Ds 1999:72

Ds 1999:72

Till statsrådet Lars-Erik Lövdén

Statsrådet Lars-Erik Lövdén har den 21 maj 1999 uppdragit åt generaldirektören Birger Bäckström att utforma förslag till ett statsbidrag för utjämning mellan kommuner av kostnader för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

Uppdraget skulle redovisas senast den 1 november 1999. Under utredningstiden har förlängning begärts och beviljats till

den 30 november 1999.

Regeringskansliet uppdrog den 15 juni 1999 åt Stats kontoret att ställa en utredare till förfogande som sekreterare åt Bäckström i dennes uppgift att med biträde av en arbetsgrupp utforma förslag till utformning av ett statsbidrag för utjämning mellan kommuner av kostnader för verksamhet enlig lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

Sekreterare har varit avdelningsdirektör Kristina Stig. Ledamöter i arbetsgruppen har varit departementssekreteraren Fredrik Holmström, Finansdepartementet, departementssekreteraren Peter Stoltz, Finansdepartementet, departementssekreteraren Gunilla Malmborg, Socialdepartementet, chefsekonomen Karin Mossler, Socialstyrelsen och ekonomen Andreas Hagnell, Svenska Kommunförbundet.

Ds 1999:72

Arbetsgruppen under ledning av Birger Bäckström överlämnar härmed promemorian Förslag till utjämning mellan kommuner av kostnader för LSS-verksamhet. Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i november 1999

Birger Bäckström

Kristina Stig

Ds 1999:72
5

Innehåll

Sammanfattning ......................................................................................
9

1
Inledning.......................................................................................
11

1.1
Uppdraget .......................................................................
11

1.2
Arbetets inriktning...........................................................
12

1.3
Arbetets upplä ggning.......................................................
13

2
Nuvarande ordning.......................................................................
15

2.1
Handikappmålen .............................................................
15

2.2 Lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade (LSS)..................................................
16

2.3 Den ekonomiska regleringen av

huvudmannaskapsförändringen........................................
18

2.3.1
Skatteväxling ..................................................................
18

2.3.2
Mellankommunal utjämning i länen..................................
20

2.4
Statsbidrags- och utjämningssystemet ..............................
22

3
Tidigare utredningar och propositioner.......................................
25

3.1
Strukturkostnadsutredningen............................................
25

3.2
Landstingsekonomiska utredningen ..................................
26

3.3
Statsbidragsberedningen ..................................................
26

3.4
Propositionerna om utjämningssystemet ...........................
27

3.5
Socialdepartementets arbete och förslag...........................
27

3.6
Kommunala utjämningsutredningen .................................
30

6 Innehåll
Ds 1999:72

4
Förutsättningar för och behovet av en nationell

kostnadsutjämning för LSS-verksamhet ......................................
31

4.1
LSS – en obligatorisk verksamhet ....................................
31

4.2
Stora kostnadsskillnader efter kommunaliseringen............
32

4.3
Socialstyrelsens statistik år 1999 .....................................
33

4.4
Kvarvarande vårdhem .....................................................
36

4.5
Räkenskapssammandraget för år 1998 .............................
37

5
Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader................
41

5.1 Modell 1, utjämningssystem baserat på

schablonkostnader för insatser och personer
.....................42

5.1.1
Sammanfattning ..............................................................
42

5.1.2
Utjämningssystem baserat på schabloner..........................
43

5.1.3
Finansiering av systemet..................................................
46

5.1.4
Spärregler .......................................................................
48

5.1.5
Särskilt bidrag efter ansökan............................................
49

5.1.6 Utvidgad möjlighet att träffa avtal om

kostnadsansvar ................................................................
50

5.1.7
Avskaffande av länsvisa utjämningssystem ......................
51

5.1.8
Utfallet av schablonutjämning..........................................
52

5.1.9
Påverkbarhet och styreffekter ..........................................
59

5.2 Modell 2, utjämningssystem baserat på

behovsbedömning, ...........................................................62

5.2.1
Sammanfattning ..............................................................
62

5.2.2
Utjämningssystem med behovsbedömning ........................
63

5.2.3
Finansiering ....................................................................
65

5.2.4 Utvidgad möjlighet att träffa avtal om

kostnadsansvar ................................................................
65

5.2.5
Avskaffande av länsvisa utjämningssystem ......................
65

5.2.6
Påverkbarhet och styreffekter ..........................................
65

6
Arbetsgruppens förslag ................................................................
69

6.1
Långsiktigt utvecklingsarbete...........................................
72

Särskilda yttranden...............................................................................
75

Ds 1999:72
Innehåll
7

Bilagor

Bilaga 1:
Socialstyrelsens statistik för LSS-insatser 1999

redovisat på nationell nivå ...................................................
87

Bilaga 2:
Tabell G. Socialstyrelsens statistik för LSS-insatser

1999. ..................................................................................
91

Bilaga 3:
Tabell H. Redovisad LSS-kostnad, standardkostnad,

bidrag/avgift samt nettokostnad efter utjämning i

kronor per invånare ...........................................................
103

Bilaga 4 :
Södertörnsmodellen ...........................................................
115

Ds 1999:72
9

Sammanfattning

Kommunerna är huvudman för den verksamhet som bedrivs enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Verksamheten kostade år 1998 15 m iljarder kronor. Den är ojämnt fördelad över landet, beroende huvudsakligen på landstingens tidigare lokalisering av vårdhem och andra verksamheter för LSS till vissa kommuner. Spridningen är stor mellan kommuner både vad avser insatser och kostnader för verksamhet enligt LSS. På individnivå är kostnadsskillnaderna mycket stora och beror på individuella behov och insatser.

I dagsläget hanteras olikheterna mellan kommunerna, dels genom avtrappande länsvisa mellankommunala utjämningar, dels genom avtal om kostnadsansvar mellan kommuner, i vissa fall för personer som flyttat före 1996. Det nuvarande systemet har flera brister och är inte hållbart i ett längre perspektiv.

För att lösa frågan om en utjämning mellan kommunerna har Statsrådet Lars-Erik Lövdén uppdragit åt generaldirektören Birger Bäckström att, med biträde av en arbetsgrupp, utforma förslag till ett statsbidrag för utjämning mellan kommuner av kostnader för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Arbetsgruppen har utarbetat ett förslag till utjämning som kan träda ikraft år 2001.

Arbetsgruppen har inte kunnat finna någon grund för en kostnadsutjämning som utgår från strukturella faktorer då kostnadsskillnaderna i första hand beror på individuella behov och att verksamhet har koncentrerats till vissa kommuner. Även nytillkommande verksamhet är ojämnt fördelad. Det finns heller inte alltid underlag att bygga upp vissa specialresurser i varje kommun.

10 Sammanfattning
Ds 1999:72

Förslaget är huvudsakligen ett utjämningssystem baserat på antal LSS-insatser och tre kostnadsschabloner. En standardkostnad beräknas utifrån antalet personer i personkrets 1 och 2, med vissa undantag samt antalet insatser i särskilt boende och daglig verksamhet. Standardkostnaden relateras till ett riks-genomsnitt och kommunen kompenseras för avvikelser från riksgenomsnittet. För det sammanlagda utfallet finns spärregler. Kommuner som har personer i särskilt kostnadskrävande vård-former, och som har en genomsnittlig kostnad över riks-genomsnittet, har därtill möjlighet att ansöka om ett särskilt statsbidrag för de kostnadskrävande boendena. Slutligen ingår också en utvidgad möjlighet att skriva avtal om kostnadsansvar mellan kommuner för LSS-insatser.

Arbetsgruppen föreslår att ett system för utjämning mellan kommuner av kostnader för LSS-verksamhet införs enligt modell 1 under förutsättning av att ett nytt system skall införas år 2001. Om ett införande av ett nytt system kan ske vid en senare tidpunkt bedömer vi att en modell baserat på behovsbedömning enligt modell 2 kan på sikt vara en möjlig vidareutveckling.

En alternativ modell är en utjämning utifrån individuella behov av stöd, service och omvårdnad för personer i personkrets 1 och 2 framför allt med stora omvårdnadsbehov. Behovet av personalinsatser för varje person som får ett beslut om rätt till stöd enligt LSS kan klassificeras i olika kostnadsnivåer. Då modellen ser till totalt personalbehov per individ omfattar det både boende, daglig verksamhet samt övriga LSS-insatser. Det totala behovet summeras per kommun och kan ligga till grund för en utjämning jämfört med ett riksgenomsnittligt behov.

Modellen förutsätter att det finns en bedömare som utifrån individens behov kan bedöma hur stor insats som behövs och som arbetar efter en strukturerad metod. För att minska kommunens möjlighet att påverka utjämningen bör bedömningen ske oberoende av kommunens ekonomiska intresse. För att å andra sidan minska kostnaderna för utredning och administration kan det vara en fördel att utgå från kommunens biståndsbedömning.

Ds 1999:72
11

1 Inledning

1.1 Uppdraget

Vårt uppdrag har varit att utarbeta ett förslag till statsbidrag för utjämning mellan kommuner av strukturellt betingade, särskilt höga kostnader för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Systemet kan enligt direktiven utformas som ett särskilt statsbidrag till kommuner med de högsta kostnaderna. Statsbidraget bör utformas så att det endast är speciella insatser som blir bidragsberättigade och innehålla insatser som är särskilt kostnadskrävande och där skälen för bedömningen vid beslut om insatsen klart kan definieras.

Kommuner med hög andel personer med stora och svåra funktionshinder och kommuner med omfattande privat verksamhet skall särskilt uppmärksammas. Systemet skall b ygga på individbaserad statistik över de insatser som varje kommun betalar för. Systemet skall vidare ge ”rätt” incitament, vara enkelt att förstå och förutsägbart.

Kommunernas möjlighet att påverka ett statsbidrag bör enligt direktiven särskilt uppmärksammas och mö jligheter att begränsa påverkbarheten bör prövas.

Kostnaden för utjämningen skall finansieras genom motsvarande minskning av det generella statsbidraget. Olika kostnadsalternativ skall tas fram. Bidraget skall också rymmas inom en på förhand bestämd ekonomisk ram.

Förslagen skall utgå från de nationella handikappmålen.

12 Inledning
Ds 1999:72

Uppdraget skall belysa:

• Styreffekter, incitament och påverkbarhet. Styr systemet verksamheten till vissa insatser eller till vissa kommuner? Är systemet kostnadsdrivande? Kan kommunerna på ett oönskat sätt påverka systemet för att få mer bidrag?

• Utvecklingen över tid. Hur skall volym- och kostnadsökningar hanteras och finansieras?

• De inomregionala kostnadsutjämningssystemen . Påverkar de nuvarande inomregionala kostnadsutjämningssystemen behov av och konstruktion av införanderegler? Vilka övriga förändringar kan krävas?

Möjlighet finns enligt uppdraget att lämna förslag till andra lösningar.

Målet är att ett nytt system för utjämning mellan kommuner införs år 2001.

1.2 Arbetets inriktning

Arbetsgruppen konstaterade i ett tidigt skede av utredningen att kostnadsskillnaderna mellan kommuner för verksamheten enligt LSS och antalet personer med LSS-insatser är stora och ojämnt fördelade över landet. Arbetet i arbetsgruppen har utgått från att söka finna ett system som kompenserar kommuner med särskilt höga kostnader för LSS.

Vårt framlagda förslag till utjämning mellan kommunerna utgår från följande målsättningar:

- Individens rätt att flytta

- Systemet skall inte motverka uppbyggnad av god verksamhet med särskild kompetens eller inriktning

- I första hand skall varje kommun ta ansvar för sina kommuninvånare

- Systemet bör inte styra till viss verksamhet eller vissa kommuner

Ds 1999:72
Inledning 13

- Kommunerna bör inte kunna utverka större bidrag genom att ändra definitioner eller insatser

- Systemet skall inte kompensera för kostnadsskillnader som beror på olikheter i verksamhetsform, effektivitet eller kvalitet

- Systemet bör vara enkelt att förstå och administrera.

Då kostnaderna inom detta område är starkt knutna till individens behov och de insatser som ges är det svårt att fullt ut uppfylla alla ovan angivna målsättningar. Dock innebär ingen av våra beskrivna modeller någon inskränkning i individens rätt att flytta.

1.3 Arbetets uppläggning

Arbetsgruppen har haft åtta sammanträden.

Under utredningsarbetet har vi besökt Södertälje kommun och Kommunförbundet i Jämtlands län där vi träffade samtliga kommuner i Jämtland.

Vi har också fört diskussioner med inbjudna representanter för handikapporganisationerna; Handikapporganisationernas samarbetsorgan (HSO) och De Handikappades Riksförbund (DHR). Därutöver har vi haft besök av representanter från Finspångs kommun och från Resurscenter Mo Gård AB samt av representanter från handikappverksamheten i Stockholms kommun.

Ett stöd i arbetet har också varit ett underlagsmaterial om nationell kostnadsutjämning för LSS-verksamhet som togs fram av Kommunala Utjämningsutredningen.

Ds 1999:72
15

2 Nuvarande ordning

2.1 Handikappmålen

Regeringens mål för handikappolitiken har formulerats i regeringens skrivelse till riksdagen (Skr.1996/97:120). Dessa mål är:

• att uppnå jämlikhet i levnadsv illkor och full delaktighet i samhällslivet för personer med funktionshinder,

• att ge förutsättningar för ökad självständighet och självbestämmande för personer med funktionshinder,

• att ge förutsättningar för funktionshindrade personer att skapa sig ett värdigt liv i gemenskap med andra,

• att främja internationellt samarbete på handikappområdet.

Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet för personer med funktionshinder. Principerna om full delaktighet, jämlikhet i levnadsvillkor, självbestämmande och tillgänglighet är de grundstenar på vilka den svenska handikappolitiken byggs. Utgångspunkten är alla människors lika värde och lika rätt. Insikten om att människor har olika funktionsförmåga skall ligga till grund för samhällsplaneringen. Resurserna måste användas så att alla människor så långt möjligt ges lika förutsättningar att delta i samhällslivet. Begreppen delaktighet och jämlikhet skall leda till att olika samhällsområden, liksom den omgivande miljön, blir tillgängliga för funktionshindrade. Det gäller såväl den fysiska tillgängligheten som tillgänglighet till information och service, vård och stöd, kultur, fritidsaktiviteter m.m. Målet är att skapa förutsättningar för ett självständigt och värdigt liv för personer med funktionshinder.

16 Nuvarande ordning
Ds 1999:72

Att få leva som en självständig individ utifrån sina egna resurser och att få bestämma över sin vardag är av avgörande betydelse för enskilda människors livskvalitet. Att sådana möjligheter finns är också en förutsättning för ett samhälle där alla är delaktiga. Frågor om inflytande måste få särskild uppmärksamhet i situationer där enskilda människor till följd av omfattande funktionshinder dagligen är beroende av olika stödinsatser.

2.2 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)

Den 1 januari 1994 trädde lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) i kraft. Lagen utgör en väsentlig del av den handikappreform som riksdagen beslutat om året innan. Genom LSS har personer med varaktiga och omfattande funktionshinder fått en lagstadgad rätt till olika former av insatser för stöd och service. I samband med att LSS trädde i kraft upphörde den s.k. omsorgslagen (1985:568) att gälla. Omsorgslagen gav främst personer med utvecklingsstörning rätt till stöd- och hjälpinsatser av olika slag. Ansvaret för insatserna enligt omsorgslagen åvilade landstingen. I och med införandet av LSS överfördes ansvaret för omsorgsinsatserna från landstingen till kommunerna.

Målsättningen för all verksamhet enligt LSS är att underlätta det dagliga livet för personer med omfattande funktionshinder och främja full delaktighet i samhällslivet. Enskilda skall ges största möjliga inflytande över hur insatserna ges.

I LSS beskrivs tre grupper som kan beviljas insatser. Det är personer med:

1. Utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd.

2. Betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom.

3. Andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och

Ds 1999:72
Nuvarande ordning 17

förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett om fattande behov av stöd och service.

Den personkrets som omfattas av LSS har rätt till stöd och service om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Lagens personkrets skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade samt anpassas till den funktions-hindrades individuella behov.

Insatserna för stöd och service enligt LSS regleras i lagens 9 § och är tio till antalet:

1. rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder

2. biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av ekonomiskt stöd inte täcks av assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning

3. ledsagarservice

4. biträde av kontaktperson

5. avlösarservice i hemmet

6. korttidsvistelse utanför det egna hemmet

7. korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i anslutning till skoldagen samt under lov

8. boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet

9. bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna

10.daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig.

Kommunerna har ansvaret för flertalet insatser enligt LSS, medan landstingen har ansvar för insats 1, rådgivning och annat personligt stöd. Kommuner och landsting kan dock sluta avtal om en annan ansvarsfördelning och så har skett i några län när det gäller råd och stöd (förutvarande Malmöhus och Jämtland). En kommuns eller ett

18 Nuvarande ordning
Ds 1999:72

landstings ansvar enligt LSS gäller gentemot den som är bosatt inom kommunen resp. landstingsområdet.

Genom LSS har möjlighet införts för funktionshindrade som tänker bosätta sig i en kommun att begära s.k. förhandsbesked om rätten till stöd och service från kommunen. Avsikten med bestämmelserna om förhandsbesked är att underlätta för personer med omfattande funktionshinder att på lika villkor med övriga kommuninvånare flytta från en kommun till en annan. En kommun ska utan dröjsmål planera och förbereda insatser som förhandsbeskedet ger den funktionshindrade rätt till, om han bosätter sig i kommunen.

2.3 Den ekonomiska regleringen av huvudmannaskapsförändringen

I detta avsnitt redogörs för hur kommunerna kompenserats genom skatteväxling och mellankommunal utjämning inom länet för att i dagsläget kunna tillhandahålla insatser enligt LSS.

2.3.1 Skatteväxling

Enligt bestämmelserna i LSS skall huvudmannaskapet för den tidigare omsorgsverksamheten ha överförts från landstingen till kommunerna före den 1 januari 1996. Omsorgsverksamheten omfattade insatser för personer i personkretsarna 1 och 2. Insatser för personkrets 3 ingick inte i omsorgsverksamheten. Huvudmannaskapsförändringen vad gäller omsorgsverksamheten har successivt genomförts i samtliga län under perioden 1991-1996, men i de flesta län har överförandet skett under åren 1995 och 1996. Den ekonomiska regleringen har skett genom skatteväxlingar mellan landsting och kommuner med länsvisa skatteväxlingssatser på en sådan nivå att intäkterna motsvarar de inom respektive län övertagna kostnaderna. Den tidigare olikheten i kommunernas och landstingens system för skatteutjämning har dock i några län

Ds 1999:72 Nuvarande ordning 19

medfört att övertagna kostnader och intäkter inte helt motsvarat varandra.

Förutsättningarna för skatteväxlingarna har inte bestämts centralt utan har skett genom lokala överenskommelser mellan respektive landsting och kommunerna i landstingsområdet. Man har gemensamt utarbetat ett s.k. skatteväxlingsunderlag, som ligger till grund för överenskommelsen. Skatteväxlingsunderlaget reglerar vilka verksamheter som ingår i överenskommelsen, vilka kostnaderna är för dessa verksamheter och vilken skatteväxlingssats dessa kostnader motsvarar.

Vid skatteväxlingen har de kostnader ett landsting haft för den tidigare omsorgsverksamheten omräknats till kronor och ören per skattekrona. Därefter har landstinget minskat sin skattesats med överenskommet belopp samtidigt som kommunerna getts möjlighet att höja sina skattesatser i motsvarande mån. På så vis har resurser motsvarande landstingets kostnader överförts till kommunerna. Skatteväxlingsnivån motsvarar därigenom den genomsnittliga kostnaden i respektive län för den överförda verksamheten.

Såväl kostnaderna för omsorgsverksamheten som omfattningen av övriga verksamheter som samtidigt ingår i växlingen varierar mellan länen. Som exempel kan nämnas att särskolan och/eller psykiatrireformen ingår i flera fall i den skatteväxling som gjorts i samband med överföringen av omsorgsverksamheten. Eftersom den övertagna kostnaden utslaget per invånare varierar mellan länen innebär det även att skatteväxlingssatserna skiljer sig åt mellan länen. Nivån på skatteväxlingarna för omsorger och särskola varierar således från 1,22 kronor i förutvarande Malmöhus län till 2,31 kr i Jämtlands län.

Variationerna i andelen av befolkningen med insatser enligt LSS är den viktigaste förklaringen till de betydande skillnader i övertagna kostnader som finns mellan kommuner och mellan län.

Kostnaderna för den överförda omsorgsverksamheten har totalt beräknats till ca 10,2 miljarder kronor vid skatteväxlingstillfällena.

20 Nuvarande ordning
Ds 1999:72

2.3.2 Mellankommunal utjämning i länen

Det finns som framgått stora skillnader mellan kommunerna inom ett och samma län vad gäller de från landstinget övertagna kostnaderna för den tidigare omsorgsverksamheten. I samtliga län har kommunerna funnit det önskvärt att försöka utjämna kostnadsskillnader för den övertagna omsorgsverksamheten mellan sig. Man har därför träffat överenskommelser om s.k. mellan-kommunala utjämningssystem, här också kallad länsvis utjämning, i samband med kommunaliseringen av omsorgsverksamheten. I några län, där svårigheterna att komma överens om formerna och villkoren för ett mellankommunalt utjämningssystem varit särskilt stora, har en av regeringen tillsatt LSS-delegation medverkat till att regionala överenskommelser kunnat nås.

I det nationella statsbidrags- och utjämningssystemet för kommuner och landsting som infördes år 1996 ger en viss skatteväxlingssats en lika stor inkomstökning per invånare i samtliga kommuner i länet. Det nationella utjämningssystemet medför således att de mellankommunala utjämningssystemen i länen inte behöver beakta några skillnader i intäkter mellan kommunerna utan helt kan koncentreras på skillnader i övertagna kostnader mellan kommunerna inom respektive län.

Den länsvisa kostnadsutjämningen har lösts särskilt i varje län för sig, vilket resulterat i att det finns flera olika typer av system för utjämning mellan kommuner. I hälften av länen innefattar utjämningssystemen även vid övertagandet ojämnt fördelade kostnader för psykiatri och/eller särskola.

Man kan säga att det finns tre huvudtyper för de mellankommunala utjämningssystemen i länen. Inom ramen för dessa huvudtyper finns ett antal olika varianter. Men det finns också blandformer där man kombinerat två av huvudtyperna. Följande huvudtyper förekommer.

1. En s.k. strut innebär att mellanskillnaden mellan övertagna kostnader och intäkter till följd av skatteväxlingen beräknas för varje kommun. Kommuner med lägre kostnader än intäkten av skatteväxlingen betalar en avgift till struten och kommuner med

Ds 1999:72
Nuvarande ordning 21

högre kostnader erhåller ett bidrag från denna. Avtrappningshastigheten och utjämningsperiodens längd varierar kraftigt och i några län påbörjas avtrappningen först efter ett antal år. I en del fall har struten konstruerats så att avgifter betalas under en kortare period än för vilken bidrag utbetalas. En del av de inbetalade medlen fonderas därvid och skall utbetalas till de kommuner som har övertagit en omfattande omsorgsverksamhet. I några fall har en avtrappande flerårig strut nuvärdesberäknats och legat till grund för engångsvisa klumpsummor.

