Dir. 1992:64

Kulturstöd vid ombyggnader och underhåll av bostäder

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1992-05-27

Mitt förslag

Nuvarande stöd

Reformerat bostadsstöd

Konsekvenser för bostadsbebyggelsens kulturvärden

Hemställan

Beslut

Dir. 1992:64

Beslut vid regeringssammanträde 1992-05-27

Chefen för kulturdepartementet, statsrådet Birgit Friggebo, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att

utarbeta ett förslag om förenklat stöd till bevarande av kulturvärden

vid ombyggnader och underhåll av bostäder m.m.

Arbetet bör bedrivas skyndsamt och vara slutfört den 1 september 1992.

Nuvarande stöd

Tilläggslån är ett statligt ränte- och amorteringsfritt lån som, med

vissa begränsningar, lämnas med ett belopp som motsvarar skillnaden

mellan en godkänd ombyggnadskostnad och den kostnad som kan förräntas av

fastigheten på normala villkor. Ränte- och amorteringsfriheten omprövas

vart femte år under lånetiden som sammanlagt är högst 30 år. Lån eller

delar av lån som efter utgången av lånetiden alltjämt är ränte- och

amorteringsfria efterskänks.

Tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kan

lämnas för bostadshus som förklarats eller kan förklaras som

byggnadsminne. Tilläggslån lämnas dessutom för grundförstärkning av

kulturhistoriskt värdefulla bostadshus m.fl. samt till arkeologiska

undersökningar vid byggande av bostadshus i tätorter.

En förutsättning för tilläggslån för ombyggnad av byggnadsminnen eller

motsvarande byggnader är att ombyggnaden sker med stöd av räntebidrag.

Räntebidrag kan därvid ges med ett högre belopp än normalt (förhöjt

bidragsunderlag).

Riksdagen fastställer årligen en ram för riksantikvarieämbetets

tillstyrkan av sådana ombyggnader av kulturhistoriskt värdefull

bebyggelse m.m. - inkl. förhöjt bidragsunderlag - som bör komma i fråga

för förhöjt bidragsunderlag eller tilläggslån. Ramen för budgetåret

1992/93 har fastställts till 170 mkr. (1991/92:BoU11, rskr. 152).

Reformerat bostadsstöd

Statens stöd för bostadsfinansieringen är nu föremål för en

genomgripande och långsiktig förändring. Syftet är att minska

bostadssektors belastning samt att bryta den kraftiga

byggkostnadsutvecklingen under senare år. På grundval av de förslag som

presenterats i betänkandet (SOU 1992:24). Avreglerad bostadsmarknad, har

regeringen nyligen lämnat ett förslag till riksdagen om ett reformerat

stödsystem för projekt som påbörjas efter år 1992 (prop. 1991/92:150

bil. I:5 s. 42-55).

I propositionen föreslås att räntebidragen för ny- och ombyggnad av

bostadshus successivt avvecklas varvid bidragssystemet förenklas och

underlaget för räntebidrag helt bestäms efter schabloner. För

byggnadsprojekt som påbörjas efter år 1992 lämnas räntebidrag för en

stegvis minskande andel av räntekostnaderna. För varje tillkommande

årgång påbörjas bidragsgivningen på en lägre utgiftsnivå än under

föregående år.

Räntebidrag för såväl nybyggnad som ombyggnad föreslås bli lämnade med

en andel av en beräknad räntekostnad av den del av investeringen som

svarar mot ett fastställt bidragsunderlag. Detta bestäms i sin tur av

ett schablonbelopp som knyter an till bostadsutrymmenas storlek. För

ombyggnader föreslås bidragsunderlaget uppgå till 90 % av den faktiska

kostnaden för ombyggnadsåtgärderna till den del som överstiger 50 000

kr. Bidragsunderlaget får inte överstiga 80 % av bidragsunderlaget för

nybyggnad, minskat med värdet av byggnaden före ombyggnad.

Ombyggnadsåtgärder definieras som nyinvesteringar varigenom husets

kvaliteter avsevärt förbättras i fråga om sådana grundläggande

funktioner som krävs för att huset skall fungera tillfredsställande för

bostadsändamål.

