Dir. 1993:35

Översyn av bilstödet till handikappade

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1993-03-18

Mitt förslag

Bakgrund

Utredningsuppdraget

Hemställan

Beslut

Dir. 1993:35

Beslut vid regeringssammanträde 1993-03-18

Chefen för Socialdepartementet, statsrådet B. Westerberg, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att göra en

utvärdering och översyn av bilstödet till handikappade. Finner utredaren

att förändringar av bilstödet är motiverade skall han föreslå olika

åtgärder för att få till stånd ett väl fungerande system för bilstöd.

Bakgrund

Handikappolitiken syftar till att de allmänpolitiska målen förverkligas

även för personer med funktionshinder. Samhället skall göras

tillgängligt för alla. Detta gäller i princip alla delar av samhället,

t.ex. utformningen av bostads- och arbetsmiljö, kollektiva färdmedel,

informations- och utbildningsinsatser.

Samhällsutvecklingen med sin generella välfärdspolitik i kombination med

olika riktade handikappåtgärder har under de senaste årtiondena avsevärt

förbättrat levnadsvillkoren för personer med funktionshinder. Den miljö relaterade synen på handikapp som nu allmänt tillämpas har också

bidragit till förändringarna i samhället när det gäller levnadsvillkoren

för personer med funktionshinder.

Samhällets insatser för funktionshindrade som har svårt att förflytta

sig går bl.a. ut på att öka tillgängligheten inom kollektivtrafiken, att

tillhandahålla färdtjänst och att ge bidrag till inköp av bil.

Kollektivtrafiken skall vara basen i trafikförsörjningen även för

funktionshindrade och färdtjänsten ett komplement till de allmänna

kommunikationerna. Färdtjänsten har stor betydelse för

funktionshindrades möjligheter till ett självständigt liv och till

kontakter med andra. Den egna bilen ger dock större möjligheter till ett

oberoende liv. Tillgång till bil innebär inte bara att funktions hindrades möjligheter att delta i arbetslivet förbättras utan bidrar

också i övrigt till att funktionshindrade kan leva ett aktivt och

självständigt liv.

Ett förbättrat bilstöd för handikappade infördes den 1 oktober 1988. Då

trädde lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till

handikappade och förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade i

kraft. Samtidigt fördes administrationen av bilstödet över från

länsarbetsnämnderna till de allmänna försäkringskassorna med

Riksförsäkringsverket (RFV) som tillsynsmyndighet över verksamheten. Det

förbättrade bilstödet ersatte samtidigt vissa skatteförmåner, som

tidigare kunde beviljas för handikappfordon. Det nu gällande bilstödet

grundas på förslagen i propositionen (prop. 1987/88:99) om förbättrat

bilstöd till handikappade (bet. 1987/88:SfU23, rskr. 1987/88:300).

Målgruppen för bilstödet är personer som på grund av varaktiga funk tionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand

eller anlita allmänna kommunikationer.

Bilstöd lämnas i form av bidrag för inköp och anpassning av motorfordon.

Enligt förordningen om bilstöd till handikappade lämnas bidrag:

1. Till handikappad som är under 65 år och är beroende av ett sådant

fordon som avses i 3 § förordningen för att genom arbete få sin försörj ning eller ett väsentligt tillskott till sin försörjning eller för att

genomgå yrkesinriktad utbildning eller genomgå yrkesinriktad

rehabilitering under vilken han eller hon får utbildningsbidrag,

2. till handikappad som är under 65 år och, efter att ha beviljats

bidrag enligt 1, har lämnat arbetsmarknaden med förtidspension eller har

beviljats sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, eller

3. till annan handikappad än som avses i 1 eller 2 och som fyllt 18 men

inte 50 år,

4. till handikappad förälder med barn under 18 år eller

5. till förälder med handikappat barn, under förutsättning att föräldern

sammanbor med barnet och har behov av ett fordon för förflyttning till sammans med barnet.

När det gäller grupperna 3, 4 och 5 är en ytterligare förutsättning för

bilstöd att den stödberättigade själv skall bruka bilen som förare.

En av grundförutsättningarna för att bilstöd skall kunna lämnas är att

personen ifråga har ett varaktigt funktionshinder. Ett annat

grundläggande villkor är att det är själva funktionshindret som ger

upphov till väsentliga förflyttningssvårigheter. Det kan enligt

propositionen om förbättrat bilstöd till handikappade "bl.a. gälla

personer som vid förflyttning är beroende av olika hjälpmedel, t.ex.

rullstol, bockar eller käppar. Väsentliga förflyttningssvårigheter kan

även föreligga vid tillstånd av svåra astmatiska besvär eller vid andra

liknande allvarliga tillstånd".