2. Fördelning av kostnadsansvar för individer till ursprungliga hemkommuner i länet . Kostnaderna för vissa personer i en kommun med omfattande verksamhet betalas av en annan kommun, ofta den ursprungliga hemkommunen. Kostnadsansvaret är livslångt och omfattar främst personer i gruppbostäder och på vårdhem.

3. Verksamhetsföljsam utjämning , eller s.k. ”mjuk strut”, är följsam till de årliga kostnaderna för en viss grupp av individer. Här fördelas kostnaderna mer schablonmässigt än i huvudtyp 2 och de kommuner som betalar bidrar varje år med samma andel av de nuvarande hemkommunernas faktiska kostnader. Kostnaderna, som främst avser boende i gruppbostäder med tillhörande daglig verksamhet, avtar över tiden. I något fall upphör betalningarna redan när verksamheten understiger en i förväg överenskommen volym.

I flera län har man kombinerat två av huvudtyperna för olika delar av den övertagna verksamheten. En ansats att i någon del fördela kostnaderna på ursprunglig hemkommun tillämpas i sju län, medan någon form av verksamhetsföljsam utjämning finns i fem län. Olika former av strutar tillämpas i nästan samtliga län.

Det finns ett ganska entydigt mönster i valet av utjämningssystem. I län med mindre kostnadsskillnader mellan kommunerna har man i huvudsak valt strutlösningar, som sträcker sig över relativt kort tid. Det finns dock undantag där man trots mindre kostnadsskillnader mellan kommunerna i länet valt en strutlösning med längre avtrappning, en verksamhetsföljsam utjämning eller en

22 Nuvarande ordning
Ds 1999:72

fördelning på ursprunglig hemkommun. Där kostnadsskillnaderna mellan kommunerna är stora har man i allmänhet valt en verksamhetsföljsam utjämning, fördelning på ursprunglig hemkommun eller tidsmässigt betydligt längre strutar. I utredningen Utjämning av kostnadsskillnader för verksamhet enligt LSS (Ds 1996:47) finns en relativt detaljerad beskrivning av utjämningssystemen i respektive län.

Lagstödet för de mellankommunala utjämningssystemen finns i 17 § i LSS. Kommunerna i ett län ges i lagen rätt att lämna ekonomiskt bidrag till varandra om så behövs för att jämna ut kostnaderna dem emellan. I specialmotiveringen till LSS förutsätts att utjämningen sker övergångsvis. De olika mellankommunala utjämningssystemen omfattar i princip endast den vid övertagandetidpunkten ojämnt fördelade verksamheten. Genomgående gäller att utjämningssystemen inte tar hänsyn till nytillkommande verksamhet, eftersom det inte finns något lagstöd för en sådan utjämning. Systemens varaktighet är mycket varierande mellan länen och sträcker sig i ett flertal fall över mycket långa tidsperioder, medan andra system innehåller en snabbare avtrappning av de mellankommunala utjämningsbeloppen. I Hallands län, där kommunaliseringen skedde tidigt, har inomlänssystemet redan hunnit avvecklas.

I de flesta överenskommelserna om mellankommunala utjämningssystem finns inskrivet att, i det fall ett nationellt utjämningssystem för kostnader för omsorgsverksamheten eller för LSS-insatser införs i framtiden, skall de mellankommunala utjämningssystemen omförhandlas.

2.4 Statsbidrags- och utjämningssystemet

För de flesta andra obligatoriska kommunala verksamheter görs en kostnadsutjämning i det kommunala statsbidrags- och utjämningssystemet. Dock ej för verksamhet för funktionshindrade.

Ds 1999:72
Nuvarande ordning 23

Det nuvarande statsbidrags- och utjämningssystemet för kommuner och landsting, som infördes den 1 januari 1996, består av ett invånarbaserat statsbidrag, inkomstutjämning, utjämning av strukturellt betingade kostnadsskillnader samt införanderegler. Inkomstutjämningen och kostnadsutjämningen bygger på att de kommuner och landsting som har en högre skattekraft eller mer gynnsam struktur än genomsnittet betalar en utjämningsavgift till staten. De som har en lägre skattekraft eller mindre gynnsam struktur än genomsnittet får ett utjämningsbidrag från staten. De sammanlagda bidragen och avgifterna för kommunerna respektive landstingen uppgår till lika stora belopp vilket innebär att systemet är statsfinansiellt neutralt.

Utgångspunkten för en utjämning av strukturellt betingade kostnadsskillnader bör vara följande:

Alla kommuner respektive landsting skall efter kostnads- och inkomstutjämning ha likvärdiga förutsättningar att bedriva verksamheten.

Kostnadsutjämningen skall inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet.

Kostnadsutjämningen skall baseras på mätbara och för kommuner och landsting opåverkbara faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader.

Som metod för kostnadsutjämningen tillämpas den s.k. standardkostnadsmetoden, enligt vilken kostnadsskillnader mellan kommuner analyseras för en verksamhet i taget. Kostnads-utjämningen innefattar både obligatoriska och vissa frivilliga verksamheter samt vissa icke verksamhetsspecifika kostnadsslag. I några fall är faktorerna mer av "bedömningskaraktär" men har lagts in i systemet för att de har stor betydelse för att fånga vissa typer av strukturella skillnader.

Det är främst två skäl som ligger bakom valet av standardkostnadsmetoden. Dels är det helt olika faktorer som påverkar kostnaderna i de olika kommunala verksamheterna, dels möjliggör metoden en mer korrekt justering vid huvudmannaskaps-

24 Nuvarande ordning
Ds 1999:72

förändringar mellan kommuner och landsting eller vid förändrad ansvarsfördelning mellan staten och kommunsektorn.

Det nuvarande systemet för kostnadsutjämning innebär i korthet att för varje verksamhet eller kostnad som omfattas av strukturkostnadsutjämningen beräknas en standardkostnad per kommun enligt en för respektive verksamhet särskild beräkningsmodell. Utjämningsbidraget respektive utjämningsavgiften för strukturella kostnadsskillnader utgörs av skillnaden mellan summan av kommunens beräknade standardkostnad, den s.k. strukturkostnaden, och den genomsnittliga strukturkostnaden i riket.

Ds 1999:72
25

3 Tidigare utredningar och propositioner

Samtliga statliga utredningar som behandlat frågan om kostnadsutjämning mellan kommuner respektive landsting efter det att Kommunalekonomiska kommittén avslutat sitt arbete i december år 1991 har tagit upp frågan om be hovet av och förutsättningarna för en nationell kostnadsutjämning för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

Utredningarna före Kommunala Utjämningsutredningen som redovisade sitt betänkande 1998 ansåg att omsorgen om funktionshindrade på sikt skulle ingå som en del i kommunernas nationella system för kostnadsutjämning. De faktorer som diskuterades som lämpliga för en nationell kostnadsutjämning var antalet personer i varje kommun med vissa LSS-insatser.

Utjämningsutredningen ansåg dock att en sådan utjämning inte kunde inrymmas i det nationella systemet för kostnadsutjämning eftersom kostnaderna (insatserna) var alltför påverkbara av kommunerna.

Nedan sammanfattas tidigare utredningar och propositioner.

3.1 Strukturkostnadsutredningen

Strukturkostnadsutredningen (SOU 1993:53), vars förslag i stor utsträckning ligger till grund för nuvarande kostnadsutjämning för kommunerna, föreslog att ett framtida mer generellt övertagande från kommunerna av de särskilda omsorgerna skulle inkluderas i inkomst- och kostnadsutjämningen. Vidare föreslogs att skatte-

26 Tidigare utredningar och propositioner
Ds 1999:72

växlingar på grund av huvudmannaskapsförändringar endast bör genomföras när förändringen genomförts i alla län. Skatteväxlingen skulle då genomföras med en enhetlig skattesats i utjämningssystemet som motsvarar det vägda genomsnittet av de länsvisa skatteväxlingarna. Strukturella skillnader utjämnas i kostnadsutjämningen. Om endast några län genomfört huvudmannaskapsförändringar bör sådana förändringar genomföras avtalsvägen och regleras inom länen.

Principerna för inkomstutjämningen har helt förändrats sedan Strukturkostnadsutredningen lämnade sitt betänkande varför förslagen i dessa delar inte längre är tillämpliga. Dessutom har skatteväxlingar nu genomförts i samtliga län. Den länsvisa skattesatsen i utjämningssystemet har justerats utifrån kostnadsnivån i respektive län, dvs. ej med en enhetlig nivå.

3.2 Landstingsekonomiska utredningen

Landstingsekonomiska utredningen (SOU 1994:70) fann att det inte fanns några större strukturella behovsskillnader om man ser till var omsorgstagarna är födda. Däremot konstaterades att det fanns stora kostnadsskillnader mellan kommunerna som bl. a. beror på var omsorgstagarna faktiskt är bosatta, vilket i sin tur har ett samband med utbudet av vårdresurser.

Utredningen framhöll att det, för att enskilda kommuner i vilka dyra vårdanläggningar byggts upp inte skall drabbas oförskyllt av huvudmannaskapsförändringen, krävs att ett betalningsansvar för omsorgstagare på institutioner av nationell och regional karaktär skyndsamt utreds.

3.3 Statsbidragsberedningen

Beredningen för statsbidrag och utjämning i kommunsektorn (SOU 1994:144), vars förslag med vissa justeringar i kostnadsutjämningen ligger till grund för nuvarande statsbidrags- och utjämnings-

Ds 1999:72
Tidigare utredningar och propositioner 27

system för kommuner och landsting, gjorde den bedömningen att en kostnadsutjämning för omsorgsverksamhet kan utformas först när ett bättre underlag om kostnadsskillnader finns tillgängligt och när frågan om det framtida betalnings-ansvaret har lösts.

3.4 Propositionerna om utjämningssystemet

I regeringens förslag till det nuvarande utjämningssystemet (prop. 1994/95:150 respektive prop. 1995/96:64) gjordes också samma bedömning som statsbidragsberedningen, att frågan om kostnadsutjämning för omsorgsverksamheten borde skjutas på framtiden. I den sistnämnda propositionen framhölls att betydande förändringar

i kommunernas och landstingens åtaganden borde föranleda motsvarande förändringar i kostnadsutjämningen.

Förändringar i huvudmannaskapet mellan kommuner och landsting skulle således föranleda motsvarande förändring i kostnadsutjämningen om verksamheten omfattades av denna och om förändringen i utjämningen gjordes det år huvudmannaskapsförändringen var genomförd i hela riket. Om förändringen av huvudmannaskapet sker successivt, så som skett när det gäller omsorgsverksamheten, borde kostnadsutjämningen ändras vid det tillfälle då alla län genomfört förändringen. Fram till denna tidpunkt borde en tillfällig kostnadsutjämning kunna ske inom ett län som gjort förändringen.

3.5 Socialdepartementets arbete och förslag

Redan i det utredningsarbete som föregick det nationella utjämningssystemets införande diskuterades frågan om möjligheterna till och behovet av att inom ramen för kostnads-utjämningen också utjämna för insatser enligt LSS. Det fanns emellertid inte ett tillräckligt underlag för att fastställa vilka strukturella faktorer som

28 Tidigare utredningar och propositioner
Ds 1999:72

påverkar kostnaderna och som skulle kunna ligga till grund för en utjämningsmodell.

Under våren 1995 fick en arbetsgrupp inom Socialdepartementet i uppdrag att utreda frågan om be hovet av en utjämning av kostnadsskillnader mellan kommuner med anledning av LSS. Enligt uppdraget skulle arbetsgruppen särskilt belysa om inrättandet av ett nationellt kostnadsutjämningssystem för LSS- insatser är önskvärt samt – i så fall – vilka faktorer som kan ligga till grund för en sådan kostnadsutjämning. I uppdraget ingick även att analysera behovet av LSS-verksamhet av nationell och regional karaktär samt kartlägga förekomsten av sådana verksamheter i landet.

Socialdepartementets arbetsgrupp konstaterade i utredningen Utjämning av kostnadsskillnader för verksamhet enligt LSS (Ds 1996:47) att kostnadsskillnaderna mellan kommunerna för LSS- insatser är så stora att någon form av åtgärd för att utjämna skillnaderna är önskvärd. Man gjorde bedömningen att ett nationellt kostnadsutjämningssystem är det mest lämpliga alternativet för att utjämna kostnadsskillnaderna mellan kommuner för LSS-insatser och att ett sådant system bör kunna infogas i det existerande nationella bidrags- och utjämningssystemet.

Enligt arbetsgruppen skulle ett nationellt system främst lösa problem som de länsvisa utjämningssystemen inte klarar, t.ex. kostnadsskillnader mellan kommuner i olika län, problem till följd av flyttningar mellan kommuner och där man inte lyckats komma överens om avtal om kostnadsansvaret. Det skulle också skapa ett mer dynamiskt system för kostnadsutjämning än nuvarande länssystem. Dessa system tar i allmänhet inte hänsyn till förändringar över tiden eller beaktar tillkommande verksamhet. De ger därför på lång sikt otillräcklig kostnadstäckning.

Arbetsgruppen studerade ett antal alternativa faktorer och kombinationer av faktorer som skulle kunna ligga till grund för en nationell kostnadsutjämning för LSS-insatser. De faktorer som studerats är av två huvudtyper, dels vissa socialförsäkringsförmåner med inriktning på funktionshindrade personer, dels vissa till LSS verksamhetsanknutna faktorer.

Ds 1999:72
Tidigare utredningar och propositioner 29

Arbetsgruppens bedömning var att det mest lämpliga är att basera en nationell kostnadsutjämning för LSS-insatser på verksamhetsanknutna faktorer eftersom de studerade socialförsäkringsförmånernas samband med kommunernas faktiska LSS- insatser är både svagt och indirekt. Man konstaterade emellertid att ytterligare statistik skulle krävas för att utforma ett nationellt utjämningssystem eftersom erforderliga uppgifter om kommunernas LSS-insatser och kostnaderna för dessa då saknades.

Socialdepartementets arbetsgrupp genomförde också en fältstudie i syfte att få fram ytterligare underlag för en nationell kostnadsutjämning. I ett urval av landets kommuner analyserades antalet LSS-insatser som kommunerna ger, innehållet i insatserna och de därav följande kostnaderna. Resultatet av fältstudien samt förslag till konstruktion av ett system för att utjämna kostnadsskillnader redovisades i mars 1997 i departementspromemorian Utjämning av kostnadsskillnader för verksamhet enligt LSS – En fältstudie (Ds 1997:34).

Med fältstudien som underlag redovisas två alternativa utjämningsmodeller. I den ena modellen utgår man från en genomsnittskostnad per person i LSS personkrets 1 och 2. I den andra modellen utgår man från genomsnittskostnader för tre av de för kommunerna mest kostsamma insatserna nämligen barn boende i familjehem eller i bostad med särskild service, vuxna boende i bostad med särskild service samt personer med daglig verksamhet. Dessutom används i denna andra modell en genomsnittskostnad per person i personkrets 1 och 2 som motsvarar genomsnittskostnaden för övriga LSS-insatser.

Socialdepartementets arbetsgrupp ansåg att det finns ett behov av en nationell kostnadsutjämning för kommunernas LSS- verksamhet och att principerna i den andra modellen var de mest lämpliga för en nationell kostnadsutjämning för LSS-insatser. Denna modell gav enligt gruppen en bättre överensstämmelse mellan beräknade standardkostnader och övertagna kostnader än den första modellen. Detta gäller särskilt för kommuner med höga övertagna kostnader. Arbetsgruppen fann det inte mö jligt att bygga en utjämning av skillnader i behov av LSS-verksamhet på andra än

30 Tidigare utredningar och propositioner
Ds 1999:72

verksamhetsanknutna faktorer. Arbetsgruppens slutsats var att kommunernas möjligheter att påverka utfallet i kostnadsutjämningen med en sådan lösning i praktiken var begränsade.

3.6 Kommunala utjämningsutredningen

Kommunala utjämningsutredningen, som i december 1998 framlade betänkandet Kostnadsutjämning för kommuner och landsting – en översyn av statsbidrags- och utjämningssystemet (SOU 1998:151), inledde ett arbete med att utreda förut-sättningarna för att föra in en kostnadsutjämning av LSS-verksamheten i det nationella utjämningssystemet. Något förslag framlades inte då utredningen ansåg att en kostnadsutjämning inte kunde inrymmas i ett nationellt utjämningssystem eftersom faktorerna som borde ingå var påverkbara av kommunerna.

I betänkandet (SOU 1998:151) gjorde utredningen bedömningen att skillnaderna mellan kommuner och mellan olika delar av landet i övertagna kostnader för LSS-verksamhet, liksom antalet personer med LSS-insatser, är så stora att någon form av utjämning behövs.

Vidare gjordes bedömningen att det dock inte är möjligt att åstadkomma en utjämning av kostnadsskillnaderna utan att den måste baseras på av kommunerna beslutade insatser. Eftersom en påverkbarhet inte kan uteslutas bör en utjämning för LSS- verksamhet inte ske inom ramen för utjämningssystemet.

Ds 1999:72
31

4 Förutsättningar för och behovet av en nationell kostnadsutjämning för LSS-verksamhet

4.1 LSS – en obligatorisk verksamhet

I statsbidrags- och utjämningssystemets kostnadsutjämning ingår i princip alla för kommuner och landsting obligatoriska verksamheter samt vissa andra verksamheter, där det föreligger strukturella kostnadsskillnader av betydelse. Dessutom ingår vissa icke obligatoriska verksamheter där behoven av kommunala insatser ansetts vara strukturellt betingade, t.ex. näringsliv och sysselsättning.

Verksamhet enligt LSS är, efter huvudmannaskapsförändringen, en för kommunerna obligatorisk verksamhet och borde av det skälet ingå i systemet för kostnadsutjämning. En förutsättning för utjämning är att det föreligger mätbara strukturellt betingade behovs- och kostnadsskillnader av betydelse mellan kommunerna. Utjämningsutredningen ansåg att kostnadsskillnaderna mellan kommunerna är av en sådan omfattning att de bör utjämnas för att alla kommuner skall få likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva en verksamhet enligt intentionerna i LSS, men att påverkbarheten gjorde att LSS verksamheten inte infogades i systemet. Utjämningen borde därför ske i särskild ordning.

Lagen om LSS är en rättighetslag där kommunen kan ses som en producent av LSS-verksamhet utan egen kontroll över vem som utnyttjar tjänsterna. För att kommunerna skall få likvärdiga

32 Förutsättningar för och behovet ....
Ds 1999:72

förutsättningar att bedriva verksamheten behövs därför en kostnadsutjämning.

4.2 Stora kostnadsskillnader efter kommunaliseringen

Tidigare utredningar har som framgått funnit att det i många fall är stora skillnader mellan kommuner i övertagna kostnader per invånare för den omsorgsverksamhet som kommunerna i och med LSS införande övertagit från landstingen. Kostnadsskillnaderna mellan kommuner kan till stor del förklaras av landstingets tidigare lokalisering av vårdhem och annan LSS-verksamhet. I vissa kommuner finns också verksamhet av nationell eller regional karaktär som kräver särskilda resurser och kompetens för personer med komplicerade funktionshinder. Det finns också en stor variation i verksamheternas utformning, kvalitet och effektivitet.

Verksamhet av nationell eller regional karaktär förekommer i begränsad omfattning, men kan medföra höga kostnader för de kommuner som har sådan verksamhet inom sitt område. I en del fall finns kommunal verksamhet som riktar sig till ett större upptagningsområde än den egna kommunen. I huvudsak gäller detta enskild verksamhet. Fri etableringsrätt råder för enskild verksamhet som uppfyller bestämmelserna i 23 § LSS. Det innebär att en LSS- verksamhet kan etablera sig i en kommun utan att kommunen på något sätt kan påverka denna etablering.

Då det är stora skillnader avseende kostnader för och andelen personer med LSS-insatser mellan olika kommuner och mellan olika delar av landet så finns det ett behov av kostnadsutjämning mellan kommunerna.

Behovet av en kostnadsutjämning för LSS-insatser understryks också av att man inom länen gjort bedömningen att kostnadsskillnaderna är så stora att de måste utjämnas. För åtminstone en fjärdedel av kommunerna översteg, enligt Ds 1996:47, kostnaderna för den övertagna LSS-verksamheten riksgenom-snittet med minst 500 kronor per invånare. Flertalet av dessa kommuner är mindre

Ds 1999:72
Förutsättningar för och behovet .... 33

med i vissa fall mycket höga kostnader. Arbetsgr uppen inom Socialdepartement bedömde också att de länsvisa utjämningssystemen har brister när det gäller att på sikt åstadkomma en önskvärd kostnadsutjämning.

De länsvisa utjämningssystemen är olika utformade mellan länen och deras omfattning kommer successivt att trappas ner för att slutligen avvecklas. Detta kommer att ske olika snabbt i olika delar av landet. Genomgående är att dessa system i princip endast beaktat ojämnt fördelade kostnader vid själva övertagandet och därför inte tar hänsyn till framtida förändringar t. ex. vad gäller verksamheter som tillkommer eller upphör efter huvud-mannaskapsförändringen. Med de länsvisa systemen kan man inte heller utjämna de kostnadsskillnader som finns mellan olika delar av landet. Det är knappast möjligt att nu bedöma hur behovet av LSS-insatser kommer att förändras i enskilda kommuner i framtiden, men mycket tyder på att betydande delar av kostnadsskillnaderna mellan kommunerna i respektive län kommer att kvarstå även efter att det att de länsvisa systemen avvecklats.

En förutsättning för ett utjämningssystem är vidare att de strukturella skillnaderna objektivt kan fastställas. Dessutom bör kommunerna inte kunna påverka ingångsvärdena och utfallet genom sitt eget agerande. För verksamhet enligt LSS har vi dock inte funnit några strukturella faktorer som förklarat kostnads-skillnader annat än antalet insatser.

4.3 Socialstyrelsens statistik år 1999

För att beskriva fördelningen av LSS-verksamhet behövs data om kostnader och insatser som beskriver skillnader mellan kommuner. Flera tidigare utredningar har framfört att det saknas sådan relevant nationell statistik.

Första gången Socialstyrelsen samlade in och publicerade nationell statistik om kommunernas LSS-insatser var år 1996. Då statistiken inte var upplagd på pers onnivå ansågs den inte

34 Förutsättningar för och behovet ....
Ds 1999:72

tillräckligt tillförlitlig för att utgöra grund för att analysera kostnadsskillnader och konstruera eventuella utjämningssystem.

Regeringen beslutade därför i maj 1999 att uppdra åt Socialstyrelsen att ta fram en individbaserad statistik om LSS-insatser. Syftet med uppdraget var att ta fram relevant statistik till grund för ett förslag till utformning av system för utjämning av LSS- kostnader.

