Dir. 1993:132

Utredning om arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och

avgränsning

Innehåll

Dir. 1993:132

Beslut vid regeringssammanträde 1993-11-25

Mitt förslag

Jag föreslår att en parlamentarisk kommitté tillkallas med uppdrag att se

över arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och

avgränsning. Kommittén skall också föreslå de förändringar av

arbetsmarknadsverkets struktur som förslagen kan föranleda.

Senast den 31 december 1994 skall kommittén lämna ett delbetänkande som

innehåller en utvärdering av hela den nuvarande arbetsmarknadspolitiken

samt redovisa vilka slutsatser kommittén drar. Kommittén skall också

redovisa de principiella utgångspunkterna för den framtida

arbetsmarknadspolitiken. Hela utredningsuppdraget skall vara slutfört före

den utgången av år 1995.

Sammanfattningsvis kan följande huvudfrågor urskiljas:

- hur bör arbetsmarknadspolitiken utformas för att främja tillväxt och en

fullgod sysselsättning i hela landet?

- hur effektiva är de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och hur bör de

se ut i framtiden?

- hur påverkas arbetsmarknadspolitiken av EES-avtalet och en eventuell

anslutning till Europeiska unionen?

- hur bör arbetsmarknadspolitiken avgränsas och samspela med andra

politikområden?

- hur kan arbetsmarknadspolitiken motverka utslagning av svaga grupper

på arbetsmarknaden?

- hur kan arbetsmarknadspolitiken bidra till att skapa nya arbets-

tillfällen genom ny- och småföretagande?

- hur bör Arbetsmarknadsverkets struktur utformas och dimensioneras?

- hur kan det nuvarande styrningen och kontrollen av arbets-

marknadspolitiken förbättras?

Arbetsmarknadspolitikens roll

Arbetsmarknadspolitiken utgör en del av den ekonomiska politiken och

kompletterar övriga ekonomisk-politiska åtgärder. Det övergripande målet

för arbetsmarknadspolitiken är därför detsamma som för den ekonomiska

politiken. I den reviderade finansplanen (prop. 1992/93:150) sägs att det

övergripande målet för den ekonomiska politiken är "att genom god tillväxt

bygga en långsiktigt stabil grund för välfärden och sysselsättningen. Den

långsiktiga målsättningen skall vara en fullgod sysselsättning i hela

landet.

Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift skall vara att främja anpassningen

på arbetsmarknaden. Att arbetsmarknaden fungerar väl är en förutsättning

för att inflationen skall kunna hållas tillbaka när tillväxten ökar.

Arbetsmarknadspolitiken har också en viktig fördelningspolitisk uppgift.

Hög sysselsättning och tillväxt är grundläggande förutsättningar för en

rättvis fördelning. Oberoende av konjunkturläge är det därför en viktig

uppgift för arbetsmarknadspolitiken att främja sysselsättningen för

arbetshandikappade och andra grupper med en svag ställning på

arbetsmarknaden.

Behovet av en översyn

Utvecklingen under senare år har gjort det allt tydligare att det finns en

gräns för arbetsmarknadspolitikens stabiliseringspolitiska möjligheter.

Samtidigt som kraven på arbetsmarknadspolitiken stiger har lågkonjunkturen

visat på brister inom nuvarande åtgärdssystem. AMS säger i sin fördjupade

anslagsframställning att "den omfattning och inriktning som

arbetsmarknadspolitiken föreslås få under budgetåret 1993/94 kan endast

motiveras för en kortare period. Den är förenad med alltför stora

effektivitetsförluster för att kunna bibehållas under en längre tid".

Åtgärdsvolymen riskerar också att snedvrida konkurrensen och tränga ut

ordinarie arbeten. Utvecklingen av statens finanser skärper också kraven

på avvägningen mellan kostnader och resultat av olika arbetsmark-

nadspolitiska medel. Det är mot den bakgrunden nödvändigt att se över

arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning.

Den stabiliseringspolitiska börda som lagts på arbetsmarknadspolitiken

kommande budgetår är ungefär dubbelt så stor som vid konjunkturnedgången i

början av 1980-talet. Antalet personer i vissa konjunkturberoende

arbetsmarknadspolitiska åtgärder har nu fått en sådan omfattning att de

inte längre utgör marginella inslag i samhällsekonomin eller ens kan ses

som selektiva åtgärder.

Arbetsmarknadspolitiken har därmed tvingats att verka i en situation som

inte kunde förutses för bara något år sedan och som skiljer sig väsentligt

från den när grunddragen i den nuvarande arbetsmarknadspolitiken

utformades.

