Dir. 1993:101

Översyn av vissa konsumenträttsliga frågor

Innehåll

Dir. 1993:101

Beslut vid regeringssammanträde 1993-08-26

Statsrådet Laurén anför.

Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas för att göra en utvärdering och översyn av

vissa frågor med anknytning till konsumentköplagen och konsumenttjänst-

lagen. Uppdraget bör omfatta

- preskriptionstiden för konsumentens rätt att göra gällande fel i en vara

eller en tjänst,

- konsumentens rätt att avbeställa en köpt vara eller en avtalad tjänst,

- omfattningen av näringsidkarens produktansvar,

- köparens skydd mot säljarens borgenärer och

- vissa avvikelser mellan konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.

Bakgrund

Konsumenttjänstlagen (1985:716) trädde i kraft den 1 juli 1986 och

konsumentköplagen (1990:932) den 1 januari 1991.

När riksdagen behandlade propositionen om en ny konsumentköplag (prop.

1989/90:89) uppmärksammades några frågor särskilt, nämligen främst

preskriptionstidens längd och omfattningen av säljarens produktansvar. Med

anledning av motioner har riksdagen senare uttalat sig i olika frågor som

har samband med konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen, framför allt

konsumentens rätt att avbeställa en vara eller en tjänst och konsumentens

skydd mot näringsidkarens borgenärer.

På de nu nämnda områdena gäller för närvarande följande.

Enligt 23 § första stycket konsumentköplagen får en köpare inte åberopa

att en vara är felaktig, om han inte lämnar säljaren ett meddelande om

felet inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet

(reklamation). Reklamerar köparen inte inom två år efter det att han har

tagit emot varan, gäller enligt 23 § tredje stycket konsumentköplagen att

köparens rätt att reklamera ett fel preskriberas, om inte annat följer av

en garanti eller liknande utfästelse. Enligt 24 § får köparen emellertid

utan hinder av bestämmelserna i 23 § åberopa att varan är felaktig, om

säljaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller om

felet består i att varan sålts i strid mot ett förbud enligt 4 §

marknadsföringslagen (1975:1418) eller i att varan är så bristfällig att

dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa.

Även konsumenttjänstlagen har som huvudregel en tvåårig preskriptionstid,

se 17 §. För det fall tjänsten rört arbete på mark eller på byggnader

eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta

saker, får reklamation dock ske upp till tio år efter det att uppdraget

avslutades. Andra preskriptionstider kan dock följa av garantier eller

liknande utfästelser. Om näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i

strid mot tro och heder, får enligt 17 § andra stycket reklamation alltid

ske inom tio år efter det att uppdraget avslutades.

Både konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen innehåller bestämmelser om

avbeställning. Enligt 37 § konsumentköplagen kan köparen avbeställa en

vara innan den har avlämnats. Säljaren får då inte hålla fast vid köpet

och kräva betalning. Av 42 § konsumenttjänstlagen framgår att konsumenten

får avbeställa en tjänst innan den har slutförts.

Vid avbeställning har motparten rätt till ersättning. Enligt 41 § första

stycket konsumentköplagen skall köparen vid avbeställning ersätta säljaren

för särskilda kostnader som denne har haft för att ingå och fullgöra

avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt,

för särskilda kostnader till följd av avbeställningen, samt för förlust i

övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan,

tidpunkten för avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och

omständigheterna i övrigt. Säljaren kan enligt andra stycket förbehålla

sig en på förhand bestämd ersättning, om den är skälig med hänsyn till vad

som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första

stycket. Enligt tredje stycket första meningen har säljaren inte rätt till

ersättning, om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat

ett anbud som köparen har lämnat till säljaren.

I 42 § konsumenttjänstlagen föreskrivs att näringsidkaren har rätt till

ersättning för den del av tjänsten som redan har utförts samt för arbete

som måste utföras trots avbeställningen. Ersättningen skall motsvara det

pris som skulle ha gällt, om avtalet endast hade avsett vad som har

utförts. Närings-idkaren har vidare rätt till ersättning för förluster i

form av kostnader för den återstående delen av tjänsten samt ersättning

för förluster i övrigt på grund av att han underlåtit att ta på sig annat

arbete eller på grund av att han på något annat sätt har inrättat sig

efter uppdraget. Ersättningen för förluster får inte överstiga

näringsidkarens förlust till följd av avbeställningen.