Socialstyrelsen uppdrog åt Statistiska centralbyrån (SCB) att göra en individbaserad statistikinsamling avseende de personer som hade en eller flera LSS-insatser den 1 juni 1999. Endast insatser som kommunen är kostnadsansvarig för, oavsett var i landet insatsen utförts, har omfattats av insamlingen. Uppgifter om insatsen råd och stöd har därför inte samlats in.

Enligt LSS kan, som framgått av avsnitt 2.2, särskilt stöd och service ges enligt tio olika slag av insatser. En och samma person har ofta mer än en insats. Hur många personer som endast hade en insats eller flera insatser går nu att få fram genom Socialstyrelsens nya statistik.

För personer som har bostad med särskild service eller familjehem enligt LSS har uppgift samlats in om i vilken kommun som personen faktiskt bor. Därutöver har uppgift insamlats om vilken personkretsgrupp som personen tillhör.

För att säkerställa god kvalitet i uppgifterna har flera kontroller av insamlade uppgifter genomförts av SCB. Vid inmatningen av uppgifterna har bl.a. kontrollerats att samma person inte rapporterats från fler kommuner (betalande/utförande). De felaktigheter som påträffats vid dessa kontroller har i stor utsträckning kunnat rättas.

Sammanlagt 238 personer har insatser som betalas av minst två kommuner. För dessa personer har en redovisningskommun (huvudansvarig kommun) valts utifrån de insatser som personen har från de olika kommunerna.

Tillförlitligheten i de insamlade uppgifterna varierar mellan kommunerna. Enligt SCB:s uppfattning har vissa kommuner haft svårigheter att särskilja insatser enligt lagen ( 1993:389) om assistansersättning (LASS)och socialtjänstlagen (1980:620, SoL)

Ds 1999:72 Förutsättningar för och behovet .... 35

från insatser enligt LSS. Trots ett omfattande försök att komma till rätta med detta kan felaktigheter fortfarande förekomma.

Samtliga kommuner utom en har lämnat uppgifter. Av Socialstyrelsens statistik framgår bl. a följande.

Kommunerna har rapporterat in att totalt 43 986 personer hade insatser enligt LSS den 1 juni 1999. Därav var 35 391 personer i personkrets 1 och 2. Se tabell A i bilaga 1.

En länsvis jämförelse visar att samtliga norrlandslän ligger över riksgenomsnittet vad gäller andelen personer med LSS-insatser i personkretsarna 1 och 2. Stockholms län har det lägsta länsgenomsnittet och Jämtlands län har det högsta.

De vanligaste insatserna är daglig verksamhet och bostad för vuxna. 19 759 personer i personkrets 1 och 2 har insatsen daglig verksamhet medan 15 188 personer i dessa personkretsar har insatsen särskild bostad för vuxna. Totalt ges 68 489 insatser i personkrets 1 och 2 och motsvarande siffra för personkrets 3 är 10 199. Samtliga insatser uppgår således till 78 688 stycken. Se tabell B i bilaga 1.

Antal personer som har beslut om bostad med särskild service eller familjehem enligt LSS är 17 717. Av dessa tillhör 16 442 personkretsgrupp 1 eller 2 och 1 275 tillhör personkretsgrupp 3.

Se tabell B i bilaga 1.

45 procent av samtliga i personkrets 1–3 har bara en insats enligt LSS. En tredjedel har två insatser och en femtedel har 3 eller flera. Sett till enbart personkrets 1 och 2 har drygt en tredjedel bara en insats. Se tabell C i bilaga 1.

Nästan 9 av 10 i personkrets 1 och 2 med beslut om bostad med särskild service har ytterligare en eller flera LSS-insatser. Se tabell D i bilaga 1.

45 procent av personerna i personkrets 1 och 2 med beslut om daglig verksamhet har ytterligare en insats medan 35 procent har ytterligare två insatser. Se tabell E i bilaga 1

47 procent av de personer i personkrets 1 och 2 som har både särskild bostad och daglig verksamhet har också ytterligare en LSS-insats. Se tabell F i bilaga 1.

36 Förutsättningar för och behovet ....
Ds 1999:72

Av personer med beslut om bostad enligt LSS har 1 043 sin bostad i en annan kommun än den betalande.

• 157 kommuner har minst en person som de betalat för i en annan kommun

• 161 kommuner tar emot minst en person från annan kommun.

• Södertälje kommun tar emot flest personer från andra kommuner, 117 personer.

Socialstyrelsen har tagit fram ett antal tabeller över de personer som hade LSS-insatser den 1 juni 1999. Tabellerna finns redovisade på riksnivå, per län och per kommun. Dessutom finns spridningsmått och vägda och ovägda medelvärden framräknade. Ett urval av Socialstyrelsens insamling redovisade per kommun redovisas i bilaga 2.

För att ytterligare förbättra statistiken utarbetar Socialstyrelsen nu, på uppdrag av regeringen, ett förslag till system för individbaserad omsorgsstatistik för äldre. Socialstyrelsen har också uppdragit åt en forskare vid Social högskolan i Stockholm att genomföra en utvärdering av befintliga system för att mäta vårdbehov hos personer i kommunernas vård och omsorg. Speciellt skall undersökas enhetlighet och enkelhet i frågornas formulering och instrumentets användning för uppföljning. Resultatet skall redovisas vid årsskiftet 1999/2000.

4.4 Kvarvarande vårdhem

Avvecklingen av vårdhem under 1990-talet har drastiskt minskat antalet boende på sådana hem, från 3 640 personer för sju år sedan till 438 personer vid årskiftet 1998/1999. Kostnaderna för vårdhemmen har i regel reglerats i skatteväxlingen och i de mellankommunala utjämningarna i länen.

Boende på vårdhem räknas inte som ”boende med särskild service” och personerna skall därför inte ingå i LSS-statistiken. I denna utrednings föreslagna beräkningsmodell (se avsnitt 5.1) ingår personerna inte som om de hade särskilt boende enligt LSS, utan

Ds 1999:72 Förutsättningar för och behovet .... 37

endast i den mån de har andra LSS-insatser. De beaktas därmed endast med den lägre ersättningen motsvarande genomsnittskostnaden för övriga LSS-insatser. För att räknas som särskilt boende enligt LSS skall boendet uppfylla vissa villkor. Normalt uppfyller vårdhemmen inte dessa v illkor.

Enligt Socialstyrelsen bedöms avvecklingen vara avklarad till år 2001 och vi har därför sett detta som ett övergående problem. När vårdhemmen avvecklas kommer personerna sannolikt i stor utsträckning att bo kvar i den tidigare vårdhemskommunen i andra boendeformer och dessa personer kommer därigenom efterhand att redovisas efter de LSS-insatser som ingår i statistiken för kostnadsutjämningen. Problemet löses därmed på några års sikt. Om personerna inte inkluderas i den nationella utjämningen kan kommunerna under avvecklingstiden hantera kostnaderna för de som bor på vårdhem via avtal om kostnadsansvar mellan kommuner eller fortsätta med de mellankommunala utjämningarna i länen för just denna verksamhet.

4.5 Räkenskapssammandraget för år 1998

Räkenskapssammandraget (RS) är ett resultat av en insamling av ekonomiska uppgifter från samtliga kommuner som SCB årligen genomför. Uppgifterna i RS hämtas från kommunernas bokslut och de bygger på samma definitioner som i Svenska Kommunförbundets kommunalt anpassade normalkontoplan – KommunBas-98. Genom denna insamling redovisas kommunernas kostnader och intäkter i ett samlat dokument.

Räkenskapssammandraget innehåller:

Driftredovisning

Specificering av entreprenader, bidrag och vissa intäkter

Investeringsredovisning

Resultaträkning, finansieringsanalys och balansräkning

Externa utgifter och externa inkomster.

38 Förutsättningar för och behovet ....
Ds 1999:72

Räkenskapssammandraget används som underlag i många sammanhang. Den nationella uppföljningen av kommunernas e konomiska situation sker till stor del utifrån uppgifterna i RS. Insamlingen används också bl.a. för beräkningar i det kommunala utjämningssystemet.

Kommunernas kostnader för LSS-verksamhet har fram till 1998 års räkenskapssammandrag inte särredovisats. Dessa kostnader har ingått som en del i de redovisade kostnaderna för äldre och funktionshindrade. Först i det räkenskapssammandrag som publicerades under våren 1999, avseende kommunernas kostnader för år 1998, har kostnaderna för LSS-verksamheten totalt samt för insatserna bostad med särskild service för barn och ungdomar, bostad med särskild service för vuxna, daglig verksamhet samt kommunal personlig assistans i allt väsentligt särredovisats.

I 1998 års räkenskapssammandrag har således 271 kommuner särredovisat kommunens kostnad för LSS. Delposten personlig assistans finns angiven för 258 kommuner, vilket kan peka på viss osäkerhet även i totalsiffrorna. 29 kommuner hade ej uppgivit sin avgift från den enskilde eller ersättning från försäkringskassan för LASS. Detta har i våra beräkningar kunnat avräknats schablonmässigt för 12 av dessa kommuner. En stor osäkerhetsfaktor i sammanhanget är de länsvisa utjämningssystemen, som i vissa fall räknats som LSS-intäkter och i andra fall som skatteintäkter. Även den uppräkning till riksnivå som kunnat göras är därför osäker.

Vid en nationell kostnadsutjämning behövs kostnads uppgifter på nationell nivå för att fastställa totalkostnaden och den genomsnittliga kostnaden per invånare. Vidare krävs kostnads-uppgifter som underlag för att beräkna genomsnittskostnaderna för de LSS- insatser som skall ligga till grund för utjämningen. Uppgifter om de enskilda kommunernas kostnader behövs också för att bedöma rimligheten i utfallet av kostnadsutjämningen samt för uppföljningen av denna. För själva utjämningen behövs dock inte kostnadsuppgifter över de enskilda kommunernas LSS-verksamhet, eftersom kostnadsutjämningen inte skall baseras på den enskilda kommunens faktiska kostnader för den aktuella verksamheten. Användningen av

Ds 1999:72 Förutsättningar för och behovet .... 39

spärregler (se avsnitt 5.1.4) i utjämningens utfall förutsätter dock att faktiska kostnader finns redovisade.

Ett utjämningssystem kommer sammantaget att ställa ökade krav på uppgifter och enhetlig re dovisning i räkenskaps-sammandraget. I samband med införandet måste man kunna särskilja den mellankommunala utjämningen i länet.

Kommunernas kostnader för LSS uppgick till drygt 15 m iljarder kronor 1998 med schablonmässig hänsyn till att 17 kommuner inte svarade på RS insamlingen. Kommunernas totalkostnad per invånare framgår av bilaga 3.

Statistiken i bilaga 3 visar på stora kostnadsskillnader mellan kommuner och även mellan län.

Ds 1999:72
41

5 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader

Det finns olika metoder att lösa en utjämning mellan kommuner av kostnader för LSS-verksamhet. Vi har diskuterat utifrån följande principiella metodansatser.

Nationell utjämning genom statsbidrag eller nationellt utjämningssystem som omfördelar mellan kommunerna baserat på:

• Schablonersättning för vissa insatser och personer

• Individuellt behovsrelaterad ersättning

• Ersättning för faktiska kostnader. Regional och lokal utjämning genom:

• Avtal mellan kommuner om kostnadsansvar för individer som flyttar

• Länsvisa utjämningar.

Arbetsgruppen har mot bakgrund härav närmare undersökt två modeller till hur en utjämning mellan kommuner av LSS-kostnader skall kunna utformas. Dessa innehåller kombinationer av ovanstående metoder och presenteras nedan.

Arbetsgruppen har inte funnit det mö jligt att utforma ett mer begränsat statsbidragssystem som bara ger ersättning till vissa insatser eller vissa kommuner. Orsaken till detta är att ett sådant system riskerar att styra verksamhet dit.

Arbetsgruppen har också övervägt ytterligare en tredje modell som skärper dagens system med kostnadsansvar mellan kommuner. Det är baserat på en skyldighet för kommuner att i vissa fall

42 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader
Ds 1999:72

fortsätta att ersätta kostnader för personer som flyttat från kommunen för att ta del av LSS-verksamhet i annan kommun. Modellen skulle också innebära att de länsvisa överenskommelserna om mellankommunal utjämning fortsätter att löpa i uppgjord takt, eventuellt med behov av omförhandling i något enstaka fall. De flesta i arbetsgruppen har dock menat att det är principiellt tveksamt att med lagstiftning binda kommunerna vid åtaganden som tidigare omfattats av frivilliga överenskommelser. En tvingande lag kan också orsaka rättsliga tvister om kommunens skyldigheter. Därför diskuteras det inte vidare här. Modellen beskrivs utförligt i ett särskilt yttrande av Andreas Hagnell, Svenska Kommunförbundet.

5.1 Modell 1, utjämningssystem baserat på schablonkostnader för insatser och personer

5.1.1 Sammanfattning

Modell 1 är huvudsakligen ett utjämningssystem baserat på antal LSS-insatser och tre kostnadsschabloner. Utjämningen utgår från antalet personer i personkrets 1 och 2, med vissa undantag. Antal personer i personkretsen samt antalet insatser i särskilt boende och daglig verksamhet relateras till ett riksgenomsnitt och kommunen kompenseras för avvikelser från riksgenomsnittet. För det sammanlagda utfallet finns spärregler. Kommuner som har personer i särskilt kostnadskrävande vårdformer, och som har en genomsnittlig kostnad över riksgenomsnittet, har därtill möjlighet att ansöka om ett särskilt statsbidrag, för de kostnadskrävande boendena. Slutligen ingår också en utvidgad möjlighet att skriva avtal om kostnadsansvar mellan kommuner för LSS-insatser.

Ds 1999:72
Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 43

5.1.2 Utjämningssystem baserat på schabloner

Modellen utgår från antalet personer i personkrets 1 och 2. Därtill beaktas särskilt personer med insatser i särskilt boende för vuxna, särskilt boende för barn och ungdom och personer med insatsen daglig verksamhet. De personer som antingen har insatserna råd och stöd, ledsagarservice eller kontaktperson som enda LSS-insats ingår inte i systemet eftersom de genomsnittliga kostnaderna för dessa insatser avsevärt understiger den föreslagna ersättningen i systemet.

De insatser som ingår i utjämningen beaktas med en schablonmässig kostnad motsvarande den för riket genomsnittliga kostnaden per insats.

Anledningen till att boende och daglig verksamhet beaktas särskilt är att de i genomsnitt är det mest kostsamma insatserna vid sidan av personlig assistans. Personlig assistans har inte särskilt beaktats eftersom statlig ersättning enligt lagen om assistansersättning (LASS) fungerar som en utjämning för den största delen av den insatsen.

Denna modell utgår från att en standardkostnad beräknas för varje kommun respektive för riket och därefter beräknas bidrag och avgifter till systemet. Det överensstämmer med hur kommunernas system för kostnadsutjämning är konstruerat. Kommunens avgift till eller ersättning från systemet beror därmed på hur antalet insatser förhåller sig till riksgenomsnittet. Grunddragen i denna modell liknar det förslag som 1998 utreddes av Utjämningsutredningen.

Standardkostnaden räknas fram genom att antalet personer som erhållit någon av de aktuella insatserna multipliceras med den genomsnittliga kostnaden i riket för respektive insats och divideras med kommunens invånarantal (kr/invånare). Mellanskillnaden mellan kommunens standardkostnad och den i riket genomsnittliga blir slutligen kommunens bidrag eller avgift som kommunen får/erlägger.

Avstämning av antalet personer och insatser görs årligen. Inför år 2001 bör den utgå från RS för år 1999, vilket finns t illgängligt i september /oktober år 2000 samt från Socialstyrelsens statistik över LSS-insatser för år 2000. Den riksgenomsnittliga kostnaden erhålls genom de årliga räkenskapssammandraget (RS). Bidrag respektive

44 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader
Ds 1999:72

avgift erhålls respektive erläggs av den kostnadsansvariga kommunen.

Andra grunder för schabloner

Storleken på de tre schablonerna kan diskuteras. Vi har övervägt att bara kompensera för en lägre andel av genomsnittskostnaden för boende och daglig verksamhet, exempelvis 80–90 procent. Eftersom kompensation ges både för å ena sidan person-kretstillhörighet och

å andra sidan särskilt boende och daglig verksamhet kan det medföra viss dubbelkompensation. Ca hälften av personerna med särskilt boende och daglig verksamhet har ytterligare någon LSS- insats. Med hänsyn till detta kan det vara aktuellt att i en slutlig utformning av systemet justera ned schablonen för särskilt boende till något lägre än den nationella genomsnittskostnaden, till ca 90 procent av 500 tkr. I våra beräkningar beaktas dock 100 procent av genomsnittskostnaden i särskilt boende.

Vi har också övervägt att enbart kompensera för antal personer i personkrets 1 och 2. Dvs. att bara ge utjämning utifrån en schablon på ca 400 tkr per person och år. En sådan förenklad utjämning fick i våra beräkningar en något mindre utjämnande effekt.

Vi har valt att inte inkludera personkrets 3 på grund av påverkbarheten. Våra beräkningar visar att skillnaden mellan att utjämna antingen för personkrets 1 och 2 eller för personkrets 1, 2 och 3 inte innebär någon större skillnad i utfallet för kommunen. Endast för 15 kommuner är skillnaden större än 200 kronor per invånare.

Boende skulle också kunna delas upp på vuxna och barn och ungdom. Enligt statistik från Socialdepartementets arbetsgrupp var dock skillnaden i genomsnittliga kostnader små. Barn och ungdom kan också fördelas på familjehem och annat särskilt boende. Med en sådan uppdelning uppnås en bättre träffsäkerhet.

Utredningen har även undersökt möjligheten att för omfördelningsändamål använda andelen personer som bedömts ha rätt till handikappersättning samt andelen hushåll som har vård-

Ds 1999:72
Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 45

bidrag. Dessa ersättningar har dock inte bedömts vara tillräckligt korrelerade med kommunens kostnader för stöd och service.

Beräkning av standardkostnad för kommun

Hur beräkning av standardkostnad för kommun föreslås ske framgår av följande.

Antal personer i person-

Styckersättning övriga insatser
=A

krets 1 och 2 med vissa
*
(=genomsnittlig kostnad i riket.

undantag, se anm.

1998 var den 102 tkr)

Antal personer med

Styckersättning, boende
=B

insatsen särskilt boende
*
(=genomsnittlig kostnad i riket.

1998 var den 500 tkr)

Antal personer med

Styckersättning, daglig
=C

insatsen daglig
*
verksamhet

verksamhet

(=genomsnittlig kostnad i riket.

1998 var den 138 tkr)

Standardkostnaden = A + B + C dividerat med invånarantalet i kommunen.

Anm . Insatser enligt Socialstyrelsens statistik. Från personkrets 1 och 2 exkluderas personer som enbart har insatserna råd och stöd, ledsagarservice eller kontaktperson som enda LSS-insatser.

Beräkning av utjämning

Standardkostnad per kommun minus standardkostnad i riket=

Bidrag (+) eller avgift (-) till utjämningssystemet

5.1.3 Finansiering av systemet

Modell 1 är ett utjämningssystem där de kommuner som har litet behov (låga standardkostnader) betalar en avgift till systemet. De som har stort behov (höga standardkostnader) får bidrag i relation

46 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader
Ds 1999:72

till den beräknade standardkostnaden. Systemet är därmed ett ”nollsummespel” för kommunsektorn som helhet och finansieras genom omfördelning mellan kommunerna via statsbudgeten.

Arbetsgruppen föreslår att utjämningen görs i ett separat utjämningssystem. Det bör åtminstone inledningsvis inte vara en delmodell i det generella statsbidragssystemet. Det som talar för ett separat utjämningssystem är att detta har vissa särdrag jämfört med den övriga kostnadsutjämningen. Motivet till att inte lägga in LSS- utjämningen i det befintliga utjämningssystemet är framför-allt de som redovisas i den kommunala utjämningsutredningens betänkande (SOU 1998:151), nämligen att med en utjämning som baseras på beslut om kommunala insatser kan incitamenten att påverka beslutsfattandet inte uteslutas. Förslaget innehåller också spärregler som inte finns i övrig utjämning. Särskild uppföljning av systemet behöver naturligtvis göras.

Vi har också övervägt att finansieringen av ersättningen till kommuner med höga standardkostnader skulle kunna göras via det generella statsbidragssystemet. I det fallet skulle alla kommuner betala en avgift, lika stor för alla uttryckt i kronor per invånare, ca 150 kr/invånare enligt våra beräkningar. Staten lyfter då av motsvarande belopp från kommunernas generella statsbidrag och använder detta för utbetalningarna till kommunerna med höga standardkostnader. Denna finansiering gör att det ekonomiska utrymmet minskar även för kommuner med höga kostnader. En sådan utjämning skulle strida mot de principer som valts för övriga kommunala verksamhetsområden i det kommunala systemet för kostnadsutjämning.

Ds 1999:72
Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 47

Effekter på statsbudgeten

Modell 1 innebär att ett nytt utjämningssystem skapas. Systemet utformas på samma sätt som det kommunala utjämningssystemet. Avgiften förs till en ny inkomsttitel. Bidraget betalas från ett nytt anslag inom utgiftsområde 25. Den del av förslaget som avser särskilt statsbidrag efter ansökan föranleder ytterligare ett anslag.

Detta anslag finansieras genom en minskning av det generella statsbidraget till kommuner och landsting.

Tabell 1 : Effekter av modell 1 på statsbudgeten, Mrd kr

Förslag
Bruttobelopp
Effekt på
Effekt på tak

statens
begränsande

lånebehov
utgifter

Avgift på inkomsttitel
1,1 mrd kr*
0
+1,1 mrd kr*

och bidrag från anslag

Anslag för särskilt
0,3 mrd kr
0
0

statsbidrag för LSS-

verksamhet

* baserat på preliminära beräkningar.

I uppdraget sägs att utjämningen av kostnaderna skall rymmas inom en på förhand bestämd ekonomisk ram. Den föreslagna konstruktionen med avgift och bidrag talar också för att utjämningen, åtminstone till att börja med, skall ske inom en fast ram. I och med att bidragen kommer att tas från ett anslag under utgiftstaket, utan motsvarande minskning av ett annat anslag, leder det till att de takbegränsande utgifterna ökar. Det kan vara möjligt att göra en teknisk justering av utgiftstaket vid införandet av systemet. För tiden efter införandeåret blir det nödvändigt att göra prognoser över anslagsutvecklingen för att korrekt kunna beräkna utgiftsområdets ramar. Om omslutningen ökar mer än vad som prognostiserats kan detta leda till behov av utgiftsminskningar inom andra delar av utgiftsområdet. Utgiftstaket utgör således en

48 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader
Ds 1999:72

restriktion även i detta fall trots att förslaget är statsfinansiellt neutralt.

Flera skäl talar för att prognoser över anslaget kommer att vara mycket svåra att göra:

Det saknas historik över kostnadsutvecklingen inom detta område. Därmed är det inte möjligt att ens utifrån historiska data göra en bedömning av en eventuell trend i omslutningen.

