Dir. 1993:102

Översyn av lagstiftningen om godtrosförvärv av

lösöre

Innehåll

Dir. 1993:102

Beslut vid regeringssammanträde 1993-08-26

Statsrådet Laurén anför.

Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas för att se över lagen (1986:796) om

godtrosförvärv av lösöre. Utredarens huvuduppgift blir att utvärdera

tillämpningen av lagen såvitt gäller godtrosförvärv av stöldgods och att

utreda om reglerna bör ändras i syfte att motverka handeln med stöldgods.

Gällande rätt

När en person förvärvar egendom från någon som saknar rätt att förfoga

över egendomen och förvärvaren inte inser och inte heller bör inse att den

andre saknar förfoganderätt brukar man säga att förvärvet görs i god tro.

Konflikten mellan den ursprunglige ägarens och den godtroende förvärvarens

anspråk på egendomen brukar man lösa genom att tillämpa endera av två

principer, nämligen vindikationsprincipen och exstinktionsprincipen.

Vindikationsprincipen - som helt eller delvis tillämpas i många länder -

innebär att den ursprunglige ägarens rätt består och att han har rätt att

få tillbaka egendomen från den godtroende förvärvaren utan att betala

någon ersättning för den.

I svensk rätt - liksom i vissa andra länders rättssystem - tillämpas sedan

lång tid tillbaka exstinktionsprincipen. Den innebär att den godtroende

förvärvaren blir ägare till egendomen och den tidigare ägarens äganderätt

upphör i och med godtrosförvärvet. Principen modifieras dock genom att den

tidigare ägaren har rätt att få tillbaka egendomen mot att han ersätter

godtrosförvärvaren för vad denne har betalat för egendomen.

Regler om godtrosförvärv av lösöre finns i lagen (1986:796) om godtros-

förvärv av lösöre, vilken trädde i kraft den 1 januari 1987. Till grund

för lagen ligger betänkandet Förvärv i god tro (SOU 1984:16) av

utredningen om godtrosförvärv av stöldgods m.m.

Lagen innefattar i huvudsak en kodifiering av de rättsregler på området

som har utbildats i rättspraxis. Lagen innebär emellertid också en

skärpning och precisering av de krav som ställs på en förvärvare av lösöre

för att denne skall anses vara i god tro. Sålunda skall enligt 3 § en

förvärvare anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att

egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och

omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att

överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Bestämmelsen kom till

bl.a. i syfte att motverka handeln med stöldgods. Den innebär att krav

ställs på särskild försiktighet hos förvärvaren, om situationen vid

köpetillfället på något sätt avviker från vad som kan anses normalt.

Det finns ett visst samband mellan straffrättens regler om häleribrott och

civilrättens regler om godtrosförvärv. Den straffrättsliga och den civil-

rättsliga bedömningen skall dock göras efter olika måttstockar. Det kan få

till följd att åtalet mot en förvärvare för häleri lämnas utan bifall men

att förvärvaren ändå inte skall anses ha gjort ett civilrättsligt giltigt

godtrosförvärv. Kraven på aktsamhet för ett giltigt godtrosförvärv ställs

högre än de krav som avgör om en förvärvare av egendomen har gjort sig

skyldig till brott. För att motverka att den civilrättsliga bedömningen

får bestämmas av den straffrättsliga föreslog utredningen om

godtrosförvärv av stöldgods m.m. en omvänd bevisbörda, dvs. att för-

värvaren skulle behöva styrka sin goda tro för att få behålla egendomen.

Förslaget kritiserades under remissbehandlingen och i lagen infördes i

stället den nyanserade bevisregeln i 3 § (se prop. 1985/86:123 s. 9 f.).

Godtroskravet innebär en långtgående skyldighet att vid förvärvet iaktta

aktsamhet beträffande överlåtarens rätt att förfoga över egendomen.

Bedömningen av om förvärvaren har varit tillräckligt aktsam skall göras i

två led. Först skall förvärvaren göra sannolikt att vissa omständigheter

förelåg, dvs. hur det gick till vid förvärvet. Därefter skall man bedöma

om dessa omständigheter är sådana att förvärvaren kan anses ha uppfyllt

kraven på aktsamhet vid förvärvet. Kraven på aktsamhet skall anpassas

efter egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka egendomen bjöds

ut och omständigheterna i övrigt (se prop. 1985/86:123 s. 21 f.).

