Dir. 1992:37

Konstruktionen för bestämmande av statsrådens arvoden m.m.

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1992-04-02

Mitt förslag

Uppdragets bakgrund

Riksdagens ställningstagande hösten 1990

Uppdraget

Riktlinjer för uppdraget

Uppdragets genomförande

Hemställan

Beslut

Dir. 1992:37

Beslut vid regeringssammanträde 1992-04-02

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wibble, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att lämna förslag till

konstruktionen för bestämmande av statsrådens arvoden m.m.

Kommittén skall förutsättningslöst pröva och lämna förslag till annan

konstruktion för att fastställa statsrådens arvoden m.m. än den som

gäller enligt lagen (1991:359) om arvoden till statsråden m.m.

Uppdragets bakgrund

Statsrådslönenämnden

Riksdagen godkände år 1984 ett förslag från regeringen om att inrätta en

Statsrådslönenämnd med uppgift att fastställa statsrådens arvoden och

andra avlöningsförmåner (prop. 1984/85:17, KU12, rskr.40).

Till grund för regeringens förslag låg Statsrådslönekommitténs be tänkande (Ds C 1984:8) Riktlinjer för statsrådens löner och traktamen ten.

Enligt Statsrådslönenämndens beslut betalades fr.o.m. den 1 januari 1990

arvode till statsministern med 46500kr. per månad och till

övriga statsråd med 43000kr. per månad.

Riksdagens ställningstagande hösten 1990

Konstitutionsutskottet framhöll hösten 1990 i betänkandet (1990/91:KU18)

Oförändrade arvoden till riksdagens ledamöter m.m., efter en

bakgrundsredogörelse i frågan, bl.a. att starka skäl talade för en

samordning mellan fastställande av arvoden för statsråd och för

riksdagsledamöter och att ledamotsarvodet därvid borde tjäna som

utgångspunkt.

Utskottet reste i sitt betänkande också principiella invändningar mot

att en myndighet som är underställd regeringen - Statsrådslönenämnden -

bestämde statsrådens arvoden.

Vad utskottet anfört gav riksdagen riksdagens förvaltningskontor

och regeringen till känna som sin mening (rskr. 1990/91:87 och 88).

Regeringens proposition om sjukavdrag för statsråden m.m.

I propositionen 1990/91:170 lade den dåvarande regeringen fram förslag

till en lag om sjukavdrag för statsråden föranledd av de ändringar i den

allmänna sjukförsäkringen som trätt i kraft den 1 mars 1991.

I propositionen behandlade regeringen även riksdagens skrivelse i fråga

om samordning av arvoden för riksdagsledamöter och statsråd.

Regeringen hade ansett det vara av stort värde att den inte själv

bestämde sina arvoden och att man också i fortsättningen borde ha en

ordning med den innebörden.

Regeringen ansåg sig inte heller för framtiden böra redovisa någon

uppfattning om på vilka grunder statsrådens arvoden bör faställas.

Riksdagens skrivelse (rskr. 1990/91:88) i fråga om samordning av arvoden

för riksdagsledamöter och statsråd föranledde därför ingen ytterligare

åtgärd från regeringens sida.

Regeringen utfärdade enligt riksdagens beslut (1990/91:KU44,

rskr.284) lagen (1991:359) om sjukavdrag för statsråden.

Riksdagens beslut om arvoden till statsråden m.m. med anledning av

prop. 1990/91:170

I betänkandet (1990/91:KU48) Arvoden till statsråden m.m. föreslog

Konstitutionsutskottet att Statsrådslönenämnden skulle avvecklas och att

statsrådens avlöningsförmåner i stället skulle fastställas genom före skrifter i en lag om arvoden till statsråden m.m. Statsrådens arvoden

skulle där kopplas till det arvode som utbetalas till ledamöter av

riksdagen.

Riksdagen beslutade den 11 juni 1991 i enlighet med Konstitu tionsutskottets förslag (rskr. 361).

Regeringen utfärdade den 13 juni 1991 lagen (1991:832) om ändring i

lagen (1991:359) om sjukavdrag för statsråden. Lagens rubrik ändrades

till lag om arvoden till statsråden m.m.

