Dir. 1993:7

Begränsning av användningen av personnummer

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1993-02-04

Mitt förslag

Folkbokföringsnummer blev personnummer

Användningen av personnummer

Fördelar och nackdelar med personnummer

Data- och offentlighetskommitténs förslag år 1987

Nuvarande begränsningar i användningen av per sonnummer

Utredningsbehovet och utgångspunkter för utredningsarbetet

Ramarna för utredningsarbetet

Hemställan

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Beslut

Dir 1993:7

Beslut vid regeringssammanträde 1993-02-04

Statsrådet Laurén anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppdrag att utreda

frågan om en begränsad användning av personnummer.

Folkbokföringsnummer blev personnummer

Redan år 1947 infördes i Sverige ett system med födelsenummer. Syftet

var framför allt att tillgodose behovet av ett mera entydigt,

lättillgängligt och lätthanterligt hjälpmedel för identifiering av

personer än personnamnet. Födelsenumret sammanfördes med uppgift om

födelsetiden till ett niosiffrig t nummer som användes som

identitetsbeteckning. Detta nummer kallades vanligen

folkbokföringsnummer. Folkbokföringsnumret utnyttjades som hjälpmedel

vid identifiering bl.a. i folkbokföringen, befolknings- och

socialstatistiken och vid samsorteringen av deklarationsblanketter och

löneuppgifter.

Till folkbokföringsnumret lades år 1968 en s.k. kontrollsiffra för att

man skulle få möjlighet att kontrollera numrets riktighet med hjälp av

ADB. I samband därmed gavs numret beteckningen personnummer.

Enligt 18 § folkbokföringslagen (1991:481) fastställs ett personnummer

som identitetsbeteckning för varje folkbokförd person. Person nummer

tilldelas av skattemyndigheten. I första hand skall personnummer

fastställas av skattemyndigheten när ett barn vid sin födelse

folkbokförs i länet. Skattemyndigheten skall vidare fastställa

personnummer i andra sammanhang då en person som saknar sådant nummer

folkbokförs av myndigheten. Enligt vissa författningar fastställs också

personnummer för personer som inte är folkbokförda. Detta görs enligt 34

§ tredje stycket folkbokföringslagen av den skattemyndighet som bestäms

av regeringen eller den myndighet som regeringen förordnar.

Personnumret anger en persons födelsetid, födelsenummer och

kontrollsiffra. Födelsetiden anges med sex siffror, två för året, två

för månaden och två för dagen i nu nämnd ordning. Födelsenumret består

av tre siffror och ä r udda för män och jämnt för kvinnor. Personnumret

avslutas med en kontrollsiffra. Mellan födelsetiden och födelsenumret

sätts ett bindestreck som byts ut mot ett plustecken när en person

fyller 100 år.

Användningen av personnummer

Personnumret används framför allt som hjälpmedel vid identifiering av

personer. Det är också vanligt att personnumret används som sö kbegrepp

i ADB-stödda personregister och som koppling när man genom s.k.

samkörning skall sambearbeta flera personregister t.ex. vid framtagning

av statistik.

Förutom att personnumren utnyttjas i folkbokföringen förekommer en

omfattande användning av personnummer också inom hela den övriga

offentliga sektorn, t.ex. inom rättsväsendet, försvaret,

skatteförvaltningen, hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Även inom

de n enskilda sektorn används personnummer i betydande omfattning.

Ett flertal författningar innehåller regler om att personnummer skall

eller bör anges i inlagor till myndigheter. I andra sammanhang inom

såväl den offentliga som den enskilda sektorn kan krav på personnummer

grundas på avtal av olika slag. Det förekommer inte sällan att den som

beställer en vara eller tjänst krävs på uppgift om sitt personnummer.

Den enskildes möjlighet att avstå från att uppge sitt personnummer är i

pra ktiken ofta begränsad, om han vill ha varan eller tjänsten.

Som ett resultat av att personnummer skall lämnas till myndigheter,

företag m.fl. förekommer sådana uppgifter i ett stort antal ADB-register

både inom den offentliga och enskilda sektor n.