Med produktskada avses en skada som en vara orsakar på person eller på

annan egendom än varan.

Enligt 30 § konsumentköplagen har köparen rätt till ersättning för den

skada han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar att

underlåtenheten att avlämna en felfri vara beror på ett hinder utanför

hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid

köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller

övervunnit. Skadeståndsskyldigheten omfattar enligt 31 § även skada som på

grund av fel på den sålda varan uppkommer på annan egendom som tillhör

köparen eller någon medlem i hans hushåll och är avsedd huvudsakligen för

enskilt ändamål.

Enligt 31 § tredje stycket konsumenttjänstlagen är en näringsidkare

skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel,

om inte näringsidkaren visar att det har förelegat ett hinder av sådant

slag som nyss har nämnts. Näringsidkarens skadeståndsskyldighet omfattar

även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom

som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Vid försäljning av lösa saker gäller enligt den s.k. traditionsprincipen

som huvudregel att köparen uppnår skydd mot säljarens borgenärer först när

varan kommit i köparens besittning. Om köparen har låtit det köpta bli

kvar hos säljaren, kan alltså egendomen i en utmätnings- eller

obeståndssituation tas i anspråk för betalning av säljarens skulder.

Köparens rätt inskränker sig då till att han i konkurrens med övriga

borgenärer får göra gällande en fordran mot säljaren.

Behovet av en utredning

I samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till ny konsumentköplag

gjorde riksdagen två tillkännagivanden (se rskr. 1989/90:900). Det ena rör

frågan om preskriptionstiden för köparens krav mot säljaren på grund av

fel i en köpt vara. I sitt av riksdagen godkända betänkande uttalade

lagutskottet (se bet. 1989/90:LU35 s. 19 f.) att en tvåårig

preskriptionstid kan få mindre gynnsamma konsekvenser vid fel i varor som

förutsätts fungera i mer än två år. Det andra tillkännagivandet avser

omfattningen av näringsidkarens produktansvar. Härom uttalade lagutskottet

(se bet. s. 30 f.) att säljarens ansvar inte bör vara begränsat till

egendom som tillhör köparen eller någon medlem av hans hushåll.

Beträffande avbeställningsrätten har lagutskottet i ett annat sammanhang

uttalat (se bet. 1991/92:LU24 s. 21 f.) att bestämmelserna kan kritiseras

utifrån flera utgångspunkter och att det finns anledning att överväga om

bestämmelserna bör ändras. Vidare uttalade utskottet att det nu när

konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen varit i kraft en tid bör vara

möjligt att få fram ett närmare underlag för att man skall kunna bedöma

hur reglerna har kommit att tillämpas i praktiken. Vad utskottet sålunda

har anfört har riksdagen som sin mening gett regeringen tillkänna (se

rskr. 1991/92:177).

Lagutskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner med sakrättslig

anknytning. I bet. 1991/92:LU7 uttalade utskottet bl.a. att utskottet

förutsätter att frågan om att ersätta den nuvarande lösöreköpslagen

(1845:50 s. 1) med tidsenliga och för köparen praktiskt hanterbara

bestämmelser tas upp till övervägande inom regeringskansliet.

Vid lagrådsbehandlingen av propositionen om en ny konsumentköplag pekade

Lagrådet (se prop. 1989/90:89 s. 189) på att konsumenttjänstlagen i vissa

hänseenden på ett omotiverat sätt avviker från förslaget till

konsumentköplag.

Konsumentköplagen har varit i kraft sedan den 1 januari 1991. Tiden får nu

anses vara mogen att påbörja en utvärdering av lagen. Det kan knappast

komma i fråga att göra en fullständig undersökning av lagens tillämpning i

hela dess vidd; det skulle vara en alltför omfattande uppgift. I första

hand bör en utvärdering inriktas på de problem som riksdagen har påtalat.

