Dir. 1999:62

Processen i allmän domstol

Innehåll

Sammanfattning av uppdraget

Inledning

Gällande rätt

Utredningsbehovet

Avvisande av bevisning

Utredningsbehovet

Bevisupptagning

Utredningsbehovet

Koncentrationen i stora mål

Utredningsbehovet

Avfattningen av domar och beslut

Utredningsbehovet

Utredningsuppdraget

Dir. 1999:62

Beslut vid regeringssammanträde den 1 juli 1999.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall undersöka hur rättegången i tvistemål och brottmål med bibehållen rättssäkerhet kan förbättras. Utredaren skall

särskilt uppmärksamma frågor om muntlighet, omedelbarhet och koncentration

i förfarandet samt frågor om bevisning. Vidare skall utredaren undersöka om

man kan förenkla arbetet med domskrivning. Frågor om domstolarnas

sammansättning och organisation och frågor som endast avser processen i

högre domstol ingår inte i uppdraget eftersom dessa frågor är föremål för

överväganden i annan ordning. Utredaren skall lägga fram de lagförslag som

undersökningarna ger anledning till.

Inledning

Rättsväsendet skall sörja för medborgarnas rättstrygghet och rättssäkerhet.

Alla mål och ärenden vid domstolarna skall handläggas på ett rättssäkert

och ändamålsenligt sätt och med rimliga handläggningstider. Ett effektivt

resursutnyttjande kräver att modern teknik används i den utsträckning det är

möjligt. Reglerna om handläggningen skall vara utformade utifrån ett

medborgarperspektiv. Däri ligger bland annat att hänsyn skall tas till

brottsoffrens ställning i processen. Reglerna bör vara utformade så att den

som vänder sig till en domstol får sina frågor behandlade och tvister lösta

på ett sätt som är anpassat för det enskilda fallet, en enkel, snabb och

rättssäker handläggning. Reglerna bör i den mån det är möjligt vara

utformade så att parter kan ta till vara sin rätt utan eget juridiskt ombud.

Reglerna skall givetvis motsvara de anspråk som Europakonventionen om skydd

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ställer.

Reglerna om förfarandet vid domstol i tvistemål och brottmål finns i

rättegångsbalken (RB), som vid sitt ikraftträdande år 1948 innebar

djupgående förändringar av rättegången. Särskilt betydelsefulla var nya

principer om att förfarandet skulle präglas av muntlighet, omedelbarhet och

koncentration. Under årens lopp har reglerna i balken ändrats vid

åtskilliga tillfällen. Viktigare justeringar av processens grundprinciper

gjordes år 1987 (prop. 1986/87:89, JuU 1986/87:31, rskr. 1986/87:278) på

grundval av Rättegångsutredningens betänkande Översyn av rättegångsbalken

1 Processen i tingsrätt (SOU 1982:25-26). De regler som då tillkom är i

huvudsak oförändrade.

Frågor som är specifika för hovrättsprocessen har nyligen undersökts av Hovrättsprocessutredningen som lade fram vissa förslag i betänkandet Ett

reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124). På grundval av det

betänkandet har riksdagen nyligen beslutat vissa smärre ändringar i

reglerna om hovrättsprocessen (prop. 1998/99:37; bet. 1998/99:JuU13; rskr.

1998/99:143). Andra delar av betänkandet återstår att ta ställning till.

Frågor som är specifika för hovrättsprocessen bör därför inte nu utredas på

nytt.

Lagen (1996:242) om domstolsärenden, som vid de allmänna domstolarna gäller parallellt med rättegångsbalken, är vår modernaste förfarandereglering. Den

kan för den skull inte helt lämnas utanför reformövervägandena. I vissa

hänseenden kan den till och med tjäna som förebild.

Muntlighet, skriftlighet och omedelbarhet

Gällande rätt

Förfarandet i tingsrätt enligt rättegångsbalken är uppdelat i ett skede för förberedelse (beredning) och ett skede för avgörande. När det gäller

förberedelsen upptog balken för tvistemålens del ursprungligen en huvudregel

om muntlighet. Numera gäller för tvistemålens del enligt 42 kap. 9 § RB att

förberedelsen sker vid sammanträde eller genom skriftväxling eller annan

handläggning. Om det är lämpligt, får olika former av förberedelse förenas.

En parts skyldighet att avge ett skriftligt svaromål eller att inställa sig

till ett sammanträde är för vissa fall sanktionerad genom att domstolen kan

meddela tredskodom, vilket innebär en summarisk prövning som i första hand

grundas på kärandens uppgifter.

I brottmål var förberedelsen i tingsrätt ursprungligen alltid rent skriftlig. Numera kan tingsrätten enligt 45 kap. 13 § RB under

förberedelsen hålla ett sammanträde, om det finns särskilda skäl.

Förklaringen till att brottmålsförfarandet i huvudsak saknar muntlig

förberedelse inför tingsrätten är att polisutredningen (förundersökningen)

i praktiken fyller mycket av den funktionen.

Ett förberedelsesammanträde i tingsrätt får enligt 42 kap. 10 § och 45 kap.

13 § RB hållas per telefon, om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets

ändamål och övriga omständigheter eller om ett sammanträde inför rätten

skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt

förhållande till betydelsen av att sammanträde hålls inför rätten.

När det gäller avgörandeskedet i tvistemål och brottmål bygger

rättegångsbalken fortfarande på en huvudregel om att avgörandet kräver en

huvudförhandling. För åtskilliga tvistemålsfall finns dock i 42 kap. 18 §

RB regler om att rätten i stället får avgöra målet utan att hålla

huvudförhandling. Det gäller bl.a. avgöranden genom slutligt beslut,

medgivna eller förlikta mål samt fall där någon huvudförhandling inte behövs

med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av

parterna.

