Dir. 1993:26

Översyn av mål- och strukturfrågor m.m. inom det

statliga och statsunderstödda museiväsendet

Innehåll

Dir. 1993:26

Beslut vid regeringssammanträde 1993-02-25

Chefen för Kulturdepartementet, statsrådet Friggebo, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att se över

museiväsendets struktur och samverkansformer bl.a. i syfte att skapa

bättre förutsättningar för en effektivare användning av de totalt

tillgängliga resurserna på museiområdet. Utredaren skall därvid

* analysera museiväsendets övergripande uppgifter och verksamhetsmål,

* överväga om de centrala museernas nuvarande organisation och

arbetsfördelning är ändamålsenlig med hänsyn till behovet av samverkan,

överblick och samlad resultatbedömning,

* granska roll- och ansvarsfördelningen inom hela museisektorn, utvärdera

samspelet inom och mellan sektorns olika nivåer samt belysa eventuellt

förekommande kompetenskonflikter,

* granska effekterna av det statliga stödet till regionala museer samt

bedöma om länsmuseernas uppgifter inom den statliga kulturmiljövården kan

förtydligas,

* granska Statens kulturråds uppgifter på museiområdet,

* redovisa förslag om precisering av museiväsendets ansvar för forskning,

varvid även de till universiteten knutna museerna bör uppmärksammas,

* belysa Riksutställningars olika uppgifter och deras betydelse för såväl

museiväsendet som kultur- och samhällslivet i övrigt,

* överväga frågan om den statliga museipolitikens räckvidd bl.a. mot

bakgrund av förslag som i olika sammanhang framförts om statligt

ansvarstagande eller statligt stöd till nya museer,

* se över frågor om anslagsstrukturer, kostnadsfördelning och marknadens

betydelse för museiväsendet,

* i övrigt göra de överväganden i strukturellt eller annat hänseende som

utredaren finner motiverade.

Som underlag för sina överväganden bör utredaren redovisa erforderligt

statistiskt material bl.a. över museiväsendets resursutveckling såväl

totalt som vad gäller statens medelstilldelning över tiden.

Bakgrund

Det svenska museiväsendet präglas av en stor mångfald såväl i fråga om

ämnesområden som organisatoriskt. Staten svarar för eller ger bidrag till

ett 90-tal museer runt om i landet. Härtill kommer ett betydande antal

kommunala och enskilda museer utan statligt stöd, däribland några som gör

anspråk på ett nationellt uppdrag.

Dagens museistruktur är successivt framvuxen under lång tid. Efter hand

som nya museer har tillkommit vid sidan av de tidigare har antalet

statliga och statsunderstödda museer vuxit. Samtidigt har helheten blivit

allt svårare att överblicka.

Sedan mitten av 1960-talet har ett omfattande utredningsarbete genomförts

på museiområdet. 1965 års musei- och utställningssakkunniga arbetade i

nästan tio år med en total genomlysning av området. Statens kulturråd

gjorde i mitten av 1980-talet en samlad utredning av de centrala museernas

uppgifter och ansvar för hela landets museiväsende. Härutöver har frågor

om de centrala museernas organisation och samverkan och om de regionala

museernas uppgifter särskilt utretts. De ställningstaganden som

statsmakterna vid skilda tillfällen har gjort med anledning av detta

utredningsarbete1 har i huvudsak inneburit vissa organisations- och

uppgiftsförändringar inom centralmuseikretsen samt en utveckling av det

statliga stödet till regionala museer. I sina grundläggande drag är

museistrukturen dock densamma som före 1970-talets kulturpolitiska beslut.

Museiväsendet har ett nära samband med kulturmiljövården. De

kulturhistoriskt orienterade museerna är integrerade i kulturmiljövårdens

verksamhet på ett sätt som gör att deras organisation och uppgifter inte

kan behandlas utan att detta förhållande beaktas.

Statens kulturråd har en samordnande roll för hela museiväsendet. Rådets

uppgifter vad gäller de centrala museerna har dock inte närmare

preciserats.

De samhällsekonomiska förutsättningarna för ökade statliga utgifter kommer

att förbli begränsade under lång tid framöver. Därför är det viktigt att

tillgängliga resurser utnyttjas rationellt.

Kulturdepartementets anslagsgivning omfattar 10 centrala statliga

museiorganisationer samt bidrag till 24 länsmuseer, Malmö och Göteborgs

kommunala museiorganisationer och ett mindre antal fristående

specialmuseer. Vissa statliga museer inom områdena konst, kulturhistoria

och naturvetenskap hänförs till utbildnings- och försvarsdepartementens

ansvarsområden. Till den statliga museikretsen hör också vissa verksmuseer

och de kungliga slottens samlingar.

Kulturhuvudtitelns budget för museiändamål uppgår för närvarande till

drygt 600 miljoner kronor.

