Ds 2005:38

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Den 22 november 2004 beslutade chefen för Justitiedeparte- mentet att uppdra åt överåklagaren Gunnel Lindberg att utarbeta en promemoria som behandlar frågan om Sveriges tillträde till och genomförandet i svensk rätt av Förenta nationernas konven- tion mot korruption.

Härmed överlämnas promemorian Tillträde till Förenta natio- nernas konvention mot korruption.

Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i juli 2005.

Gunnel Lindberg

3

Innehåll

1

Sammanfattning .....................................................

11

2

Bakgrund ...............................................................

13

2.1 Allmänt om det internationella arbetet för att

motverka korruption ...........................................................

13

2.2

FN:s konvention mot korruption.......................................

15

3

Konventionens huvudsakliga innehåll ........................

17

3.1

Konventionens uppbyggnad................................................

17

3.2 Syftena med konventionen och dess tillämp-

ningsområde .........................................................................

18

3.3

Definitioner..........................................................................

18

3.4

Förebyggande åtgärder ........................................................

20

3.5

Straff- och processrättsliga frågor.......................................

21

3.5.1

Straffbestämmelser ...................................................

21

3.5.2

Juridiska personers ansvar........................................

23

3.5.3 Medverkan och försök samt uppsåt ........................

23

3.5.4

Lagföring, preskription m.m....................................

23

3.5.5

Beaktande av domar..................................................

24

3.5.6

Domsrätt ...................................................................

24

5

Innehåll

Ds 2005:38

3.5.7 Skydd för vittnen, sakkunniga och brottsoffer

m.m. ...........................................................................

25

3.5.8 Den brottsbekämpande verksamheten ....................

25

3.6

Banksekretess .......................................................................

26

3.7

Internationellt samarbete.....................................................

26

3.8

Förverkande och återställande av egendom........................

27

3.9

Tekniskt bistånd och informationsutbyte ..........................

27

3.10

Tillämpningsmekanismer.....................................................

28

3.11

Slutbestämmelser .................................................................

28

4

Konventionen och svensk rätt ...................................

31

4.1

Allmänna utgångspunkter ...................................................

31

4.2

Förebyggande åtgärder ........................................................

32

4.2.1 Allmänna åtgärder för att förebygga

korruption (artiklarna 5-6).......................................

32

4.2.2 Åtgärder för att förebygga korruption bland

offentliga tjänstemän (artiklarna 7 och 8)...............

35

4.2.3 Åtgärder för säkra kontrollen över offentlig

upphandling och förvaltningen av allmänna

medel (artikel 9)........................................................

42

4.2.4 Andra åtgärder för att förebygga korruption

(artiklarna 10 och 11) ...............................................

46

4.2.5 Åtgärder riktade mot den privata sektorn

(artikel 12).................................................................

50

4.2.6 Samverkan med samhället i övrigt (artikel 13)........

55

4.2.7 Åtgärder för att förebygga penningtvätt

(artikel 14).................................................................

56

4.3

Straffrättsliga regler..............................................................

59

4.3.1 Mutbrott och bestickning (artiklarna 15, 16

och 21).......................................................................

59

4.3.2 Handel med inflytande (artikel 18) .........................

65

6

Ds 2005:38

Innehåll

4.3.3 Förskingring (artiklarna 17 och 22) ........................

67

4.3.4 Missbruk av tjänsteställning (artikel 19).................

68

4.3.5 Häleribrott (artiklarna 23 och 24)...........................

71

4.3.6 Olagligt berikande (artikel 20) ................................

74

4.3.7 Hindrande av rättvisan (artikel 25) .........................

75

4.4 Medverkan, försök och förberedelse till brott ...................

79

4.4.1 Medverkan (del av artikel 27) ..................................

79

4.4.2 Försök och förberedelse till brott (del av

artikel 27) ..................................................................

79

4.5 Påföljder och preskriptionsregler m.m...............................

83

4.5.1

Preskriptionsregler (artikel 29)................................

83

4.5.2 Regler om förverkande (del av artikel 31)...............

84

4.5.3 Lagföring, rättegång och påföljder m.m.

(artiklarna 30 och 41) ...............................................

87

4.5.4 Juridiska personers ansvar (artikel 26) ....................

96

4.5.5

Domsrätt (artikel 42) ...............................................

98

4.6 Andra frågor med anknytning till brottsbekämp-

ningen .................................................................................

100

4.6.1 Skydd av vittnen m.fl. (artiklarna 32 och 33)........

100

4.6.2 Konsekvenser av korruptionsbrott (artiklarna

34 och 35)................................................................

106

4.6.3 Specialiserad brottsbekämpning (artikel 36).........

108

4.6.4

Samarbetsfrågor (artiklarna 37–39) .......................

109

4.7 Processrättsliga regler (del av artikel 31)..........................

111

4.8

Banksekretess (artikel 40) .................................................

113

4.9

Internationellt samarbete ..................................................

114

4.9.1

Allmänna utgångspunkter......................................

114

4.9.2 Dubbel straffbarhet (artikel 43) ............................

114

4.9.3

Utlämning (artikel 44) ...........................................

115

4.9.4 Rättslig hjälp (artikel 46)........................................

119

4.9.5 Överförande av lagföring samt av dömda

personer (artiklarna 45 och 47)..............................

125

7

Innehåll

Ds 2005:38

4.9.6 Samarbete mellan brottsbekämpande

myndigheter (artikel 48) ........................................

128

4.9.7 Gemensamma brottsutredningar (artikel 49) .......

129

4.10

Särskilda utredningsmetoder (artikel 50) .........................

131

4.11

Återställande av tillgångar (artiklarna 52–57) ..................

136

4.11.1 Att förebygga och upptäcka överföring av

vinning (artikel 52) .................................................

136

4.11.2 Återställande av egendom (artiklarna 53 och

54) ............................................................................

138

4.11.3 Internationellt samarbete om förverkande-

förklaring m.m. (artiklarna 55 och 57) ..................

143

4.11.4 Spontant informationslämnande (artikel 56)........

146

4.12

Finansiell underrättelseverksamhet (artikel 58)...............

146

4.13

Tekniskt bistånd och informationsutbyte (artiklarna

60–62) .................................................................................

147

4.14

Övriga bestämmelser (artiklarna 1–4, 28, 51, 59 och

63–71) .................................................................................

149

5

Tillträde till konventionen.......................................

151

5.1

Bör Sverige tillträda konventionen?..................................

151

5.2

Bör Sverige avge några reservationer eller

förklaringar? .......................................................................

152

5.3

Kostnader............................................................................

153

Bilaga Förenta nationernas konvention mot korruption ......

155

Ingress.................................................................................

155

Kapitel I Allmänna bestämmelser .....................................

160

Kapitel II Förebyggande åtgärder .....................................

165

Kapitel III Kriminalisering och åtgärder för

brottsbekämpning...................................................

185

Kapaitel IV Internationellt samarbete ..............................

215

8

Ds 2005:38

Innehåll

Kapitel V Återställande av tillgångar ................................

247

Kapitel VI Tekniskt bistånd och informationsutbyte .....

265

Kapitel VII Tillämpningsmekanismer ..............................

272

Kapitel VIII Slutbestämmelser..........................................

277

9

1 Sammanfattning

I promemorian föreslås det att Sverige skall tillträda Förenta na- tionernas (FN) konvention mot korruption. Konventionen an- togs den 31 oktober 2003 av FN:s generalförsamling och öppna- des för undertecknande i Merida den 9 till 11 december 2003. Sverige undertecknade konventionen den 9 december 2003.

Konventionen har undertecknats av ett stort antal stater, bl.a. de flesta av medlemsstaterna i den Europeiska unionen. Den har hittills ratificerats av 28 stater, men ännu inte trätt i kraft.

Konventionen utgör ett led i det inom FN bedrivna arbetet med bekämpning av den internationella brottsligheten. Den byg- ger vidare på flera tidigare konventioner som utarbetats av FN, bl.a. konventionen mot olaglig hantering av narkotika och psy- kotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen), konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och konven- tionen om bekämpande av finansiering av terrorism.

Eftersom bestämmelserna i konventionen mot korruption i många avseenden är identiska med eller liknar dem som finns i andra konventioner som Sverige tillträtt har, i mån av behov, en anpassning av den svenska lagstiftningen redan gjorts. I övriga delar bedöms några lagändringar inte vara nödvändiga för att Sverige skall kunna tillträda konventionen.

11

2 Bakgrund

2.1 Allmänt om det internationella arbetet för att motverka korruption

Eftersom handel och annan ekonomisk verksamhet i allt större utsträckning blir global kommer bl.a. frågor om otillbörlig in- verkan på beslutsprocesser i form av korruption alltmer i fokus. Korruption är inte längre en lokal angelägenhet utan en gräns- överskridande företeelse, som påverkar alla samhällen och eko- nomier. Detta gör, enligt ingressen, internationellt samarbete för att förebygga och kontrollera korruption oundgängligt.

All form av korruption har negativa konsekvenser. Korruption inom näringslivet är ägnad att snedvrida konkurrensförhållan- dena och missgynna ett fritt handelsutbyte. Korruption inom den offentliga sektorn rubbar förtroendet för det allmänna och kan ha demoraliserande effekter på hela samhället. En utbredd korruption utgör ett hot mot det demokratiska systemet. Kor- ruption, som kan omfatta stora överföringar av ekonomiska me- del, har också ett nära samband med åtgärder för att dölja olag- ligt förvärvade medel, dvs. penningtvätt.

Under senare år har det internationella arbetet på att motverka korruption intensifierats. En rad konventioner har utarbetats på detta och närliggande områden.

Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har utarbetat en konvention om bekämpande av be- stickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella af- färsförbindelser. Sverige har ratificerat konventionen. I samband med detta utvidgades straffansvaret för mutbrott och be-

13

Bakgrund

Ds 2005:38

stickning, med verkan från den 1 juli 1999 (prop. 1998/99:32, bet. 1998/99:JuU16)

Vidare har man inom den Europeiska unionen utarbetat dels ett korruptionsprotokoll (EGT nr C 313, 23.10.1996) dels en korruptionskonvention (EGT nr C 195, 25.6.1997).

Europarådet har utarbetat två konventioner om korruption, av vilka den ena är straffrättslig (i fortsättningen kallad Europarå- dets konvention om korruption) och den andra civilrättslig. Till den förra finns det ett tilläggsprotokoll. Sverige har tillträtt båda konventionerna och tilläggsprotokollet (prop. 2003/04:70, bet. 2003/04:JuU21). I samband härmed ändrades bestämmelserna om mutbrott och bestickning, med verkan från den 1 juli 2004.

FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brotts- lighet innehåller också en artikel som behandlar åtgärder mot korruption. Enligt artikel 9 skall konventionsstaterna, i den ut- sträckning som är lämplig och förenlig med dess rättsordning, vidta effektiva åtgärder för att främja omutlighet och för att fö- rebygga, upptäcka och bestraffa bestickning av offentliga tjäns- temän. Staterna skall också se till att myndigheterna är tillräck- ligt självständiga, för att avskräcka från att olämplig inverkan på myndigheternas handlade utövas. Sverige har tillträtt konventio- nen. Artikel 9 bedömdes inte kräva några lagstiftningsändringar (prop. 2002/03:146, bet, 2003/04:JuU6).

Arbetet med att skapa bättre förutsättningar för internatio- nellt samarbete på brottmålsområdet, bl.a. i fråga om rättslig hjälp, bedrivs också intensivt. Detta sker såväl på europeisk nivå som internationellt. Av intresse i detta sammanhang är bl.a. att riksdagen nyligen har beslutat att Sverige skall tillträda dels kon- ventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europe- iska unionens medlemsstater jämte tilläggsprotokoll, dels ett till- lämpningsavtal i förhållande till Island och Norge, som inte är medlemmar i unionen. Vidare har riksdagen beslutat om de lag- ändringar som krävs för genomförandet av rambeslutet om er- kännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frys- ningsbeslut. Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder –

14

Ds 2005:38

Bakgrund

som ersätter utlämningsförfarandet mellan unionens medlems- stater – har också genomförts.

2.2 FN:s konvention mot korruption

FN:s konvention mot korruption antogs den 31 oktober 2003 av FN:s generalförsamling. Den öppnades för undertecknande i Merida i Mexiko den 9 till 11 december 2003. Sverige underteck- nade konventionen den 9 december 2003.

Den nu aktuella konventionen har mycket stora likheter med FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslig- het. Vissa artiklar motsvarar artiklar i andra FN-konventioner. Konventionen om korruption innehåller även vissa artiklar som liknar bestämmelserna i Europarådets straffrättsliga konvention om korruption.

I konventionen anges vilka handlingar som skall utgöra brott i konventionens mening. Den innehåller också bestämmelser om bl.a. förebyggande åtgärder, domsrätt, utlämning, och interna- tionell rättslig hjälp. Vidare behandlas frågor om förverkande och återställande av egendom liksom även olika former av sam- arbete över gränserna.

Konventionen är av sådan vikt att ett tillträde till konventio- nen bör godkännas av riksdagen.

Konventionen hade i mitten av juli 2005 undertecknats av 123 stater, bland dem flertalet EU-stater.

Vid samma tidpunkt hade konventionen ratificerats av föl- jande 28 stater: Algeriet, Benin, Brasilien, Djibouti, Egypten, El Salvador, Frankrike, Honduras, Jordanien, Kenya, Kroatien, Li- byen, Madagaskar, Mauritius, Mexico, Namibia, Nigeria, Para- guay, Peru, Rumänien, Sierra Leone, Sri Lanka, Sydafrika, Tan- zania, Togo, Uganda, Ungern och Vitryssland.

Konventionen har ännu inte trätt i kraft, eftersom den inte har ratificerats av ett tillräckligt antal stater.

Konventionens originalspråk är arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska.

15

Bakgrund

Ds 2005:38

En preliminär översättning av konventionen finns fogad som bilaga till denna promemoria.

16

3 Konventionens huvudsakliga innehåll

3.1 Konventionens uppbyggnad

Konventionen har, som tidigare nämnts, nära anknytning till fle- ra andra internationella instrument. Ett av de instrument som har tjänat som förebild för den nu aktuella konventionen är FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (se prop. 2002/03:146), som i sin tur bygger vidare på FN:s narkoti- kabrottskonvention. Sverige har tillträtt båda dessa konventio- ner. Andra viktiga instrument är bl.a. Europarådets båda kon- ventioner om korruption, varav den ena är civilrättslig och den andra straffrättslig.

Konventionen är uppdelad i åtta kapitel. Kapitel 1 innehåller allmänna bestämmelser. Den behandlar konventionens syften, definitioner, tillämpningsområdet och skyddet för staternas su- veränitet (artiklarna 1–4). Kapitel 2 (artiklarna 5–14) tar upp frågor om förebyggande åtgärder av olika slag. Kapitel 3 reglerar kriminalisering och åtgärder för brottsbekämpning (artiklarna 15–42). Därefter följer i kapitel 4 ett avsnitt om internationellt samarbete (artiklarna 43–50). Kapitel 5 behandlar återställande av tillgångar (artiklarna 51–59) och kapitel 6 tekniskt bistånd och informationsutbyte (artiklarna 60–62). I kapitel 7 finns det bestämmelser om tillämpningsmekanismer (artiklarna 63–64) och i kapitel 8 slutbestämmelser (artiklarna 65–71).

17

Konventionens huvudsakliga innehåll

Ds 2005:38

3.2 Syftena med konventionen och dess tillämpningsområde

Konventionen har, enligt artikel 1, tre huvudsyften. Det första är att främja och förstärka åtgärder för att mera effektivt förebygga och bekämpa korruption. Det andra är att i samma syfte främja, underlätta och stödja internationellt samarbete och tekniskt bi- stånd, bl.a. genom att återställa tillgångar. Det tredje huvudsyftet är att främja integritet och en korrekt förvaltning av offentliga angelägenheter och allmän egendom.

Konventionens tillämpningsområde anges i artikel 3. Konven- tionen skall tillämpas på förebyggande, utredning och lagföring av korruption samt på frysning, beslag, förverkande och åter- ställande av vinning av brott som straffbeläggs enligt konventio- nen.

En allmän utgångspunkt i konventionen är att kriminalisering och andra åtgärder skall genomföras i enlighet med grundprinci- perna för den nationella rättsordningen i konventionsstaterna.

I artikel 4 slås skyddet för konventionsstaternas suveränitet fast.

3.3 Definitioner

I artikel 2 anges olika definitioner som används i konventionen. De begrepp som definieras är följande.

Med offentlig tjänsteman avses för det första en person som har en lagstiftande, verkställande, administrativ eller judiciell tjänst i en konventionsstat. Det spelar ingen roll om personen är an- ställd eller vald, avlönad eller oavlönad eller om anställningen är permanent eller tillfällig. Personens ställning inom hierarkin är också utan betydelse. För det andra omfattas andra personer som utövar en offentlig funktion eller tillhandahåller en samhälls- tjänst som en sådan definieras i nationell lagstiftning. Definitio- nen omfattar även den som utövar en sådan funktion för ett of- fentligt organ eller för ett statligt eller kommunalt bolag. Den tredje kategorin som också omfattas av definitionen är andra

18

Ds 2005:38

Konventionens huvudsakliga innehåll

personer som enligt den nationella lagstiftningen definieras som offentliga tjänstemän.

Med utländsk offentlig tjänsteman avses dels en person som har en lagstiftande, verkställande, administrativ eller judiciell tjänst i ett främmande land, oavsett om personen är anställd eller vald, dels en person som utövar en offentlig funktion för ett främ- mande land, inklusive för ett offentligt organ eller ett offentligt bolag.

En tjänsteman i offentlig internationell organisation är enligt ar- tikeln en internationell tjänsteman eller person som av en sådan organisation är bemyndigad att handla på dess vägnar.

De två först nämnda definitionerna av tjänstemän är i princip desamma som används i OECD:s konvention.

Med uttrycket egendom avses i konventionen alla slags till- gångar, materiella eller immateriella, såväl lös som fast egendom samt juridiska handlingar och urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådana tillgångar. I FN:s konvention om be- kämpande av finansiering av terrorism och FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet används motsva- rande definition.

Med vinning av brott avses all egendom som härrör från eller som direkt eller indirekt förvärvats genom brott. Motsvarande definition används bl.a. i FN:s konvention om bekämpande av finansiering av terrorism och FN:s konvention mot gränsöver- skridande organiserad brottslighet.

Med frysning eller beslag avses att en åtgärd att tillfälligt för- bjuda överlåtelse, omvandling, förfogande över eller flyttning av egendom eller tillfälligt förvar eller omhändertagande av egen- dom med stöd av beslut av domstol eller annan behörig myndig- het. Motsvarande definitioner används i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet.

Förverkande används för att beteckna ett bestående berövande av egendom efter beslut av domstol eller annan behörig myndig- het.

Som förbrott betecknas ett brott som har resulterat i sådan vinning som kan vara föremål för brott enligt definitionen i arti-

19

Konventionens huvudsakliga innehåll

Ds 2005:38

kel 23. Samma definition används i Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott.

Med kontrollerad leverans avses metoden att tillåta att en olag- lig eller misstänkt försändelse förs ut ur, genom eller in i en eller flera staters territorium med behöriga myndigheters vetskap och under deras övervakning, i avsikt att utreda brott och identifiera personer som är delaktiga i brottet. Definitionen är densamma som används bl.a. i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet.

3.4 Förebyggande åtgärder

I avsnittet om förebyggande åtgärder behandlas en rad sinsemel- lan olika åtgärder som riktar sig såväl mot myndigheter som mot den privata sektorn och allmänheten.

Artikel 5 behandlar allmänna riktlinjer och metoder för att fö- rebygga korruption och ålägger staterna att bl.a. ha en effektiv lagstiftning mot korruption och artikel 6 organ för förebyggande av korruption.

I artikel 7 behandlas den offentliga sektorn. Staterna skall strä- va efter att ha system för rekrytering, anställning, befordran samt anställningsförmåner av skilda slag för offentliga tjänste- män som grundas på bl.a. öppenhet och objektiva kriterier. Vi- dare skall man ha system för urval och utbildning av personer som skall inneha poster som kan vara särskilt utsatta för korrup- tion och överväga olika åtgärder för kandidatur för och val till offentliga tjänster och för att öka öppenheten i fråga om finansi- ering av sådana.

I artikel 8 behandlas uppförandekoder för offentliga tjänste- män. Utgångspunkten är att det bör finnas uppförandekoder el- ler –normer för ett korrekt, hederligt och grannlaga utövande av offentliga funktioner.

Artikel 9 innehåller bestämmelser om offentlig upphandling och förvaltning av allmänna medel. Artikel 10 rör information till

20

Ds 2005:38

Konventionens huvudsakliga innehåll

allmänheten. Artikeln lägger särskild vikt vid olika åtgärder för ökad öppenhet i den offentliga förvaltningen.

I artikel 11 behandlas åtgärder som rör domstolar och åkla- gare. Konventionsstaterna skall vidta åtgärder för att förstärka integriteten och förebygga möjligheter till korruption bland do- mare. Åtgärder i samma syfte får införas och tillämpas inom åklagarmyndigheterna i de stater där åklagarna inte ingår i dom- stolsväsendet.

Artikel 12 rör den privata sektorn. Konventionsstaterna skall vidta åtgärder för att förebygga korruption inom den privata sek- torn, förbättra normerna för redovisning och revision inom den- na sektor och tillhandahålla effektiva civila, administrativa eller straffrättsliga påföljder för bristande efterlevnad av sådana be- stämmelser.

Enligt artikel 13 skall staterna vidta lämpliga åtgärder för att främja aktivt deltagande av enskilda och grupper utanför den of- fentliga sektorn, i förebyggande av och kampen mot korruption.

Artikel 14 handlar om åtgärder för att förebygga penningtvätt.

3.5 Straff- och processrättsliga frågor

3.5.1 Straffbestämmelser

Enligt artikel 15 skall det vara straffbart att till en offentlig tjäns- teman, direkt eller indirekt, utlova, erbjuda eller lämna en otill- börlig förmån för honom eller henne själv eller för en annan per- son i syfte att tjänstemannen skall vidta eller underlåta att vidta en åtgärd i tjänsten. Vidare skall en offentlig tjänsteman som, direkt eller indirekt, begär eller mottar en otillbörlig förmån kunna bestraffas. Mutbrott och bestickning av utländska offent- liga tjänstemän och tjänstemän i offentliga internationella insti- tutioner behandlas i artikel 16.

Artikel 17 rör sådan förskingring och annat otillåtet förfo- gande över egendom som begås av en offentlig tjänsteman.

I artikel 18 behandlas handel med inflytande. Enligt artikeln skall staterna överväga att kriminalisera förfarandet att utlova

21

Konventionens huvudsakliga innehåll

Ds 2005:38

eller lämna en offentlig tjänsteman en otillbörlig förmån i syfte att denne skall missbruka sitt verkliga eller förmodade infly- tande. Motsvarande gäller förfarandet att en offentlig tjänsteman begär eller mottar en otillbörlig förmån i nyssnämnda syfte.

Missbruk av tjänsteställning regleras i artikel 19. Staterna skall överväga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att straff- belägga sådant uppsåtligt missbruk av en offentlig tjänstemans tjänsteställning som har till syfte att uppnå en otillbörlig förmån.

I artikel 20 finns bestämmelser om olagligt berikande. Staterna skall överväga att straffbelägga vad som benämns som uppsåtligt olagligt berikande. Med detta avses en väsentlig ökning av en of- fentlig tjänstemans tillgångar som han eller hon inte på ett rim- ligt sätt kan förklara i förhållande till sina lagliga inkomster.

Artikel 21 behandlar korruption inom den privata sektorn. Sta- terna skall överväga att straffbelägga muta och bestickning i tjänsteutövningen i ekonomisk, finansiell eller kommersiell verk- samhet.

Enligt artikel 22 skall staterna överväga att straffbelägga att någon inom den privata sektorn i sin tjänsteutövning inom den privata sektorn i ekonomisk, finansiell eller kommersiell verk- samhet uppsåtligen förskingrar egendom som han har anför- trotts på grund av sin ställning.

I artikel 23 regleras tvätt av vinning av brott, medan häleri be- handlas i artikel 24.

Hindrande av rättvisan regleras i artikel 25. Enligt artikeln skall det vara straffbart att använda fysiskt våld, hot och trakas- serier samt att erbjuda, utlova eller lämna otillbörliga förmåner i syfte att framkalla falska vittnesmål eller att påverka vittnesmål och företeende av bevis i rättsliga förfaranden som rör brott en- ligt konventionen. Vidare skall det vara straffbart att bruka fy- siskt våld, hot eller trakasserier för att påverka domare och tjäns- temän i brottsbekämpande myndigheter.

22

Ds 2005:38

Konventionens huvudsakliga innehåll

3.5.2 Juridiska personers ansvar

Enligt artikel 26 skall staterna vidta åtgärder för att juridiska per- soner skall kunna ställas till ansvar för medverkan i gärningar som straffbeläggs enligt konventionen. Ansvaret kan vara straff- rättsligt, civilrättsligt eller administrativt och skall inte inverka på det straffrättsliga ansvaret för de fysiska personer som har begått brotten. Det skall vidare finnas effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder för juridiska personer, innefattande eko- nomiska påföljder.

3.5.3 Medverkan och försök samt uppsåt

Medverkan och försök till brott behandlas i artikel 27. Staterna skall vidta lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att den som i vilken egenskap som helst medverkar som medbrottsling, medhjälpare eller anstiftare av brott som straffbeläggs i enlighet med konventionen kan bestraffas. Kriminaliseringen får även omfatta försök och förberedelse till brott.

Enligt artikel 28 får vetskap, uppsåt och syfte som ställs upp som rekvisit för brott som straffbeläggs i enlighet med konven- tionen fastställas med hjälp av objektiva omständigheter.

3.5.4 Lagföring, preskription m.m.

Enligt artikel 29 skall staterna, när så är lämpligt, föreskriva en lång preskriptionstid för de brott som enligt konventionen skall vara straffbelagda. Har den misstänkte undandragit sig lagföring skall en ännu längre preskriptionstid gälla eller möjlighet att av- bryta preskriptionen.

I artikel 30 behandlas olika frågor angående lagföring, rätte- gång och påföljder. För de brott som straffbeläggs enligt kon- ventionen skall det finnas påföljder anpassade till brottets svår- het. Vidare skall det bl.a. finnas en lämplig avvägning mellan å ena sidan regler om immunitet och privilegier och å andra sidan

23

Konventionens huvudsakliga innehåll

Ds 2005:38

möjligheten att effektivt utreda och lagföra brott enligt konven- tionen.

I artikel 31 behandlas olika åtgärder för att säkra förverkande. Det skall vara möjligt att förklara dels vinning som härrör från brott enligt konventionen, eller motsvarande värde, förverkad, dels hjälpmedel som använts vid eller är avsedda att användas vid sådana brott. Vidare skall det finnas möjlighet att identifiera, spåra, frysa eller ta i beslag sådana föremål för eventuellt förver- kande. Om vinningen har omvandlats skall det som trätt i dennas ställe kunna bli föremål för samma typ av åtgärder som vin- ningen. Detsamma gäller vinning av brott som har blandats med egendom från lagliga källor. Även intäkter från eller utbyte som härrör från vinning av brott skall kunna säkras och förklaras för- verkad.

3.5.5 Beaktande av domar

Enligt artikel 41 får konventionsstaterna beakta eventuella tidi- gare fällande domar i en annan konventionsstat mot en misstänkt i ett rättsligt förfarande som avser brott enligt konventionen.

3.5.6 Domsrätt

Artikel 42 innehåller bestämmelser om domsrätt. Staterna skall kunna utöva domsrätt över brott enligt konventionen när brottet har begåtts

- inom dess territorium eller

- ombord på ett fartyg som för statens flagg eller ombord på ett luftfartyg som var registrerat enligt dess lagar när brottet be- gicks.

Staterna kan vidare vidta åtgärder för att kunna utöva doms- rätt bl.a. över brott enligt konventionen när brottet har förövats

- mot en medborgare i konventionsstaten eller

- av en medborgare i konventionsstaten eller av en statslös per- son med hemvist inom konventionsstaten eller

24

Ds 2005:38

Konventionens huvudsakliga innehåll

- när brottet är riktat mot konventionsstaten i fråga.

Vidare skall staterna vidta åtgärder för att kunna utöva doms- rätt i de fall där den misstänkta personen befinner sig inom sta- tens territorium och staten inte utlämnar personen i fråga.

3.5.7 Skydd för vittnen, sakkunniga och brottsoffer m.m.

Enligt artikel 32 skall konventionsstaterna vidta lämpliga åtgär- der för att tillhandahålla skydd för vittnen, sakkunniga och brottsoffer. Skyddet skall bl.a. kunna omfatta fysiskt skydd, reg- ler om bevisning som medger att vittnesmål lämnas med hjälp av modern kommunikationsteknik samt avtal om flyttning av be- vispersoner. Åtgärderna får inte inkräkta på den tilltalades rätt till försvar.

Vidare skall staterna enligt artikel 33 överväga åtgärder som skyddar den som i god tro och på rimliga grunder anmäler gär- ningar som omfattas av konventionen mot orättvis behandling.

I artikel 34 behandlas följder av korruption. Enligt artikeln bör korruption betraktas som en omständighet av betydelse i rätte- gångar som rör ogiltigförklaring eller annullering av kontrakt eller återkallelse av koncession eller motsvarande tillstånd.

Skadestånd regleras i artikel 35. Organ eller personer som har vållats skada genom korruption skall ha rätt att inleda lagliga åt- gärder mot dem som bär ansvaret för skadan för att få ersättning.

3.5.8 Den brottsbekämpande verksamheten

Artikel 36 handlar om organ eller personer som är specialiserade på att bekämpning av korruption i form av brottsbekämpning.

Samarbetsfrågor behandlas i artiklarna 37–39. I artikel 37 re- gleras samarbete mellan uppgiftslämnare och de brottsbekäm- pande myndigheterna och i artikel 38 samarbete mellan natio- nella myndigheter. Enligt artikel 39 skall staterna skall vidta åt- gärder för att främja samarbetet mellan de brottsbekämpande

25

Konventionens huvudsakliga innehåll

Ds 2005:38

myndigheterna och den privata sektorn, särskilt finansiella in- stitutioner.

3.6 Banksekretess

Staterna skall enligt artikel 40 se till att det vid utredning av brott som straffbeläggs enligt konventionen finns lämpliga mekanis- mer för att övervinna hinder i form av banksekretess.

3.7 Internationellt samarbete

Bestämmelserna om internationellt samarbete (artiklarna 43–50) utgör en viktig del av konventionen. Artiklarna har stora likheter med motsvarande bestämmelser i FN:s konvention mot gräns- överskridande organiserad brottslighet.

De grundläggande kraven på samarbetet läggs fast i artikel 43. Bestämmelserna om utlämning finns i artikel 44. I artikel 45 uppmanas staterna att överväga att sluta avtal eller överenskom- melser om överförande av dömda personer. Ömsesidig rättslig hjälp behandlas i artikel 46. Där slås fast att staterna i största möjliga utsträckning skall lämna varandra rättslig hjälp vid brottsutredning, lagföring och andra rättsliga förfaranden avse- ende brott enligt konventionen. I artikel 47 regleras överförande av lagföring. Samarbetet mellan brottsbekämpande myndigheter behandlas i artikel 48. Staterna skall enligt artikeln samarbeta nära i syfte att effektivisera bekämpningen av brott enligt kon- ventionen.

Enligt artikel 49 skall staterna överväga att sluta bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser som tillåter myndig- heterna att sätta upp gemensamma organ för brottsutredningar eller, om det inte finns sådana avtal, att överväga en sådan lös- ning i enskilda fall.

I artikel 50 regleras särskilda utredningsmetoder, bl.a. kon- trollerade leveranser och elektronisk övervakning samt under- cover-operationer.

26

Ds 2005:38

Konventionens huvudsakliga innehåll

3.8 Förverkande och återställande av egendom

I artikel 51 slås det fast att en grundprincip i konventionen är att tillgångar skall återställas och att staterna i största möjliga ut- sträckning skall hjälpa varandra med detta.

Artikel 52 behandlar förebyggande och upptäckt av överföring av vinning av brott. Skadeståndsfrågor regleras i artikel 53 och i artikel 54 mekanismer för återställande av egendom genom in- ternationellt samarbete i fråga om förverkande.

I artikel 55 regleras internationellt samarbete i fråga om för- verkandeförklaring som rör brott som regleras i konventionen. En stat skall enligt artikel 56 spontant kunna lämna upplysningar om vinning av brott enligt konvention till en annan konven- tionsstat, om uppgifterna kan hjälpa den mottagande staten att inleda eller genomföra utredningar, lagföring eller rättsliga åt- gärder.

I artikel 57 regleras återlämnande av och förfogande över egendom som förklarats förverkad.

Finansiell underrättelseverksamhet behandlas i artikel 58. Sta- terna skall överväga att inrätta en enhet för finansiell underrättel- severksamhet som kan ta emot, analysera och sprida rapporter om misstänkta finansiella transaktioner.

Enligt artikel 59 skall staterna överväga att sluta bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser för att öka effektivi- teten i det internationella samarbete som regleras i kapitlet.

3.9 Tekniskt bistånd och informationsutbyte

Konventionsstaterna skall enligt artikel 60 i nödvändig utsträck- ning ha specialinriktade program för den personal som är ansva- rig för att förebygga och bekämpa korruption. Vidare skall sta- terna överväga att lämna varandra tekniskt bistånd, särskilt till förmån för utvecklingsländer och länder som genomgår ekono- misk utveckling.

I artikel 61 behandlas insamling, analys och utbyte av informa- tion om korruption.

27

Konventionens huvudsakliga innehåll

Ds 2005:38

I artikel 62 regleras åtgärder för genomförande av konventio- nen genom utveckling och tekniskt bistånd till framför allt ut- vecklingsländer och länder som genomgår ekonomisk utveck- ling.

3.10 Tillämpningsmekanismer

Genom konventionen upprättas en konventionsstatskonferens, som skall sammankallas senast ett år efter det att konventionen har trätt i kraft och därefter hålla regelbundna möten. De när- mare bestämmelserna om konferensen finns i artikel 63. Artikel 64 innehåller bestämmelser om konferensens sekretariat.

3.11 Slutbestämmelser

Tillämpningen av konventionen regleras i artikel 65, där det framhålls att de lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som konventionsstaterna vidtar skall vara i enlighet med grundprinci- perna i respektive stats rättsordning.

Artikel 66 behandlar tvistlösning. Tvister om tolkningen och tillämpningen av konventionen skall i första hand lösas genom förhandling. Om förhandlingsförsök misslyckas kan tvisten hän- skjutas till skiljeförfarande. Om staterna inte inom viss tid kun- nat komma överens om formerna för skiljeförfarandet kan tvis- ten hänskjutas till Internationella domstolen. Staterna får göra förbehåll för tvistlösning på annat sätt än genom förhandling.

I artikel 67 finns bestämmelser om undertecknande, ratifika- tion, godtagande, godkännande och anslutning till konventio- nen. Konventionen står öppen för undertecknande till och med den 9 december 2005. Förutom stater får även vissa regionala organisationer för ekonomisk integration underteckna konven- tionen eller ansluta sig till denna.

Konventionens ikraftträdande regleras i artikel 68. Den träder i kraft den nittionde dagen efter det att det trettionde instru- mentet avseende ratifikation, godtagande, godkännande eller an-

28

Ds 2005:38

Konventionens huvudsakliga innehåll

slutning har deponerats. I förhållande till en stat eller regional organisation som ratificerar, godtar, godkänner eller ansluter sig till konventionen efter det att denna har trätt i kraft träder kon- ventionen ikraft den trettionde dagen efter det att staten eller organisationen deponerar sitt instrument.

Ändringar av konventionen regleras i artikel 69. Fem år efter ikraftträdandet får konventionsstaterna inge förslag om änd- ringar i konventionen. I artikeln regleras närmare hur ändrings- förslagen skall beredas och antas.

