Dir. 1993:12

Översyn av vapenlagstiftningen

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1993-02-04

Mitt förslag

Utredningsuppdraget

Vapendirektivet

Vissa andra frågor

Paintballvapen

Utredningsarbetet

Hemställan

Beslut

Dir. 1993:12

Beslut vid regeringssammanträde 1993-02-04

Chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att se över

vapenlagstiftningen. Utredaren skall

- undersöka vilka ändringar i vapenlagstiftningen som erfordras

för att uppfylla de krav som ställs vid ett medlemskap i EG,

- utarbeta förslag till sådana ändringar,

- göra en språklig och systematisk översyn av vapenlagen,

- ta upp vissa andra frågor om vapenlagstiftningen.

Utgångspunkten vid översynen skall vara att nuvarande kontroll över

förvärv, innehav och bruk av skjutvapen och ammunition är rimlig och bör

behållas även vid ett medlemskap i EG.

Behovet av en översyn

Vapenlagen (1973:1176) innehåller föreskrifter om enskildas och

organisationers m.fl. befattning med vapen och ammunition; den är inte

tillämplig på staten. Lagen kompletteras av vapenförordningen (1974:123,

omtryckt 1991:1257) och av föreskrifter och allmänna råd som utfärdas av

Rikspolisstyrelsen. Vad gäller tillverkning och utförsel av vissa

skjutvapen och viss ammunition finns bestämmelser i lagen (1992:1300)

om krigsmateriel och i förordningen (1992:1303) om krigsmateriel. Regler

om hantering - bl.a. handladdning - av ammunition finns även i lagen

(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.

Utanför vapenlagen faller knivar, andra stick- och skärvapen samt vissa

andra föremål som, utan att vara skjutvapen, är ägnade att användas som

vapen vid brott mot liv eller hälsa. Bestämmelser om sådana föremål

finns i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga

föremål (nedan knivförbudslagen) och, såvitt avser införsel, i

förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga

föremål.

Vapenlagen har ändrats vid åtskilliga tillfällen sedan den trädde i

kraft år 1974. Den senaste övergripande genomgången av lagen företogs av

1987 års Vapenutredning som lade fram sitt slutbetänkande år 1989 (SOU

1989:44). Utredningens förslag ledde bl.a. till att bestämmelserna om

förvärv och innehav av ammunition skärptes, att det ställs högre krav på

förvaringen av vapen och ammunition samt att reglerna om återkallelse av

vapentillstånd förtydligades och i viss mån skärptes (prop. 1990/91:130,

bet. 1990/91: JuU33, rskr. 1990/91:300, SFS 1991:1181). Regeringen har

nyligen föreslagit att vapenlagens ansvarsbestämmelser ändras så att en

särskild straffskala för grovt brott införs (prop. 1992/93:141). Vidare

har regeringen i samma proposition föreslagit att en lag om

ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav införs. I den delen innebär

förslaget att den som olovligen innehar vapen under en viss tid skall

kunna lämna in vapnet till polisen utan att drabbas av påföljd. Syftet

härmed är att minska antalet illegala skjutvapen.

I samband med att de ändringar i vapenlagen som grundade sig på

Vapenutredningens förslag behandlades i riksdagen uttalade Justitieut skottet att vapenlagen knappast kunde sägas uppfylla de krav på över skådlighet och tillgänglighet som kan ställas på en modern lagstiftning

(bet. 1990/91: JuU33 s. 32). Enligt utskottet borde lagen därför vid ett

lämpligt tillfälle - exempelvis i samband med en anpassning till en

framtida EG-reglering - ingående ses över både systematiskt och

språkligt.

En anpassning av vapenlagen till de krav som ställs inom EG har

aktualiserats sedan EG:s ministerråd den 18 juni 1991 utfärdat ett

direktiv om kontroll av förvärv och innehav av vapen inom

medlemsstaterna (91/477/EEC, nedan vapendirektivet). Enligt detta skall

medlemsstaterna senast den 1 januari 1993 anpassa sin lagstiftning

såatt kontrollen av enskildas förvärv och innehav av vapen och

ammunition uppfyller i vart fall vissa minimikrav. I direktivet finns

också bestämmelser om hur vapen och ammunition får föras över mellan

medlemsstaterna och om hur information om sådana överföringar skall

utbytas. Vapendirektivet omfattas för närvarande inte av EES-avtalet och

kan förväntas bli bindande för Sverige först vid ett medlemskap i EG.