Lagen om godtrosförvärv av lösöre innehåller också bestämmelser om att den

som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till

viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. Den som vill

lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren inom tre

månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes

innehav. Gör han inte det är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad

(4 §). Lösenbeloppet skall motsvara innehavarens kostnader för förvärvet

av egendomen och dess förbättring. Vidare skall hänsyn tas till

förändringar i penningvärdet. Beloppet behöver dock aldrig överstiga

sakens värde i den allmänna handeln (5 §). Rätten till lösen torde ha

störst betydelse när det gäller föremål med affektionsvärden, museiföremål

samt sådana saker där försäkringsersättning inte medger ersättningsköp.

Lagen om godtrosförvärv av lösöre gäller även förvärv i god tro av

panträtt i lösöre.

Behovet av utredning

När lagen om godtrosförvärv av lösöre antogs uttalade lagutskottet i sitt

av riksdagen godkända betänkande att lagen tillgodosåg de önskemål

riksdagen framställt om lagstiftning som försvårar möjligheterna till

godtrosförvärv av stöldgods. Samtidigt konstaterade utskottet att regeln

inte innebar någon inskränkning av möjligheterna att göra legitima

godtrosförvärv (se bet. 1986/87:LU4 s. 5).

Sedan lagen trädde i kraft har den flera gånger behandlats i riksdagen

till följd av motioner (se bet. 1989/90:LU27, 1991/92:LU7 och

1992/93:LU2). Motionärerna har ifrågasatt framför allt huruvida lagen i

tillräcklig grad uppfyller syftet att motverka handeln med stöldgods. Det

har också gjorts gällande att den ursprunglige ägarens ställning borde

förbättras.

Vid behandling av motionerna har lagutskottet framhållit att lagen om

godtrosförvärv innebär en skärpning och precisering av de krav som ställs

på en förvärvare för att denne skall anses vara i god tro. Utskottet har

uttalat att det inte finns anledning att ompröva de principer och skäl som

ligger bakom lagen. När frågan senast behandlades hänvisade lagutskottet i

sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1992/93:LU2 s. 5) till sin

tidigare inställning. Utskottet förutsatte emellertid att reglerna följs

upp och att regeringen ser till att en utvärdering av lagen kommer till

stånd i ett lämpligt sammanhang.

Under riksmötet 1992/93 har frågan om en översyn av lagen om godtros-

förvärv tagits upp i tre motioner (mot. 1992/93:L901-903). Behandlingen av

dessa motioner har skjutits upp till nästa riksmöte. Lagstiftningen om

godtrosförvärv har dessutom tagits upp i särskilda riksdagsfrågor.

I rättspraxis finns det endast två publicerade avgöranden av Högsta

domstolen om lagens tillämpning, nämligen NJA 1989 s. 784 och 1992 s. 892.

Rättsfallet från år 1989 gällde innebörden av godtroskravet enligt 3 §

lagen om godtrosförvärv av lösöre. En bilhandlare, som vid köp av en

stulen och falskskyltad bil inte hade kontrollerat det direkt i bilen

instansade chassinumret, ansågs inte ha varit i god tro vid förvärvet av

bilen. Rättsfallet från år 1992 gällde frågan om preskription av lösenrätt

efter godtrosförvärv.

Tillämpningen av lagen om godtrosförvärv av lösöre diskuterades vid en

hearing i Justitiedepartementet den 19 februari 1993. Vid detta tillfälle

kritiserades reglerna från flera håll och önskemål framfördes om en

översyn av lagens bestämmelser. Diskussionen gällde särskilt frågan om

godtrosförvärv av stöldgods.

Vid hearingen hävdades från flera håll att uppfattningen bland allmänheten

om vad som krävs för att en förvärvare skall anses vara i god tro

fortfarande synes vara oklar och i vissa fall rent felaktig. Vidare

påtalades att man vid tillämpningen av lagen ibland fortfarande förbiser

att frågan om ansvar för brott är en sak och att frågan om godtrosförvärv

är en annan.

Vid hearingen gjordes från flera håll gällande att syftet att motverka

handeln med stöldgods inte hade uppnåtts med lagstiftningen. I samman-

hanget framhölls att regelsystemet i flertalet europeiska länder bygger på

vindikationsprincipen när det gäller förvärv av stöldgods. Denna skillnad

mellan det svenska systemet och andra länders regler ansågs kunna bidra

till att stöldgods fördes in i vårt land. Flera företrädare förespråkade

ett ökat inslag av vindikationsprincipen i Sverige.

Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om lagen om godtrosförvärv av

lösöre fyller syftet att motverka handeln med stöldgods. Det finns därför

skäl att låta utreda den frågan.

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utvärdera

lagstiftningen om godtrosförvärv av lösöre för att se om reglerna bör

ändras i syfte att motverka handeln med stöldgods.

Uppdraget

Som jag har nämnt bygger lagen om godtrosförvärv av lösöre på betänkandet

Förvärv i god tro (SOU 1984:16). Betänkandet innehåller en utförlig

redovisning av svenska och utländska förhållanden som bör tjäna som

utgångspunkt för den nya utredningen. Redovisningen av gällande rätt i

andra länder behöver naturligtvis uppdateras.

Utredaren bör i belysning av kritiken utvärdera den nuvarande lagstift-

ningen och överväga om gällande regler fortfarande är ändamålsenliga.

Därvid bör utredaren studera hur lagen har tillämpats av domstolarna och

andra rättsvårdande organ för att få underlag för en bedömning av om lagen

har fått en sådan utformning att den kan motverka handeln med stöldgods.

Om utredaren skulle finna att lagen inte har haft avsedd effekt, bör

utredaren analysera orsakerna till det och föreslå lämpliga åtgärder.

Som jag har påpekat tidigare bygger gällande rätt på exstinktions-

principen. Ett sätt att skärpa kraven för ett giltigt godtrosförvärv är

att - såsom utredningen om godtrosförvärv av stöldgods föreslog - införa

en omvänd bevisbörda, dvs. att förvärvaren skall styrka sin goda tro för

att få behålla egendomen. Ett alternativ till en omvänd bevisbörda kan

möjligen vara att ytterligare skärpa kriterierna för att någon skall anses

vara i god tro.

En huvudlinje i utredningsarbetet bör vara att överväga fördelar och

nackdelar med en lagstiftning som i fråga om stöldgods baseras på vindika-

tionsprincipen i stället för exstinktionsprincipen. Den ursprunglige

ägarens intressen kan sägas göra sig särskilt starkt gällande i fråga om

sådan egendom som ägaren blivit berövad genom ett tillgreppsbrott. En

särreglering om icke anförtrodd egendom synes emellertid innebära att för-

värvarens rätt blir beroende av straffrättsliga bedömningar som görs i

efterhand; förvärvaren förlorar egendomen enbart av det skälet att det

senare visar sig att den har frånhänts ägaren genom en viss typ av brott

(se prop. 1985/86:123 s. 8).

En annan fråga är om det finns anledning att skilja mellan förvärv inom

den reguljära handeln och övriga förvärv. I förarbetena till bestämmelsen

om godtroskravet (3 §) i den nu gällande lagen framhålls att någon under-

sökningsplikt inte bör vila på en privatperson som gör sitt förvärv i den

reguljära handeln, om det inte finns särskild anledning till misstanke.

Detsamma sägs böra gälla vid offentlig auktion och marknader som

organiseras av auktionsföretag och liknande. Vid försäljning "på gatan"

bör det däremot normalt krävas att en förvärvare förvissar sig om att

överlåtaren har rätt att förfoga över egendomen. Av denna anledning kan

den som har köpt en sak på gatan, till skillnad från den som gjort sitt

inköp i en etablerad butik, mera sällan med framgång hävda god tro (se

prop. 1985/86:123 s. 22).

En vindikationsrätt som gäller alla former av handel får naturligtvis det

tydligaste genomslaget när det gäller möjligheterna att med civilrättsliga

regler motverka handeln med stöldgods och innebär samtidigt rättstekniskt

en enkel och klar lösning. En sådan lösning har dock ansetts medföra en

otrygghet i det dagliga affärslivet; den legala handeln med begagnade

varor skulle kunna hämmas och risken skulle öka även för en köpare som

undersökt överlåtarens åtkomst (se prop. 1985/86:123 s. 7). Från konsu-

mentpolitisk synpunkt kan det vara betänkligt att en konsument som t.ex.

köpt begagnade saker i den reguljära handeln skulle riskera att bli av med

godset, om detta senare visar sig vara stulet. Om vindikationsrätten

inskränks till saker som förvärvats utanför den reguljära handeln, måste

man närmare ange vad som avses med den reguljära eller etablerade handeln.

Även andra problem är förknippade med ett ökat inslag av vindikations-

principen. I svensk rätt finns det inte några regler om preskription av

äganderätt till lös egendom. Beträffande fast egendom kan den ursprunglige

ägarens rätt till egendomen upphöra till följd av någon annan innehavares

hävd. En övergång till vindikationsprincipen aktualiserar behovet av ett

hävdeinstitut också för lösa saker. Även denna fråga bör alltså ingå i

utredarens uppdrag.