Artikel 70 behandlar uppsägning av konventionen. Den kan sägas upp när som helst genom ett skriftligt meddelande till FN:s generalsekreterare. Uppsägningen träder i kraft ett år efter den dag då generalsekreteraren mottog meddelandet. I fråga om regionala organisationer gäller att sådana organisationer upphör att vara parter i konventionen när alla dess medlemsstater har upphört att vara parter.

I artikel 71 regleras vem som är depositarie och på vilka origi- nalspråk som konventionen har avfattats.

29

4 Konventionen och svensk rätt

4.1 Allmänna utgångspunkter

Den nu aktuella konventionen bygger i många hänseenden vidare på andra FN-konventioner som Sverige har ratificerat, framför allt konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslig- het. I de delar där konventionen mot korruption innehåller be- stämmelser som motsvarar artiklar i andra konventioner har en anpassning av den svenska lagstiftningen redan gjorts, om det har varit nödvändigt. Behovet av åtgärder är därför mer begrän- sat än vad man kan få intryck av, när man ser omfattningen av konventionen.

Många av artiklarna har karaktären av rekommendationer och medför således inte några ovillkorliga skyldigheter för konven- tionsstaterna. Däremot uppmanas staterna att överväga olika lag- stiftningsåtgärder och andra åtgärder som skulle kunna vara verksamma medel för att stävja korruption eller för att effektivi- sera bekämpningen av sådan brottslighet. Även i de fall där det inte ställs några direkta krav på åtgärder finns det i många fall svensk lagstiftning som uppfyller syftet med bestämmelserna.

Som framgår av det sagda lämnas det i stor utsträckning till staterna själva att bedöma vilka åtgärder som kan krävas. Något som också är viktigt att ha i minnet är att, även i de fall där kon- ventionen ställer mer konkreta krav på vad som skall göras för att genomföra denna, det i många fall är en förutsättning att en- dast sådana åtgärder behöver vidtas som är förenliga med den nationella lagstiftningen och/eller de grundläggande rättsprinci- perna i den berörda staten.

31

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

I det följande analyseras i vilken utsträckning de olika artik- larna kräver lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder.

4.2 Förebyggande åtgärder

4.2.1 Allmänna åtgärder för att förebygga korruption (artiklarna 5-6)

Bedömning: Såväl lagstiftningen som den svenska förvalt- ningen och samhället i övrigt är väl anpassat för att förhindra uppkomsten av korruption. Innehållet i artiklarna 5 och 6 bör därför inte föranleda några lagstiftningsåtgärder.

I konventionen understryks vikten av att staterna har sådana re- gelsystem, normer för den offentliga verksamheten, organisa- tionsformer och ett sådant samhällsklimat att korruption inte utvecklas. Detta kan uppnås genom en rad olika åtgärder som behandlas i kapitel II.

I artikel 5 fastläggs de grundläggande principerna för hur kor- ruption skall förebyggas. Staterna skall, i enlighet med grund- principerna i sin rättsordning, ha en effektiv, samordnad politik mot korruption. De skall också sträva efter att skapa och främja effektiva metoder för att förebygga korruption. Staterna skall dessutom regelbundet utvärdera effektiviteten i de rättsliga och administrativa åtgärder som syftar till att förebygga korruption. Vidare skall staterna samarbeta med varandra och med interna- tionella och regionala organisationer för att främja och utveckla åtgärder av detta slag. De krav som ställs i artikeln är allmänt hållna och kräver därför inte några särskilda åtgärder.

I artikel 6 föreskrivs att staterna, i den mån det är lämpligt, skall se till att det finns ett eller flera organ som har till uppgift att förebygga korruption bl.a. genom att genomföra riktlinjer mot korruption och att öka och sprida kännedom om förebyg- gande av korruption. Organ med nu nämnda uppgifter skall ha en oberoende ställning och bör förses med nödvändiga perso- nella och ekonomiska resurser.

32

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

I Sverige finns det inte något offentligt organ som har som renodlad uppgift att förebygga korruption. Detta måste ses mot bakgrund av att korruption under många år har varit ett närmast okänt begrepp i det svenska samhället. Den svenska förvalt- ningen har lång tradition och är uppbyggd kring en stark äm- betsmannakår med självständiga uppgifter. Denna självständig- het har som sin motvikt ett system med personligt ansvar för ämbetsmännen vilket ytterst kan utkrävas i straffrättslig form.

En viktig faktor för att avhålla offentliga tjänstemän från att begå oegentligheter är förekomsten av system för tillsyn och kontroll. Statliga och kommunala myndigheter och tjänstemän- nen vid sådana myndigheter står enligt 2 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän under ombudsmännens (JO) tillsyn. Tillsynen omfattar även andra som innehar tjänst eller uppdrag med vilket följer myndighetsutövning. Tillsynen omfattar inte riksdagens ledamöter, vissa organ och befattnings- havare med anknytning till riksdagen, regeringen eller statsråd eller ledamöter av beslutande kommunala församlingar och inte heller vissa andra högre befattningshavare. Däremot står t.ex. anställda och uppdragstagare hos riksdagen, inom regerings- kansliet och vid kommunala församlingar under JO:s tillsyn. Tillsynen bygger i stor utsträckning på anmälningar från allmän- heten men också på ombudsmännens egna initiativ. JO har rätt att bl.a. inspektera myndigheter som står under tillsyn. Även Ju- stitiekanslern utövar tillsyn över statlig och kommunal verk- samhet, se lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn. Såväl JO som JK kan, förutom att använda rätten att påpeka felaktig- heter, väcka frågor om disciplinärt ansvar samt i egenskap av sär- skild åklagare väcka åtal mot sådana befattningshavare under hans tillsyn som har begått brottslig gärning genom att åsido- sätta vad som åligger dem i tjänsten eller uppdraget.

Riksrevisionen har enligt 2 § lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m. rätt att granska bl.a. den verksamhet som bedrivs av regeringen, olika statliga myndigheter och riks- dagens förvaltning samt statlig verksamhet som bedrivs i form av aktiebolag eller stiftelser. Revisorerna får även granska hur

33

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

statsmedel som tagits emot för viss verksamhet (t.ex. kommunal sådan) används. Riksrevisorerna har en fristående ställning men hör formellt till Riksdagen.

JO:s och JK:s tillsyn är inriktad på en juridisk kontroll av om myndigheter och befattningshavare följer gällande regelsystem, medan riksrevisorernas granskning har sin tyngdpunkt i bedöm- ningar av vad som får anses vara effektiv användning av statens medel.

Förekomsten av kontrollsystemen bl.a. av det nu angivna sla- get har bidragit till att den svenska förvaltningen varit väl rustad för att kunna stå emot utomståendes försök att nå fördelar ge- nom korruption. Inom samhället i övrigt har det inte heller fun- nits någon grogrund för korruptivt beteende. Korruptionsbrott har därför inte krävt någon särbehandling utan skall, som all an- nan brottslighet, hanteras av polis och åklagare inom den regul- jära verksamheten.

En av polisens huvuduppgifter är enligt 2 § polislagen (1984:387) att förebygga brott. I uppgiften att förebygga brott ingår bl.a. att samla och sprida kunskap om brottsligheten och att, vid behov, göra statsmakterna uppmärksamma på att det krävs lagändringar eller andra åtgärder för att minska risken för brott. Riksåklagaren har ett övergripande ansvar för åklagarverk- samheten, men åklagarväsendet har inte till uppgift att förebygga brott. Ekobrottsmyndigheten har vissa uppgifter när det gäller samordning och andra åtgärder mot ekonomisk brottslighet, men korruptionsbrott tillhör inte de brott som ligger inom myndighetens primära arbetsområde (se 2 § förordningen [1997:898] med instruktion för Ekobrottsmyndigheten). I en- skilda fall kan dock utredningar om sådana brott handläggas vid myndigheten.

Det har hittills inte funnits något behov av att ha ett särskilt organ för att förebygga korruption. Även om antalet anmälda korruptionsfall synes ha ökat under de senaste åren rör det sig fortfarande om en ytterst begränsad mängd brott i förhållande till den totala brottsligheten. Det ter sig mot den bakgrunden varken nödvändigt eller lämpligt att införa ett särskilt organ med

34

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

uppgift att allmänt förebygga korruption. Tvärtom är det en för- del om man inom den offentliga förvaltningen ser det som en uppgift såväl för den politiska sfären som för varje myndighet eller annat organ som utövar offentlig makt, utför offentlig verk- samhet eller handhar offentliga medel att aktivt motarbeta kor- ruption. Innehållet i artikel 6 bör därför inte föranleda någon åtgärd. Frågan om specialiserad brottsbekämpning behandlas i avsnitt 4.6.3.

4.2.2 Åtgärder för att förebygga korruption bland offentliga tjänstemän (artiklarna 7 och 8)

Bedömning: Sverige uppfyller de krav som ställs i artiklarna 7 och 8.

Anställningsvillkoren för offentliga tjänstemän m.m.

Artikel 7 tar upp frågor som hör samman med anställningsvillko- ren för offentliga tjänstemän och deras utbildning. Enligt punkt 1 skall staterna, i enlighet med grundprinciperna i sin rättsordning, ha system för bl.a. rekrytering, anställning, befordran och pen- sionering av offentliga tjänstemän som

- grundas på öppenhet och objektiva kriterier som förtjänst, opartiskhet och skicklighet,

- innefattar nöjaktiga system för urval och utbildning av perso- ner som skall inneha poster som är särskilt sårbara för korrup- tion,

- främjar tillräcklig ersättning till tjänstemännen och

- främjar kompetensutveckling som gör dessa väl skickade att utföra sina uppgifter på korrekt sätt.

Den grundläggande principen för tjänstetillsättning finns i 11 kap. 9 § regeringsformen (RF). Där föreskrivs att vid tillsätt- ning av statlig tjänst avseende skall fästas endast vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet.

35

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) innehåller grundläggande regler för arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter samt myndigheterna under regeringen, dvs. flertalet statligt anställda. Vissa bestämmelser, bl.a. reglerna om bisysslor, gäller enligt 2 § även för arbetstagare hos kommuner, landsting och kommunalförbund. Lagen gäller enligt 3 § inte för statsrå- den, JO och riksrevisorerna och inte heller för arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands och som inte är svenska medborgare. Den gäller inte heller för arbetstagare som är anställda med särskilt anställningsstöd eller i skyddat arbete. För ett fåtal höga befattningshavare gäller lagen bara i vissa delar.

I 4 § LOA föreskrivs att vid anställning avseende skall fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst eller skicklighet. Skick- ligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat. Det är framför allt vid tillsättning av okvalificerade tjänster som skicklighetskriteriet inte har samma tyngd som an- nars. Krav på svenskt medborgarskap får enligt 5 § bara ställas i de fall där detta har stöd i RF eller i annan lag. Grunderna för anställning tillämpas även vid befordran, om arbetstagaren där- igenom får en ny tjänst.

Beslut i tjänstetillsättningsärenden kan i stor utsträckning överklagas. Detta gäller dock inte i de fall där tjänsten tillsätts av regeringen. Antalet tjänster som tillsätts av regeringen har suc- cessivt minskat, i takt med att myndigheterna har fått ökad själv- ständighet i ekonomiska och administrativa frågor. Numera är det främst tjänster som myndighetschef, ett fåtal andra högre tjänster samt domartjänster som tillsätts av regeringen.

Normalt gäller inte någon sekretess för handlingarna i tjäns- tetillsättningsärenden. Det innebär att vem som helst kan, med stöd av reglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen, ta del av un- derlaget i ett visst tillsättningsärende.

LOA innehåller även vissa formella föreskrifter om upphö- rande av anställning. I övrigt finns reglerna om detta i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS).

Den svenska lagstiftningen innehåller således regler som inne- bär stor öppenhet och förutsebarhet vid tillsättning av statliga

36

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

tjänster, kombinerat med krav på att beslut i sådana frågor vilar på objektiva grunder. Sådana beslut kan också i stor utsträckning överklagas, vilket bidrar till att motverka risken för att tjänster tillsätts utan saklig grund. Kraven i konventionen är därmed uppfyllda.

En viktig fråga när man diskuterar tjänstemäns oberoende är förekomsten av bisysslor, varmed avses anställning eller uppdrag vid sidan av den ordinarie tjänsten. I fråga om bisysslor före- skrivs i 7 § LOA att en arbetstagare inte får ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet, eller som kan skada myndighetens anseende. För några år sedan genomfördes en översyn av reglerna om bisysslor. I samband därmed kartlades förekomsten av bisysslor (se SOU 2000:80). Även om regelsystemet i sak ansågs tillfredsställande, ledde översynen till en viss skärpning av reglerna om bisysslor (prop. 2000/01:147). Kontrollen av att reglerna efterlevs skärp- tes, samtidigt som arbetstagarens skyldighet att lämna informa- tion om bisysslor gjordes tydligare. Arbetsgivaren kan numera enligt 7 c § LOA besluta att en arbetstagare som har eller avser att åta sig en bisyssla skall upphöra med eller inte åta sig den.

Reglerna i LOA om bisysslor syftar till att förebygga intresse- konflikter. I kombination med det vidsträckta straffansvaret för mutbrott (se avsnitt 4.3.1) uppfyller den svenska regleringen på ett tillfredsställande sätt de nyss beskrivna kraven.

Enligt punkt 4 skall staterna också ha system som främjar öp- penhet och förebygger intressekonflikter. Den svenska öppen- heten, främst den grundlagsskyddade rätten för envar att ta del av allmänna handlingar, är unik. Den skapar ett samhällsklimat som generellt förebygger brott och felaktiga beteenden inom den offentliga förvaltningen. Risken för upptäckt är nämligen så stor att den avskräcker från brott. Öppenheten försvårar också för korruption att få fäste i det svenska samhället.

37

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Val till offentliga tjänster

Staterna skall enligt artikel 7 punkt 2 överväga lagstiftningsåtgär- der och andra åtgärder för att förskriva normer för kandidatur för och val till offentliga tjänster. Dessa skall vara förenliga med konventionens syften och grundprinciperna i den nationella rättsordningen. Enligt punkt 3 skall staterna överväga åtgärder för att förbättra öppenheten i fråga om finansiering och kandi- datur för valda offentliga tjänster och, om så är lämpligt, finansi- ering av politiska partier.

En huvudprincip i den svenska förvaltningen är att verksam- heten till allra största delen utövas av ämbetsmän och inte av val- da funktionärer. Valsystemet berör därför främst ledamöterna i beslutande församlingar.

De grundläggande reglerna om det svenska valsystemet finns i 3 kap. RF och vallagen (1997:157). 1 Vallagen innehåller detalje- rade bestämmelser om förfarandet vid val till riksdagen, lands- tings- och kommunalfullmäktige samt Europaparlamentet. La- gen innehåller bl.a. regler om förberedelser före valet, vem som är valbar, registrering av partier och kandidater, hur valet skall förrättas och vilka delar av valförfarandet som är överklagbara.

Staten lämnar ekonomiskt stöd till politiska partier. Bestäm- melserna härom finns i lagen (1972:625) om statligt stöd till po- litiska partier. Stödet bygger på fyra grundläggande principer. Bidrag utgår bara till partier som har ett inte obetydligt stöd i väljaropinionen, vilket skall ha manifesterats i allmänna val. Bi- dragen beräknas schematiskt och fördelas enligt fasta regler som inte tillåter någon skönsmässig prövning. Bidragens storlek står dessutom i relation till det resultat som partierna har uppnått i de senaste valen. Stödet innebär att de politiska partierna inte i samma utsträckning som i andra länder är beroende av ekono- miskt stöd från privatpersoner och företag. Någon offentlig kontroll av hur partistödet används förekommer inte.

Av tradition finansierar de politiska partierna sina kandidaters valkampanjer. Det är först på senare tid, genom införandet av

1 I prop. 2004/05:163 har föreslagits att den nuvarande vallagen ersätts med en ny.

38

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

personval, som enskilda kandidater har fått anledning att över- väga om de skall finansiera sina personliga valkampanjer på annat sätt, t.ex. i fall där kandidaten inte stöds av respektive parti.

Frågan om allmänheten bör beredas insyn i partiers och val- kandidaters intäkter har nyligen utretts. Utredaren har föreslagit att en särskild lag införs, som ålägger såväl politiska partier som personer som bedriver personvalskampanj att redovisa hur de finansierar sina kampanjer (SOU 2004:22). Betänkandet har re- missbehandlats och är nu föremål för överväganden i Justitiede- partementet. Eftersom frågan redan är föremål för överväganden finns det ingen anledning att behandla den vidare i detta sam- manhang eftersom kraven i den aktuella punkten inte är bin- dande.

I sammanhanget bör också nämnas de straffregler som tar sik- te på otillbörligt handlande i samband med val. Enligt 17 kap. 8 § brottsbalken (BrB) döms den som, vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende, söker hind- ra omröstningen eller förvanska utgången av den eller annars otillbörligt inverka på omröstningen för otillbörligt verkande vid röstning. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt är straffet fängelse i högst fyra år. Vid bedöm- ningen av om brottet är grovt skall bl.a. beaktas om det har in- nefattat missbruk av tjänsteställning. Den som mottar, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig belöning för att i allmänt ärende rösta på visst sätt eller att avstå från att rösta döms, enligt samma paragraf, för tagande av otillbörlig belöning vid röstning. Detta gäller dock inte om gärningen utgör mutbrott, eftersom den straffbestämmelsen har företräde. Straffet för otillbörlig belö- ning vid röstning är böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som har valts till ett politiskt uppdrag har inte någon skyldighet att redovisa sina personliga ekonomiska förhållanden. Ledamöterna i riksdagen har emellertid infört ett frivilligt sy- stem för rapportering av vissa privatekonomiska uppgifter. Ett stort antal ledamöter lämnar numera sådana uppgifter. Det bör i detta sammanhang framhållas att skatteförvaltningens offentliga

39

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

uppgifter om medborgarnas inkomst- och förmögenhetsförhål- landen minskar behovet av andra typer av redovisningar.

De nu redovisade reglerna uppfyller väl de krav som ställs i punkterna 2 och 3.

Uppförandekoder m.m.

Enligt artikel 8 punkt 2 skall staterna bl.a. sträva efter att tillämpa uppförandekoder för offentliga tjänstemän. I de fall där det be- finns lämpligt skall staterna enligt punkt 3 beakta befintliga initi- ativ på detta område, som exempelvis den internationella upp- förandekoden för tjänstemän som är intagen i en bilaga till gene- ralförsamlingens resolution 51/59 av den 12 december 1996.

Det finns för närvarande inte några generella uppförandekoder i den svenska förvaltningen, vilket skall ses bl.a. mot bakgrund av att den svenska förvaltningen bygger på självständiga myndig- heter. De allmänna målsättningar som följer av lagstiftningen, av statmakternas anvisningar för hur allmänna medel skall användas och av god förvaltningssed fyller emellertid motsvarande funk- tion. Etiska frågor uppmärksammas också fortlöpande av myn- digheterna och av de fackliga organisationerna. Myndigheternas interna uppförandekoder utgör normalt en viktig del i utbildning och kompetensutveckling av personalen. Kraven i konventionen får därmed anses tillgodosedda.

Vidare skall staterna enligt punkt 4 överväga att vidta åtgärder och införa system som underlättar för offentliga tjänstemän att anmäla korruption, när de i tjänsten får kännedom om sådana gärningar.

Eftersom vem som helst kan anmäla ett brott utgör varken in- terna instruktioner eller rättegångsbalkens (RB) reglering något hinder mot att en enskild tjänsteman gör en polisanmälan eller anmälan till annan brottsbeivrande myndighet. I sekre- tesslagstiftningen har man också tagit hänsyn till att det kan fin- nas behov i den offentliga förvaltningen av att anmäla brott. Det förhållandet att det råder sekretess för en viss uppgift hindrar sällan att brott anmäls. De sekretessbrytande reglerna i 14 kap.

40

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

1–3 §§ sekretesslagen har tillskapats för att tillgodose behovet av att kunna anmäla brott. Mot den nu angivna bakgrunden finns det inte behov av några åtgärder.

Staterna skall enligt punkt 5 också sträva efter att vidta åtgär- der och införa system som ålägger offentliga tjänstemän att inför vederbörande myndigheter redogöra för bl.a. sin verksamhet utanför tjänsten, sina uppdrag samt för viktiga inslag i tjänste- mannens privata ekonomiska förhållanden och gåvor och andra förmåner som kan ge upphov till intressekonflikter.

Enligt punkt 6 skall staterna, i enlighet med principerna i sin nationella lagstiftning överväga disciplinära och andra åtgärder mot offentliga tjänstemän som bryter mot koder eller normer som har upprättats i enlighet med artikel 8.

LOA innehåller även regler om disciplinansvar. Enligt 14 § får en arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen, meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Är felet med hänsyn till samtliga omständighe- ter ringa, får någon påföljd inte meddelas. Disciplinpåföljderna är varning och löneavdrag (15 §). En förutsättning för att arbetsta- garens skall kunna åläggas disciplinpåföljd är att han inom två år från förseelsen skriftligen har underrättats om vad som anförs mot honom (17 §). För att dubbelbestraffning skall undvikas gäller begränsningar i fråga om disciplinära åtgärder. Har en åt- gärd vidtagits för att åtal skall väckas mot arbetstagaren får ar- betsgivaren inte inleda eller fortsätta disciplinärt förfarande för samma handlande. Har gärningen prövats i straffrättslig ordning, får ett disciplinärt förfarande inledas eller fortsättas bara om gär- ningen, av någon annan orsak än bristande bevisning inte har an- setts vara något brott (18 §). Disciplinpåföljd får inte heller meddelas efter det att arbetstagarens anställning har upphört el- ler uppsägning har ägt rum.

Disciplinär bestraffning beslutas normalt av arbetsgivaren eller av ett särskilt organ hos denne (t.ex. en ansvarsnämnd). För vissa arbetstagare gäller särskilda regler, som innebär att frågor om disciplinansvar prövas av fristående organ som Statens ansvars- nämnd. Om frågan prövas av ett fristående organ har arbetsgiva-

41

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

ren normalt rätt att hos detta väcka frågan om disciplinansvar (se t.ex. 15 § anställningsförordningen [1994:373] angående anmälan till Statens ansvarsnämnd).

Det disciplinrättsliga systemet motsvarar väl de krav som ställs i konventionen.

Bedömning

På flertalet av de områden som berörs i artiklarna 7 och 8, som inte innehåller några bindande åtaganden, finns det regler som uppfyller kraven i konventionen. I övriga delar ter det sig inte nödvändigt eller lämpligt att införa nya bestämmelser. Innehål- let i artiklarna 7 och 8 bör därför inte föranleda några lagstift- ningsåtgärder.

4.2.3 Åtgärder för säkra kontrollen över offentlig upphand- ling och förvaltningen av allmänna medel (artikel 9)

Bedömning: Innehållet i artikel 9 kräver inga lagstiftningsåt- gärder.

I artikel 9 föreskrivs i punkt 1 att staterna, i enlighet med grund- principerna i sin rättsordning, skall ha lämpliga system för upp- handling. Dessa skall bygga på öppenhet, konkurrens och objek- tiva kriterier för beslutsfattande samt vara effektiva mot korrup- tion. Sådana system skall inriktas på en rad frågor bl.a. att ge all- mänheten information om upphandlingsförfaranden, innefat- tande exempelvis öppen infordran av anbud, i förväg uppställda villkor för deltagande i anbudsförfaranden och tillämpning av på förhand fastställda kriterier för beslut om upphandling, vilka möjliggör kontroll i efterhand samt möjlighet att överklaga be- slut i upphandlingsfrågor.

Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (LOU) gäller vid upphandling som görs av staten, kommuner, landsting samt

42

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

vissa bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser som anges i 6 § LOU. I lagen regleras bl.a. hur olika typer av upphandling skall gå till, vilka krav som ställs på annonsering, hur anbuden skall prövas, möjligheterna att få ett beslut i en upphandlings- fråga prövat av domstol samt rätten till skadestånd om den upp- handlande enheten har brutit mot reglerna i lagen. Regleringen i LOU bygger på principerna om att upphandling normalt skall göras i öppen konkurrens, att förfarandet skall vara förutsebart och att det skall finnas möjlighet att få till stånd rättelse om upphandlingen inte har följt regelsystemet.

En särskild myndighet, Nämnden för offentlig upphandling, har till uppgift att utöva tillsyn över den offentliga upphand- lingen enligt LOU. Nämnden skall även verka för en effektiv offentlig upphandling, svara för viss statistik inom området samt lämna information och råd inom sitt verksamhetsområde.

Lagstiftningen om offentlig upphandling och systemet för kontroll av sådan upphandling uppfyller de krav som ställs i kon- ventionen.

Enligt punkt 2 skall staterna vidta lämpliga åtgärder för att främja öppenhet och ansvarsutkrävande vid förvaltning av all- männa medel. I detta kan ingå bl.a. förfaranden för antagande av statsbudgeten, för rapportering om inkomster och utgifter, normer för redovisning och revision samt effektiva och ända- målsenliga system för riskhantering och intern kontroll.

Det finns ett detaljerat normsystem för den ekonomiska styr- ningen och ekonomisk redovisning inom den statliga förvalt- ningen. Här kan nämnas förordningen (1994:14) om statliga myndigheters betalningar och medelsförvaltning, som reglerar myndigheternas penningflöden, och förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag, som reglerar den eko- nomiska rapporteringen till regeringen. Myndigheter som lyder direkt under regeringen skall lämna ekonomisk redovisning som bygger på samma principer som årsredovisningslagen (1995:1554).

Enligt förordningen (2003:884) med instruktion för Ekono- mistyrningsverket är verket central förvaltningsmyndighet för

43

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

ekonomisk styrning av statlig verksamhet. Verket, som är en stabsmyndighet till regeringen, svarar för en effektiv och ända- målsenlig ekonomistyrning och har till uppgift bl.a. att ansvara för statsredovisningen och att utveckla god redovisningssed i staten. Verket får meddela föreskrifter i fråga om den statliga redovisningen, finansieringen och resultatstyrningen. Det publi- cerar normer för ekonomistyrningen och bedriver utbildnings-, stöd- och konsultverksamhet som riktar sig till myndigheterna.

För kommunerna finns regler om ekonomisk förvaltning i 8 kap. kommunallagen (1991:900). Dessa regler är inte lika de- taljerade som reglerna för ekonomistyrning inom staten. Regler om kommunal revision finns i 9 kap. samma lag.

Sedan ca tio år tillbaka skall alla statliga myndigheter arbeta aktivt med riskhantering inom sina verksamhetsområden. Skyl- digheten följer av förordningen (1995:1300) om statliga myn- digheters riskhantering. Varje myndighet skall enligt 3 § identifi- era vilka risker för skador eller förluster som finns i myndighe- tens verksamhet och vidta lämpliga åtgärder för att begränsa ris- ker och förebygga skador eller förluster. Bland det som skall be- aktas är risken att utsättas för brott. Kammarkollegiet har en övergripande roll när det gäller riskhanteringen inom den statliga sektorn.

Som framgått av det sagda finns det väl fungerande system för den ekonomiska förvaltningen av offentliga medel och kontrol- len över den samt regler som uppfyller kraven i övrigt i konven- tionen. Det bedrivs också ett aktivt förebyggande arbete för att minimera risker inom den statliga förvaltningen. Detta, i kombi- nation med möjligheten att kunna utkräva disciplinärt ansvar 2 av tjänstemän som begår fel vid hantering av allmänna medel, inne- bär att några åtgärder inte är påkallade.

I punkt 3 föreskrivs att staterna skall vidta nödvändiga åtgär- der för att skydda och bevara redovisningshandlingar och andra handlingar som gäller offentliga utgifter och inkomster och för att förebygga förfalskning av sådana handlingar.

2 Bestämmelserna om tjänstefel är inte tillämpliga på den ekonomiska förvaltningen av allmänna medel. Däremot kan en offentliganställd som gör sig skyldig till exempelvis stöld eller förskingring dömas för detta.

44

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Straffansvaret för bokföringsbrott regleras i 11 kap. 5 § BrB. För bokföringsbrott döms den som på visst i paragrafen angivet sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyl- dighet enligt bokföringslagen (1999:1078). Bokföringslagen in- nehåller i sin tur detaljerade regler för bl.a. vilka redovisnings- handlingar som skall finnas, hur de skall skyddas och hur länge de måste bevaras. Straffet för bokföringsbrott av normalgraden är fängelse i högst två år. För grovt bokföringsbrott är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år, och för ringa brott är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Reglerna har nyligen skärpts (se prop. 2004/05:69, bet. 2004/05:JuU24).

Reglerna i bokföringslagen om bokföringsskyldighet gäller inte för staten, kommunerna, landstingen, kommunalförbunden och regionförbunden (2 kap. 5 § bokföringslagen). I praktiken upprätthålls samma bokföringsstandard i dessa verksamheter, men däremot kan straffansvar för bokföringsbrott inte utkrävas. Om redovisningshandlingar, som härrör från en verksamhet för vilken bokföringslagen inte gäller, förstörs, görs obrukbara eller undanskaffas kan ansvar för undertryckande av urkund aktualise- ras, om åtgärden innebär fara i bevishänseende (14 kap. 4 § BrB). Straffet för undertryckande av urkund är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex måna- der. Är brottet grovt är straffet fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Arkivlagen (1990:782) reglerar statliga och kommunala myn- digheters och vissa andra organs skyldighet att bevara hand- lingar. Grundprincipen är att allmänna handlingar skall bevaras under viss tid, som står i relation till handlingens betydelse. Handlingar får gallras när tiden för bevarande har löpt ut eller om det annars finns en regel som medger gallring. En statlig myndighet får enligt 12 § arkivlagen, utöver genom gallring, en- dast avhända sig handlingar i två situationer. Den ena är genom att återlämna eller överlämna en handling med stöd av lag eller föreskrift. Den andra är genom ett särskilt beslut av regeringen. Handlingar som myndigheten har fått genom lån får dock alltid

45

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

återlämnas. Likartade regler gäller enligt 15 § för kommunala myndigheter.

De nu redovisade reglerna uppfyller kraven på ett fullgott skydd för redovisningshandlingar och andra handlingar som rör förvaltningen av offentliga medel. Några lagstiftningsåtgärder är därför inte påkallade.

4.2.4 Andra åtgärder för att förebygga korruption (artiklarna 10 och 11)

Bedömning: Innehållet i artiklarna 10 och 11 kräver inte någ- ra lagstiftningsåtgärder.

Öppenhet i den offentliga verksamheten

Som ytterligare ett led i åtgärderna att förebygga korruption skall, enligt artikel 10, staterna vidta nödvändiga åtgärder för att bl.a. öka öppenheten gentemot allmänheten. Artikeln innehåller inte några bindande åtaganden. De åtgärder som nämns är bl.a. att ge allmänheten information om den offentliga förvaltningens organisation, funktion och beslutsprocesser, att underlätta och förenkla administrativa rutiner för att ge allmänheten tillgång till myndigheterna och att informera om riskerna för korruption i den offentliga förvaltningen.

Den öppenhet som kännetecknar den svenska förvaltningen bygger på vår unika reglering i tryckfrihetsförordningen som ger varje medborgare rätt att ta del av allmänna handlingar. Denna rätt är betydligt mer långtgående än i de flesta andra länder. Själ- va öppenheten, tillsammans med den offentliga redovisningen av myndigheternas beslut, ekonomiska förhållanden m.m. innebär att korruption har svårt att få fäste i det svenska samhället och att, om det förekommer, det finns goda förutsättningar att upp- täcka brotten. Sverige uppfyller således väl de krav som ställs i artikel 10. Någon lagstiftningsåtgärd är inte påkallad.

46

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Domares och åklagares oberoende

I artikel 11 behandlas åtgärder som rör domare och åklagare. Med beaktande av domstolarnas självständighet och deras cen- trala roll i korruptionsbekämpningen skall staterna vidta åtgärder för att förstärka integriteten och förebygga tillfällen till korrup- tion bland domare. Detta skall göras i enlighet med grundprinci- perna i den nationella rättsordningen och utan att det påverkar domstolarnas oberoende. Om åklagare har en från domstolsvä- sendet fristående ställning får åtgärder i samma syfte införas och tillämpas för åklagare.

Grunddragen i domstolsorganisationen är fastställd i grundlag. Domstolar får endast inrättas med stöd av lag (11 kap. 1 § RF). Det är förbjudet att inrätta en domstol för en redan begången gärning eller för ett visst mål (2 kap. 11 § RF). Vidare föreskrivs i 11 kap. 2 § RF att ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur en domstol skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall.

Utöver vad som följer av lagstiftningen på olika områden och god förvaltningssed finns det inte några normer för hur domare skall uppträda, med undantag för de s.k. domarreglerna. Domar- reglerna, som anses ha författats av Olaus Petri omkring år 1540 och som uttrycker allmänna grundsatser för hur domare bör bete sig, trycks alltjämt av tradition i lagboken. Numera har de inte någon praktisk betydelse. De kan emellertid sägas förmedla en vision av hur en domare etiskt bör förhålla sig till lagstiftningen och till sin yrkesroll.

En viktig utgångspunkt för domares självständighet är deras trygghet i anställningen (se prop. 1993/94:65 s. 53 f.). Ordinarie domare anställs genom fullmakt. Deras anställningsförhållanden regleras i första hand genom lagen (1994:261) om fullmaktsan- ställning (fullmaktslagen), vilken ger ett starkare anställnings- skydd än alla andra anställningsformer i offentlig förvaltning. Den som har utnämnts till ordinarie domare får enligt 11 kap. 5 § RF skiljas från tjänsten endast i två situationer. Den ena är om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbart olämplig att inneha

47

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

tjänsten. I sådant fall kan fråga om avskedande aktualiseras (7 § fullmaktslagen). Den andra är om han har uppnått föreskriven pensionsålder, eller annars enligt lag är skyldig att avgå med pen- sion.

En svaghet med systemet är dock att det finns få regler som ställer krav på att domartjänster skall besättas med ordinarie do- mare. Av 11 kap. 1 § första stycket RF följer att justitieråd och regeringsråd skall vara ordinarie domare. Vidare framgår det av tredje stycket i paragrafen att det skall finnas ordinarie domare i de flesta andra domstolar, 3 men inte hur många eller vilka. Några andra regler som knyter an till denna bestämmelse finns inte hel- ler. Regeln i 14 § fullmaktslagen om ordinarie domares tjänst- göringsskyldighet pekar visserligen ut vissa kategorier av domare men ger som tidigare nämnts inget svar på frågan om hur många inom respektive kategori som är ordinarie. Om en domare är or- dinarie avgörs genom regeringens beslut om tillsättning (SOU 1992:60 s. 254). En särskild utredare har föreslagit att domarnas konstitutionella ställning skall stärkas genom att det i lag införs mera preciserade regler om att domare i tingsrätt, hovrätt, kam- marrätt och länsrätt skall vara ordinarie (SOU 2003:102 s. 329 och 441). Förslaget har remissbehandlats och övervägs för närva- rande i Justitiedepartementet.

Oavsett hur man ser på den nu behandlade frågan kvarstår det faktum att en stor del av den dömande verksamheten utövas av icke ordinarie domare, framför allt fiskaler och assessorer. För dessa domare gäller reglerna i LAS om upphörande av anställ- ning. De har alltså inget särskilt skydd mot uppsägning eller av- skedande. Å andra sidan gäller enligt LAS krav på saklig grund för uppsägning från arbetsgivarens sida. Det har därför ansetts att den huvudsakliga skillnaden mellan personer som är anställda med fullmakt och andra statligt anställda är att de förra inte kan sägas upp på grund av arbetsbrist eller därför att myndigheten läggs ned eller organiseras om. Man bör därför inte överbetona betydelsen av anställningsformen.

3 Domstolar som har inrättats för en viss grupp av mål har undantagits från det generella kravet på att det skall finnas ordinarie domare i varje domstol.

48

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Korruptionsbrott får i de allra flesta fall anses ha den karaktä- ren att de inte bör handläggas av andra än ordinarie domare. Att icke ordinarie domare har ett svagare anställningsskydd torde därför sakna praktisk betydelse när det gäller handläggningen av sådana mål.