Justitieutskottet har under hösten 1992 behandlat ett tiotal motioner om

vapenlagstiftningen. Därvid har utskottet med ett undantag hänvisat till

den kommande översynen av lagstiftningen med anledning av en EG-an passning och förutsatt att i motionerna aktualiserade spörsmål i

erforderlig omfattning tas upp i utredningsarbetet.

Utredningsuppdraget

Utredningens allmänna inriktning

I vårt land råder det sedan lång tid tillbaka en allmän enighet om

behovet av en sträng kontroll av innehav och bruk av skjutvapen och

ammunition. Huvudsyftet med en sådan kontroll är dels att motverka

missbruk av skjutvapen, dels att i möjligaste mån förhindra

olyckshändelser i samband med hanteringen av sådana vapen. Genom denna

kontroll från det allmännas sida kan man bl.a. försöka hindra att vapen

innehas av personer som av olika skäl är olämpliga att inneha sådana,

att onödigt många vapen finns i omlopp och att vapen förvaras och

hanteras på ett sätt som inte är betryggande från säkerhetssynpunkt. Av

särskild betydelse är självfallet målet att förhindra att vapen används

i brottslig verksamhet.

Vår nuvarande vapenlagstiftning får anses utgöra en rimlig avvägning

mellan dessa intressen å ena sidan och intresset av att inte onödigt

försvåra en legitim användning av vapen å den andra. Riksdagen har också

relativt nyligen tagit ställning till hur denna avvägning bör ske, genom

att den antog de ovan angivna skärpningarna av vapenlagen. Det saknas

enligt min mening skäl att nu ompröva vapenlagstiftningen i detta

hänseende. Den nu aktualiserade översynen skall således inte i första

hand ta sikte på att förändra vapenlagens grundläggande materiella

regler i vidare mån än vad som visar sig nödvändigt på grund av

tvingande regler inom EG eller på grund av vad som i övrigt kommer fram

under utredningsarbetet. Det faller emellertid på utredaren att föreslå

sådana ändringar som, utan att eftersätta säkerhetsaspekten, kan

innebära att regelverket blir smidigare att tillämpa och mindre

byråkratiskt för dem som innehar och använder vapen.

EG-anpassning

Romfördraget

Romfördraget, som kan sägas utgöra EG:s grundlag, har bl.a. som mål att

upprätta en gemensam marknad utan inre gränser och med fri rörlighet för

varor, personer, tjänster och kapital. Enligt fördraget får denna fria

rörlighet inskränkas endast för vissa särskilt angivna ändamål,

exempelvis allmän ordning och allmän säkerhet. Inför ett medlemskap i EG

måste Sverige anpassa sin lagstiftning så att den inte innehåller några

andra hinder mot den fria rörligheten än sådana som är godtagbara enligt

fördraget.

Vapendirektivet

I förverkligandet av den inre marknaden ingår avskaffandet av gräns kontroller mellan medlemsstaterna. Detta medför, enligt inledningen till

vapendirektivet, att det blir nödvändigt att anta effektiva regler för

kontroll inom respektive stat av innehav och förvärv av skjutvapen och

för överföring av sådana vapen mellan medlemsstaterna. Direktivet

innehåller de minsta krav som ställs på respektive medlemsstats

lagstiftning i dessa avseenden. Medlemsstaterna är skyldiga att senast

till den 1 januari 1993 ha anpassat sin nationella lagstiftning till

innehållet i direktivet. Av direktivet framgår dock klart att

medlemsstaterna för sin kontroll av vapen får anta eller behålla regler

som är strängare än de som direktivet anger.

Vapendirektivet behandlar huvudsakligen skjutvapen (firearms). Dessa

delas in i fyra kategorier, av vilka den första avser sådana skjutvapen

som skall vara förbjudna att förvärva och inneha, den andra sådana som

skall vara tillståndspliktiga, den tredje sådana som skall vara

underkastade anmälningsskyldighet och den fjärde skjutvapen som får

innehas utan restriktioner.