Kommunernas möjlighet att påverka bedömningen av behovet av insatser och insatsernas omfattning kan inte uteslutas.

Med hänvisning till ovanstående föreslår arbetsgruppen att utjämningen sker inom en fast ram och att kostnadsutvecklingen följs upp regelbundet.

5.1.4 Spärregler

För att undvika att den föreslagna utjämningen ger extrema utfall i bidrag eller avgift har arbetsgruppen bedömt att det finns ett behov av spärregler för bidrag och avgift. Hänsyn tas i dessa fall till kommunens faktiska verksamhetskostnader för LSS enligt RS och den riksgenomsnittliga kostnaden (1750 kr/invånare 1998).

Spärreglerna har följande innebörd:

1. En kommun med låga kostnader (under riksgenomsnittet) skall inte behöva betala så mycket till utjämningen att den efter utjämning får kostnader som överstiger riksgenomsnitt.

2. En kommun med låga kostnader skall inte heller få ersättning från systemet så att dess kostnader blir ännu lägre till följd av utjämningen.

3. En kommun med höga kostnader (över riksgenomsnittet) före utjämning, skall inte få ökade kostnader till följd av utjämningen.

4. En kommun med höga kostnader skall inte heller få så mycket ersättning från utjämningssystemet att kostnaden efter utjämning understiger riksgenomsnittet.

Ds 1999:72
Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 49

5.1.5 Särskilt bidrag efter ansökan

För speciell verksamhet som utgör specialresurs för grupper med särskilda eller komplicerade funktionshinder som därför är särskilt kostnadskrävande, kan efter ansökan ett särskilt statsbidrag utgå till de kommuner som har personer placerade i sådana kostnadskrävande vårdformer. Bidraget föreslås kunna sökas för hela LSS personkrets, dvs. även för grupp 3. Ansökan görs året efter verksamhetsåret. För löpande verksamhet, som tidigare erhållit stöd, kan förskott utbetalas årligen och avräkning ske i efterskott. Bidraget kan administreras av någon central myndighet, Riksförsäkringsverket eller Socialstyrelsen. Arbetsgruppen föreslår att Socialstyrelsen ges i uppdrag att administrera bidraget.

Socialstyrelsen föreslås också få i uppdrag att utarbeta riktlinjer för dels på vilka grunder bedömningen av bidragsbehovet skall vila, dels hur ansökningsförfarandet skall utformas. Bidraget prövas utifrån de förutsättningar som föreligger i varje särskilt fall. Bidraget bör rymmas inom en i förväg fastställd ram. Arbetsgruppen gör bedömningen att i första hand att full kompensation ges för kostnader som anses vara befogade och som ligger över viss nivå per individ. Den nivå som berättigar till bidrag bör överstiga en kostnad i storleksordningen 900 tkr per individ och år. Ersättningen avser den kostnad som överstiger schablon-ersättningen ovan.

Enbart vissa kommuner kommer att vara aktuella för att söka sådant bidrag för höga individkostnader. Det gäller de kommuner som efter schablonutjämning och spärregler har en kostnad för LSS-verksamheten som överstiger riksgenomsnittet.

Hur många kommuner som kommer att ansöka om detta särskilda bidrag är för närvarande svårt att bedöma. Vi uppskattar att ett sådant bidrag skulle omfatta ca. 500 personer och omfördela ca. 300 mkr. De mest kostnadskrävande insatserna bedöms omfatta högst 10 procent av de personer som finns i särskilt boende. Med hänsyn till att kostnaden efter utjämning måste ligga över riksgenomsnitt bedöms att högst en tredjedel av kommunerna är berättigade att söka bidraget.

50 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader
Ds 1999:72

5.1.6 Utvidgad möjlighet att träffa avtal om kostnadsansvar

Som komplement till ovanstående föreslagna utjämning, modell 1, föreslår arbetsgruppen också en utvidgad rätt för kommunerna att träffa avtal om kostnadsansvar för personer som flyttar till annan kommun för att ta del av LSS-verksamhet där.

Behov av sådan ersättning kan föreligga där den nationella utjämningen ger otillräcklig kompensation och när det sker inflyttning till kommuner som byggt upp specialresurser eller när mindre kommuner samverkar för att bygga upp kompetens och insatser. Det gäller t.ex. för kostnader som är högre än schablonersättningen, men lägre än vad som ersätts med det särskilda bidraget. Det gäller då också för personkrets 3 om dessa personer inte omfattas av utjämningen.

En kommun kan fortsätta att ha kostnadsansvar för personer som flyttat från kommunen om lagstöd finns. I socialtjänstlagen finns detta i §72a. Lagstiftning om kostnadsansvar i förhållande till annan kommun eller landsting finns på andra områden också i skollagen (1985:1100) och lagen om betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade (1990:1404).

I dagsläget finns drygt 1 000 personer med insatsen särskilt boende enligt LSS för vilka det finns en annan betalande kommun än boendekommunen. En sådan betalning från tidigare hemkommun fungerar idag som en typ av ekonomisk utjämning mellan kommuner med olika mycket verksamhet. I 4 § införandelagen till LSS (lag 1994:1703) ges kommuner mö jlighet att träffa avtal för personer som flyttat från kommunen. De personer som avses är endast de som flyttat före den 1 januari 1996.

I ett system med en nationell kostnadsutjämning utifrån kostnadsansvarig kommun kan de avtal om direkt betalning som tecknats mellan kommuner för LSS-insatser i många fall kunna upphöra, om det inte är fråga om köp av vissa speciella typer av insatser. Det mest naturliga utifrån LSS är att boendekommunen både svarar för och bekostar insatserna. Utjämningssystemet är

Ds 1999:72
Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 51

dock neutralt till fortsatt kostnadsansvar eftersom ersättningen i utjämningssystemet går till kostnadsansvarig kommun.

Arbetsgruppen föreslår att denna mö jlighet utvidgas till att omfatta även personer som flyttar till annan kommun efter 1 januari 1996 samt personer som ingår i pers onkretsens tredje grupp. En komplettering av lagstiftningen (LSS) föreslås och bör ha ungefär följande lydelse:

17a §

Utan hinder utöver vad som sägs i 16 och 17 §§ lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) får en kommun träffa avtal om kostnadsansvar för insatser enligt 9 § samma lag för enskild som är eller tidigare har varit bosatt i kommunen. Avtal får ingås med annan kommun eller enskild vårdgivare i annan kommun.

5.1.7 Avskaffande av länsvisa utjämningssystem

I och med att ett nationellt utjämningssystem införs faller grunden för de mellankommunala utjämningssystemen inom länen. I annat fall skulle dubbel kompensation ges. De länsvisa utjämningssystemen är beskrivna i avsnitt 2.3. De täcker den del av LSS- verksamheten som överfördes från landstingen och avklingar på olika sätt över tiden. I de flesta fall har man i de länsvisa överenskommelserna angivit att systemen avslutas om en nationell utjämning inträder.

Arbetsgruppen bedömer att de länsvisa systemen som avser omsorgsverksamheten kommer att upphöra när ett nationellt system införs. Däremot kan de behöva fortsätta att löpa i den mån de avser kostnader för psykiatrireformen eller annan verksamhet.

52 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader
Ds 1999:72

5.1.8 Utfallet av schablonutjämning

Systemet med schablonutjämning kompenserar för antalet insatser men inte för skillnader i behov, effektivitet och kvalitet. En fördel med schablonisering är att systemet är enkelt att administrera då det bygger på tillgänglig insamlad statistik.

Ett problem med en schabloniserad utjämning är att kostnaden per individ varierar stort, vilket även slår igenom på kommunnivå. En schabloniserad ersättning riskerar därför att ge bristande överensstämmelse mellan kostnader och ersättning på kommunnivå. Genom att införa spärregler motverkas oönskade effekter av utjämningen och utfallet förbättras.

I diagram 1 redovisas kostnaderna per län före och efter utjämning i kronor per invånare. Den första stapeln visar de redovisade LSS-kostnader enligt räkenskapssammandraget för år 1998.

Den ojämna fördelningen av kostnader mellan länen framgår. Jämtlands län har en kostnad på 1 000 kronor per invånare över riksgenomsnitt. Höga kostnader finns också i Västerbotten, Västernorrland, Gotland och Norrbotten. Halland och Skåne har kostnader på ca 350 kronor per invånare under riksgenomsnitt .

Den andra stapeln visar nettokostnader efter utjämning enligt modell 1. Den tredje stapeln visar nettokostnad efter utjämning enligt modell 1 och efter tillämpning av spärreglerna. Efter utjämning har skillnaderna mellan länen minskat betydligt. Detta gäller i synnerhet efter användning av spärreglerna. Riksgenomsnittet är hela tiden 1 750 kronor per invånare, detta markeras med den tvärgående linjen.

Ds 1999:72 Alternativa modeller fö r utjämnin g av LSS-kostnader 53

Diagram 1: LSS-kostnader per lä n 1998 efter utjä mning och med tillä mpning av spä rregler enligt modell 1.

Diagramet finns endast i den tryckta upplagan.

54 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader
Ds 1999:72

I tabell 2 visas hur kommunerna fördelar sig i olika kostnadsintervall . Den första kolumnen anger faktisk kostnad i kronor/ invånare för insatser enligt LSS enligt räkenskapssammandraget för år 1998. Följande kolumner anger spridningen efter utjämning; kolumn 2 är före tillämpning av spärregler och kolumn 3 efter spärregler . Resultatet efter utjämning bör i normalfall ligga i närheten av medelvärdet, för att utjämningen skall kunnas anses ha en acceptabel träffsäkerhet. Dvs. en kostnad efter utjämning bör för de flesta kommuner ligga i intervallet 1500-1999 kr/invånare. I vår modell 1 är det 194 kommuner som återfinns inom detta intervall, efter tillämpningen av spärregler. Endast ett fåtal kommuner återfinns i de högsta respektive lägsta intervallen. Detta får anses vara ett godtagbart resultat av utjämningen. 45 kommuner återfinns i följande intervall som avviker från genomsnitt med högst 500 kronor/invånare .

Tabell 2.

Spridning på
Redovisad
Nettokostnad
Nettokostnad

intervall
LSS-kostnad
efter
efter

enligt RS98
utjämning
utjämning

utan
med

kr/invånare

spärregler
spärregler

2250-2500
15
13
5

2000-2249
26
31
15

1500-1999
93
125
194

1250-1499
36
40
30

1000-1249
28
19
15

mindre än 1000
35
30
4

Summa
271
271
271

Ds 1999:72
Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 55

I tabell 3 nedan presenteras på motsvarande sätt spridningsmått i form av högsta och lägsta värde, deciler, kvartiler och median .

Tabell 3.

Spridningsmått för redovisad LSS-kostnad enligt RS -98 samt nettokostnad efter utjämning (kronor/invånare)

Redovisad
Nettokostnad

LSS-
efter utjämning

kostnad 98

utan spärregler
med spärregler

Max
4 616
3 492
3 492

0,9
2 674
2 187
2 000

0,75
2 061
1 950
1 749

Median
1 684
1 700
1 749

0,25
1 286
1 403
1 632

0,1
902
939
1 379

Min
303
-2 258
615

Utfallet för samtliga kommuner framgår också av nedanstående plotdiagram. I diagram 2 finns faktiska LSS-kostnader före utjämning på x-axeln. På y-axeln visas nettokostnad för LSS- verksamhet efter utjämning, men före spärregler. Varje kommun motsvaras av en punkt i diagrammet. För att urskilja enskilda kommuner hänvisas till uppgifter i bilaga 3.

56 Alternativa modeller fö r utjämnin g av LSS-kostnader
Ds 1999:72

Diagram 2

Diagramet finns endast i den tryckta upplagan.

Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 57

Diagram 2 visar att kostnaderna före utjämning varierar stort, från ca 300 kr/invånare i Perstorp till ca 4600 kr/invånare i Bräcke. Efter utjämning är spridningen mindre, men fortfarande relativt stor. Det finns vissa alltför långtgående omfördelningseffekter. Därför har spärregler tillämpats i nästa steg.

Utfallet med tillämpning av spärregler framgår av diagram 3. På x-axeln finns faktiska LSS-kostnader före utjämning. På y-axeln visas nettokostnad för LSS-verksamhet efter utjämning med hänsyn tagen till spärregler. Spärreglerna gör att vissa kommuners värde efter utjämning är lika med värdet före utjämning. Spärreglerna gör också att vissa kommuner efter utjämning får ett värde som motsvarar rikets genomsnitt. Diagram 3 visar att utjämningen får ett bättre utfall med tillämpning av spärregler.

58 Alternativa modeller fö r utjämnin g av LSS-kostnader
Ds 1999:72

Diagram 3.

Diagramet finns endast i den tryckta upplagan .

Ds 1999:72
Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 59

Trots utjämningen i modell 1 kvarstår stora skillnader i kostnader efter utjämning. En bidragande orsak kan vara att det finns brister i kostnadsuppgifterna i det nya räkenskapssammandraget för 1998 eftersom detta är det första året för vilket kommunerna fördelat kostnaderna på äldreomsorg respektive handikappomsorg. En viktig förklaring till extrema utfall i utjämningen är den länsvisa utjämningen på olika sätt räknats av från kommunernas kostnad enligt räkenskapssammandraget.

5.1.9 Påverkbarhet och styreffekter

Detta avsnitt belyser i första hand vilka konsekvenser som en utjämning av kostnader för LSS-verksamhet, som till övervägande del görs med schablonmetoden, får för kommunerna och för staten. Analysen utgår från om utjämning med schablonmetoden innehåller moment av påverkbarhet och om metoden styr till viss verksamhet och vissa kommuner.

Arbetsgruppen har inte funnit några rättsliga hinder för att införa ett särskilt utjämningssystem för LSS-verksamheten. Däremot finns det ett behov av en särskild lagstiftning av samma slag som den som finns för det kommunala utjämningssystemet.

Påverkbarhet för kommunen

I ett system som utjämnar endast för vissa typer av stöd- och serviceinsatser kan det finnas risk för att kommunernas incitament minskar för att tillhandahålla andra typer av insatser än de som ger kompensation från ett nationellt utjämningssystem. Risken föreligger främst i de fall olika typer av insatser är utbytbara, dvs. att de till viss del kan ersätta varandra. Om utjämningssystemet ger kompensation för insatser enligt LSS, medan insatser enligt t.ex. socialtjänstlagen (SoL) inte ger någon kompensation, skulle systemet kunna ge kommunerna incitament att ersätta insatser som tidigare gavs enligt socialtjänstlagen med insatser enligt LSS. På så vis skulle en kommun kunna påverka utfallet av utjämningen genom

60 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader
Ds 1999:72

att öka antalet LSS-insatser i kommunen på bekostnad av insatser enligt annan lagstiftning. Motsvarande gäller mellan olika LSS- insatser, om bara vissa kompenseras, t.ex. särskilt boende. I den mån dessa insatser är dyrare blir systemet kostnadsdrivande.

Antalet personer med LSS-insatser i en kommunliksom antal insatserär till viss del påverkbart för kommunen eftersom den själv fattar beslut om rätt till insatser enligt LSS. En kommun skulle i teorin således ha en möjlighet att göra en avvägning om den skall ge en LSS-insats utifrån om insatsen i fråga kvalificerar kommunen för ersättning från det nationella utjämningssystemet eller inte.

Om kostnadsutjämningen baseras på sådana faktorer som kommunen själv beslutar om och om underlaget delvis grundas på uppgifter som respektive kommun själv rapporterar in till Socialstyrelsen innebär ett sådant förfarande ett avsteg i förhållande till de generella principerna för kostnadsutjämning och hur den i praktiken tillämpas för övriga verksamheter.

Socialdepartementets arbetsgrupp (se avsnitt 3.5) gjorde den bedömningen att kommunernas möjligheter att på olika sätt styra sin verksamhet för att nå fördelar i kostnadsutjämning i praktiken var begränsade. Orsakerna till detta var flera. En orsak är att LSS är en rättighetslag, som tydligt anger vilka insatser för stöd och service som den enskilde har rätt att få. Lagstiftningen bygger på att den enskilde själv begär att få en viss insats. Ett kommunalt beslut om en LSS-insats måste därför alltid föregås av en framställan från den enskilde om att få insatsen. En annan orsak är att det av bestämmelserna i LSS framgår att den enskilde skall ha ett stort inflytande över de insatser som ges enligt lagen. Valet av insatser och dess utformning skall därmed i stor utsträckning baseras på den enskildes önskemål och behov. Den enskilde kan också överklaga kommunens beslut om stöd och service enligt LSS till länsrätten genom förvaltningsbesvär. Av special-motiveringen till 27 § LSS framgår att rätten att överklaga ett beslut om stöd och service inte enbart avser rätten till insatsen som sådan utan också utformningen av själva insatsen.

En annan omständighet som i viss mån kan verka tillbakahållande för kommunerna när det gäller att styra över

Ds 1999:72
Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 61

verksamhet från socialtjänstlagen (SoL) till LSS är de olika villkoren för avgiftsuttag för verksamhet enligt de båda lagarna. Huvudregeln för stöd och service enligt LSS är att insatserna skall lämnas avgiftsfritt för den enskilde. Kommunernas frihet att ta ut avgifter är långt större i fråga om verksamhet enligt socialtjänstlagen. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnad.

Styrning till och från viss verksamhet

Styrning till viss typ av verksamhet kan motverka flexibla insatser för individen. En utflyttning i eget boende kan motverkas om det leder till minskad ersättning till kommunen. Exempelvis kan en person med olika habiliterings- och rehabiliteringsinsatser stegvis flytta mellan olika former av särskilt boende med minskat personalstöd för att kunna flytta till ett eget boende.

Systemet kan även medföra att det blir attraktivt för kommunen att bygga upp verksamhet som kostar mindre än den schablon som ersätts och att det motsatta gäller för intresset att anordna verksamhet som är dyrare än ersättningsschablonen.

Arbetsgruppens bedömning

Eftersom vi i förslaget avgränsat oss till personkrets 1 och 2 bedömer vi att en stor del av påverkbarheten försvunnit.

Systemet behöver följas upp. Särskilt be höver undersökas om systemet styr till de insatser som ligger till grund för utjämningen. Riktlinjer kan utformas för hur omfattningen av olika insatser kan beaktas i utjämningen.

I och med att alla kommuner omfattas av utjämningssystemet uppmuntrar det inte till en koncentration av verksamheter till vissa kommuner. En viss olikhet finns dock i systemet med särskilt bidrag för höga kostnader eftersom detta bara kan sökas av kommuner med totala LSS-kostnader över riksgenomsnitt efter schablonutjämning och spärregler. Där faktisk kostnad inte täcks av schablonersättning

62 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader
Ds 1999:72

efter en inflyttning till dyra och speciella verksamheter, kan intresset att bygga upp sådana verksamheter minska, om inte dessa kompenseras genom det föreslagna särskilda statsbidraget eller genom att kommunen träffar avtal om kostnadskompensation. Därför är det nödvändigt att komplettera utjämningsschablonen med ett särskilt statsbidrag och med avtalsmöjlighet.

5.2 Modell 2, utjämningssystem baserat på behovsbedömning,

5.2.1 Sammanfattning

En alternativ modell på längre sikt kan vara en utjämning utifrån individuella behov av stöd, service och omvårdnad för personer med stora omvårdnadsbehov. Behovet av personalinsatser för varje person som får ett beslut om rätt till stöd enligt LSS klassificeras i olika kostnadsnivåer. Det totala behovet summeras per kommun och kan i likhet med modell 1 ligga till grund för en utjämning jämfört med ett riksgenomsnittligt behov.

Att utgå från individuella behov av personalinsatser kan vara ett sätt att få bättre träffbild mellan kostnader och ersättning än i modell 1. En sådan bedömning motverkar också en styrning till vissa insatser.

Modell 2 begränsas inledningsvis till personer i personkrets 1 och 2. Det är rimligt att också avgränsa modellen till personer med störst behov. Då modellen ser till totalt personalbehov per individ omfattar det både boende, daglig verksamhet samt övriga LSS- insatser.

Denna modell förutsätter att det finns en bedömare som utifrån individens behov kan bedöma hur stor insats som behövs och som arbetar efter en strukturerad metod . För att minska kommunens möjlighet att påverka utjämningen bör bedömningen göras oberoende av kommunens ekonomiska intressen. För att å andra sidan minska kostnaderna för utredning och administration kan det vara en fördel att utgå från kommunens biståndsbedömning.

Ds 1999:72
Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 63

5.2.2 Utjämningssystem med behovsbedömning

Modellen utgår från ett belopp baserat på individuellt bedömt behov av stöd, service och omvårdnad. Behovet av insatser för varje person som har beslut om omfattande LSS-insatser klassificeras i sex olika kostnadsnivåer. Det totala behovet summeras per kommun och kan i likhet med modell 1 ligga till grund för en utjämning jämfört med ett riksgenomsnittligt behov.

Tydligaste sättet att bedöma behovet är att göra detta i termer av behov av personalinsatser för stöd och service. Det kan lätt översättas till krontalsbelopp. Genom att summera behoven för respektive kommun och jämföra med riksgenomsnitt kan en utjämning göras i likhet med i modell 1.

System för nivåbedömningar för resursfördelning inom handikappomsorgen mellan kommundelar har tagits fram i Stockholms stad och i de s.k. Södertörnskommunerna: Botkyrka, Haninge, Huddinge, Nacka, Nynäshamn, Salem, Södertälje, Tyresö och Värmdö:(Se beskrivning av Södertörnsmodellen i bilaga 4).

I det följande lämnas ett förslag på en ersättningsmodell som baseras på behovsbedömning beräknat utifrån personalbehovet inom respektive insatsnivå. Personlig assistans enligt LASS ingår ej, i den mån timmarna ersätts av Försäkringskassan (FK).

64 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader
Ds 1999:72

Tabell 4: Behovsnivåer utifrån personalbehov

Behovsnivå
Personal-
Personal-
Intervall
Årskostnad

behov
behov
tim/vecka
vid 178:- per

tim/dag *
tim/vecka*

timme**

0
1
7
- 20
- 65 tkr

1
3
21
20-24
195 tkr

2
4
28
25-34
260 tkr

3
6
42
35-54
390 tkr

4
10
70
55-89
650 tkr

5
15
105
90-139
970 tkr

6
20
140
140 -
1.300 tkr -

*Personalbehovet per vecka och dag beräknas utifrån ett årsbehov. **Ersättningen är beräknad efter vad kommunerna beräknas få i timersättning för personlig assistans (LASS) från FK under år 2000.

Modell 2 omfattar inledningsvis personer i personkrets 1 och 2. Det är rimligt att också avgränsa modellen till personer med större behov, t.ex. över 20 timmar, minst nivå 1 ovan. Modellen summerar behoven både av boende, daglig verksamhet samt övriga LSS- insatser.