Med nyinvesteringar jämställs åtgärder som syftar till att vidmakthålla

eller förbättra husets huvudsakliga försörjningssystem för el,

uppvärmning, VA, ventilation och kommunikation.

Begränsningen av bidragsunderlaget till 80 % av ett schablonbelopp avses

gälla alla ombyggnader, således även ombyggnader av kulturhistoriskt

värdefulla bostadshus. Någon höjning av bidragsunderlaget för

antikvariska merkostnader förutsätts inte ske. Skälet är att

bostadssubventionerna i form av räntebidrag så långt som möjligt bör ges

på villkor som är oberoende av den faktiska kostnaden.

Parallellt med att bostadsfinansieringsstödet reformeras och förenklas

kommer bidragsadministrationen att ändras. Utgångspunkten är därvid att

den återstående bidragsadministrationen inte motiverar en regional

myndighet i varje län.

Konsekvenser för bostadsbebyggelsens kulturvärden

Från kulturpolitisk synpunkt är det viktigt att

bostadsfinansieringssystemet är utformat så att det främjar ett

långsiktigt tillvaratagande av bebyggelsens kultur- och miljövärden. Det

är angeläget att finansieringssystemet främjar ett fortlöpande

byggnadsunderhåll och inte ger ekonomiska fördelar till den som

försummar underhåll i avvaktan på samlade ombyggnadsåtgärder.

Erfarenheter visar att det ofta är svårt att förena sådana ombyggnader

med varsamhet med byggnadernas kulturvärden.

De regler för statens stöd till bostadsfinansieringen som regeringen nu

föreslagit bör enligt min bedömning i huvudsak innebära att de

kulturpolitiska önskemålen tillgodoses i ökad utsträckning. I de förslag

som presenterats ingår också flera åtgärder som syftar till att

stimulera ett regelbundet underhåll av husen.

Det måste emellertid framhållas att det föreslagna ombyggnadsstödet

också innebär att fastighetsägarna får svårare att motivera

kulturhistoriska hänsyn vid en ombyggnad om dessa medför ytterligare

kostnader, t.ex. vid valet av arbetsmaterial eller för utförandet.

Av detta skäl kommer betydelsen av det särskilda kulturminnesvårdande

stödet att öka.

I den hittillsvarande bostadsfinansieringen har stödet lämnats på

följande sätt. För det första har fastighetsägaren inom ramen för den

normala bostadsfinansieringen haft möjlighet att få räntebidrag även för

åtgärder som betingas av kulturhänsyn. Det får antas att en mycket stor

del av de kulturellt betingade åtgärderna har finansierats på detta

sätt.

Genom den nya schablonmässiga begränsningen av bidragsunderlaget kommer

denna finansieringsmöjlighet att minska väsentligt.

För det andra har gällt att om åtgärderna för kulturhänsyn inte rymts

inom bidragsunderlaget har räntebidrag kunnat lämnas med ett högre

belopp, s.k. förhöjt bidragsunderlag (tidigare låneunderlag). Med det

redovisade förslaget kommer ett sådant bidrag inte att kunna lämnas

efter år 1992.

Slutligen har gällt att där åtgärderna inte heller ryms inom ett förhöjt

låneunderlag har tilläggslån för ombyggnaden kunnat komma ifråga.

Systemet med tilläggslån bygger sålunda på att tre olika stödformer

kombineras, varav det egentliga tilläggslånet utgör en av delarna. Genom

att de underliggande stödformerna nu förändras eller tas bort har

viktiga delar av systemet redan ändrats. Därmed har det blivit

nödvändigt att se över formen för kulturstöd inom bostadsbyggandet.

Det bör nämnas att regeringens förslag till nytt stöd för

bostadsfinansieringen bl.a. syftar till att dämpa

byggkostnadsutvecklingen vilket är av betydelse också för ägande av

kulturhistoriskt värdefulla bostadshus.

Utgångspunkter för ett reformerat kulturstöd Ett fortsatt kulturstöd för bostäder som komplement till det statliga

grundläggande ombyggnadsstödet kommer att vara av central kulturpolitisk

betydelse.

Trots att tilläggslånestödet i förhållande till det totala

ombyggnadsstödet omfattar begränsade belopp, kännetecknas det av en

mycket detaljerad prövning och av en omfattande administrativ hantering.