I Sverige är åklagarväsendet fristående från domstolsorganisa- tionen. Medan domstolsorganisationen har grundlagsskydd finns det inte några motsvarande regler för åklagarorganisationen. Vis- sa grundläggande bestämmelser om åklagarverksamheten finns i 7 kap. rättegångsbalken, men i princip skiljer sig inte den verk- samheten i rättsligt hänseende från annan statlig verksamhet.

De allra flesta åklagare har samma anställningsförhållanden som andra statligt anställda. Det innebär att för dem gäller reg- lerna i LAS om upphörande av anställning. Åklagare har således inget särskilt skydd mot uppsägning eller avskedande.

Fram till för några år sedan anställdes åklagare på hög nivå, i likhet med domare, med fullmakt. 4 Den särskilda anställnings- trygghet som fullmaktsanställning innebär ansågs då vara nöd- vändig för att värna om åklagarnas oberoende (se SOU 1992:60 s. 256 f. och prop. 1993/94:65 s. 53). Ställningstagandet bör ses mot bakgrund av att åklagare i allt större utsträckning utför upp- gifter som tidigare ankom på domare. Relativt nyligen frångick emellertid statsmakterna uppfattningen att åklagaruppgifterna skall värnas genom fullmaktsanställning. Utan någon egentlig motivering (prop. 2000/01:92 s. 23) ändrades reglerna om an- ställning på det sättet att inga andra åklagare än riksåklagaren och vice riksåklagaren skall anställas med fullmakt. Det kan där- för ifrågasättas om åklagare i dag har den trygghet i anställningen som är en viktig grundförutsättning för integritet och självstän- dighet i yrkesutövningen. Artikel 11 innehåller emellertid inte några bindande åtaganden.

När det gäller utövandet av åklagaruppgifter har däremot en åklagare i princip samma självständighet som en domare (se Pe- ter Fitger, Rättegångsbalken, s. 7:3.) Enligt 11 kap. 7 § RF får

4 Före tillkomsten av fullmaktslagen anställdes betydligt fler åklagare med fullmakt, men kretsen av fullmaktshavare begränsades då. Det finns därför alltjämt åklagare som har anställts med fullmakt enligt äldre regler.

49

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

ingen myndighet, inte heller riksdagen, bestämma hur en förvalt- ningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning av lag. Bestämmelsen är tillämplig på åklagare. Åklagares beslut en- ligt RB får inte ändras av en överordnad åklagare, annat än ge- nom s.k. överprövning, som stöds på bestämmelserna i 7 kap. 2 och 5 §§ RB. Endast riksåklagaren, vice riksåklagaren samt över- åklagare och vice överåklagare, dvs. ett fåtal högre åklagare, får överpröva andra åklagares beslut.

Utöver vad som följer av lagstiftningen finns det inte några allmänna normer för hur åklagare skall agera i yrkesutövningen (Se Lindberg, SvJT 1997 s. 197).

Såvitt känt har det under mycket lång tid inte ens förkommit någon misstanke om korruption bland domare eller åklagare. De regler och villkor som gäller för anställning av ordinarie domare och för utövningen av domartjänst borgar för att dessa har stor integritet. Detsamma har ansetts gälla icke ordinarie domare och åklagare, även om dessa inte har samma trygghet i anställningen. Någon lagstiftningsåtgärd torde därför inte vara påkallad.

4.2.5 Åtgärder riktade mot den privata sektorn (artikel 12)

Bedömning: Innehållet i artikel 12 bör inte föranleda några lagstiftningsåtgärder.

Enligt artikel 12 punkt 1 skall staterna, i enlighet med grundprin- ciperna i sin nationella lagstiftning, vidta olika åtgärder för att förebygga korruption i den privata sektorn och förbättra nor- merna för redovisning och revision i denna del av samhället samt, i den mån det behövs, tillhandahålla effektiva, proportionella och avskräckande påföljder för bristande efterlevnad av sådana be- stämmelser. I punkt 2 ges exempel på vilka typer av åtgärder det kan vara fråga om. Bland dessa anges bl.a.

- att främja utvecklandet av uppförandekoder

- att vidta åtgärder för att förebygga missbruk avseende bl.a. bidrag och tillstånd som beviljas av myndigheter och

50

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

- att säkerställa goda regler om internrevision.

När man diskuterar korruption har fokus alltmer kommit att riktas mot behovet av uppförandekoder, eftersom det förebyg- gande arbetet har så stor betydelse.

International Chamber of Commerce (ICC) har gett ut upp- förandekoden ”Extortion and Bribery in International Business”. I denna rekommenderas att företagen utformar egna uppföran- dekoder som står i samklang med den generella. ICC Sweden har, efter utländsk förebild, tagit fram en modellkod. Denna kan användas som förlaga när ett företag utarbetar en företagsspeci- fik policy och uppförandekod.

Det frivilliga arbete som redan bedrivs ligger väl i linje med tankarna bakom konventionen. Någon åtgärd från statsmakter- nas sida torde inte vara påkallad.

Numera är lagstiftaren noga med att utforma bestämmelserna så att man minskar, eller helt eliminerar, risken för fusk när man tillskapar nya system för bidrag. Däremot kan det fortfarande finnas svagheter i äldre regelsystem, men statsmakterna arbetar aktivt för att i största möjliga utsträckning begränsa utrymmet för felaktig användning av olika typer av bidrag.

Regeringen har nyligen gett en särskild utredare i uppdrag att utreda behovet av en mer modern och ändamålsenlig straffrätts- lig reglering i fråga om oegentligheter vid utbetalningar från trygghetssystemen (Dir. 2005:51). Utredningsuppdraget tar inte direkt sikte på de nu aktuella frågorna, eftersom den enbart be- rör oegentligheter i de sociala trygghetssystemen, men resultatet av översynen kan indirekt få betydelse för den framtida synen på fusk med bidrag inom andra områden.

Det bör också framhållas att bekämpningen av ekonomisk brottslighet bl.a. inriktas på att upptäcka brister i regelsystem och att, vid behov, göra statsmakterna uppmärksamma på svag- heter i lagstiftningen som innebär att exempelvis bidragssystem kan missbrukas.

Det arbete som redan bedrivs avseende förebyggande och be- kämpning av fusk torde vara tillräckligt för att uppfylla kraven i konventionen.

51

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

En annan typ av åtgärd som nämns i artikeln är att förebygga intressekonflikter genom att införa begränsningar för offentliga tjänstemäns övergång till verksamhet inom den privata sektorn i fall där verksamheten står i direkt samband med tjänstemannens tidigare uppgifter. För närvarande finns det inget som hindrar tjänstemän som lämnar offentlig verksamhet att ta anställning eller uppdrag inom den privata sektorn. Ett flöde av arbetskraft mellan den offentliga sektorn och den privata anses också i många sammanhang vara berikande såväl för individen som för samhället i stort. Å andra sidan kan i det enskilda fallet förhål- landena vara sådana att det kan uppkomma diskussion om risken för intressekonflikter. Saken kan vara särskilt känslig när det är fråga om befattningshavare på hög nivå eller med stort infly- tande.

På några områden finns det regler som tar hänsyn till över- gången mellan offentlig och privat tjänst. Ett sådant är sekre- tesslagstiftningen. För en person som på grund av anställning eller uppdrag hos en myndighet, eller av annat skäl som anges i bestämmelsen, har fått del av en sekretessbelagd uppgift gäller enligt 1 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100) förbud att röja eller utnyttja uppgiften, om inte annat följer av lagen eller förordning till vilken den hänvisar. Tystnadsplikten gäller, med visst i 1 kap. 13 § angivet undantag, även efter det att anställningen har avslu- tats. Brott mot tystnadsplikten bestraffas med stöd av 20 kap. 3 § BrB. Det innebär att en tjänsteman som byter anställningsform är förhindrad att utnyttja sekretessbelagd information som han har fått del av i verksamhet i offentlig tjänst.

I 1–3 och 7 §§ lagen (2005:377) om straff för marknadsmiss- bruk finns det likartade bestämmelser, som förbjuder den som har s.k. insiderinformation att yppa eller utnyttja uppgifter som har betydelse för kursen på finansiella instrument. Det ligger i sakens natur att insiderinformation har kort varaktighet och att denna form av begränsning därför normalt upphör ganska snart efter det att en arbetstagare eller uppdragstagare har bytt anställ- ning eller uppdragsgivare.

52

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Det bör också nämnas att Europarådet har rekommenderat en uppträdandekod för offentliga befattningshavare, Rec (2000)10, där artikel 26 behandlar frågan om avgång från tjänsten.

Frågan om det behövs regler för övergång mellan offentlig och privat tjänst har diskuterats av Konstitutionsutskottet i ett granskningsbetänkande (2002/03:KU30), med anledning av en anmälan mot statsministern för f.d. näringsminister Björn Ro- sengrens övergång till privat tjänst. Utskottet framhöll att det i princip är av godo för både offentlig och privat verksamhet med erfarenhet från samhällets skilda sektorer och att framför allt sekretesslagens regler, med det straffansvar som reglerna för med sig, ger ett gott skydd för statens intressen när någon lämnar verksamhet i staten för tjänstgöring inom t.ex. näringslivet. Sam- tidigt ansåg utskottet att det inte kunde bortses från att ett stats- rådsuppdrag kan lämnas för en tjänst eller ett uppdrag som skulle kunna rubba allmänhetens förtroende för att det tidigare statsrå- det utövat sitt statsrådsuppdrag helt utan hänsyn till kommande anställnings- eller uppdragsmöjligheter. Utskottet ansåg därför att det kunde finnas anledning för regeringen att pröva t.ex. en möjlighet med tidskarantän (s. 127).

Det nu återgivna uttalandet tar sikte på uppdrag som statsråd och det är därför svårt att dra några generella slutsatser av det. Det stora flertalet av de personer som växlar mellan offentlig och privat tjänst befinner sig – i motsats till vad som är fallet med ett statsråd – inte i en position där deras inblickar i den tidigare verksamheten eller deras inflytande har någon större betydelse. Frågan kan emellertid ändå vara känslig. Oavsett vilken uppfatt- ning man har om det berättigade i att införa regler eller andra begränsningar för övergång mellan offentlig och privat verksam- het är detta en fråga med betydligt fler dimensioner än vad som är möjligt att beakta i ett så avgränsat ärende som detta. Frågan lämpar sig därför inte för någon åtgärd i detta sammanhang.

Regler om revision finns bl.a. i 10 och 11 kap. aktiebolagslagen (1975:1385), 4 kap. stiftelselagen (1994:1220), samt i årsredo- visningslagen (1999:1078) och i de särskilda lagar om årsredo- visning som finns för vissa typer av företag. De svenska revi-

53

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

sionsreglerna motsvarar vad som gäller i många andra länder och uppfyller väl kraven i konventionen.

När det gäller regler för revision kan erinras om att det i arti- kel 10 i Europarådets civilrättsliga konvention om korruption finns en artikel med ett mindre preciserat men sakligt sett likar- tat innehåll. Den artikeln har inte ansetts kräva några lagstift- ningsåtgärder (prop. 2003/04:70 s. 48).

Punkterna 1 och 2 innehåller inga bindande åtaganden. Som framgått av det sagda får den nuvarande regleringen anses upp- fylla kraven i konventionen. Någon lagstiftningsåtgärd fordras därför inte.

Enligt punkt 3 skall staterna, för att förhindra korruption, vid- ta åtgärder för att förbjuda handlande som syftar till att skapa en felaktig eller missvisande bokföring. Det skall vara förbjudet att skapa icke bokförda konton, att utföra transaktioner som inte bokförs eller inte kan identifieras tillräckligt, att bokföra fiktiva utgifter, att bokföra skulder med felaktigt angivande av deras uppkomst, att använda falska handlingar samt att uppsåtligt för- störa redovisningshandlingar i förtid.

Handlande av nu angivet slag faller i de flesta fall under straffansvaret för bokföringsbrott (se avsnitt 4.2.3). I vissa fall kan ansvar för försvårande av skattekontroll enligt 10 § skatte- brottslagen (1971:69) aktualiseras. Straffet för försvårande av skattekontroll är böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är grovt är straffet fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Utgör handlandet ett led i penningtvätt kan bestämmelsen om penninghäleri vara tillämplig (se avsnitt 4.3.5 angående penninghäleri). Sådant förstörande av redovisningshandlingar som inte utgör bokföringsbrott kan, som tidigare nämnts, vara straffbart som undertryckande av urkund enligt 14 kap. 4 § BrB. Det finns således redan straffbestämmel- ser som uppfyller kraven i punkt 3.

Punkt 3 överensstämmer till sitt innehåll med artikel 8 punkt 1 i konventionen om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser. Den bedömning som gjordes i det lagstiftningsärendet var att svensk

54

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

rätt uppfyller kraven (prop. 1998/99:32 s. 64 f.). Det finns inte något skäl att nu göra en annan bedömning.

I punkt 4 föreskrivs att en konventionsstat inte får tillåta skat- teavdrag för utgifter för bestickning eller för andra utgifter som uppstår vid främjande av korruptionshandlingar. I 9 kap. 10 § inkomstskattelagen (1999:1229) finns det en regel av den inne- börden.

Sammanfattningsvis innebär detta att innehållet i artikel 12 inte bör föranleda några lagstiftningsåtgärder.

4.2.6 Samverkan med samhället i övrigt (artikel 13)

Bedömning: Den samverkan med samhället i övrigt som för- utsätts i artikel 13 är redan väl utvecklad. Det finns därför inte något behov av några åtgärder.

Enligt artikel 13 punkt 1 skall staterna vidta lämpliga åtgärder för att främja att enskilda personer och grupper utanför den offent- liga sektorn deltar aktivt i att förebygga och bekämpa korrup- tion. Det ges exempel på vad som kan göras, t.ex. i form av ökad öppenhet inom den offentliga förvaltningen och information riktad till allmänheten, men punkten innehåller inga bindande åtaganden.

I Sverige finns det sedan drygt 70 år en allmännyttig ideell fö- rening, Institutet mot mutor. Institutet bildades av företrädare för olika grenar av näringslivet och drivs alltjämt på samma sätt. Det är privatfinansierat. Institutets uppgift är enligt stadgarna att verka för god sed för beslutspåverkan inom näringslivet, liksom i samhället i övrigt, och att söka motverka användning av mutor och andra otillbörliga förmåner som medför sådan påverkan. In- stitutet bedriver sin verksamhet i huvudsak på tre sätt:

- genom att sprida information om lagstiftning och rättspraxis,

- genom att på begäran eller eget initiativ avge utlåtanden och

- genom att självt eller i samverkan med andra utveckla vägle- dande anvisningar.

55

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Vidare bör nämnas att Transparency International, som är en global rörelse mot korruption, numera har en svensk avdelning, Transparency International Sweden, som bildades i september 2004. Transparency International brukar regelbundet publicera information om hur stora riskerna för korruption uppfattas vara i olika länder. Sverige tillhör de länder där risken för korruption uppfattas som liten.

Samverkan med samhället i övrigt är, som framgått ovan, väl utvecklad. Det finns därför inte något behov av åtgärder.

Enligt punkt 2 skall staterna vidta lämpliga åtgärder för att se till att de korruptionsbekämpande organ som avses i konventio- nen är allmänt kända och att de kan ta emot anmälningar om händelser som skulle kunna utgöra brott enligt konventionen. Som redovisas närmare i avsnitt 4.6.3 finns det inom åklagarvä- sendet en särskild enhet som handlägger utredningar om kor- ruption. Någon motsvarande specialisering finns inte inom poli- sen. Den som vill anmäla korruption kan antingen vända sig till den särskilda åklagarenheten eller till vilken polismyndighet som helst. Polisen är alltid skyldig att ta emot en sådan anmälan. Kra- ven i artikeln är därmed uppfyllda.

4.2.7 Åtgärder för att förebygga penningtvätt (artikel 14)

Bedömning: Sverige uppfyller kraven angående åtgärder för att förebygga penningtvätt. Det pågående arbetet inom Euro- peiska unionen med nya instrument som tar sikte på dels för- bättrad bekämpning av penningtvätt, dels s.k. wiretransfers innebär att det inte finns anledning att överväga några åtgär- der i detta sammanhang.

Artikel 14 punkt 1 ställer krav på att staterna skall ha regelverk som dels avskräcker från penningtvätt, dels underlättar upp- täckten av sådana brott. Vidare skall de myndigheter som har till uppgift att bekämpa penningtvätt kunna samarbeta och utbyta information med varandra både nationellt och internationellt, i enlighet med den nationella lagstiftningen.

56

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Vissa typer av brottslighet genererar stora ekonomiska vinster. Att dölja och omsätta tillgångar som härrör från brott, s.k. pen- ningtvätt, kan bidra till att främja uppkomsten av allvarlig krimi- nalitet. Sedan drygt tio år tillbaka har Sverige en särskild lagstift- ning mot penningtvätt.

Definitionen av vad som är penningtvätt finns i 1 § lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt (penningtvättslagen). Med penningtvätt avses att vidta sådana åtgärder med egendom, som har förvärvats genom brott, som kan medföra att detta döljs, att den brottslige får möjlighet att undandra sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet av egendomen försvåras. Sådana åtgärder som innefattar förfogande över och förvärv, innehav eller brukande av egendomen utgör också penningtvätt. Även åtgärder med annan egendom än sådan som har förvärvats ge- nom brott är att anse som penningtvätt, om åtgärderna är ägnade att dölja att någon har berikat sig genom brottslig gärning. Det bör anmärkas att den definition av penningtvätt som finns i pen- ningtvättslagen har ett vidare tillämpningsområde än straffbe- stämmelsen om penninghäleri (prop. 1998/99:19 s. 29).

I lagen om åtgärder mot penningtvätt åläggs finansiella institu- tioner samt företag som bedriver vissa verksamheter att kon- trollera misstänkta ekonomiska transaktioner (9–10 §§). Det ställs bl.a. krav på identitetskontroll vid större transaktioner (4– 7 §§) och vidare är företagen skyldiga att bevara handlingar och uppgifter som kommit fram vid sådana identitetskontroller (8 §). Vid tecken som tyder på penningtvätt är företagen skyldiga att anmäla saken (9 §). Lagen innehåller dessutom förbud mot att medverka i transaktioner som kan antas utgöra penningtvätt (3 §) och förbud mot att för kunden eller annan utomstående röja att det gjorts en anmälan om misstänkt penningtvätt eller att en förundersökning genomförs (11 §). Vidare skall företagen ha rutiner för att förhindra att de utnyttjas för penningtvätt. De anställda skall ges behövlig information och utbildning för än- damålet (13 §).

Lagen har skärpts vid flera tillfällen. Numera finns det t.ex. inte några begränsningar i fråga om vilka brott som kan utgöra

57

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

förbrott till penningtvätt. Dessutom omfattar lagen en betydligt vidare krets av anmälningsskyldiga än vad den ursprungligen gjorde. Den senaste utvidgningen var ett led i genomförandet av 2001 års EG-direktiv mot penningtvätt (se prop. 2003/04:156). Tidigare var det främst olika finansiella institutioner som var skyldiga att iaktta särskilda åtgärder för att förhindra penning- tvätt. I och med att de som ägnar sig åt penningtvätt i ökad ut- sträckning började utnyttja andra kanaler blev det nödvändigt att skärpa lagstiftningen. Numera omfattar den även bl.a. verksam- het som bedrivs av oberoende jurister, godkända och auktorise- rade revisorer, skatterådgivare, fastighetsmäklare, kasinon och personer som yrkesmässigt handlar med varor av högt värde, ex- empelvis konst och antikviteter.

Sverige har sedan starten deltagit i det arbete som bedrivs av ett internationellt organ, Financial Action Task Force on Money Laundering (FATF). FATF har antagit 40 rekommendationer om penningtvätt som har till syfte att förbättra de nationella rättssystemen för bekämpning av penningtvätt, att förstärka det finansiella systemets roll i detta avseende samt att förstärka det internationella samarbetet.

I FATF:s löpande arbete ingår att undersöka hur medlemslän- derna uppfyller rekommendationerna. FATF anordnar årligen möten för erfarenhetsutbyte och publicerar rapporter över ut- vecklingen. För en närmare redogörelse angående FATF, se prop. 2003/04:156 s. 32.

Den svenska lagstiftningen uppfyller kraven på förebyggande åtgärder mot penningtvätt.

Enligt punkt 2 skall staterna överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att upptäcka och övervaka rörelser av kontanta medel och överlåtbara värdepapper över deras gränser. Enligt punkt 3 skall staterna vidare överväga att ställa ökade krav på finansiella institutioner i fråga om att formulär för elektronisk överföring av pengar och liknande meddelanden skall innehålla uppgifter om upphovsmannen, att bibehålla sådana uppgifter genom hela transaktionskedjan samt att tillämpa skärpt kontroll av överfö-

58

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

ring av penningmedel som saknar fullständiga uppgifter om ur- sprunget.

Den sistnämnda frågan har direkt anknytning till det inom Europeiska unionen pågående arbetet med att utarbeta en för- ordning angående s.k. wiretransfers. Förhandlingarna om för- ordningen påbörjas inom kort och beräknas kunna slutföras re- dan under hösten. Vidare pågår det inom unionen förhandlingar om ett tredje penningtvättsdirektiv (se avsnitt 4.11.1). Även det arbetet beräknas vara avslutat inom kort. Mot den nu angivna bakgrunden bör man avvakta de förslag om lagändringar på pen- ningtvättsområdet som utgör led i genomförandet av dessa in- strument. Det finns således inte anledning att överväga några lagändringar i detta sammanhang.

Artikel 14 motsvarar, med undantag för punkt 3, artikel 7 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslig- het. Den bedömning som gjordes när statsmakterna behandlade frågan om den konventionen skulle tillträdas av Sverige var att den svenska lagstiftningen redan uppfyller kraven i artikeln. Det finns inte något skäl att göra en annan bedömning nu.

4.3 Straffrättsliga regler

4.3.1 Mutbrott och bestickning (artiklarna 15, 16 och 21)

Bedömning: De svenska straffbestämmelserna om mutbrott och bestickning uppfyller kravet på att vissa, för korruption centrala, gärningar skall vara straffbelagda. Det krävs därför inte någon utvidgad kriminalisering för att Sverige skall kun- na tillträda konventionen.

Enligt artikel 15 skall konventionsstaterna straffbelägga följande gärningar när de begås uppsåtligen

- att direkt eller indirekt till en offentlig tjänsteman utlova, er- bjuda eller lämna en otillbörlig förmån för att han skall vidta eller underlåta att vidta en åtgärd i tjänsten och

59

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

- en offentlig tjänstemans begäran om eller mottagande av, direkt eller indirekt, en otillbörlig förmån i nyssnämnda syfte. Innehål- let i artikeln motsvarar artikel 8 i FN:s konvention om gräns- överskridande organiserad brottslighet.

I artikel 16 regleras mutbrott och bestickning av utländska of- fentliga tjänstemän och tjänstemän i offentliga internationella organisationer. Enligt punkt 1 skall staterna kriminalisera att uppsåtligen direkt eller indirekt utlova, erbjuda eller lämna en sådan tjänsteman en otillbörlig förmån för att tjänstemannen skall vidta eller underlåta att vidta en åtgärd i tjänsten i syfte att få till stånd eller behålla en affärsförbindelse eller annan otillbör- lig förmån med avseende på internationella affärer. Enligt punkt 2 skall staterna överväga att även kriminalisera att en sådan tjäns- teman direkt eller indirekt uppsåtligen begär eller mottar en otillbörlig förmån för att tjänstemannen skall vidta eller under- låta en åtgärd i tjänsten.

Enligt artikel 21 skall staterna överväga att kriminalisera att uppsåtligen och i tjänsteutövningen i ekonomisk, finansiell eller kommersiell verksamhet

- direkt eller indirekt utlova, erbjuda eller lämna en otillbörlig förmån till någon som leder eller arbetar för enheter inom den privata sektorn, i syfte att personen skall vidta eller underlåta att vidta en åtgärd och

- direkt eller indirekt begära eller ta emot en otillbörlig förmån

i nyssnämnda syfte.

Samtliga artiklar föreskriver att den otillbörliga förmånen skall kunna rikta sig antingen till befattningshavaren själv eller till någon annan person eller enhet.

Nuvarande bestämmelser om mutbrott och bestickning

Mutbrott regleras i 20 kap. 2 § brottsbalken (BrB). För mutbrott döms en arbetstagare som, för sig själv eller annan, tar emot, lå- ter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning. Straffbestämmelsen gäller även om ar-

60

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

betstagaren har begått gärningen innan han fick anställningen eller efter det att anställningen har upphört.

Straffbestämmelsen omfattar enligt 2 § andra stycket inte bara arbetstagare utan skall tillämpas på en betydligt vidare krets, nämligen

1. ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun, landsting eller kommunalförbund,

2. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,

3. den som omfattas av lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt,

4. den som utan att inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighet,

5. den som i annat fall än som avses i punkterna 1–4 på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan

a) sköta en rättslig eller ekonomisk angelägenhet,

b) genomföra en vetenskaplig eller motsvarande utredning,

c) självständigt sköta en kvalificerad teknisk uppgift, eller

d) övervaka utförandet av en sådan uppgift som sägs i a, b el- ler c,

6. främmande stats minister, ledamot av främmande stats lag- stiftande församling eller ledamot av främmande stats organ motsvarande dem som avses i punkt 1,

7. någon som, utan att inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts, utövar främmande stats myndighet eller utländskt skil- jemannauppdrag,

8. ledamot av kontrollorgan, beslutande organ eller parlamen- tarisk församling i mellanstatlig eller överstatlig organisation där Sverige är medlem, och

9. domare eller annan funktionär i internationell domstol vars domsrätt Sverige godtar.

Straffet för mutbrott är böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt är straffet fängelse lägst sex månader och högst sex år.

61

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Mot den nu beskrivna bestämmelsen om mutbrott svarar en straffbestämmelse om bestickning i 17 kap. 7 § BrB. Enligt den bestämmelsen döms den som till arbetstagare eller annan som avses i 20 kap. 2 § BrB lämnar, utlovar eller erbjuder, för denne själv eller för annan, muta eller annan otillbörlig belöning för tjänsteutövningen. Straffet för bestickning är böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex må- nader och högst sex år.

Det förhållandet att det finns två olika straffbestämmelser skall ses mot bakgrund av att den som erbjuds en muta kan av- visa erbjudandet och att man har ansett det nödvändigt att kunna bestraffa även korruptionshandlingar som inte leder till något resultat.

Reglerna om muta och bestickning har, som framgått ovan, ett mycket brett tillämpningsområde. Personkretsen som kan ställas till ansvar omfattar alla arbetstagare, oavsett om de är anställda i offentlig förvaltning eller inom den privata sektorn. Det saknar betydelse på vilken nivå befattningen ligger och likaså spelar det ingen roll om anställningen är permanent eller enbart tillfällig. Straffansvaret omfattar även anställda inom föreningar, stiftelser och liknande. Vidare omfattar personkretsen uppdragstagare och en rad andra kategorier av personer som räknas upp i straffbe- stämmelsen.

Även utländska befattningshavare omfattas i viss utsträckning av straffansvaret. Utländska arbetstagare och uppdragstagare är i detta hänseende likställda med svenska. Vidare omfattar straffan- svaret vissa specifika utländska befattningshavare som räknas upp i punkterna 6–9. Kretsen av utländska befattningshavare som omfattas av straffansvaret har utvidgats under senare år, som ett led i Sveriges anslutning till olika konventioner om kor- ruption.

Det spelar ingen roll för straffansvaret vem som har tagit initi- ativ till gärningen; bestickaren eller den mutade. Någon ekono- misk transaktion behöver inte heller ha kommit till stånd, efter- som redan ett erbjudande om respektive en begäran att få en muta är straffbar.

62

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Även om den typiska mutan är en ekonomisk förmån av något slag faller alla typer av otillbörliga förmåner under det straffbara området.

Straffansvaret gäller även för de fall där förmånen tillfaller, el- ler skall tillfalla, någon annan än den vars tjänsteutövning skall påverkas. Det kan t.ex. vara fråga om att en familjemedlem eller någon annan gynnas. Det krävs inte heller att den som mutas själv tar emot eller på annat sätt tar befattning med förmånen; den kan överlämnas direkt till tredje man. Däremot måste själv- fallet den befattningshavare vars tjänsteutövning skall påverkas ha kännedom om förmånen (se prop. 1998/99:32 s. 93).

För tredje man, som mottar en otillbörlig förmån, kan ansvar för medverkan till mutbrott aktualiseras.

En gärning som är straffbelagd som mutbrott är ett brott en- ligt svensk lag oavsett var gärningen begås (Lena Holmqvist m.fl.: Brottsbalken. En kommentar s. 20:55). Däremot begränsas möjligheterna att beivra brott som har begåtts utomlands av de svenska reglerna om domsrätt. Enligt 2 kap. 2 § BrB krävs det som huvudregel dubbel straffbarhet för att ett brott som har be- gåtts i ett annat land skall kunna lagföras i Sverige. Från det kra- vet undantas enligt 2 kap. 3 § 4 BrB brott som har förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk all- män inrättning. Om den som är anställd i svensk offentlig tjänst låter sig mutas utomlands för sin tjänsteutövning är brottet som regel att anse som ett sådant brott. För en närmare redogörelse för hur de svenska reglerna om domsrätt tillämpas vid mutbrott och bestickning, se prop. 2003/04:70 s. 11 f. och 21 f.

För brott som har begåtts utomlands krävs enligt 2 kap. 5 § BrB ett åtalsförordnande från regeringen, eller den myndighet som regeringen har bemyndigat. Riksåklagaren har rätt att med- dela åtalsförordnande i vissa situationer, se förordningen (1993:1467) med bemyndigande för Riksåklagaren att förordna om väckande av åtal i vissa fall.

Försök, förberedelse och stämpling till mutbrott respektive bestickning är inte straffbart. Detta skall ses mot bakgrund av

63

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

utformningen av straffbestämmelserna, som i sig omfattar sådant handlande som normalt regleras som försök eller förberedelse.

I 20 kap. 5 § BrB finns en regel som begränsar allmänna åkla- gares möjlighet att väcka åtal för mutbrott. Bestämmelsen, som har en mycket komplicerad uppbyggnad innebär i korthet föl- jande.

Åklagare kan, trots vad som annars är föreskrivet, åtala brott varigenom en arbetstagare hos staten eller hos kommun eller nå- gon annan som avses i 20 kap. 2 § andra stycket 1–4 (se den nyss redovisade uppräkningen) har åsidosatt vad som åligger honom i utövningen av anställningen eller uppdraget. Har mutbrott be- gåtts av någon som inte tillhör någon av dessa kategorier, eller dem som anges i punkterna 8 eller 9 och inte heller är främ- mande stats minister eller ledamot av främmande stats lagstif- tande församling, får åklagare väcka åtal endast om brottet anges till åtal av arbets- eller uppdragsgivaren eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Även i fråga om bestickning gäller vissa begränsningar i åtals- rätten. Enligt 17 kap. 17 § BrB får åtal för bestickning väckas en- dast om brottet har angetts till åtal av arbets- eller uppdragsgiva- ren till den som utsatts för bestickningen, eller om åtal är påkal- lat från allmän synpunkt. Åtalsbegränsningen gäller endast om bestickning skett i förhållande till någon som

- inte är arbetstagare hos staten eller hos kommun

- inte omfattas av 20 kap. 2 § andra stycket 1–4, 8 eller 9 BrB och

- inte är främmande stats minister eller ledamot av främmande stats lagstiftande församling.

En åtalsbegränsningsregel som ger åklagaren rätt att väcka åtal när det är påkallat ur allmän synpunkt 5 ger denne förhållandevis stora möjligheter att väcka talan. Det innebär i praktiken att alla de fall som kan anses straffvärda utan svårighet kan beivras.

5 Se prop. 1981/82:41 s. 23 och 1984/85:3 s. 22 f. angående vad som avses med uttrycket påkallat ur allmän synpunkt.

64

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Täcker de nuvarande reglerna kraven i konventionen?

De svenska reglerna om muta och bestickning gäller för både den offentliga och den privata sektorn. Bestämmelserna i 17 kap. 7 § och 20 kap. 2 § BrB täcker det handlande som enligt artiklarna 15, 16 och 21 skall vara kriminaliserat som tagande av respektive erbjudande av muta. Den personkrets som enligt artikel 15 skall kunna åläggas ansvar får anses ha full motsvarighet i reglerna om mutbrott och bestickning. Detsamma gäller för artikel 21. Be- träffande frågan om den svenska lagstiftningen täcker konventio- nens begrepp utländsk offentlig tjänsteman kan erinras om att regeringen i prop. 2003/04:70 framhöll att begreppet arbetsta- gare omfattar de flesta sådana (s. 15). Dessutom utvidgades straffansvaret i 17 kap. 7 § och 20 kap. 2 § BrB nyligen, för att uppfylla kraven i Europarådets straffrättsliga konvention. Ut- vidgningen innebär att straffansvar kan åläggas bl.a. utländska ministrar, parlamentariker och ledamöter i utländska regionala och lokala beslutande församlingar och den som utövar utländsk stats myndighet samt en rad andra särskilt angivna funktionärer. Innehållet i artikel 16 motsvarar artiklarna 2, 3 och 6 i Europarå- dets konvention om korruption. De lagändringar som redan har gjorts torde innebära att kraven i artikel 16 också är uppfyllda. Någon lagstiftningsåtgärd krävs därför inte.

4.3.2 Handel med inflytande (artikel 18)

Bedömning: Innehållet i artikel 18 bör inte föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

Enligt artikel 18 skall staterna överväga att kriminalisera vad som brukar benämnas handel med inflytande, om gärningen begås uppsåtligen. Med handel med inflytande avses att någon, direkt eller indirekt, utlovar, erbjuder eller lämnar en offentlig tjänste- man eller någon annan person en otillbörlig förmån i syfte att personen skall missbruka sitt verkliga eller förmodade inflytande för att få till stånd en otillbörlig förmån för anstiftaren eller nå-

65

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

gon annan. Vidare omfattar begreppet att en offentlig tjänsteman eller någon annan person i motsvarande syfte, direkt eller indi- rekt, begär eller tar emot en otillbörlig förmån. Förmånen kan vara avsedd för antingen tjänstemannen själv eller någon annan.

Bestämmelserna om muta och bestickning täcker i väsentliga avseenden även kraven i artikel 18. Vad som kan falla utanför det straffbara området för muta och bestickning är om någon, som saknar behörighet att utföra en viss tjänst, ger sken av att så är fallet och begär eller tar emot en muta eller annan förmån under falska förespeglingar om att kunna åstadkomma ett visst resultat. Ett sådant handlande torde emellertid ofta, beroende på omstän- digheterna, vara straffbart som annat brott, t.ex. bedrägeri.

När man i tidigare sammanhang har övervägt om man i svensk rätt skall införa straffansvar för handel med inflytande har gjorts den bedömningen att den typ av inverkan på beslutsfattande per- soner som enligt svensk uppfattning är straffvärd redan är straff- belagd. Det har det inte ansetts lämpligt att gå vidare och även införa straffansvar för beteenden som kan ligga nära vanlig lob- byverksamhet. Det har också framhållits att en kriminalisering av handel med inflytande kan komma att stå i strid med den grund- läggande rättigheten i en demokrati att kunna yttra sin mening och påverka makthavare och andra. Det sistnämnda skulle göra det svårt att på ett rimligt sätt avgränsa det straffbara området. Av dessa skäl reserverade sig Sverige 6 mot att införa straffansvar enligt en likartad artikel i Europarådets straffrättsliga konvention om korruption (prop. 2003/04:70 s. 32, bet. 2003/04:JuU21 s. 7). Något skäl att nu göra en annan bedömning finns inte.

Artikel 18 ställer inte något bindande krav på lagstiftningsåt- gärder. Någon åtgärd för att utvidga det straffbara området bör mot den ovan angivna bakgrunden inte vidtas.

6 Även Danmark och Finland reserverade sig.

66

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

4.3.3 Förskingring (artiklarna 17 och 22)

Bedömning: Sverige har redan straffbestämmelser som upp- fyller kraven i konventionen.