Inom den offentliga sektorn förs register med personnummer över t.ex.

elever, anställda, skattskyldiga, fastighetsägare, vissa funkt ionärer i

aktiebolag, bilägare, körkortsinnehavare, dömda till påföljd, patienter,

blodgivare och elabonnenter.

Inom den enskilda sektorn förs register med personnummer över t.ex.

anställda, köpare, prenumeranter, gäldenärer, försäkringstagare,

hyresgäster, leverantörer, kontokortsinnehavare och föreningsmedlemmar.

I kreditupplysningsverksamhet förs sådana register över större delen av

befolkningen.

Fördelar och nackdelar med personnummer

Användningen av personnummer innebär både fördelar och nackdelar.

Den största fördelen består i att personnumret är ett enhetligt och för

varje person unikt identifikationsbegrepp. Personnumret är alltså ett

hjälpmedel när det gäller att förebygga förväxlingar av uppgifter om

personer, vilket är av betydelse från bl.a. rättssäkerhetssynpunkt. I

den meningen innebär personnumret ett skydd för den personliga

integriteten. En förd el är också att personnumret underlättar för

individen att få rätt bidrag, t.ex. pensioner och bostadsbidrag samt att

rätt skatt debiteras.

I allmänhet torde användningen av personnummer också bidra till att öka

möjligheterna och minska kostnaderna för forskning och framtagning av

statistik och annat underlag inför olika beslut. För s.k. longitudinell

forskning är det ofta en förutsättning att man kan använda personnummer

för att följa personers förhållanden under en längre tid. Dessutom

minskas kostnaderna för administrationen av personregistren, något som i

sin tur är ägnat att medföra lägre kostnader även för den enskilde.

Användningen av personnummer är vidare i praktiken en nödvändig

förutsättning för sådana förenklingar för medborgarna som beslutas t.ex.

be träffande deklarationsförfarandet.

En annan fördel med ett informationsbärande nummer är att det är lätt

att komma ihåg.

Användningen av personnummer innebär emellertid också nackdelar. Den

kanske största nackdelen är att personnumret kan kom ma att användas på

ett sätt som medför otillbörligt intrång i den personliga integriteten,

t.ex. genom att personnumret på ett enkel t sätt kan användas som

kopplingsnyckel för samkörning av flera personregister, vilket skapar

möjligheter till kontroll av den enski lde individen i olika hänseenden.

Redan blotta möjligheterna till detta vållar oro hos många människor.

Den enskilde kan också uppfatta det som en nackdel att personnumret är

informationsbärande, t.ex. att ålder framgår av personnumret.

Vidare kan personnumret inbjuda till övertro på dess tillförlitlighet

som enda identifikationsbegrepp. Man kan felaktigt tro att en kontr oll

av identiteten inte behöver göras också med t.ex. namn, adress och

födelseort. I detta sammanhang bör man hålla i minnet att det trots

kontrollsiffran i personnumret finns mycket begränsade möjligheter att

vid databehandling upptäcka felaktiga, men formellt rimliga

personnummer. Den omfattande användningen av personnummer medför också

betydande risker för integritetsintrång när någon avsiktligt utnyttjar

någon annans personnummer i sina kontakter med myndigheter och företag.

Data- och offentlighetskommitténs förslag år 1987

Mot bakgrund av kritiken mot den utbredda användningen av personnummer

och den oro som många kände inför en onödig användning av per sonnummer

tillsattes år 1984 en kommitté med uppdrag att utreda användningen av

personnummer i samhället.

Kommittén, som tog namnet Data- och offentlighetskommittén (DOK),

lämnade i juli 1987 delbetänkandet (SOU 1987:31) Integritetsskyddet i

informationssamhället 4. Personregistrering och användning av

personnummer.

I betänkandet anförde DOK att personnumret kommit att brukas i vitt

skilda sammanhang vilket skapat en hel del irritation hos allmän heten.

Enligt DOK föreföll det som om personnumret ibland har använts

slentrianmässigt och oöverlagt i sammanhang där det är tvivela ktigt om

det fyller någon som helst funktion. DOK menade emellertid att det inte

finns skäl att betrakta personnumret som sådant som integritets

kränkande. Det kan däremot användas på ett sätt som medför ökad risk för

integritetskränkningar. DOK fann att ett generellt avskaffa nde av

personnumret inte skulle undanröja de integritetsrisker som är

förknippade med personregistreringen i samhället. Det var enli gt DOK

däremot givet att såväl ett avskaffande som en begränsning av

användningen av personnummer, under en övergångsperiod, kan med föra

både betydande kostnader och risker för förväxlingar och rättsförluster.