Den kraftigt förändrade situationen gör också att de slutsatser som kommit

fram vid tidigare utvärderingar av arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte

uppenbart gäller dagens situation eller den situation som nu kan förväntas

under resten av 1990-talet.

De problem som vi nu upplever är inte bara av kortsiktig konjunk-

turkaraktär utan det finns även långsiktiga strukturella förändringar som

vi står inför och som ställer ökade krav på arbetsmarknadens

funktionsförmåga och på arbetsmarknadspolitiken.

Arbetskraftens kompetens måste höjas för att underlätta strukturom-

vandlingen samt för att bidra till en hög tillväxt. Från både arbetsgivare

och arbetstagare ökar kraven på anpassning och flexibilitet. Arbetsgivaren

har huvudansvaret för kompetensutveckling i företag och förvaltningar.

Däremot är ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadspolitiken, andra

politikområden och företagen fortfarande oklar när det gäller en

kompetenshöjning av sysselsatta och arbetslösa. Utgångspunkten skall

därvid vara att arbetsgivaren själv skall ta ansvar för behövliga åtgärder

för kompetenshöjning bland sin personal.

En starkt förändrad arbetsmarknad kräver inte bara en successiv anpassning

utan också en framtidsinriktad översyn.

Utredningsuppdraget

Allmänt

En parlamentarisk kommitté bör tillsättas med uppdrag att se över

arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning.

Kommittén skall utvärdera dagens arbetsmarknadspolitik och analysera de

krav den framtida utvecklingen i arbetslivet i skilda regioner och

ekonomin i stort ställer på arbetsmarknadspolitiken och hur

arbetsmarknadspolitiken skall samspela med andra politikområden. Kommittén

skall också föreslå de förändringar av arbetsmarknadsverkets

ansvarsområde och struktur som förslagen kan föranleda.

I arbetet skall kommittén utgå ifrån att:

- arbetsmarknadspolitiken skall vara en del av den ekonomiska politiken

och att dess huvuduppgift skall vara att främja anpassningen på ar-

betsmarknaden,

- den långsiktiga målsättningen skall vara en fullgod sysselsättning i

hela landet,

- stödet till personer med behov av särskilda insatser för att kunna få

ett arbete på reguljära arbetsmarknaden skall stärkas,

- incitamentsstrukturen skall vara så utformad att de övergripande målen

främjas,

- arbetslinjen skall upprätthållas,

- de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas ska i huvudsak ha en selektiv

karaktär så att de så effektivt som möjligt leder arbetslösa in i re-

guljär sysselsättning,

- den offentliga arbetsförmedlingen skall vara avgiftsfri och förmedla

arbete på hela arbetsmarknaden,

- den offentliga arbetsförmedlingen skall disponera de arbetsmark-

nadspolitiska medlen.

Riksdagens Revisorer har i höst publicerat en rapport om arbetsmarknads-

politiken. Den bör tjäna som ett av flera underlag i kommitténs arbete.

En fortlöpande anpassning av arbetsmarknadspolitiken efter utvecklingen på

arbetsmarknaden kommer att ske under kommitténs arbete. Kommittén skall

beakta dessa förändringar i sina förslag.

För att utvärderingen av dagens arbetsmarknadspolitik skall bli så

fullständig som möjligt bör kommittén även uppdra åt en icke nordisk

institution att utvärdera den svenska arbetsmarknadspolitiken.

Kommittén bör också analysera hur arbetsmarknadspolitiken fungerar och är

uppbyggd i andra länder.

Kommittén har stor frihet att ta upp de frågeställningar som den finner

angelägna. Även om kommittén skall arbeta under stor frihet vill jag peka

på några områden som det är angeläget att den analyserar närmare.

Arbetsmarknadspolitiken - inriktning, omfattning och avgränsning

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder har en rad effekter på såväl individnivå

som på ekonomin i dess helhet. En viktig övergripande uppgift för

utredningen bör därför vara att analysera och utvärdera

arbetsmarknadspolitiken utifrån dessa båda perspektiv. Kommittén skall

härvid t.ex utröna hur effektiviteten kan höjas med beaktande av

åtgärdernas inverkan på incitamentstrukturen, inlåsningseffekter,

undanträngningseffekter på den reguljära arbetsmarknaden, riskerna för

konkurrenssnedvridning samt riskerna för missbruk. Utredningen bör utgå

från tillgängliga analyser, men även initiera egna utvärderingar.