I brottmål är det endast avvisnings- och avskrivningsbeslut som kan meddelas utan huvudförhandling. Många brottmål kan emellertid med stöd av

46 kap. 15 § RB avgöras utan att den tilltalade har infunnit sig till

huvudförhandlingen.

Även för rättegången efter ett överklagande från tingsrätt till hovrätt bygger rättegångsbalken på att förfarandet skall vara uppdelat i en

förberedelse och ett avgörandeskede. Det är ovanligt med muntlig

förberedelse i hovrätten. Däremot är huvudförhandling, dvs. en muntlig

förhandling, det vanligaste sättet att avgöra ett mål efter sakprövning.

Reglerna om i vad mån förberedelsen skall vara skriftlig eller muntlig och

reglerna om i vilka fall ett avgörande kan grundas på handlingarna i målet

har alldeles nyligen reformerats (prop. 1998/99:37, bet. 1998/99:JuU13,

rskr. 1998/1999:143). Det finns därför inte anledning att här gå närmare in

på innehållet i dessa regler.

Vid huvudförhandling skall domstolens avgörande enligt 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § RB grundas på det som har förekommit vid förhandlingen

(omedelbarhetsprincipen). Enligt muntlighetsprincipen får parter och andra

vid förhandlingen inte läsa från papper utan är skyldiga att använda sig av

det talade ordet. Vissa handlingar, t.ex. skriftliga bevis, får dock läsas

upp. Det är i princip endast det som har sagts vid huvudförhandlingen som

blir processmaterial. En viss uppluckring skedde dock år 1987 på den

punkten. Enligt 43 kap. 8 § och 46 kap. 7 § RB kan domstolen besluta att

skriftliga bevis skall anses upptagna vid huvudförhandlingen utan att de

har lästs upp vid denna, om parterna medger detta, om domstolens

ledamöter tagit del av bevisen och om det inte är olämpligt med hänsyn

till omständigheterna. Om avgörandet inte sker efter huvudförhandling,

skall det grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt

har förekommit i målet.

Förfarandet enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden är enligt 13 § den lagen skriftligt, men i förfarandet bör det ingå sammanträde, när detta kan

antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av

ärendet. Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas

ståndpunkter i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt

som annars är lämpligt. Domstolens beslut i ett ärende skall enligt 27 § den

lagen grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt har

förekommit i ärendet.

Riksdagen har nyligen beslutat att anta regeringens proposition om försöksverksamhet med användning av videoteknik i allmän domstol (prop.

1998/99:65, bet. 1998/99 JuU23, rskr. 1998/99:212). Det innebär att det från

och med den 1 januari år 2000 blir möjligt vid vissa domstolar att använda

videokonferens vid handläggningen av mål och ärenden. Lagen gäller till och

med utgången av år 2001. Regleringen innebär att parter i tvistemål,

brottmål, konkursärenden och domstolsärenden under vissa förutsättningar kan

delta i ett sammanträde inför rätten genom videokonferens och att bevisning

kan tas upp på samma sätt. Resultatet av försöksverksamheten skall enligt

propositionen följas fortlöpande och utvärderas.

Utredningsbehovet

Rättegångsbalkens principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration vilka ligger bakom många av balkens paragrafer, genomfördes vid balkens

införande med betydande stränghet för att få genomslag i den praktiska

rättstillämpningen. Principerna har kunnat mjukas upp en hel del under

årens lopp i syfte att åstadkomma en effektiv process. De viktigaste

förändringarna har byggt på Rättegångsutredningens utredningsarbete.

Erfarenheterna av de reformer som skett är väsentligen goda, och det kan

nu finnas skäl att gå vidare.

Muntlighet eller skriftlighet är i modern tid kärnfrågan vid tillkomsten av varje processordning. Fortfarande kan rättegångsbalken sägas vara präglad

av den ursprungliga principen om muntlighet. Muntlighet har i många fall

betydande fördelar när det gäller att åstadkomma ett förfarande som är både

rättssäkert och effektivt. En av de stora fördelarna är att det fritt talade

ordet tvingar fram en välgörande förenkling och begriplighet, vilket är av

värde för alla som deltar i eller åhör en rättegång. I andra fall har

skriftlighet fördelar som kan vara lika stora. De regler som numera finns

för tvistemålen ger i allmänhet möjlighet att under både förberedelsen och

avgörandeskedet välja det alternativ som bäst passar för det enskilda målet.

Gällande regler innebär emellertid att en part har en ovillkorlig rätt att

få en huvudförhandling till stånd, om inte målet utan att motparten behöver

kopplas in, kan avgöras som uppenbart ogrundat. För vissa fall kan den

nuvarande ordningen leda till att den ena parten kan fördröja processen

till nackdel för sin motpart genom att begära huvudförhandling.

Reformutrymmet när det gäller att i ökad utsträckning helt kunna avslå en

parts begäran om muntlighet begränsas av artikel 6 i Europakonventionen,

som ger en part rätt att bli hörd muntligen, om tvisten - som det heter - är

både reell och seriös.

För brottmålen i tingsrätt gäller fortfarande att en tingsrätt inte kan pröva saken utan att hålla huvudförhandling. Enklare brottmål som skulle

kunna passa för ett avgörande på handlingarna, om detta var tillåtet, kan

emellertid i allmänhet avgöras relativt enkelt utan att den tilltalade är

närvarande. Att det med nuvarande regler inte finns någon möjlighet att

avgöra brottmål på handlingarna har därför kanske inte uppfattats som

särskilt besvärande i domstolarna, men detta utesluter inte i sig att det

kan finnas ett reformbehov som bör tillgodoses. En del tilltalade som med

dagens regler uteblir i enklare mål skulle sannolikt kunna komma bättre

till sin rätt genom att de får tillfälle att yttra sig skriftligt och

garanteras få kännedom om allt processmaterial. Det har vidare för

brottmålens del i en del sammanhang förespråkats ett införande av regler

om tredskodom. En reform för brottmålens del enligt de principer som gäller

för tredskodom i tvistemål bör emellertid inte ens övervägas eftersom man

inte kan låta en tilltalads passivitet inverka på prövningen av

ansvarsfrågan. Närmare till hands ligger en utvidgning av möjligheterna att

avgöra ett mål utan att den tilltalade inställer sig.

