade

lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och föreslå de förändringar som

kan vara motiverade. Det bör vara möjligt att - om det finns

tillräckliga skäl för det - överväga förändringar som innebär avsteg

från normaliseringsprincipen. En lösning som kan bli aktuell är att

ändra ansvarsfördelningen i fråga om kostnaderna för den psykiatriska

vård som ges intagna i kriminalvården inom den allmänna hälso- och

sjukvården. En annan lösning som kan övervägas är att utveckla

psykiatriska vårdresurser inom kriminalvården. Analysen bör bl.a. göras

utifrån vårdens tillgänglighet och förutsättningarna att bedriva en vård

av hög kvalitet.

I sammanhanget bör också erinras om att frågan om hur kriminal- vårdens

klienter skall kunna få sina behov av psykiatrisk vård tillgodosedda

inom den allmänna hälso- och sjukvården behandlas av en parlamentariskt

sammansatt kommitté under socialdepartementet (S1989:01). Den kommittén

kommer att slutredovisa sina förslag i mitten av augusti 1992. Samråd

bör ske mellan de båda kommittéerna.

Behandling av män dömda för övergrepp mot kvinnor och barn

Under de senaste åren har man inom kriminalvården påbörjat en verksamhet

i syfte att finna lämpliga behandlingsmetoder för män som gjort sig

skyldiga till övergrepp mot kvinnor och barn. Verksamheten har bl.a.

omfattat psykoterapi för de dömda männen samt handledning och utbildning

av personalen inom kriminalvården. Som tidigare angivits har riksdagen

givit regeringen till känna att denna behandling bör utökas och

ytterligare intensifieras (1990/91:JuU17 s. 15, rskr. 154). Kommittén

bör klarlägga hur stort behovet av sådan behandling är och hur den av

riksdagen angivna målsättningen bör förverkligas.

Yrkesutbildning i anstalt

Många av dem som tas in i kriminalvårdsanstalt har stora brister i sin

utbildning. Genom att de intagna får tillgång till teoretisk eller

yrkesinriktad utbildning förbättras deras möjligheter till

återanpassning i samhället. Kommittén bör ta del av erfarenheterna från

den utbildning som nu bedrivs på anstalterna och överväga om det finns

skäl att utöka eller förändra verksamheten.

Vistelser utom anstalt

I förarbetena till KvaL framhålls att korttidspermissioner utgör ett

värdefullt medel för att förhindra skadliga verkningar av anstalts isoleringen och att hjälpa de intagna att behålla kontakten med anhöriga

och andra som kan bidra till deras resocialisering. Departementschefen

konstaterade i propositionen att de regelbundna korttidspermissionerna

utgjorde ett viktigt led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta

den intagnes anpassning i samhället. Enligt departementschefens mening

var deras värde ur denna synpunkt så betydande att det inte fanns

avgörande hinder mot en ordning enligt vilken en intagen skall kunna få

komma i åtnjutande av sådana permissioner även om det föreligger viss

risk för missbruk (prop. 1974:20 s. 94). Korttidspermissioner kunde

också beviljas för särskilda ändamål, såsom att besöka läkare eller en

sjuk anhörig.

Även enligt min uppfattning är korttidspermissioner ett värdefullt

inslag i kriminalvården i anstalt. Detta hindrar emellertid inte att det

kan finnas skäl att se över hur permissionerna används.

Under en lång tid låg den totala andelen missbrukade permissioner på

omkring 4 %. Den 1 juli 1989 utfärdade Kriminalvårdsstyrelsen nya

föreskrifter om permissioner i syfte att minska antalet missbrukade

permissioner. Under budgetåret 1990/91 hade den totala andelen

missbrukade permissioner minskat till 2,7 %. Även om situationen således

har förbättrats bör kommittén undersöka om det finns anledning att genom

lagstiftning eller andra särskilda åtgärder från statsmakternas sida

ytterligare minska missbruket av permissioner. Kommittén bör därvid

särskilt överväga om det finns skäl att särbehandla vissa kategorier av

intagna i permissionshänseende och om permissionsutfallet ger anledning

till ändringar i fråga om förutsättningarna för någon särskild permis sionsform.

För att underlätta anpassningen i samhället kan den intagne få möjlighet

att under frigång utföra arbete eller delta i undervisning eller

utbildning utanför anstalten. Enligt förarbetena är tanken att

frigivningen från lokalanstalt skall kunna ske stegvis bl.a. med hjälp

av frigångsarbete. Under åren 1985 - 1990 påbörjades mellan 1 400 och 1

500 frigångsvistelser varje år. Av dem som hade beviljats frigång hade

64 % någon form av anställning, 31 % studerade och 5 % arbetade i eget

företag. De uppföljningar av frigångsfall som Kriminalvårdsstyrelsen har

gjort tyder på att frigången fyller en viktig funktion för intagna som

har behov av utbildning eller träning i ordnat arbete. Å andra sidan har

det vid tillämpningen av frigångsregeln visat sig att rekvisitet

"underlätta anpassningen i samhället" i vissa fall kan vara svårtolkat.