Dessa frågor diskuterades vid en hearing i Justitiedepartementet den 18

december 1992. Vid detta tillfälle vitsordades det från flera håll att de

nämnda frågorna ibland ger upphov till svårigheter och det framfördes

önskemål om en översyn i dessa delar av den nya lagens regler.

Den översyn som således nu bör komma till stånd bör omfatta även

konsumenttjänstlagens motsvarande regler på de områden som riksdagen har

aktualiserat. I översynen bör också uppmärksammas de skillnader mellan

konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen som Lagrådet har påtalat.

Det bör uppdras åt en särskild utredare att göra översynen.

Uppdraget

Preskription

Lagutskottet har anfört (se bet. 1989/90:LU35 s. 19 f.) att en tvåårig

preskriptionstid vid konsumentköp kan få negativa konsekvenser för

produkter som förutsätts fungera i mer än två år. Sådana produkter är ofta

dyrbara i inköp och fel i dem kan få stora ekonomiska följdverkningar för

konsumenterna. Vid köp av denna typ av varor har konsumenten därför ett

extra stort skyddsbehov. Utskottet anförde å andra sidan att det praktiska

värdet av en förlängning av preskriptionstiden minskar med tiden, dels på

grund av svårigheter att visa att felet förelåg redan vid avlämnandet,

dels på grund av att säljaren kan invända att konsumenten borde ha

upptäckt felet tidigare. Enligt utskottets mening kan detta förhållande

emellertid inte anses utgöra skäl mot att konsumenten - i de fall

bevissvårigheter och invändningar inte lägger hinder i vägen - skall ha

rätt att göra befogenheterna vid fel gällande under en tid som är rimlig

med hänsyn till varans normala egenskaper och livslängd.

Utredaren bör mot bakgrund av det anförda undersöka hur preskriptions-

reglerna kommit att tillämpas i praktiken och särskilt i vilka fall

preskriptionsreglerna har hindrat konsumenter att göra gällande fel i en

vara. Om inte dessa undersökningar ger anledning till annat, bör utredaren

föreslå hur en förlängning av preskriptionstiden kan genomföras.

När det gäller utformningen av en ny preskriptionsbestämmelse kan till en

början konstateras att en förlängd tidsfrist behövs bara i sådana fall där

varan förväntas fungera i mer än två år. Detta kunde tänkas tala för att

en förlängd preskriptionstid bör begränsas till att gälla fall av just det

slaget. Att ha olika preskriptionsfrister för skilda slag av varor kan

emellertid medföra gränsdragningsproblem. Utredaren bör därför i första

hand pröva om en ny preskriptionsregel kan ges en generell utformning. För

den händelse det befinns motiverat, bör utredaren dock vara oförhindrad

att föreslå särskilda regler för vissa varor eller slag av varor.

Det är en fördel om bestämmelserna i konsumentköplagen och

konsumenttjänstlagen överensstämmer så långt det är sakligt motiverat.

Utredaren bör därför överväga om även konsumenttjänstlagens bestämmelser

om preskription av rätten att åberopa fel i en utförd tjänst bör

förlängas.

Avbeställningsrätten

Frågor om avbeställningsrätt har behandlats i riksdagen vid ett flertal

tillfällen. Bl.a. har lagutskottet uttalat (se bet. 1991/92:LU24) att det

kan ifrågasättas om bestämmelserna om avbeställningsrätt ger konsumenterna

någon fördel över huvud taget. Konsumenterna frestas nämligen att göra

oöverlagda inköp. Vidare har utskottet uttalat att respekten för ingångna

avtal kan luckras upp och få spridning till andra områden samt att det på

grund av risken att säljarna förbehåller sig handpenning följer

prisstegringar för konsumenterna.

Vid hearingen den 18 december 1992 rådde delade meningar om

avbeställningsrätten. Allmänt ansågs att problemen gestaltar sig

annorlunda i fråga om beställningsvaror än i fråga om lagervaror. De som

kritiserade de nuvarande reglerna framhöll svårigheterna att bestämma

ersättningen till säljaren.

