Dir. 1993:93

Tilläggsdirektiv till utredningen (N 1992:04) för översyn av

lagstiftningen på elområdet m.m.

Innehåll

Dir. 1993:93

Beslut vid regeringssammanträde 1993-07-01

Chefen för Näringsdepartementet, statsrådet P. Westerberg, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att utredningen (N 1992:04) för översyn av lagstiftningen på

elområdet, m.m. (Ellagstiftningsutredningen) genom tilläggsdirektiv ges

anvisningar inför det fortsatta arbetet med att ersätta lagen (1902:71 s.1)

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) med

modern lagstiftning. I uppdraget ingår bl.a. att se över nuvarande skade-

ståndsregler i ellagen och att omarbeta lagen språkligt och redaktionellt.

Utredaren skall också redovisa förslag till riktlinjer för beredskaps-

verksamheten på elområdet.

Bakgrund

Regeringen bemyndigade den 26 mars 1992 chefen för Näringsdepartementet att

tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utarbeta förslag till ny

lagstiftning på elområdet (dir. 1992:39). Utredaren, som antagit namnet

Ellagstiftningsutredningen (N 1992:04), har i dag till regeringen

överlämnat betänkandet Elkonkurrens med nätmonopol (SOU 1993:68).

Av direktiven till Ellagstiftningsutredningen framgår att arbetet med den

nya ellagen bör genomföras i etapper. Enligt direktiven skall den andra

etappen bl.a. syfta till att få ellagen i sin helhet ersatt med modern

lagstiftning. Vidare bör utredaren bl.a. bedöma hur förslagen till ändrade

bestämmelser påverkar beredskapsverksamheten på elområdet och lämna de

förslag till förändringar av elberedskapens organisation som kan bli

nödvändiga.

En ny ellagstiftning

Det fortsatta arbetet bör syfta till att få ellagen slutligt ersatt med

modern lagstiftning såväl i sak som redaktionellt och språkligt. Utredaren

bör därvid särskilt pröva möjligheten att dela upp ellagen bl.a. i en

eldistributionslag och en elsäkerhetslag. En utgångspunkt för utredarens

överväganden bör vara de av riksdagen fastställda riktlinjerna för den

fortsatta reformeringen av elmarknaden samt utredarens egna förslag i

betänkandet Elkonkurrens med nätmonopol.

Tvångsåtgärder vid återkallelse av nätkoncession

Enligt betänkandet bör regleringar så långt det är möjligt undvikas på den

konkurrensutsatta delen av elmarknaden, dvs. produktion och försäljning av

el. Även med konkurrens på elmarknaden behövs dock en kontroll av nätverk-

samheten. Kontrollen kommer bl.a. att gälla att ledningar och nät på skäl-

iga villkor hålls öppna och tillgängliga för alla som behöver använda dem

för att överföra elektrisk kraft. Utredaren föreslår därför i betänkandet

att de nuvarande linje- och områdeskoncessionerna ersätts med nätkoncession

för linje respektive för område. Enligt utredaren kan det i vissa fall

finnas behov att helt eller delvis återkalla nätkoncession. Detta kan gälla

bl.a. om koncessionshavaren väsentligen åsidosätter koncessionsförskrifter

eller andra förpliktelser i ellagen. Det bör i dessa fall finnas möjlighet

att bl.a. med hänsyn till anslutna kunders behov av elektrisk kraft

säkerställa en fortsatt användning av ledningsnäten. Utredaren bör nu över-

väga i vilken utsträckning staten behöver kunna vidta tvångsåtgärder i

samband med återkallelse av nätkoncession och lämna förslag till sådana

åtgärder. Utredaren bör vidare överväga om och på vilka villkor det bör

vara möjligt för innehavaren av en nätkoncession att under koncessonstiden

frånträda en meddelad koncession.