Förslaget bygger således på gr uppering i sex nivåer. För att minska tröskeleffekterna mellan de sex nivåerna kan behoven alternativt ersättas efter en kontinuerlig skala. I Stockholmsmodellen beräknas en helt individuell ersättning för individer vars insatser kostar mer än ca 1,3 mkr per år.

Denna modell förutsätter som nämnts att det finns en bedömare som utifrån individens behov kan bedöma hur stor insats som behövs. För att undvika att en enskild kommun skall kunna styra bedömningen av behovet och därmed ersättningen i utjämningssystemet bör bedömningen ske oberoende av den kommun som har kostnaden. Bedömaren skall ha erforderlig kunskap och arbeta efter en strukturerad metod . Genom att arbeta med en strukturerad metod som är lika över hela landet minskar också kommunens möjlighet att påverka ersättningen i utjämningssystemet.

Ds 1999:72
Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 65

5.2.3 Finansiering

Finansiering sker genom en omfördelning mellan kommunerna i relation till totalt beräknat behov eller genom motsvarande minskning av det generella statsbidraget, i likhet med modell 1. Hanteringen i statsbudgeten är också likartad.

5.2.4 Utvidgad möjlighet att träffa avtal om kostnadsansvar

Som komplement till ovanstående utjämning i modell 2 ingår också en utvidgad rätt för kommunerna att träffa avtal om kostnadsansvar för personer som flyttar till annan kommun för att ta del av LSS- verksamhet där, i likhet med modell 1.

Behov av sådan ersättning kan föreligga då modell 2 inte omfattar t.ex. personer i personkrets 3.

Den komplettering av lagstiftningen (LSS) som föreslagits för modell 1 föreslås också för denna modell.

5.2.5 Avskaffande av länsvisa utjämningssystem

I och med att ett nationellt utjämningssystem införs faller grunden för de mellankommunala utjämningssystemen inom länen.

I likhet med i modell 1 bedömer arbetsgruppen att de länsvisa systemen som avser omsorgsverksamheten kommer att upphöra när ett nationellt system införs. Däremot kan de behöva fortsätta att löpa i den mån de avser kostnader t.ex. för psykiatrireformen.

5.2.6 Påverkbarhet och styreffekter

En fördel med förslaget enligt modell 2 är att det finns större möjligheter än i modell 1 att utjämna för faktiska skillnader i behov. Förslaget borde därmed bättre motsvara faktiska kostnadsskillnader. Träffbilden blir troligtvis bättre därför att utjämningen

66 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader
Ds 1999:72

görs utifrån individernas behov. Underlag att jämföra behov och kostnader finns dock inte tillgängligt förrän bedömningar gjorts.

Det bästa sättet att inte styra till viss verksamhet menar vi vara att bedömning görs utifrån behov snarare än insats. Den enskilda kommunens möjlighet att påverka skulle begränsas om nivåbedömningen görs av utomstående. En sådan ordning är också neutral i förhållande till vilken insats som väljs. Därmed riskerar inte systemet att styra till eller konservera vissa insatser.

Med en oberoende bedömare stävjas risken för missbruk av systemet men det går ändå inte att utesluta en risk för en viss kostnadsdrivande effekt. Kostnadsutvecklingen i verksamheten bör dock kunna hållas under viss kontroll då ersättningen utgår från bedömt behov och inte från faktisk insats.

Liksom i modell 1 är systemet neutralt mellan olika kommuner och mellan kommunal respektive enskild verksamhet.

Handikapprörelsen har framfört att det finns en risk för att ett system som gör bedömningar på individnivå kan upplevas som utpekande av berörda individer. Ett system behöver därför utformas på ett sätt som inte är integritetskränkande. Då systemet syftar till att ge ersättning för de kostnader som kommunen har för individen, bedömer vi att det inte leder till att individer pekas ut som en ”belastning” för kommunen. Grunden för utjämning till kommunen enligt denna modell är också den sammanlagda bedömningen för de funktionshindrade, vilket gör att enskilda personer inte pekas ut.

Den stora nackdelen med detta förslag är att det kräver nya administrativa rutiner med en stor arbetsinsats initialt med att göra bedömningar för ca 20 000 personer av totalt 44 000. Den totala personalinsatsen för varje nivåbedömning, inklusive administration, beräknas ta uppåt en halv dag per person. Från de som arbetat med Södertörnsmodellen uppskattas tidsåtgången för den oberoende bedömaren till ca 2,5 timmar per person och 0,5 till 1 timme för kommunens personal vid bedömningen. Därefter behövs endast ombedömningar vid ändrade förhållanden samt nybedömningar för tillkommande personer.

För att komma runt behovet att bygga upp en ny stor organisation för detta kan behovsbedömningen enligt en sådan strukturerad

Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 67

metod i ett första steg göras av kommunen själv. Det kan vara en fördel att utgå från kommunens biståndsbedömning. Detta minskar kostnaden för utredning och administration. Den oberoende kontrollen kan göras mer i form av uppföljning, revision och stickprov.

Att arbeta efter en strukturerad metod för behovsbedömning kan också bidra till en utveckling av både de LSS-utredningar som görs inför besluten och den individuella plan som kommunen skall

upprätta t illsammans med den
enskilde på dennes begäran

(LSS §10). En sådan planering kan
gynnas av en tydligare bedöm-

ning av behov och insatser och hur dessa förändras över tid.

Ett system med nivåbedömningar kan också ge ett mervärde, då det för kommunerna inbjuder till att göra jämförelser sinsemellan. Att jämföra sig med andra uppmuntrar till utvärdering av verksamheten som kan leda till förbättringar. Det är en erfarenhet som Södertörnskommunerna har gjort.

Frågan om hur bedömningen av behoven görs enhetlig över landet behöver undersökas vidare. En modell enligt ovan kräver också utbildnings- och utvecklingsinsatser regionalt för de oberoende bedömarna. Med kunnig personal bör utbildnings-be- hovet inte vara större än någon enstaka dag.

Om av kommunen oberoende bedömning görs skulle denna kunna skötas länsvis av försäkringskassan eller av länsstyrelsen. En annan lösning skulle vara kollegial där kommunerna gör bedömning åt varandra. Det kan också behövas resurser centralt som agerar ”rikslikare”, knutna t.ex. till Riksförsäkringsverket.

Utveckling av ett nationellt system krävs således för denna modell. Erfarenheter kan för närvarande hämtas från Södertörns- och Stockholmsmodellerna.

Ett alternativ enligt modell 2 kräver ytterligare utredningsinsatser och utvecklingsarbete. Det bedöms kunna träda ikraft tidigast år 2002 vilket innebär att det då skulle be hövas en övergångslösning fram till startåret. För att få tillstånd en övergångslösning kan i något enstaka fall den länsvisa överenskommelsen om mellankommunal utjämning behöva omförhandlas.

68 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader
Ds 1999:72

Troligen behövs också ett stärkt kostnadsansvar mellan kommuner under övergångsperioden till år 2002.

Ds 1999:72
69

6 Arbetsgruppens förslag

De två modellerna som arbetsgruppen har re dovisat har både fördelar och nackdelar. Vi har inte kunnat finna något helt idealt system som bygger på opåverkbar struktur. Fullständiga utfallsberäkningar har heller inte kunnat göras eftersom modellerna innehåller moment som inte förekommer idag. Även osäkerheten i kostnadsstatistiken för LSS har gjort att de redovisade beräkningarna i flera fall har brister. De mer individuella bedömningarna som föreslås i modell 1, och framförallt finns i modell 2, har inte kunnat kvantifieras men går dock i utjämnande riktning.

Om ett nytt system för utjämning mellan kommuner av kostnader för LSS-verksamhet skall införas år 2001 föreslår arbetsgruppen att ett system för utjämning införs enligt modell 1. Vi är medvetna om att systemet i detta förslag till viss del är påverkbart av kommunerna eftersom utjämningen baseras på av kommunerna beslutade insatser. Under den korta utredningstiden har vi emellertid inte funnit någon annan lösning som kan träda ikraft till år 2001.

Vårt förslag enligt modell 1 innehåller följande fyra delar:

1. En nationell utjämning utifrån en beräknad standardkostnad per kommun (kr/invånare). Standardkostnaden baseras på statistik för kostnadsansvarig kommun och beräknas utifrån:

• Antalet personer i personkrets 1 och 2 i kostnadsansvarig kommun, med undantag för personer som antingen har insatserna råd och stöd, ledsagarservice eller kontaktperson som enda LSS-insats

70 Arbetsgruppens förslag
Ds 1999:72

• Antalet personer med insatsen särskilt boende för vuxna eller särskilt boende för barn och ungdom samt personer med insatsen daglig verksamhet

• Antalet insatser multipliceras med en schablonersättning för ovanstående tre grupper av personer. Dividerat med kommunens invånarantal blir detta kommunens standardkostnad. Schablonersättningen per insats motsvarar genomsnittlig kostnad för riket. För särskilt boende kan kompensationen sänkas till 90 procent av genomsnittskostnaden för att undvika viss dubbelkompensation.

• Utjämningen görs i en egen beräkning, separat från och sidoordnat till kommunernas system för kostnadsutjämning. Kommuner får bidrag eller betalar en avgift till utjämningen motsvarande skillnaden mellan kommunens standardkostnad och den för riket vägda genomsnittliga standardkostnaden.

• Finansiering av systemet sker genom en omfördelning mellan kommunerna via statsbudgeten inom en på förhand bestämd ekonomisk ram.

2. Spärregler. För det totala utfallet i utjämningen finns spärregler för att kommuner inte skall betala eller få orimligt mycket från utjämningen relativt dess faktiska kostnad för LSS-verksamheten. Därvid beaktas kommunens faktiska LSS-kostnad enligt räkenskapssammandraget .

3. Ett särskilt statsbidrag. För särskilt dyra insatser finns möjlighet att söka ett särskilt statsbidrag. Det gäller för de kommuner som efter utjämningen ovan har totala LSS-kostnader över riksgenomsnitt. Det avser kostnader för personer i personkrets 1–3 placerade i speciella verksamheter som utgör specialresurs för grupper med särskilda eller komplicerade funktionshinder.

4. Utvidgad rätt att teckna avtal. Kommunerna ges också en utvidgad rätt att träffa avtal om kostnadsansvar för personer som flyttar till annan kommun för att ta del av LSS-verksamhet där. Det kan behövas, t.ex. i fall där kommunerna samverkar för att bygga upp verksamhet i den ena kommunen och kostnaderna för detta inte

Ds 1999:72 Arbetsgruppens förslag 71

täcks av den nationella utjämningen eller av det särskilda statsbidraget.

En detaljerad beskrivning av modell 1 finns i avsnitt 5.1. Arbetsgruppen har noga övervägt vilka personkretsar som skall

omfattas av förslaget. I utgångsläget föreslås att utjämningen skall avse personer i personkrets 1 och 2. Avsikten är att minska påverkbarheten. Arbetsgruppen anser att det bör övervägas om även personer i personkrets 3 skall omfattas av systemet, då erfarenhet av hur systemet fungerar har erhållits. Vi bedömer att det för närvarande inte finns tillräckligt underlag för att kunna ta med personkrets 3. Vi saknar uppgifter om kostnader och kostnadsvariationer för insatser för denna grupp. Det är också osäkert hur många personer som på sikt skulle kunna omfattas och hur de är fördelade över kommunerna.

Utfallet av kostnadsutjämningen enligt detta förslag bör noga följas. Det bör också undersökas hur det föreslagna alternativet successivt kan förbättras för att få en bättre överensstämmelse mellan ersättning och kostnader för de dyraste insatserna. Detta kan t.ex. ske genom det föreslagna uppdraget åt Socialstyrelsen att närmare undersöka vilka möjligheter det finns att klassificera LSS- insatserna daglig verksamhet och särskilt boende utifrån verksamhetens omfattning. Man kan också undersöka möjligheten till en strukturerad individuell behovsbedömning.

Arbetsgruppen anser att det på sikt bör övervägas att infoga utjämningen för LSS-verksamheten i statsbidrags- och utjämningssystemet.

Med hänsyn till principerna för statsbudgeten och att påverkbarheten för kommunerna inte kan uteslutas föreslår vi att utjämningen sker inom en fast budgetram och att kostnadsutvecklingen följs upp regelbundet. Prognoser över utvecklingen i dagsläget är dock mycket svåra att göra då det saknas historiska uppgifter över kostnadsutvecklingen inom detta område.

Systemet för utjämning mellan kommuner för LSS-verksamhet bör följas upp och utvärderas året efter ikraftträdandet för att eventuellt kunna vidta justerande åtgärder i syfte att minska kommunernas möjlighet att påverka det egna bidraget eller avgiften,

72 Arbetsgruppens förslag
Ds 1999:72

om behov härav skulle aktualiseras. Man bör särskilt följa upp om systemet leder till en omdefinition av vissa insatser för att påverka utfallet av utjämningen. Det gäller särskilt om personkrets 3 inkluderats i systemet. I det fallet kan det inte uteslutas att en överströmning sker av personer som i dag har insatser enligt SoL. En sådan utveckling skulle öka omslutningen inom systemet.

Socialstyrelsen föreslås få i uppdrag att närmare undersöka vilka möjligheter det finns att närmare klassificera LSS-insatserna daglig verksamhet och särskilt boende utifrån verksamhetens omfattning. Vidare föreslås att Socialstyrelsen får i uppdrag att för det särskilda statsbidraget för kommuner med extra höga LSS-kostnader utarbeta riktlinjer för dels på vilka grunder bedömningen av bidragsbehovet skall vila, dels hur ansöknings-förfarandet skall utformas. Socialstyrelsen bör också få uppdraget att ta fram årlig individbaserad statistik över LSS-insatser.

Arbetsgruppen har gjort bedömningen att de länsvisa mellankommunala utjämningssystemen som finns i dag kommer att upphöra om en nationell utjämning införs. Vi bedömer också att det inte finns något generellt behov av ytterligare övergångsregler som skulle kompensera för eventuella skillnader mellan de mellankommunala utjämningen i länen och den här föreslagna nationella utjämningen.

För de boende på de kvarvarande vårdhemmen bedömer arbetsgruppen att dessa boenden år 2000 i huvudsak är avvecklade. Därmed torde det inte vara ett problem att dessa insatser inte ingår i LSS-statistiken.

6.1 Långsiktigt utvecklingsarbete

På längre sikt bör det också vara möjligt att utveckla andra system för utjämning och utvidga personkretsen till att omfatta även personkrets 3. En möjlig inriktning skulle kunna vara att undersöka möjligheten till att utveckla en strukturerad individuell behovsbedömning utifrån ansatsen i modell 2. I ett första steg kan detta göras för den grupp som omfattas av individuell bedömning för de

Ds 1999:72
Arbetsgruppens förslag 73

dyraste insatserna i modell 1. Det skulle då mer rättvist kunna kompensera kommunerna för de kostnader de har för LSS- verksamheten. Träffsäkerheten skulle kunna förbättras, påverkbarheten minska liksom behovet av spärregler.

Ds 1999:72
75

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av Andreas Hagnell,Svenska Kommunförbundet

I detta särskilda yttrande presenteras en tredje modell till utjämning för LSS-verksamhet. Dessutom lämnas synpunkter på några finansieringsfrågor kring modell 1. Behovet av övergångs-regler framhålls för de kommuner som kan få stora förluster till följd av att de länsvisa överenskommelserna avskaffas och ersätts av en nationell utjämning enligt modell 1.

Modell 3, utjämning baserat på stärkt kostnadsansvar mellan kommuner och fortsatt länsvis utjämning

Under arbetets gång har arbetsgruppen även diskuterat ett tredje modell som inte presenteras i huvudtexten. Det är baserat på en skyldighet för kommuner att i vissa fall fortsätta att ersätta kostnader för personer som flyttat från kommunen för att ta del av LSS-verksamhet i annan kommun. Modellen innebär även att de länsvisa överenskommelserna om mellankommunal utjämning fortsätter att löpa i uppgjord takt, eventuellt med behov av omförhandling i något enstaka fall.

De flesta i arbetsgruppen har menat att det är principiellt tveksamt att med lagstiftning binda kommunerna vid åtaganden som

76 Särskilda yttranden
Ds 1999:72

tidigare omfattats av frivilliga överenskommelser. En tvingande lag kan också orsaka rättsliga tvister om kommunens skyldigheter.

Jag har dock gjort bedömningen att det är värdefullt att presentera även denna modell. Presentationen här skall inte uppfattas som att jag förordar modellen, utan att jag tycker det behövs som underlag för ställningstaganden i remissomgången. Modellen har tidigare diskuterats som tänkbart av flera kommuner. Det har liksom övriga modeller både nackdelar och fördelar. Ur självstyrelseperspektiv bedömer jag den inte vara mer problematiskt än övriga modeller. I detta särskilda yttrande beskrivs modellen mer detaljerat.

Modell 3 är framtaget för det fall att man inte kan acceptera modell 1 eller 2 som ett tillfredställande nationellt utjämningssystem, utan måste utgå från dagsläget . I sådant fall behövs en förbättring av det system som råder idag med att kommunerna tecknar avtal med varandra och ersätter kostnader för personer som flyttat till annan kommun för att ta del av verksamhet där.

Modell 3 innebär i första hand en skyldighet att ersätta kostnader mellan kommuner för personer som flyttat till annan kommun för att få visst boende och verksamhet. Dessutom innehåller det en utökad möjlighet att teckna avtal om kostnadsansvar, i likhet med vad som beskrivits i modell 1. Skyldighet att ersätta kostnader kan övervägas i vissa fall både för den historiska koncentrationen till vissa orter och för verksamhet som tillkommit efter kommunaliseringen och som avser specialresurser för grupper med speciella eller komplicerade funktionshinder.

Dessutom innebär modellen att de länsvisa utjämningssystemen fortsätter att löpa. Det ger i avtagande takt utjämning för den verksamhet som tidigare övertagits från landstingen. I något enstaka län kan det vara aktuellt att omförhandla överens-kommelsen. Det gäller i de fall skillnad mellan övertagna kostnader och avtrappad utjämning blivit betydande.

Ds 1999:72
Särskilda yttranden 77

Kostnadsansvar i dagsläget

En kommun kan fortsätta att ha kostnadsansvar för personer som flyttat från kommunen om lagstöd finns. I socialtjänstlagen finns detta i §72a. Lagstiftning om kostnadsansvar i förhållande till annan kommun eller landsting på andra områden finns också i skollagen och lagen om betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade (1990:1404).

Ett annat sätt att behålla kostnadsansvaret på tidigare hemkommun är att personer som får boende med stöd av LSS inte folkbokförs i den nya boendekommunen. Att fastställa en sådan ordning vore dock sämre då den går emot en tydlig policy att funktionshindrade liksom alla andra personer skall folkbokföras där de enligt folkbokföringslagen anses bosatta. (Jämför också aktuell dom i Regeringsrätten den 23 september 1999 i mål nr 369-1999, avseende person som flyttat från Haninge till Södertälje.)

I dagsläget finns, som framgått tidigare, drygt 1 000 personer med insatsen särskilt boende enligt LSS för vilka det finns en annan betalande kommun än boendekommunen. En sådan betalning från tidigare hemkommun fungerar idag som en typ av ekonomisk utjämning mellan kommuner med olika mycket verksamhet. I 4 § införandelagen till LSS (lag 1994:1703) ges kommuner mö jlighet att träffa avtal för personer som flyttat från kommunen. Det var i vissa fall en förutsättning för att kommunal-iseringen skulle fungera (se prop.1994:/95:77). De personer som avses är endast de som flyttat före den 1 januari 1996. Någon skyldighet att träffa avtal finns inte, vilket gör ställningen svag för den nya boendekommunen. Detta förhållande är i dagsläget ett problem för de kommuner som haft stor inflyttning av personer till enskild eller kommunal verksamhet och där tidigare boende-kommun upphör att betala.

Ansvaret för LSS-insatser för barn som placerats i familjehem enligt SoL eller LSS är i dagsläget oklart. Ofta får den nya bosättningskommunen bära kostnaderna. Även detta förhållande borde justeras, så den placerande kommunen har ett sammanhållet ansvar.

78 Särskilda yttranden
Ds 1999:72

Förstärkt kostnadsansvar

Kostnadsansvar för personer som flyttat till annan kommun för att få visst boende och verksamhet kan övervägas i brist på eller som komplement till annan nationell utjämning. Om en nationell utjämning exempelvis bara skulle beakta grupp 1 och 2 i personkretsen kan ett kostnadsansvar fungera som utjämning för grupp 3 i personkretsen.

Ett förstärkt kostnadsansvar för tidigare hemkommunen handlar i första hand om att i lagstiftningen reglera en skyldighet för kommuner att ersätta kostnader i vissa fall efter flyttning. Placerande kommun blir skyldig att betala för särskilt vårdkrävande insatser som utförs i andra kommuner.

Samtidigt utvidgas möjligheten att t eckna avtal mellan kommuner om insatser enligt LSS. Den kommunala kompetensen att betala för insatser för person som bor i annan kommun behöver klargöras. En rätt att på frivillig väg teckna avtal för vårdkrävande insatser som utförs i andra kommuner ingår också i arbetsgruppens två andra modeller (se avsnitt 5.1. och 5.2).

En lag om kostnadsansvar måste ta sin utgångspunkt i individens rätt att flytta och den fria etableringsrätt som råder för enskild verksamhet. En kommun har ingen möjlighet att påverka etableringen av enskild verksamhet så länge etableringen uppfyller bestämmelsen i 23 § LSS.

Ett utökat kostnadsansvar kan införas antingen som en permanent förändring i LSS, eller som en övergångslagstiftning, i avvaktan på en fungerande nationell utjämning. Vid en permanent förändring bör man samtidigt tidsbegränsa skyldigheten för tidigare boendekommun för en person som flyttat. Staten kunde ta över kostnadsansvaret efter t.ex. 15 år och finansiera detta via medel från kommunernas generella statsbidrag. Tidsbegränsningen skulle göra att kostnadsansvaret inte skulle bli livslångt, men tillräckligt långt för att inte uppmuntra kommuner att hänvisa personer till verksamhet i andra kommuner för att slippa kostnader. Vid flyttning till en tredje kommun kan kostnadsansvaret under en övergångsperiod ligga kvar på den ursprungliga kommunen.

Ds 1999:72
Särskilda yttranden 79

Ett utökat kostnadsansvar kan övervägas både för den historiska koncentrationen till vissa orter och för verksamhet som tillkommit efter kommunaliseringen och som avser specialresurser för grupper med speciella eller komplicerade funktionshinder.

Den historiska koncentrationen avser placeringar före kommunaliseringen för vilka en ursprunglig hemkommun (eller en kostnadsansvarig kommun) erhållit pengar vid skatteväxlingen med landstinget och den därtill anknutna mellankommunala utjämningen inom länet. I de flesta fall avser detta personer som landstinget tidigare placerat i annat län. I några fall förutsatte även den mellankommunala utjämningen inom länet att kostnads-ansvaret låg kvar på ursprunglig hemkommun för person bosatt i annan kommun inom länet. För att inte premiera de kommuner som ensidigt slutat betala för historiska placeringar, trots att de vid skatteväxlingen erhållit resurser för dessa, kan lagstiftningen innefatta ett kostnadsansvar även i dessa fall.