Enligt direktivet skall medlemsstaterna utöva viss kontroll över handeln

med skjutvapen inom respektive stat. Vidare ställs det upp olika krav

som skall vara uppfyllda för att en person skall tillåtas förvärva

skjutvapen av de angivna kategorierna. Särskilda villkor skall vara

uppfyllda om förvärvaren inte är bosatt i det medlemsland där förvärvet

äger rum. Bestämmelserna om förvärv och innehav av ammunition skall vara

desamma som för innehav av det skjutvapen för vilket ammunitionen är

avsedd.

Oavsett vilken av kategorierna ett vapen tillhör får det enligt

direktivet föras över mellan medlemsstaterna endast på något av följande

sätt. Den som vill genomföra överföringen kan ansöka om licens härför i

den medlemsstat i vilket vapnet finns. En sådan ansökan prövas av

medlemsstaten ensam. Varje medlemsstat har dock möjlighet att förse

övriga medlemsstater med en lista på sådana skjutvapen som inte får

föras över till medlemsstatens territorium utan föregående samtycke.För

överföring av vapen mellan vapenhandlare i olika medlemsstater kan

generell licens utfärdas för viss tid. Om licens inte utfärdas för en

överföring får denna äga rum endast om var och en av de berörda

medlemsstaterna lämnat sitt tillstånd. Under vissa förutsättningar får

dock jägare och sportskyttar vid resor mellan olika medlemsländer utan

föregående tillståndsprövning ta med sig skjutvapen som finns upptagna i

ett europeiskt vapenpass som de medför under resan. Ett sådant vapenpass

utfärdas på begäran av en medlemsstats myndighet till en person, som

inom medlemsstaten lagligen innehar och använder ett skjutvapen.

Vapenpasset skall dock inte ge rätt att medföra ett vapen till en med lemsstat som förbjuder förvärv och innehav av vapnet eller som kräver

tillstånd härför. I sådant fall skall vapenpasset innehålla en

uttrycklig uppgift därom.

Slutligen föreskriver direktivet att varje medlemsstat skall informera

andra berörda medlemsstater om överföringar m.m. av skjutvapen.

Medlemsstaterna skall enligt direktivet senast till den 1 januari 1993

sätta upp ett nätverk för utbyte av sådan information.

Anpasssning av den svenska vapenlagstiftningen

Utredaren skall undersöka om den svenska vapenlagstiftningen uppfyller

direktivets krav på kontroll av skjutvapen och ammunition samt lämna

förslag till nödvändiga ändringar.

Utredaren skall också lämna förslag till sådana ändringar i

regelsystemet som behövs för att vapenlagstiftningen skall fungera i

förhållande till övriga stater vid ett medlemskap i EG, exempelvis vad

gäller in- och utförsel av skjutvapen. Därvid skall utredaren särskilt

ta ställning till om Sverige bör tillåta att vissa vapen förs in i

landet efter prövning enbart av en annan stats myndighet eller endast

med stöd av det europeiska vapenpasset. Utredaren skall också ta

ställning till vilken eller vilka myndigheter som skall svara för

tillståndsgivning beträffande in- och utförsel av vapen och fullgörandet

av den i direktivet stadgade uppgiftsskyldigheten.

Utredningsuppdraget omfattar inte att ta ställning till hur

uppgiftsskyldigheten gentemot andra stater praktiskt skall fullgöras.

Denna fråga kommer att övervägas i annat sammanhang.

Eftersom medlemsstaterna enligt vapendirektivet får anta bestämmelser

som är strängare än de som finns i direktivet, synes detta inte utgöra

något hinder för Sverige att även vid ett medlemskap i EG behålla

nuvarande grad av kontroll över vapen och ammunition. Det kan emellertid

inte uteslutas att vår restriktiva syn på förvärv och innehav av vapen

kan komma i konflikt med Romfördragets bestämmelser om fri rörlighet

mellan medlemsländerna för personer och varor.

Utredaren skall undersöka om den svenska vapenlagstiftningen till någon

del kan antas gå utöver vad som enligt artikel 36 i Romfördraget utgör

godtagbara skäl att inskränka den fria rörligheten. Av särskilt intresse

i detta sammanhang är sådana föremål som inte definieras som skjutvapen

men på vilka vapenlagen ändå är tillämplig, exempelvis tårgasspray.