Staterna skall enligt artikel 17 straffbelägga sådan uppsåtlig för- skingring och annat otillåtet förfogande över egendom, allmänna eller privata tillgångar eller värdepapper eller andra värdesaker som anförtrotts en offentlig tjänsteman på grund av hans eller hennes ställning. Gärningen skall ha begåtts till förmån för tjäns- temannen eller någon annan person eller enhet. Enligt artikel 22 skall staterna på motsvarande sätt överväga att kriminalisera upp- såtlig förskingring av egendom, privata tillgångar eller värdepap- per eller andra värdesaker som har anförtrotts någon i kraft av hans eller hennes ställning i tjänsteutövningen i ekonomisk, fi- nansiell eller kommersiell verksamhet inom den privata sektorn.

Straffansvaret för förskingring och annan trolöshet regleras i 10 kap. BrB. Om någon, som på grund av avtal, allmän eller en- skild tjänst eller dylik ställning fått egendom i besittning för an- nan med skyldighet att utge egendomen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller på annat sätt åsidosätter vad han skall iaktta för att kunna fullgöra sin skyldighet, döms han enligt 1 § för förskingring. Straffet är fängelse i högst två år. Är brottet med hänsyn till det förskingrades värde och övriga omständigheter att anse som ringa, döms han enligt 2 § för un- dandräkt till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är att anse som grovt döms enligt 3 § för grov förskingring till fängelse lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen har missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat falsk handling el- ler vilseledande bokföring eller om gärningen annars varit av sär- skilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Den som i annat fall vidtar åtgärd med egendom, som han har i sin besittning men till vilken ägande- eller säkerhetsrätt till- kommer någon annan, varigenom egendomen frånhänds den

67

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

andre eller denne på annat sätt berövas sin rätt, döms enligt 4 § för olovligt förfogande till böter eller fängelse i högst två år.

Straffansvar för trolöshet mot huvudman träffar enligt 5 § den som på grund av förtroendeställning har fått till uppgift att för någon annan sköta bl.a. ekonomisk angelägenhet eller att över- vaka skötseln av en sådan angelägenhet och som missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen. Straf- fet är böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt är straf- fet fängelse lägst sex månader och högst sex år. Vid bedöm- ningen av om brottet är grovt skall samma omständigheter be- aktas som vid gränsdragningen mellan grov förskingring och för- skingring av normalgraden.

Straffbestämmelsen om trolöshet mot huvudman är subsidiär till de nyss redovisade reglerna.

Försök till förskingring, grov förskingring och trolöshet mot huvudman är straffbart enligt 9 §.

I svensk rätt gör man ingen skillnad mellan förmögenhets- brott begångna i offentlig verksamhet och motsvarande brott begångna inom den privata sektorn. Straffansvaret för försking- ring och trolöshet mot huvudman omfattar således personer både i offentlig och privat tjänst. Straffbestämmelserna i 10 kap. BrB uppfyller de krav som ställs i artiklarna 17 och 22. Det be- hövs därför inte några lagstiftningsåtgärder.

4.3.4 Missbruk av tjänsteställning (artikel 19)

Bedömning: Innehållet i artikel 19 kräver inga lagstiftnings- åtgärder.

Enligt artikel 19 skall staterna överväga att kriminalisera miss- bruk av tjänsteställning som består i att en offentlig tjänsteman i sin tjänsteutövning i strid med lagstiftningen uppsåtligen utför eller underlåter att utföra en gärning, om detta sker i syfte att uppnå en otillbörlig förmån för tjänstemannen själv eller för an- nan.

68

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsut- övning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall, enligt 20 kap. 1 § BrB, dömas för tjäns- tefel. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. För ringa brott döms inte till ansvar. Om brottet har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, döms för grovt tjänstefel till fängelse lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande. Straffansvaret omfattar såväl aktivt handlande som passivitet i strid med tjänstemannens uppgift.

Ledamöter av beslutande statliga och kommunala församlingar kan inte åläggas ansvar för tjänstefel för åtgärder de vidtar i den egenskapen.

Det krävs varken förfång eller förmån för straffansvar. Det in- nebär att även gärningar utan något ekonomiskt motiv är straff- bara. Däremot är det, som framgått ovan, en försvårande omständighet om någon har gjort sig skyldig till tjänstefel i syfte att skaffa sig en otillbörlig förmån.

Straffbestämmelsen omfattar inte gärningar som faller utanför vad som är myndighetsutövning. Begreppet myndighetsutövning är mångfasetterat men kan kort beskrivas som beslut eller fak- tiska åtgärder som grundar sig på samhällets maktbefogenheter. De kommer till stånd och får i förekommande fall rättsverk- ningar för eller emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga reg- ler, inte på grund av avtal eller i övrigt regler av privaträttslig na- tur.

Straffbestämmelsen om tjänstefel är subsidiär till andra straff- bestämmelser (20 kap. 1 § fjärde stycket BrB). Om en tjänste- man agerar på ett visst sätt för att uppnå en otillåten förmån är det därför först om ansvar för mutbrott (eller annat brott) inte kan utkrävas som frågan om ansvar för tjänstefel aktualiseras.

Den svenska lagstiftningen har således en straffbestämmelse som täcker det viktigaste området av det som artikel 19 rör, nämligen olika former av felbeteenden av sådana tjänstemän som

69

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

med stöd av lagstiftning utövar myndighet mot enskilda med- borgare. Det innebär t.ex. att fel begångna av domare och åkla- gare ofta faller under det straffbara området eftersom dessa i stor utsträckning ägnar sig åt myndighetsutövning. Ett annat i detta sammanhang viktigt område är sådan myndighetsutövning som består i utfärdande av licenser, tillstånd, koncessioner och lik- nande beslut avseende näringsverksamhet eller annan verksam- het, liksom även negativa beslut i sådana frågor. Ett annat om- råde som också omfattas av straffbestämmelsen är myndighets- utövning i den offentliga indrivningsverksamheten. Även myn- dighetsutövning som utövas av privaträttsliga subjekt faller un- der straffbestämmelsen.

Det svenska systemet med straffrättsligt ansvar för offentlig- anställda som begår fel i utövningen av tjänsten, är internatio- nellt sett unikt. Regleringen innebär, tillsammans med andra reg- ler, ett starkt skydd mot att offentliganställda tar ovidkommande hänsyn i sin yrkesutövning.

Enligt 22 § LOA skall den som är skäligen misstänkt för att i sin anställning ha begått brott anmälas till åtal, om misstanken avser tjänstefel, mutbrott eller brott mot tystnadsplikt. Det- samma gäller om misstanken avser annat brott som kan antas leda till annan påföljd än böter. Alla typer av brott som inte är bagatellartade skall således anmälas. Anmälningsskyldigheten åvilar arbetsgivaren (se JO 1998/99 s. 37 angående myndighets- chefens ansvar).

I förarbetena till LOA underströks anmälningsskyldighetens förtroendefrämjande funktion. Departementschefen framhöll bl.a. att misstankar om brott skall utredas och eventuella brott beivras. Det får inte förekomma misstanke om att man hos myndigheterna försöker sopa missförhållanden under mattan (prop. 1993/94:65 s. 89).

Det svenska systemet uppfyller väl kraven på att brott som begås i den offentliga förvaltningen skall kunna anmälas och ut- redas. Eftersom det finns ett tillfredsställande straffrättsligt skydd mot att offentliga tjänstemän begår brott eller på annat

70

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

sätt beter sig felaktigt kräver artikel 19 inte några lagstiftningsåt- gärder.

4.3.5 Häleribrott (artiklarna 23 och 24)

Bedömning: Den svenska lagstiftningen uppfyller kraven i artiklarna 23 och 24.

Artikel 23 behandlar tvätt av vinning av brott. Enligt punkt 1 skall staterna, i enlighet med grundprinciperna i sin nationella lagstiftning, kriminalisera bl.a. omsättning och överlåtelse av egendom med vetskap om att den utgör vinning av brott, om det sker för att dölja egendomens ursprung eller för att hjälpa brottslingen. Vidare skall det vara straffbart att dölja eller mas- kera sådan egendoms rätta ursprung, att förflytta den eller ägan- derätten eller annan rätt till den. Med reservation för nationell lagstiftning skall även förvärv, innehav eller användning av sådan egendom, liksom även medverkan, anstiftan eller stämpling till sådana gärningar, straffbeläggas samt försök, medhjälp eller främjande av brott som regleras i artikeln. Reglerna i punkt 1 behöver, beroende på den nationella lagstiftningen, inte tillämpas på den som har begått förbrottet. Enligt punkt 2 skall staterna sträva efter att tillämpa reglerna i punkt 1 på största möjliga om- fattning av förbrott. Åtminstone ett flertal av de brott som straffbeläggs enligt konventionen skall finnas med bland för- brotten. Förbrott som har begåtts utanför konventionsstatens jurisdiktion skall också räknas som förbrott, om brottet i fråga uppfyller kravet på dubbel straffbarhet.

Häleri behandlas i artikel 24. Utan att det påverkar kraven i ar- tikel 23 skall staterna överväga att kriminalisera att någon upp- såtligen döljer eller förvarar egendom som gärningsmannen vet härrör från brott som straffbeläggs enligt konventionen.

71

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Nuvarande bestämmelser

Straffansvaret för häleri regleras i 9 kap. BrB. Det finns två hu- vudtyper av häleri, vanligt häleri, (6 §) och penninghäleri (6 a §). För båda brotten finns en ringa brottsform; häleriförseelse (7 §) respektive penninghäleriförseelse (7 a §).

Enligt 6 § skall den dömas för häleri som

1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befatt- ning med något som är frånhänt annan genom brott (sakhäleri),

2. bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv (vinningshäleri), eller

3. genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar en genom brott tillkommen fordran (fordringshäleri).

Den nu beskriva bestämmelsen utgör huvudformen av häleri. För häleri döms också den som i näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, på ett sätt som är ägnat att försvåra återställande, förvärvar eller tar emot något som skäligen kan antas vara från- hänt annan genom brott (näringshäleri).

Straffet för häleri är fängelse i högst två år. Är brottet grovt är straffet fängelse lägst sex månader och högst sex år.

Är brottet ringa döms för häleriförseelse till böter eller fäng- else i högst sex månader. För häleriförseelse döms vidare den som

1. i annat fall än som avses med bestämmelsen om näringshä- leri på ett sätt som är ägnat att försvåra återställande förvärvar eller tar emot något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott

2. i fall av sak-, vinnings- eller fordringshäleri inte insåg men hade skälig anledning att anta att brott förelåg eller

3. den som på annat sätt än som anges i regeln om sakhäleri medverkat vid det brott varigenom egendomen frånhändes annan och inte insåg men hade skälig anledning att anta att brott för- övades.

Bestämmelsen om penninghäleri är uppbyggd på likartat sätt som bestämmelsen om vanligt häleri. Enligt 6 a § döms den som

72

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

1. otillbörligen främjar möjligheterna för annan att tillgodo- göra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom, eller

2. med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt förvärv för penninghäleri.

Det nu beskrivna brottet utgör huvudformen av penninghä- leri. För penninghäleri döms också den som, i annat fall än som nyss har angetts, otillbörligen medverkar till att bortföra, över- låta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom, om åtgärden är ägnad att dölja att någon annan har berikat sig genom brottslig gärning. Samma straffskala gäller för penninghäleri som för häleri.

Är ett brott som nu har sagts ringa döms för penninghäleri- förseelse till böter eller fängelse i högst sex månader. För pen- ninghäleriförseelse döms också den som vid huvudformen av penninghäleri inte insåg men hade skälig anledning att anta att brott förelåg eller, när det gäller den alternativa formen av pen- ninghäleri, inte insåg men hade skälig anledning att anta att nå- gon annan berikat sig genom brottslig gärning.

Försök, förberedelse och stämpling till grovt häleri och grovt penninghäleri är straffbart (11 §).

I bestämmelserna om häleri och penninghäleri är uttrycket brottsligt förvärv av central betydelse. Med detta avses exempel- vis förvärv genom stöld, bedrägeri eller förskingring men även muta, spelvinst genom dobbleri och inkomster från koppleri. Däremot räknas inte den vinst som uppkommit genom skatte- brott eller tullbrott hit. Den form av penninghäleri som består i att någon hjälper en annan person att dölja att han har berikat sig genom brottslig gärning täcker även brott av sistnämnda slag, liksom alla andra typer av brott som på något sätt ger ekono- miskt utbyte.

73

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Uppfyller straffbestämmelserna kraven i konventionen?

Bestämmelserna om ansvar för penninghäleri och penninghäle- riförseelse tillkom som ett led i anpassningen av den svenska lag- stiftningen till kraven på straffbestämmelser om penningtvätt. Ursprungligen utgjorde de en del av bestämmelserna om häleri respektive häleriförseelse. När lagstiftningen om penningtvätt efter några år skärptes bröts de ut till särskilda straffbestämmel- ser (prop. 1998/99:19). De är således relativt nya. Som tidigare har nämnts har straffbestämmelserna inte ett lika brett tillämp- ningsområde som penningtvättslagen. Reglerna om häleri, pen- ninghäleri, häleriförseelse och penninghäleriförseelse täcker emellertid tillsammans de krav på kriminalisering som ställs i konventionen. Någon lagstiftningsåtgärd behövs därför inte.

Innehållet i artikel 23 motsvarar för övrigt artikel 6 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. I lagstiftningsärendet om ratifikation av den konventionen gjordes en ingående analys av svensk rätt i förhållande till konventions- kraven. Bedömningen var att den nuvarande lagstiftningen upp- fyller kraven på vad som skall vara kriminaliserat (prop. 2002/03:146 s. 33 f.). Något skäl att nu göra en annan bedöm- ning finns inte.

4.3.6 Olagligt berikande (artikel 20)

Bedömning: Innehållet i artikel 20 bör inte föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

Enligt artikel 20 skall staterna, i enlighet med grundlag och prin- ciperna i sin rättsordning, överväga att straffbelägga uppsåtligt olagligt berikande. Med olagligt berikande avses en väsentlig ök- ning av en offentlig tjänstemans tillgångar som han eller hon inte kan förklara i förhållande till sina lagliga inkomster.

Det finns inte någon straffbestämmelse i svensk rätt som mot- svarar innehållet i artikel 20. En regel som i praktiken straffbe- lägger inte ett visst handlande (eller underlåtenhet) utan blotta

74

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

existensen av vissa förmögenhetsförhållanden skulle stå i strid med de grundläggande värderingar som ligger bakom den svens- ka strafflagstiftningen. En straffbestämmelse som utformas på sådant sätt att den misstänkte måste exculpera sig genom att re- dovisa sina inkomster och andra förvärv skulle i praktiken lägga ansvaret på den misstänkte att bevisa sin oskuld. Detta strider mot principen om att bevisbördan i brottmål åvilar åklagaren.

Det finns också anledning att erinra om att man i svensk lag- stiftning hittills har förkastat tanken på att hos brottslingar för- verka medel som kan antas ha viss anknytning till brottslig verk- samhet där denna misstanke i huvudsak bygger på att brottsling- ens förmögenhetsförhållanden inte kan förklaras av lagliga in- komster. Att kriminalisera innehav av sådana medel skulle vara att gå ännu längre. I detta sammanhang måste också beaktas dels att bestämmelsen om penninghäleri, som nyss har redovisats, har ett brett tillämpningsområde, dels innehållet i reglerna om straff för skattebrott. Att lämna oriktiga uppgifter om förmögenhet kan i sig vara straffbart. Nu nämnda straffbestämmelser, i kom- bination med det väl utbyggda systemet för skattekontroll, gör det svårt för någon att i hemlighet bygga upp tillgångar av det slag som artikeln åsyftar. Behovet av att införa en särskild straff- bestämmelse om olagligt berikande torde därför vara litet.

Konventionen ställer inte heller något absolut krav på att sta- terna kriminaliserar sådant handlande som nyss har beskrivits, utan kräver endast att de, i enlighet med grundprinciperna i sin rättsordning, överväger en kriminalisering.

Det finns, mot den ovan angivna bakgrunden, inte något skäl att överväga en så vittomfattande och samtidigt diffus utvidgning av det straffbara området som förutsätts i artikel 20. Någon lag- stiftningsåtgärd bör därför inte vidtas.

4.3.7 Hindrande av rättvisan (artikel 25)

Bedömning: Den svenska lagstiftningen har straffbestämmel- ser som uppfyller konventionens krav.

75

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Enligt artikel 25 skall det vara straffbart att använda fysiskt våld, hot och trakasserier samt att erbjuda, utlova eller lämna en otill- börlig förmån i syfte att framkalla falska vittnesmål eller att på- verka vittnesmål och företeende av bevis i rättsliga förfaranden som rör brott enligt konventionen. Vidare skall det vara straff- bart att bruka fysiskt våld, hot eller trakasserier för att påverka domare och tjänstemän i brottsbekämpande myndigheter. Kon- ventionen hindrar inte att det finns lagstiftning som skyddar andra kategorier av offentliga tjänstemän.

Nuvarande bestämmelser

Svensk rätt har inte någon direkt motsvarighet till de bestämmel- ser som finns i många andra länder om hindrande av rättvisan. I sak finns det dock en rad straffbestämmelser som har samma funktion.

Enligt 17 kap. 10 § BrB döms den som med våld eller hot om våld angriper någon för att denne gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos domstol eller annan myndighet – eller för att hindra någon från en sådan åt- gärd – för övergrepp i rättssak. Straffansvaret omfattar även den som med någon annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning, angriper någon för att denne avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid för- hör hos en myndighet eller för att hindra honom från att avge en sådan utsaga. De utsagor som avses i bestämmelsen omfattar så- väl vittnesmål som partsutsagor. En utsaga som någon avger i annan egenskap än som vittne hos en offentlig myndighet för att åstadkomma utredning skyddas också. Det innebär att alla för- hörspersoner åtnjuter skydd enligt bestämmelsen. Vidare skyd- das andra personer än de nyss nämnda mot våld eller hot om våld när de vid domstol eller annan myndighet för talan för sig själva eller någon annan. Skyddet omfattar bl.a. partsombud och parter som inte är förhörspersoner. Även den som anhängiggör en sak genom anmälan till polis, åklagare, domstol eller annan myndig-

76

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

het skyddas. Straffskyddet omfattar även blivande parter, ombud och anmälare.

Straffet för övergrepp i rättssak är fängelse i högst fyra år, el- ler, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är grovt är straffet fängelse lägst två år och högst åtta år.

I 15 kap. BrB finns bestämmelser om bl.a. straffansvar för den som lämnar falska eller osanna utsagor inför domstol. Enligt 1 § döms den som under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen för mened till fängelse i högst fyra år, eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt är straffet fängelse lägst två och högst åtta år. Den som vid förhör under sanningsförsäkran lämnar osann uppgift eller förti- ger sanningen döms enligt 2 § för osann partsutsaga till fängelse i högst två år, eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Begår någon av oaktsamhet brott enligt 1 eller 2 § döms han enligt 3 § för ovarsam utsaga till böter eller fängelse i högst sex månader.

En förutsättning för straffansvar för mened, osann partsutsaga eller ovarsam utsaga är emellertid att det varit fråga om uppgifter som har eller skulle ha kunnat påverka utgången. Om den felak- tiga utsagan bedöms vara utan betydelse för saken skall inte dö- mas till ansvar (4 §). Detsamma gäller om någon har lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen angående något som han hade haft rätt att vägra yttra sig om.

Det finns motsvarande bestämmelser om straffansvar för orik- tiga utsagor som lämnas inför nordiska domstolar (4 a §) respek- tive internationella domstolar (4 b §).

De nu redovisade bestämmelserna om straffansvar för oriktiga utsagor är inte tillämpliga på uppgifter som lämnas under en för- undersökning, om man bortser från den ovanliga situationen att vittnesförhör hålls inför domstol under en förundersökning (se 23 kap. 13 § RB). Felaktiga uppgifter vid ett sådant förhör kan föranleda ansvar enligt 15 kap. BrB, medan uppgifter som lämnas till polis eller åklagare inte lämnas under straffansvar.

77

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Om någon förvanskar eller undanröjer bevis med uppsåt att en oskyldig skall fällas till ansvar döms han enligt 15 kap. 8 § BrB för bevisförvanskning. Detsamma gäller om någon med sådant uppsåt åberopar falskt bevis. Straffet för normalbrott är fängelse i högst två år och för ringa brott böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt är straffet fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Att förstöra bevisning om brott kan även vara straffbart som skyddande av brottsling (17 kap. 11 § BrB). Straffet för sådant brott är böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt är straffet fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Medan straffbestämmelsen om övergrepp i rättssak skyddar den som bistår brottsbekämpande myndigheter eller domstolar, skyddar bestämmelsen i 17 kap. 1 § BrB bl.a. offentliganställda som utreder brott, för talan i domstol eller dömer i saken. Den som med våld eller hot om våld förgriper sig på någon i hans myndighetsutövning, eller för att tvinga honom till eller hindra honom från en sådan åtgärd, döms för våld eller hot mot tjäns- teman. Detsamma gäller om någon förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet. Straffet är fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex måna- der. Den som på annat sätt än som nyss har sagts, för att tvinga eller hindra någon i hans myndighetsutövning eller för att häm- nas en tjänsteåtgärd, otillbörligen företar en gärning som för den drabbade medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar med sådan gärning, döms enligt 17 kap. 2 § BrB för förgripelse mot tjänsteman. Straffet är böter eller fängelse i högst sex måna- der. Är brottet grovt är straffet fängelse i högst fyra år.

Bedömning

Det finns redan straffbestämmelser som uppfyller kraven i arti- keln. Artikel 25 motsvarar i allt väsentligt artikel 23 i FN:s kon- vention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. Den bedömning som gjordes i lagstiftningsärendet angående Sveriges tillträde till den konventionen var att artikeln inte krävde några

78

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

lagstiftningsåtgärder (prop. 2002/03:146 s. 39 f.). Det finns inget skäl att göra en annan bedömning nu.

4.4 Medverkan, försök och förberedelse till brott

4.4.1 Medverkan (del av artikel 27)

Bedömning: Genom den generella regleringen av medverkan till brott uppfyller Sverige kraven i konventionen. Det behövs därför inte någon lagstiftningsåtgärd.

Enligt artikel 27 punkt 1 skall konventionsstaterna, i enlighet med sin nationella lagstiftning, kriminalisera alla former av med- verkan till brott enligt konventionen.

I 23 kap. 4 § BrB föreskrivs att straffansvar skall ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som har främjat denna med råd eller dåd. Medverkansansvaret omfattar dels samtliga brott i brottsbalken, dels straffbestämmelser i andra la- gar och författningar under förutsättning att fängelse är före- skrivet för brottet.

Den som inte är att anse som gärningsman döms för anstiftan om han har förmått annan att utföra brottet. I övriga fall döms för medhjälp till brottet.

Varje medverkande skall bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Även i de fall där brottet har ett s.k. specialsubjekt, vilket är fallet med bl.a. mutbrott och bestickning, kan ansvar för medverkan aktualiseras.

Den generella regleringen av medhjälp till brott i 23 kap. BrB täcker de krav som ställs i konventionen. Det behövs därför inte någon lagstiftningsåtgärd.

4.4.2 Försök och förberedelse till brott (del av artikel 27)

Bedömning: Räckvidden av straffansvaret för osjälvständiga brottsformer måste bedömas bl.a. med utgångspunkt i ut-

79

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

formningen av straffbestämmelserna. Den nuvarande reg- leringen får anses vara tillräcklig. Några lagstiftningsåtgärder är därför inte påkallade.

Försök till brott

Enligt artikel 27 punkt 2 får staterna, i enlighet med sin natio- nella lagstiftning, straffbelägga försök att begå brott som regleras i konventionen.

Bestämmelsen om straff för försök till brott finns i 23 kap. 1 § BrB. Har någon påbörjat utförandet av ett brott, utan att detta har fullbordats, skall han, i de fall där det finns en särskild be- stämmelse om detta, dömas för försök till brottet. En förutsätt- ning för straffansvar är dock att det har funnits fara för brottets fullbordan eller att sådan fara har varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Om gärningsmannen frivilligt av- brutit gärningen, eller på annat sätt föranlett att brottet inte full- bordades, skall han inte dömas till ansvar (3 §). Straffet för för- sök skall bestämmas högst till vad som gäller för fullbordat brott och får inte sättas under fängelse, om lägsta straff för det full- bordade brottet är fängelse i två år eller däröver.

Regleringen i 23 kap. 1 § BrB är generell i den meningen att den gäller för alla brottstyper. Det får sedan utläsas av varje straffbestämmelse om brottet i fråga är straffbart på försökssta- diet.

De brott som enligt konventionen skall vara kriminaliserade är i viss utsträckning straffbara även på försöksstadiet. Detta gäller grovt häleri, grovt penninghäleri, förskingring, grov försking- ring, trolöshet mot huvudman, bevisförvanskning och våld eller hot mot tjänsteman.

Som tidigare nämnts är varken mutbrott eller bestickning straffbart på försöksstadiet, vilket skall ses mot bakgrund av hur brotten är konstruerade. Sådana förfaranden som normalt be- traktas som försöksbrott, t.ex. att försöka besticka någon genom att erbjuda denne en muta eller försök till mutbrott som består i

80

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

att begära en muta, bestraffas som fullbordat brott. Några sär- skilda försöksbestämmelser behövs därför inte.

Tjänstefel är inte heller straffbart på försöksstadiet, vilket hör samman med att gärningen skall begås vid myndighetsutövning.

Behovet av att straffbelägga brott på försöksstadiet varierar, bl.a. beroende på hur själva straffbestämmelsen är utformad. När det gäller de centrala brotten i konventionen finns det, som tidi- gare framhållits, inget utrymme för ansvar på försöksstadiet. I fråga om övriga brott får de nuvarande reglerna anses ge tillräck- ligt utrymme för att brott som är straffvärda på försöksstadiet också i tillräcklig utsträckning kan bestraffas.

Förberedelse till brott

Enligt artikel 27 punkt 3 får staterna, i enlighet med sin natio- nella lagstiftning, straffbelägga förberedelse till brott som krimi- naliseras i enlighet med konventionen.

Bestämmelsen om förberedelse till brott finns i 23 kap. 2 § BrB. Enligt denna paragraf skall dömas för förberedelse till brott om någon, med uppsåt att utföra eller främja brott,

1. tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för ett brott eller för att täcka kostnader för utförandet av ett brott eller

2. skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar, sammanställer eller tar annan liknande befattning med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott, under förutsättning att straffansvar för förberedelse är föreskri- vet för brottet och att han inte har gjort sig skyldig till fullbordat brott eller försök.

I de fall där det särskilt anges döms för stämpling till brott. Med stämpling förstås att någon i samråd med annan beslutar gärningen eller att någon söker anstifta annan eller åtar sig eller erbjuder sig att utföra gärningen.

I likhet med vad som gäller för försöksbrott skall ansvar för förberedelse inte ådömas den som frivilligt avbryter gärningen eller på annat sätt föranleder att den inte fullbordas (3 §). Straf- fet för förberedelse eller stämpling skall sättas under den högsta

81

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

och får sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott. Om faran för att brottet skulle fullbordas var ringa skall inte dömas till ansvar för förberedelse.

Reglerna om förberedelse till brott ändrades den 1 juli 2001. Straffansvaret utvidgades, samtidigt som regleringen fick en mera generell utformning. Detta innebar att den tidigare kasuis- tiska uppräkningen av föremål som ansågs särskilt ägnade att an- vändas som hjälpmedel vid brott ersattes med en allmän for- mulering, nämligen ”något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid brott”.

Vid utvidgningen av straffansvaret för förberedelse framhöll regeringen att, för att ett hjälpmedel skall anses vara särskilt äg- nat att användas som hjälpmedel vid brott, det bör krävas att det med hänsyn till sin beskaffenhet är av någorlunda central bety- delse för brottet.

Många av de brott som regleras i konventionen är inte straff- bara på förberedelsestadiet. De brott där förberedelse är krimi- naliserad är mened (förberedelse och stämpling), grovt häleri och grovt penninghäleri (förberedelse och stämpling) samt våld och hot mot tjänsteman (enbart förberedelse).

Det varierar från brottstyp till brottstyp om det finns något praktiskt behov av att straffbelägga gärningar på det tidiga sta- dium som förberedelse innebär. I fråga om mutbrott och be- stickning är redan, som tidigare nämnts, erbjudandet om en muta eller annan förmån – eller begäran om en sådan – straffbar. Det innebär att det, i fråga om dessa brott, inte finns något utrymme för straffansvar på förberedelsestadiet. I fråga om övriga brott finns det inget behov av att utvidga straffansvaret, eftersom kon- ventionen inte ställer något formellt krav på att osjälvständiga former av brotten skall vara straffbelagda.

82

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

4.5 Påföljder och preskriptionsregler m.m.

4.5.1 Preskriptionsregler (artikel 29)

Bedömning: De svenska reglerna om preskription uppfyller kraven i konventionen.

För de brott som behandlas i konventionen skall enligt artikel 29 staterna fastställa en lång preskriptionstid inom vilken talan om ansvar skall ha inletts. Vidare skall det finnas en ännu längre pre- skriptionstid när den misstänkte undandragit sig lagföring, eller möjlighet att bryta preskriptionen.

I svensk lagstiftning är preskriptionsreglerna i 35 kap. BrB knutna till straffskalan för brotten (1 §). För de nu aktuella brot- ten är preskriptionstiderna fem år för normalbrott och tio år vid grova brott, om den misstänkte inte har delgetts åtal för brottet. 7 Har den misstänkte delgetts stämningsansökan gäller andra, längre preskriptionstider (6 §). Preskriptionstiden för brott med högst två års fängelse i straffskalan är då femton år. För brott

med högre straffskala är preskriptionstiden trettio år.

Artikeln ställer inte något krav på viss preskriptionstid. Dess- utom framhålls det att åtgärderna i fråga skall vidtas när så är lämpligt. De nuvarande reglerna om preskription får anses upp- fylla kraven i konventionen.

Innehållet i artikel 29 motsvarar för övrigt artikel 11 punkt 5 i FN:s konvention mot gränsöverskridande brottslighet. När Sve- rige tillträdde den konventionen gjordes bedömningen att reg- lerna i 35 kap. BrB uppfyllde konventionens krav (se prop. 2002/03:146 s. 44). Något skäl att nu göra en annan bedömning finns inte.

7 Även häktning verkar preskriptionsavbrytande, men det förutsätter att den häktade inte friges utan att ha fått del av åtalet.

83

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

4.5.2 Regler om förverkande (del av artikel 31)

Bedömning: De nuvarande bestämmelserna om förverkande uppfyller kraven i konventionen. Frågan om man i svensk rätt skall införa regler om s.k. utvidgat förverkande är föremål för beredning. Att slutlig ställning inte har tagits i den frågan hindrar inte att Sverige tillträder konventionen. Artikel 31 kräver således inte några lagstiftningsåtgärder.

Artikel 31 behandlar frågor om förverkande och om straffpro- cessuella åtgärder för att säkra egendom som kan komma att för- verkas. Frågor av sistnämnda slag behandlas i avsnitt 4.7. Ut- gångspunkten för artikel 31 är att eventuella åtgärder skall defi- nieras och genomföras i enlighet med konventionsstatens natio- nella lagstiftning.

Enligt punkt 1 skall staterna i största möjliga utsträckning vid- ta åtgärder för att egendom av följande slag skall kunna för- verkas:

- vinning som härrör från brott som straffbeläggs enligt kon- ventionen eller egendom vars värde motsvarar värdet av sådan vinning och

- egendom, utrustning och andra hjälpmedel som använts vid eller är avsedda att användas vid brott som straffbeläggs enligt konventionen.

I punkterna 4 och 5 föreskrivs att även sådan vinning av brott som har omvandlats eller omsatts till annan egendom eller sam- manblandats med annan egendom skall kunna förverkas. Likaså skall enligt punkt 6 intäkt eller annat utbyte av brott kunna för- verkas.

Allmänna regler om förverkande finns i 36 kap. BrB. Förver- kande kan antingen ha formen av sakförverkande, då viss utpe- kad egendom förklaras förverkad, eller värdeförverkande, vilket innebär en betalningsförpliktelse i form av en förklaring att egendom upp till visst värde förklaras förverkad.

84

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Enligt 1 § skall utbyte av brott 8 förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Som utbyte av brott räknas enligt 1a § även egendom som trätt i ställe för utbyte, avkastning av utbyte samt avkastning av det som trätt i ställe för utbyte.

Vidare kan det som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med brott förverkas, om mottagandet utgör ett brott enligt balken. I stället för det mottagna får dess värde förverkas.

Enligt 2 § får egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt balken förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Egen- dom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott kan också förverkas – även om den inte faktiskt kommit till så- dan användning – om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. Vidare kan egendom som har frambragts genom brott förverkas. I stället för egendomen kan dess värde förver- kas.

Möjligheterna till förverkande har nyligen utvidgats, se prop. 2004/05:135, bet. 2004/05:JuU31. Ändringarna syftar bl.a. till att uppfylla åtaganden inom den Europeiska unionen att utvidga möjligheterna att förverka hjälpmedel och vinning vid brott. Ändringarna innebär dels en utvidgning av de materiella möjlig- heterna att förverka egendom eller värdet av denna, dels att be- stämmelserna om förverkande av utbyte av brott skall tillämpas på alla brott för vilka det är föreskrivet fängelse i mer än ett år, om det inte finns avvikande regler.

Den nuvarande lagstiftningen om förverkande täcker kraven i konventionen.

I det nyss nämnda lagstiftningsärendet diskuterades om en muta, som inte har överlämnats från den som har gjort sig skyl- dig till bestickningen, kan förverkas (prop. 2004/05:135 s. 155). Regeringen fann inte något behov av att införa en möjlighet till

8 Uttrycket vinning av brott, som tidigare användes i vissa förverkandebestämmelser, har ersatts med uttrycket utbyte av brott (prop. 2004/05:135 s. 84 f.).

85

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

förverkande i sådana fall. Den nu aktuella konventionen kräver inte något förnyat ställningstagande på den punkten.

Enligt punkt 8 kan staterna överväga att kräva att en brottsling styrker att sådan egendom som misstänks vara vinning av brott eller annan egendom som kan förklaras förverkad har förvärvats på lagligt sätt. Detta gäller dock endast om ett sådant krav är för- enligt med principerna i den nationella lagstiftningen.

Den nu aktuella frågan har nära samband med frågan om vad som brukar kallas utvidgat förverkande. Med det avses möjlig- heten att i vissa fall av allvarliga brott, som genererar vinning, förverka egendom (eller värdet av den) även om sambandet mel- lan vinningen och brottet inte står helt klart.

Förverkandeutredningen lade i betänkandet Effektivare för- verkandelagstiftning (SOU 1999:147) fram ett förslag med den inriktningen. Betänkandet har remissbehandlats, men regeringen har ännu inte tagit slutlig ställning till förslaget i denna del (prop. 2004/05:135 s. 70).

I rambeslutet om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, vilket har godkänts av riksdagen (prop. 2003/04:166, bet. 2004/05:JuU5), finns i artikel 3 en be- stämmelse om utvidgat förverkande. Den syftar till att medlems- staterna skall utvidga möjligheterna att förverka egendom som tillhör en person som har dömts för mycket allvarliga brott, utan att det behöver visas att egendomen i fråga härrör från ett visst konkret brott. Egendomen skall dock härröra från den dömda personens brottsliga verksamhet. I propositionen presenterades inte några förslag till lagändringar. Regeringen avser att senare återkomma med förslag härom.

Frågan om det skall införas regler som medger utvidgat för- verkande och hur dessa i så fall skall utformas är således föremål för fortsatt beredning inom regeringskansliet. Den omständig- heten att det inte finns något slutligt ställningstagande i frågan hindrar emellertid inte att Sverige tillträder konventionen, ef- tersom den inte innehåller något absolut krav på regler om ut- vidgat förverkande.