En annan sak är vad som skall vara föremål för ett sammanträde i ett tvistemål eller brottmål. Här kommer omedelbarhetsprincipen in i bilden.

Den principens ändamål är i första hand att domstolen skall ha ett gott

underlag för en fri bevisprövning. När det inte förekommer någon bevisning

som skall prövas i målet eller om bevisprövningen är enkel att genomföra

eller om den bygger på skriftlig bevisning, har principen inte något

egentligt värde för den fria bevisprövningen. Ett annat ändamål med

principen skulle kunna vara att ge varje part fullständig klarhet om vad

motparten yrkar och på vad han eller hon grundar sitt yrkande. Det

ändamålet uppnås nog många gånger bäst genom muntlighet, särskilt om en

part för sin talan på egen hand, men för parter som biträds av advokat eller

annat juridiskt skolat ombud bör det kunna krävas att de skriftligen kan

förklara sin inställning till saken och på vilka grunder som de stöder denna

inställning. Med hänsyn till domstolens skyldighet att vid behov klargöra

parternas ståndpunkter bör man inte överskatta omedelbarhetsprincipens

betydelse i det nu berörda hänseendet.

Otvivelaktigt har omedelbarheten som regel ett utomordentligt stort värde för en god process. Men det i reformsammanhang intressanta är att detta nog

långtifrån gäller alla fall i vilka muntlighet behövs på avgörandestadiet

eller fullt ut ens i särskilt många fall. Den möjlighet som införts att för

vissa fall låta en handling utgöra processmaterial trots att den faktiskt

inte har lästs upp är begränsad i flera hänseenden. I betänkandet

Näringslivets tvistlösning (SOU 1995:65) har man dock föreslagit en

begränsning av omedelbarhetsprincipen. Utredningen har föreslagit att det

skall vara möjligt att hänvisa till en skriftlig sammanfattning av parternas

ståndpunkter vid en huvudförhandling i stället för att upprepa vad som står

i sammanfattningen. Förslaget synes i sak innebära ett steg i rätt riktning

även om det givetvis har en begränsad inriktning. Mycket talar för att man i

betydligt större utsträckning bör tillåta att ett processmaterial beaktas

utan att det har lästs upp vid ett sammanträde. Målsättningen bör vara att

sammanträden - såväl för beredning som avgörande av målen - inte belastas

av sådant som inte behövs för att processens syften skall uppnås.

Det finns mot den nu angivna bakgrunden goda skäl att se närmare på möjligheterna att gå vidare från 1987 års reform så att muntlighet och

skriftlighet i tvistemål och brottmål i större utsträckning kan blandas

efter vad förhållandena i det enskilda målet ger anledning till. En

möjlighet är att man tar bort parternas absoluta inflytande över vilka

handlingar som skall anses vara upptagna utan någon uppläsning och att man

samtidigt låter regeln omfatta även andra handlingar än sådana som kan

sägas utgöra skriftliga bevis. Det finns emellertid även alternativa

metoder. Det är sålunda att märka att rättegångsbalken, om man bortser från

reglerna om särskild dom, i sin nuvarande utformning inte tillhandahåller

någon mellanform mellan att avgörandet rörande saken helt och hållet

grundas på handlingarna i målet och att det över huvud taget inte får

grundas på dessa handlingar. Även om endast en liten del av saken eller

kanske bara en viss fråga behöver muntlighet för att avgöras, måste alltså

hela saken behandlas i alla sina delar vid huvudförhandlingen, i den mån

inte en särskild dom kan ges över något. Att en part vill ha sammanträde

bara för att få argumentera muntligen i en viss fråga får samma

konsekvenser. I en del andra länder förekommer det att rätten friare kan

bestämma om hur det muntliga inslaget i en process skall utformas. Det skall

i detta sammanhang nämnas att Europakonventionen inte ger någon rätt till

en huvudförhandling av den heltäckande typ som rättegångsbalken

förutsätter, men väl en rätt till att få komma till tals inför domstolen.

Det kan därför vara värt att närmare undersöka om man för sådana fall där

bevisfrågorna är föga framträdande bör öppna en möjlighet till att avgöra

målet efter ett sammanträde som begränsats till vissa frågor i målet eller

att man helt enkelt bör låta ett sammanträde i vissa fall utgöra endast

ett komplement till den skriftliga handläggningen. Med sådana lösningar

kan man särskilt för tvistemålens del behöva åstadkomma nya kopplingar

mellan sammanträden av förberedande natur och sammanträden som skall höra

till avgörandeskedet. Det kan finnas också andra lösningar som är värda att

undersöka. Självklart skall varje lösning ta stor hänsyn till parternas

synpunkter utan att dessa för den skull behöver vara styrande för domstolens

val.

Vid en utredning kring de nu berörda frågorna skall även möjligheterna att använda telefon och videokonferens vägas in. Om försöksverksamheten med

videokonferens får en positiv bedömning vid den uppföljning och

utvärdering av verksamheten som skall ske, är det naturligt att arbeta in

reglerna om videokonferens i rättegångsbalken. I detta sammanhang finns

det anledning att uppmärksamma att de rekvisit som bör gälla för

sammanträden som hålls med hjälp av modern teknik kan behöva ges en mer

träffande beskrivning än de för närvarande har. Det finns även en del

andra lagtekniska frågor om användningen av telefon och videokonferens i

domstol som bör lösas (jfr Ds 1997:7 s. 192 f.). En utredning när det

gäller frågor om muntlighet, skriftlighet och omedelbarhet bör även avse

frågan om telefon i rättegång kan användas inte bara på

förberedelsestadiet utan också på avgörandestadiet under vissa

förutsättningar.

