Dir. 1993:110

Översyn av lagstiftningen om pantlåneverksamhet

Innehåll

Dir. 1993:110

Beslut vid regeringssammanträde 1993-09-23

Chefen för Näringsdepartementet, statsrådet P. Westerberg anför.

Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas för att överväga om pantlåneverksamheten

även framdeles bör vara reglerad genom en särskild lag. Om utredaren

finner att det även i fortsättningen finns behov av laglig reglering på

området bör förslag om en sådan lag redovisas.

Behovet av en översyn

Regeringens avregleringsarbete är inriktat på en omprövning av offentliga

regleringar som hämmar konkurrensen och som inte kan försvaras av andra

samhälleliga intressen. Regler kan vara nödvändiga för att skydda liv,

hälsa, säkerhet och miljön samt för att trygga ekonomiska intressen. Genom

tydliga spelregler för företagen kan också effek-tivitetsvinster i

ekonomin uppnås.

I avregleringsarbetet ingår bl.a. att utmönstra regleringar vars sam-

hällsekonomiska kostnader överstiger intäkterna samt att finna alternativa

lösningar för statsmakternas styrning som inte stör marknadens funk-

tionssätt. Vidare syftar arbetet till att hitta möjligheter till

förenklingar i regelverket som gynnar såväl företag som konsumenter.

Med pantlånerörelse avses enligt lagen (1949:722, ändrad senast 1991:983)

om pantlånerörelse en lånerörelse som mottar lösören som pant. Det krävs

tillstånd av länsstyrelsen, vars beslut kan överklagas hos regeringen, för

att driva pantlåneverksamhet. Lagen kan sägas ha två syften, nämligen dels

att skydda utsatta låntagare, dels att förebygga brottslighet.

Tillstånd ges endast om länsstyrelsen anser att det finns ett behov av

rörelsen. I första hand skall tillstånd ges till kommun, bolag eller

ekonomisk förening som har till syfte att driva rörelsen på villkor som är

förmånliga för låntagarna och som inte ger delägarna eller någon annan

rätt att få del i vinsten. För att en enskild person skall få tillstånd

att driva pantlånerörelse krävs att personen har gjort sig känd för

redbarhet och ordentlighet samt i övrigt anses lämplig.

Lagen innehåller ytterligare bestämmelser som direkt tar sikte på skyddet

av pantsättaren. Det gäller bl.a. låneavgiftens storlek, utfärdandet av

pantsedel, regler för inlösande av pant och pantens försäljning.

Bland bestämmelserna som är till för att underlätta polisens arbete kan

nämnas att den som vill pantsätta lösöre måste legitimera sig. Vidare är

pantlånaren skyldig att föra s.k.pantbok och att bistå polismyndigheten på

olika sätt.

Länsstyrelsen meddelar föreskrifter för hur rörelsen skall bedrivas.

Utgångspunkter för översynen

I förarbetena (prop. 1949:201) till den gällande lagen om pantlånerörelse

framhölls att den yrkesmässiga pantlåneverksamheten fyllde en viktig

uppgift på kreditväsendets område eftersom den för många var den enda till

buds stående vägen att vinna en åtminstone tillfällig lättnad vid

penningbrist. Även om en av utgångspunkterna var att näringsfriheten inte

i onödan skulle inskränkas ansågs en reglering till skydd för låntagarna

nödvändig. Pantlåneverksamheten är numera en etablerad företeelse på

marknaden och det finns tecken på att den under senare tid har ökat i

betydelse för konsumenterna på grund av hushållens ekonomiska situation.

De gällande bestämmelserna om pantlåneverksamhet trädde i kraft år 1950

och endast förändringar av formell natur har vidtagits sedan dess.