86

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

I punkt 9 föreskrivs att bestämmelserna i artikeln inte får tol- kas så att de inkräktar på de rättigheter som tillkommer godtro- ende tredje man. I 36 kap. 5 § BrB anges hos vilka personer egen- dom får förverkas. Till dessa hör

- gärningsmannen och annan som medverkat till brottet

- den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var

- den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som anges i 36 kap. 4 § BrB

under förutsättning att egendomen tillhörde dem vid tidpunkten för brottet. Ifråga om förverkande av utbyte av brott gäller sär- skilda regler.

Dessutom kan förverkande riktas mot den som efter brottet förvärvat egendomen genom vissa familjerättsliga förvärv eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egen- domens samband med brottet. Särskild rätt till egendom som förklarats förverkad består, om inte även den särskilda rätten förklaras förverkad.

De nu redovisade reglerna ger tillräckligt skydd för godtro- ende tredje mans rätt. Det finns därför inte något behov av lag- ändring. En motsvarande bestämmelse finns för övrigt i artikel 12 punkt 8 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organise- rad brottslighet. Den ansågs inte kräva någon lagstiftningsåtgärd (prop. 2002/03:146 s. 47). Det finns inte något skäl att nu göra en annan bedömning.

4.5.3 Lagföring, rättegång och påföljder m.m. (artiklarna 30 och 41)

Bedömning: Innehållet i artiklarna 30 och 41, som behandlar olika frågor som berör lagföring, verkställighet av påföljd och andra verkningar av lagföring, bör inte föranleda någon lag- stiftningsåtgärd.

87

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Lagföring och verkställighet av påföljd m.m.

I artikel 30 punkt 1 slås det fast att brott som straffbeläggs enligt konventionen skall ha påföljder som är anpassade till brottens svårhet. Enligt punkt 8 skall detta inte inverka på rätten att utöva disciplinär bestraffning. Som tidigare framhållits uppfyller de svenska straffbestämmelserna kravet på tillräckliga påföljder.

Enligt punkt 2 skall staterna, i enlighet med sina konstitutio- nella principer och sin rättsordning, åstadkomma en lämplig ba- lans mellan regler om immunitet och privilegier och möjligheten att utreda, lagföra och bestraffa brott enligt konventionen. Svensk rätt innehåller få bestämmelser om immunitet och privi- legier för svenska offentliga tjänstemän eller andra funktionärer. Dessa inskränker sig i huvudsak till regleringen i RF och riks- dagsordningen (se bl.a. 4 kap. 8 och 9 §§ RF). Bestämmelserna i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall tar främst sikte på dels personer som åtnjuter straffrättslig eller straffprocessuell immunitet genom Wienkonventionerna, dels anställda och uppdragstagare i vissa internationella organ. Det är således i allt väsentligt fråga om immunitet och privilegier som följer av Sveriges internationella åtaganden. Regleringen står i god överensstämmelse med intentionerna bakom konventionen. Någon lagstiftningsåtgärd är därför inte påkallad.

Punkt 3 behandlar diskretionär prövningsrätt vid lagföring. Den saknar intresse för svenskt vidkommande eftersom det i svensk rätt råder absolut åtalsplikt (20 kap. 6 § RB).

Enligt punkt 4 skall staterna söka säkerställa att misstänkta och tilltalade som är på fri fot infinner sig i rätten. Enligt 46 kap. 15 § RB kan rätten använda olika påtryckningsmedel för att för- må den som är tilltalad att infinna sig till huvudförhandling. De medel som anvisas är att kalla den misstänkte vid vite, att besluta att vederbörande skall hämtas till förhandlingen och, om detta inte är tillräckligt, att pröva om vederbörande kan häktas. Enligt 24 kap. 1 § RB kan den som är på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket fängelse i ett år eller mer är föreskrivet, häktas bl.a. om det föreligger flyktfara, dvs. risk för att vederbörande avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Av

88

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

de brott som regleras i konventionen har de flesta tillräcklig straffskala för beslut om häktning. Vidare kan den som saknar hemvist i Sverige enligt 24 kap. 2 § 2 RB häktas oberoende av brottets straffskala, om det finns risk att han undandrar sig lag- föring eller straff genom att lämna landet. Möjligheterna att an- vända straffprocessuella tvångsmedel för att säkra den tilltalades närvaro vid rättegången får anses utgöra en tillräcklig garanti för att lagföringen kan genomföras. Någon lagstiftningsåtgärd är därför inte påkallad.

Punkt 5 behandlar frigivning. Där åläggs staterna att beakta den allvarliga karaktären hos brott enligt konventionen vid be- slut om förtida eller villkorlig frigivning från straff.

Utöver den i 11 kap. 13 § RF reglerade möjligheten för reger- ingen att i ett enskilt fall genom nåd efterge eller mildra en brottspåföljd finns det inte några regler om förtida frigivning. Vid handläggningen av nådeärenden är karaktären av det brott som påföljden avser en viktig utgångspunkt.

Reglerna om villkorlig frigivning finns i 26 kap. 6 och 7 §§ BrB. Den som avtjänar ett fängelsestraff skall enligt huvudregeln friges när två tredjedelar av strafftiden, dock minst en månad, har avtjänats. Om den dömde själv begär det, får den villkorliga fri- givningen skjutas upp. Vid vissa typer av fängelsestraff, som sak- nar intresse i detta sammanhang, 9 får någon villkorlig frigivning inte ske. Om den dömde i väsentlig grad bryter mot vad som gäller för verkställigheten i anstalt får tidpunkten för frigivning enligt 26 kap. 7 § BrB skjutas fram. Beslut härom fattas normalt av Kriminalvårdsstyrelsen. Frigivningen får senareläggas med högst femton dagar varje gång. Bestämmelserna om villkorlig frigivning utgår från den faktiska verkställigheten och tar således ingen hänsyn till vilken typ av brott straffet avser. Indirekt upp- står emellertid en sådan effekt då straffet normalt sett är längre ju allvarligare brottet är.

9 Fängelse som utgör förvandlingsstraff för böter och sådant fängelsestraff som ådöms tillsammans med skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 § BrB.

89

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Eftersom det svenska systemet för villkorlig frigivning inte ger utrymme för någon diskretionär prövning finns det inte an- ledning att vidta någon lagstiftningsåtgärd.

I punkt 9 slås fast att rubriceringen av de brott som straffbe- läggs enligt konventionen och principerna för vad som är straff- bart bestäms i nationell lagstiftning.

Enligt punkt 10 skall staterna sträva efter att främja återan- passningen av personer som döms för brott enligt konventionen. En sådan inställning står i god överensstämmelse med de grund- läggande principerna för hur svensk kriminalvård skall bedrivas, se t.ex. 4 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Den nu aktuella artikeln överensstämmer, med undantag för punkt 6 (som behandlas i det följande), i stora delar med inne- hållet i artikel 11 i FN:s konvention mot gränsöverskridande or- ganiserad brottslighet. I lagstiftningsärendet angående tillträde till den konventionen ansågs bestämmelserna om lagföring, rät- tegång och påföljder inte kräva några lagstiftningsåtgärder (prop. 2002/03:146 s. 43 f.). Det finns inget skäl att göra en annan be- dömning nu.

Beaktande av utländska domar

I artikel 41 föreskrivs att konventionsstaterna får vidta lagstift- ningsåtgärder och andra åtgärder för att möjliggöra att eventuella tidigare fällande domar i andra konventionsstater skall kunna beaktas i brottmålsförfaranden som rör brott enligt konventio- nen. Den innehåller således inga bindande åtaganden.

Vid straffmätningen har en domstol viss möjlighet att ta hän- syn till den tilltalades tidigare brottslighet. I första hand skall detta ske genom påföljdsvalet eller, i förekommande fall, genom beslut om förverkande av villkorlig frigivning. Om dessa möjlig- heter inte står till buds eller är uttömda kan, enligt 29 kap. 4 § BrB, domstolen i skälig utsträckning ta hänsyn till att den tillta- lade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Härvid skall särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten har haft, vilken tid som har förflutit mellan brotten samt om den nya och

90

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

tidigare brottsligheten är likartade eller om brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.

Den nu redovisade bestämmelsen har tillkommit för att göra det möjligt för domstolarna att i tillräcklig utsträckning ta hän- syn till domar som har meddelats här i landet. Det finns emeller- tid inte något i ordalydelsen som hindrar att även utländska do- mar beaktas, om detta i det enskilda fallet skulle visa sig vara re- levant.

Det kan tilläggas att det förbättrade rättsliga samarbetet mel- lan framför allt medlemsstaterna inom den Europeiska unionen innebär att kan man förvänta sig att uppgifter om domar och ut- drag av brottsregister från andra länder på sikt kommer att bli tillgängliga i allt större utsträckning. Inom unionen diskuteras nu ett av kommissionen framlagt förslag till rambeslut om be- aktande av fällande domar avkunnade i en av Europeiska unio- nens medlemsstater vid ett brottsmålsförfarande i en annan med- lemsstat. Några förhandlingar om rambeslutet har ännu inte på- börjats.

Artikel 41 innebär, som nyss nämnts, inte några bindande åta- ganden. Artikel 22 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet har ett likartat innehåll. Den artikeln har inte ansetts kräva någon lagändring (prop. 2002/03:146 s. 57). Det finns inte något skäl att göra en annan bedömning nu.

Mot bakgrund av det utvecklingsarbete som pågår ter det sig inte lämpligt att i detta sammanhang överväga några lagstift- ningsåtgärder.

Frågor med arbetsrättslig anknytning

I artikel 30 punkt 6 regleras en helt annan fråga, nämligen möj- ligheten att ingripa med arbetsrättsliga åtgärder i samband med lagföring av offentliga tjänstemän. I den utsträckning det är för- enligt med grundprinciperna i dess rättsordning skall varje stat överväga att införa förfaranden genom vilka en offentlig tjänste- man, som är anklagad för ett brott enligt konventionen, får av- skedas, suspenderas eller omplaceras.

91

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

När det gäller den nu aktuella frågan måste man skilja mellan å ena sidan den som är anställd och å andra sidan den som har valts till ett uppdrag.

För den som har valts till ett uppdrag hos staten eller en kommun, med vilket följer myndighetsutövning, finns regler i 20 kap. 4 § BrB om skiljande från uppdraget. Den som har ett så- dant uppdrag får genom beslut av domstol skiljas från uppdraget, om han har begått brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller däröver och han genom brottet har visat sig uppenbart olämplig att inneha uppdraget. Bestämmelsen är tillämplig på exempelvis riksdagsmän och valda ledamöter i kommunala eller landstingskommunala församlingar. Beslut om skiljande från uppdraget meddelas i det brottmål i vilket ansvarsfrågan prövas.

Den nu aktuella bestämmelsen är tillämplig på nämndemän, även om detta inte framgår särskilt tydligt (för en närmare be- skrivning av förarbetsuttalanden m.m., se SOU 2002:61 s. 167). Nämndemannakommittén har i nyssnämnda betänkande föresla- git att det i RB införs dels en regel om vilka lämplighetskrav som ställs på en nämndeman, dels en regel som ger den domstol där nämndemannen tjänstgör möjlighet att entlediga en nämndeman som dömts för brott till annan påföljd än böter. Betänkandet har remissbehandlats. Förslagen bereds för närvarande i Justitiede- partementet.

Beträffande anställda i offentlig tjänst finns det, som tidigare nämnts, regler om skiljande från anställningen dels i LAS, dels i fullmaktslagen.

Den som är anställd med fullmakt får enligt 7 § fullmaktslagen avskedas, varvid reglerna i LAS skall tillämpas. I fråga om ordina- rie domare skall reglerna i 11 kap. 5 § RF om vad som får läggas till grund för avskedande tillämpas. Den som är anställd med fullmakt kan också under vissa, i lagen angivna, omständigheter stängas av från sin anställning, bl.a. om åtgärd vidtas för att åtal skall väckas för en gärning som kan leda till avskedande (10 §). Däremot kan en fullmaktshavare inte sägas upp på grund av per- sonliga skäl.

92

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Numera är bara några få kategorier som anställs med fullmakt. Den enskilt största gruppen är ordinarie domare (3 § fullmakts- lagen). I övrigt bestämmer regeringen vilka som skall anställas med fullmakt. Tidigare var betydligt fler inom den statliga för- valtningen anställda med fullmakt. 10 I takt med att dessa byter anställning, går i pension eller lämnar yrkeslivet av andra skäl upphör fullmakterna.

För andra kategorier i offentlig tjänst tillämpas reglerna i LAS om uppsägning och avskedande. Enligt 18 § LAS får en arbets- tagare avskedas om han grovt åsidosatt sina åligganden mot ar- betsgivaren. Brott av allvarligare slag är normalt grund för av- skedande. Vid brott som riktar sig direkt mot arbetsgivaren eller dennes verksamhet kan avskedande som regel ske även vid mind- re allvarliga brott. Man ser allvarligt också på brott på ar- betsplatsen mot arbetskamrater.

Numera finns det inte någon generell möjlighet att avstänga offentliganställda som misstänks för brott från tjänstgöringen, utöver vad som i allmänhet gäller enligt LAS i samband med att åtgärder vidtas för att avskeda en arbetstagare. En närmare redo- görelse för tidigare och nuvarande lagstiftning samt dess förar- beten finns i JO 2002/03 s. 182.

I sina remissyttranden angående en översyn av Statens an- svarsnämnd aktualiserade såväl JO som ansvarsnämnden frågan av avstängning av offentliganställda som omfattas av LOA men inte av fullmaktslagen. Bakgrunden till detta var att JO i nyss- nämnda ärende på eget initiativ hade tagit upp frågan om grun- den för ett beslut av Statens ansvarsnämnd att avstänga en kam- maråklagare från arbetet. Såväl ansvarsnämnden som JO konsta- terade att lagstiftarens intentioner synes ha varit att det liksom tidigare skall finnas möjlighet att avstänga arbetstagare från tjänstgöring utan samband med att åtgärd vidtas för uppsägning eller avskedande, men att det saknas uttryckligt lagstöd för av- stängning i dessa fall. Eftersom JO delade ansvarsnämndens upp- fattning att det finns ett klart behov av att i vissa fall kunna av-

10 Detta gällde t.ex. många befattningshavare inom Försvarsmakten och inom vissa delar av utbildningsväsendet.

93

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

stänga en offentliganställd som inte omfattas av fullmaktslagen, överlämnade han beslutet till regeringen (JO 2002/03 s. 82).

I prop. 2002/03:47 om Statens ansvarsnämnds funktioner och kompetensområde m.m. konstaterade regeringen att frågan om avstängning inte hade behandlats i den remitterade promemorian och att den krävde ytterligare överväganden innan regeringen kunde ta ställning i saken (s. 10). Frågan är alltjämt föremål för beredning inom regeringskansliet.

I fråga om några särskilda yrkesgrupper finns det dock möj- lighet att skilja arbetstagaren från arbetsuppgifterna med stöd av 31 § LOA respektive 9 § fullmaktslagen, om det är nödvändigt med hänsyn till landets bästa. Arbetstagaren mister inte sin an- ställning genom ett sådant beslut, men han får inte behålla sina arbetsuppgifter. Bestämmelsen gäller enbart för arbetstagare inom polisväsendet, utrikesförvaltningen, Försvarsmakten och vissa i lagen uppräknade organ med nära anknytning till För- svarsmakten. Möjligheten att besluta om skiljande från arbets- uppgifterna är inte knuten till misstanke om brott men torde kunna tillämpas i ett sådant fall.

LOA innehåller, som redovisats i avsnitt 4.2.1, regler om di- sciplinansvar som är tillämpliga på arbetstagare oavsett deras an- ställningsform. Disciplinansvaret utövas av arbetsgivaren. I fråga om vissa offentliganställda utövas disciplinansvaret av Statens ansvarsnämnd (34 § LOA). Detta gäller bl.a. domare och åkla- gare.

De möjligheter som finns att med stöd av arbetsrättsliga reg- ler kunna ingripa mot den som utövar offentlig makt får anses uppfylla åtagandena i konventionen. Någon lagstiftningsåtgärd är därför inte nödvändig.

Enligt punkt 7 skall staterna, när det är motiverat med hänsyn till brottets svårhet och är förenligt med grundprinciperna i dess rättsordning, överväga att införa möjlighet att genom domstols- beslut förklara personer, som har dömts för brott enligt kon- ventionen, obehöriga att för viss tid inneha offentlig tjänst eller tjänst i ett företag som helt eller delvis ägs av staten.

94

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Enligt svensk rätt finns det inte någon möjlighet att hindra en person att söka anställning i offentlig tjänst, i statliga företag el- ler i företag som helt eller delvis ägs av staten. Det finns visser- ligen bestämmelser om näringsförbud men dessa har ett annat tillämpningsområde.

Frågan om en person är lämpad att inneha viss tjänst avgörs vid anställningsförfarandet. Har en person dömts för brott som kan ha betydelse för tjänsteutövningen ligger det i sakens natur att detta vägs in i bedömningen av den sökandes lämplighet för anställningen. Det är emellertid inte självklart att uppgifter om brottsbelastning kommer till den presumtive arbetsgivarens kän- nedom. Enligt 6 § lagen (1998:620) om belastningsregister kan regeringen föreskriva att myndighet för visst slag av ärenden har rätt att få uppgifter ur registret, antingen i form av utdrag eller genom direktåtkomst. Endast i fråga om ett fåtal befattningar i offentlig tjänst ställs det krav på att den som söker anställning är skyldig att visa att han är ostraffad. 11 Offentliga arbetsgivare har i vissa fall rätt att, efter samtycke av den enskilde, begära utdrag ur polisens register.

Den svenska arbetsrätten bygger i stor utsträckning på princi- pen om avtalsfrihet, vilket även gäller den offentliga sektorn. Mot den bakgrunden skulle det, som tidigare framhållits, vara främmande för svensk lagstiftning att införa generella regler som ger domstolar rätt att ingripa i denna frihet. Det skulle därför inte vara förenligt med grundprinciperna i den svenska lagstift- ningen att, utöver vad som redan följer av reglerna i LAS, LOA och fullmaktslagen, lägga fast regler för enskildas anställnings- förhållanden. Innehållet i punkt 7 bör därför inte föranleda några lagstiftningsåtgärder.

11 Se lagen (2000:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnsomsorg.

95

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

4.5.4 Juridiska personers ansvar (artikel 26)

Bedömning: Svensk rätt uppfyller konventionens krav i fråga om ansvar för juridiska personer. Det behövs därför inte nå- gon lagstiftningsåtgärd.

Artikel 26 ålägger staterna att, i enlighet med grundprinciperna i sin rättsordning, vidta åtgärder för att juridiska personer skall kunna ställas till ansvar för medverkan i gärningar som straffbe- läggs enligt konventionen. Sådant ansvar kan vara straffrättsligt, civilrättsligt eller administrativt. Ansvaret för juridiska personer skall inte inverka på det straffrättsliga ansvaret för de fysiska personer som har begått brotten. Det skall finnas effektiva, pro- portionerliga och avskräckande påföljder för juridiska personer, innefattande ekonomiska påföljder.

Enligt svensk rätt kan juridiska personer inte dömas till straffansvar. Däremot kan de åläggas ekonomiska sanktioner av olika slag.

För brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet kan näringsidkaren på yrkande av åklagaren åläggas företagsbot. Reglerna om företagsbot finns i 36 kap. BrB. Förutsättningarna för att ålägga någon företagsbot är dels att brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars varit av allvarligt slag, dels att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kun- nat krävas för att förebygga brottsligheten (7 §). Om brottslig- heten har varit riktad mot näringsidkaren själv, eller om det an- nars skulle vara uppenbart oskäligt, skall företagsbot inte åläggas.

En företagsbot skall vara lägst 10 000 och högst tre miljoner kronor (8 §). När storleken av boten bestäms skall särskild hän- syn tas till brottslighetens art, omfattning och förhållande till näringsverksamheten (9 §). Företagsbot kan i vissa fall efterges eller sättas lägre än vad som följer av huvudregeln (10 §).

Vidare finns det en särskild möjlighet att enligt 36 kap. 4 § BrB förverka ekonomiska fördelar som uppkommit för närings- idkare vid brott i näringsverksamhet, även om de grundläggande förutsättningarna för förverkande inte är uppfyllda. Detta gäller

96

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

dock inte om förverkande skulle vara oskäligt. Vid denna be- dömning skall bl.a. beaktas om det finns anledning att anta att någon annan betalningsskyldighet, som svarar mot de ekono- miska fördelarna av brottet, kommer att åläggas näringsidkaren eller annars fullgöras av denne.

Företagsbotsutredningen avlämnade år 1997 ett betänkande, Straffansvar för juridiska personer (SOU 1997:127), i vilket ut- redningen föreslog att reglerna om företagsbot skulle ersättas med ett helt nytt system med straffansvar för juridiska personer. Under remissbehandlingen av betänkandet riktades kritik mot att utredningen inte hade närmare övervägt om det i stället var möjligt att effektivisera det nuvarande systemet. För att få un- derlag att bedöma den frågan utarbetades en promemoria med förslag till sådana ändringar (Ds 2001:69; Företagsbot). Även promemorian har remissbehandlats. Regeringen har ännu inte tagit ställning till förslagen.

Artikel 26 i konventionen motsvarar artikel 10 i FN:s kon- vention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. I pro- positionen om tillträde till den konventionen framhölls det att artikeln har en generell utformning, att den får genomföras i en- lighet med grundsatserna i nationell lagstiftning samt att detta ger konventionsstaterna stor frihet att tolka bestämmelsen när den skall genomföras. Regeringen ansåg att reglerna om före- tagsbot väl täckte de åtaganden som artikel 10 innehöll, varför någon lagstiftningsåtgärd inte ansågs nödvändig (prop. 2002/03:146 s. 42 f.). Riksdagen ställde sig bakom den bedöm- ningen. Innehållet i artikel 26 är nära nog identiskt med det i ar- tikel 10 i konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. Något skäl att nu göra en annan bedömning av lag- stiftningsbehovet finns inte.

Det kan tillfogas att när frågan om ansvar för juridiska perso- ner har aktualiserats i tidigare lagstiftningsärenden (se t.ex. prop. 2003/04:70 s. 22) har regeringen och riksdagen också gjort den bedömningen att reglerna om företagsbot uppfyller krav av det slag som ställs i den nu aktuella artikeln.

97

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

4.5.5 Domsrätt (artikel 42)

Bedömning: Den svenska lagstiftningen uppfyller kraven i konventionen när det gäller domsrätt.

Enligt artikel 42 punkt 1 skall konventionsstaterna vidta åtgärder för att kunna utöva domsrätt över brott enligt konventionen dels när brottet har förövats inom statens territorium, dels när brot- tet har förövats ombord på ett fartyg som för statens flagg eller ombord på ett luftfartyg som var registrerat i staten när brottet begicks.

I punkt 2 anges i vilken utsträckning staterna får vidta åtgärder för att även kunna utöva domsrätt över andra brott enligt kon- ventionen. Detta kan ske

- när brottet har förövats mot en medborgare i konventionssta- ten

- när brottet har förövats av en medborgare i konventionsstaten eller en statslös person med hemvist där

- vid medhjälp, anstiftan, stämpling och försök till vissa former av tvätt av vinning av brott, som har förövats utanför konven- tionsstatens terrorotium i avsikt att begå brott där, eller

- när brottet är riktat mot konventionsstaten.

I punkterna 3 och 4 föreskrivs vidare att staterna skall kunna utöva domsrätt över brott begångna av en misstänkt person som befinner sig inom dess territorium, för det fall att staten inte ut- lämnar personen i fråga på grund av att denne är medborgare i staten.

Om flera stater genomför utredning eller lagföring eller vidtar rättsliga åtgärder med anledning av samma gärning skall de enligt punkt 5 samråda för att, om så är lämpligt, kunna samordna sina åtgärder.

Konventionen utesluter inte att staterna har mera långtgående jurisdiktionsregler.

De svenska reglerna om domsrätt är vidsträckta, vilket innebär att det generellt sett finns goda möjligheter för svenska myndig- heter att ingripa även mot brott som har begåtts utomlands. Reglerna om tillämpligheten av svensk lag finns i 2 kap. BrB. En-

98

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

ligt 1 § omfattar den svenska domsrätten alla brott som har be- gåtts på svenskt territorium, samt brott som det finns skäl att anta har begåtts inom riket. Brott ombord på ett svenskt fartyg eller luftfartyg omfattas enligt 3 § första stycket 1 av svensk domsrätt utan några inskränkningar.

Den svenska domsrätten omfattar vidare brott som svenska medborgare och utlänningar med hemvist i Sverige har begått utomlands (2 § första stycket 1). I dessa fall krävs det dubbel straffbarhet. Undantag har gjorts för brott som har begåtts inom område som inte tillhör någon stat, om det för brottet enligt svensk lag inte kan följa svårare straff än böter. Svensk domsrätt tillämpas också, under de förutsättningar som nyss har angetts, på bl.a. utlänning utan hemvist i Sverige som efter brottet har blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här samt på med- borgare i annat nordiskt land som vistas i Sverige (2 § första stycket 2).

Brott som inte har begåtts på någon stats territorium omfattas även i andra fall än som nyss har sagts av svensk domsrätt enligt 3 § första stycket 5, men endast om brottet har förövats mot en svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrätt- ning eller mot utlänning med hemvist i Sverige.

I 4 § föreskrivs att ett brott anses vara begånget där den brottsliga handlingen företogs, liksom även där brottet fullbor- dades eller vid försök där det tilltänkta brottet skulle ha fullbor- dats.

Reglerna om svensk domsrätt har nyligen setts över av Inter- nationella straffrättsutredningen (Internationella brott och svensk jurisdiktion; SOU 2002:98). Utredningen har lagt fram förslag till helt ny lydelse av 2 kap. BrB, eftersom de nuvarande reglerna anses svåröverskådliga. Betänkandet har remissbehand- lats och bereds för närvarande i Justitiedepartementet. Förslagen innebär i sak inga förändringar som har betydelse för detta ären- de.

De befintliga reglerna om domsrätt uppfyller de bindande kra- ven i punkt 1 i artikeln. Regelsystemet står också i god överens-

99

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

stämmelse med de övriga punkterna. Det finns därför inte något behov av lagstiftningsåtgärder.

Artikel 15 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organi- serad brottslighet innehåller krav av samma slag som den nu ak- tuella artikeln. I lagstiftningsärendet angående tillträde till den konventionen gjordes samma bedömning angående svensk domsrätt som redovisas här (prop. 2002/03:146 s. 51).

4.6 Andra frågor med anknytning till brottsbekämpningen

4.6.1 Skydd av vittnen m.fl. (artiklarna 32 och 33)

Bedömning: Den nuvarande lagstiftningen uppfyller kraven i konventionen. Frågan om Sverige skall ha ett särskilt program för vittnesskydd övervägs i regeringskansliet. Att slutlig ställ- ning inte har tagits i denna fråga hindrar inte att Sverige rati- ficerar konventionen. Innehållet i artiklarna 32 och 33 bör därför inte föranleda någon åtgärd.

Skydd av vittnen och målsägande

Enligt punkt 1 i artikel 32 skall staterna, i enlighet med sin natio- nella rättsordning, ge vittnen och sakkunniga som avger vittnes- mål om brott enligt konventionen ett effektivt skydd mot re- pressalier och hot. Motsvarande skydd skall beredas deras anhö- riga. Med vittnen likställs enligt punkt 4 brottsoffer som är vitt- nen. I punkt 2 anges olika åtgärder som kan vidtas, exempelvis förfaranden för fysiskt skydd av vittnen och skydd för deras identitet och vistelseort. Vidare nämns regler som medger att vittnesmål kan lämnas med hjälp av modern kommunikations- teknologi. Det understryks att åtgärder av nu aktuellt slag inte får inkräkta på den misstänktes rätt till försvar. Enligt punkt 3 bör staterna även överväga att sluta avtal eller överenskommelser

100

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

med andra stater om vittnesskydd. Enligt punkt 5 skall brottsoff- ren ha möjlighet att framföra sina synpunkter och farhågor.

En grundläggande förutsättning för att lagföringen av brotts- lingar skall fungera effektivt är att målsägande och vittnen kän- ner sig väl behandlade och att de kan avge sina utsagor under be- tryggande former. Utan medverkan från bevispersoner försvåras bekämpningen av framför allt grov och organiserad brottslighet avsevärt. Förekomsten av våld och hot mot bevispersoner kan leda till att dessa väljer att inte samarbeta med de brottsbe- kämpande myndigheterna eller samarbetar i minsta möjliga ut- sträckning. Det är därför viktigt att kunna erbjuda rimligt skydd för bevispersoner. I de flesta fall räcker det med begränsade åt- gärder, men i undantagsfall kan bevispersonerna behöva långsik- tig hjälp för att undkomma mycket allvarliga hot.

Under de senaste tio åren har åtskilliga åtgärder vidtagits för att förbättra förhållandena för bevispersoner. Som exempel kan nämnas att man numera iakttar betydligt större försiktighet med att sprida uppgifter om målsägandes och vittnens bostadsadres- ser och i stället anger adressen till en polismyndighet, åklagar- kammare eller ett juridiskt ombud, genom vilken vederbörande kan kontaktas. Även identiteten kan behöva skyddas i vissa fall. Det finns olika metoder för att skydda bevispersoners identitet och vistelseort. Detta kan ske genom s.k. spärrmarkering, vilket innebär att uppgifter om personen inte lämnas ut utan särskild prövning, och kvarskrivning enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481). Lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter kan användas om en person riskerar att utsättas för allvarlig brotts- lighet som riktar sig mot dennes liv, hälsa eller frihet och till följd av detta behöver byta identitet. För en närmare beskrivning av de nu nämnda möjligheterna att skydda bevispersoners per- sonuppgifter, se SOU 2004:1 s. 87 f. Polisen bedriver också ett aktivt arbete med att skydda hotade personer genom att utrusta dem med s.k. trygghetspaket. I undantagsfall kan hotade perso- ner få personskydd.

Ett annat sätt att skydda bevispersoner är att se till att de får lämna sina utsagor under bästa möjliga förutsättningar. Genom

101

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

lagen (1999:613) om försöksverksamhet med videokonferens har skapats en möjlighet för domstolar att genomföra förhandling i brottmål utan att en målsägande eller ett vittne, eller någon an- nan person som skall höras angående bevisning, måste inställa sig personligen vid rättegången. Enligt 2 § får en part delta i för- handling genom videokonferens. Likaså finns det enligt 5 § möj- lighet att ta upp bevisning genom videokonferens. I båda fallen krävs dock att förfarandet är lämpligt med hänsyn till ändamålet med partens inställelse och övriga omständigheter respektive med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter. La- gen är ett exempel på hur man med hjälp av modern teknik kan låta personer som är hotade avlägga vittnesmål eller andra utsa- gor på sådant sätt att deras vistelseort inte röjs. Det finns förslag om att försöksverksamheten med videokonferens skall resultera i permanent lagstiftning.

Om en part eller ett vittne inställer sig personligen vid för- handlingen, och det finns anledning att anta att personen av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av en parts eller åhörares närvaro, eller om en part eller åhörare hindrar vittnet i hans berättelse genom att falla honom i talet eller på annat sätt, finns det möjlighet att med stöd av 36 kap. 18 § RB låta personen avge sin utsaga utan dennes närvaro. Det är inte ovanligt att vittnen och målsägande är rädda för den miss- tänkte och begär att få avge sin utsaga i dennes frånvaro. Såväl den misstänkte som andra parter har emellertid rätt att få del av vad som sägs under ett sådant förhör. Detta brukar normalt ord- nas genom s.k. medhörning, vilket innebär att den misstänk- te/parten får lyssna på utsagan genom en högtalaranläggning.

Av hänsyn till den misstänkte och hans rätt till försvar godtas däremot inte att målsägande och vittnen avger sina utsagor ano- nymt. En sådan ordning skulle komma i konflikt med de grund- läggande principerna för att rättssamhälle. Se närmare om de överväganden som gjorts i denna fråga i prop. 1993/94:143 s. 43

f. Se även SOU 1998:40 s. 325 f. och JO 2002/03 s. 67. Personsäkerhetsutredningen har utrett frågan om hur man

bättre kan tillgodose säkerheten för bevispersoner. Utredningen

102

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

lämnar i sitt slutbetänkande (SOU 2004:1, Ett nationellt pro- gram om personsäkerhet) förslag till nya regler för skydd av vittnen och andra bevispersoner. Utredningen föreslår att man skall skapa ett särskilt program för skydd av hotade personer. Ett s.k. vittnesprogram är en grundläggande förutsättning för inter- nationellt utbyte som gäller skydd av bevispersoner. Det före- slagna programmet skall kunna tillämpas på misstänkta, tillta- lade, målsägande, vittnen och andra som medverkar i förunder- sökning eller rättegång rörande grov eller organiserad brottslig- het. För att programmet skall få användas skall det finnas en på- taglig risk för brottslighet som riktar sig mot bevispersonen eller en närståendes liv, hälsa, frihet eller frid. Det ställs också krav på att de uppgifter som bevispersonen lämnar skall ha betydelse för åtal och fällande dom. Programmet innebär att bevispersonen och eventuella närstående får hjälp med de säkerhetsåtgärder som bedöms vara nödvändiga och möjliga att genomföra. Försla- get motsvarar de vittnesprogram som finns i vissa andra länder.

Ett program av nu beskrivet slag är alltså en grundläggande förutsättning för att Sverige skall kunna sluta bilaterala avtal och andra överenskommelser om vittnesskydd med andra länder. I brist på program finns det för närvarande inte några sådana över- enskommelser.

Personsäkerhetsutredningens betänkande har remissbehand- lats och övervägs för närvarande i Justitiedepartementet.

De redan befintliga möjligheterna att skydda vittnen och måls- ägande får anses vara tillräckliga för att uppfylla kraven i kon- ventionen. Som framgått övervägs ytterligare förbättringar i skyddet av vittnen och andra bevispersoner. Att slutlig ställning inte har tagits i frågan om ökat skydd hindrar således inte att Sverige tillträder konventionen.

Det bör i sammanhanget anmärkas att artikel 24 i FN:s kon- vention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet har samma innehåll som den nu aktuella artikeln. Vid ratificeringen av den konventionen gjordes bedömningen att det inte krävdes några lagstiftningsåtgärder (prop. 2002/03:146 s. 57 f.). Det finns inget skäl att nu göra en annan bedömning.

103

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Skydd för anmälare

Staterna skall enligt artikel 33 överväga åtgärder för att skydda personer som i god tro anmäler brott enligt konventionen mot orättvis behandling.

Det viktigaste skyddet för en anmälare har denne genom den tidigare redovisade bestämmelsen om övergrepp i rättssak (se avsnitt 4.3.7). Den skyddar för det första anmälaren mot hot och våld. En anmälare som har avgett en utsaga vid förhör inför poli- sen eller annan myndighet skyddas även mot trakasserier av olika slag.

Något som också är viktigt i sammanhanget är att personer i offentlig tjänst kan använda sin grundlagsskyddade rätt att an- tingen själva i tryckt skrift avslöja oegentligheter och andra miss- förhållanden eller att lämna uppgifter härom till exempelvis en tidning eller ett annat medieföretag, se 1 kap. 1 § tryckfri- hetsförordningen (TF) och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Den som lämnar sådana uppgifter har rätt till anonymi- tet (3 kap. TF respektive 2 kap. YGL). Meddelarfriheten inne- fattar även rätt att röja sekretessbelagda uppgifter, utom i de fall dessa är föremål för s.k. kvalificerad sekretess (se 16 kap. 1 § sek- retesslagen). En myndighet eller annat allmänt organ får inte i strid med grundlagarna efterforska vem som har lämnat uppgif- ter för publicering (3 kap. 4 § TF och 2 kap. 4 § YGL). Den som uppsåtligen bryter mot efterforskningsförbudet kan dömas till böter eller fängelse högst ett år (3 kap. 5 § andra stycket TF och 2 kap. 5 § andra stycket YGL). Som ett utflöde av grundlags- skyddet anses en offentligrättslig arbetsgivare inte ha rätt att vid- ta repressalier mot en arbetstagare för att denne lämnat uppgifter för publicering.