Det har i rättspraxis förekommit fall som har kritiserats som en

oacceptabel urholkning av straffverkställigheten (se t.ex. beslut av JO

den 21 januari 1985 i ärende 1894-1984 och promemorian Ds Ju 1985:1

Lyxfångar - finns dom?). Kommittén bör överväga om villkoren för frigång

kan utformas på ett tydligare sätt.

En intagen kan också få tillåtelse att vistas utanför anstalten en

längre tid i rehabiliteringssyfte, s.k. § 34-vistelse. En grundtanke är

att sådan placering skall vara någorlunda jämförbar med en

anstaltsvistelse. I förarbetena nämns som exempel på vistelseformer

skola med internatförläggning, behandlingshem för narkotikamissbrukare,

särskilt lämpligt enskilt hem och värnpliktstjänstgöring. Hittills har §

34-vistelse använts främst för att placera narkotikamissbrukare i

behandlings- eller familjehem. Oftast är avsikten att

behandlingsvistelsen skall fortsätta efter verkställighetens slut.

Under budgetåret 1990-91 påbörjades ca 850 §34-vistelser. Vid en av

Kriminalvårdsstyrelsen genomförd uppföljning av 132 intagna som

placerades enligt § 34 visade det sig att hela 70 % av vistelserna

avbröts under undersökningsperioden. Denna siffra skiljer sig

visserligen inte nämnvärt från vad som gäller för andra vistelser på

behandlingshem, men utvecklingen inger oro. Förutsättningarna för

användning av § 34-vistelse bör därför ses över noggrant. I de tidigare

nämnda särskilda direktiven till Kriminalvårdsstyrelsen ingår att göra

en analys av § 34-verksamheten, ta de initiativ som är möjliga inom

ramen för gällande lagstiftning och att föreslå de förändringar som

bedöms som nödvändiga. Kommittén bör ta del av denna redovisning och

göra en bedömning av hur § 34-vistelser bör utnyttjas i framtiden, bl.a.

mot bakgrund av den utveckling som sker inom den kommunala missbrukar vården.

Särbehandling av långtidsdömda

Erfarenheterna visar klart att det finns en mindre grupp intagna som med

hänsyn till kravet på samhällsskydd bör bli föremål för särbehandling i

vissa avseenden. Det rör sig om personer som dömts för särskilt

samhällsfarlig brottslighet och som på grund av risken för ny allvarlig

brottslighet under verkställighetstiden inte kan placeras i öppen

anstalt eller beviljas permissioner i samma utsträckning som flertalet

andra intagna. För denna grupp intagna har det sedan år 1972 förekommit

en viss särbehandling vid verkställigheten i anstalt.

Enligt nu gällande regler skall enligt 7 § tredje stycket KvaL den som

avtjänar fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall har dömts

till fängelse i lägst två år för grova brott rörande narkotika, placeras

i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet

eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller

fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan

verkställigheten i anstalt har avslutats. En sådan intagen skall

placeras i riksanstalt, företrädesvis i anstalt eller anstaltsavdelning

med särskilt hög säkerhet. Prövningen av om en intagen skall

särbehandlas med stöd av 7 § tredje stycket KvaL görs av

Kriminalvårdsstyrelsen. Särbehandlingen skall omprövas minst en gång var

sjätte månad, men kommer automatiskt att omprövas vid prövning av

ansökan om permission eller annan utevistelse. Den som särbehandlas med

stöd av 7 § tredje stycket KvaL får nämligen inte beviljas frigång,

möjlighet att delta i fritidsverksamhet utanför anstalten, regelbunden

permission eller medges § 34-vistelse. Särskild permission får beviljas

endast om det finns synnerliga skäl och då endast under bevakning. I

genomsnitt särbehandlas vid ett givet tillfälle omkring 230 intagna med

stöd av bestämmelsen.

År 1981 skedde en lagreglering av förutsättningarna för placering på

någon av de specialavdelningar som Kriminalvårdsstyrelsen hade inrättat

på vissa slutna riksanstalter. Placering på specialavdelning kan ske

beträffande intagen som dömts till lägst två års fängelse och där man

befarar att han planlägger rymning eller fritagning och åtgärden är

nödvändig för att hindra att planen genomförs. Specialavdelning kan

också användas om det finns särskild anledning att anta att det behövs

för att hindra den intagne från allvarlig brottslig verksamhet under

vistelsen på anstalt. Placering på specialavdelning skall omprövas minst

en gång i månaden. Det finns för närvarande tre sådana

specialavdelningar med sammanlagt 25 platser vid tre slutna

riksanstalter.