Utredaren bör nu utvärdera hur konsumenttjänstlagens och konsumentköp-

lagens bestämmelser om avbeställning har tillämpats i praktiken och vilken

effekt bestämmelserna har haft på näringsidkares och konsumenters

beteende.

Om utvärderingen ger skäl för det, bör utredaren överväga ändringar i

avbeställningsrätten. Därvid bör beaktas att den allmänna köplagen ger

köparen en viss avbeställningsrätt, se 52 § andra stycket köplagen

(1990:931). Köparens avbeställningsrätt bör inte göras mindre långtgående

enligt konsumentköplagen än vad som gäller enligt den allmänna köplagen.

Det bör vidare vara en väsentlig utgångspunkt att bestämmelserna om

konsumentens skadeståndsskyldighet vid kontraktsbrott kan kvarstå

oförändrade.

Produktansvar

Lagutskottet har i fråga om konsumentköplagens bestämmelse om

produktansvar yttrat (se bet. 1989/90:LU35 s. 31) att det med allmänhetens

ögon måste te sig svårförståeligt att endast egendom som tillhör

konsumenten och hans hushållsmedlemmar skall kunna ersättas medan andra

föremål som finns i hushållet och som de har ansvaret för skall falla

utanför säljarens produktansvar. Den ekonomiska förlusten blir i princip

densamma för hushållsgemenskapen, låt vara att förlusten vid skada på hyrd

eller leasad egendom består i att konsumenten eller någon annan blir

ersättningsskyldig för skadan gentemot egendomens ägare. Enligt utskottets

mening finns det starka skäl för att produktansvaret enligt

konsumentköplagen bör omfatta all egendom i konsumentens hushåll som är

avsedd för huvudsakligen enskilt ändamål och som köparen eller någon i

hans hushåll har vårdansvaret för, oavsett vem egendomen tillhör.

Utskottet uttalade dessutom att en motsvarande utvidgning av ansvaret i

konsumenttjänstlagen är motiverad.

Vad som framkom vid den nämnda hearingen tyder inte på att bestämmelserna

om produktansvar i konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen har

tilldragit sig någon större uppmärksamhet i rättstillämpningen. Några

deltagare ansåg att problemet kunde lösas med hjälp av produktansvarslagen

(1992:18).

Utredaren bör klarlägga rättsläget beträffande näringsidkares

produktansvar för egendom i konsumentens hushåll enligt

konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen. Vidare bör analyseras i vilken

utsträckning konsumenter kan bli skadeståndsskyldiga för produktskador på

egendom som de har i sin vård. Utredaren bör också undersöka huruvida

produktansvarslagen kan tillämpas i de situationer som lagutskottet har

aktualiserat.

Mot bakgrund av kartläggningen bör utredaren utvärdera de praktiska

erfarenheterna av bestämmelserna.

Om analysen av rättsläget och utvärderingen ger anledning därtill, bör

utredaren föreslå bestämmelser som utvidgar näringsidkarens produktansvar

i de berörda hänseendena.

Skydd mot säljarens borgenärer

Vid försäljning av lösa saker gäller som huvudregel att köparen får skydd

mot säljarens borgenärer när varan kommit i köparens besittning, den s.k.

traditionsprincipen. Om varan lämnas kvar hos säljaren, kan den trots att

den är helt eller delvis betald således genom utmätning eller konkurs tas

i anspråk för betalning av säljarens skulder. Köparens rätt inskränker sig

då till att han i konkurrens med övriga borgenärer kan göra gällande en

fordran mot gäldenären. Enligt en i vissa andra länder tillämpad princip

får köparen däremot skydd mot säljarens borgenärer redan genom

köpeavtalet, den s.k. avtalsprincipen.