Vidare bör framhållas att bestämmelserna om sekretess under förundersökning (främst reglerna i 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen) innebär att namnet på en anmälare normalt skyd- das under förundersökningen.

Inte heller i de fall där åtal väcks är det alltid nödvändigt att avslöja vem som anmält brottet. Om uppgiften inte tas in i för-

104

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

undersökningsprotokollet blir den som regel inte offentlig, men den kan aldrig undanhållas den tilltalade.

Av det sagda följer att risken för att anmälare skall drabbas av trakasserier är begränsad.

Vad som också skulle kunna diskuteras är arbetsrättsliga regler som, utöver vad som redovisats ovan, bereder anmälare skydd mot ingripanden från arbetsgivarens sida. Behovet av sådana reg- ler kan emellertid ifrågasättas. Enligt LAS skall det finnas saklig grund för uppsägning (15 §). För avskedande krävs det att ar- betstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren (18 §). Såväl vid uppsägning som vid avskedande får arbetsgi- varens beslut inte grundas på omständigheter som denne har känt till under en längre tid; normalt två månader. Risken för att en anmälare skulle förlora sitt arbete enbart på grund av en an- mälan om korruption är därför försumbar. Även risken för att arbetstagaren skall utsättas för annan orättvis behandling från ar- betsgivarens sida torde vara liten. Det bör erinras om att det i praxis har fastslagits att omplaceringar av personliga skäl med ingripande verkningar för arbetstagaren kan underkastas rättslig prövning på ett sätt som påminner om vad som gäller vid upp- sägning. I sådana fall krävs det objektivt godtagbara skäl för åt- gärden (AD 1978 s. 89). Det finns därför inte anledning att vidta några särskilda åtgärder.

I Europarådets civilrättsliga konvention om korruption finns en artikel med likartat innehåll (artikel 9). I det lagstiftnings- ärendet gjordes bedömningen att de lagregler och den praxis som finns uppfyller kraven på skydd (prop. 2003/04:70 s. 47). Det finns inte något skäl att göra en annan bedömning nu.

105

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

4.6.2 Konsekvenser av korruptionsbrott (artiklarna 34 och 35)

Bedömning: Innehållet i artiklarna 34 och 35 bör inte föran- leda några lagstiftningsåtgärder.

I artikel 34 föreskrivs att staterna skall vidta åtgärder för att ge sig i kast med följderna av korruption. Staterna bör betrakta kor- ruption som en omständighet av betydelse i en rättegång som rör ogiltigförklaring eller upphävande av kontrakt eller återkallelse av koncession eller motsvarande tillstånd. Hänsyn skall dock tas till rättigheter som tredje man har förvärvat i god tro.

I lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på för- mögenhetsrättens område (avtalslagen) finns det regler om rättshandlingars ogiltighet. Om den mot vilken en rättshandling har företagits har framkallat denna genom svikligt förledande eller insett, eller bort inse, att den som företog rättshandlingen blivit svikligen förledd till denna av någon annan skall, enligt 30 § avtalslagen, rättshandlingen inte vara gällande mot den för- ledde. Om den, mot vilken rättshandlingen har företagits, svikli- gen har uppgett eller förtigit omständigheter som kunde antas ha betydelse för rättshandlingen skall han anses därigenom ha framkallat denna, om det inte visas att det svikliga förfarandet inte inverkat på rättshandlingen. Den nu nämnda bestämmelsen om svek torde kunna aktualiseras i fall där korruption haft bety- delse för ett avtals tillkomst.

Den svenska processrätten bygger på principen om fri bevis- prövning, vilken innebär att det inte finns några formella hinder mot att åberopa bevisning av visst slag. En part har därför stor frihet att anföra omständigheter och föra bevisning, så länge det är fråga om uppgifter som är relevanta för prövningen av saken.

Om ett förvaltningsbeslut har blivit oriktigt, och det har sin grund i korruption, kan beslutet normalt inte omprövas (se 26 § förvaltningslagen; 1986:223). Detta beror på att ett indraget till- stånd eller liknande är till nackdel för enskild part. Däremot ut- gör en sådan omständighet ofta grund för att beslutet kan ändras

106

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

med stöd av en materiell regel, se t.ex. 5 kap. yrkestrafiklagen (1998:490) om återkallelse av tillstånd m.m.

De nu redovisade reglerna innebär att syftet med artikeln är uppnått. Den kräver således inte några lagstiftningsåtgärder.

I artikel 35 föreskrivs att staterna skall se till att enheter eller personer som har vållats skada till följd av en korruptionshand- ling har rätt att inleda åtgärder mot dem som bär ansvaret för skadan, i syfte att få ersättning.

De regler om skadestånd som är av intresse i detta samman- hang finns i skadeståndslagen (1972:207). Huvudregeln är att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sak- skada skall ersätta skadan, 2 kap. 1 §. I 2 kap. 2 § föreskrivs vida- re att den som genom brott vållar ren förmögenhetsskada skall ersätta skadan. Skadeståndsansvaret för arbetsgivare och det all- männa regleras i 3 kap. Den som har arbetstagare i sin tjänst skall enligt 3 kap. 1 § 2 ersätta ren förmögenhetsskada som arbetsta- garen i tjänsten vållat genom brott. Vidare skall staten eller kommun ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhets- skada som har vållats genom fel eller försummelse vid myndig- hetsutövning (3 kap. 2 §).

Möjligheterna att i en brottmålsrättegång föra talan om ska- destånd regleras i 22 kap. RB. I samband med åtal får talan om enskilt anspråk föras mot den misstänkte eller annan. Grundas anspråket på brott är åklagaren skyldig att på målsägandens begä- ran förbereda och utföra dennes talan, om det kan ske utan vä- sentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart obefogat.

En målsägande kan välja om han vill utnyttja möjligheten att föra skadeståndstalan i brottmålsprocessen eller att väcka sådan talan i civilrättslig ordning. Det förhållandet att frågan om ska- destånd inte har tagits upp till behandling i brottmålsprocessen – vilket ofta har praktiska orsaker – hindrar således inte den ska- delidande från att väcka civilrättslig talan.

De nu redovisade reglerna får anses uppfylla kraven i konven- tionen.

107

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

4.6.3 Specialiserad brottsbekämpning (artikel 36)

Bedömning: Sverige uppfyller kravet på en specialiserad brottsbekämpande funktion med tillräcklig självständighet.

Enligt artikel 36 skall staterna, i enlighet med grundprinciperna i sin nationella lagstiftning, se till att det finns brottsbekämpande organ eller personer som är specialiserade på bekämpning av kor- ruption. Dessa organ eller personer skall ha den självständighet som fordras för att kunna utöva sina funktioner effektivt och fritt från påtryckningar.

Inom Åklagarmyndigheten finns det sedan den 1 juli 2003 en särskild enhet som enbart arbetar med korruptionsbrott, riksen- heten mot korruption. Enheten, som leds av en överåklagare, består för närvarande av fem åklagare. Dessa biträds av en eko- nom samt administrativ personal. Enheten utför arbetsuppgifter i hela landet (6 § åklagarförordningen [2004:1265]).

Däremot finns det för närvarande inte några särskilda polisre- surser avdelade för utredning av brott av nu aktuellt slag.

Det finns inte heller några särskilda regler för handläggningen i domstol av korruptionsbrott.

Korruptionsbrott är brott som är av så komplicerad beskaf- fenhet att förundersökningen redan från början skall ledas av åklagare (23 kap. 3 § rättegångsbalken). I sin yrkesroll är en åkla- gare i princip lika självständig i sin yrkesroll som en domare (se Fitger, Rättegångsbalken, s. 7:3).

Tillskapandet av riksenheten mot korruption innebär att Sve- rige uppfyller kraven på specialisering i artikel 36 och att perso- nalen har tillräcklig självständighet i sin yrkesutövning.

En artikel med motsvarande innehåll finns i Europarådets konvention om korruption (artikel 20). Den bedömdes inte krä- va några lagstiftningsåtgärder (prop. 2003/04:70 s. 24). Det finns inte något skäl att göra en annan bedömning nu.

108

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

4.6.4 Samarbetsfrågor (artiklarna 37–39)

Bedömning: Bestämmelserna om samarbete kräver inga lag- stiftningsåtgärder.

Enligt artikel 37 punkt 1 skall staterna vidta åtgärder för att uppmuntra att personer som deltar i, eller har deltagit i, brott enligt konventionen bistår brottsbekämpande myndigheter med upplysningar och hjälp som kan bidra till att gärningsmännen berövas vinningen av sina brott och att sådan vinning återfås. Staterna skall enligt punkt 2 överväga att, när så är lämpligt, mild- ra straffet för den som medverkar på sätt som nyss har sagts. Punkterna 3–5 behandlar skydd för den som samverkar med myndigheterna. Staterna skall överväga möjligheten att bevilja personer som lämnar betydande medverkan immunitet mot lag- föring. Sådana personer skall skyddas på samma sätt som vittnen, sakkunniga och brottsoffer. Om en person kan ge myndigheter i en annan konventionsstat betydande hjälp kan staterna överväga att sluta avtal eller överenskommelse om att den andra konven- tionsstaten skall på motsvarande sätt mildra straffet eller ge im- munitet.

Vid straffmätningen kan en domstol, utöver brottets straff- värde, i skälig omfattning ta hänsyn till om den tilltalade efter förmåga har försökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skad- liga verkningar av brottet (29 kap. 5 § 2 BrB). Medverkan skall beaktas på så sätt att straffet kan mildras. Om särskilda skäl på- kallar det, får rätten i ett sådant fall döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet (29 kap. 5 § andra stycket BrB). Dessa möjligheter uppfyller kravet i konventionen på att en gärningsman som bistår de brottsutredande myndigheterna skall kunna få en mildare dom.

I svensk rätt godtar man däremot inte s.k. kronvittnen. Med kronvittnen avses personer som är villiga att lämna uppgifter om andra personers brottslighet i utbyte mot att de själva antingen undgår åtal eller åtalas för betydligt lindrigare brott än vad som annars skulle ha varit fallet. Frågan utreddes på 1980-talet av Fängelsestraffkommittén. Någon lagstiftning föreslogs inte, ef-

109

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

tersom kommittén ansåg att principiella skäl talade mot ett så- dant system. Remissinstanserna och departementschefen delade denna uppfattning (se prop. 1987/88:120 s. 92). Att svensk rätt inte godtar kronvittnen innebär bl.a. att myndigheterna inte kan lova den som har medverkat i brott immunitet mot åtal. Något skäl att överväga att ändra denna grundläggande uppfattning finns inte, särskilt som artikeln inte innehåller bindande åtagan- den.

Det kan tillfogas att FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet innehåller en artikel som i stora delar liknar den nu aktuella (artikel 26). I den proposition som be- handlar ratificeringen av den konventionen gjordes samma be- dömning i fråga om kronvittnen som redovisas här (prop. 2002/03:146 s. 59).

I artikel 38 föreskrivs att staterna skall vidta åtgärder för att främja samarbete mellan å ena sidan myndigheter och offentliga tjänstemän i allmänhet och å andra sidan de brottsutredande myndigheterna. Samarbetet kan innefatta initiativ till anmäl- ningar om brott enligt artiklarna 15, 21 eller 23 i konventionen eller att på begäran lämna uppgifter till de brottsutredande myn- digheterna.

I 3 § polislagen slås det fast att polisen skall samarbeta med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten och att andra myndigheter skall ge polisen stöd i dess arbete. Den nu beskrivna generella skyldigheten att samarbeta får anses vara tillräcklig. I sammanhanget bör också nämnas den i 15 kap. 5 § sekretesslagen föreskrivna skyldigheten för myndigheter att på begäran lämna uppgifter. Med stöd av denna bestämmelse och de sekretessbrytande reglerna i 14 kap. sekretesslagen kan brottsutredande myndigheter få tillgång till såväl allmänt tillgänglig som sekretessbelagd information hos andra myndigheter.

Artikel 39 behandlar samarbete mellan nationella myndigheter och den privata sektorn. Staterna skall enligt punkt 1 främja sam- arbete mellan brottsbekämpande myndigheter och enheter inom den privata sektorn, särskilt finansiella institutioner, i fråga om

110

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

brott enligt konventionen. Staterna skall vidare enligt punkt 2 uppmuntra allmänheten att anmäla sådana brott.

Bestämmelserna om penningtvätt och anmälningsskyldighet rörande vissa finansiella transaktioner har lett till att framför allt finansiella institutioner har fått upp ögonen för riskerna för att utsättas för brott eller att användas som mellanled vid olika for- mer av penningtvätt. Samarbetet mellan de brottsbekämpande myndigheterna och sådana institutioner har mot den bakgrunden generellt förbättrats under senare år. Det förs också en fortlö- pande dialog mellan brottsbekämpande myndigheter och finansi- ella institutioner angående risker för brott. På andra områden där risken för brott är stor finns det liknande former av samarbete, t.ex. mellan Ekobrottsmyndigheten och privata enheter som be- finner sig i riskzonen för att falla offer för eller ofrivilligt använ- das som mellanled för ekonomisk brottslighet. Några särskilda åtgärder torde därför inte krävas.

Det bör också framhållas att artiklarna 37–39 inte innehåller några bindande åtaganden. Det krävs därför inga lagstiftningsåt- gärder, även om svensk rätt inte i alla hänseenden har bestäm- melser som svarar mot innehållet i artiklarna.

4.7 Processrättsliga regler (del av artikel 31)

Bedömning: Den svenska lagstiftningen uppfyller redan kra- ven på att handlingar eller föremål skall kunna säkras för framtida förverkande.

I artikel 31 regleras dels frågor som rör materiella regler för för- verkande (se avsnitt 4.5.2), dels frågor om frysning och beslag, dvs. temporära åtgärder för att säkra egendom som kan bli före- mål för förverkande.

Enligt punkt 2 skall staterna vidta åtgärder för att möjliggöra att vinning som härrör från brott enligt konventionen och hjälpmedel som använts, eller är avsedda att användas, vid sådana brott kan identifieras och spåras samt frysas eller tas i beslag för eventuellt förverkande. Vad som nu har sagt skall även gälla

111

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

egendom som har trätt i ställe för vinning och intäkter och annat utbyte som härrör från sådana brott.

I punkt 7 föreskrivs att domstolar och andra behöriga myn- digheter skall kunna förordna att bank- och affärshandlingar samt andra handlingar rörande ekonomiska förhållanden görs tillgängliga eller tas i beslag.

Enligt 27 kap. 1 § RB får egendom som kan komma att för- verkas på grund av brott tas i beslag. Detsamma gäller egendom som kan antas ha betydelse för utredning om brott. Även skrift- liga handlingar får tas i beslag. Beslag får förekomma vid alla ty- per av brott. Beslut om beslag fattas av rätten, åklagaren, annan undersökningsledare eller – i brådskande fall – av en polisman (27 kap. 4 och 5 §§ RB).

Ökade möjligheter att besluta om förverkande (se avsnitt 4.5.2) medför att tillämpningsområdet för beslag automatiskt utvidgas.

Beslag kan i princip bara användas för att säkra sakförver- kande. För att säkra förverkande av vinning eller utbyte av brott, dvs. värdeförverkande, används i stället tvångsmedlen förvar och kvarstad. Dessa regleras i 26 kap. RB. Om någon är skäligen misstänkt för brott, och det skäligen kan befaras att han, genom att avvika eller genom att skaffa undan egendom eller på annat sätt undandrar sig att betala värdet av förverkad egendom som han kan komma att ådömas på grund av brottet, får domstol be- sluta om kvarstad på så mycket av hans egendom att det kan an- tas motsvara betalningsskyldigheten (26 kap. 1 § RB). I avvaktan på rättens beslut i kvarstadsfrågan får åklagaren eller annan un- dersökningsledare ta lös egendom i förvar. I brådskande fall får även en polisman ta sådan egendom i förvar (26 kap. 3 § RB).

Kvarstad kan även riktas mot en juridisk person (se NJA 1983 s. 570).

Reglerna om beslag för framtida förverkande av egendom och beslag i bevissyfte uppfyller kraven i den aktuella artikeln. Det- samma gäller reglerna om förvar och kvarstad. Några lagstift- ningsåtgärder krävs därför inte.

112

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

4.8 Banksekretess (artikel 40)

Bedömning: Innehållet i artikel 40 bör inte föranleda några lagstiftningsåtgärder.

Enligt artikel 40 skall staterna se till att det finns lämpliga meka- nismer för att övervinna de hinder som kan resas genom tillämp- ningen av lagstiftning om banksekretess. Som nyss nämnts före- skrivs i artikel 31 punkt 7 att bank- och affärshandlingar skall kunna göras tillgängliga eller tas i beslag. Staterna får inte vägra att vidta sådana åtgärder under hänvisning till banksekretess.

Den grundläggande bestämmelsen om banksekretess finns i 1 kap. 10 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (bankrörelselagen). Där föreskrivs att enskildas förhållanden till kreditinstitut inte får röjas obehörigen. I det allmännas verksam- het tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen. Enligt 1 kap. 11 § bankrörelselagen är ett kreditinstitut skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under en förundersökning i brottmål begärs av undersök- ningsledaren. Detsamma gäller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol.

Motsvarande bestämmelser om sekretess och uppgiftsskyldig- het finns i ett antal andra lagar, nämligen 1 kap. 8 och 8 a §§ la- gen (1991:981) om värdepappersrörelse, 2 kap. 8 och 9 §§ lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, 7 kap. 13 och 13 a § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, 8 kap. 2 och 2 a §§ la- gen (1998: 1479) om kontoföring av finansiella instrument, 4 kap. 4 och 5 §§ lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar samt 2 kap. 19 och 20 §§ lagen (2004:46) om invester- ingsfonder.

I 5 kap. 10 § lagen om internationell rättslig hjälp erinras det om den nu aktuella uppgiftsskyldigheten.

De redovisade bestämmelserna uppfyller kraven i konventio- nen.

113

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Det kan tillfogas att det nyligen har införts en möjlighet för åklagare eller annan förundersökningsledare att förbjuda ett fi- nansinstitut att underrätta kunden och utomstående om att viss kontroll pågår. Meddelandeförbud kan beslutas i de fall där kre- ditinstitut och andra finansiella företag är skyldiga att lämna uppgifter med anledning av en förundersökning eller rättslig hjälp i brottmål (se prop. 2004/05:144 s. 184 f.). Genom denna ändring förbättras förutsättningarna för rättsligt samarbete yt- terligare.

4.9 Internationellt samarbete

4.9.1 Allmänna utgångspunkter

Bestämmelserna om internationellt samarbete utgör en mycket viktig del av konventionen och har därför också fått stort ut- rymme. Åtskilliga av artiklarna bygger vidare på tidigare FN- konventioner, vilket innebär att Sverige redan har gjort de an- passningar av lagstiftningen som krävs. Det finns emellertid ock- så artiklar som innehåller helt nya typer av bestämmelser.

4.9.2 Dubbel straffbarhet (artikel 43)

Bedömning: Artikeln kräver ingen lagstiftningsåtgärd.

Enligt artikel 43 punkt 1 skall staterna samarbeta enligt artiklarna 44–50 i straffrättsliga frågor. När så är lämpligt och det är fören- ligt med staternas nationella rättssystem skall de även överväga att hjälpa varandra i utredningar och rättegångar i civila och för- valtningsrättsliga frågor.

I 1 kap. 5 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp, vilken presenteras närmare i avsnitt 4.9.3, anges i vilken ut- sträckning rättslig hjälp kan lämnas för andra ändamål än brott- mål. Om det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige kan rättslig hjälp även lämnas

114

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

- i ärenden som i den ansökande staten eller i Sverige handläggs i ett administrativt förfarande eller i ett annat förfarande än ett straffrättsligt sådant

- i ärenden som avser skadestånd för felaktiga frihetsberövanden, åtal eller domslut eller

- i ärenden som handläggs gemensamt med brottmål.

Det finns således redan möjligheter att bistå en annan stat med rättslig hjälp i andra förfaranden än rent straffrättsliga.

I punkt 2 regleras hur krav på dubbel straffbarhet skall hante- ras. Ett villkor om dubbel straffbarhet skall anses vara uppfyllt oavsett om brotten rubriceras på olika sätt eller hänförs till olika kategorier, så länge det brott för vilket hjälp begärs är straffbart i båda staterna. Artikeln står i god överensstämmelse med hur kravet på dubbel straffbarhet brukar tolkas i svensk rätt.

Innehållet i artikel 43 kräver således ingen lagstiftningsåt- gärd.

4.9.3 Utlämning (artikel 44)

Bedömning: Svensk rätt uppfyller konventionens krav i fråga om utlämning. Några lagändringar behövs därför inte.

Artikel 44 innehåller bestämmelser om utlämning. Enligt punkt 1 skall artikeln tillämpas på brott enligt konventionen, när den som begärs utlämnad finns inom konventionsstatens territorium. En förutsättning är dock att det föreligger dubbel straffbarhet. Enligt punkt 2 får emellertid en stat, vars lagstiftning tillåter det, bevilja utlämning för sådana brott även om brottet inte är straff- bart enligt den statens nationella lagstiftning.

I övrigt överensstämmer artikeln till sitt innehåll med artikel 16 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. Den innehåller således bl.a. regler om utlämning för flera brott (punkt 3), om vilka brott som är utlämningsbara (punkterna 4 och 7), om möjlighet att betrakta konventionen som rättslig grund för utlämning (punkt 5), om villkor för ut- lämning (punkt 8), om säkrande av den person som begärs ut-

115

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

lämnad (punkt 10) och om åtgärder som skall vidtas i de fall där medborgare i den egna staten inte utlämnas (punkterna 11, 12 och 13).

Lagarna om utlämning

Bestämmelser om utlämning för brott finns dels i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen), dels i la- gen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen). 12

Enligt utlämningslagen får den som i en annan stat är miss- tänkt, tilltalad eller dömd för brott och som uppehåller sig här i landet utlämnas till den andra staten efter beslut av regeringen (1 §). Enligt huvudregeln skall den gärning för vilken utlämning begärs motsvara ett brott för vilket det enligt svensk lag är före- skrivet fängelse i ett år eller mer (4 §). Är den som skall utlämnas svensk medborgare ställs högre krav på brottets svårhetsgrad (fängelse i mer än fyra år) och dessutom kan utlämning endast förekomma om det finns en särskild föreskrift om det (2 §). Svenska medborgare kan under vissa förutsättningar utlämnas till ett annat land inom den Europeiska unionen (3 §). För vissa brott (militära brott och politiska brott) får utlämning inte äga rum (5 § resp. 6 §). Vidare utlämnas inte den som på grund av sin härstamning, tillhörighet till en viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller annars på grund av politiska förhål- landen riskerar allvarlig förföljelse i den främmande staten eller riskerar att lämnas vidare till en annan stat där han löper sådan risk (7 §). Utlämning kan vidare i vissa fall vägras av humanitära skäl. Beslut om utlämning fattas av regeringen, efter yttrande av riksåklagaren, som också skall verkställa utredning i utlämnings- ärendet (15 och 16 §§). Om den som begärs utlämnad inte sam-

12 Det finns regler om utlämning även i lagen (2002:329) om samarbete med Internatio- nella brottmålsdomstolen och i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de interna- tionella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt. Eftersom lagarna i fråga enbart är tillämpliga på ett fåtal brottstyper som saknar betydelse i detta sammanhang redovisas inte dessa regler här.

116

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

tycker till utlämningen skall ärendet dessutom prövas av Högsta domstolen, som avger ett yttrande (17 och 18 §§).

Inom den Europeiska unionen har tillämpats ett förenklat för- farande (28-40 §§). Vid samtycke till utlämning beslutar riks- åklagaren om utlämning i uppenbara fall och i övrigt avgörs frå- gan av regeringen. Dessa regler har ersatts av den europeiska ar- resteringsordern (se nästa avsnitt).

I nordiska utlämningslagen ställs det inte lika stränga krav som för utlämning till andra länder. Den som i Danmark, Fin- land, Island eller Norge är misstänkt, tilltalad eller dömd för en där straffbelagd gärning och som uppehåller sig här i landet kan på begäran av den andra staten utlämnas dit (1 §). Det ställs inget särskilt krav på gärningen, utöver att utlämning inte får äga rum för en gärning som i den andra staten endast kan bestraffas med böter (3 §). En svensk medborgare utlämnas bara om han vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den stat som begär utlämning eller om utlämning begärs för brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än fyra år (2 §). Utlämning för politiskt brott kan bara ske om en gärning av motsvarande beskaffenhet är straffbelagd i Sverige (4 §). Svenska medborgare utlämnas inte för politiska brott. Förfaran- det vid utlämning är förenklat. Samtycker den som begärts ut- lämnad till utlämningen beslutar normalt handläggande åklagare. I de fall där det pågår svensk lagföring eller verkställighet av straff, eller om den som begärs utlämnad inte samtycker till ut- lämning, beslutar dock riksåklagaren. I vissa fall skall beslutet fattas av regeringen (15 §).

Den europeiska arresteringsordern

En ny lag, som ersatte utlämningslagens bestämmelser om ut- lämning för brott till medlemsstater i EU, trädde i kraft den 1 januari 2004. Lagen bygger på det inom Europeiska unionen antagna rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna (prop. 2001/02:118, bet. 2001/02:JuU29 samt prop. 2003/04:7, bet. 2003/04:JuU8). I för-

117

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

hållande till de nordiska länderna gäller alltjämt den nordiska utlämningslagen, i avvaktan på att den omarbetas. I fråga om ut- lämning till länder utanför Norden och EU gäller utlämnings- lagen även fortsättningsvis. Vidare gäller, genom särskilda över- gångsregler, reglerna i utlämningslagen i förhållande till EU-sta- ter som inte har hunnit införliva rambeslutet.

Lagen om överlämnande innehåller regler som delvis motsva- rar bestämmelserna i utlämningslagarna. Lagen reglerar enbart överlämnanden, som är den term som används i stället för ut- lämning, från Sverige. För överlämnande för lagföring krävs det att gärningen enligt den begärande statens lagstiftning kan med- föra fängelse i ett år eller mer, 2 kap. 2 §. Enligt huvudregeln krävs det dubbel straffbarhet för överlämnande. I vissa fall kan dock överlämnande beslutas för gärningar som inte direkt mot- svarar något brott enligt svensk lag. Sådana gärningar anges i en bilaga till lagen.

Förfarandet vid överlämnande är enklare än vid utlämning. Be- slut om överlämnande fattas av tingsrätt (5 kap. 1 §). Tingsrät- tens beslut kan överklagas till hovrätten (5 kap. 2 §). Om pröv- ningstillstånd beviljas kan frågan i sista hand prövas av Högsta domstolen. Tingsrätten skall i princip fatta beslut inom 30 dagar från det att den eftersökte greps (5 kap. 3 §). Om denne sam- tycker till överlämnande skall beslut fattas inom 10 dagar.

Uppfyller den nuvarande lagstiftningen kraven i konventionen?

Reglerna om utlämning för brott skall enligt artikel 44 punkt 1 tillämpas på brott enligt konventionen. Som framgått av den ti- digare redogörelsen utgör de gärningar som staterna med bin- dande verkan åtagit sig att kriminalisera redan brott enligt svensk lagstiftning. Brotten i fråga har sådan straffskala att de är utläm- ningsbara. En förutsättning för utlämning är att brotten är straffbara i båda staterna, dvs. det ställs krav på dubbel straffbar- het. Enligt punkt 2 får emellertid en stat, vars lagstiftning tillåter det, bevilja utlämning för brott enligt konventionen även om brottet inte är straffbart enligt den statens nationella lagstiftning.

118

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Detta kan för svensk del bli aktuellt i förhållande till övriga nor- diska länder och i vissa fall till andra medlemsstater inom Euro- peiska unionen.

Med undantag för punkterna 1 och 2 har, som tidigare nämnts, artikel 44 ett innehåll som överensstämmer med artikel 16 i FN:s konvention om gränsöverskridande organiserad brotts- lighet. Vid Sveriges tillträde till den konventionen gjordes en in- gående analys av hur reglerna förhöll sig till den svenska lagstift- ningen. Den utmynnade i bedömningen att några lagändringar inte behövdes (prop. 2002/03:146 s. 52). Det finns inte skäl att nu göra någon annan bedömning. Det förhållandet att reglerna om utlämning mellan länder inom den Europeiska unionen har förenklats innebär att möjligheterna till utlämning har förbätt- rats ytterligare.

4.9.4 Rättslig hjälp (artikel 46)

Bedömning: Konventionens bestämmelser om internationell rättslig hjälp kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Innehållet i artikeln

Artikel 46, som är mycket omfattande och detaljerad, är i princip uppbyggd på samma sätt som artikel 18 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. Innehållet överens- stämmer också till stora delar. Punkterna 2–6 i artikeln är gene- rella, medan punkterna 9–29 skall tillämpas på framställningar om rättslig hjälp i fall där det inte finns något bindande avtal om rättslig hjälp mellan de berörda staterna.

I punkt 1 slås det fast att staterna i största möjliga utsträckning skall lämna varandra ömsesidig rättslig hjälp och i punkt 2 att rättslig hjälp i största möjliga utsträckning skall lämnas vid ut- redning, lagföring och rättsliga förfaranden i fråga om brott en- ligt konventionen. Detta gäller även förfaranden där juridiska personer kan ställas till ansvar enligt artikel 26.

119

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

I punkt 3 anges vilka typer av rättslig hjälp som skall kunna begäras. Enligt punkt 4 får myndigheter i en konventionsstat på eget initiativ överlämna information till en annan stat. I punkt 5 föreskrivs att sådan information som lämnas spontant till en an- nan stat kan förses med inskränkningar i fråga om användningen av den och i punkt 6 att bestämmelserna i artikel 46 inte inverkar på åtaganden i andra bilaterala eller multilaterala överenskom- melser.

Enligt punkt 7 skall punkterna 9–29 tillämpas på framställ- ningar för vilka det inte finns något gällande avtal om rättslig hjälp. Om det finns ett sådant avtal skall dess regler tillämpas, om inte staterna kommer överens om att tillämpa de nu nämnda punkterna i artikel 46 i stället. De uppmuntras att välja det sena- re alternativet, om samarbetet därigenom underlättas.

Vägran att lämna rättslig hjälp behandlas i punkt 8. En kon- ventionsstat får inte vägra att lämna rättslig hjälp med hänvisning till banksekretess.

Innehållet i punkterna 9–29 motsvarar artikel 18 i FN:s kon- vention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och redovisas därför bara i korthet här. De innehåller bestämmelser om följande: dubbel straffbarhet (punkt 9), överförande i utred- ningssyfte av frihetsberövade personer (punkterna 10–12), om en centralmyndighet och dess roll (punkt 13), om kravet på framställningar om rättslig hjälp (punkterna 14 och 15), kom- plettering av en sådan framställning (punkt 16), verkställighet (punkterna 17 och 24–25), förhör genom videkonferens (punkt 18), förbud mot att använda uppgifter (punkt 19), sekretess (punkt 20), vägransgrunder (punkterna 21 och 22), motivering av avslagsbeslut (punkt 23), samråd (punkt 26), immunitet för vittnen, sakkunniga och andra (punkt 27), kostnader (punkt 28) och tillgång till handlingar (punkt 29).

120

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Det nuvarande regelsystemet

I lagen om internationell rättslig hjälp regleras det rättsliga sam- arbetet mellan åklagare och domstolar. Däremot faller inter- nationellt polis- och tullsamarbete utanför regleringen.

Lagen bygger på principen att de åtgärder och tvångsmedel som får förekomma i en svensk förundersökning också kan be- slutas på begäran av en främmande stat, i vissa fall dock med den begränsningen att det krävs dubbel straffbarhet.

Rättslig hjälp kan enligt 1 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp avse följande åtgärder:

1. förhör i samband med förundersökning i brottmål,

2. bevisupptagning vid domstol,

3. telefonförhör,

4. förhör genom videokonferens,

5. kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. RB,

6. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,

7. tekniskt bistånd med hemlig teleavlyssning och hemlig tele- övervakning,

8. tillstånd till gränsöverskridande hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,

9. hemlig kameraövervakning,

10. överförande av frihetsberövade för förhör och

11. rättsmedicinsk undersökning av avliden.

Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med andra åtgärder om det kan ske utan tvångsmedel eller andra tvångsåtgärder.

När lagen om internationell rättslig hjälp tillskapades valde man avsiktligt att ge lagen ett vidare tillämpningsområde än vad som krävdes med hänsyn till då gällande internationella överens- kommelser, t.ex. att låta den omfatta sådana tvångsmedel som hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Syftet med detta var att för framtiden skapa största möjliga utrymme för internationellt samarbete, vilket står i god överensstämmelse med kraven i artikel 46.

Rättslig hjälp kan lämnas oberoende av om brottsutredningen riktar sig mot en fysisk eller en juridisk person (1 kap. 3 §). Vi-

121

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

dare kan rättslig hjälp med de ovan uppräknade åtgärderna läm- nas även i ärenden som i den ansökande staten eller i Sverige handläggs i ett administrativt förfarande eller ett annat förfa- rande än ett straffrättsligt sådant (1 kap. 5 §).

Enligt 2 kap. 2 § krävs det dubbel straffbarhet för vissa typer av åtgärder (användning av tvångsmedel i de flesta fall) medan hjälp med andra åtgärder kan lämnas även om handlingen inte är straffbar i Sverige.

Möjligheterna att vägra rättslig hjälp är begränsade. I lagen om internationell rättslig hjälp finns det både obligatoriska och fa- kultativa vägransgrunder. En ansökan om rättslig hjälp skall av- slås om ett bifall skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinci- per eller andra väsentliga intressen (2 kap. 14 § första stycket).

En ansökan om rättslig hjälp får också avslås

1. om gärningen har karaktär av ett politiskt brott,

2. om gärningen utgör ett militärt brott, om inte gärningen mot- svarar även annat brott som enligt svensk rätt inte är ett militärt brott,

3. om det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsun- derlåtelse beträffande gärningen, eller

4. om omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas (2 kap. 14 § andra stycket).

De fakultativa grunderna för avslag gäller inte om ett avslag skulle strida mot en gällande internationell överenskommelse. En ansökan från en medlem inom den Europeiska unionen eller från en annan nordisk stat får inte heller avslås på den grunden att det är fråga om ett politiskt brott.

Lagen innehåller regler om förfarandet vid ansökan om och verkställighet av rättslig hjälp. Den medger i princip användning av moderna kommunikationsmedel som telefax och elektronisk post vid ansökan och annan kommunikation. Vidare förutsätts att direktkommunikation mellan myndigheter i Sverige och ut- landet kommer att användas i allt större utsträckning. Regler- ingen står i god överensstämmelse med innehållet i artikel 46.

122

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Inom Justitiedepartementet finns Centralmyndigheten för in- ternationellt rättsligt samarbete (se prop. 1999/2000:61 s. 90 f. angående inrättandet). Centralmyndigheten tar emot, granskar och vidarebefordrar framställningar till och från Sverige bl.a. i ärenden om internationell rättslig hjälp och utlämning i de fall där inte direktkommunikation förekommer mellan den svenska och den utländska myndigheten. Enligt punkt 13 skall varje stat utse en centralmyndighet med bl.a. nyssnämnda uppgifter. Cen- tralmyndigheten för internationellt rättsligt samarbete bör utpe- kas som den svenska centralmyndigheten.

Uppfyller lagstiftningen kraven i konventionen?

När lagen om internationell rättslig hjälp infördes hade stats- makterna som utgångspunkt att skapa en lagstiftning som i största möjliga utsträckning ger goda förutsättningar för interna- tionellt samarbete. Lagen behandlar därför även sådana former av rättslig hjälp som det vid dess tillkomst inte fanns några bin- dande överenskommelser om. Den omfattar även rättslig hjälp i fall där talan riktas mot juridiska personer. Den svenska lagstift- ningen uppfyller således kraven i punkterna 1 och 2.

I punkt 3 anges vilka typer av rättslig hjälp som skall kunna begäras. De åtgärder för vilka rättslig hjälp skall kunna begäras motsvarar i allt väsentligt befintliga bestämmelser i 1 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp. I fråga om några punkter kan det dock finnas anledning att överväga om den nuvarande lagstiftningen uppfyller kraven.