En övergång till vindikationsprincipen får också försäkringsmässiga

konsekvenser. Som lagutskottet påpekat (se bet. 1991/92:LU7 s. 6) skulle

ett frångående av nuvarande huvudprincip i lagen om godtrosförvärv av

lösöre innebära att det vid överlåtelse av stöldgods blev den godtroende

förvärvaren som drabbades av en ekonomisk förlust i stället för den

ursprunglige ägaren. Med nuvarande försäkringssystem finns i allmänhet

goda möjligheter för den enskilde att försäkra sig mot skador som upp-

kommer på grund av stölder m.m. Vid sina överväganden om en eventuell

övergång till vindikationsprincipen bör utredaren också beakta

möjligheterna för den som i god tro förvärvat något som tillhör en annan

person att skydda sig mot den ekonomiska förlusten genom försäkring.

Vidare bör utredaren överväga hur den godtroende förvärvarens rätt att i

ett sådant fall kräva ersättning av den från vilken han förvärvat

egendomen bör vara utformad. Vid förvärv som sker från någon inom den

reguljära handeln bör den godtroende förvärvaren i allmänhet ha goda

möjligheter att få ut ersättning i ett sådant system. Möjligen kan det

även i ett sådant system finnas möjligheter för den reguljära handeln att

skydda sig mot ekonomiska förluster av detta slag genom försäkring.

Utredaren bör närmare belysa detta.

De nordiska ländernas regelsystem på området visar upp olikheter. I

Finland och Norge tillämpas exstinktionsprincipen bara vid förvärv av

anförtrodd egendom. Vid förvärv av icke anförtrodd egendom (dvs. framför

allt stöldgods) gäller vindikationsprincipen. I Danmark gäller

vindikationsprincipen såväl för anförtrodd som för icke anförtrodd

egendom. I sitt arbete bör utredaren dra nytta av de erfarenheter som har

vunnits i andra nordiska länders rättstillämpning och redovisa om det

förhållandet att regelsystemet bygger på vindikationsprincipen har

motverkat handeln med stöldgods.

Med tanke på den fortgående europeiska integrationen finns det anledning

för utredaren att beakta rättsutvecklingen inom EG. Där har nyligen

antagits ett direktiv om återlämnande av kulturföremål som illegalt har

flyttats från en medlemsstats territorium (93/7/EEG). Enligt direktivet

skall kulturföremål som olagligen har avlägsnats från en medlemsstat på

talan av den berörda staten återlämnas i enlighet med ett särskilt

förfarande vid domstol. En sådan talan får inte föras senare än ett år

efter det att staten fick kännedom om var kulturföremålet finns och om

identiteten hos innehavaren. Dessutom gäller en yttersta frist om trettio

år efter det att föremålet olagligen avlägsnades från statens territorium.

Innehavaren har rätt till skälig ersättning om han har visat tillbörlig

hänsyn och försiktighet vid förvärvet av föremålet. Utredaren bör vid

översynen av de svenska godtrosreglerna beakta EG-direktivet.

Inom Unidroit (International Institute for the Unification of Private Law)

pågår arbete på en konvention om stulna och illegalt exporterade

kulturföremål. Det regelsystem som förbereds inom Unidroit liknar reglerna

i EG-direktivet.

Utredaren är oförhindrad att behandla även andra frågor, om de har

omedelbart samband med reglerna om godtrosförvärv eller deras tillämpning.

Vid den tidigare nämnda hearingen påpekades att det kan finnas anledning

att överväga möjligheten att i bilregistret anmärka vissa förhållanden,

t.ex. att ett fordon har köpts på avbetalning eller att det har utmätts.

Syftet med sådana anmärkningar i registret skulle vara att försvåra

otillåtna överlåtelser av fordon. Om utredaren finner att nuvarande

ordning inte är ändamålsenlig, bör utredaren föreslå de ändringar som är

påkallade.

Övrigt

För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och

särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir.

1984:05), angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir.

1988:43) och angående redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir.

1992:50).

Utredningsuppdraget bör redovisas före utgången av år 1994.

Jag har i ärendet samrått med chefen för Kulturdepartementet.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd i Justitiedepartementet som har till uppgift att

föredra ärenden om civilrätt

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) - med uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen om

godtrosförvärv av lösöre,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt den

särskilde utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)