Som skäl för traditionsprincipen brukar anges bl.a. att den minskar risken

för skenöverlåtelser och att det blir obehövligt att skilja

omsättningsöver-låtelser från säkerhetsöverlåtelser, dvs. förtäckta

pantavtal. Till förmån för avtalsprincipen har anförts att den är en enkel

och klar princip (jfr NJA 1985 s. 159) och att de flesta människor utgår

från att de får hämta en sak som de har köpt, även om säljaren blir

insolvent.

Enligt lösöreköpslagen (tidigare lösöreköpsförordningen) kan köparen freda

lösöre som lämnas kvar hos säljaren från utmätning eller konkurs, om

egendomen förtecknas i en skriftlig bevittnad handling med uppgift om

köpeskillingen. Det krävs vidare att försäljningen kungjorts och

registrerats och att 30 dagar förflutit därefter. Avhandling om köpet

måste dessutom ha visats upp för kronofogdemyndigheten i det län där

egendomen finns.

I propositionen om ny konsumentköplag anförde föredragande

departementschefen (se prop. 1989/90:89 s. 27) att frågan om det är

befogat att generellt införa avtalsprincipen i svensk rätt förutsätter

ytterligare överväganden och analyser och att saken vid behov kan tas upp

på nytt i något lämpligt sammanhang.

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen, senast hösten 1992, behandlat

motioner om sakrättsliga frågor. Lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen

godkända betänkande (se bet. 1992/93:LU2) att det vid en bedömning

huruvida en översyn av svenska sakrättsliga regler bör komma till stånd

måste beaktas den betydelse som kravet på besittning har på många olika

rättsområden och att det måste krävas tungt vägande skäl för att en ändrad

ordning skall kunna övervägas. Utskottet fann att sådana skäl inte

föreligger och att därför en allmänt inriktad översyn av det sakrättsliga

regelsystemet inte är motiverad. Inte heller Sveriges anslutning till

avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet)

föranleder en sådan översyn. Utskottets ställningstagande uteslöt

emellertid inte att det på särskilda rättsområden kan finnas anledning att

överväga om kravet på besittningsöverföring alltjämt bör upprätthållas.

Utskottet förutsatte därvid att frågan om att ersätta den nuvarande

lösöreköplagen med tidsenliga och för köparen praktiskt hanterbara

bestämmelser nu kommer att tas upp till närmare övervägande.

Vid hearingen i december 1992 framfördes från många håll att

traditionsprincipen orsakar problem för konsumenterna, låt vara att

omfattningen inte var klarlagd. Från Konsumentverket och från konsument-

vägledarhåll framfördes emellertid att det inom vissa branscher är ett

återkommande problem.

Utredaren bör klarlägga i vilken omfattning och i vilka branscher det

förekommer att konsumenter åsamkas förluster vid insolvens hos

näringsidkare på grund av att köpta varor lämnas kvar hos näringsidkaren

och där tas i anspråk för säljarens skulder. Utredaren bör i samband

därmed redovisa hur lösöreköpslagen har tillämpats vid konsumentköp.

Utredaren bör överväga om skyddet för konsumenter vid säljarens insolvens

behöver förstärkas. Utredaren bör i så fall undersöka om det är möjligt

att skapa ett bättre skydd genom en modernisering av lösöreköpslagen. Vid

hearingen framfördes emellertid att det är svårt att på ett effektivt sätt

informera konsumenter om de risker som finns vid säljarens insolvens. Det

kan inverka negativt på möjligheterna att skydda konsumenterna genom någon

form av registreringsförfarande.

Det kan därför visa sig lämpligare att i stället pröva om ett bättre skydd

för konsumenterna kan skapas genom bestämmelser om avsteg från

traditionsprincipen vid konsumentköp. Utredaren bör i så fall lägga fram

förslag till bestämmelser härom. En fråga i det sammanhanget är om sådana

bestämmelser i så fall bör utformas generellt för konsumentköpens del

eller avse särskilda områden.

Att införa bestämmelser om avsteg från traditionsprincipen rymmer

åtskilliga frågor av rättsteknisk natur. Således bör utredaren överväga

gränsdragningen mot säkerhetsöverlåtelse, specialitetskravet, behovet av

regler om återvinning och presumtionsbestämmelser vid utmätning samt andra

rättstekniska frågor som kan komma upp.