För personer som flyttat efter kommunaliseringen finns behov av fortsatt kostnadsansvar i de fall personen flyttat till kommunalt boende/verksamhet som utgör specialresurs för grupper med särskilda eller komplicerade funktionshinder, för vilka det inte är möjligt att anordna tillräckligt bra verksamhet i varje kommun. Dessutom kan sådan skyldighet behövas för enskild verksamhet och boende.

Som skydd för den ursprungliga kommunen bör det i lagen framgå att ersättningsbeloppet skall vara skäligt med hänsyn till både den enskildes rätt till goda levnadsvillkor och till att kostnaden för erforderlig insats är rimlig.

80 Särskilda yttranden
Ds 1999:72

Fortsättning eller översyn av de länsvisa mellankommunala utjämningarna

I avsaknad av eller avvaktan på nationell utjämning kan kommunerna i några län behöva se över sina mellankommunala utjämningar. Där det skett ändrade länsindelningar gäller detta i så fall inom de tidigare länen. Det avser den verksamhet som ursprungligen övertogs vid kommunaliseringen i de fall där det finns betydande skillnad mellan kvarvarande kostnadsvolym och summan av mellankommunal utjämning och skatteintäkter. Förslagsvis kan det göras om skillnaden motsvarar uppåt 500 kr onor per invånare. En särskild delegation utsedd av regeringen skulle kunna avgöra de fall där man inte är överens inom länet, i likhet med hur frågan tidigare hanterats i några län.

Stor brist på samstämmighet kan finnas i ett mindre antal län, eventuellt i Jämtland, Skaraborg och möjligen Värmland. I Sörmland finns bara ett tillfälligt avtal som skulle behöva förlängas om ingen nationell utjämning kommer till stånd. Sannolikt behöver inte avtalen ändras där de är följsamma eller långa: i Dalarna, Gävleborg, Västmanland, Bohus och Älvsborg respektive i dåvarande Malmöhus och Stockholms län. Ändring behövs inte heller där kostnadsskillnaderna redan i utgångsläget är små. I Uppland och Halland uppgick den högsta merkostnaden för någon kommun till mindre än 500 kronor per invånare. De flesta övriga län ligger i ett mellanskikt, med största merkostnad i någon kommun på 600-1100 kr onor per invånare i utgångsläget och en utjämnande strut på 7-11 år. Det borde i de flesta fall ge hygglig matchning. De länsvisa systemen finns beskrivna i kapitel 2.3 och i Ds 1996:47, bilaga 6.

Påverkbarhet och styreffekter av modell 3

Fördelen med avtalslösningar är att sådana lösningar är relativt enkla och bygger på en praxis som i flera fall redan fungerar. De omfattar relativt få personer, ca 1 000. Antalet kan inledningsvis

Ds 1999:72
Särskilda yttranden 81

förväntas minska, i takt med att den historiska koncentrationen avtar. Kostnadsansvaret är neutralt i förhållande till vem som bedriver verksamheten. Liknande kostnadsansvar finns också i socialtjänstlagen.

Nackdelen är att avtal mellan kommuner måste ingås även fortsättningsvis och att tvister behöver kunna lösas i domstol eller med hjälp av särskild delegation. För ursprunglig hemkommun och den enskilde kan det också upplevas som märkligt om den enda kvarstående relationen mellan dem är ett kostnadsansvar. Möjligen kan detta hanteras genom att staten efter en tid tar över kostnadsansvaret.

Det kan vara juridiskt tveksamt att kommuner som efter kommunaliseringen av verksamheten frivilligt ingått avtal om kostnadsansvar med en ny lagstiftning skulle bli skyldiga att ersätta kostnader. Detta gäller särskilt om skyldigheten i lagen även skulle omfatta personer där ursprungskommunen ensidigt slutat betala. Å andra sidan tillkom dessa avtal för att kommunal-iseringen överhuvudtaget skulle fungera.

I avsaknad av ett annat nationellt utjämningssystem kan tillika i några fall krävas att de mellankommunala utjämningarna inom länen omförhandlas.

Utjämningen i denna modell blir mindre långtgående än i modell 1 och 2. Skillnaderna mellan län utjämnas i mycket begränsad omfattning; enbart genom de avtal som ingås vid flyttning över länsgränser.

Skiss till lagtext om kostnadsansvar för personer som flyttat till annan kommun

För att tydliggöra modellen med långtgående skyldighet att ersätta kostnader finns ett utkast till lagtext nedan. Texten är av flera skäl inte helt oproblematisk ur juridisk synvinkel. Bland annat kan den juridiskt bindande karaktären av överenskommelser om skatteväxling mellan kommuner och landsting diskuteras.

82 Särskilda yttranden
Ds 1999:72

Avtal om kostnadsansvar

1 §

Utan hinder utöver vad som sägs i 16 och 17 §§ lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) får en kommun träffa avtal om kostnadsansvar för insatser enligt 9 § samma lag för enskild som är eller tidigare har varit bosatt i kommunen. Avtal får ingås med annan kommun eller enskild vårdgivare i annan kommun.

Skyldighet att ersätta kostnader

2 §

En kommun är skyldig att ersätta annan kommun eller enskild vårdgivare för deras kostnader för insatser enligt 9 § LSS för enskilda personer i de fall som anges i 3 – 5 §§ denna lag.

Ersättning skall lämnas för faktisk kostnad för boendekommunen eller för den enskilde vårdgivaren; dock endast med skäligt belopp och med avdrag för vad boendekommunen kan ha erhållit via avgifter, statsbidrag, kostnadsutjämningssystem eller lagen om assistansersättning. Vid bedömning av om beloppet är skäligt skall beaktas såväl den enskildes rätt till goda levnadsvillkor som att priset för erforderlig insats skall vara rimligt.

3 §

Om en kommun i samband med övertagandet av ansvaret för insatser enligt LSS den 1 januari 1996 genom s.k. skatteväxling och mellankommunal utjämning inom ett län erhållit pengar för personer som av landstinget hade placerats utom länet, är kommunen skyldig att ersätta kostnaderna för insatser enligt LSS för dessa personer. Samma gäller i de fall en kommun i samband med övertagandet av ansvaret för insatser enligt LSS genom överenskommelse mellan kommunerna i länet påtagit sig ett kostnadsansvar för personer inom länet.

Ds 1999:72
Särskilda yttranden 83

4 §

En kommuns skyldighet enligt 3 § gäller också i det fallet kommunen före den 1 januari 1996 med stöd av 4 § lagen om införande av LSS övertagit ansvaret för insatser enligt LSS.

5 §

Om en persons bosättning enligt 16 § LSS ändras efter att en kommun slutit avtal med någon annan om att tillhandahålla insatser utanför kommunen, är kommunen skyldig att även efter den ändrade bosättningen svara för kostnaderna för insatser enligt LSS för honom eller henne. Samma gäller om en person själv flyttat till en annan kommun som har speciella verksamheter för personer som tillhör LSS personkrets, i [huvudsakligt] syfte att ta del av dessa. Med speciella verksamheter avses kommunal eller enskild verksamhet enligt 23 § LSS som utgör en specialresurs för personer med särskilda eller komplicerade funktionshinder, för vilka det inte är möjligt att anordna en verksamhet som garanterar goda levnadsvillkor i varje kommun.

6 §

En kommuns kostnadsansvar enligt 2 – 5 §§ upphör att gälla om personen flyttar tillbaka till kommunen. Kostnadsansvaret upphör också att gälla om den enligt 3 – 5 §§ ansvariga kommunen ko mmit överens med boendekommunen om att avbryta eller avlösa kostnadsansvaret eller till den del den nya boendekommunen erhåller ersättning för personen genom annan utjämning eller annat bidrag. Vid flytt till en tredje kommun kvarstår en kommuns kostnadsansvar enligt 2 – 5 §§.

En kommuns kostnadsansvar enligt 2 – 5 §§ gäller från tidpunkten för denna lags ikraftträdande och under en 15 års period.

7 §

Tvister med anledning av denna lagstiftning avgörs av en delegation utsedd av regeringen.

84 Särskilda yttranden
Ds 1999:72

Synpunkter på finansieringsfrågor i modell 1

För kommuner som i modell 1 drabbas av stora intäktsminskningar till följd av omläggningen från länsvis utjämning till nationellt utjämningssystem anser jag att det måste finnas möjlighet för att söka särskilt övergångsbidrag. I enlighet med hur omläggningen av kommunernas övriga utjämningssystem hanterats kan detta göras så att förlusten maximeras till 250 kronor per invånare och år. Bidrag bör i första hand kunna sökas av kommuner som efter nationell utjämning fortfarande har en genomsnittskostnad som överstiger den riksgenomsnittliga. Hur stort behovet av sådant bidrag är kommer först att framgå när det finns mer definitiva siffror som beskriver utfallet av utjämningens alla delar och detta kan jämföras med vad de länsvisa utjämningarna skulle gett år 2001. Staten kan finansiera övergångsbidragen med medel från kommunernas generella statsbidrag. Övergångsregler på detta område måste också ta hänsyn till övergångsreglerna i nuvarande kommunala utjämningssystem.

Med den föreslagna konstruktionen i modell 1 är statens nettokostnad för utjämningen lika med noll. Innan systemet är infört är det som beskrivits svårt att göra en prognos för utvecklingen av hur mycket som kommer att omfördelas. Därför är det orimligt att som i förslaget på grund av budgettekniska skäl kräva att volymen som skall utjämnas skall rymmas inom en i förväg fastställd ram. Staten måste kunna hantera utfallet i systemet på ett mer flexibelt sätt.

Med hänsyn till att verksamheten avser en nationell rättighetslagstiftning som medfört ökade kostnader för kommunerna anser jag vidare att staten bör stå för de eventuella kostnadsökningar som kan uppstå i systemet. Kommunerna måste garanteras t illräckliga resurser för att kunna utföra sina skyldigheter enligt LSS. Den kommunala utjämningsutredningen 1998 framhöll att utjämningen för funktionshindrade inte borde ske inom ramen för ett mellankommunalt utjämningssystem, utan genom särskilda statsbidrag, eftersom det inte kunde uteslutas att den enskilda kommunen skulle kunna påverka utfallet i systemet.

Ds 1999:72
Särskilda yttranden 85

Den modell som arbetsgruppen förordar innebär i praktiken att LSS lyfts in i det mellankommunala utjämningssystemet, trots att problemen med påverkbarhet delvis kvarstår. Det enklaste sättet att åtgärda detta är att bygga fördelningen av pengar på utredningens förslag, men att finansieringen av eventuella framtida kostnadsökningar inte hanteras inom systemet utan genom ett tillskott av statliga medel.

Ds 1999:72
Bilaga 1 87

Socialstyrelsens statistik för LSS- insatser 1999 redovisat på nationell nivå

Tabell A. Antal personer med beslut om insats enligt LSS fördelade efter ålder och personkretsgrupp

Åldersgrupp
Personkrets

1
2
3
Samtliga

0-22
11 437
26
1 822
13 285

23-64
20 817
908
5 958
27 683

65-
2 171
32
815
3 018

Samtliga
34 425
966
8 595
43 986

Ds 1999:72
Bilaga 2 91

Tabell G. Socialstyrelsens statistik för LSS-insatser 1999.

Tabellen visar storleken på LSS-personkrets och vissa LSS-insatser i respektive kommun per 10 000 invånare. Statistiken kommer från Socialstyrelsens enkät sommaren 1999. En utför-ligare presentation av denna statistik kommer från Socialstyrelsen under våren 2000.

Kolumn 1 visar invånarantal per kommun. Med hjälp av invånarantalet är det också möjligt att räkna om uppgifterna per 10 000 invånare i kolumn 2-6 till antalsuppgifter.

Kolumn 2 visar antalet personer med LSS-insatser i LSS hela personkrets, personkretsens grupp 1-3, per 10 000 invånare. Varje person är bara redovisad på en kommun, nämligen den kommun som har kostnadsansvaret för den dyraste insatsen.

Kolumn 3 visar antalet personer i personkretsens grupp 1 och 2 per 10 000 invånare, med undantag av de personer som enbart har insatserna råd och stöd, ledsagare eller kontaktperson. Det motsvarar den del av personkretsen som beaktas i den föreslaga utjämningen i modell 1. Varje person är bara redovisad på en kommun, den som har kostnadsansvar för den dyraste insatsen.

Kolumn 4 visar antalet personer i personkretsens grupp 1 och 2 med insatsen särskilt boende för vuxna eller särskilt boende för barn och ungdom. Dvs. insats enligt LSS 9§ 8 och 9 per 10 000 invånare.

Kolumn 5 visar antalet personer i personkretsens grupp 1 och 2 med insatsen daglig verksamhet. Dvs. insats enligt LSS 9§ 10 per 10 000 invånare.

Kolumn 6 visar summan av antalet insatser för personer i personkretsens grupp 1 och 2 avseende avlösarservice i hemmet,

92 Bilaga 2
Ds 1999:72

korttidsvistelse utanför det egna hemmet samt korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet. Dvs. insatser enligt LSS 9§ 5–7 per 10 000 invånare. Dessa tre insatser beaktas inte särskilt i den föreslagna utjämningen i modell 1, utan enbart genom att personerna ingår i personkretsen. De tre insatserna har i normalfallet en betydligt lägre kostnad än bostad med särskild service och daglig verksamhet. Kostnaden är dock i genomsnitt högre än för ledsagarservice och kontaktperson, som ej redovisas i denna tabell.

I.u. betyder ingen uppgift, dvs. kommunen har inte lämnat uppgifter till Socialstyrelsen.

Ds 1999:72
Bilaga 2 93

Tabell G . Socialstyrelsens statistik för LSS-insatser 1999 Uppgifter per uppgiftslämnande kommun (=betalningsansvarig)

1
2
3
4
5
6

Antal personer och insatser per 10 000 invånare

Kommun
Invånare

Personer i personkrets 1-2

Personer i
Antal pers
Särskilt
Daglig
Avlösare+

person-
med vissa
boende
verksamhet
korttids

krets 1-3
undantag
barn+vuxna
LSS10
LSS 5-7

Pk 1-3
Pk 1+2 red
LSS 8+9

Riket
8 854 322
49,7
37,0
19,9
23,7
15,1

Stockholms län

Botkyrka
70 949
45,5
34,4
20,0
17,9
13,7

Danderyd
29 639
34,4
29,7
15,5
16,2
15,2

Ekerö
21 367
57,6
45,4
29,5
33,2
18,3

Haninge
67 764
42,8
31,6
15,2
18,6
16,2

Huddinge
81 339
41,3
34,2
17,9
17,7
18,2

Järfälla
59 839
34,9
30,7
15,5
18,7
15,5

Lidingö
40 373
44,6
32,2
15,6
14,6
16,6

Nacka
73 029
24,4
20,1
11,8
11,8
9,2

Norrtälje
51 552
53,7
46,0
28,5
29,7
20,4

Nykvarn
7 724
42,7
36,3
19,4
28,5
14,2

Nynäshamn
23 341
49,3
42,8
24,0
26,6
13,7

Salem
13 176
33,4
29,6
20,5
22,0
5,3

Sigtuna
34 295
43,7
35,0
20,1
23,0
10,5

Sollentuna
57 067
41,2
27,9
13,0
14,7
16,5

Solna
55 806
26,7
20,2
9,5
10,8
13,6

Stockholm
736 113
32,8
23,7
11,5
11,6
12,0

Sundbyberg
32 868
32,3
22,5
14,6
15,8
5,5

Södertälje
75 836
54,1
44,2
21,6
26,6
18,7

Tyresö
38 046
40,2
29,7
16,3
15,5
14,7

Täby
60 274
38,8
32,8
13,9
14,6
23,7

Upplands-Bro
20 495
48,8
37,1
14,1
16,6
26,8

Upplands-Väsby
36 789
48,7
43,2
21,5
27,2
20,7

Vallentuna
24 246
47,8
40,4
22,3
23,9
16,1

Vaxholm
8 721
31,0
24,1
16,1
14,9
16,1

Värmdö
29 396
28,2
23,5
13,6
11,9
8,8

Österåker
33 396
62,9
54,2
31,7
32,3
26,9

94 Bilaga 2
Ds 1999:72

Uppsala län

Enköping
36 121
51,8
39,6
23,8
26,9
16,3

Håbo
17 139
15,8
14,6
1,8
4,1
9,9

Tierp
19 883
73,9
53,8
27,7
27,2
25,7

Uppsala
187 302
49,0
35,9
19,4
21,1
15,9

Älvkarleby
9 047
34,3
21,0
11,1
14,4
5,5

Östhammar
21 921
73,0
52,5
26,0
32,4
27,4

Södermanlands län

Eskilstuna
88 027
46,5
31,8
14,3
18,5
16,4

Flen
16 906
76,3
61,5
29,6
49,7
14,2

Gnesta
9 653
26,9
16,6
4,1
4,1
7,3

Katrineholm
32 724
78,2
57,1
29,9
43,4
15,9

Nyköping
49 000
56,9
37,8
22,0
28,2
9,8

Oxelösund
11 188
58,1
29,5
16,1
13,4
16,1

Strängnäs
29 161
24,7
14,4
4,8
5,1
14,1

Trosa
10 068
28,8
12,9
3,0
6,0
9,9

Vingåker
9 542
48,2
30,4
16,8
25,2
5,2

Östergötlands län

Boxholm
5 447
31,2
23,9
12,9
16,5
7,3

Finspång
22 043
72,6
46,3
17,2
28,6
18,6

Kinda
10 247
51,7
40,0
22,4
28,3
12,7

Linköping
131 948
50,6
36,4
20,3
22,1
16,6

Mjölby
25 587
61,0
39,9
14,5
32,8
5,9

Motala
42 444
45,7
34,9
19,6
19,1
17,0

Norrköping
122 415
74,3
43,1
24,9
23,9
20,2

Söderköping
13 879
87,2
64,1
38,2
34,6
28,8

Vadstena
7 703
27,3
26,0
3,9
13,0
3,9

Valdemarsvik
8 538
58,6
37,5
22,3
18,7
10,5

Ydre
4 178
21,5
9,6
2,4
0,0
7,2

Åtvidaberg
12 215
39,3
31,1
15,6
19,6
10,6

Ödeshög
5 767
i.u.
i.u.
i.u.
i.u.
i.u.