Kommittén bör göra en utvärdering av erfarenheterna av den särbehandling

av de intagna som sker med stöd av 7 § tredje stycket KvaL. Mot denna

bakgrund bör kommittén överväga om den nuvarande regleringen av

särbehandlingen är lämplig eller om det finns behov av ändrade regler. I

sammanhanget bör erinras om att Justitieutskottet har uttalat att ett

önskemål på sikt bör vara att det införs en så enhetlig reglering som

möjligt för samtliga långtidsdömda samtidigt som det har framförts krav

på att särbehandling enligt 7 § tredje stycket KvaL skall kunna gälla

alla intagna som dömts till fängelse i lägst två år oavsett

brottslighetens karaktär (1990/91:JuU17 s. 14 och 34).

Kommittén bör vidare förutsättningslöst pröva för- och nackdelarna med

specialavdelningar. I det sammanhanget kan det vara motiverat att belysa

problemen med denna kategori fängelsedömda i nordisk jämförelse.

Kommittén bör mot den bakgrunden överväga om systemet med special avdelningar är ändamålsenligt eller om det finns andra lösningar som

bättre kan tillgodose allmänhetens skyddsintresse i fråga om denna

kategori intagna.

Här bör också nämnas att synpunkter på förhållandena vid en av de tre

specialavdelningarna har redovisats i den rapport från en kommitté inom

Europarådet som jag tidigare redogjort för. Kommittén rekommenderar att

det gruppsystem som tillämpas ses över och framhåller bl.a. att

intresset av att upprätthålla en god atmosfär på säkerhetsavdelningar av

den här typen inte bara är en fråga om humanitet utan också en fråga om

säkerhet.

Kommittén bör vara oförhindrad att föreslå ett annat system än det som

nu tillämpas och i så fall analysera och beskriva hur verkställigheten

närmare skall utformas. Finner kommittén inte skäl att frångå systemet

med specialavdelningar, bör det i vart fall övervägas om det finns behov

av att se över innehållet i och reglerna för verksamheten.

Disciplinära påföljder

En intagen som bryter mot den anbefallda ordningen eller meddelade

anvisningar när han befinner sig inom eller utom anstalten under tillsyn

av personal inom kriminalvården, kan åläggas disciplinär bestraffning i

form av varning eller genom beslut att en viss bestämd tid inte skall

räknas in i verkställigheten. Påföljdsutredningen har i sitt betänkande

(SOU 1991:45) Påföljdsfrågor. Frigivning från anstalt, m.m. föreslagit

att den nuvarande ordningen med beslut att en viss tid inte skall

inräknas i verkställigheten skall ersättas med en möjlighet att under

viss kortare tid isolera den som misskött sig från övriga intagna.

Förslaget har fått ett övervägande negativt bemötande under

remissbehandlingen. Som jag redovisat i propositionen (1991/92:109) om

utvidgad användning av samhällstjänst m.m. är jag därför inte beredd att

för närvarande föreslå någon ändring i detta avseende. I stället bör det

ankomma på kommittén att ta ställning till hur det disciplinära

bestraffningssystemet inom kriminalvården bör utformas i framtiden.

Ekonomiska konsekvenser och finansiering

Kommittén bör redogöra för de ekonomiska konsekvenserna av dess förslag.

Utredningsarbetet bör inte leda till krav på ökade resurser för

kriminalvården.

Kommitténs arbetsformer m.m.

För kommitténs arbete gäller regeringens direktiv till samtliga

kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning (dir.1984:5).

Kommitténs arbete bör vara avslutat senast den 1 juli 1993.

Frågor som bör behandlas med förtur

Kommittén bör om möjligt före 1992 års utgång i ett delbetänkande

redovisa förslag till hur förekomsten av narkotika på anstalterna skall

kunna motverkas.

Kommitténs uppdrag är omfattande och rör frågor av stor principiell

betydelse. Det finns en rad alternativ när det gäller vilka principer

och regler för placeringar av olika kategorier av intagna som kan

tillämpas och för- och nackdelar beroende på vilket system man väljer.

Om kommittén finner att en mer omfattande omprövning bör ske av det

system som nu gäller bör det därför stå kommittén fritt att i ett första

betänkande behandla de allmänna principer som kommittén anser bör vara

vägledande på området.

Kommittén bör också vara oförhindrad att, om man finner detta motiverat,

med förtur behandla vissa frågor där behoven av ändringar framstår som

mer överhängande.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för Justitiedepartementet

att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté - omfattad av

kommittéförordningen (1976:119) - med högst sju ledamöter med uppdrag

att göra en utvärdering av kriminalvården i anstalt efter 1974 års

kriminalvårdsreform,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande, samt

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)