Kommittén skall analysera i vilken utsträckning höga åtgärdsvolymer kan

vara förknippade med en avtagande samhällsekonomisk avkastning liksom

analysera riskerna och konsekvenserna av bestående höga åtgärdsvolymer när

arbetslösheten minskar.

Kommittén bör analysera konsekvenserna och effekterna av den hittills höga

inriktningen av åtgärderna mot offentlig sektor. Arbetsmarknadspolitiken

har hittills i hög utsträckning varit inriktad och utformad mot offentliga

sektorn. För att undvika negativa effekter har åtgärderna bedrivits inom

områden som eljest inte skulle ha blivit utförda. En sådan inriktning kan

i vissa fall leda till att den samhällsekonomiska avkastningen blir mycket

låg. Kommittén bör analysera i vilken utsträckning detta varit fallet och

i förekommande fall föreslå åtgärder som ökar effektiviteten i de åtgärder

som riktas mot offentliga sektorn.

Återgången till en fullgod arbetsmarknad i hela landet förutsätter ett

omfattande ny- och småföretagande. En viktig uppgift för kommittén är att

analysera hur man aktivt kan stödja och underlätta en sådan utveckling via

arbetsmarknadspolitiken.

Privata arbetsförmedlingar har tillåtits från och med den 1 juli 1993. I

avvaktan på den utvärdering av reformen som riksdagen beställt skall

kommittén följa utvecklingen för privata arbetsförmedlingar samt utröna

deras möjligheter att verka parallellt och i konkurrens med den offentliga

arbetsförmedlingen.

Kommittén skall inte se specifikt på de kulturanknutna frågorna. Dessa

frågor behandlas för närvarande av en interdepartemental arbetsgrupp. När

denna arbetsgrupp är klar med sitt arbete kommer regeringen att ta

ställning till om frågan skall bli föremål för en särskild utredning, tas

up av denna kommitté genom tilläggsdirektiv, eller bli föremål för annan

åtgärd.

Drivkrafter för arbete

Kommittén skall närmare kartlägga individernas drivkrafter för att arbeta

och för att utbilda sig såväl inom arbetsmarknadspolitikens som

angränsande områden samt föreslå åtgärder för att motivera dessa att

snabbt ta ett arbete eller vidareutbilda sig. Det gäller såväl inom som

mellan arbetsmarknadspolitiken och t.ex social- och utbildningspolitiken.

Kommittén skall i detta sammanhang också analysera arbetslöshets-

försäkringens roll inom den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

De enskilda individerns arbetsmarknadsbeteende kan påverkas av hur

offentliga regelsystem är utformade. Höga ersättningsnivåer i offentliga

regelsystem kan innebära att de arbetslösa höjer de lägsta löner som man

accepterar att arbeta för. Det kan också innebära att de söker arbete

mindre aktivt. Följden kan bli längre arbetslöshetsperioder. En sådan

utformning kan också påverka flödena in och ut ur arbetskraft,

sysselsättning och arbetslöshet på många olika sätt. Ett viktigt inslag

bör vara att analysera hur arbetslösas sökbeteende utvecklas under loppet

av arbetslöshetsperiodernas längd och påverkas av olika åtgärder.

Lönebildningen

Ett flertal utvärderingar pekar på att arbetsmarknadspolitiska program har

effekter på lönebildningen. Lönebildningen är i huvudsak en fråga för

parterna på arbetsmarknaden. Staten har emellertid ett ansvar för att

offentliga regelsystem utformas så att en låg arbetslöshet är förenlig med

en icke accelererande inflation- och löneökningstakt. Likaså kan

arbetslöshetsförsäkringens utformning och roll i arbetsmarknadspolitiken

påverka lönebildningen. Åtgärderna bör utformas så att de leder till en

lönestruktur och en löneutveckling som bidrar till ett högt

kapacitetsutnyttjande, produktiva arbeten och en hög tillväxt. Ett

väsentligt inslag bör därför vara att analysera hur befintliga regelsystem

är utformade ur denna aspekt. Det kan t.ex. gälla ersättningsnivåerna i

arbetsmarknadspolitiska åtgärder och i arbetslöshetsförsäkringen, åtgärds-

och ersättningsperiodernas längd, åtgärdsgarantier etc.

Ansvarsfördelning och samspel med andra politikområden

Arbetsmarknadspolitiken har många beröringspunkter med andra

politikområden. Därmed blir också ansvaret och samverkan mellan olika

sektorer såsom staten, kommunerna, näringslivet i vissa sammanhang oklart.