Bilstöd för anskaffning av motorfordon kan lämnas i form av grundbidrag

och anskaffningsbidrag. Grundbidrag lämnas till alla som beviljas

bilstöd, medan anskaffningsbidraget är inkomstprövat. Bidragen kan

enligt huvudregeln lämnas vart sjunde år. Den 1 juli 1991 höjdes

grundbidraget samtidigt som anskaffningsbidraget och inkomstgränserna

vid fastställandet av anskaffningsbidraget justerades uppåt.

Grundbidraget för anskaffning av bil uppgår för närvarande till högst

60000 kr för personer som tillhör grupp 1, 2 eller 3 och högst 30000

kr för dem som tillhör grupp 4 eller 5. Grundbidrag kan också lämnas vid

köp av motorcykel eller moped. Högsta belopp är då 12000 kr respektive

3000 kr. Anskaffningsbidraget uppgår maximalt till 40000 kr vid årsin komst som understiger 88000 kr och sjunker därefter för att helt

upphöra vid inkomster över 159999 kr. Grundbidrag och anskaffnings bidrag får tillsammans överstiga bilens anskaffningskostnad med högst

35000 kr.

Utöver grundbidrag och anskaffningsbidrag kan också anpassningsbidrag

lämnas med det belopp som motsvarar kostnaden för sådan ändring av eller

anordning på fordonet som behövs för att den handikappade skall kunna

bruka det och som är lämplig med hänsyn till fordonets ålder och skick.

Under den period som förflutit sedan stödet infördes har drygt 14000

personer beviljats bilstöd.

RFV har genom sin tillsynsverksamhet följt utvecklingen när det gäller

bilstödet. I rapporten Bilstödet till handikappade - uppföljning av

utvecklingen avseende personkretsen m.m. (RFV anser 1990:4) konstaterar

RFV att avslagsfrekvensen är hög och att det finns stora skillnader i

tillämpningen av bestämmelserna kassorna emellan. RFV har också gjort en

analys av rättsläget i rapporten Bilstöd till handikappade (RFV anser

1991:1). Vidare har RFV den 24 september 1992 till regeringen överläm nat en fördjupad uppföljningsrapport om försäkringskassornas tillämpning

och handläggning av bilstödets regelsystem. Av denna framgår, att det

finns behov av vissa kompletteringar och förtydliganden av bestämmelser na om bilstöd. RFV har därför för avsikt att göra en översyn av det

tidigare utgivna allmänna rådet (1988:15) Bilstöd till handikappade.

Under hösten 1992 påbörjade RFV arbetet med ytterligare en

rättslägesanalys rörande bilstöd.

Bilstödet har behandlats i flera motioner till riksdagen. Motionerna har

bl.a. gällt frågor om personkretsen för stödet, handläggningstider och

försäkringskassornas tillämpning av bilstödsreglerna. Under årets

riksmöte har flera motioner avlämnats som behandlar frågan om

armamputerades möjligheter att erhålla bilstöd.

Riksdagen har gett regeringen till känna (bet. 1990/91:SoU1, rskr.

1990/91:4) att regeringen i lämpligt sammanhang borde överväga möjlig heterna till en utvidgning av personkretsen. Med hänvisning till

tillkännagivandet uppdrog regeringen åt RFV i september 1991 att göra en

utredning om konsekvenserna av en utvidgning av personkretsen vad gäller

5 § punkten 3 i förordningen om bilstöd till handikappade. Av

utredningen skulle framgå de förväntade effekterna i fråga om dels

personkretsens storlek, dels statens kostnader för bilstödet, om den

nuvarande 50-årsgränsen ersattes av en 65-årsgräns när det gäller den

tidigare under punkt 3 nämnda gruppen. I sin redovisning bedömde RFV att

ca 10500 personer i åldern 50-64 år skulle bli berättigade till bilstöd

vid en sådan förändring av åldersgränsen. Den totala kostnadsökningen

skulle enligt RFV uppgå till 1 175 miljoner kronor beräknat för en

sjuårsperiod. I årets budgetproposition (1992/93:100 bil. 6) gör

regeringen bedömningen att det av statsfinansiella skäl i nuläget inte

är möjligt att utvidga personkretsen genom

att den nuvarande 50-årsgränsen ersätts av en gräns vid 65 år.

Utredningsuppdraget

Det har nu gått drygt fyra år sedan det nuvarande bilstödet infördes.

Jag anser därför tiden mogen för en utvärdering och översyn av bilstödet

till handikappade. Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med

uppgift att genomföra en sådan översyn och - om den särskilde utredaren

finner det motiverat - lämna förslag till förändringar för att få till

stånd ett väl fungerande system för bilstödet.