Flera skäl talar för att dessa årliga insatser skulle kunna användas

effektivare. Enbart kretsen av centralmuseer består av ett tjugotal större

eller mindre museer med sidoordnade och delvis sammanfallande uppgifter.

Mängden institutioner och separata samlingsområden leder till ett

splittrat och oöverskådligt beslutsunderlag, som försvårar jämförelser och

sakligt underbyggda beslut om resursfördelningen.

Det finns därför anledning att överväga om en förändrad organisation,

framför allt av centralmuseerna, samt en precisering av uppgifter och

rollfördelning på olika nivåer kan medföra ett effektivare museiväsende,

där man redan inom nuvarande ramar kan göra ökade insatser.

För en sådan översyn talar också det ofta återkommande kravet på

inrättande av nya statliga museer eller på statligt stöd till ytterligare

museer. Dessa önskemål grundar sig ofta på att inget av de nuvarande

statliga museerna har ett uttalat ansvar för den aktuella verksamheten.

För att undvika ytterligare uppsplittring bör man därför se över den

nuvarande museistrukturen, så att denna i framtiden på ett mera flexibelt

sätt kan anpassas till nya önskemål och förhållanden.

Museerna utgör * tillsammans med arkiv och bibliotek * en del av

infrastrukturen för forskningens informationsförsörjning. Vid en översyn

av museiväsendet är det viktigt att museernas uppgifter i

forskningssammanhang övervägs.

Uppdraget

En fungerande museistruktur kräver att man utgår från en helhetssyn på

verksamheten. Utredningsarbetet bör därför inledas med en precisering av

de övergripande målen för museernas verksamhet.

Ett museum har av tradition en flerfaldig uppgift. Det skall vårda och

komplettera sina samlingar samt hålla dem tillgängliga för forskare och

allmänhet. Vidare skall museet med utgångspunkt i samlingarna bygga upp

kunskap, som sprids genom utställningar och annan utåtriktad verksamhet.

Museet är i många fall inrymt i en kulturbyggnad som kräver särskilt

underhåll. Härutöver har kravet successivt ökat på museerna att genom

utställningar, skolverksamhet och opinionsbildning ta aktiv del i

samhällsutvecklingen. Med ett så brett och varierat arbetsfält utgör

balansen mellan skilda delar av verksamheten ett av museernas största

problem.

Utredaren bör analysera det samlade behovet av museiverksamhet inom

områdena föremålsinsamling, vård och dokumentation av samlingar,

kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning samt extern service. Med

utgångspunkt i analysen bör utredaren föra ett förutsättningslöst

resonemang om vilka institutioner som bör finnas samt hur de bör

dimensioneras, struktureras, lokaliseras och samverka inbördes. Utredaren

bör därvid beakta skillnaderna i museernas uppdrag samt det historiska

perspektivet och således ta vederbörlig hänsyn till de omständigheter som

ligger bakom framväxten av dagens museistruktur. Utredaren bör även beakta

de särskilda lokalmässiga förhållandena på museiområdet, vilka i många

fall har försvårat en anpassning av verksamheten till omvärldens behov och

förväntningar.

En huvuduppgift för utredaren bör vara att överväga om den statliga

museiverksamheten är strukturerad på ett sådant sätt att samverkan,

överblick och en samlad bedömning av resultat och resursbehov underlättas.

De nuvarande centrala museerna är huvudsaklingen verksamma inom något av

sakområdena kulturhistoria, naturvetenskap och konst. Detta faktum kan

tas till utgångspunkt för en förutsättningslös diskussion av alternativ

till centralmuseikretsens nuvarande organisatoriska struktur. Utredaren

bör kunna överväga organisationsmodeller som innebär förhållandevis

radikala förändringar i förhållande till dagens museistruktur, t.ex.

integrering av mindre specialmuseer i större museer eller gruppering av

museer under gemensamma styrelser.

En allmän utgångspunkt vid en bedömning av den organisatoriska formen för

museala grundfunktioner inom den statliga museisektorn bör vara att varje

museum inte nödvändigtvis behöver bedriva verksamhet inom alla delområden.

Konserveringsresurser, magasin och utställningslokaler, juridisk och

administrativ kompetens m.m. bör med fördel kunna utnyttjas gemensamt.

Som ett underlag för övervägandena rörande lämpliga

organisationsstrukturer bör utredaren göra en systematisk genomgång av

samtliga centrala museer och specialmuseer med statligt huvudmannaskap.

Särskilt angeläget är att klargöra om resurserna är rimligt fördelade i

förhållande till uppgifterna och om det förekommer dubblerande

ansvarsområden där kapacitet kan frigöras.