Även inom sektorerna kan ansvarsfördelningen i bland bli oklar mellan

berörda myndigheter, förvaltningar, organisationer m.fl.

Kommittén skall kartlägga vilka aktörer som tilldelats uppgifter och

ansvar inom områden som ligger nära arbetsmarknadspolitiken och analysera

om ansvarsfördelningen och samverkan är effektiv. I detta ingår bl.a. att

analysera berörda parters incitament för arbete och utbildning.

De politikområden som i första hand bör analyseras är utbildnings-

politiken, invandrar- och flyktingpolitiken, socialpolitiken och nä-

ringspolitiken.

Utbildning

Arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik har många beröringspunkter.

Utbildningspolitikens uppgift är främst att tillgodose långsiktiga

utbildningsbehov. Arbetsmarknadsutbildningen utgör en del av

vuxenutbildningen och spelar en viktig roll för att främja struk-

turomvandlingen och anpassningen på arbetsmarknaden och motverka

arbetslöshet. Arbetsmarknadsutbildningen skall inte ta över ansvaret för

att tillgodose grundläggande allmänteoretiska utbildningsbehov som skall

tillgodoses genom det reguljära utbildningsväsendet. Ansvarsfördelningen

mellan arbetsmarknadsutbildningen, skolan och övrig vuxenutbildning är

ibland oklar. Det gäller inte minst kommunernas ansvar för ungdomarna.

Kommittén skall analysera samspelet och klarlägga ansvarsfördelningen

mellan arbetsmarknadsutbildning och den övriga vuxenutbildning och

reguljära skolan. Det inbegriper också kommunernas ansvar för ungdomarna.

Invandrar- och flyktingpolitiken

Invandrare och flyktingar är en grupp som har stora svårigheter att komma

in på arbetsmarknaden och få en fast förankring i arbetslivet. Utredningen

skall analysera behovet av insatser för att öka denna grupps möjligheter

att etablera sig på arbetsmarknaden samt klarlägga ansvarsfördelningen

mellan Invandrarverket, kommunerna och Arbetsmarknadsverket. Det

inbegriper ansvaret för svenskundervisningen för invandrare.

Utredningen bör närmare undersöka huruvida det är lämpligt och under vilka

förutsättningar flyktingar som genomför ett introduktionsprogram kan

kvalificera sig för ersättning från ersättningssystemet vid arbetslöshet.

Den invandrar- och flyktingpolitiska utredning som tillsattes tidigare

detta år (Dir. 1993:1) har till uppgift att särskilt ägna sig åt frågor om

invandrarnas situation på arbetsmarknaden liksom hur kunskaper och

färdigheter i svenska språket påverkar invandrarnas förutsättningar i

arbetslivet och delaktighet i samhället i övrigt. Kommittén skall samråda

med den invandrar- och flyktingpolitiska kommittén.

Socialpolitiken

Under den nuvarande djupa och långa lågkonjunkturen har arbets-

marknadspolitiken tenderat att få en mer socialpolitisk prägel.

Utvecklingen får inte gå mot att åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

används för att kvalificera arbetslösa till en ny ersättningsperiod för

att undvika utförsäkring och därmed socialbidragsberoende.

Under tidigare lågkonjunkturer har kommunerna stimulerats att ta ett stort

ansvar när det gäller sysselsättningsskapande åtgärder, som

beredskapsarbete, ungdomslag och särskilda inskolningsplatser. Det har

dock visat sig vara svårt att kraftigt öka antalet personer i be-

redskapsarbete under innevarande lågkonjunktur till följd av kommunernas

ansträngda ekonomiska situation. Kommunerna kommer emellertid alltjämt att

ha en viktig betydelse för arbetsmarknadspolitiken.

Liksom inom arbetsmarknadspolitiken har ett ökat inslag av arbetslinje

införts inom socialpolitiken under senare år. I bland har detta skett i

samverkan mellan socialtjänsten och arbetsförmedlingen. Kraven på

socialbidragstagarna att aktivt söka arbete har i vissa fall varit större

än hos arbetsförmedlingens arbetssökande.

Kommittén skall analysera och klargöra samverkan och ansvarsfördelningen

mellan staten och kommunerna i fråga om arbetsmarknads- och

socialpolitiken. Det gäller inte minst ansvaret för ungdomarna. I detta

sammanhang skall kommittén analysera hur effektiviteten i åtgärder som

riktas mot den offentliga sektorn kan höjas och föreslå åtgärder som leder

till en tydlig ansvarsfördelning och ett effektivt utnyttjande av de

samlade resurserna.