DOK fann det också sannolikt att den s ervice i form av automatiska

aviseringar till den enskilde i olika sammanhang, t.ex. i samband med

flyttning och för iakttagande av tidsfrister, även på sikt skulle bli

mindre tillförlitlig.

Mot bakgrund av sina överväganden lämnade DOK två alternativa förslag

till åtgärder för att åstadkomma en reglering och begränsning av

användningen av personnummer i personregister.

Det ena förslaget, en ny särskild lag, innebar att personnummer endast

skulle få användas under vissa angivna förutsättningar, nämligen vid

medgivande från den registrerade, stöd i lag eller förordning eller -- i

vissa fall -- vid uppgiftsskyldighet eller tillstånd av

Datainspektionen.

Det andra förslaget, kompletteringsförslaget, var inte utformat som ett

förbud mot att registrera personnummer utan i stället skulle

Datainspektionen övervaka användningen av personnummer i samband med

såväl tillståndsgivning som tillsyn. Även de registeransvariga skulle

bli skyldiga att visa återhållsamhet när det gällde att använda

personnummer.

Kommittén tog inte ställning till vilket av de alternativa förslagen som

borde genomföras. Tre av kommitténs ledamöter angav emellertid i ett

särskilt yttrande att de förordade lösning med en särskild lag framför

kompletteringsförslaget.

Remissbehandlingen av betänkandet visade att en övervägande majoritet av

de remissinstanser som ställde sig bakom något av DOK:s för slag

förordade kompletteringsförslaget. Flera remissinstanser påtalade att

den föreslagna särskilda lagen förutsattes medge undantag i mycket stor

omfattning på en rad olika områden varför man inte kunde tala om något

förbud mot användningen av personnummer. Åtskilliga re missinstanser

anmärkte också särskilt på kravet i den huvudregel som enligt förslaget

skulle gälla, dvs. att användningen av personn ummer skall grunda sig på

samtycke från den registrerade. Detta krav skulle enligt instanserna

inte få så stor betydelse eftersom nå gon valfrihet för den enskilde i

många fall rent faktiskt inte kommer att finnas.

Den dåvarande justitieministern uttalade i prop. 1990/91:60 om

offentlighet, integritet och ADB att hon i likhet med de allra flesta

remissinstanserna förordade en komplettering av datalagen (1973:289).

Departementschefen deklarerade att ett genomförande av

kompletteringsförslaget inte behövde resultera i ett lägre

integritetsskydd än alternativet med en helt ny lag. Hon fann vidare att

kompletteringsförslaget hade de förde larna att det var mindre

resurskrävande och att det i större utsträckning än förslaget om en

särskild lag medgav en successiv anpassning till en begränsad användning

av personnummer.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen lät Konstitutionsutskottet

Lagrådet yttra sig över det förslag till särskild lag som DOK l agt

fram. Utskottet fann i sitt betänkande 1990/91:KU11 att även efter de

ändringar som Lagrådet föreslagit led förslaget till lag om användning

av personnummer i allt väsentligt av allvarliga brister, som påtalats i

remissbehandlingen. Utskottet tillade att utöve r vad som antecknats i

propositionen hade krit iken från några remissinstanser även gått ut på

att effekterna av den föreslagna lagen inte i tillräcklig grad hade

utretts och anal yserats och att förslagets konsekvenser var svåra att

överblicka. Flera instanser, anförde utskottet, befarade att förslaget

skulle medföra betydande kostnader, risk för personförväxlingar och

sämre service till allmänheten. -- I likhet med regeringen förordade ut

skottet en komplettering av datalagen. Utskottet fann emellertid att

regeringens förslag inte helt tillgodosåg de kr av på restriktivitet som

bör ställas på användningen av personnummer i ADB-register och utskottet

förordade därför en annan lydelse än den regeringen föreslagit.