Statens förhållande till de lokala och regionala museerna bör noga

belysas. Dessa museer utgör basen i museiväsendet eftersom de kan uppnå

det nära samspel med människorna i det omgivande samhället som är

förutsättningen för en meningsfull museiverksamhet.

Ansvaret och finansieringen för de lokala museerna måste även i

fortsättningen förbli kommunernas angelägenhet, men viktigt är att de

ingår i ett fungerande samspel med de regionala och statliga museerna.

De regionala museerna, varmed främst avses länsmuseerna, har till uppgift

att dokumentera och sprida kunskap om regionens utveckling inom ett brett

kulturhistoriskt fält. Samtliga länsmuseer har vid sidan härav bestämda

funktioner inom kulturmiljövården. Vissa länsmuseer med konstsamlingar har

också en viktig roll i länets konstliv. Flera länsmuseer satsar på

ekologisk kunskapsspridning, därav några med utgångspunkt i permanenta

naturhistoriska samlingar. Länsmuseerna har således ansvarsfulla uppgifter

inom ett brett verksamhetsområde. Utredaren bör granska effekterna av

statens stöd till de regionala museerna och bedöma huruvida stödet i

nuvarande utformning främjar en ändamålsenlig avvägning mellan länsmuseets

olika ansvarsområden. Formerna för statens stöd till samtliga regionala

kulturinstitutioner kommer att övervägas av kommittén (dir. 1993:24) med

uppgift att se över kulturpolitikens inriktning. Utredaren bör, vad gäller

stödet till regionala museer, stå till kommitténs förfogande vid

behandlingen av dessa frågor.

Statens kulturråd fördelar det nuvarande statliga stödet till länsmuseerna

och utövar den tillsyn över verksamheten som följer av villkoren för

bidragsgivningen. Länsmuseerna ingår också i den statliga organisationen

för kulturmiljövård, där Riksantikvarieämbetet och statens historiska

museer är central myndighet. Bidraget till länsmuseerna lämnas bl.a. för

att de skall fullgöra uppgifter inom den statliga kulturmiljövården. Bland

annat därför bör utredaren överväga om ansvaret i förhållande till

museiväsendet är ändamålsenligt fördelat mellan Riksantikvarieämbetet och

Statens kulturråd.

På regional nivå samverkar länsmuseerna inom kulturmiljövården med

länsstyrelserna. Kulturmiljövårdens regionala organisation har därmed en

utformning som skiljer sig från andra jämförbara samhällsområden.

Utredaren bör värdera hur organisationen fungerar, bl.a. med tanke på om

roll- och ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsen och länsmuseet behöver

förtydligas. Utredaren bör, med beaktande av vad jag tidigare har anfört

om länsmuseernas övriga uppgifter, överväga om statsbidraget lämnas till

länsmuseerna under de former och på de villkor som är bäst ägnade att

främja en effektiv regional kulturmiljövård.

Utredaren bör beakta den fortsatta beredningen av HUR-utredningens

betänkande (SOU 1992:137) Arkeologi och Exploatering. Utredningen har

lämnat förslag om upphandling av arkeologiska utgrävningsuppdrag m.m. som

påverkar länsmuseernas möjligheter att förena en stödfunktion till

länsstyrelsen med egen arkeologisk uppdragsverksamhet.

Lämpligheten av att bibehålla Riksantikvarieämbetet och Statens historiska

museer i en gemensam myndighet kan lämpligen belysas i samband med

prövningen av den centrala museistrukturen.

I samband med genomgången av det regionala museistödet bör utredaren också

granska Statens kulturråds förslag om stöd till s.k. samverkansmuseer.

Förslaget innebär en fördelning av statligt kulturstöd till nya regionala

eller lokala museer och påverkar därför den totala insatsen på den

regionala nivån.

Utredaren bör även i övrigt granska Statens kulturråds uppgifter på

museiområdet och därvid överväga om statens behov av en tillsynsfunktion i

fråga om centrala och regionala museer och av övergripande museipolitisk

styrning bör tillgodoses i annan form än via Statens kulturråd.

Kulturrådets och de nuvarande ansvarsmuseernas delvis sammanfallande

roller bör därvid särskilt belysas.

Museerna uppvisar ett splittrat förhållande till forskningen.

Naturhistoriska riksmuseet bedriver en omfattande naturvetenskaplig

forskning. Generellt ingår det i museernas ansvar för samlingarna att

verka för att grundforskning bedrivs med utgångspunkt i dessa. Härutöver

har museerna behov av att forskning och metodutveckling bedrivs inom

sektorsspecifika områden som föremålsvård, museologi och museipedagogik

m.m. Synen på museernas konkreta uppgifter i forskningssammanhang skiftar

dock såväl hos museerna själva som hos universitet och forskningsråd. Det

råder således skilda uppfattningar bl.a. om huruvida museer själva skall

kunna utföra forskningsuppgifter eller enbart beställa och tillhandahålla

basmaterial för forskning. Utredaren bör diskutera dessa frågor med

berörda intressenter och redovisa sina slutsatser härav.