Andra frågor

Konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen avviker från varandra i flera

hänseenden. I vissa fall är avvikelserna helt naturliga och beror på att

lagarna täcker olika områden. Lagrådet har emellertid pekat på skillnader

som framstår som omotiverade (se prop. 1989/90:89 s. 189). Därvid har

Lagrådet nämnt bestämmelserna om reklamation, näringsidkarens rätt att

avhjälpa ett fel i tjänsten, rätt för konsumenten att kräva att

näringsidkaren utför tjänsten, skadeståndsskyldighet för näringsidkaren

vid förlust i näringsverksamhet, skadeståndsskyldighet för tredje man i

vissa fall och skyldighet för den skadelidande att begränsa sin skada.

Beträffande reklamation och förlust i näringsverksamhet kvarstår inte

längre någon avvikelse mellan lagarna.

Utredaren bör överväga om en ytterligare anpassning är lämplig. En

utgångspunkt bör därvid vara att ändringar som har väsentlig saklig

betydelse skall ske endast i de fall starka skäl talar för det. Utredaren

bör emellertid vara oförhindrad att föreslå ändringar som går ut på att i

förtydligande syfte samordna lydelsen av bestämmelser i de båda lagarna.

Utredaren kan därvid behandla även andra frågor, om de har omedelbart

samband med de frågor som har angivits.

Från näringslivshåll har framförts önskemålet att man under

utredningsarbetet också skulle uppmärksamma bestämmelserna om garanti i

21 § konsumentköplagen. Särskilt frågan om det bör införas en möjlighet

för näringsidkaren att helt eller delvis friskriva sig från

skadeståndsansvaret har därvid nämnts. Utredaren bör inledningsvis - t.ex.

genom studier av domstolars och Allmänna reklamationsnämndens praxis -

undersöka hur bestämmelserna i 21 § konsumentköplagen har fungerat i

praktiken och i vad mån det förekommit skadeståndskrav med stöd av dessa

bestämmelser samt omfattningen och inriktningen på dessa krav. Vidare bör

utredaren mot denna bakgrund undersöka om de nuvarande reglerna innebär en

rimlig avvägning mellan de intressen som här står mot varandra. Om

övervägandena ger anledning till det, bör utredaren föreslå förändringar i

bestämmelserna.

Övrigt

De konsumenträttsliga lagarna i Sverige har i allmänhet tillkommit i

nordiskt samarbete. I arbetet med konsumentköplagen ingick omfattande

nordiska överläggningar. De nordiska ländernas regelsystem på området

uppvisar också stora likheter. Det är angeläget att den nordiska

rättslikheten bevaras i så stor utsträckning som möjligt. Utredaren bör

därför beakta de andra nordiska ländernas regler och se till att de

förslag som läggs fram i görligaste mån överensstämmer med vad som gäller

i Norden i övrigt. I sitt arbete bör utredaren också dra nytta av de

erfarenheter som har vunnits i andra nordiska länders rättstillämpning.

Med tanke på den fortgående europeiska integrationen finns det anledning

för utredaren att beakta rättsläget även i andra europeiska länder. En

stor andel av de varor som säljs till svenska konsumenter importeras.

Utredaren bör därför överväga vilka konsekvenser förslagen får för

importörer och andra som är beroende av de regler som gäller i andra

länder.

För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och

särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir.

1984:05), angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir.

1988:43) och angående redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir.

1992:50).

Utredaren bör något belysa vilka effekter som framlagda förslag får för

prisutvecklingen på konsumentvaruområdet.

Om förslag läggs fram som innebär nya utgiftsåtaganden för det allmänna,

måste dessa samtidigt åtföljas av motförslag över utgiftsminskningar av

motsvarande omfattning.

Uppdraget bör redovisas före den 31 december 1994.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd i Justitiedepartementet som har till uppgift att

föredra ärenden om civilrätt

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) - med uppdrag att göra en översyn av de konsumenträttsliga

frågor jag nu har berört,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)