Riksdagen följde utskottets förslag. En minoritet av

konstitutionsutskottet (m, fp och c) avstyrkte i en reservation

regeringens förslag och anförde att det förslag till lag om användning

av personnummer som DOK lagt fram borde antas av riksdagen i den lydelse

som det fått efter Lagrådets granskning.

Nuvarande begränsningar i användningen av per sonnummer

Det kan sägas att det är lätt att ta reda på någon annans personnummer.

Den som vill kontrollera sitt personnummer eller ta reda på någon annans

personnummer kan som regel få uppgift om numret genom att vända sig till

en myndighet inom folkbokföringen, dvs. skatte myndigheten. Uppgift om

personnummer på hela eller delar av befolkningen kan man i princip också

få från det ADB-baserade statliga p erson- och adressregistret (SPAR).

Sedan den 1 januari 1992 finns alltså en särskild reglering för a

nvändningen av personnummer i 7 § andra stycket datalagen. Enligt

bestämmelsen får personnummer registreras i dataregister endast om det

är klart motiverat med hänsyn till registrets ändamål, vikten av en

säker identifiering eller av annat beaktansvärt skäl. De förteckningar

över personregister som skall finnas enligt 7 a § datalagen skall

innehålla uppgift om huruvida personnummer finns i registren.

Personnummer skall inte utan särskilda skäl få användas på

datautskrifter.

Sedan regleringen trädde i kraft har Datainspektionen som första instans

avgjort ett antal ärenden där frågor om användning av personnummer varit

aktuella. Inspek tionens ställningstaganden kan sammanfattas enligt

följande.

* Personnummer får användas när den registeransvarige enligt författning

eller myndighetsbeslut är skyldig att lämna ut personuppgif ter till en

myndighet.

* Den som planerar att byta ut sitt registersystem kan i vissa fall av

kostnadsskäl tillfälligt få fortsätta att använda personnummer i det

gamla systemet -- även om det inte finns andra skäl för att få använda

personnummer.

* Personnummer får inte användas för att uppdatera register som inte är

så omfattande att kostnader och service vållar stora problem.

* Personnummer får användas där kravet på säker identifiering är

särskilt framträdande på grund av de följder en personförväxling kan få.

* Datainspektionen har i två fall avslagit begäran att få använda

personnummer i s.k. branschregister.

* I direktreklam får enligt Datainspektionen personnummer tills vidare

användas vid s.k. bortmatchning. Däremot tillåts normalt inte

personnummer i datautskrifter för direktreklam.

* Postverket sökte och fick tillstånd för att registrera

adressändringar. Registret skulle användas för att söka fram,

kontrollera och rätta ändrade adresser. Posten fick registrera

personnummer eftersom regeringen kan föreskriva att SPAR-registret får

hämta uppgifter från Posten. Då behövs personnummer som

kopplingsbegrepp.

* Datainspektionens styrelse har beträffande kundnummer i

försäkringsregister uttalat sig för följande huvudinriktning: I

normalfallet bör personnummer endast få användas för att identifie ra en

person. Personnummer bör därför inte användas som kundnummer,

fakturanummer, diarienummer, försäkringsnummer och liknande.

Bestämmelser i övrigt till skydd mot otillbörligt intrång i den

enskildes integritet finns bl.a. i sekretesslagen (1980:100) och

datalagen.

I 7 kap. 15 § sekretesslagen finns visserligen föreskrifter om s.k.

folkbokföringssekretess. Denna torde dock endast i undantagsfall omfatta

uppgifter om personnummer.

Utredningsbehovet och utgångspunkter för utredningsarbetet

Efter samråd med chefen för Finansdepartementet vill jag anföra

följande.

För de enskilda människorna är det av stor betydelse att skyddet för

deras personliga integritet är gott. I vårt land ges ett sådant skydd i

en rad olika lagar, t.ex. i brottsbalkens ansvarsbestämmelser om brott

mot person, rättegångsbalkens regler om processuella tvångsmedel,

skadeståndslagens föres krifter om ersättning för ideell skada och

sekretesslagens bestämmelser till skydd för enskilds personliga

förhållanden. En särskild lag som tar sikte på just integritetsskyddet

är datalagen, som reglerar användningen av personuppgifter med hjälp av

ADB.