Närings- och regionalpolitiken

Arbetsmarknadspolitik och närings- och regionalpolitik har många

beröringspunkter. Klara avgränsningar i ansvarsfördelningen mellan dessa

politikområden är nödvändiga för att den samlade politiken skall bli

effektiv. Kommittén bör föreslå hur en sådan avgränsning bör göras.

Utgångspunkten bör därvid vara att företagsutvecklande åtgärder i huvudsak

bör vidtas inom ramen för närings- och regionalpolitiken.

Prioriteringar inom arbetsmarknadspolitiken

Vilka grupper av arbetslösa som man riktar in insatserna mot är av central

betydelse för arbetsmarknadspolitikens effekter. En viktig uppgift för

kommittén blir därför att kartlägga arbetslöshetens struktur samt föreslå

mot vilka grupper arbetsmarknadspolitiken i första hand skall riktas.

Under senare år har frågan om arbetslöshetens tendens till trögrörlighet

och i synnerhet dess benägenhet att fastna på en hög nivå när den väl

hamnat på en sådan uppmärksamats allt mer. Tillfälliga störningar i

ekonomin, inklusive stabiliseringspolitiska chocker, kan permanenta

arbetslösheten på en hög nivå.

I huvudsak två bakomliggande mekanismer har uppmärksammats. Den ena har

med s.k. "insider makt" att göra. Det betyder att lönerna sätts så att

sysselsättningen för de redan anställda prioriteras. Den andra pekar på

ett svagt inflytande från de som inte har ett arbete, "outsiders".

Svårigheterna att minska arbetslösheten när den väl ökat kan i detta fall

förstärkas av att långvarig arbetslöshet t.ex leder till att de arbetslösa

förlorar sin kompetens, blir mindre attraktiva för arbetsgivarna, minskar

sitt arbetssökande och i många fall slås ut. Detta minskar den

lönenedpressande effekten av arbetslöshet.

En central fråga för arbetsmarknadspolitiken under de närmaste åren blir

således att begränsa den sammanlagda tid personer står utanför ett

reguljärt arbete och därmed begränsa långtidsarbetslösheten.

Även stora satsningar på problemgrupper kan medföra betydande problem.

Exempelvis kan lönebildning och arbetsmarknadsbeteende påverkas. Kommittén

bör därför granska och analysera hur politiken varit utformad och föreslå

förändringar.

Ett utslag av utvecklingen på arbetsmarknaden är ökade svårigheter för

bl.a. ungdomar med en ofullständig utbildning, invandrare med låg

utbildning och/eller dåliga kunskaper i svenska, flyktingar och

arbetshandikappade att få ett varaktigt arbete. De stora krav på

rationaliseringar och strukturförändringar i ekonomin som ställs i dag

bidrar också till detta.

Samtidigt kan införandet av sjuklön och krav på arbetsgivaren om aktiva

rehabiliteringsinsatser ha lett till en högre restriktivitet med att

anställa personer som kan antas ha hälso- eller andra frånvaroproblem.

Den ovan beskrivna utvecklingen har skärpt de fördelningspolitiska kraven

på arbetsmarknadspolitiken. Den tvingar också fram ett ökat behov av att

de arbetsmarknadspolitiska resurserna inriktas till de områden och grupper

där de gör störst samhällsekonomisk nytta. Kommittén skall i detta

sammanhang också analysera avvägningen mellan servicen till enskilda

arbetssökande och hur långt arbetsförmedlingsuppdraget gentemot

arbetsgivare bör sträcka sig.

Underlätta villkoren för ny- och småföretagande

Det finns en bred samstämmighet i bedömningarna att en återgång till en

fullgod arbetsmarknad i hela landet förutsätter ett omfattande ny- och

småföretagande. Det är därför en viktig uppgift för kommittén att

analysera hur man aktivt kan stödja och underlätta en sådan utveckling via

arbetsmarknadspolitiken.

Det är de relativt små företagen och arbetsplatserna som har möjligheter

att växa sysselsättningsmässigt. Samspelet mellan förmedlingen och

särskilt de mindre företagen bör därför utvecklas med fördjupade insikter

om de mindre företagens villkor och behov. Av största vikt blir därvid

insatser som främjar företagens utveckling så att nya arbeten skapas. Ett

antal projekt bedrivs också för närvarande i samverkan mellan

Arbetsmarknadsverket och olika näringspolitiska organ, t.ex rekrytering av

civilingenjörer. Kommittén bör utvärdera dessa projekt. Kommittén bör

också analysera möjligheterna för redan anställda att pröva på verksamhet

i egen regi.