Ärendelagen är utformad så att frågorna om muntlighet, skriftlighet och omedelbarhet är lösta efter de mer flexibla linjer som här skisserats.

Ärendelagen kan därför till stor del lämnas utanför ett reformarbete när det

gäller de frågorna.

Avvisande av bevisning

Gällande rätt

I princip har en part rätt att få den bevisning upptagen som han anser styrker hans sak. Men om rätten finner att en omständighet som en part vill

bevisa är utan betydelse i målet eller att beviset inte behövs eller

uppenbart skulle bli utan verkan, får rätten enligt 35 kap. 7 § RB avvisa

beviset. Rätten kan också avvisa ett erbjudet bevis om bevisningen kan

föras på annat sätt med avsevärt ringare besvär eller kostnad.

Utredningsbehovet

För att rätten skall kunna avvisa ett erbjudet bevis krävs det något påtagligt tecken på att beviset är onödigt eller att bevisningen bör föras

på ett annat sätt. De regler om detta som finns i 35 kap. 7 § RB har gällt

oförändrade sedan balkens införande och har i huvudsak fungerat väl. Det

finns emellertid situationer då reglerna är svårtillämpade. Det gäller

framför allt sådana situationer där beviset inte synes kunna tas upp eller i

vart fall inte kunna tas upp inom rimlig tid. Typfallet är förhör med

personer som inte kan anträffas. Lagstiftningen ger inte något uttömmande

svar på hur rätten bör hantera dessa fall. Klart är att rätten i en del av

de fall där parten inte återtar en begäran om förhör kan behöva

vilandeförklara målet enligt 32 kap. 5 § RB i avvaktan på att den det gäller

kan anträffas. Detta har belysts bl.a. i rättsfallet NJA 1975 s. 115.

De nu berörda förhållandena kan utnyttjas - och har enligt erfarna domare

också utnyttjats - av parter som vill obstruera. Lagstiftningen måste därför

gå en balansgång så att, å ena sidan, parten inte hindras från att komma

till sin rätt i de fall där de personer som han eller hon behöver ha hörda

är svåranträffbara och, å andra sidan, rättvisan inte hindras av att

parten, kanske i otillbörligt syfte, åberopar förhör med svåranträffbara

personer som inte i någon större utsträckning kan bidra till sakens

belysning. Ett problem är att med nu gällande regler en part i tvistemål

kan åberopa förhör med sig själv och därefter, genom att hålla sig

personligen helt oanträffbar, hindra att målet förs till slut.

Mot den nu angivna bakgrunden bör man utreda om reglerna i rättegångsbalken bör justeras med avseende på sådana situationer i vilka ett bevis som en

part erbjuder faktiskt inte kan tas upp eller åtminstone inte kan tas upp

inom rimlig tid. Det fallet att det är parten själv som håller sig undan

förhör eller att på annat sätt omöjliggör ett upptagande av den bevisning

det gäller bör ges en särskild lösning.

Bevisupptagning

Gällande rätt

Balkens omedelbarhetsprincip är nära förbunden med en princip om det bästa bevismaterialet. Den principen innebär bl.a. att personell bevisning inte

skall läggas fram i skriftlig form utan i stället tas upp direkt av

domstolen (bevisomedelbarhet). Vad lagstiftaren vid tillkomsten av

rättegångsbalken särskilt vände sig mot var ett utbrett bruk av skriftliga

vittnesberättelser, dvs. berättelser som någon avgett skriftligen med

anledning av en redan inledd eller förestående rättegång.

Balkens krav på muntliga förhör inför domstolen var till en början mycket omfattande. Även från principen om det bästa bevismedlet finns det

emellertid numera flera undantag. Enligt 35 kap. 14 § RB får sålunda en

skriftlig vittnesberättelse åberopas om det är särskilt föreskrivet eller

om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas vid eller utom

huvudförhandling eller i övrigt inför rätten. En sådan berättelse får också

åberopas om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader eller

olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas

medföra, vad som kan antas stå att vinna med ett sådant förhör, berättelsens

betydelse och övriga omständigheter.

Att ett vittnesförhör hålls inför domstolen vid en huvudförhandling och att vittnets berättelse framläggs endast i skriftlig form är inte de enda

alternativ som erbjuds när det gäller upptagandet av ett bevis. Enligt 43

kap. 8 § och 46 kap. 7 § RB får sålunda ett vittnesförhör hållas per

telefon, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga

omständigheter eller om bevisupptagning enligt vanliga regler skulle medföra

kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till

betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt. Ett vittnesförhör kan

vidare enligt 36 kap. 19 § RB äga rum utom huvudförhandling, om det inte är

möjligt för vittnet att infinna sig vid huvudförhandlingen eller om en

inställelse vid en sådan förhandling skulle medföra kostnader eller

olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att

förhöret hålls vid huvudförhandlingen. I de nu berörda fallen kan förhöret

enligt 35 kap. 8 § RB hållas vid den domstol som handlägger målet eller vid

en annan inländsk domstol. Enligt lagen (1946:817) om bevisupptagning vid

utländsk domstol kan förhöret under vissa förutsättningar hållas utomlands.

Enligt den nyligen antagna propositionen om försöksverksamhet med

videokonferenser kan förhöret vid de domstolar som ingår i

försöksverksamheten i vissa fall hållas genom sådan konferens.

Förutsättningarna är desamma som för telefonförhör.

För ett partsförhör i tvistemål gäller till stor del samma regler som för ett vittnesförhör. Även skriftliga partsberättelser i bevissyfte är sålunda

i princip otillåtna. Ett partsförhör får dock inte ske per telefon, men det

kan hållas utom huvudförhandling.