Samtidigt har under årens lopp ett antal andra bestämmelser införts som

tillvaratar konsumenternas intressen. Jag kan som exempel nämna

marknadsföringslagen (1975:1418), konsumentkreditlagen (1977:981), lagen

om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på

förmögenhetsrättens område (1976:185) och lagen om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden (1992:830). Härtill kommer att förutsättningarna på

marknaden ändrats väsentligt. Också synen på hur näringsrättsliga

regleringar bör utformas är en annan idag. Bl.a. mot denna bakgrund kan

ifrågasättas om det därutöver behövs bestämmelser som bl.a. berör vilka

villkor som skall gälla mellan pantsättaren (konsumenten) och pantlånaren

(näringsidkaren).

Ett annat viktigt motiv bakom den nuvarande regleringen av pant-

låneverksamhet är att förebygga tillgreppsbrottslighet. Denna typ av

brottslighet är alltjämt ett stort problem. Det har i olika sammanhang

framhållits att den nuvarande lagen har en funktion att fylla när det

gäller att spåra stöldgods och att den därigenom också torde kunna stävja

avsättningen av sådant gods samt förebygga brott. Det kan i så fall finnas

skäl som talar för att det även i framtiden behövs regler för bedrivande

av pantlånerörelse. Samtidigt måste intresset av näringsfrihet och

effektiv konkurrens beaktas. I den mån en reglering anses nödvändig när

det gäller pantlånerörelse för att underlätta polisens brottsförebyggande

och spanande arbete måste noggranna avvägningar göras så att regleringen

inte blir mer omfattande och ingripande än skyddsintresset kräver.

Vid en översyn av bestämmelserna om pantlånerörelse är det angeläget att

ta del av överväganden som gjorts inför andra regleringar vars syfte är

att minska möjligheterna att avsätta stöldgods samt underlätta polisens

spaningsarbete. Därvid kan man få uppslag till lösningar samtidigt som det

allmänna intresset av att likartad verksamhet i lagstiftningshänseende

behandlas på samma sätt kan tillgodoses. Jag vill i detta sammanhang

särskilt fästa uppmärksamheten på att den gällande lagen om pant-

lånerörelse innehåller moment som bör utmönstras ur lagen. Jag tänker då

på den behovsprövning som görs och som jag anser vara helt oförenlig med

regeringens syn på näringsfriheten. Lagen framstår också som alltför

reglerande i detalj.

Vid en genomgripande förändring av regelverket är det också naturligt att

pröva hur myndighetstillsynen bör organiseras. Härvid bör möjlig-heterna

till decentralisering av beslutsnivåer tillvaratas.

Mot bakgrund av vad jag har anfört anser jag att en särskild utredare bör

tillkallas för att göra en översyn av lagstiftningen om

pantlåneverksamhet.

Uppdraget

Utredaren bör överväga om pantlåneverksamheten även framdeles bör vara

reglerad genom en särskild lagstiftning.

Som utgångspunkt för övervägandena bör en beskrivning göras av

pantlåneverksamhetens omfattning och branschens struktur.

Utredaren bör värdera behovet av en särskild reglering av pant-

låneverksamheten för att dels skydda konsumenterna, dels stävja brotts-

lighet och underlätta polisens arbete. I detta sammanhang bör belysas i

vad mån det finns andra lagar som på ett ändamålsenligt sätt tar till vara

samma skyddsintressen som lagen om pantlånerörelse. Utredaren bör

observera att konsumentkreditlagen (1992:830) innehåller ett undantag för

pantlåne-verksamhet (1 § tredje stycket; jmfr prop. 1991/92:83 s. 97). Det

bör ana-lyseras vilka konsekvenser utredarens förslag i fråga om

pantlåneverk-samhet bör få för regleringen av konsumentkrediter.

I den mån utredaren kommer fram till att en fortsatt reglering är påkallad

bör förslag till lagregler läggas fram.

I uppdraget bör även ingå att pröva hur myndighetstillsynen bör

organiseras. Möjligheter till decentralisering av beslutsnivåer bör därvid

tas tillvara.

Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 31 mars

1994.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för Näringsdepartementet

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) - med uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen om

pantlåneverksamheten

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta tolfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans

hemställan.

(Näringsdepartementet)