Utredaren bör i detta sammanhang även granska knivförbudslagen samt

bestämmelserna om införsel av sådana föremål som anges i denna. Om

undersökningen utmynnar i att svensk lagstiftning kan antas komma i

konflikt med Romfördraget skall utredaren utarbeta förslag till

nödvändiga lagändringar. Utredaren skall dock eftersträva att nuvarande

kontroll över vapen och ammunition så långt det över huvud taget är

möjligt behålls.

Språklig och systematisk översyn av vapenlagstiftningen

Vapenlagens bestämmelser berör en stor grupp människor med skiftande

bakgrund. Därmed ställs höga krav på att bestämmelserna är överskådliga

och lättillgängliga. Jag delar Justitieutskottets uppfattning att

vapenlagen i sin nuvarande utformning inte uppfyller dessa krav. I

utredarens uppgifter ingår därför att göra en ingående språklig och

systematisk översyn av vapenlagen. Därvid bör utredaren även ta

ställning till vapenlagens avgränsning i förhållande till andra

författningar, exempelvis knivförbudslagen. Vidare bör utredaren

överväga om vapenlagens definitioner och systematik till någon del bör

anpassas till innehållet i vapendirektivet för att på så sätt underlätta

tillämpningen i förhållande till andra stater. Vapenlagen är redan i dag

relativt omfattande. Att helt arbeta in någon ytterligare författning

däri torde knappast komma i fråga. Beroende på vilka överväganden

utredaren gör om de materiella reglernas innehåll och

vapenlagstiftningens systematik kan det emellertid finnas skäl att

överväga om någon typ av vapen bör regleras i någon annan författning än

vad som sker för närvarande.

Vissa andra frågor

Justitieutskottet har i sitt betänkande 1992/93:JuU4 behandlat bl.a.

motionerna Ju220, Ju801, Ju802, Ju803, Ju814, Ju815, Ju816, Ju822,

Ju828, Ju829 och Ju833, alla från riksmötet 1991/92. I motionerna tas

upp bl.a. frågor om prövningsförfarandet enligt vapenlagen (Ju220, Ju802

och Ju814), rätt att inneha lasersikten (Ju801), rätt att förvärva och

inneha ammunition (Ju803, Ju815 och Ju822), behov av en översyn av

vapenlagstiftningen (Ju814, Ju828 och Ju833), förutsättningar för att

återkalla vapentillstånd (Ju815, Ju 828 och Ju829), tillstånd för

innehav av samlarvapen (Ju816) och förvaringsbestämmelser beträffande

ammunition (Ju829). Utskottet fann inte skäl att ta ställning till de

yrkanden som framställts i motionerna under åberopande att en utredning

om EG-anpassning av vapenlagen m.m. var förestående. I stället

förutsatte utskottet att de i motionerna aktualiserade spörsmålen i

erforderlig omfattning tas upp i det kommande utredningsarbetet.

Utredaren skall mot denna bakgrund ta del av vad som anförts i

motionerna och vad som anförts vid riksdagsbehandlingen samt överväga om

någon eller några av de frågor som väckts genom motionerna bör föranleda

ändringar i vapenlagstiftningen. Som inledningsvis nämnts bör dock

utgångspunkten vara att i allt väsentligt behålla nuvarande grad av

kontroll över förvärv, innehav och bruk av vapen och ammunition.

En fråga vid vilken det finns anledning att fästa särskild uppmärksamhet

är om nuvarande bestämmelser för återkallelse av vapentillstånd

uppfyller godtagbara krav på rättssäkerhet. Om så inte kan anses vara

fallet bör utredaren lämna förslag till alternativa lösningar. En annan

fråga som särskilt bör övervägas är om reglerna om förvaring av

skjutvapen och ammunition i någon mån kan göras smidigare att tillämpa

och enklare för den enskilde. Jag tror för min del - med hänsyn till de

säkerhetskrav som måste ställas - inte att det finns anledning till

någon större ändring av regelsystemet i detta avseende. Det kan dock

inte uteslutas att något lägre krav på säkerhet kan ställas på vissa

typer av vapen eller ammunition.