Enligt punkt 3 c skall hjälpen bl.a. kunna avse verkställande av frysning. Termen frysning används numera i olika internationella instrument. Möjligheten att använda kvarstad och förvar får an- ses uppfylla kravet på att bistå med att snabbt säkra ekonomiska tillgångar.

Enligt punkt 3 h åtar sig staterna att underlätta att personer deltar frivilligt i förfaranden i den begärande konventionsstaten. Någon regel som svarar mot detta finns inte i lagen om interna- tionell rättslig hjälp. Å andra sidan föreskrivs det att hjälp kan

123

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

lämnas även med andra åtgärder än de som regleras i lagen, så länge det inte är fråga om en tvångsåtgärd. Det innebär att kravet på att hjälp skall kunna ges får anses vara uppfyllt.

I punkterna 3 j och k föreskrivs att hjälp skall kunna lämnas med identifiering, frysning och spårande av vinning av brott i enlighet med bestämmelserna i kapitel V i konventionen samt med återställande av tillgångar enligt bestämmelserna i nämnda kapitel. Vad som tidigare har sagts om de svenska reglerna om kvarstad och förvar gäller även för dessa punkter. Beslag kan an- vändas för att säkra återställande av egendom som avhänts någon genom brott. Den svenska lagstiftningen uppfyller således kra- ven.

Enligt punkt 4 får behöriga myndigheter i en konventionsstat spontant överlämna information till en annan stat. Sekretessla- gen innehåller inga generella regler om informationsutbyte. Så- dana uppgifter som inte är föremål för sekretess kan alltid ut- bytas, om det inte finns någon annan bestämmelse som lägger hinder i vägen. I vad mån det är tillåtet att lämna sekretessbelagd information får avgöras från fall till fall. Det kan emellertid fin- nas anledning att erinra om att bestämmelserna om sekretess inte bara gäller till skydd för svenska fysiska eller juridiska personer utan skyddar också utländska medborgare och företag (Göran Regner m.fl. Kommentar till sekretesslagen s. I:12).

Den grundläggande bestämmelsen om utlämnande av sekre- tessbelagda uppgifter till utländsk myndighet finns i 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen. Enligt huvudregeln får uppgift för vilken sekretess gäller inte röjas för en utländsk myndighet annat än om utlämnandet sker enligt särskild föreskrift i lag eller för- ordning. Bestämmelsen medför ingen förpliktelse att lämna ut uppgifter utan reglerar enbart under vilka förutsättningar det är tillåtet att lämna uppgifter till en utländsk myndighet eller inter- nationell organisation. Regler om utlämnande finns bl.a. i olika lagar om internationellt samarbete i fråga om verkställighet.

En sekretessbelagd uppgift får även lämnas ut om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart, att

124

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten.

Bestämmelsen om spontant uppgiftslämnande innebär inget åtagande att lämna information. Härigenom lämnas det åt sta- terna att avgöra i vilken utsträckning den inhemska lagstift- ningen medger informationsutbyte över gränserna. Svensk rätt får anses uppfylla kraven i konventionen.

I 5 kap 2 § lagen om internationell rättslig hjälp föreskrivs att rättslig hjälp som lämnas enligt lagen får förenas med villkor som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller som är nödvändiga från allmän synpunkt. Paragrafen har nyligen utvidgats och för- tydligats, för att markera att villkor om användningsbegränsning får ställas upp även när uppgifter eller bevisning överlämnas spontant (prop. 2004/05:144 s. 152 f. och 210). Det innebär att Sverige kan ställa nödvändiga krav på begränsning av använd- ningen av uppgifter som överlämnas till en annan stat. Den nyss beskrivna ändringen ligger väl i linje med innehållet i punkt 5.

Kravet i punkt 8 står i god överensstämmelse med vad som fö- reskrivs i fråga om vägransgrunder i lagen om internationell rättslig hjälp.

Innehållet i punkterna 9–29 motsvarar, som tidigare nämnts, artikel 18 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organise- rad brottslighet. I propositionen om tillträde till den konventio- nen gjordes bedömningen att bestämmelserna i dessa delar inte krävde någon lagstiftningsåtgärd i den mån de innebar ett åta- gande (prop. 2002/03:146 s. 54 f.). Något skäl att nu göra en an- nan bedömning finns inte.

Sammanfattningsvis kräver således innehållet i artikel 46 inte några lagstiftningsåtgärder.

4.9.5 Överförande av lagföring samt av dömda personer (artiklarna 45 och 47)

Bedömning: Det behövs inga lagstiftningsåtgärder för att Sverige skall uppfylla kraven i fråga om överförande av lagfö- ring och överförande av dömda personer.

125

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Överförande av lagföring

Enligt artikel 47 skall staterna överväga möjligheten att överföra lagföring av brott som behandlas i konventionen till en annan konventionsstat, om överföringen gagnar rättsskipningen. Sär- skilt i de fall där flera stater har domsrätt skall den möjligheten övervägas, i syfte att koncentrera lagföringen.

Möjligheten att överföra lagföring till en annan stat regleras i lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Lagen tillämpas i förhållande till de stater som har till- trätt den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överfö- rande av lagföring i brottmål.

Om någon misstänks ha begått brott enligt svensk lag kan en- ligt 2 § nämnda lag en framställning om att lagföring skall över- föras till en annan stat göras bl.a. i följande fall:

- om den misstänkte har hemvist i den andra staten,

- om den misstänkte är medborgare i den andra staten eller om denna stat är hans ursprungliga hemland,

- om den misstänkte undergår eller skall undergå frihetsberö- vande i den andra staten,

- om lagföring för samma eller annat brott har inletts mot den misstänkte i den andra staten samt

- om överförande av lagföring påkallas av utredningsskäl.

Lagen innehåller även bestämmelser om under vilka förutsätt- ningar lagföring kan överföras till Sverige från en annan stat. Om någon är misstänkt för brott i en annan stat kan lagföringen överföras till Sverige. Ett grundläggande krav för överföring är att det föreligger dubbel straffbarhet, dvs. att gärningen skulle ha varit ett brott enligt svensk lag. I 6 § förskrivs bl.a. att om brot- tet har begåtts av en person i offentlig ställning i den andra sta- ten eller mot en sådan person eller offentlig institution eller egendom med offentlig karaktär i denna stat, brottet skall anses vara begånget av person i offentlig ställning här i landet eller mot person, institution eller egendom som här i landet motsvarar den mot vilken det har begåtts.

En framställning om övertagande av lagföring får enligt 7 § inte bifallas

126

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

- om hinder mot lagföring här i landet föreligger enligt 2 kap. 5 a § BrB,

- om åtalspreskription har inträtt enligt svensk eller utländsk lag,

- om lagföringen skulle strida mot Sveriges internationella åta- ganden eller

- om lagföringen skulle strida mot grunderna för rättsordningen här i landet.

Konventionen innehåller inte någon bindande förpliktelse att överföra lagföring, utan endast en uppmaning till staterna att överväga detta i enskilda fall. Det behövs därför inga lagstift- ningsåtgärder. Det bör nämnas att innehållet i artikeln motsvarar artikel 21 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organise- rad brottslighet. I propositionen angående tillträde till den kon- ventionen gjordes också bedömningen att innehållet inte krävde några lagstiftningsåtgärder (prop. 2002/03:146 s. 57 f.)

Det bör samtidigt framhållas att den svenska lagstiftningen angående överförande av lagföring står i god överensstämmelse med intentionerna bakom konventionen. Den innebär också att myndigheterna har kunskap om och erfarenhet av fördelarna med att i vissa fall lämna över lagföringen till en annan stat. Det borgar för att möjligheten att överföra lagföring övervägs i de fall där detta bedöms vara en lämplig lösning.

Överföring av dömda personer

Enligt artikel 45 kan staterna överväga att sluta bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser om att personer som har dömts till fängelse eller annan frihetsberövande påföljd för brott enligt konventionen skall kunna överföras till sina hemlän- der för att avtjäna straffet där.

Det finns två lagar som reglerar överföring av verkställighet av frihetsstraff. I lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) regleras möjligheterna att över- föra verkställigheten av frihetsstraff mellan de nordiska länderna. Enligt den lagen kan verkställighet av sådana frihetsberövande

127

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

påföljder som anges i 5 § på begäran överflyttas till ett annat nordiskt land. Beslut i fråga om överflyttning av verkställighet meddelas av Kriminalvårdsstyrelsen. Lagen (1972:260) om inter- nationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (in- ternationella verkställighetslagen) innehåller bestämmelser om överförande av verkställighet mellan Sverige och utomnordiska länder. Internationella verkställighetslagen reglerar såväl verk- ställighet enligt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brott- målsdomskonventionen) som verkställighet enligt särskild över- enskommelse. I motsats till den nordiska lagen kräver den inter- nationella verkställighetslagen att det finns en bindande överens- kommelse mellan länderna.

Konventionen innehåller inte något krav på lagstiftningsåtgär- der för att möjliggöra överföring av verkställighet av frihetsstraff utan endast en uppmaning till staterna att överväga att sluta avtal eller överenskommelser i denna fråga.

Sverige har, som framgått ovan, tillträtt brottmålsdomskon- ventionen och har av tradition varit positiv till samverkan av det nu aktuella slaget. Både den nordiska verkställighetslagen och den internationella verkställighetslagen skapar möjlighet att, när så är lämpligt, föra över verkställigheten av ett fängelsestraff från Sverige till annan stat och vice versa.

En motsvarande artikel finns i FN:s konvention mot gräns- överskridande organiserad brottslighet (artikel 17). Vid tillträdet av den konventionen gjordes bedömningen att artikeln inte krävde några lagstiftningsåtgärder (prop. 2003/04:70 s. 48). Det finns inget skäl att nu göra en annan bedömning.

4.9.6 Samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter (artikel 48)

Bedömning: Innehållet i artikel 48 kräver inga lagstiftnings- åtgärder.

128

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter i olika stater behandlas i artikel 48. Artikeln innehåller inte några bindande åtaganden. I punkt 1 slås fast att staterna skall samarbeta nära, i syfte att effektivisera bekämpningen av brott som täcks av kon- ventionen, men att detta skall göras på ett sätt som är förenligt med vars och ens rättsordning. I punkten räknas upp olika om- råden där det anses vara särskilt viktigt med samarbete. Till dessa hör bl.a. bra kommunikationsvägar för säkert informationsut- byte, samarbete rörande identitet, vistelseort och verksamhetsort för personer som är misstänkta för brott enligt konventionen, samarbete rörande utbyte av brott och hjälpmedel för brott samt utplacering av sambandsmän. Enligt punkt 2 skall staterna över- väga att sluta bilaterala eller multilaterala överenskommelser om samarbete. I avsaknad av sådana avtal eller överenskommelser får artikel 48 användas som grund för samarbete.

Artikeln har i allt väsentligt samma innehåll som artikel 27 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslig- het. I det lagstiftningsärende som avsåg Sveriges tillträde till den konventionen bedömdes artikeln i fråga inte kräva några lagstift- ningsåtgärder (prop. 2002/03:146 s. 57 f.). Det finns inget skäl att göra en annan bedömning nu.

4.9.7 Gemensamma brottsutredningar (artikel 49)

Bedömning: Innehållet i artikel 49 bör inte föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

Enligt artikel 49 skall staterna överväga att sluta bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser som tillåter berörda myndigheter att, i fråga om ärenden som är föremål för brottsut- redning, lagföring eller rättsliga åtgärder, sätta upp gemensamma organ för brottsutredningar. Även möjligheten att på ad hoc- basis träffa överenskommelser om att sätta upp sådana organ skall övervägas.

Det finns bestämmelser som motsvarar den nu aktuella arti- keln i andra konventioner och internationella överenskommelser

129

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

som Sverige har anslutit sig till, bl.a. konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlems- stater, Neapel II-konventionen och FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (artikel 19). I det lagstiftningsarbete som föregick ratificeringen av den sistnämnda konventionen ansågs artikeln i fråga inte innebära några problem ur svensk synpunkt (prop. 2002/03:146 s. 57).

Svenska poliser och åklagare samarbetar redan i dag med före- trädare för motsvarande myndigheter i andra länder. Samarbetet är, utom i förhållandet till andra länder inom EU, oreglerat och sker helt informellt.

Inom EU har antagits ett rambeslut om gemensamma utred- ningsgrupper (2002/465/RIF). Rambeslutet utgjorde ett led i skapandet av nya samarbetsformer för det polisiära och straff- rättsliga samarbetet inom unionen. Som ett led i genomförandet av rambeslutet infördes lagen (2003:1174) om gemensamma ut- redningsgrupper för brottsutredningar, vilken trädde i kraft den 1 januari 2004. Lagen är tillämplig endast på sådana gemensamma utredningsgrupper som inrättas mellan myndigheter i Sverige och myndigheter i en eller flera andra medlemsstater inom Euro- peiska unionen (1 §). En sådan utredningsgrupp inrättas för ett särskilt syfte och för en begränsad tid (2 §). I 3 § ges vissa myn- digheter inom bl.a. åklagarväsendet och polisväsendet rätt att träffa överenskommelse om att inrätta sådana grupper.

På förslag av Lagrådet gjordes lagstiftningen om gemensamma utredningsgrupper tillämplig endast på överenskommelser som anges i lagen. Liksom tidigare är det samarbete som äger rum med stöd av andra internationella överenskommelser, t.ex. FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, alltjämt oreglerat (se prop. 2003/04:4 s. 18).

Sverige har, som framgått ovan, redan tagit ett viktigt steg mot att reglera användningen av för flera länder gemensamma organ för särskilda brottsutredningar. Lagstiftningen om gemensamma utredningsgrupper har nyligen trätt i kraft. Artikel 49 är inte di- rekt förpliktande, utan förutsätter enbart att staterna skall över- väga möjligheten av att genomföra gemensamma brottsutred-

130

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

ningar. Redan i dag finns det goda möjligheter för de behöriga myndigheterna i olika länder att, utan att sätta upp särskilda ut- redningsgrupper, samarbeta nära med varandra och att utbyta information, antingen som ett led i brottsutredningar i de en- skilda länderna eller med stöd av reglerna om internationell rätts- lig hjälp. Något omedelbart behov av ett mer formaliserat samar- bete finns därför inte. Särskilt mot bakgrund av att den nu aktu- ella konventionen är begränsad till ett fåtal brottstyper ter det sig lämpligast att avvakta närmare erfarenheter av den nya samar- betsformen, innan tillämpningsområdet för lagen om ge- mensamma brottsutredningar eventuellt utvidgas. Någon lag- stiftningsåtgärd bör därför inte vidtas.

4.10 Särskilda utredningsmetoder (artikel 50)

Bedömning : Vissa av de utredningsmetoder som behandlas i artikel 50 används redan i Sverige, även om de inte är författ- ningsreglerade. Frågan om en sådan reglering bör införas, och om man skall tillåta användning även av vissa utredningsme- toder som för närvarande inte godtas i svensk rätt, har utretts. Förslagen övervägs för närvarande i regeringskansliet. Det finns därför inte anledning att vidta någon lagstiftningsåtgärd i detta ärende.

I artikel 50 behandlas några speciella utredningsmetoder, nämli- gen s.k. kontrollerad leverans, elektronisk övervakning och un- der-cover-operationer. Staterna rekommenderas att, i den ut- sträckning det är tillåtet i den nationella lagstiftningen och när det bedöms vara lämpligt, dels använda sådana metoder, dels till- låta att bevisning som har hämtats in på detta sätt får användas i domstol. Staterna uppmuntras vidare att ingå multilaterala eller bilaterala avtal eller andra överenskommelser om användning av metoderna i fråga. Även möjligheten att på ad hoc-basis träffa överenskommelse om att tillämpa sådana metoder bör övervägas. Artikeln motsvarar artikel 50 i FN:s konvention mot gränsöver- skridande organiserad brottslighet.

131

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Möjligheten att använda metoderna i dag

I Sverige godtas i viss utsträckning att kontrollerade leveranser används som arbetsmetod inom polisen och Tullverket. Med kontrollerad leverans 13 avses att brottsbekämpande myndigheter låter en transport av otillåtna ämnen eller varor passera utan att ingripa, i syfte att kunna identifiera de personer som är iblandade i brottet. Vid en kontrollerad leverans kan viss del av varan bytas ut. Kontrollerade leveranser används framför allt vid misstanke om grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling.

Lagstiftaren tog första gången ställning till tillåtligheten av s.k. okonventionella spaningsmetoder i samband med att polislagen infördes (prop. 1983/84:111 s. 44 ff.). Då lades vissa grundläg- gande principer för polisens spaningsmetoder fast. Dessa princi- per innebär bl.a.

- att polisen aldrig får begå en kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller avslöja ett brott

- att polisen aldrig får provocera eller annars förmå någon att in- leda en brottslig aktivitet

- att polisen aldrig av spaningsskäl får underlåta att företa före- skrivna åtgärder mot brott eller en för brott misstänkt person; däremot får i vissa fall sådana åtgärder skjutas upp tillfälligt.

Uttalandena i propositionen har ansetts utgöra grunden för att godta kontrollerad leverans som arbetsmetod i Sverige. För en närmare beskrivning av arbetsmetoden hänvisas till RPS rapport 1994:3, vilken utarbetades av Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen gemensamt. Numera är metoden såle- des vedertagen. I lagstiftningsärendet om Sveriges tillträde till narkotikabrottskonventionen behandlades frågan om använd- ning av kontrollerade leveranser bara i förbigående (prop. 1990/91:127 s. 33).

En av de okonventionella spaningsmetoder som diskuterades vid tillkomsten av polislagen var infiltration i kriminella kretsar, s.k. under-cover-verksamhet. Med infiltration avses att en po- lisman – eller eventuellt en bulvan för polisen – tar tjänst hos

13 Angående definition av vad som är en kontrollerad leverans, se artikel 1 (g) i narkotika- brottskonventionen (prop. 1990/91:127 s. 63).

132

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

någon eller på annat sätt söker ta sig in i dennes verksamhet i syfte att erhålla upplysningar för uppdagande av brott (prop. 1983/84:111 s. 45).

Enligt svensk rätt anses det inte vara tillåtet att bedriva verk- samhet som förutsätter att en polisman, eller någon annan som agerar för polisens räkning, använder falsk identitet eller på an- nat sätt utnyttjar falska eller osanna handlingar för att skaffa sig upplysningar om kriminell verksamhet. Polisen har, som nyss nämnts, inte rätt att begå brottsliga handlingar för att beivra brott. Det finns inte några regler som gör undantag för straffbe- stämmelserna i 14 och 15 kap. BrB i polisens verksamhet.

Det finns inte heller något positivt lagstöd för att brottsbe- kämpande myndigheter använder sig av elektronisk utrustning för att övervaka person- eller varutransporter. Metoden används sedan länge, trots att den saknar författningsstöd. Sedan den Eu- ropeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) år 1994 gjordes direkt tillämplig i svensk rätt har det emellertid diskute- rats om metoden strider mot artikel 8 (se SOU 1998:46 s. 355 f.).

Enligt artikel 8 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korre- spondens. Skyddet får inte inskränkas annat än med stöd av lag. Frånvaron av en lagregel som ger rätt att använda elektronisk utrustning för övervakning innebär att det numera anses vara tveksamt om metoden är tillåten.

Förslag till ändringar beträffande polisens arbetsmetoder m.m.

Beredningen för rättsväsendets utveckling har behandlat utred- ningsmetoder av nu aktuellt slag i betänkandet Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen (SOU 2003:74). Utred- ningen har bl.a. föreslagit att användningen av kontrollerade le- veranser skall regleras som ett straffprocessuellt tvångsmedel och att bestämmelser härom skall föras in i rättegångsbalken (a.a. s. 136 f.).

133

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Beredningen har vidare föreslagit att det i polislagen skall infö- ras bestämmelser som tillåter en polisman att uppträda under falsk identitet (a.a. s. 126 f. och 136 f.). Syftet med ändringen är att göra det möjligt för polisen att genomföra under-cover-ak- tioner.

Under hänvisning till innehållet i artikel 8 i Europakonventio- nen har beredningen även föreslagit att elektronisk övervakning genom användning av utrustning för positionsbestämning ges lagstöd i polislagen (a.a. s. 105 f.).

Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

I artikel 12 i konventionen den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlems- stater (2000 års EU-konvention) finns bestämmelser om kon- trollerade leveranser. I samband med att frågan om Sveriges till- träde till konventionen behandlades föreslogs ändringar i lagen om gemensamma utredningsgrupper för brottsutredningar, för att uppfylla konventionens krav på samarbete av nu aktuellt slag (prop. 2004/05:144 s. 142 f. och 212 f.). Lagrådet var kritiskt mot om att införa bestämmelser om den formella handlägg- ningen av ansökningar om biträde med bl.a. kontrollerad leve- rans. Lagrådet konstaterade att begreppet kontrollerad leverans inte är reglerat i svensk rätt och att någon definition av begrep- pet inte heller föreslogs. Enligt Lagrådet hade det därför varit bättre att avvakta beredningen av det nyss nämnda betänkandet. Lagrådet motsatte sig emellertid inte att den föreslagna lagstift- ningen (a. prop. s. 335 f.).

I samma proposition föreslogs införande av formella regler om internationellt samarbete i brottsutredningar där skyddsidentitet används (där kallade hemliga utredningar; a. prop. s. 214). Några materiella regler angående användande av skyddsidentitet före- slogs däremot inte, i avvaktan på att ställning tas till förslagen i det ovan redovisade betänkandet. Eftersom det internationella samarbetet förutsätter att en överenskommelse träffas i varje en- skilt fall, och att de villkor som gäller enligt svensk rätt iakttas, ansåg regeringen att artikeln om hemliga utredningar kunde god-

134

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

tas (a. prop. s. 84). Riksdagen har antagit propositionen (bet. 2004/05:JuU33).

Bedömning

I fråga om kontrollerade leveranser uppfyller svensk rätt de krav som ställs i konventionen. Frågan om metoden bör författnings- regleras är ännu inte avgjord, men det saknar betydelse för frågan om Sverige bör tillträda konventionen, eftersom artikel 50 inte innehåller några bindande åtaganden.

Däremot strider det för närvarande mot grundläggande prin- ciperna i den svenska lagstiftningen att använda under-cover- aktioner. Det anses också tveksamt om elektronisk utrustning för övervakning får användas eftersom det inte finns något lag- stöd för detta, även om metoden används.

Som redovisats ovan har frågan om man bör tillåta dessa me- toder utretts och regeringen kommer så småningom att ta ställ- ning till förslagen. Eftersom det inte finns något uttryckligt krav på att staterna skall införa sådana metoder som krävs för bl.a. under-cover-aktioner utgör det förhållandet att regeringen ännu inte har tagit slutlig ställning i frågan inte något hinder mot att Sverige tillträder konventionen.

Frågan om att kunna använda bevisning som härrör från de nu aktuella metoderna bereder inga problem för svensk del. Som tidigare nämnts (avsnitt 4.6.2) tillämpas fri bevisprövning, vilket innebär att det inte spelar någon roll på vilket sätt bevisningen har tagits fram.

Innehållet i artikeln motsvarar artikel 20 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. I lagstiftnings- ärendet om tillträde till den konventionen ansågs artikeln i fråga inte kräva några lagstiftningsåtgärder (prop. 2002/03:146 s. 57). Det finns inte något skäl att göra en annan bedömning nu.

Sammanfattningsvis finns det således inte anledning att vidta någon lagstiftningsåtgärd med anledning av innehållet i artikel 50.

135

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

4.11 Återställande av tillgångar

En av de viktigaste delarna av konventionen är kapitel V, som behandlar möjligheterna att återställa tillgångar som varit före- mål för brott, som utgör vinning av brott eller som trätt i stället för egendom av nu nämnda slag. Bestämmelserna i denna del har en betydelsefull funktion för helheten, eftersom de syftar till att minska incitamenten till korruption genom att begränsa det ekonomiska utbytet av sådan brottslighet.

Innehållet i denna del av konventionen ligger väl i linje med det arbete som för närvarande bedrivs inom Europeiska unionen och som bl.a. har utmynnat i nya regler om förverkande (prop. 2004/05:135), en ny lag om erkännande och verkställighet inom unionen av frysningsbeslut (prop. 2004/05:115) och antagande av ett rambeslut om erkännande på beslut om förverkande (prop. 2004/05:55). Syftet med det sistnämnda är att man i en med- lemsstat enkelt skall kunna verkställa beslut om förverkande meddelade i en annan medlemsstat.

4.11.1 Att förebygga och upptäcka överföring av vinning (artikel 52)

Bedömning: Innehållet i artikel 52 bör inte föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

Artikel 52 reglerar hur staterna skall förebygga och upptäcka att vinning av brott överförs. De åtgärder som nämns liknar i stor utsträckning de åtgärder för att förebygga penningtvätt som reg- leras i artikel 14.

Staterna skall enligt punkt 1 vidta åtgärder för att, i enlighet med sin nationella lagstiftning, ålägga finansiella institutioner att i olika avseenden kontrollera kunders identitet och att utföra skärpt kontroll av konton som innehas av eller för personer som är, eller har varit, anförtrodda framstående offentliga uppgifter samt motsvarande konton som tillhör deras familjemedlemmar och andra närstående. I punkt 2 anges olika åtgärder som staterna

136

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

kan vidta, t.ex. att ge ut riktlinjer för vilka slags fysiska eller juri- diska personers konton som bör bli föremål för skärpt kontroll. Där så är lämpligt skall staterna, på eget initiativ eller på begäran av en annan konventionsstat, underrätta finansiella institutioner om identiteten på fysiska eller juridiska personer vilkas konton förväntas bli föremål för skärpt kontroll. Enligt punkt 3 skall sta- terna trygga att de finansiella institutionerna för och bevarar re- dovisning rörande konton och transaktioner av ovan nämnda slag. Enligt punkt 4 skall staterna vidta åtgärder för att förebygga att banker som inte har någon fysisk representation eller är an- slutna till en reguljär finansiell grupp etableras samt överväga åtgärder som riktar sig mot korrespondensbanksförhållanden.

I punkt 5 uppmanas staterna bl.a. att överväga att upprätta sy- stem för finansiella upplysningar om utvalda offentliga tjänste- män och att införa lämpliga påföljder för bristande uppfyllelse. Enligt punkt 6 skall staterna också överväga att ålägga offentliga tjänstemän som har del i eller rätt att teckna eller har annan be- fogenhet över ett finansiellt konto i ett annat land att rapportera detta förhållande till behöriga myndigheter och att föra lämplig bokföring över sådana konton.

Kraven i punkterna 3 och 4 får anses uppfyllda genom regler- ingen i lagen om penningtvätt (se avsnitt 4.2.7). Några lagstift- ningsåtgärder krävs därför inte.

Några regler som motsvarar punkterna 5 och 6 finns inte i svensk rätt. Som tidigare har anmärkts är behovet av sådana reg- ler begränsat mot bakgrund av att åtskilliga uppgifter om privat- personers ekonomi är öppet tillgängliga. Eftersom korruption är ovanlig i Sverige och det inte är fråga om några bindande åtagan- den finns det inte något skäl att i detta sammanhang överväga att införa skyldighet för offentliga tjänstemän att rapportera sina ekonomiska förhållanden.

Inte heller punkt 1 har någon motsvarighet i svensk rätt. Av samma skäl som nyss har anförts kan det diskuteras om det, ut- över vad som redan gäller enligt penningtvättslagen, finns något behov av skärpt kontroll. Den nu aktuella frågan har direkta be- röringspunkter med det pågående arbetet inom Europeiska uni-

137

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

onen med framtagande av ett tredje penningtvättsdirektiv. Detta förväntas bli antaget i september 2005. Arbetet med att genom- föra direktivet kommer att påbörjas direkt efter antagandet. Mot den bakgrunden finns det inte anledning att i detta sammanhang föreslå någon lagstiftningsåtgärd, eftersom de krav som ställs i konventionen kan förväntas bli tillgodosedda genom det arbetet. Punkt 2, som endast innebär en utveckling av punkt 1, bör där- för inte heller leda till någon åtgärd.

Innehållet i artikel 52 bör således inte föranleda någon lag- stiftningsåtgärd.

4.11.2 Återställande av egendom (artiklarna 53 och 54)

Bedömning: Innehållet i artiklarna 53 och 54 kräver inga lag- stiftningsåtgärder.

I artikel 53 behandlas åtgärder för att direkt återställande av egendom. I enlighet med den nationella lagstiftningen skall sta- terna vidta åtgärder för att tillåta andra stater att inleda civil- rättsliga processer i sina domstolar för att bekräfta rätten till eller äganderätten av egendom som har förvärvats genom brott som straffbeläggs i enlighet med konventionen. Vidare skall de göra det möjligt för domstolarna att ålägga den som har gjort sig skyldig till brott enligt konventionen att betala ersättning eller skadestånd till en annan konventionsstat som har vållats skada av sådana brott. Dessutom skall staterna göra det möjligt för sina domstolar eller myndigheter att, när de beslutar om förverkande, erkänna en annan konventionsstat som rättmätig ägare av egen- dom som förvärvats genom brott enligt konventionen.

Tidigare har reglerna om skadeståndstalan på grund av brott berörts i korthet (avsnitt 4.6.2). Som framgått där finns det möj- ligheter för den som har utsatts för brott att väcka talan om ska- destånd (eller om utlämnande av viss egendom) såväl i en brott- målsrättegång som i civilrättslig ordning.

Enligt 4 kap. 19 § lagen om internationell rättslig hjälp får egendom tas i beslag och överlämnas till en annan stat om egen-

138

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

domen skäligen kan antas vara frånhänd någon genom brott. I förhållande till stater inom Norden och inom EU ställs det inte krav på dubbel straffbarhet. Däremot krävs det att man för gär- ningen kan döma till fängelse i den ansökande staten (4 kap. 20 §). Frågor om beslag och överlämnande av egendom prövas av domstol (4 kap. 21 §).

Det är således redan i dag möjligt att på begäran av en annan stat ta egendom i beslag, om egendomen har frånhänts någon ge- nom brott, och att överlämna egendomen till den andra staten utan något krav på att den senare skall återlämnas till Sverige.

En artikel med delvis likartat innehåll (artikel 8) finns 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Euro- peiska unionens medlemmar. I det lagstiftningsärendet gjordes bedömningen att den nuvarande lagstiftningen är tillräcklig (prop. 2004/05:144 s. 60 f.).

Den fråga som inställer sig är om egendom som har förvärvats genom brott enligt konventionen generellt sett kan utgöra egen- dom som ”frånhänts genom brott”. Vid exempelvis sakhäleri och förskingring råder det inte någon tvekan om att egendom har frånhänts målsäganden. Däremot är det mera tveksamt hur det förhåller sig med egendom som varit föremål för t.ex. mutbrott eller bestickning. Det kan dock inte uteslutas att det kan finnas exempel på frånhändande även i dessa fall, t.ex. om offentliga medel har använts för att besticka någon. I sådana fall finns det sannolikt något annan brott bakom, t.ex. förskingring eller tro- löshet mot huvudman, som kan leda till frånhändande.

Avsikten med artikeln måste rimligen ha varit att den skall kunna användas i de fall där det faktiskt är fråga om ett brott som kan innebära att egendom frånhänts någon annan. Om egendomen inte har frånhänts någon utan utgör utbyte av brott, kan i stället reglerna i artikel 54 eller 55 aktualiseras. Med den nu angivna utgångspunkten uppfyller den svenska lagstiftningen de krav som ställs och någon lagstiftningsåtgärd är därför inte på- kallad.

Det kan tillfogas att beslag och överlämnande förutsätter att det inte råder någon tvekan om att egendomen tillhör den som

139

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

gör anspråk på den (se prop. 2004/05:144 s. 61). Regeln i 27 kap. 4 a § om förtida utlämnande av beslag torde inte kunna användas. Detta beror bl.a. på att åklagaren inte råder över beslagsfrågan i ett ärende om internationell rättslig hjälp (jfr NJA 1990 s. 537).

Artikel 54 innehåller mekanismer för att återställa egendom genom internationellt samarbete i fråga om förverkande av egen- dom som förvärvats genom eller är inblandad i brott som straff- beläggs i konventionen. Enligt punkt 1 skall staterna bl.a.

- vidta åtgärder för att göra det möjligt att verkställa ett beslut om förverkande meddelat av en domstol i en annan konventions- stat

- möjliggöra att myndigheterna, i de fall där de har jurisdiktion, i avgöranden angående penningtvättsbrott eller annat sådant brott kan besluta om förverkande av sådan egendom som nyss har sagts även om den är av utländskt ursprung,

- överväga att vidta åtgärder för att tillåta beslut om förverkande av sådan egendom utan att någon döms för brottet i de fall där gärningsmannen inte kan lagföras på grund av att han är avliden, har avvikit eller inte kan anträffas, eller i andra tillämpliga fall.

I internationella verkställighetslagen finns det bestämmelser om verkställighet av utomnordiska domar eller beslut. Beslut om förverkande kan verkställas med stöd av lagen, men detta kräver att det finns ett avtal om sådant samarbete mellan Sverige och den andra staten. Enligt 1 § internationella verkställighetslagen blir lagen tillämplig på en internationell överenskommelse efter regeringens förordnande härom. I förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verk- ställighet av brottmålsdom lämnar regeringen närmare före- skrifter om tillämpningen av konventionen.

De närmare reglerna om när utländska beslut kan verkställas finns i 5 och 6 §§ internationella verkställighetslagen. Ett grund- läggande krav är att domen har vunnit laga kraft, att det inte finns något hinder mot verkställighet samt att den gärning som domen eller beslutet avser är ett brott enligt svensk lag. Vidare får gärningen inte utgöra ett politiskt eller militärt brott och brottet får inte heller vara preskriberat. Skulle verkställigheten

140

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

strida mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen behöver någon verkställighet inte ske. I 8–16 §§ regleras förfa- randet. Här kan bara nämnas att ett utländskt värdeförverkande skall omvandlas till ett motsvarande svenskt beslut enligt vad som föreskrivs i 14 §.

I förhållande till de nordiska staterna regleras verkställighet i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff (nordiska verkstäl- lighetslagen). Enligt den lagen kan en dom varigenom egendom har förverkats verkställas i Sverige. Några andra krav än att verk- ställigheten skall äga rum enligt svensk lag ställs inte upp.

Det finns således redan regler om verkställighet av utländska beslut om förverkande. Dessa är tillräckliga för att uppfylla kra- ven i konventionen.

I en svensk rättegång angående brott som behandlas i kon- ventionen kan egendom förverkas oberoende av dess ursprung, om egendomen i fråga har ett tillräckligt samband med brottet. Det blir sedan en verkställighetsfråga om den förverkade egen- domen finns utomlands.

Reglerna om förverkande medger att egendom förverkas även i vissa fall där gärningsmannen inte kan lagföras. Enligt 36 kap. 14 § BrB får egendom förklaras förverkad om, på grund av den brottsliges död eller av annan orsak, påföljd inte kan ådömas. Detta förutsätter dock att stämning i målet har delgetts inom fem år från det att brottet begicks. Vidare krävs det att åklagare finner det påkallat ur allmän synpunkt att väcka talan. Som tidi- gare har nämnts kan egendom förverkas bl.a. från den som efter brottet har förvärvat den aktuella egendomen genom bodelning eller arv. De nu redovisade reglerna får anses tillräckliga.

Enligt punkt 2 skall staterna göra följande för att tillhandahålla rättslig hjälp enligt artikel 55:

- vidta åtgärder göra det möjligt att frysa eller beslagta egen- dom med stöd av ett beslut fattat av domstol eller annan behörig myndighet i en annan konventionsstat,

- vidta åtgärder för att göra det möjligt att frysa eller beslagta egendom efter framställning från en annan konventionsstat.

141

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

I båda fallen skall det finnas rimligt underlag för att vidta åt- gärden och för att anta att egendomen kommer att kunna för- verkas.

Vidare skall staterna överväga att vidta ytterligare åtgärder som gör det möjligt att säkra egendom för förverkande, t.ex. med stöd av ett utländskt beslut om frihetsberövande eller lagfö- ring som hör samman med förvärv av sådan egendom som tidi- gare har sagts.