Vid handläggning enligt lagen om domstolsärenden skall reglerna i rättegångsbalken i åtskilliga bevisningshänseenden tillämpas. En viktig

skillnad ligger emellertid i att skriftliga vittnesberättelser i allmänhet

är tillåtna. Vid handläggning enligt lagen om domstolsärenden kan även en

part tillåtas att avge en skriftlig berättelse i bevissyfte. En annan sak är

att bevisvärdet kan vara lägre hos bevis av detta slag.

Utredningsbehovet

Parts- och vittnesförhör utgör i många fall den centrala delen av bevisningen i ett tvistemål eller brottmål. Det finns många goda

förklaringar till varför man inte kan frångå principen att framförallt

vittnesbevisning normalt skall tas upp genom omedelbara förhör inför

domstolen. Några av dessa brukar inte sällan sammanfattas i det klassiska

uttrycket: "Papper rodnar inte". Samtidigt måste man konstatera att

skriftliga vittnesberättelser i stället för förhör kan underlätta

handläggningen av ett mål och påskynda förfarandet, om målet utan förhöret

kan avgöras på handlingarna. Det bör särskilt övervägas om inte parterna

åtminstone i de dispositiva tvistemålen kan ges möjlighet att komma

överens om att det är tillräckligt med skriftliga vittnesberättelser. Det

finns nämligen i övrigt nästan ingen officialskyldighet för domstolen i

sådana mål när det gäller utredningens omfattning och beskaffenhet. Med en

ordning av det antydda slaget skulle den part som godtar att motparten

t.ex. åberopar en skriftlig vittnesberättelse själv få bära eventuella

konsekvenser av sitt handlande på samma sätt som han eller hon med dagens

regler bär konsekvenserna av att inte åberopa motbevisning. Ett liknande

synsätt förefaller i viss utsträckning kunna anläggas på skriftliga

partsberättelser. Även för sådana mål som inte är dispositiva kan det

finnas anledning att mjuka upp de restriktiva reglerna om tillåtande av

skriftliga berättelser. För samtliga måltyper kan det tänkas förekomma fall

där rätten bör ges möjlighet att tillåta en skriftlig vittnesberättelse

samtidigt som rätten kanske avslår en begäran om förhör inför domstolen. Hur

långt det är möjligt att gå i nu berörda hänseenden kan inte fastställas

utan en närmare utredning.

Det är inte endast de skriftliga berättelserna som är intressanta i ett reformsammanhang. En bevisupptagning i ett tvistemål eller brottmål kan ju

med nu gällande regler ske på så många andra sätt än genom ett direktförhör

vid huvudförhandling inför domstolen eller en skriftlig berättelse. För

vart och ett av de sätt som inte bygger på en direktupptagning vid

huvudförhandling finns i lagen begränsande rekvisit. Det finns däremot inga

bestämmelser om hur valet mellan två av flera sätt bör ske. Anmärkningsvärt

är att rättegångsbalken inte heller innehåller några regler som tar sikte på

förutsättningarna för att rätten skall kunna frångå en parts begäran om ett

visst sätt för upptagande av ett bevis. Frånvaron av regler bör ses som en

följd av att man vid balkens införande i huvudsak räknade endast med

bevisupptagning genom den hördes närvaro i en rättssal. Om skriftliga

vittnesberättelser tillåts finns det anledning att undersöka i vad mån den

nu berörda frågan bör regleras.

Även de förutsättningar som gäller för några av sätten att ta upp bevis kan behöva justeras. I första hand bör prövas i vad mån erfarenheterna av

försöksverksamheten med videokonferens ger anledning att i

rättegångsbalken ta in bestämmelser om förhör genom sådan konferens. Det

finns här anledning att uppmärksamma att i ärendet om tillåtande av

försöksverksamheten förekom vissa uttalan-den om de uttryckssätt som använts

för att ange förutsättningarna för en videokonferens. Samma uttryckssätt

används för närvarande i rättegångsbalken när det gäller telefonförhör.

Åtminstone såvitt gäller de förhören kan det finnas anledning att i

lagtexten ge tillåtlighetsfrågan en tydligare styrning. Högsta domstolen

har nämligen i flera rättsfall kritiserat lägre domstolars användning av de

nuvarande reglerna om telefonförhör i brottmål (se rättsfallen NJA 1997 s.

822 och 1998 s. 862).

Vilka förutsättningar som bör gälla för bevisupptagning utomlands kommer att uppmärksammas i arbetet med en ny lagstiftning om internationellt

samarbete i brottmål och behöver därför inte behandlas i detta sammanhang.

Ändrade regler om bevisupptagningen i tvistemål och brottmål kan i vissa

fall på grund av de hänvisningar som görs i lagen (1996:242) om

domstolsärenden automatiskt komma domstolsärendena till del. Det bör

emellertid påpekas att den lagen till stor del har andra lösningar än

rättegångsbalken när det gäller frågor om bevisomedelbarhet och därför kan

lämnas utanför reformarbetet t.ex. när det gäller frågan om

tillåtligheten av skriftliga berättelser.

Koncentrationen i stora mål

Gällande rätt

En princip som hänger nära samman med muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna är koncentrationsprincipen. Den innebär att en

huvudförhandling om möjligt skall fortgå i ett sammanhang. Enligt 1 kap. 9 §

RB får dock uppehåll i handläggningen göras under två arbetsdagar i veckan.

Vid längre uppehåll anses huvudförhandlingen ha uppskjutits. Skulle den

sammanlagda uppskovstiden överstiga femton dagar måste i allmänhet enligt

43 kap. 11 §, 46 kap. 11 §, 50 kap. 17 §, 51 kap. 17 § och 55 kap. 15 § RB

en ny huvudförhandling hållas, dvs. förfarandet göras om. Undantag gäller

för det fallet att det föreligger synnerliga skäl att hålla fortsatt

huvudförhandling och syftet med en sammanhållen huvudförhandling inte

eftersätts i väsentlig mån. När ett uppskov har föranletts av en

rättspsykiatrisk undersökning får enligt 46 kap. 11 § tredje stycket RB och

hänvisningar dit i 51 kap. 17 § och 55 kap. 15 § RB en fortsatt

huvudförhandling alltid hållas, om det inte är olämpligt med hänsyn till

uppskovets längd och omständigheterna i målet.