Enklare omprövning av nätkoncession

Enligt utredarens förslag skall nätkoncession ges för bestämd tid, dock

längst 40 år. Bestämmelser om tidsbegränsad koncession har funnits i

ellagen sedan lagens tillkomst. Ett syfte med tidsbegränsningen var att

koncessionen skulle kunna omprövas i sin helhet när koncessionstiden gick

ut. Det har visat sig att en sådan omprövning inte alltid har varit möjlig

eller lämplig. Utredaren bör nu överväga i vilken utsträckning det finns

behov av att införa ett förenklat prövningsförfarande vid omprövning av

tidigare meddelad nätkoncession och lämna förslag till regler om ett sådant

förfarande. Utredaren bör redovisa konsekvenserna av ett förenklat pröv-

ningsförfarande bl.a. om intressen avseende markanvändning och miljöhänsyn

kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

Det rättsliga förhållandet avseende bl.a. flyttning av kraftledning

Ledningshavares rätt att med stöd av koncession dra fram och bibehålla

kraftledningar kan ske på flera sätt. Ett är att ledningshavaren genom

frivilligt avtal eller nyttjanderätt kommer överens med markägaren om

intrånget för ledningen. Ett annat är att ledningshavaren genom

expropriation får tillträde till marken. Det numera vanligaste sättet är

att ledningshavaren genom förrättning enligt ledningsrättslagen skaffar sig

rätt att ha kraftledningen på annans mark. Beträffande vissa frågor som rör

relationen mellan ledningshavaren och andra intressenter är den rättsliga

situationen oklar. Det gäller t.ex. frågan om vem som skall betala

flyttning av kraftledning om marken planeras att användas för annat

ändamål. Utredaren bör analysera behovet av kompletterande regler

beträffande relationerna mellan ledningshavaren och andra intressenter samt

i förekommande fall lämna förslag till sådana.

Skadeståndregler samt följdändringar i annan lagstiftning

De nuvarande skadeståndsreglerna i ellagen är ålderdomligt utformade och

det råder viss osäkerhet om deras räckvidd och tillämpning i vissa fall. År

1992 gjordes en av EES-avtalet föranledd komplettering som innebar en

anpassning till ett EG-direktiv om produktansvar (prop. 1991/92:135, bet.

1991/92:NU31, rskr. 1991/92:387). Utredaren bör utvärdera de nuvarande

skadeståndsreglerna och deras tillämpning. Utredaren bör vidare analysera

och lämna förslag till hur skadeståndreglerna bör moderniseras.

En ny lagstiftning medför behov av ändringar i annan lagstiftning.

Utredaren bör lämna förslag till sådana ändringar. Det finns också ett

starkt behov av att modernisera de förordningar som nu anknyter till

ellagen, bl.a. förordningen (1957:601) om elektriska

starkströmsanläggningar. Utredaren bör kartlägga behovet av kompletterande

föreskrifter till den nya lagstiftningen och lämna förslag till sådana.

Särskilt om elberedskapen

Utredaren bör överväga vilka principer som i fortsättningen skall gälla för

beredskapsverksamheten på elförsörjningens område, när det gäller såväl den

fredstida planeringen som verksamheten under kriser och i krig. Utredaren

bör därvid utgå från de gällande riktlinjerna för verksamheten inom total-

försvarets civila del. Av betydelse i detta sammanhang är särskilt den

planeringsinriktning som har fastställts genom 1992 års totalförsvarsbeslut

(prop. 1991/92:102, bet. 1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337) och som innebär

bl.a. att elförsörjningen skall ges hög prioritet i beredskapsarbetet.

Ansvaret för att säkerställa elförsörjningen

Utredaren bör lämna förslag om gränsdragningen mellan myndigheternas och

övrigas ansvar för att säkerställa elförsörjningen vid kriser och krig.

Också frågan om nätägares och elkunders ansvar för att genom egna åtgärder

eller avtal med leverantören skaffa sig ett rimligt skydd mot störningar i

kris och krig bör uppmärksammas. Utredaren bör i frågor om fördelning av

ansvaret för beredskapsåtgärder samråda med Hot- och riskutredningen (Fö

1992:03).

En given myndighetsuppgift är att formulera de krav på leveranssäkerhet som

bör ställas på elförsörjningssystemet i kris- och krigssituationer utifrån

totalförsvarets behov. En annan myndighetsuppgift är prioriteringen av

leveranser vid kapacitetsbrist och fastställande av miniminivåer för verk-

samheter som är särskilt viktiga från totalförsvarssynpunkt.

Uppgiften att svara för den operativa beredskapsplaneringen är däremot inte

nödvändigtvis en myndighetsuppgift. Sedan den 1 januari 1992, då Vattenfall

bolagiserades, ligger denna uppgift under normala förhållanden på elbran-

schen genom Kraftsam Elberedskap och Affärsverket svenska kraftnät. Under

vissa allvarliga kriser och i krig skall ansvaret föras över till en

särskild statlig myndighet, Elförsörjningsnämnden. Enligt instruktionen för

Elförsörjningsnämnden (1988:520) skall nämnden i samverkan med övriga

totalförsvarsmyndigheter tillgodose samhällets behov av el genom att

planera, leda och samordna elförsörjningens resurser.

Utredaren bör överväga om denna ordning är ändamålsenlig. Om så inte bedöms

vara fallet bör utredaren pröva en lösning som innebär att producenter och

övriga aktörer, t.ex. genom ett samägt branschanknutet organ, svarar för

den operativa ledningen av elsystemet också i kris- och krigssituationer.

Därigenom skulle en bättre överensstämmelse nås mellan vad som gäller i

fred och i kris eller krig i enlighet med den grundläggande principen för

ansvarsfördelning inom totalförsvarets civila del.