Det finns anledning att i detta sammanhang uppmärksamma de museer av

skilda slag som är anknutna till universiteten. En del av dessa har växt

fram som ett resultat av eller komplement till undervisning och forskning,

medan andra ursprungligen är donationer. Från universitetshåll har

framhållits att det finns betydande problem både beträffande museernas

roll i forskningen och vad gäller deras ställning i

universitetsorganisationen. Utredaren bör belysa dessa problem och föreslå

åtgärder.

Riksutställningar har sedan 1960-talet utgjort en central resurs för

produktion och distribution av vandringsutställningar samt rådgivning i

utställningsfrågor. Riksutställningar har under årens lopp utvecklat en

teknisk och pedagogisk kompetens som kunnat utnyttjas inte bara av

museerna utan också inom andra delar av kultur- och samhällslivet, där

utställningen fått en ökad användning som medium för förmedling av

kunskap, information och upplevelse. Samtidigt har såväl de centrala

museerna som länsmuseerna fått breddade uppgifter, vilket gjort det

naturligt för dem att själva i viss utsträckning producera

vandringsutställningar och även öka sina medietekniska kunskaper. Därmed

har en viss oklarhet uppstått om ansvarsfördelningen i berörda hänseenden.

Utredaren bör analysera Riksutställningars verksamhet och dess betydelse

för olika avnämare. Därvid bör klargöras vilka uppgifter som är unika för

Riksutställningar och därför även i fortsättningen bör fullgöras centralt

och vilka uppgifter som lika väl kan fullgöras av avnämarna själva.

Utredaren bör även diskutera förutsättningarna för att göra

Riksutställningars verksamhet ekonomiskt självbärande.

Det bör vidare vara en uppgift för utredaren att överväga i vad mån

staten, utöver sitt nuvarande ekonomiska ansvar för centrala och regionala

museer samt ett antal specialmuseer av nationell betydelse, i framtiden

har anledning att binda resurser vid riktade bidrag till icke-statliga

specialmuseer eller grupper av sådana museer. Övervägandena bör omfatta

såväl befintliga stödformer som framförda förslag till nya bidragsändamål.

Utredaren bör härutöver kunna föreslå de förändringar i strukturellt eller

övrigt hänseende som utredningsarbetet ger anledning till.

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samråd med Statens kulturråd, de

centrala museerna, Riksantikvarieämbetet, Riksutställningar, länsmuseerna

och övriga berörda instanser. Utredaren bör även samråda med kommittén

(dir. 1993:24) med uppgift att se över kulturpolitikens inriktning. Vidare

bör utredaren fortlöpande informera berörda huvudorganisationer och i

förekommande fall annan berörd central arbetstagarorganisation, med vilken

staten har eller brukar ha avtal om löner och andra anställningsvillkor,

och bereda dem tillfälle att framföra synpunkter.

Utredaren bör beakta vad som anförs i regeringens direktiv (dir. 1984:5)

till kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning samt (dir. 1992:50) om att redovisa verksamhetens

regionalpolitiska konsekvenser. Jag vill i detta sammanhang understryka

att den samhällsekonomiska situationen för lång tid framåt innebär att nya

offentliga åtaganden inom kulturområdet endast kan ske genom motsvarande

neddragningar och omprioriteringar.

Utredaren bör redovisa resultatet av sitt arbete före utgången av mars

1994.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar mig

att tillkalla en särskild utredare * omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) * med uppdrag att göra en översyn av mål- och strukturfrågor

m.m. inom det statliga och statsunderstödda museiväsendet,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag

att kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Kulturdepartementet)

1 Prop. 1974:28 om den statliga kulturpolitiken, bet. 1974:KrU15, rskr.

1974:248; prop. 1975:20 om den statliga kulturpolitiken 2, bet.

1975:KrU12, rskr. 1975:201; prop. 1975/76:135 om den statliga

kulturpolitiken 3, bet. 1975/76:KrU35, rskr. 1975/76:355; prop.

1976/77:100 (bil. 12 s. 166-171), bet. 1976/77:KrU37, rskr. 1976/77:218;

prop. 1979/80:134 om organisation av verksamheten vid Musikaliska

akademiens bibliotek, Musikmuseet och Svenskt musikhistoriskt arkiv, bet.

1979/80:KrU31, rskr. 1979/80:312; prop. 1986/87:97 om de centrala

museernas uppgifter och ansvar, bet. 1986/87:KrU21, rskr. 1986/87:342;

prop. 1989/90:100 (bil. 10 s. 53-62), bet. 1989/90:KrU21, rskr.