Utredningsbehovet

Det är naturligt att en utredare som har till uppgift att syssla med frågor som berör principerna om muntlighet och omedelbarhet också måste komma in

på frågor som berör koncentrationsprincipen. De tre principerna har ju ett

nära samband och syftar alla till att ge domstolen goda möjligheter att

bedöma bevismaterialet i målet. Koncentrationsprincipen har under årens gång

mjukats upp i flera hänseenden. Möjligheterna till avbrott och uppskov i

en påbörjad huvudförhandling är sålunda numera relativt omfattande. Förslag

om ytterligare uppmjukningar har lagts fram i promemorian Domstolsväsendet

Förslag till förbättringar (Ds 1997:7). Det förslaget, som för närvarande

handläggs inom Justitiedepartementet, innebär att reglerna om avbrott i

huvudförhandling upphävs och att reglerna om uppskov i sådan förhandling

ändras i väsentlig mån. En huvudförhandling skall enligt förslaget

genomföras utan onödiga uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang.

Om förhandlingen inte kräver mer än tre dagar, skall den enligt förslaget

genomföras inom loppet av en vecka. I andra fall skall den pågå minst tre

dagar per vecka. Om det finns särskilda skäl, får dock enligt förslaget

uppehåll göras i större omfattning. Ny huvudförhandling skall enligt

förslaget hållas, om uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfattning

att syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat.

Förslaget syftar till att bemästra de särskilda problem som kan vara

förenade med koncentrationsprincipens iakttagande i de verkligt omfattande

rättegångarna. Framför allt är det vissa brottmålsrättegångar som stått i

blickfältet.

Det nu berörda promemorieförslaget har fått ett mycket gott mottagande av remissinstanserna och det är regeringens avsikt att under hösten detta år

föreslå riksdagen lagändringar i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Regeringen räknar med att de lagändringar som kan komma till stånd kan

träda i kraft under våren år 2000. Särskilt med tanke på att förslagen

innebär ett viktigt avsteg från en av rättegångsbalkens bärande principer

finner regeringen det vara angeläget att tillämpningen följs noga under en

övergångstid. I den mån det är möjligt bör en utvärdering av

lagstiftningen ske redan i samband med att de förut berörda frågorna utreds.

När det gäller de berörda problemen med omfattande brottmålsrättegångar kan

även andra lösningar än sådana som gör ingrepp i reglerna om avbrott och

uppskov vara värda att pröva. En tänkbar ordning är att man i undantagsfall

delar upp en rättegång på det sättet att vissa delar av ett åtal handläggs

och avdöms i ett sammanhang, medan andra delar sparas till ett senare

tillfälle. Med den ordningen kan ändamålet bakom koncentrationsprincipen

tillgodoses för varje del för sig. Enligt 30 kap. 4 § RB kräver dock en

sådan uppdelning synnerliga skäl när det gäller åtal som avser samma

tilltalade. Det finns anledning att överväga om denna restriktivitet behöver

upprätthållas. Det är i sammanhanget att märka att 45 kap. 3 § RB, som

ursprungligen innehöll en ovillkorlig regel om att flera åtal mot samma

tilltalade skulle handläggas i samma rättegång, år 1956 mjukades upp så att

åtalen kan handläggas i skilda rättegångar, om det är till gagn för

utredningen.

Ett annat problem som har att göra med ny eller fortsatt huvudförhandling gäller rättspsykiatriska undersökningar. En sådan undersökning förutsätter

enligt 2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning att den

misstänkte har erkänt gärningen eller att övertygande bevisning har lagts

fram om att han har begått den. Detta medför att undersökningen i förnekade

fall sällan beslutas förrän en huvudförhandling har hållits. Av den förut

angivna regeln följer att rätten kan fortsätta huvudförhandlingen sedan

undersökningen har inkommit, dvs. inte behöver hålla någon ny förhandling

med nya domare. Emellertid är det långtifrån ovanligt att den tilltalade

efter beslutet om rättspsykiatrisk undersökning åberopar ny bevisning. Av

rättsfallet NJA 1998 s. 82 framgår att jävsreglerna medför att de domare

som har deltagit i beslutet om rättspsykiatrisk undersökning inte kan

besluta om avvisning av den nya bevisningen med stöd av 35 kap. 7 § RB. Det

är på grund av samma regler tveksamt om de domare som har beslutat om

undersökningen över huvud taget kan delta i målets fortsatta handläggning

sedan den nya bevisningen har åberopats (jfr RH 1997:74). I

rättstillämpningen har det i flera fall förekommit att en omfattande

huvudförhandling har tagits om på nytt med nya domare sedan utlåtande över

en rättspsykiatrisk undersökning har kommit in. Det kan knappast anses vara

den bästa lösningen. En lösning kan vara att ändra förutsättningarna för en

rättspsykiatrisk undersökning så att en sådan undersökning kan tillkomma

genom ett beslut som inte gör de beslutande domarna jäviga vid en fortsatt

prövning av saken. Vilken väg man bör gå för att komma till rätta med de

handläggningsproblem som uppkommit i samband med rättspsykiatriska

undersökningar går inte att bedöma utan en närmare utredning.

Avfattningen av domar och beslut

Gällande rätt

Beteckningen dom används för avgöranden av saken i ett tvistemål eller brottmål (17 kap. 1 § och 30 kap. 1 § RB). Övriga domstolsavgöranden är

beslut. Vissa beslut är slutliga.