En förutsättning för en sådan lösning är att branschen är beredd att fort-

löpande redovisa de åtgärder som den har vidtagit och planerar att vidta

för att de av myndigheterna ställda kraven skall kunna uppfyllas. Formerna

för redovisningen och för den tillsyn som i övrigt kan behövas bör över-

vägas av utredaren.

Ett alternativ till en branschanknuten ledningsfunktion är att Affärsverket

svenska kraftnät ges en utvidgad beredskapsroll, mot bakgrund av verkets

systemansvar för det nationella överföringssystemet och detta systems stora

betydelse från beredskapssynpunkt. Utredaren bör överväga även en sådan

lösning.

Behovet av ändrade regler för elberedskapen

Mot bakgrund av sina överväganden om fördelningen av ansvar och uppgifter

bör utredaren pröva behovet av ändringar i nuvarande regelverk för elbe-

redskapen. Bland de frågor som bör analyseras är möjligheten att i

lagstiftningen formulera ett generellt krav på att elsystemet skall

utformas så att en rimlig försörjning kan upprätthållas såväl vid fredstida

störningar som i krig.

En annan viktig fråga är behovet av lagstöd för det organ som skall svara

för det operativa ledningsansvaret i kris- och krigsssituationer. Detta

gäller särskilt för det fall att uppgiften läggs på ett organ som inte har

formell ställning som myndighet. Utredaren bör i sammanhanget beakta vikten

av att en eventuellt utökad branschsamverkan kring beredskapsfrågorna inte

får effekter som är oförenliga med den nya konkurrenslagstiftningen. Vidare

måste klara regler skapas för prövning av beslut om fördelning av resurser

som fattas under kriser och i krig, liksom av krav på ersättning från dem

som drabbas av konsumtionsbegränsningar.

Finansieringen av beredskapsåtgärderna

Nuvarande ordning för finansiering av beredskapen på elförsörjningens

område visar en splittrad bild. Enligt lagen (1942:335) om särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar kan ägaren till en anläggning

över en viss storlek åläggas att ge den ett utförande som är lämpligt från

skyddssynpunkt. Likaså kan ägare till större elproducerande gasturbiner och

oljekondensverk åläggas att hålla vissa oljelager med stöd av lagen

(1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol. För vissa andra slag av

beredskapshöjande åtgärder hos elföretagen lämnas emellertid sedan år 1987

statsbidrag.

Utredaren bör pröva om dessa punktvisa statliga åtgärder för elberedskapen

kan avlösas genom ett mer generellt krav på elsystemets funktion i kris-

och krigssituationer. Därvid bör förutsättas att branschen i allt väsent-

ligt skall bära kostnaderna även för sådana åtgärder som motiveras enbart

av beredskapsnyttan. Såvitt gäller frågan om skyldigheten att lagra olja

för elproduktion bör utredaren samråda med 1993 års oljelagringsutredning

(N 1993:02).

Ändringar i beredskapsorganisationen

Också den nuvarande beredskapsorganisationen på elförsörjningens område är

splittrad. Enligt beredskapsförordningen (1993:242) är Närings- och

teknikutvecklingsverket (NUTEK) ansvarig myndighet för funktionen energi-

försörjning inom totalförsvarets civila del. Därmed har NUTEK i en kris-

eller krigssituation det övergripande samordningsansvaret för landets

energiförsörjning. Andra myndigheter med uppgifter inom funktionen är

Elförsörjningsnämnden, Affärsverket svenska kraftnät och Statens kärn-

kraftinspektion. Av dessa myndigheter träder Elförsörjningsnämnden i

verksamhet endast i krig eller när regeringen annars bestämmer det. Också

regionala statliga myndigheter och kommunerna har uppgifter inom el-

försörjningen.

Utredaren bör mot bakgrund av sina principiella överväganden om för-

delningen av ansvar mellan myndigheter, branschföretag och användare

föreslå de ändringar i nuvarande organisation som kan vara motiverade.

Därvid bör också behovet av ändringar i instruktionerna för de berörda

myndigheterna beaktas.

Även i övrigt bör utredaren uppmärksamma eventuella behov av ändringar i

gällande författningar på beredskapsområdet till följd av utredarens över-

väganden och förslag.

Arbetets uppläggning

Utredaren bör vara oförhindrad att ta upp till övervägande även andra

frågor, inom ramen för översynen av ellagen, som utredningsarbetet kan

föranleda.

För utredaren gäller regeringens direktiv angående utredningsförslagens

inriktning (dir. 1984:5), och EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir.

1988:43) samt om regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50).

Utredaren bör senast den 15 december 1994 till regeringen redovisa sina

överväganden och förslag. Om det visar sig lämpligt får utredaren redovisa

övervägandena i beredskapsfrågan särskilt.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen utvidgar utredningens uppdrag i enlighet med

vad jag har anfört.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans

hemställan.

(Näringsdepartementet)