I denna hantering är sålunda ansvaret delat mellan

Riksantikvarieämbetet, Boverket, länsstyrelsen samt länsbostadsnämnden.

Prövningen är noggrant relaterad till enskildheterna i den ombyggnad som

skall genomföras på ett sätt som markant kommer att avvika från den

schablonisering som kännetecknar det reformerade

bostadsfinansieringsstödet.

Stödet är formellt sett ett lån till fastighetsägarna. Statens

kapitalkostnader för lånen samt formen för eftergift av lånen innebär

emellertid att dessa på flera sätt reellt påminner om en ren

bidragsgivning.

Beslut om bidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

fattas idag av Riksantikvarieämbetet med stöd av förordningen (1981:447)

om statsbidrag till sådana byggnader. Enligt de särskilda direktiv som

gäller för Riksantikvarieämbetets fördjupade anslagsframställning för

perioden 1993/94 - 1995/96 skall myndigheten redovisa en plan för

decentralisering till länsstyrelserna av dessa beslut varvid

Riksantikvarieämbetet framdeles bör svara för en årlig fördelning av de

tillgängliga medlen (ramar) till länsstyrelserna.

Utgångspunkten för ett reformerat kulturstöd vid byggnadsunderhåll och

ombyggnader bör vara att formerna för och hanteringen av stödet skall

förenklas. Stödets effektivitet bör om möjligt ökas med hänsyn till hur

kulturvärdena hanteras i bebyggelsen.

Utredaren bör därför pröva möjligheterna att samordna det

hittillsvarande kulturstödet i bostadsfinansieringen med

riksantikvarieämbetets ordinarie bidragsgivning till vård av

kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Motiven för att bibehålla alternativt slopa kulturstödets koppling till

det grundläggande stödet till ombyggnader av bostäder bör noga belysas.

Bl.a. bör utredaren redovisa de fastighetsekonomiska konsekvenserna av

att förbehålla kulturstödet för ombyggnader som godkänts för statligt

räntebidrag.

Utredaren bör eftersträva en lämplig grad av schablonisering av stödet

när det lämnas i samband med bostadsbyggande. En sådan schablonisering

är motiverad bl.a. med tanke på hur det grundläggande ombyggnadsstödet

är utformat. Även administrativa argument talar för en schablonisering.

I utredarens redovisning bör det ingå förslag om hur myndighetsansvaret

för stödet bör fördelas.

De statsfinansiella konsekvenserna av en omläggning från lån till bidrag

beaktas med utgångspunkt från att statens kostnader för stödet inte bör

öka jämfört med nuvarande system. Utredaren bör i första hand utgå från

att bidragsgivningen till sin omfattning bör motsvara den ram som nu

finns avsatt för tillstyrkan av förhöjda låneunderlag och tilläggslån,

dvs. 170 mkr.

Om utredaren finner en övergång till bidragsgivning ändamålsenlig bör

förslagen utformas med särskild hänsyn tagen till de principer som

reglerar kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar enligt lagen

(1988:950) om kulturminnen m.m. En förutsättning för att bidrag till

arkeologiska undersökningar skall kunna lämnas i stället för de

nuvarande tilläggslånen är sålunda att det kan ske i former som inte på

något grundläggande sätt avviker från lagens principer. Närmare

bestämmelser om bidrag till arkeologiska undersökningskostnader finns i

förordningen (1988:1189) om bidrag till kostnader för undersökning m.m.

av fast fornlämning.

Utredaren bör vid utformningen av sina förslag beakta vad som redovisas

i slutbetänkandet från utredningen om statens stöd för

bostadsfinansieringen.

Förutom vad som anförts om kostnaderna för kulturstödet bör utredare

beakta vad som sägs i direktiven till samtliga utredare angående

utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5), angående beaktande av

EG-aspekter (dir. 1988:43) samt om redovisning av regionalpolitiska

konsekvenser (dir. 1992:50).

Utredarens uppdrag bör redovisas före utgången av augusti månad år 1992.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för Kulturdepartementet

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) - med uppgift att lämna förslag om kulturstödet i

bostadsfinansieringen,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och övrigt biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta elfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Kulturdepartementet)