Utredaren skall också överväga om nuvarande bestämmelser om överklagande

av beslut enligt vapenlagen är tillfredsställande ur

rättssäkerhetssynpunkt och därvid beakta de krav som den europeiska

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna ställer på möjlighet till domstolsprövning. I

det sammanhanget finns det anledning för utredaren att ta del av vad

Domstolsutredningen i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna på

2000-talet anför om instansordningen för överklagande av

förvaltningsbeslut (jfr prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 25). Utredaren bör

också hålla sig underrättad om de fortsatta övervägandena i denna

fråga.

Paintballvapen

Paintballvapen är benämningen på en typ av kolsyredrivna vapen som lad das med färgampuller och används vid stridsliknande spel och lekar.

Deltagarna använder därvid varandra som måltavlor och eventuella träffar

markeras genom att färgampullens innehåll rinner ut på den träffade.

Paintballvapen förekommer i olika fabrikat och utföranden. Beroende på

ampullens anslagsenergi är en del av dem tillståndspliktiga medan andra

har ansetts tillståndsfria.

Vapenlagen innehåller inga särskilda bestämmelser om paintballvapen. I

Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till

vapenlagstiftningen har särskilt uppmärksammats att den nuvarande

lagstiftningen inte ger något uttryckligt stöd för beviljande av

tillstånd till vapeninnehav för målskjutning mot levande mål (FAP 551-3,

avsnitt 5.6). Inte heller ammunitionen till paintballvapnen har

reglerats särskilt. Enligt 4 § vapenlagen undantas bl.a. hagel och andra

massiva kulor, projektiler avsedda för armborst, luft-, fjäder-, eller

harpunvapen samt kolsyrepatroner från lagens tillämpningsområde. De

färgampuller som används till paintballvapen synes väl kunna jämföras

med sådan ammunition som anges i undantagen, men torde inte rent

språkligt kunna inordnas under något av dessa. På denna punkt är lagen

således oklar.

Utredaren skall studera förekomsten och användningen av paintballvapen

samt göra en bedömning av vapnens farlighet och riskerna för missbruk.

På grundval av denna bedömning skall utredaren lämna förslag till en

reglering, av vilken det klart skall framgå om tillstånd till innehav av

vapen för paintballskytte och därmed jämförlig verksamhet bör meddelas

samt hur ammunitionen till paintballvapen skall bedömas.

Utredningsarbetet

Översynen av vapenlagen utgör ett led i att anpassa svensk lagstiftning

till de krav som ställs vid ett medlemskap i EG. Detta innebär att

utredningsarbetet måste bedrivas skyndsamt och i nära anslutning till de

kommande medlemskapsförhandlingarna.

Särskilt vad gäller anpassningen till EG:s regelsystem bör utredaren

studera på vilket sätt de medlemsstater som delar vår relativt stränga

syn på anskaffning och innehav av vapen har utformat sin lagstiftning.

Det kan även finnas anledning för utredaren att hålla sig underrättad om

vilka åtgärder övriga nordiska stater som har ansökt om medlemskap i EG

avser att vidta med anledning av vapendirektivet.

Utredaren bör i gränskontrollfrågor samråda med den av regeringen genom

beslut den 26 mars 1992 tillkallade interdepartementala arbetsgruppen

med uppgift att utreda frågor om gränskontroller och gränsformaliteter i

ett EG-medlemskapsperspektiv.

Utredaren bör också samråda med Rikspolisstyrelsen dels vad gäller de

frågor om tillståndsgivning m.m. som uppkommer med anledning av

vapendirektivet, dels om övriga frågor som rör tillämpningen av

vapenlagen.

För utredarens arbete gäller de allmänna tilläggsdirektiv som utfärdats

den 16 februari 1984 till samtliga kommittéer och särskilda utredare

(Dir. 1984:5). Utredaren skall särskilt beakta vad som i

tilläggsdirektiven sägs om att förslag från kommittéerna inte får öka de

offentliga utgifterna eller minska statsinkomsterna.

Utredningsarbetet bör bedrivas i ett sammanhang och vara slutfört före

utgången av år 1993.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för Justitiedepartementet

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) - med uppdrag att göra en översyn av vapenlagstiftningen

m.m.,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)