Enligt lagen betalas arvode till statsråden med 198 procent av det

arvode som betalas till ledamöter av riksdagen, dvs. 42818kr. per

månad. Statsministerns arvode uppgår dock till 215 procent av ledamots arvodet, dvs. 46494kr. per månad.

Regeringens proposition (1990/91:200) om statsrådens arvoden och därav

föranledd motion

Riksdagen har i lagen (1990:1417) om avvikelser från vissa bestämmelser

i lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter före skrivit att för tiden den 1 oktober 1990 - den 31 december 1991 leda motsarvodet skall uppgå till 21625kr. per månad, dvs. det arvode som

betalades i september 1990.

Med anledning av riksdagens beslut om en koppling mellan riksdags ledamöternas och statsrådens arvoden hemställde regeringen i proposition

1990/91:200 om statsrådens arvoden att riksdagen skulle se till att

arvodena till statsråden också för tiden efter årsskiftet 1991-1992

bestämdes i enlighet med de riktlinjer som lagts fast av den av

regeringen förordnade särskilda förhandlingsgruppen (den s.k.

Rehnberggruppen).

Med anledning av propositionen yrkade Jan Bergqvist m.fl. (s) i motion

1990/91:K98 att riksdagen skulle besluta att riksdagsledamöternas ar voden även efter år 1991 i alla delar skulle följa de riktlinjer som

lagts fast av Rehnberggruppen.

Riksdagens beslut hösten 1991 om riksdagsledamöternas och statsrådens

arvoden fr.o.m. den 1 januari 1992, m.m.

Konstitutionsutskottet behandlade under hösten 1991 i betänkandet

1991/92:KU5 Riksdagsledamöternas arvoden m.m. propositionen om

statsrådens arvoden och den motion som väckts med anledning av den.

Med hänvisning till det statliga stabiliseringsavtalet föreslog

utskottet att arvodet till riksdagens ledamöter skulle betalas med

22230kr. per månad för tiden den 1 januari - den 31 mars 1992.

För tiden den 1 april 1992 - den 31 mars 1993 föreslog utskottet att

ledamotsarvodet skall höjas med det belopp som motsvarar den

genomsnittliga höjning av månadslönen som för tiden fr.o.m. den 1 april

1992 kan tillkomma de statstjänstemän som anges i 3 § första stycket

lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter.

I fråga om statsrådens arvoden föreslog utskottet att dessa i stället

borde anpassas till de centrala avtal som har träffats på grundval av

Rehnberggruppens rekommendationer. Statsrådens arvoden höjdes senast den

1 januari 1990. Statsråden borde därför fr.o.m. den 1 januari 1992 kunna

tillgodoräknas höjningarna om först 1,2% och därefter 1,15%, vilka

motsvarar de avtalade generella lönejusteringar som Rehnberggruppen

utgått ifrån eller själv medverkat till. Utskottet ansåg att dessa

höjningar av statsrådsarvodena borde ske samtidigt fr.o.m. den 1 januari

1992. Det innebar att fr.o.m. den dagen borde arvodena höjas för stats ministern med 1099kr. till 47593kr. per månad och för övriga

statsråd med 1012kr. till 43830kr. per månad.

Utskottet ansåg vidare att det finns skäl för en annan konstruktion för

fastställandet av statsrådens arvoden än den som gäller enligt lagen om

arvoden till statsråden m.m. Enligt utskottet får det ankomma på

regeringen att låta utreda frågan och snarast återkomma med förslag i

ämnet till riksdagen.

Riksdagen biföll Konstitutionsutskottets förslag och gav i skrivelse

1991/92:62 som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört.

Regeringen utfärdade den 12 december 1991 bl.a. lagen (1991:1877) om

avvikelser från vissa bestämmelser i lagen (1991:359) om arvoden till

statsråden m.m.