Jönköpings län

Aneby
6 806
41,1
33,8
10,3
4,4
32,3

Eksjö
17 116
45,6
32,7
12,9
16,9
16,9

Gislaved
30 366
45,1
35,6
9,6
20,4
19,8

Gnosjö
10 355
32,8
28,0
7,7
12,6
18,3

Habo
9 577
26,1
19,8
8,4
8,4
9,4

Jönköping
115 897
47,6
33,8
18,1
22,3
10,6

Ds 1999:72

Bilaga 2 95

Mullsjö
7 245
40,0
22,1
5,5
13,8
19,3

Nässjö
29 799
56,4
38,9
19,1
22,8
14,4

Sävsjö
11 461
68,9
51,5
21,8
32,3
15,7

Tranås
17 866
56,5
30,8
12,3
15,1
21,8

Vaggeryd
12 524
71,1
65,5
39,9
49,5
24,0

Vetlanda
27 064
40,3
30,3
15,9
17,4
18,5

Värnamo
31 983
63,2
54,7
36,6
36,3
14,7

Kronobergs län

Alvesta
19 171
43,8
32,3
10,4
20,9
18,3

Lessebo
8 541
30,4
18,7
2,3
8,2
11,7

Ljungby
27 376
59,2
50,4
29,6
35,8
16,8

Markaryd
10 039
32,9
15,9
2,0
0,0
13,9

Tingsryd
13 692
63,5
54,0
31,4
35,1
13,9

Uppvidinge
9 992
61,0
48,0
23,0
35,0
20,0

Växjö
73 698
57,0
39,6
28,1
28,2
10,7

Älmhult
15 569
19,9
12,2
3,9
9,6
3,9

Kalmar län

Borgholm
11 369
76,5
61,6
50,1
44,9
10,6

Emmaboda
9 971
67,2
59,2
45,1
48,1
5,0

Hultsfred
15 656
78,6
73,5
49,2
52,4
17,9

Högsby
6 717
40,2
26,8
19,4
20,8
4,5

Kalmar
58 808
45,9
33,7
18,0
22,6
10,4

Mönsterås
13 371
40,4
29,9
19,4
23,2
8,2

Mörbylånga
13 568
58,2
47,2
27,3
36,9
9,6

Nybro
20 126
67,1
56,6
34,3
41,7
19,9

Oskarshamn
26 769
50,8
38,9
19,1
22,4
7,1

Torsås
7 611
40,7
31,5
18,4
14,5
15,8

Vimmerby
15 779
39,9
25,4
17,7
18,4
8,2

Västervik
38 359
68,0
54,2
30,5
28,2
22,2

Gotlands län

Gotland
57 643
55,5
46,7
20,8
24,8
26,4

Blekinge län

Karlshamn
30 995
66,5
44,8
27,7
31,6
14,8

Karlskrona
60 429
46,5
33,9
14,9
18,9
17,7

Olofström
14 505
48,3
35,2
15,2
18,6
19,3

Ronneby
28 909
45,3
29,4
15,9
20,8
8,0

Sölvesborg
16 576
47,7
33,8
12,7
13,3
24,1

96 Bilaga 2

Ds 1999:72

Skåne län

Bjuv
13 756
29,8
22,5
7,3
10,2
16,0

Bromölla
12 140
31,3
19,8
7,4
14,0
6,6

Burlöv
14 549
24,1
18,6
3,4
4,8
17,9

Båstad
14 158
40,3
30,4
7,8
16,2
19,1

Eslöv
28 299
78,4
70,3
42,8
43,8
27,6

Helsingborg
116 337
41,6
31,0
10,1
20,5
13,5

Hässleholm
49 046
70,1
54,4
30,8
38,9
12,2

Höganäs
22 612
36,3
27,4
7,5
17,2
17,7

Hörby
13 760
53,1
48,0
32,0
29,8
12,4

Höör
13 765
50,9
37,1
24,0
21,1
11,6

Klippan
15 862
54,2
34,0
12,0
20,2
12,0

Kristianstad
73 854
51,3
40,1
19,8
29,1
12,1

Kävlinge
24 143
36,4
23,6
6,2
15,7
17,8

Landskrona
37 254
49,9
41,3
17,2
29,3
15,8

Lomma
17 637
20,4
17,0
5,1
7,9
11,3

Lund
97 975
47,7
30,8
15,2
17,5
13,8

Malmö
254 904
50,5
34,1
17,6
19,9
14,2

Osby
13 100
36,6
26,7
11,5
19,8
2,3

Perstorp
6 921
24,6
13,0
10,1
4,3
0,0

Simrishamn
19 697
57,4
52,3
30,5
39,6
12,7

Sjöbo
16 606
30,7
22,9
10,2
12,6
12,0

Skurup
13 560
38,3
35,4
10,3
14,0
29,5

Staffanstorp
19 291
35,2
22,3
7,3
13,0
11,9

Svalöv
12 707
59,0
50,4
29,1
29,9
21,2

Svedala
17 971
46,2
32,8
16,1
22,3
12,2

Tomelilla
12 453
41,8
33,7
12,8
18,5
9,6

Trelleborg
38 146
47,4
40,4
20,4
23,1
17,0

Vellinge
30 023
21,7
18,7
4,3
9,7
14,3

Ystad
26 058
40,7
34,5
18,4
23,8
8,4

Åstorp
12 908
58,1
39,5
15,5
22,5
16,3

Ängelholm
36 921
43,1
33,9
15,4
20,0
12,7

Örkelljunga
9 499
51,6
46,3
10,5
31,6
17,9

Östra Göinge
14 514
37,2
27,6
8,3
17,9
6,9

Ds 1999:72

Bilaga 2 97

Hallands län

Falkenberg
39 061
59,7
48,4
28,9
30,7
16,4

Halmstad
84 538
53,0
40,0
19,0
25,9
21,3

Hylte
10 559
37,9
29,4
7,6
12,3
16,1

Kungsbacka
63 142
26,6
19,8
9,5
11,2
8,1

Laholm
22 847
77,9
55,6
25,4
26,7
37,6

Varberg
52 392
41,4
28,2
13,9
17,8
14,7

Västra Götalands

län

Ale
25 292
34,4
30,4
15,4
18,6
15,8

Alingsås
34 930
47,8
40,1
23,2
22,3
15,7

Bengtsfors
11 204
46,4
35,7
20,5
21,4
9,8

Bollebygd
7 912
48,0
35,4
12,6
13,9
21,5

Borås
96 106
51,8
40,5
21,3
27,6
18,9

Dals-Ed
5 045
29,7
25,8
15,9
11,9
11,9

Essunga
5 857
29,0
20,5
8,5
1,7
10,2

Falköping
31 524
54,6
44,1
21,6
27,0
17,4

Färgelanda
7 177
51,6
34,8
25,1
26,5
1,4

Grästorp
5 985
80,2
56,8
10,0
23,4
46,8

Gullspång
6 119
89,9
60,5
26,1
40,9
24,5

Göteborg
459 593
49,0
36,9
15,4
21,4
19,5

Götene
13 255
48,3
36,2
18,1
23,4
12,8

Herrljunga
9 536
35,7
2,1
0,0
0,0
2,1

Hjo
8 928
60,5
44,8
17,9
26,9
12,3

Härryda
29 473
39,7
33,9
15,3
14,9
25,1

Karlsborg
7 322
38,2
23,2
10,9
10,9
12,3

Kungälv
36 615
48,1
35,8
13,7
21,3
23,2

Lerum
35 064
43,3
32,5
14,8
16,5
18,8

Lidköping
36 833
72,2
39,4
15,7
28,5
11,9

Lilla Edet
12 984
51,6
39,3
23,9
27,0
10,0

Lysekil
15 165
55,4
42,9
15,2
23,7
20,4

Mariestad
24 020
83,3
65,4
47,0
52,5
12,9

Mark
33 127
37,4
29,9
10,9
17,8
18,1

Mellerud
10 065
71,5
54,6
19,9
30,8
14,9

Munkedal
10 633
52,7
31,0
15,0
16,0
11,3

Mölndal
55 224
58,1
35,5
15,9
22,3
14,1

Orust
15 133
41,6
33,0
14,5
22,5
13,2

Partille
32 709
49,2
39,7
15,9
13,8
24,8

Skara
18 492
70,3
49,8
26,5
25,4
15,7

Skövde
49 437
61,3
41,9
21,0
28,9
9,7

98 Bilaga 2

Ds 1999:72

Sotenäs
9 625
49,9
32,2
17,7
22,9
11,4

Stenungsund
20 001
44,0
41,0
19,0
23,0
19,5

Strömstad
10 917
61,4
39,4
24,7
25,6
15,6

Svenljunga
10 818
45,3
39,7
17,6
20,3
12,9

Tanum
12 111
34,7
27,2
14,0
13,2
14,0

Tibro
10 781
48,2
37,1
11,1
21,3
11,1

Tidaholm
12 874
44,3
40,4
7,8
22,5
22,5

Tjörn
14 709
36,0
25,8
9,5
15,6
17,7

Tranemo
12 124
47,8
37,9
23,9
24,7
12,4

Trollhättan
52 795
44,1
35,4
15,3
18,4
20,8

Töreboda
9 828
71,2
44,8
14,2
24,4
21,4

Uddevalla
48 969
68,8
47,4
20,0
32,5
19,0

Ulricehamn
22 344
56,8
46,1
22,8
27,3
19,2

Vara
16 339
57,5
48,4
12,9
29,4
20,8

Vårgårda
10 705
38,3
30,8
14,9
17,7
15,9

Vänersborg
36 486
58,1
39,7
17,8
19,2
20,6

Åmål
13 041
59,8
46,8
31,4
30,7
13,0

Öckerö
11 692
47,0
31,6
18,8
19,7
10,3

Värmlands län

Arvika
26 490
42,3
38,1
19,3
20,0
17,0

Eda
8 781
36,4
29,6
11,4
15,9
19,4

Filipstad
12 104
73,5
41,3
24,8
11,6
21,5

Forshaga
11 775
61,1
54,4
30,6
26,3
32,3

Grums
9 825
65,1
51,9
18,3
36,6
18,3

Hagfors
14 562
76,2
51,5
18,5
24,7
23,3

Hammarö
14 189
62,7
47,9
35,9
35,9
12,7

Karlstad
79 664
56,1
41,5
22,3
21,7
15,6

Kil
12 025
59,9
55,7
24,1
24,1
39,9

Kristinehamn
25 057
54,7
40,3
21,2
21,2
13,6

Munkfors
4 344
59,9
46,0
27,6
23,0
16,1

Storfors
4 872
36,9
22,6
16,4
8,2
8,2

Sunne
13 665
57,1
43,9
20,5
22,0
24,1

Säffle
16 992
61,2
48,3
21,8
28,8
21,2

Torsby
14 142
41,0
32,5
17,0
16,3
22,6

Årjäng
9 826
52,9
40,7
21,4
24,4
14,2

Örebro län

Askersund
11 809
55,9
50,8
23,7
25,4
16,1

Degerfors
10 907
36,7
30,3
13,8
22,0
14,7

Hallsberg
15 951
52,0
40,7
18,2
25,7
11,9

Hällefors
8 252
77,6
53,3
33,9
37,6
10,9

Ds 1999:72

Bilaga 2 99

Karlskoga
32 006
48,1
36,9
17,2
26,6
14,1

Kumla
18 778
59,1
41,5
26,6
35,1
1,6

Laxå
6 803
41,2
33,8
14,7
26,5
2,9

Lekeberg
7 064
43,9
35,4
11,3
29,7
9,9

Lindesberg
24 004
49,6
38,7
19,2
27,9
10,4

Ljusnarsberg
5 859
37,5
32,4
25,6
23,9
3,4

Nora
10 510
84,7
64,7
36,2
35,2
14,3

Örebro
122 641
51,6
38,0
19,2
27,0
12,7

Västmanlands län

Arboga
14 070
43,4
34,1
20,6
21,3
12,8

Fagersta
12 773
54,8
47,8
30,5
32,9
14,9

Hallstahammar
15 407
86,3
75,9
40,9
45,4
36,3

Heby
13 672
43,2
33,6
11,7
15,4
14,6

Kungsör
8 178
105,2
85,6
56,2
63,6
24,5

Köping
25 219
50,8
43,6
23,8
29,7
18,6

Norberg
6 182
45,3
27,5
8,1
12,9
8,1

Sala
21 748
47,4
36,8
18,4
23,0
17,0

Skinnskatteberg
4 953
18,2
14,1
0,0
0,0
16,2

Surahammar
10 679
37,5
30,0
9,4
15,9
17,8

Västerås
124 780
48,9
36,9
15,9
19,7
21,0

Dalarnas län

Avesta
22 897
43,7
34,1
18,8
20,1
15,3

Borlänge
47 838
62,3
38,5
12,8
24,5
24,0

Falun
54 576
47,5
34,3
17,2
20,0
15,6

Gagnef
10 271
32,1
21,4
4,9
9,7
7,8

Hedemora
16 249
106,5
83,7
61,5
52,3
17,2

Leksand
15 479
34,9
30,4
23,3
21,3
7,8

Ludvika
27 129
46,4
35,0
13,6
22,9
20,6

Malung
10 972
47,4
40,1
26,4
21,0
6,4

Mora
20 398
74,0
53,9
26,0
32,4
19,6

Orsa
7 150
33,6
29,4
16,8
23,8
8,4

Rättvik
11 044
47,1
42,6
21,7
30,8
10,9

Smedjebacken
12 135
37,9
31,3
14,0
17,3
12,4

Säter
11 352
37,9
33,5
15,0
17,6
15,9

Vansbro
7 476
54,8
30,8
14,7
14,7
12,0

Älvdalen
7 932
58,0
46,6
26,5
31,5
13,9

Gävleborgs län

Bollnäs
27 295
71,4
61,5
34,8
39,9
15,8

Gävle
90 105
47,2
34,6
16,5
20,8
13,3

100 Bilaga 2

Ds 1999:72

Hofors
10 987
46,4
32,8
14,6
26,4
18,2

Hudiksvall
37 753
52,4
37,3
18,5
24,4
11,7

Ljusdal
20 167
44,6
36,7
13,9
28,8
10,9

Nordanstig
10 748
65,1
35,4
9,3
15,8
12,1

Ockelbo
6 256
30,4
22,4
9,6
16,0
9,6

Ovanåker
12 801
52,3
43,7
17,2
22,7
14,8

Sandviken
37 905
45,9
34,0
13,2
23,5
11,1

Söderhamn
28 209
80,1
61,0
32,6
40,4
11,7

Västernorrlands län

Härnösand
26 365
91,0
63,7
32,6
34,1
29,2

Kramfors
22 333
67,2
59,1
34,0
37,2
17,0

Sollefteå
22 854
73,1
60,4
37,2
35,0
12,3

Sundsvall
93 923
51,1
39,5
17,4
25,1
16,3

Timrå
18 254
47,1
29,0
15,9
17,0
8,8

Ånge
11 497
84,4
65,2
38,3
38,3
14,8

Örnsköldsvik
56 658
52,1
39,2
18,4
25,4
19,2

Jämtlands län

Berg
8 274
48,3
31,4
18,1
21,8
6,0

Bräcke
7 864
123,3
106,8
87,7
58,5
15,3

Härjedalen
11 723
43,5
36,7
29,0
26,4
11,1

Krokom
14 279
58,1
30,1
16,8
21,0
11,9

Ragunda
6 540
81,0
55,0
42,8
27,5
13,8

Strömsund
14 575
65,9
45,3
30,9
26,8
13,7

Åre
9 838
39,6
25,4
13,2
15,2
8,1

Östersund
58 673
70,7
57,8
34,8
40,4
25,1

Västerbottens län

Bjurholm
2 786
35,9
21,5
0,0
3,6
21,5

Dorotea
3 441
78,5
43,6
29,1
32,0
0,0

Lycksele
13 386
80,7
64,2
38,8
51,5
12,0

Malå
3 821
47,1
31,4
15,7
10,5
13,1

Nordmaling
7 873
63,5
49,5
24,1
36,8
15,2

Norsjö
4 850
86,6
82,5
45,4
47,4
26,8

Robertsfors
7 439
88,7
48,4
21,5
26,9
18,8

Skellefteå
73 499
64,8
45,4
25,6
29,1
21,4

Sorsele
3 281
33,5
21,3
6,1
6,1
12,2

Storuman
7 177
50,2
41,8
20,9
33,4
1,4

Umeå
103 517
53,4
35,3
15,8
23,6
16,4

Vilhelmina
8 125
54,2
24,6
19,7
17,2
1,2

Vindeln
6 245
68,9
35,2
20,8
20,8
17,6

Ds 1999:72

Bilaga 2 101

Vännäs
8 574
134,1
121,3
64,1
66,5
37,3

Åsele
3 789
76,5
52,8
31,7
29,0
5,3

Norrbottens län

Arjeplog
3 517
37,0
28,4
5,7
11,4
17,1

Arvidsjaur
7 401
82,4
37,8
14,9
25,7
4,1

Boden
29 195
98,0
68,5
41,4
40,8
30,1

Gällivare
20 987
46,2
35,3
18,1
22,9
17,2

Haparanda
10 580
77,5
65,2
40,6
41,6
17,0

Jokkmokk
6 305
57,1
36,5
19,0
19,0
12,7

Kalix
18 408
50,5
39,1
16,8
26,6
8,1

Kiruna
25 148
37,8
29,8
9,1
19,1
21,9

Luleå
71 360
51,6
40,6
18,6
23,8
21,9

Pajala
7 779
54,0
42,4
25,7
32,1
6,4

Piteå
40 458
56,4
38,1
20,3
15,6
22,0

Älvsbyn
9 101
74,7
63,7
52,7
48,3
9,9

Överkalix
4 366
45,8
45,8
13,7
43,5
2,3

Övertorneå
5 868
69,9
57,9
35,8
40,9
6,8

Hela riket

Ovägt medelvärde
8 854 322
52,0
39,1
19,9
23,7
15,1

Vägt medelvärde
8 854 322
49,7
37,0
18,6
22,3
15,8

Spridningsmått

Max
736 113
134
121
88
66
47

90%
60305
76
57
33
37
23

75%
31983
60
46
24
29
19

Median
15 479
49
37
18
23
15

25%
10068
40
30
14
17
11

10%
7035
33
23
8
12
7

Min
2 786
16
2
0
0
0

Vägda länsvärden

Stockholms län
1 783 440
38,0
29,4
15,2
16,1
14,4

Uppsala län
291 413
50,4
37,1
19,7
21,9
16,8

Södermanlands län
256 269
51,2
34,7
17,1
23,1
13,6

Östergötlands län
412 411
58,3
38,7
20,8
23,0
16,5

Jönköpings län
328 059
49,7
36,9
18,4
22,6
15,3

Kronobergs län
178 078
50,8
37,3
21,6
25,3
12,9

102 Bilaga 2

Ds 1999:72

Kalmar län
238 104
56,0
44,3
26,9
29,4
12,7

Gotlands län
57 643
55,5
46,7
20,8
24,8
26,4

Blekinge län
151 414
50,7
35,4
17,5
21,2
16,1

Skåne län
1 120 426
46,6
34,7
16,2
21,6
14,1

Hallands län
272 539
47,1
35,2
17,4
21,2
17,4

Västra Götalands län
1 486 918
51,6
38,3
17,4
22,7
17,8

Värmlands län
278 313
56,1
42,9
22,0
22,6
19,0

Örebro län
274 584
52,4
39,8
20,3
27,9
11,6

Västmanlands län
257 661
51,5
40,7
19,7
23,7
19,8

Dalarnas län
282 898
53,0
39,1
19,8
24,0
16,2

Gävleborgs län
282 226
53,7
40,4
19,1
26,0
12,8

Västernorrlands län
251 884
60,1
46,0
23,3
28,1
17,4

Jämtlands län
131 766
66,3
50,2
32,8
32,9
17,5

Västerbottens län
257 803
63,1
44,1
22,9
28,5
17,2

Norrbottens län
260 473
58,7
43,8
22,7
26,4
18,9

Ds 1999:72
Bilaga 3 103

Tabell H. Redovisad LSS-kostnad, standardkostnad, bidrag/avgift samt nettokostnad efter utjämning i kronor per invånare

Tabellen i denna bilaga visar respektive kommuns kostnad för LSS- verksamheten, före och efter utjämning. Dessutom visas den för varje kommun beräknade standardkostnaden, baserad på antalet personer i personkrets 1 och 2, med vissa undantag, samt antalet med särskilt boende och daglig verksamhet. Standardkostnaden baseras på en senare och mer personanknuten statistik än i räkenskapssammandraget (RS). För att motsvara situationen efter det att utjämningssystemet införts skulle kostnadsuppgifterna i RS egentligen behöva rensas från den länsvisa mellankommunala utjämningen, som i flera fall ingår i RS. Dessa statistikskillnader är i flera fall den viktigaste förklaringen till stora skillnader mellan faktisk kostnad och beräknad standardkostnad.

Kolumn 1 visar kommunens LSS-kostnad enligt RS år 1998. Riksgenomsnittlig kostnad är 1750 kr/invånare.

Kolumn 2 visar kommunens standardkostnad för LSS- verksamhet beräknad enligt modell 1 med 3 schabloner. Eftersom standardkostnaden inte avser hela LSS-verksamheten, personkrets 3 är exkluderad, ligger riksgenomsnitt på 1618 kr/invånare.

Kolumn 3 och 4 visar kommunens bidrag från eller avgift till utjämningen, utan spärregler respektive med spärregler.

Kolumn 5 och 6 visar kommunens LSS-kostnad efter utjämning enligt modell 1, utan spärregler respektive med spärregler.

104 Bilaga 3
Ds 1999:72

I.u. betyder ingen uppgift, dvs. kommunen har inte lämnat uppgifter om total LSS-kostnad till räkenskapssammandraget eller om LSS-insatser till Socialstyrelsen.

# betyder att LSS-kostnad för personlig assistans ej redovisats av kommunen, vilket kan tyda på viss osäkerhet i totalkostnaden.

* betyder att intäkt från försäkringskassan för personlig assistans enligt LASS ej redovisats. Den har då schablonmässigt avräknats från totalkostnaden för LSS, som 57% av angiven kostnad för personlig assistans.

Ds 1999:72
Bilaga 3 105

Tabell H: Redovisad kostnad LSS, standardkostnad, bidrag/avgift samt nettokostnad efter utjämning i kronor per invånare

Kommun
Redovisad
Standard-

Bidrag /avgift
Netto
kostnad

kostnad
kostnad

efter utjämning

enligt
(riket =

utan
med
utan
med

RS -98
1618

spärregler
spärregler
spärregler
spärregler

kr/inv)

kolumn nr
1
2
3
4
5
6

Stockholms
1 671
1 291
-327
-145
1 998
1 816

län

Botkyrka
2 156
1 602
-15
0
2 172
2 156

Danderyd
1 491
1 305
-312
-258
1 804
1 749

Ekerö
1 521
2 401
784
0
737
1 521

Haninge
2 050
1 342
-276
0
2 326
2 050

Huddinge
1 876
1 494
-124
0
2 000
1 876

Järfälla
1 601
1 352
-265
-148
1 866
1 749

Lidingö
1 739
1 313
-304
-11
2 043
1 749

Nacka
i.u.
959
-659
i.u.
i.u.
i.u.

Norrtälje
1 736
2 309
692
0
1 044
1 736

Nykvarn
i.u.
i.u.

i.u.
i.u.
i.u.
i.u.

Nynäshamn
2 476
2 008
390
390
2 086
2 086

Salem
1 632
1 634
16
0
1 615
1 632

Sigtuna
1 933
1 685
67
67
1 866
1 866

Sollentuna
1 586
1 138
-479
-164
2 065
1 749

Solna
1 081
832
-786
-669
1 866
1 749

Stockholm
1 450
979
-639
-300
2 088
1 749

Sundbyberg
1 886
1 181
-437
0
2 323
1 886

Södertälje
2 366
1 728
110
110
2 256
2 256

Tyresö
1 624
1 335
-283
-125
1 907
1 749

Täby
1 601
1 236
-381
-148
1 982
1 749

Upplands-Bro
1 825
1 318
-300
0
2 125
1 825

Upplands-Väsby
2 017
1 894
276
267
1 741
1 749

Vallentuna
2 359
1 860
243
243
2 117
2 117

Vaxholm
1 640
1 257
-361
-110
2 000
1 749

Värmdö#
953
1 086
-531
-531
1 484
1 484

Österåker
2 662
2 592
974
913
1 688
1 749

106 Bilaga 3
Ds 1999:72

Uppsala län
1 929
1 671
53
31
1 876
1 897

Enköping
1 761
1 969
352
11
1 409
1 749

Håbo
688
293
-1 324
-1 061
2 013
1 749

Tierp
3 023
2 312
694
694
2 328
2 328

Uppsala
1 922
1 633
15
15
1 907
1 907

Älvkarleby
1 260
967
-650
-489
1 910
1 749

Östhammar
2 518
2 287
670
670
1 848
1 848

Södermanlands

1 649
31
95
1 755
1 691

län
1 786

Eskilstuna
i.u.
1 299
-319
i.u.
i.u.
i.u.

Flen
2 762
2 798
1 181
1 013
1 582
1 749

Gnesta*
535
434
-1 183
-1 183
1 718
1 718

Katrineholm
2 772
2 685
1 068
1 022
1 704
1 749

Nyköping
2 010
1 880
262
261
1 748
1 749

Oxelösund#
626
1 293
-324
-324
950
950

Strängnäs
837
459
-1 159
-913
1 995
1 749

Trosa#
1 291
364
-1 254
-458
2 545
1 749

Vingåker
1 572
1 499
-119
-119
1 691
1 691

Östergötlands län
1 619
1 806
188
45
1 431
1 575

Boxholm
900
1 116
-501
-501
1 401
1 401

Finspång#
1 633
1 732
115
0
1 519
1 633

Kinda*
1 080
1 925
308
0
772
1 080

Linköping
1 436
1 695
77
0
1 359
1 436

Mjölby
1 849
1 586
-31
0
1 880
1 849

Motala
1 852
1 600
-17
0
1 869
1 852

Norrköping
1 884
2 018
401
134
1 483
1 749

Söderköping
2 320
3 047
1 430
571
890
1 749

Vadstena
558
640
-977
-977
1 536
1 536

Valdemarsvik
1 007
1 757
140
0
867
1 007

Ydre
598
218
-1 400
-1 151
1 998
1 749

Åtvidaberg
827
1 369
-248
-248
1 075
1 075

Ödeshög#
2 098
i.u.
i.u.
i.u.
i.u.
i.u.

Jönköpings län
1 676
1 610
-8
10
1 684
1 666

Aneby#
529
922
-696
-696
1 225
1 225

Eksjö
1 496
1 213
-405
-254
1 900
1 749

Gislaved
939
1 125
-493
-493
1 432
1 432

Gnosjö
937
847
-770
-770
1 707
1 707

Habo#
439
737
-881
-881
1 319
1 319

Ds 1999:72

Bilaga 3 107

Jönköping
1 698
1 563
-55
-51
1 753
1 749

Mullsjö
1 546
693
-924
-204
2 470
1 749

Nässjö
1 376
1 672
55
0
1 321
1 376

Sävsjö
3 063
2 066
448
448
2 614
2 614

Tranås
1 517
1 141
-477
-233
1 994
1 749

Vaggeryd
3 274
3 355
1 737
1 524
1 537
1 749

Vetlanda
1 168
1 346
-271
-271
1 439
1 439

Värnamo
2 952
2 894
1 277
1 202
1 675
1 749

Kronobergs län
1 831
1 813
195
81
1 636
1 749

Alvesta
1 466
1 142
-476
-284
1 941
1 749

Lessebo
656
422
-1 195
-1 094
1 851
1 749

Ljungby
2 068
2 493
876
318
1 192
1 749

Markaryd
887
263
-1 355
-863
2 241
1 749

Tingsryd
1 957
2 611
994
208
964
1 749

Uppvidinge
2 112
2 129
512
362
1 600
1 749

Växjö
2 289
2 203
585
540
1 704
1 749

Älmhult
655
451
-1 166
-1 094
1 822
1 749

Kalmar län
1 905
2 147
529
301
1 375
1 604

Borgholm
i.u.
3 762
2 145
i.u.
i.u.
i.u.