Integritetsskyddet är inte statiskt utan måste påverkas av ändrade

samhällsförhållanden. Det är då angeläget att se till att den skyddsnivå

som finns i dag inte sänks utan tvärtom höjs i den utsträckning som är

möjlig. Det är mot denna bakgrund man skall se att frågor som rör

enskildas integritetsskydd redan behandlas i flera utredningar, såsom

Datalagsutredningen (Ju 1989:02), Avise ringsutredningen (Fi 1992:12)

samt Rättssäkerhetskommittén. Vidare kan nämnas att Utredningen om

översyn av kreditupplysningslagen ( Ju 1991:06) har till uppgift att

bl.a. utreda hur intresset av en effektiv kreditupplysningslag kan

främjas utan att kravet på perso nlig integritet och sekretess träds för

när. Kommittén om ideell skada (Ju 1989:01) har i ett delbetänkande (SOU

199 2:84) behandlat frågor om ersättning vid vissa integritetskränkande

brott. Datastraffrättsutredningen (Ju 1989:04) har nyligen överl ämnat

sitt betänkande (SOU 1992:10) Information och den nya

informationsteknologin där en rad förändringar föreslås i brottsbalken

och i rättegångsbalken, många av dem med sikte på ett förstärkt

integritetsskydd.

Samtidigt går det inte att se bort från att integritetsskyddsintresset

kan stå i viss motsättning till andra viktiga värden i vårt

samhällsskick. Jag tänker då bl.a . på tryckfriheten och

offentlighetsprincipen, som båda är långtgående hos oss och bidrar till

att det svenska integritetsskyddet vi d en internationell jämförelse kan

te sig begränsat. Särskild försiktighet brukar i vårt land iakttas när

det gäller att utöka integ ritetsskyddet genom begränsningar av

yttrandefriheten och sekretessbestämmelser. Det är desto mera angeläget

att ta till vara möjlig heter att öka skyddet för den enskildes

personliga integritet vilka inte påverkar grundläggande principer av det

slag som jag nyss nämnde.

En sådan fråga som rör enskildas integritetsskydd är den om användningen

av personnummer. Ett steg i riktning mot ökad restriktivite t har tagits

genom den nya regleringen av personnummeranvändningen som införts i

datalagen. Min uppfattning är emellertid att denna inte går tillräckligt

långt utan att man bör söka begränsa användningen på ett mera kraftfullt

sätt än så. En möjlighet som därvid ä r näraliggande är att gå vidare

med den lösning som DOK presenterade och som bestod i en särskild lag.

En sådan lösning har stora fördelar jämfört med nuvarande ordning genom

att den på ett mera uttryckligt sätt inskränker

personnummeranvändningen. Jag är dock medveten om att även den lösningen

kritiserats som alltför litet långtgående. Det kan därför finnas skäl

att se om man kan gå längre och verkligen få till stånd en mera radikal

förändring. Lagstiftning är säkert en ofrånkomlig åtgärd om man skall

åstadkomma förändringar, men också andra medel kan vara verksamma för

syftet. Jag tänker då bl .a. på möjligheten att genom s.k. kryptering

ersätta personnumret med ett tal vars närmare innebörd endast kan

klargöras av en annan sifferkombination, en s.k. krypteringsnyckel. Det

finns också mycket som talar för att dagens omfattande användning av

personnummer i ADB-systemen till stor del har sin grund enbart i

systemtekniska överväganden utan tanke på integritetsaspekterna.

Möjligheterna att använda andra systemtekniska lösningar måste prövas.

Begränsningar av personnummeranvändningen bör ske inom både den

offentliga och den privata sektorn. Hotet mot den enskildes personliga

integritet i ADB-sammanhang torde vara särskilt beaktans värt när det

gäller olika organ inom det allmänna, samtidigt som det för

statsmakterna bör vara speciellt näraliggande att inskränka

personnummeranvändningen där. Å andra sidan kan användningen av

personnummer vara särskilt motiverad bl.a. av rättssäkerhetsskäl in om

delar av den offentliga verksamheten, t.ex. beskattningen och viktiga

delar av rättsvården.