En dom i tvistemål skall enligt 17 kap. 7 § RB avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange domstolen samt tid och ställe för domens

meddelande, parterna samt deras ombud eller biträden, domslutet, parternas

yrkanden och invändningar och de omständigheter dessa grundats på samt

domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet. Om en part har rätt att

överklaga eller att ansöka om återvinning, skall det i domen anges vad han

eller hon i så fall skall göra. Enligt 17 kap. 8 § RB får en tredskodom och

en dom genom vilken kärandens talan bifalls på grund av medgivande utfärdas

i förenklad form. Den praktiska innebörden av detta är främst att domens

uppgifter inte behöver tas upp i skilda avdelningar. En beslutad dom skall

enligt 17 kap. 9 § RB avkunnas eller meddelas genom att hållas tillgänglig

på domstolens kansli. Ett avkunnande av domen sker genom ett muntligt

återgivande av domslutet och skälen samt meddelande av klagoanvisning.

Domskälen och slutet måste till sitt innehåll vara definitivt fastställda

redan vid ett avkunnande, men paragrafen lämnar utrymme för en närmare

utformning av domskälen vid domens skriftliga uppsättande (se Gärde m.fl.,

Nya rättegångsbalken, s. 190).

För en dom i brottmål gäller enligt 30 kap. 5 och 7 §§ RB i huvudsak samma regler som för tvistemål i fråga om innehållet i domen och dess meddelande.

En dom i brottmål får enligt 30 kap. 6 § RB utfärdas i förenklad form, om

den tilltalade har erkänt gärningen och brottspåföljden bestäms till annat

än fängelse eller sluten ungdomsvård eller till fängelse i högst sex

månader. Av motivuttalanden framgår att domen inte får utfärdas i

förenklad form, om bedömningen av gärningen är tveksam. Påföljdsfrågan måste

vara klar och parterna kunna förväntas godta den valda påföljden. Förs i

målet talan om enskilt anspråk med anledning av brottet, förutsätter en dom

i förenklad form att den mot vilken anspråket riktats medgett anspråket

eller att saken är uppenbar.

Beträffande ett slutligt beslut skall enligt 17 kap. 12 § och 30 kap. 10 §

RB reglerna om innehållet i en dom tillämpas, om det behövs med hänsyn till

frågans beskaffenhet. Det som sägs om meddelande av dom skall tillämpas i

fråga om slutligt beslut. Även ett beslut som inte är slutligt kan komma att

avkunnas.

Enligt 28 § lagen om domstolsärenden skall det av ett beslut genom vilket ett domstolsärende avgörs framgå vilka skäl som bestämt utgången, om

beslutet går någon part emot. Detsamma gäller andra beslut enligt den lagen,

om det behövs.

Utredningsbehovet

Domskrivningen tar en avsevärd del av domarnas tid i anspråk. Särskilt gäller detta arbetet med domskälens utformning. Mot den bakgrunden är det

naturligt att det från domarhåll då och då förekommer krav på nya regler som

underlättar arbetet med domskrivning. Det allmänna kravet på domskäl utgör

emellertid ett mycket viktigt inslag i varje demokratiskt domstolssystem

(se Bergholtz utförliga redogörelse i Ratio et Auctoritas, år 1987).

Signifikativt är att domstolar förr i världen aldrig angav några skäl, men

att regler med krav på domskäl tillkom i de flesta europeiska länder efter

den franska revolutionen år 1789.

Det är i första hand parterna som kan antas ha intresse av att få ta del av domskälen. Av olika skäl kan det emellertid finnas även andra intressenter.

För den allmänhetens insyn och kontroll som utövas av pressen och andra

media är en utförlig redovisning av vad som förekommit i målet och klara och

tydliga domskäl av stort värde och ägnat att befästa förtroendet för

domstolsavgöranden. Kravet på domskäl brukar också inverka skärpande på

domstolsöverläggningar i målet.

Om överklagande sker, har den högre domstolen ofta ett behov av att den överklagade domen är välmotiverad. Det gäller i synnerhet sådana fall som

är underkastade krav på prövningstillstånd. Särskilt från hovrättshåll har

det riktats kritik mot att tingsrättsdomar inte sällan är otillräckligt

motiverade. Det finns nog fall när ett överklagande sker av den enda

anledningen att klaganden inte har förstått hur tingsrätten resonerat.

De nu gällande reglerna innebär i princip att kravet på domskäl inte tar

hänsyn till om det i det konkreta fallet existerar några sakliga skäl som

föranleder att domskälen verkligen behöver skrivas. I vissa fall får domen

visserligen utfärdas i förenklad form. De fallen är emellertid av det

slaget att innehållet i domskälen utgör självklarheter. Som grundprincip

borde, åtminstone i förlikningsbara tvistemål, gälla att domstolen skall

kunna begränsa sina insatser när det gäller sådana domskäl som i det

konkreta fallet ingen rimligen kan vara intresserad av samtidigt som

domarna får tid över för domskrivning i de mer kvalificerade fallen. Ett

mer flexibelt system än det nuvarande skulle härigenom kunna leda till en

högre rättssäkerhet och effektivitet, särskilt om sådana domar som

överklagas blir bättre motiverade.

Utomlands har man prövat olika vägar för att rationalisera arbetet med domskrivning. Detta gäller bl.a. Danmark, där en huvudförhandling i ett

dispositivt tvistemål vanligen avslutas med att domaren frågar parterna om

de är beredda att i anslutning till sammanträdet eller vid en senare

tidpunkt ta emot ett slags tillkännagivanden (på danska; "tilkendegivelse").

Om frågan bejakas sker vad som enligt svensk ordning på sätt och vis

kan betecknas som ett domsavkunnande. Parterna får sålunda

genom tillkännagivandet en redogörelse för domarens uppfattning om saken

och de skäl som domaren grundar sin uppfattning på. Om parterna efter viss

given betänketid godtar tillkännagivandet, meddelas inte någon dom. I

stället uppfattas parterna ha ingått en förlikning i enlighet med

tillkännagivandet. Själva slutet i en godtagen tillkännagivelse tas in i

domstolens protokoll och är rättskraftigt bindande samt - vid

fullgörelsetalan - verkställbart. Om ett tillkännagivande har godtagits kan

givetvis inte något överklagande ske. Tillkännagivandena är dock inte några

förlikningsförslag från domarens sida. I stället är de genomgående så väl

avvägda att domaren aldrig frångår dem i den händelse att de inte godtas.