Kommittén bör även belysas hur arbetsmarknadspolitiken kan samverka med

närings- och regionalpolitiska organ på central och regional nivå för att

underlätta ny och småföretagande.

Minska könssegregeringen

Den svenska arbetsmarknaden är starkt könssegregerad. Denna segregering

försvårar både för kvinnor och män att få ett arbete och försämrar

arbetsmarknadens anpassningsförmåga. Därmed motverkas tillväxten. Kommit-

tén skall analysera hur arbetsmarknadspolitiken kan bidra till att minska

könsuppdelningen på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadverkets organisation

År 1991 infördes rambudgetering av Arbetsmarknadsverket. Redan tidigare

hade målstyrningen börjat tillämpas. Det har inneburit en betydande

omställning inom organisationen. Målstyrning ställer stora krav på ett väl

fungerande styr- och kontrollsystem på alla nivåer i organisationen.

Kommittén skall analysera hur målstyrningen och implementeringen av

Arbetsmarknadspolitiken fungerar liksom arbetsmarknadsverkets uppföljning

av verksamheten. Kommittén bör särskilt utvärdera nuvarande former för

valitets- och kostnadskontroll inom Arbetsmarknadsverket och lägga förslag

till förbättringar. I dag finns det tre nivåer AMS, Länsarbetsnämnden och

arbetsförmedlingen som inom ramen för Riksdagens och Regeringens övergri-

pande mål och riktlinjer skall fatta beslut om inriktning och priori-

teringar. Kommittén bör överväga om detta är en lämplig organisation.

Utifrån de förslag om Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och

åtgärdsprogram som kommittén lägger fram skall kommittén fastställa vilka

konsekvenser de föreslagna förändringarna får för Arbetsmarknadsverkets

organisation. Kommittén skall redovisa huvudprinciperna för

Arbetsmarknadsverkets framtida organisation och samspel med andra

myndigheter, kommuner, arbetslöshetskassor och privata förmedlingar.

Inom Arbetsmarknadsverket prövas nu olika organisatoriska modeller för

Arbetsmarknadsinstitutens verksamhet och för ansvarsfördelningen och

samverkan mellan arbetsförmedlingen och Ami. Kommittén bör ta del av

erfarenheterna av de olika modellerna och pröva frågan om lämplig framtida

organisation av den yrkesinriktade rehabiliteringsverksamheten.

Kommittén bör härvid pröva om Ami och/eller arbetslivstjänster skall

utgöra en samlad uppdragsverksamhet, som mot betalning producerar tjänster

såväl för arbetsförmedlingen för dess sökandes räkning, som för företag

och för andra myndigheter. Upphandlingsrutinerna och samspelet mellan

beställare och leverantör av arbetslivstjänsterna bör också belysas

närmare.

Kommittén bör särskilt överväga vilka effekter olika organisations-

förändringar av Ami kan få för arbetssökande med särskilda behov,

speciellt arbetssökande med svårare funktionsnedsättningar och behov av

specialiserad service.

Samråd m.m.

Kommittén skall fortlöpande informera de arbetstagarorganisationer, som

företräder berörda personalgrupper vid Arbetsmarknadsverket om

utredningsarbetet, i den mån det berör de anställdas arbetsförhållanden.

Kommitténs bedrivande m.m.

I arbetet skall beaktas innehållet i regeringens kommittédirektiv till

samtliga kommittéer och särskilda utredare om utredningsförslagens

inriktning(dir. 1984:5), om beaktande av EG-aspekten i utrednings-

verksamhet (dir. 1988:43) och om redovisning av regionalpolitiska

konsekvenser (dir. 1992:50). Kommittén skall också analysera de

jämställdhetspolitiska konsekvenserna av sina förslag.

Hela utredningsuppdraget skall vara slutfört före utgången av år 1995.

Senast den 31 december 1994 skall kommittén lämna ett delbetänkande som

innehåller en utvärdering av den nuvarande arbetsmarknadspolitiken och

principiella utgångspunkter för den framtida arbetsmarknadspolitiken.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för Arbetsmarknadsdepartementet

- att tillkalla en kommitté omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

med uppdrag att utreda arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning,

inriktning och avgränsning,

- att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

- att besluta om ledamöter, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

- att kostnaden skall belasta tionde huvudtitelns anslag Utredningar

m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans

hemställan.

(Arbetsmarknadsdepartementet)