Jag anser därför a tt en översyn av personnummeranvändningen bör

genomföras och att den bör göras förutsättningslöst utifrån syftet att

påtagligt begrä nsa användningen av personnummer i olika sammanhang i

samhället. Inriktningen bör vara att personnummer skall få användas bara

där t illräckligt starka skäl motiverar det. Uppdraget bör ges till en

särskild utredare.

Data- och offentlighetskommittén gjorde en grundlig kartläggning av

användningen av personnummer i sitt betänkande från år 1987. Någ on

ytterligare analys i detta avseende torde därför i vart fall inte i

någon större utsträckning behöva göras av den utredare som nu bör

tillsättas. Mycket av de t arbete som DOK lagt ned lär i stället kunna

användas som utgångsmaterial för utredaren i arbetet med en ny

lagstiftning. Det lagfö rslag som DOK lade fram och som senare i

lagstiftningsarbetet förkastades, kan tänkas ligga till grund för ny

lagstiftning. Som fram gått bör dock utredaren vara fri att lägga fram

förslag som inte närmare knyter an till DOK:s förslag. En begränsning är

dock att rättsskyddet inte sänks, att samhället inte orsakas stora

kostnader, samt att förutsättningarna för statistiskt och ekonomiskt

utredningsunderlag och forskning inte försämras. En första utvärdering

av den ändring i 7 § datalagen som trädde i kraft den 1 januari 1992 bör

också göras.

Utredaren bör även ta ställning till om en särskild lagstiftning skall

omfatta användningen av personnummer generellt eller om lagst iftningen

bör vara begränsad till att gälla ADB-behandlingen av personuppgifter .

Utredaren bör också ta del av det reviderade förslag till direktiv

angående skydd för enskilda vid behandling av personuppgifter som

EG-kommissionen lämnat till EG:s ministerråd i oktober 1992. I

förslagets artikel 8 som i princip förbjuder behandling av känsliga

uppgifter, dvs. uppgifter om ras, religiös eller politisk uppfattning,

hälsa m.m., finns en bestämmelse om att medlemsstaterna ska ll bestämma

under vilka förhållanden nationella identifikationsnummer får användas.

Något krav på att användningen a v identifikationsnummer skall

lagregleras finns dock inte i direktivförslaget. I detta sammanhang är

det naturligt att utredaren föl jer EG:s fortsatta behandling av

förslaget.

Konsekvenserna av en särskild lag om begränsad användning av

personnummer måste noga övervägas. Det är i detta sammanhang av vikt at

t utredaren i sina överväganden såvitt möjligt gör klart i vilken

omfattning en särskild lagstiftning kan medföra en ökad risk för

personförväxlingar och sämre service till allmänheten. Utredaren bör o

ckså ta ställning till vad en särskild lag kan komma att få för

konsekvenser för forskningens och statistikens behov av personregister

och andra liknande intressen, t.ex. för att bevaka jämställdhetsfrågor.

Även de ekonomiska konsekvenserna för omstrukturering och nyutveckling

av ADB-systemen bör utredas. Vidare bör beaktas risken för ökat krångel

för enskilda och för myndigheter.

Som nämnts bör utredaren också se om det finns alternativ eller

komplement till lagstiftning för att minska användningen av

personnummer.

Ramarna för utredningsarbetet

För utredningen gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och

särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (1984:05)

och angående EG-aspekter i utredningsverksamheten (1988:43). Utredarens

betänkande bör innehålla en redogörelse för kostnadskonsekvenserna av

framlagda förslag samt hur dessa skall finansieras. Redogörelsen bör

omfatta kostnadskonsekvenserna både för den allmänna och den enskilda

sektorn.

Utredaren bör samråda med A viseringsutredningen (Fi 1992:12) och vid

behov med andra pågående utredningar som har anknytning till

integritetsskyddsfrågor. Data lagsutredningens slutbetänkande som

förväntas komma i februari 1993 bör naturligtvis studeras av utredaren.

Som ett led i arbetet bör utredaren studera de utvecklingstendenser på

området för nationella identifikationsnummer som kan finnas i med

Sverige jämförbara länder.

Utredningen bör vara avslutad före utgången av år 1993.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om

statsrätt och förvaltningsrätt

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppdrag att utreda frågan om begränsning av

användningen av personnummer,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)