Däremot förekommer på samma sätt som i Sverige att skälen ges en närmare

utformning vid domens uppsättande. Om ett tillkännagivande inte har

godtagits brukar domen som regel överklagas. När en brottmålsdom avkunnas i

Danmark tillfrågas parterna regelmässigt om de godtar domen. Ett godtagande

hindrar emellertid i sådant fall inte ett senare överklagande. Det danska

systemet har gällt sedan länge och anses ha fungerat väl med bibehållen

rättssäkerhet.

Det danska systemet visar en väg att förenkla domskrivningen. Särskilt intressant är att det för dispositiva tvistemål i Danmark synes råda en hög

överensstämmelse mellan skrivna domskäl och överklaganden. När ett

tvistemål överklagas finns det sålunda goda domskäl, medan domskäl sällan

skrivits i fall där det inte sker något överklagande. Det finns skillnader

mellan den svenska och den danska processordningen som bör uppmärksammas i

sammanhanget, det gäller domarens ställning och ansvaret för

rättegångskostnader. Detta hindrar inte att man bör undersöka vilka

möjligheter som finns att i vårt land införa ett system liknande det danska

systemet med tillkännagivande eller något annat system med liknande syfte.

Givetvis måste man i ett sådant sammanhang uppmärksamma att det även i ett

fall som kommer att stanna i den domstol som dömt kan finnas andra än

parterna som har ett intresse av att det skrivs en fullständig dom.

I första hand gäller reformbehovet tingsrätternas domar. Liknande problem

som domskrivningen förorsakar kan emellertid i vissa fall förekomma när det

gäller tingsrätternas beslut. Besluten bör därför inte lämnas helt utanför

reformöverväganden.

Det har förekommit omfattande diskussioner inom domarkåren rörande frågan i vad mån sådana utsagor som i målet eller ärendet avgetts i bevissyfte skall

återges i ett avgörande. Den frågan har i någon mån kommit i ett nytt läge

genom det av riksdagen nyligen antagna förslaget om att även den tilltalades

berättelse skall tas in i ett huvudförhandlingsprotokoll (prop.

1998/99:37). I praktiken tas därmed alla utsagor som anges i bevissyfte upp

på band, som raderas sedan tiden för överklagande gått ut. Utredaren bör

vara oförhindrad att lägga synpunkter i den delen om det är motiverat av

övervägandena i övrigt.

Utredningsuppdraget

Utredaren skall undersöka hur muntlighet och skriftlighet bör vägas mot varandra i de allmänna domstolarnas behandling av tvistemål och brottmål

för att processen med bibehållna rättssäkerhetskrav skall vara så effektiv

som möjligt. Utredaren skall särskilt uppmärksamma frågor om huruvida

muntligheten i avgörandeskedet i vissa fall bör begränsas på ett eller

annat sätt och avgörandet i målet alltså kunna grundas även på annat än

sådant som har förekommit vid en huvudförhandling. Utredaren skall

emellertid inte behandla frågor som enbart rör processen i högre domstol.

Utredaren skall också undersöka om reglerna om avvisande av bevisning och

om bevisupptagningen i ett tvistemål eller brottmål bör ändras. Utredaren

skall särskilt uppmärksamma möjligheterna att i ökad utsträckning tillåta

skriftliga berättelser.

När det gäller såväl sammanträden som förhör skall utredaren undersöka om nu gällande förutsättningar för medverkan per telefon bör ändras. Om

utvärderingen av försöksverksamheten med videokonferenser ger vid handen

att verksamheten bör permanentas, skall utredaren lägga fram förslag om de

regler som behövs för att detta skall kunna ske.

Utredaren skall vidare undersöka vissa frågor om koncentrationen i stora mål. I det sammanhanget skall utredaren särskilt uppmärksamma möjligheterna

att dela upp ett brottmål och hur domstolen skall hantera sådana fall i

vilka det beslutas om en rättspsykiatrisk undersökning

När det gäller domstolarnas avgöranden skall utredaren undersöka om det går att underlätta domstolarnas arbete genom ett system där avgörandet inte

skrivs ut fullständigt i sådana fall där varken parterna eller någon annan

har något behov av det. Utredaren är oförhindrad att lägga synpunkter på

domskrivningen i övrigt.

Utredaren får undersöka även annat som har att göra med handläggningen i tingsrätt av tvistemål och brottmål och som med nu gällande regler

eventuellt motverkar att processen där uppfyller högt ställda krav när det

gäller rättssäkerhet och effektivitet. Frågor om domstolsorganisationen

som sådan och frågor om domstolarnas sammansättning ligger dock utanför

detta uppdrag.

Utredaren skall lägga fram de lagförslag som undersökningarna ger anledning till. Utredaren skall härvid beakta vilka konsekvenser ett förslag kan få

för processen i högre domstol. I den mån de överväganden som görs

beträffande tingsrättsprocessen påverkar eller bör få genomslag också för

processen i högre domstol, skall utredaren lägga fram lagförslag även

rörande den processen. Utredaren skall även uppmärksamma behovet av

följdlagstiftning.

Utredaren bör hålla kontakt med Domstolsverket när det gäller frågor om användningen av videokonferens i rättegång samt med den arbetsgrupp inom

Domstolsverket som arbetar med processrättsliga frågor. Utredaren skall

vidare samråda med utredningen om ansvar och påföljder för psykiskt störda

lagöverträdare (dir. 1999:39).

Uppdraget skall redovisas skyndsamt och senast före utgången av år 2001.