Vid RFV:s uppföljning har framkommit att det fortfarande finns stora

skillnader mellan försäkringskassornas sätt att bedöma rätten till

bilstöd. De genomgående problemen har varit att tolka begreppet

väsentliga förflyttningssvårigheter och att bedöma om och i vilken

omfattning anpassningsbidrag skall lämnas.

Från flera håll hävdas att tolkningen av begreppet förflyttningssvårig heter har missgynnat personer med andra funktionshinder än de traditio nella när det gäller möjligheten att få bilstöd. Sålunda får personer

som är armsvaga och armamputerade för närvarande inte bilstöd även om de

har förflyttningssvårigheter. Den särskilde utredaren bör mot denna

bakgrund överväga innebörden ochtillämpningen avbegreppetväsentliga

förflyttningssvårigheter. Övervägandena bör inbegripa den enskildes

samlade behov av förflyttningar. Utredaren bör även i övrigt analysera

eventuella skillnader mellan olika handikappgrupper när det gäller

möjligheterna att få bilstöd och föreslå åtgärder för att minska

obefogade skillnader. Dessutom bör utredaren överväga om risker för

allvarliga försämringar av skador bör vägas in vid bedömningen av om

någon har väsentliga förflyttningssvårigheter.

RFV har i sin uppföljningsrapport den 24 september 1992 ansett att för säkringskassorna har varit för generösa med att bevilja

anpassningsbidrag när de väl har beviljat bilstöd. Anpassningsbidrag

lämnas för hela kostnaden för de ändringar och extrautrustningar som är

nödvändiga för att en person med funktionshinder skall kunna använda sin

bil. Anpassningen kan vara av två slag. Det kan vara dels basanpassning,

dvs. sådan extrautrustning som en bil kan levereras med direkt från

fabrik och som kostar extra utöver bilens grundpris, dels speciell

anpassning, som inte görs på bilfabrik. Det har vid RFV:s uppföljning

framkommit att många försäkringskassor har problem med att bedöma om den

sökande har rätt till anpassningsbidrag och vilken anpassning som behövs

för att fordonet skall kunna användas. Den särskilde utredaren bör

kartlägga de problem som sammanhänger med anpassningsbidraget.

Utredaren bör vidare se över bidragets konstruktion och pröva om det

finns skäl att ändra denna i något avseende. Av en del försäkringskassor

och handikapporganisationer har väckts frågan om bilstöd inte skulle

kunna lämnas i form av enbart anpassningsbidrag i de fall villkoren för

bilstöd inte är uppfyllda fullt ut. Om utredaren finner att det finns

skäl att ändra bilstödets konstruktion bör effekterna i fråga om

storleken av personkretsen beräknas och redovisas.

När det gäller den allmänna kritiken mot att det finns betydande

skillnader i tillämpningen av bestämmelserna om bilstöd mellan

försäkringskassorna har den frågan också behandlats av RFV i olika

sammanhang. Enligt RFV:s uppföljningsrapport den 24 september 1992 anser

försäkringskassorna att det är svårt att läsa ut praxis ur domar från

Försäkringsöverdomstolen. Det är angeläget att den särskilde utredaren

analyserar dessa skillnader och prövar om det krävs åtgärder för att

minska dem.

De bilstödsregler som infördes den 1 oktober 1988 innebar att föräldrar

med funktionshindrade barn för första gången fick möjligheter att få

statligt ekonomiskt stöd till inköp och anpassning av bil. Sedan dess

har bilstöd beviljats till ca 2800 familjer. Den särskilde utredaren

bör kartlägga och analysera hur bilstödet har fungerat för familjer med

funktionshindrade barn och pröva behovet av eventuella förändringar av

reglerna. En fråga som härvid speciellt bör uppmärksammas är situationen

för familjer med flera funktionshindrade barn.

Det bör stå den särskilde utredaren fritt att också ta upp andra frågor

om bilstöd än dem jag nu redogjort för.

Utredningen bör innehålla väl genomarbetade kostnadsberäkningar. Vidare

bör prioriteringar göras mellan de olika förslag som den särskilde

utredaren lägger fram.

Den särskilde utredaren bör pröva möjligheterna att finansiera

eventuella förslag som innebär utökade kostnader genom rationaliseringar

inom andra delar av bilstödet.

För arbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och

särskilda utredare angående beaktande av EG-aspekter i

utredningsverksamheten (dir. 1988:43).

Utredningsarbetet bör vara avslutat senast den 31 december 1993.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för Socialdepartementet

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) - med uppdrag att se över frågan om bilstödet till

handikappade,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att kostnaderna skall belasta femte huvudtitelns

anslag Utredningar, m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Socialdepartementet)