Uppdraget

Frågan om vilken ersättning i form av arvode och andra förmåner som

skall betalas till hel- och deltidsarbetande politiker har på senare år

ägnats allt större intresse i den allmänna debatten. Uppfattningarna om

vilka arvoden som är rätt avvägda i förhållande till uppdragets ansvar

och omfattning varierar kraftigt. Vissa menar att sådana uppdrag med

hänsyn till behovet av att kunna rekrytera kompetenta och engagerade

personer bör vara relativt välavlönade. Osäkerheten om hur länge man kan

räkna med att inneha uppdraget tillmäts också betydelse. Andra däremot

menar att ersättningsnivån bör vara relativt måttlig, bl.a. av det

skälet att de som åtar sig politiska uppdrag gör det av ideella skäl.

Ingen skall "sko sig" på politiska uppdrag.

En närbesläktad fråga är i vilken ordning beslut om dessa förmåner skall

fattas.

Helt naturligt har särskilt stor uppmärksamhet ägnats åt statsrådens

arvoden. Det är därför angeläget att finna former för hur arvodena skall

fastställas som kan vinna så bred förankring som möjligt och som inte är

alltför komplicerade att tillämpa.

Det nu anförda får utgöra en allmän bakgrund till det uppdrag regeringen

fått att låta utreda frågan om konstruktionen för bestämmandet

av statsrådens arvoden.

Riktlinjer för uppdraget

Mellan åren 1985 och 1990 fastställdes, som tidigare redovisats, stats rådens arvoden av en myndighet, Statsrådslönenämnden. 1990/91 års riks dag ansåg att denna ordning, bl.a. av principiella skäl, var mindre

lämplig och beslutade därför att nämnden skulle avskaffas. Riksdagen

beslutade att statsrådens arvoden i stället skulle kopplas till riks dagsledamöternas arvoden. Den nuvarande riksdagen har emellertid funnit

att det finns skäl för en annan konstruktion.

Utredningen bör därför förutsättningslöst pröva olika modeller för att

fastställa statsrådens arvoden m.m. En utgångspunkt för detta arbete bör

vara Statsrådslönekommitténs betänkande från år 1984.

Av särskilt intresse är att undersöka hur frågan har lösts i andra

länder. Statsrådslönekommittén hämtade uppgifter från ett antal länder i

Europa och från USA. Dessa uppgifter kan behöva aktualiseras. Dessutom

bör utredningen studera hur regeringsmedlemmarnas förmåner bestäms i

andra länder än de som redovisades i betänkandet.

Utredningen bör vidare belysa för- och nackdelar med att koppla

statsrådens arvoden till löner eller arvoden som betalas till andra

grupper av förtroendevalda eller anställda.

Det kan t.ex. finnas en nackdel med att knyta utvecklingen av arvodena

till en särskild jämförelsegrupp av arbetstagare; Statsrådslönenämnden

hade justitierådens löner som riktpunkt i sitt arbete. Den statliga

lönepolitiken har utvecklats mot större flexibilitet och marknadsanpass ning. Nödvändiga satsningar i en avtalsrörelse på en viss grupp arbets tagare, som råkar vara jämförelsegrupp, skulle då slå igenom på stats rådens arvoden utan att samma skäl gör sig gällande beträffande behovet

att höja dem.

Ett alternativ skulle kunna vara att koppla arvodena till något mått på

pris- och kostnadsutveckling som används i samhället. Pensioner enligt

lagen (1962:381) om allmän försäkring bestäms t.ex. med utgångspunkt i

basbeloppet.

I sitt arbete bör utredningen också överväga om arvodena bör revideras

vid en bestämd tidpunkt under året eller om denna tidpunkt bör vara

beroende av avtalsförhandlingar eller andra omständigheter.

Utredningens arbete bör präglas av stor frihet och bedrivas i

konstruktiv anda. Det är viktigt att utredningen känner sig obunden av

tidigare lösningar. Om den finner det lämpligt kan också alternativa

förslag redovisas.

Viktigt är dock att utredningen försöker finna en konstruktion som gör

att nivån på statsrådens arvoden och dess utveckling upplevs som väl

avvägd.

Utredningen bör bedriva sitt arbete skyndsamt.

Uppdragets genomförande

För kommittén gäller direktiven till samtliga kommittéer och särskilda

utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5).

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för finansdepartementet

att tillkalla en kommitté - omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

- med högst 8 ledamöter med uppdrag att lämna förslag till

konstruktionen för bestämmande av statsrådens arvoden m.m.,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta sjunde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Finansdepartementet)