Emmaboda#
3 550
3 532
1 915
1 801
1 635
1 749

Hultsfred
3 443
3 940
2 322
1 693
1 120
1 749

Högsby
i.u.
1 532
-85
i.u.
i.u.
i.u.

Kalmar
1 641
1 560
-57
-57
1 698
1 698

Mönsterås#
1 040
1 601
-17
-17
1 056
1 056

Mörbylånga#
1 032
2 358
741
0
291
1 032

Nybro
2 196
2 874
1 257
447
939
1 749

Oskarshamn
1 416
1 662
44
0
1 371
1 416

Torsås
1 682
1 444
-174
-68
1 855
1 749

Vimmerby
1 470
1 403
-215
-215
1 685
1 685

Västervik
2 276
2 472
855
526
1 421
1 749

Gotlands län
2 051
1 863
246
246
1 805
1 805

Gotland
2 051
1 863
246
246
1 805
1 805

Blekinge län
1 691
1 578
-40
-14
1 731
1 705

Karlshamn
2 904
2 286
669
669
2 235
2 235

Karlskrona
1 172
1 354
-263
-263
1 435
1 435

Olofström
1 786
1 377
-241
0
2 026
1 786

Ronneby
1 429
1 385
-233
-233
1 661
1 661

Sölvesborg
i.u.
1 164
-454
i.u.
i.u.
i.u.

108 Bilaga 3
Ds 1999:72

Skåne län
1 411
1 479
-139
-212
1 550
1 623

Bjuv
800
735
-882
-882
1 682
1 682

Bromölla
873
767
-850
-850
1 723
1 723

Burlöv*
583
428
-1 189
-1 167
1 772
1 749

Båstad
1 187
924
-693
-563
1 880
1 749

Eslöv#
2 668
3 468
1 850
918
818
1 749

Helsingborg
1 192
1 108
-509
-509
1 701
1 701

Hässleholm
2 357
2 638
1 020
608
1 337
1 749

Höganäs
i.u.
896
-722
i.u.
i.u.
i.u.

Hörby
1 468
2 505
887
0
581
1 468

Höör
1 744
1 871
254
0
1 490
1 744

Klippan
1 198
1 227
-390
-390
1 588
1 588

Kristianstad
1 684
1 803
185
0
1 499
1 684

Kävlinge
990
770
-847
-760
1 837
1 749

Landskrona
1 790
1 688
71
41
1 720
1 749

Lomma
743
539
-1 078
-1 007
1 821
1 749

Lund
1 280
1 319
-299
-299
1 579
1 579

Malmö
1 475
1 506
-112
-112
1 586
1 586

Osby
1 076
1 121
-496
-496
1 572
1 572

Perstorp
303
700
-918
-918
1 221
1 221

Simrishamn
2 549
2 609
991
799
1 557
1 749

Sjöbo*
1 222
922
-696
-528
1 917
1 749

Skurup
1 217
1 073
-545
-533
1 761
1 749

Staffanstorp*
703
771
-847
-847
1 549
1 549

Svalöv
1 196
2 388
770
0
426
1 196

Svedala
1 519
1 452
-165
-165
1 685
1 685

Tomelilla*
1 711
1 244
-373
-38
2 085
1 749

Trelleborg
1 214
1 756
139
0
1 075
1 214

Vellinge
603
541
-1 076
-1 076
1 679
1 679

Ystad
1 481
1 605
-12
-12
1 494
1 494

Åstorp
1 185
1 491
-126
-126
1 312
1 312

Ängelholm#
1 262
1 397
-221
-221
1 483
1 483

Örkelljunga
1 611
1 438
-180
-139
1 790
1 749

Östra Göinge
1 316
944
-674
-433
1 990
1 749

Hallands län
1 380
1 522
-96
-64
1 475
1 444

Falkenberg
2 824
2 369
752
752
2 072
2 072

Halmstad
615
1 721
104
0
511
615

Hylte
1 070
850
-767
-679
1 838
1 749

Ds 1999:72

Bilaga 3 109

Kungsbacka
1 023
834
-783
-726
1 807
1 749

Laholm
2 145
2 210
592
395
1 553
1 749

Varberg
1 695
1 232
-385
-55
2 080
1 749

Västra Götalands
1 959
1 573
-45
3
2 004
1 955

län

Ale
1 989
1 341
-277
0
2 265
1 989

Alingsås
2 788
1 881
263
263
2 525
2 525

Bengtsfors
1 615
1 690
72
0
1 543
1 615

Bollebygd
1 213
1 187
-430
-430
1 644
1 644

Borås
1 831
1 864
247
82
1 585
1 749

Dals-Ed
1 110
1 222
-395
-395
1 505
1 505

Essunga
905
661
-957
-845
1 862
1 749

Falköping
1 396
1 905
287
0
1 109
1 396

Färgelanda
i.u.
1 979
362
i.u.
i.u.
i.u.

Grästorp
1 520
1 407
-211
-211
1 731
1 731

Gullspång
i.u.
2 494
876
i.u.
i.u.
i.u.

Göteborg
2 334
1 446
-171
0
2 506
2 334

Götene
1 826
1 601
-17
0
1 842
1 826

Herrljunga
1 867
21
-1 596
0
3 463
1 867

Hjo
1 792
1 728
110
43
1 682
1 749

Härryda
1 479
1 318
-299
-270
1 778
1 749

Karlsborg
1 297
936
-682
-452
1 979
1 749

Kungälv
1 986
1 345
-273
0
2 258
1 986

Lerum
1 209
1 304
-313
-313
1 522
1 522

Lidköping
1 366
1 586
-32
-32
1 397
1 397

Lilla Edet
3 504
1 971
353
353
3 151
3 151

Lysekil
i.u.
1 526
-91
i.u.
i.u.
i.u.

Mariestad
2 190
3 751
2 134
440
56
1 749

Mark#
1 817
1 096
-521
0
2 338
1 817

Mellerud
3 855
1 980
363
363
3 492
3 492

Munkedal
1 984
1 292
-325
0
2 309
1 984

Mölndal
1 546
1 469
-148
-148
1 695
1 695

Orust
1 698
1 377
-240
-51
1 939
1 749

Partille
1 483
1 393
-224
-224
1 707
1 707

Skara
2 239
2 188
570
489
1 668
1 749

Skövde
1 934
1 882
265
184
1 669
1 749

Sotenäs
1 912
1 530
-87
0
1 999
1 912

Stenungsund
1 725
1 689
72
0
1 653
1 725

Strömstad
1 667
1 997
379
0
1 288
1 667

110 Bilaga 3

Ds 1999:72

Svenljunga#
2 061
1 568
-50
0
2 111
2 061

Tanum
1 420
1 165
-453
-329
1 873
1 749

Tibro#
1 568
1 232
-385
-182
1 953
1 749

Tidaholm
1 515
1 114
-504
-235
2 019
1 749

Tjörn#
1 822
957
-660
0
2 482
1 822

Tranemo
1 435
1 929
311
0
1 124
1 435

Trollhättan
1 479
1 385
-233
-233
1 712
1 712

Töreboda
1 699
1 509
-108
-50
1 808
1 749

Uddevalla
2 179
1 936
319
319
1 860
1 860

Ulricehamn
2 018
1 993
375
269
1 643
1 749

Vara
1 708
1 545
-73
-42
1 780
1 749

Vårgårda
1 775
1 310
-308
0
2 083
1 775

Vänersborg
1 549
1 564
-53
-53
1 602
1 602

Åmål
2 147
2 478
860
398
1 287
1 749

Öckerö*
659
1 538
-79
-79
738
738

Värmlands län
1 718
1 855
237
107
1 480
1 611

Arvika
1 461
1 631
14
0
1 447
1 461

Eda
1 196
1 094
-524
-524
1 719
1 719

Filipstad
1 066
1 824
207
0
859
1 066

Forshaga
2 539
2 452
834
790
1 705
1 749

Grums#
1 160
1 955
338
0
822
1 160

Hagfors
1 641
1 797
180
0
1 461
1 641

Hammarö
3 200
2 788
1 171
1 171
2 029
2 029

Karlstad
1 567
1 845
227
0
1 339
1 567

Kil
1 813
2 112
494
63
1 319
1 749

Kristinehamn
1 876
1 764
147
126
1 729
1 749

Munkfors
2 647
2 173
556
556
2 092
2 092

Storfors*
1 338
1 167
-450
-412
1 788
1 749

Sunne
1 895
1 779
162
146
1 734
1 749

Säffle
1 924
1 983
366
175
1 559
1 749

Torsby#
1 018
1 408
-210
-210
1 228
1 228

Årjäng
2 117
1 825
207
207
1 909
1 909

Örebro län
1 643
1 820
202
64
1 441
1 579

Askersund
1 812
2 059
441
63
1 371
1 749

Degerfors
999
1 303
-315
-315
1 314
1 314

Hallsberg
1 787
1 683
66
37
1 721
1 749

Hällefors
2 060
2 765
1 147
311
913
1 749

Karlskoga
1 253
1 605
-12
-12
1 265
1 265

Kumla
1 848
2 245
628
98
1 220
1 749

Ds 1999:72

Bilaga 3 111

Laxå
i.u.
1 448
-169
i.u.
i.u.
i.u.

Lekeberg
1 741
1 340
-277
-8
2 018
1 749

Lindesberg
1 379
1 742
125
0
1 254
1 379

Ljusnarsberg
2 014
1 945
327
265
1 687
1 749

Nora
3 045
2 960
1 343
1 295
1 702
1 749

Örebro
1 615
1 726
109
0
1 507
1 615

Västmanlands län
1 493
1 761
143
-33
1 350
1 526

Arboga
1 528
1 676
59
0
1 469
1 528

Fagersta
1 488
2 473
856
0
632
1 488

Hallstahammar
2 350
3 454
1 836
600
513
1 749

Heby
951
1 143
-475
-475
1 426
1 426

Kungsör
4 231
4 573
2 956
2 481
1 275
1 749

Köping
1 515
2 049
432
0
1 083
1 515

Norberg*
702
865
-752
-752
1 454
1 454

Sala
1 655
1 616
-2
-2
1 657
1 657

Skinnskatteberg
i.u.
144
-1 473
i.u.
i.u.
i.u.

Surahammar#
1 227
996
-622
-523
1 848
1 749

Västerås
1 293
1 449
-169
-169
1 462
1 462

Dalarnas län
1 805
1 730
112
29
1 693
1 776

Avesta
2 026
1 567
-50
0
2 077
2 026

Borlänge
1 647
1 370
-247
-102
1 894
1 749

Falun
2 003
1 490
-128
0
2 131
2 003

Gagnef
1 645
598
-1 020
-104
2 665
1 749

Hedemora
788
4 663
3 046
0
-2 258
788

Leksand
2 016
1 771
153
153
1 862
1 862

Ludvika
1 622
1 357
-260
-128
1 882
1 749

Malung
2 406
2 024
407
407
1 999
1 999

Mora
2 667
2 301
683
683
1 984
1 984

Orsa
1 315
1 470
-147
-147
1 462
1 462

Rättvik
1 268
1 950
332
0
935
1 268

Smedjebacken
i.u.
1 261
-356
i.u.
i.u.
i.u.

Säter
1 515
1 336
-281
-234
1 796
1 749

Vansbro
1 819
1 255
-362
0
2 181
1 819

Älvdalen
i.u.
2 239
622
i.u.
i.u.
i.u.

Gävleborgs län
1 658
1 728
110
6
1 548
1 652

Bollnäs
2 326
2 926
1 308
577
1 018
1 749

Gävle
1 781
1 470
-148
0
1 929
1 781

Hofors
1 356
1 430
-188
-188
1 544
1 544

Hudiksvall
1 957
1 648
30
30
1 927
1 927

112 Bilaga 3

Ds 1999:72

Ljusdal
902
1 469
-149
-149
1 051
1 051

Nordanstig*
758
1 046
-571
-571
1 329
1 329

Ockelbo
1 790
930
-687
0
2 477
1 790

Ovanåker
1 734
1 622
4
0
1 730
1 734

Sandviken
1 039
1 334
-284
-284
1 323
1 323

Söderhamn
1 989
2 817
1 199
239
790
1 749

Västernorrlands
2 173
2 130
512
446
1 661
1 727

län

Härnösand#
2 659
2 758
1 141
909
1 518
1 749

Kramfors
3 219
2 824
1 206
1 206
2 013
2 013

Sollefteå
3 444
2 965
1 348
1 348
2 096
2 096

Sundsvall
1 556
1 621
3
0
1 552
1 556

Timrå
1 742
1 328
-290
-7
2 032
1 749

Ånge*
2 229
3 114
1 496
479
732
1 749

Örnsköldsvik
i.u.
1 672
54
i.u.
i.u.
i.u.

Jämtlands län
2 734
2 613
995
829
1 740
1 905

Berg
2 889
1 531
-87
0
2 975
2 889

Bräcke
4 616
6 298
4 680
2 867
-64
1 749

Härjedalen
2 005
2 194
577
255
1 428
1 749

Krokom
2 682
1 441
-177
0
2 859
2 682

Ragunda
2 385
3 089
1 471
636
914
1 749

Strömsund
2 408
2 380
763
659
1 646
1 749

Åre#
681
1 133
-485
-485
1 166
1 166

Östersund
3 083
2 892
1 274
1 274
1 809
1 809

Västerbottens län
2 251
1 939
321
273
1 930
1 978

Bjurholm
i.u.
270
-1 348
i.u.
i.u.
i.u.

Dorotea
1 860
2 344
727
110
1 133
1 749

Lycksele
i.u.
3 316
1 699
i.u.
i.u.
i.u.

Malå
1 413
1 253
-365
-336
1 778
1 749

Nordmaling
1 473
2 225
608
0
866
1 473

Norsjö
3 216
3 772
2 155
1 467
1 062
1 749

Robertsfors
1 788
1 944
327
38
1 461
1 749

Skellefteå
2 620
2 149
532
532
2 089
2 089

Sorsele#
457
608
-1 010
-1 010
1 467
1 467

Storuman
2 118
1 937
320
320
1 798
1 798

Umeå
1 941
1 480
-137
0
2 078
1 941

Vilhelmina
2 388
1 477
-141
0
2 528
2 388

Vindeln
2 674
1 691
74
74
2 600
2 600

Vännäs
3 791
5 374
3 756
2 041
34
1 749

Ds 1999:72

Bilaga 3 113

Åsele#
3 405
2 528
911
911
2 494
2 494

Norrbottens län
2 012
1 964
346
272
1 666
1 739

Arjeplog*
1 590
733
-885
-160
2 475
1 749

Arvidsjaur
i.u.
1 487
-131
i.u.
i.u.
i.u.

Boden
3 497
3 341
1 723
1 723
1 774
1 774

Gällivare
1 935
1 584
-33
0
1 968
1 935

Haparanda
2 297
3 279
1 661
547
636
1 749

Jokkmokk#
1 094
1 590
-28
-28
1 122
1 122

Kalix
1 934
1 612
-6
0
1 940
1 934

Kiruna
1 579
1 027
-590
-171
2 169
1 749

Luleå
1 715
1 679
61
0
1 654
1 715

Pajala
2 674
2 167
549
549
2 125
2 125

Piteå
1 574
1 620
3
0
1 572
1 574

Älvsbyn
2 989
3 963
2 346
1 239
643
1 749

Överkalix
1 809
1 759
141
60
1 668
1 749

Övertorneå
2 096
2 951
1 334
347
762
1 749

Riket
1 752
1 618
0
0
1 752
1 752

Anmärkningar:

# = kostnad för personlig assistans saknas

* = nedjusterad kostnad för personlig assistans

i.u. = ingen uppgift

Ds 1999:72
Bilaga 4 115

Södertörnsmodellen

Södertälje kommun

Per-Arne Fijal

Inledning

Södertörnsmodellen är en insatsmätning där man utgår ifrån vad den enskilde har sökt för insatser enligt LSS t.ex. bostad med särskild service för vuxna eller daglig verksamhet. Kommunerna har endast arbetat med att ta fram nyckeltal för dessa två LSS- insatser därför att de kostar mest pengar och man har därför prioriterat dessa insatser. Målsättningen är att arbeta fram nyckeltal för fler LSS-insatser t.ex. personlig assistent, bostad med särskild service för barn och ungdom för att få en komplett bild av handikappomsorgens verksamhet och kunna göra jämförelser med andra kommuner. Detta arbete är planerat att utföras under år 2000.

Kommunerna ville bedöma omfattningen av det stöd som personalen ger den enskilde funktionshindrade. Resultatet av gjorda insatsmätningar ligger till grund för nyckeltalsberäkningen av två insatser enligt LSS i Södertörnskommunerna Botkyrka, Haninge, Huddinge, Nynäshamn, Salem, Södertälje, Tyresö, Nacka, Värmdö.

Syftet har sedan varit att jämföra kostnader för varje kommun i 5 nivåer för insatserna bostad med särskild service och daglig verksamhet. Södertörnsmodellen består av tre steg 1) intervjuer 2) nivåindelning och 3) nyckeltal.

116 Bilaga 4
Ds 1999:72

Mätinstrumentet

Mätinstrument är avsett för personer i LSS personkrets 1 och 2. Mätningen går till så att man gör intervjuer för att mäta den personalinsats varje brukare erhåller och på så sätt kunna dela in brukarna i nivåer från 1–5. Nivå 1 innebär att man får väldigt lite personalinsatser och nivå 5 att man får väldigt mycket personalinsatser. Insatsmätningen sker genom intervjuer med personalen som arbetar med att ge stöd till den enskilde personen i bostaden eller i den dagliga verksamheten.

Minst två ur personalen bör medverka vid intervjun. Intervjuaren skall ha grundliga kunskaper om funktionshinder och dess konsekvenser. Intervjuaren skall vara en ”neutral” person, d.v.s. ej vara verksamhetsansvarig, ekonomiskt ansvarig eller vara anställd inom samma enhet som de som skall intervjuas.

Frågorna som ställs skall vara konkreta och börja med t.ex. Hur ofta får NN hjälp? Hur länge? I vilka situationer? Vad händer? Vad gör ni då?

De mätpunkter som valdes ut är för instrumentet för särskilt boende:

Förflyttning i närmiljön. Hygien och medicin. Kläder på och av. Måltider - äta mat.

Hjälp i hemmet – städning, tvätt och matlagning. Planering och inköp

Hjälp utanför hemmet – resor, fritid och hjälp att kommunicera Tillsyn dagtid

Tillsyn natt

Beteenden som kräver personalens aktiva ingripande

Varje mätpunkt är indelad i 5 nivåer som ungefär ser ut så här. Ingen hjälp 0

Påminnelse 2 Lite hjälp 4 Mycket hjälp 6

Ds 1999:72
Bilaga 4 117

Hjälp med allt 8

Intervjuaren sätter en siffra på varje mätpunkt efter hur mycket insatser den enskilde får. Siffrorna adderas sedan och divideras med antalet mätpunkter. I boendeinstrumentet är det 10. Denna siffra användes sedan för att nivåindela enligt följande:

Nivåindelning

Nivå 1.

Personalens huvudsakliga stöd består av påminnelser och att ge muntliga instruktioner.

Poäng i insatsmätningen bör ligga mellan 0,1 och 1,7

Nivå 2.

Personalen behöver i regel hjälpa till att initiera olika aktiviteter, t.ex. hemsysslor. Muntliga instruktioner samt hjälp med enstaka moment.

Poäng i insatsmätningen bör ligga mellan 1,8 - 3,5

Nivå 3.

Personalen är ofta närvarande och hjälper till vid flera moment när olika aktiviteter/hemarbete sker.

Poäng i insatsmätningen bör ligga mellan 3,6 och 5,3.

Nivå 4.

NN har ett omfattande fysiskt och/eller psykiskt funktionshinder och personal är närvarande i stort sett hela tiden. Det krävs även tid för motiveringsinsatser.

Poäng i insatsmätningen bör ligga mellan 5,4 och 6,9

Nivå 5.

Det behövs minst en personal för att man skall klara omvårdnaden av NN, eller av säkerhetsskäl. Krävande personalinsats och/eller omfattande motivationsarbete.

Vakande nattpersonal behövs i regel.

Poäng i insatsmätningen bör ligga mellan 7,0 och 8,0.

118 Bilaga 4
Ds 1999:72

Siffrorna är det som huvudsakligen gäller och texten är endast vägledande och beskrivande. Södertörnskommunerna menar att detta instrument inte täcker till 100 procent utan endast till 98 procent. Personer som har mycket tillfälliga behov eller ett manodepressivt beteende där behovet av insatser kan pendla mycket kraftigt klaras inte med mätinstrumentet. Då får man ange en lämplig nivå. I Södertälje kommun skedde detta vid 5 av 350 intervjuer.

Nyckeltal

Efter nivåindelningen räknar man fram ett nyckeltal för varje insats på 5 nivåer utifrån de insatser som ges. Kommunerna räknar också ut kostnader för verksamheten. Syftet med detta är att hitta jämförelsetal för kommunerna utifrån de pengar man använder i varje kommun. Kommunerna kan då se om man ligger över eller under de andra kommunernas nivåkostnader för verksamheten.

De flesta kommunerna har sedan brutit ned jämförelsen på enhetsnivå. Man kan därför jämföra bedömningen för varje person i mätningen och kostnaden i bokslutet. Via nivåkostnader från andra kommuner ser man också om enheten har fått tillräckligt med pengar för att kunna sköta en godtagbar verksamhet.

I Södertälje kommun så har man också fördelat pengar till sina kommundelar utifrån nivåindelning och nivåkostnader. Jäm-förelsen med de andra kommunernas nivåkostnader visar om vi använt tillräckligt med pengar för att sköta en godtagbar verksamhet.

Övrigt

Efter en utvärdering som gjordes i februari 1999 när e konomichefer från Södertörnskommunerna träffades så ville man fortsätta att utveckla och använda modellen.

I modellen går det också att särskilja personalkostnader, fastighetskostnader och övriga kostnader. Det finns en definition av

Ds 1999:72
Bilaga 4 119

dessa rubriker som alla kommuner utgår ifrån. Genom detta kan man bara jämföra personalkostnader på en enhet med personalkostnader på en annan enhet. Man kan se fastighetskostnaden eller övriga kostnader i förhållande till totalkostnaden. Man kan då jämföra dessa poster med kostnaderna i de andra kommunerna.