Lagen om internationell rättslig hjälp ger, som tidigare har re- dovisats, möjlighet att bistå en annan stat med beslag och kvar- stad, som är de svenska tvångsmedel som motsvarar begreppen beslag och frysning i konventionen. De nuvarande reglerna på detta område är tillräckliga för att uppfylla kraven i konventio- nen.

Till detta kommer att möjligheterna att verkställa förverkan- debeslut åt en annan stat kommer att utvidgas inom en nära framtid med anledning av genomförandet av andra internatio- nella instrument. Inom den Europeiska unionen antogs den 24 februari 2005 ett rambeslut om förverkande av vinning, hjälpme- del och egendom som härrör från brott (beträffande riksdagens godkännande se prop. 2003/04:166, bet. 2003/04:JuU5). De änd- ringar i förverkandereglerna som trädde i kraft den 1 juli 2005 (prop. 2004/05:135) innebär att rambeslutet till största delen är genomfört. Regeringen har också nyligen föreslagit riksdagen att anta ett utkast till rambeslut om ömsesidigt erkännande av beslut om förverkande (prop. 2004/05:55). Riksdagen har vidare nyss godtagit de lagändringar som krävs för genomförande av det inom Europeiska unionen antagna rambeslutet om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut, se prop. 2004/05:115, bet. 2004/04:JuU34).

142

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

4.11.3 Internationellt samarbete om förverkandeförklaring m.m. (artiklarna 55 och 57)

Bedömning: Sverige uppfyller redan kraven i artiklarna 55 och 57. Några lagstiftningsåtgärder krävs därför inte.

I artikel 55 regleras frågan om internationellt samarbete om för- verkandeförklaring. Samarbetet kan ha två olika former. An- tingen kan ett förverkandebeslut meddelas och verkställas i den anmodade staten eller också kan ett beslut om förverkande som har meddelats i den begärande staten överlämnas för verkställig- het.

I föregående avsnitt har redovisats dels regler om förverkande, dels bestämmelserna om verkställighet av utländska beslut om förverkande. Dessa uppfyller kraven i konventionen.

Innehållet i artikel 55 motsvarar artikel 13 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, med undantag för ett smärre tillägg i punkt 3 c samt innehållet i punkterna 7 och 8. Punkt 7 innehåller en ny vägransgrund, som innebär att samarbete får vägras och provisoriska åtgärder hävas om den an- modade staten inte får tillräcklig bevisning i rätt tid, eller om egendomen är av ringa värde. Punkt 8 föreskriver att den anmo- dade staten skall ge den andra staten tillfälle att lägga fram sin sak innan en provisorisk åtgärd hävs, om så är möjligt.

När frågan om Sverige skulle tillträda FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet behandlades gjordes den bedömningen att det inte krävs några ändringar i svensk lag- stiftning för ett tillträde till konventionen (prop. 2003/03:146 s. 48 f.). Något skäl att nu göra en annan bedömning finns inte. De tillkommande bestämmelserna kräver inte heller några lag- stiftningsåtgärder.

Som tidigare nämnts har det nyligen införts utökade möjlig- heter att förverka utbyte av och hjälpmedel vid brott (prop. 2004/05:135, bet. 2004/05:JuU31). Lagändringarna har tillkom- mit för att uppfylla kraven i flera internationella instrument. Se närmare om detta i avsnitt 4.5.2.

143

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

Som framgått av det sagda pågår det också annat lagstiftnings- arbete i syfte att förbättra möjligheterna att verkställa förverkan- debeslut åt andra stater (avsnitt 4.11.2).

Artikel 57 reglerar förfogande över egendom som har förkla- rats förverkad med stöd av artikel 31 eller 55. Enligt punkt 2 skall staterna vidta åtgärder för att göra det möjligt att återlämna för- verkad egendom vid verkställighet av en framställning från en annan konventionsstat. Detta skall ske enligt principerna i den verkställande statens rättsordning och med beaktande av godtro- ende tredje mans rättigheter. I punkt 3 regleras olika fall där åter- lämnande aktualiseras. Enligt punkt 3 a skall en konventionsstat vid verkställighet av förverkande enligt artikel 55 och med stöd av lagakraftvunnet avgörande i den begärande konventionsstaten kunna återlämna den förverkade egendomen till den begärande staten. Det nu sagda gäller endast vid förskingring av allmänna medel enligt artikel 17 eller tvätt av förskingrade allmänna medel enligt artikel 23. Den anmodade staten kan ge avkall på kravet på lagakraftvunnet avgörande. Enligt punkt 3 b, som behandlar vin- ning av andra brott som täcks av konventionen, skall den anmo- dade staten på motsvarande sätt kunna återlämna den förverkade egendomen till den begärande staten, om denna på rimligt sätt styrker sin tidigare äganderätt till denna. Detsamma skall gälla om den anmodade konventionsstaten godtar skada som grund för att återlämna den förverkade egendomen. Enligt punkt 3 c skall staterna i alla andra fall prioritera att överväga frågan om att återlämna förverkad egendom till den begärande konven- tionsstaten, till dess tidigare rätte ägare eller att ersätta brottsoff- ren.

Artikeln lämnar i punkt 4 utrymme för att den anmodade kon- ventionsstaten drar av skäliga utgifter för utredning, lagföring eller rättsliga förfaranden.

I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. finns det bestämmelser om förfogande över förverkad egendom. Egendom som förklarats förverkad skall normalt säljas. Det som erhålls vid försäljningen tillfaller staten.

144

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

Huvudprincipen om att förverkad egendom tillfaller staten gäller även vid förverkande i internationella ärenden, men den genombryts av särskilda regler som medger en annan lösning i det enskilda fallet. I 36 § internationella verkställighetslagen finns det en regel om delning av förverkad egendom med andra stater. Efter begäran av en annan stat kan regeringen förordna att egendomen eller dess värde helt eller delvis skall överlämnas till den stat som har begärt verkställighet av förverkandebeslutet. Den nu nämnda bestämmelsen reglerar överlämnande i de fall det är fråga om verkställighet av ett utländskt förverkandebeslut.

Enligt 5 kap. 11 § första stycket lagen om internationell rätts- lig hjälp finns det även möjlighet att dela egendom som har för- verkats genom ett svenskt avgörande. Regeringen får besluta att egendom eller dess värde som har förverkats genom ett svenskt beslut helt eller delvis överlämnas till annan stat som lämnat rättslig hjälp eller på annat sätt bistått Sverige under förunder- sökning eller rättegång eller som på annat sätt lämnat informa- tion eller bistånd som haft betydelse för utredningen om brottet.

En särskild fråga är om förverkande tillgångar skall kunna an- vändas för att gottgöra brottsoffer. Någon sådan möjlighet finns inte enligt svensk rätt. I prop. 2001/02:149 fann regeringen att man inte borde göra avsteg från principen att stöd och hjälp åt brottsoffer skall ges på annat sätt (s. 31), vilket godtogs av riks- dagen. Något skäl för att nu göra en annan bedömning finns inte.

I vissa delar motsvarar artikel 57 innehållet i artikel 14 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. I det lagstiftningsärendet gjordes bedömningen att det inte kräv- des några lagstiftningsåtgärder (prop. 2002/03:146 s. 50). Något skäl att nu göra en annan bedömning finns inte.

Som framgått av det sagda uppfyller den svenska lagstift- ningen kraven i konventionen. Några lagstiftningsåtgärder är därför inte påkallade.

145

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

4.11.4 Spontant informationslämnande (artikel 56)

Bedömning: Innehållet i artikeln kräver ingen lagstiftningsåt- gärd.

Enligt artikel 56 skall staterna sträva efter att vidta åtgärder som innebär att de spontant kan överlämna upplysningar om vinning av brott som straffbeläggs enligt konventionen. Detta skall ske utan att det kommer i konflikt med den nationella lagstiftningen och utan att störa utredning, lagföring eller rättslig prövning som statens egna myndigheter utför. Artikeln innehåller således inte något bindande åtagande.

Numera finns det ofta bestämmelser om spontant uppgifts- lämnande i konventioner. Den nu aktuella artikeln tar enbart sik- te på upplysningar om vinning av brott och den innehåller inte något bindande åtagande.

Som tidigare har redovisats (se avsnitt 4.9.3) utgör sekretess normalt inte något hinder mot att brottsbekämpande myndig- heter lämnar uppgifter av nu aktuellt slag. Den svenska lagstift- ningen medger således att uppgifter lämnas. Någon lagstiftnings- åtgärd är därför inte nödvändig.

4.12 Finansiell underrättelseverksamhet (artikel 58)

Bedömning: Sverige uppfyller kravet på en enhet inriktad på finansiell underrättelseverksamhet.

Enligt artikel 58 skall varje stat, som ett led i samarbetet för att förebygga och bekämpa brott enligt konventionen, överväga att inrätta en enhet för finansiell underrättelseverksamhet. Denna enhet skall vara ansvarig för att ta emot, analysera och till behö- riga myndigheter sprida rapporter om misstänkta finansiella transaktioner.

Redan när frågan om bekämpning av penningtvätt först aktua- liserades för cirka tio år sedan, inrättades en särskild enhet vid Rikspolisstyrelsen för det nu aktuella ändamålet. Finanspolisen,

146

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

som numera utgör en särskild enhet inom Rikskriminalpolisens underrättelseenhet, har bl.a. till uppgift att ta emot anmälningar om misstänkt penningtvätt från finansinstitut och andra som har anmälningsskyldighet enligt lagen om penningtvätt (se avsnitt 4.2.7). I Finanspolisens uppgifter ingår inte bara att vara motta- gare av anmälningar om penningtvätt och att bearbeta dessa så att åklagare kan fatta beslut om förundersökning skall inledas eller ej i ett enskilt fall, utan även att bedriva allmän underrät- telseverksamhet inriktad på penningtvätt. Vidare har Finanspoli- sen uppgifter i fråga om bekämpningen av finansiering av terro- rism.

Finanspolisen samarbetar på det nationella planet med bl.a. Finansinspektionen, Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket och Bolagsverket och, på det internationella planet, med bl.a. Euro- pol och Interpol.

Kraven i artikel 58 är uppfyllda genom utformningen av Fi- nanspolisens arbetsuppgifter.

4.13 Tekniskt bistånd och informationsutbyte (artiklarna 60–62)

Bedömning: Innehållet i artiklarna 60–62 kräver inga lagstift- ningsåtgärder.

Artikel 60, som reglerar utbildning och tekniskt bistånd, inne- håller inte några bindande krav. Enligt punkt 1 skall staterna i nödvändig omfattning införa, utveckla eller förbättra specialin- riktade utbildningsprogram för personal som ansvarar för att förebygga och bekämpa korruption. Enligt punkt 2 skall staterna överväga att lämna varandra största möjliga tekniska bistånd och utbyta erfarenheter och kunskaper som underlättar internatio- nellt samarbete. Detta gäller särskilt till förmån för utvecklings- länder. Punkt 3 förutsätter att staterna ökar ansträngningarna att maximera operativ verksamhet och utbildningsverksamhet i in- ternationella och regionala organ och inom ramen för interna- tionella avtal och överenskommelser. Staterna skall också över-

147

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

väga att bistå varandra med bl.a. utvärderingar, studier och forskning som rör olika aspekter av korruption. Övriga punkter i artikeln behandlar andra former av frivillig hjälp och stöd för att underlätta tillämpningen av konventionen. Artikeln innebär inga bindande åtaganden. Innehållet i artikeln ligger väl i linje med den svenska synen på dessa frågor.

Utgångspunkten för artikel 61 är behovet av analys av brotts- utvecklingen avseende korruption. För det ändamålet skall sta- terna överväga olika åtgärder i form av insamling av information och statistik och utbyte av information och kunskaper på områ- det, i syfte att skapa goda förutsättningar att förebygga och be- kämpa korruption. Innehållet i artikeln, som inte innebär några bindande krav, motsvarar i stora delar artikel 28 i FN:s konven- tion mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. I det lag- stiftningsärendet gjordes bedömningen att några lagstiftningsåt- gärder inte behövdes (prop. 2002/03:146 s. 60). Något skäl att nu göra en annan bedömning finns inte.

Mot bakgrund av den låga frekvensen av korruptionsbrott i Sverige finns det inte heller något behov av andra åtgärder från regeringens sida. Det är emellertid en svaghet att den nuvarande anmälningsstatistiken inte särredovisar mut- och besticknings- brott, vilket beror på att dessa brottstyper statistikmässigt klumpas samman med andra brott i samma kapitel av brottsbal- ken. Om man i framtiden bättre skall kunna följa utvecklingen i fråga om korruption finns det därför skäl att överväga att ha sär- skilda koder för dessa brott, även om de är mycket få till antalet. Ett alternativ kan vara att på annat sätt skapa särskild statistik för området. Bristen på statistik är främst en fråga för Rikspolissty- relsen och Riksåklagaren, som ansvarar för underlaget till brotts- statistiken, och för Brottförebyggande rådet som sammanställer brottsstatistiken. Enligt vad som upplysts planerar Brottsföre- byggande rådet att från och med år 2008 införa ett nytt system för kodning av brott, som kommer att kunna ge betydligt fylli- gare information än det nuvarande systemet. Då finns det möj- ligheter att ta hänsyn till behovet av bättre statistik rörande kor- ruption. I avvaktan på det nya systemet är man restriktiv med att

148

Ds 2005:38

Konventionen och svensk rätt

ändra i det nuvarande. Med hänsyn till det pågående arbetet finns det för närvarande ingen anledning till någon åtgärd.

Inte heller artikel 62 innehåller några bindande krav. Artikeln behandlar bl.a. tekniskt och praktiskt bistånd länderna emellan när det gäller förverkligandet av konventionen.

Den nu aktuella artikeln motsvarar artikel 30 i FN:s konven- tion mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. I lagstift- ningsärendet angående tillträde till den konventionen ansågs ar- tikeln inte kräva några lagstiftningsåtgärder (prop. 2002/03:146

s. 57). Det finns inget skäl att göra en annan bedömning nu. Innehållet i artiklarna 60–62 kräver således inga lagstiftnings-

åtgärder.

4.14 Övriga bestämmelser (artiklarna 1–4, 28, 51, 59 och 63–71)

Bedömning: Övriga bestämmelser i konventionen kräver inte heller någon anpassning av den svenska lagstiftningen.

I de inledande artiklarna finns bestämmelser om syftena med konventionen (artikel 1), konventionens tillämpningsområde (artikel 3) och skyddet för staternas suveränitet (artikel 4). Ing- en av dessa artiklar kräver någon särskild lagstiftningsåtgärd.

Artikel 2 innehåller vissa definitioner. Dessa motsvarar i stor utsträckning definitioner som har lagts fast i andra konventioner som Sverige har tillträtt, bl.a. OECD:s konvention om bekäm- pande av bestickning av utländska tjänstemän i internationella affärsförbindelser, FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och Europarådets straffrättsliga kon- vention om korruption. I tidigare lagstiftningsärenden har kon- staterats att definitionerna i fråga inte behöver införlivas med svensk rätt (prop. 2003/04:70 s. 14). Något skäl att nu göra en annan bedömning finns inte.

I artikel 28 läggs det fast att vetskap, uppsåt och syfte som fordras som rekvisit för brott får fastställas med hjälp av objek- tiva omständigheter. En likartad bestämmelse finns i artikel 3

149

Konventionen och svensk rätt

Ds 2005:38

punkt 3 i narkotikabrottskonventionen. Artikeln kräver inga lag- stiftningsåtgärder.

I artikel 51 finns allmänna bestämmelser om att staterna i största möjliga utsträckning skall samarbeta med och hjälpa var- andra i fråga om återställande av tillgångar. Artikel 59 innehåller en allmän uppmaning till konventionsstaterna att överväga att sluta bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser för att öka effektiviteten i det internationella samarbetet. Varken artikel 51 eller 59 kräver några lagstiftningsåtgärder.

Artiklarna 63 och 64 innehåller bestämmelser om den kon- ventionsstatskonferens som skall sammankallas senast ett år ef- ter det att konventionen har trätt i kraft och om dess sekretariat. Likartade bestämmelser finns bl.a. i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. Sådana artiklar har vid tillträde av andra konventioner inte ansetts kräva någon lag- stiftningsåtgärd och något skäl att nu göra en annan bedömning finns inte.

Artiklarna 65–71 innehåller slutbestämmelser som reglerar bl.a. frågor om ikraftträdandet av konventionen, tvistlösning och andra praktiska frågor som rör konventionen och dess tillämp- ning. Dessa bestämmelser kräver inga lagstiftningsåtgärder. Frå- gan om Sverige bör avge förklaring till artikel 66 behandlas i av- snitt 5.2.

Sammanfattningsvis kräver således artiklarna 1–4, 28, 51, 59 och 63–71 inte några lagstiftningsåtgärder.

150

5 Tillträde till konventionen

5.1 Bör Sverige tillträda konventionen?

Förslag: Regeringen bör föreslå riksdagen att godkänna att Sverige tillträder konventionen. Tillträde bör ske så snart som möjligt.

Sverige har, i likhet med ett stort antal andra länder, underteck- nat konventionen. Sverige har sedan länge en väl utvecklad lag- stiftning mot korruption. Tillämpningsområdet för straffbe- stämmelserna om korruption har också successivt utvidgats, som ett led i anpassningen till olika konventioner. Vidare deltar Sve- rige aktivt i det internationella arbetet mot korruption, exempel- vis genom medlemskapet i Gruppen av stater mot korruption, GRECO, och OECD:s arbetsgrupp mot bestickning av ut- ländska tjänstemän i internationella affärsförbindelser. Sveriges insatser mot korruption har nyligen utvärderats av såväl GRE- CO som OECD:s arbetsgrupp.

Även om det endast förekommit ett litet antal korruptions- brott här i landet bör Sverige självfallet medverka till att FN:s konvention mot korruption får en så bred anslutning som möj- ligt. Den utgör ett viktigt led i FN:s fortgående arbete med att bekämpa organiserad brottslighet. Globaliseringen och den ut- vidgade handeln mellan länder ökar riskerna för att korruption breder ut sig och får fäste på nya platser. Vidare kan vinningen av korruptionsbrott föras över till andra länder. Det är därför vik- tigt att även länder som hittills inte i någon större utsträckning har drabbats av korruption vidtar sådana åtgärder som kan bidra

151

Tillträde till konventionen

Ds 2005:38

till att begränsa framväxten av korruption. Förebyggande åtgär- der spelar dessutom stor roll för att höja det allmänna medve- tandet om riskerna för korruption och dess skadliga följder. Det är mot den nu angivna bakgrunden viktigt att Sverige tillträder konventionen så snart som möjligt.

Av 10 kap. 2 § RF följer att regeringen inte får ingå för riket bindande överenskommelser utan riksdagens godkännande om överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om den i övrigt gäller ämne i vilket riksda- gen skall besluta, eller – i annat fall – om överenskommelsen är av större vikt.

Konventionen ingår i FN:s pågående arbete för att bekämpa brott, vilket från svensk sida ansetts vara mycket angeläget. Konventionen är därför av den arten att tillträde till den bör god- kännas av riksdagen, även om tillträdet inte kräver några lagänd- ringar.

5.2 Bör Sverige avge några reservationer eller förklaringar?

Bedömning: Sverige bör inte utnyttja möjligheten att göra förbehåll för konventionens bestämmelse om tvistlösning. Sverige bör anmäla Centralmyndigheten för internationellt rättsligt samarbete som centralmyndighet enligt artikel 46 punkt 13.

Enligt artikel 66 punkt 3 får en konventionsstat förklara att den inte anser sig vara bunden av bestämmelserna i punkt 2 i samma artikel, som behandlar formerna för lösning av tvister angående tolkningen och tillämpningen av konventionen. Enligt artikeln får tvister, som inte kan lösas i rimlig tid genom förhandling mellan parterna, hänskjutas till skiljeförfarande och i sista hand, om parterna inte kan enas om formerna för skiljeförfarandet, till Internationella domstolen.

En motsvarande bestämmelse finns bl.a. i konventionen om gränsöverskridande organiserad brottslighet och i ett flertal and-

152

Ds 2005:38

Tillträde till konventionen

ra konventioner, till vilka Sverige har anslutit sig till. I tidigare ärenden har Sverige accepterat tvistlösningsklausuler av samma typ som den nu aktuella (se t.ex. prop. 2000/01:86 s. 33 och 2001/02:149 s. 37). Därför bör inte heller nu något förbehåll gö- ras.

I övrigt innehåller konventionen inte några möjligheter att avge reservationer och förklaringar. Däremot åläggs staterna en- ligt artikel 46 punkt 13 att i samband med deponering av ratifi- kationsinstrument anmäla vilken myndighet som har utsetts till centralmyndighet. Sverige bör anmäla Centralmyndigheten för internationellt rättsligt samarbete.

5.3 Kostnader

Bedömning: Ett tillträde till konventionen medför inte några ökade kostnader för staten.

Som framgått av kapitel 4 krävs det inte några lagändringar för att Sverige skall kunna tillträda konventionen. Även om antalet ärenden med internationell anknytning kan komma att öka något såväl för polis och åklagare som för domstolarna innebär kon- ventionen samtidigt fördelar, dels genom att Sverige i större ut- sträckning än tidigare kan få rättsligt bistånd från andra länder som tillträder konventionen, dels genom att förfarandet förenk- las. Sammantaget leder detta till bedömningen att ett tillträde inte kommer att leda till några egentliga kostnadsökningar. För det fall att det ökade rättsliga samarbete skulle leda till vissa kostnadsökningar är dessa under alla förhållanden inte större än att de kan finansieras inom ramen för befintliga anslag.

153

Bilaga

Förenta nationernas konvention mot korruption

Preamble

The States Parties to this Con- vention,

Concerned about the seri- ousness of problems and threats posed by corruption to the stability and security of societies, undermining the in- stitutions and values of democ- racy, ethical values and justice and jeopardizing sustainable development and the rule of law,

Concerned also about the links between corruption and other forms of crime, in par- ticular organized crime and economic crime, including money-laundering,

Ingress

De stater som är parter i denna konvention,

som är oroade över allvaret i de problem och hot som kor- ruptionen utgör mot samhäl- lenas stabilitet och säkerhet genom att undergräva demo- kratins institutioner och vär- den, etiska värden och rättvisa samt äventyra hållbar utveck- ling och rättssamhället,

som även är oroade över län- karna mellan korruption och andra former av brottslighet, särskilt organiserad brottslig- het och ekonomisk brottslig- het, däribland penningtvätt,

155

Bilaga

Ds 2005:38

Concerned further

about

som vidare är oroade över

cases of corruption that in-

korruptionsfall

som

omfattar

volve vast quantities of assets,

stora

mängder

av

tillgångar

which may constitute a sub-

som annars skulle kunna ut-

stantial proportion of the re-

göra en avsevärd del av stater-

sources of States, and that

nas resurser och som hotar den

threaten the

political stability

politiska

stabiliteten

och

den

and sustainable

development

hållbara

utvecklingen i dessa

of those States,

stater,

Convinced

that corruption

som är övertygade om att

is no longer a local matter but

korruption inte längre är en

a transnational

phenomenon

lokal

angelägenhet

utan

en

that affects all societies and

gränsöverskridande

företeelse,

economies,

making

interna-

som

påverkar

alla

samhällen

tional cooperation to prevent

och ekonomier, något som gör

and control it essential,

internationellt

samarbete

för

att förebygga

och kontrollera

korruption oundgängligt,

Convinced also that a com-

som också är övertygade om

prehensive and

multidiscipli-

att ett vittomfattande och mul-

nary approach is required to

tidisciplinärt

tillvägagångssätt

prevent and combat corrup-

fordras för att effektivt före-

tion effectively,

bygga och bekämpa kor-

ruption,

Convinced further that the

som vidare är övertygade om

availability of technical assis-

att tillgång till tekniskt bistånd

tance can play an important

kan spela en viktig roll för att

role in enhancing the ability of

förbättra

staternas förmåga -

States, including by strength-

bl.a. genom kapacitetsförstärk-

ening capacity and by institu-

ning

och institutionsuppbyg-

tion-building, to prevent and

gande - att förebygga och be-

combat corruption effectively,

kämpa korruption effektivt,

Convinced

that

the

illicit

som är övertygade om att

acquisition of personal wealth

olagligt

förvärv

av

personlig

can be particularly

damaging

förmögenhet

kan vara särskilt

to democratic institutions, na-

skadligt

för

demokratiska

in-

156

Ds 2005:38

Bilaga

tional economies and the rule of law,

Determined to prevent, de- tect and deter in a more effec- tive manner international transfers of illicitly acquired assets and to strengthen inter- national cooperation in asset recovery,

Acknowledging the funda- mental principles of due proc- ess of law in criminal pro- ceedings and in civil or admin- istrative proceedings to adjudi- cate property rights,

Bearing in mind that the prevention and eradication of corruption is a responsibility of all States and that they must cooperate with one another, with the support and involve- ment of individuals and groups outside the public sector, such as civil society, non-govern- mental organizations and community-based organiza- tions, if their efforts in this area are to be effective,

Bearing also in mind the principles of proper manage- ment of public affairs and pub- lic property, fairness, respon- sibility and equality before the law and the need to safeguard integrity and to foster a cul-

stitutioner, för nationella eko- nomier och för rättssamhället, som är beslutna att effekti- vare förebygga, uppdaga och avskräcka internationell över- föring av olagligt förvärvade tillgångar och att stärka det internationella samarbetet i fråga om återvinning av till-

gångar,

som erkänner grundprinci- perna om vederbörlig lagföring i brottmål, civilmål och förvalt- ningsprocesser för att avgöra egendomsförhållanden,

som beaktar att alla stater är ansvariga för att förebygga och utrota korruption och att sta- terna för att deras ansträng- ningar på detta område skall vara effektiva måste samarbeta med varandra, med stöd och medverkan av personer och grupper utanför den offentliga sektorn, såsom det civila sam- hället, enskilda organisationer och samhällsbaserade organisa- tioner,

som också är medvetna om principerna för en korrekt för- valtning av offentliga angelä- genheter och allmän egendom, skälighet, ansvar och likhet inför lagen och behovet av att trygga integriteten och främja

157

Bilaga

Ds 2005:38

ture of rejection of corruption,

Commending the work of the Commission on Crime Prevention and Criminal Jus- tice and the United Nations Office on Drugs and Crime in preventing and combating cor- ruption,

Recalling the work carried out by other international and regional organizations in this field, including the activities of the African Union, the Coun- cil of Europe, the Customs Cooperation Council (also known as the World Customs Organization), the European Union, the League of Arab States, the Organisation for Economic Cooperation and Development and the Organi- zation of American States,

Taking note with apprecia- tion of multilateral instru- ments to prevent and combat corruption, including, inter alia, the Inter -American Con- vention against Corruption, adopted by the Organization of American States on 29 March 1996, the Convention on the Fight against Corrup- tion involving Officials of the

en kultur som förkastar kor- ruption,

som lovordar den verksam- het som utförs av Kommissio- nen för förebyggande av brott och straffrätt och av Förenta nationernas organ för drog- och brottsprevention som av- ser förebyggande och bekäm- pande av korruption,

som åberopar den verksam- het som utförs av andra inter- nationella och regionala orga- nisationer inom detta område, däribland av Afrikanska uni- onen, av Europarådet, av Tull- samarbetsrådet (även känt som Världstullorganisationen), av Europeiska unionen, av Arab- förbundet, av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling samt av Ameri- kanska samarbetsorganisatio- nen,

som med uppskattning be- aktar de multilaterala instru- menten för att förebygga och bekämpa korruption, inklusive bl.a. interamerikanska konven- tionen mot korruption, som antogs av Amerikanska samar- betsorganisationen den 29 mars 1996 14 , konventionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska ge-

14 Se E/1996/99.

158

Ds 2005:38

Bilaga

European Communities or Officials of Member States of the European Union, adopted by the Council of the Euro- pean Union on 26 May 1997, the Convention on Combat- ing Bribery of Foreign Public Officials in International Busi- ness Transactions, adopted by the Organisation for Eco- nomic Cooperation and De- velopment on 21 November 1997, the Criminal Law Con- vention on Corruption, adop- ted by the Committee of Min- isters of the Council of Europe on 27 January 1999, the Civil Law Convention on Corruption, adopted by the Committee of Ministers of the Council of Europe on 4 No- vember 1999, and the African Union Convention on Pre- venting and Combating Cor- ruption, adopted by the Heads of State and Government of the African Union on 12 July 2003,

Welcoming the entry into force on 29 September 2003 of the United Nations Conven-

menskaperna eller tjänstemän i Europeiska unionens medlems- stater är delaktiga i, som an- togs av Europeiska unionens råd den 26 maj 1997 15 , konven- tionen om bekämpande av be- stickning av utländska offent- liga tjänstemän i internationella affärsförbindelser, som antogs av Organisationen för ekono- miskt samarbete och utveck- ling den 21 november 1997 16 , den straffrättsliga konventio- nen om korruption, som an- togs av Europarådets minister- kommitté den 27 januari 1999 17 , den civilrättsliga kon- ventionen om korruption, som antogs av Europarådets minis- terkommitté den 4 november 1999 18 , och Afrikanska unio- nens konvention om förebyg- gande och bekämpande av kor- ruption, som antogs av Afri- kanska unionens stats- och re- geringschefer den 12 juli 2003,

som välkomnar ikraftträdan- det den 29 september 2003 av Förenta nationernas konven-

15 Europeiska gemenskapernas officiella tidning C 195 den 25 juni 1997.

16 Se Corruption and Integrity Improvement Initiatives in Developing Countries (UN Publica- tion, Sales nr E.98.III.B.18).

17 Europarådet: ETS 173.

18 Europarådet: ETS 174.

19 Generalförsamlingens resolution 55/25, bil. I.

159

Bilaga

Ds 2005:38

tion against Transnational Or- ganized Crime,

Have agreed as follows:

Chapter I General provisions

Article 1 Statement of purpose

The purposes of this Conven- tion are:

(a) To promote and strengthen measures to pre- vent and combat corruption more efficiently and effec- tively;

(b) To promote, facilitate and support international co- operation and technical assis- tance in the prevention of and fight against corruption, in- cluding in asset recovery;

(c) To promote integrity, accountability and proper management of public affairs and public property.

Article 2 Use of terms

For the purposes of this Con- vention:

tion mot gränsöverskridande organiserad brottslighet 19 ,

har kommit överens om föl- jande.

Kapitel I Allmänna be- stämmelser

Artikel 1 Syften

Denna konventions syften är följande:

a) Att främja och förstärka åtgärder för att mer ändamåls- enligt och effektivt förebygga och bekämpa korruption.

b) Att främja, underlätta och stödja internationellt samar- bete och tekniskt bistånd i frå- ga om förebyggande och be- kämpande av korruption, inne- fattande återvinning av till- gångar.

c) Att främja integritet, an- svar och en korrekt förvaltning av offentliga angelägenheter och allmän egendom.

Artikel 2 Definitioner

För de syften som avses i den- na konvention används följan- de definitioner.

160

Ds 2005:38

Bilaga

(a) “Public official” shall mean: (i) any person holding a legislative, executive, adminis- trative or judicial office of a State Party, whether appointed or elected, whether permanent or temporary, whether paid or unpaid, irrespective of that person’s seniority; (ii) any other person who performs a public function, including for a public agency or public en- terprise, or provides a public service, as defined in the do- mestic law of the State Party and as applied in the pertinent area of law of that State Party;

(iii) any other person defined as a “public official” in the domestic law of a State Party. However, for the purpose of some specific measures con- tained in chapter II of this Convention, “public official” may mean any person who performs a public function or provides a public service as defined in the domestic law of the State Party and as applied in t he pertinent area of law of that State Party;

(b) “Foreign public official” shall mean any person holding a legislative, executive, admin-

a) offentlig tjänsteman: i) person som innehar en lagstif- tande, verkställande, administ- rativ eller judiciell tjänst i en konventionsstat, oavsett om personen är anställd eller vald, vare sig permanent eller tillfäl- ligt, vare sig avlönad eller oav- lönad, utan avseende på perso- nens ställning i hierarkin, ii) annan person som utövar en offentlig funktion, inklusive för ett offentligt organ eller för ett statligt eller kommunalt bo- lag, eller tillhandahåller en samhällstjänst som en sådan definieras i konventionsstatens nationella lagstiftning och till- lämpas i dess relevanta lag- stiftning, iii) annan person som definieras som offentlig tjänste- man i en konventionsstats na- tionella lagstiftning. Beträf- fande vissa särskilda åtgärder i kapitel II i denna konvention kan emellertid termen offentlig tjänsteman avse en person som utövar en offentlig funktion eller tillhandahåller en offentlig tjänst som en sådan definieras i konventionsstatens nationella lagstiftning och tillämpas i dess relevanta lagstiftning.

b) utländsk offentlig tjänste- man: person som innehar en lagstiftande, verkställande, ad-

161

Bilaga

Ds 2005:38

istrative or judicial office of a

ministrativ eller judiciell tjänst

foreign country, whether ap-

i ett främmande land, oavsett

pointed or elected; and any

om personen är anställd eller

person exercising a public f

vald, och person som utövar en

unction for a foreign country,

offentlig funktion för ett främ-

including for a public agency

mande land, inklusive för ett

or public enterprise;

offentligt organ eller ett of-

fentligt bolag.

(c) “Official of a public in-

c) tjänsteman i offentlig inter-

ternational

organization” shall

nationell organisation: inter-

mean an international civil ser-

nationell tjänsteman eller per-

vant or any person who is au-

son som är bemyndigad av en

thorized by such an organiza-

sådan organisation att handla

tion to act on behalf of that

på organisationens vägnar.

organization;

d) egendom: alla slags till-

(d) “Property” shall mean

assets of every kind, whether

gångar, materiella eller immate-

corporeal or incorporeal, mov-

riella, lös eller fast egendom

able or immovable, tangible or

samt juridiska handlingar eller

intangible, and legal docu-

urkunder som styrker ägande-

ments or instruments evi-

rätt eller annan rätt till sådana

dencing title to or interest in

tillgångar.

such assets;

e) vinning av brott: all egen-

(e) “Proceeds of crime” shall

mean

any

property

derived

dom som härrör från eller som

from or obtained, directly or

direkt eller indirekt förvärvats

indirectly, through the com-

genom brott.

mission of an offence;

f) frysning eller beslag: att

(f) “Freezing” or “seizure”

shall mean temporarily pro-

tillfälligt förbjuda överlåtelse,

hibiting the transfer, conver-

omvandling,

förfogande

över

sion, disposition or movement

eller flyttning av egendom eller

of property or temporarily as-

tillfälligt förvar eller omhän-

suming custody or control of

dertagande

av egendom

med

property on the basis of an

stöd av beslut av domstol eller

order

issued by a

court or

annan behörig myndighet.

162

Ds 2005:38

Bilaga

other competent authority;

(g) “Confiscation”, which includes forfeiture where ap- plicable, shall mean the per- manent deprivation of prop- erty by order of a court or other competent authority;

(h) “Predicate offence” shall mean any offence as a result of which proceeds have been gen- erated that may become the subject of an offence as de- fined in article 23 of this Con- vention;

(i) “Controlled delivery” shall mean the technique of allowing illicit or suspect con- signments to pass out of, through or into the territory of one or more States, with the knowledge and under the su- pervision of their competent authorities, with a view to the investigation of an offence and the identification of persons involved in the commission of the offence.

g) förverkande: bestående berövande av egendom efter beslut av domstol eller annan behörig myndighet.

h) förbrott: brott som resul- terat i sådan vinning som kan vara föremål för brott enligt definitionen i artikel 23 i denna konvention.

i) kontrollerad leverans: me- toden att tillåta att en olaglig eller misstänkt försändelse förs ut ur, genom eller in i en eller flera staters territorium med de behöriga myndigheternas vet- skap och under deras övervak- ning i avsikt att man skall kun- na utreda brott och identifiera personer som är delaktiga i brottet.

Article 3 Scope of application Artikel 3 Tillämpningsom- råde

1. This Convention shall ap- ply, in accordance with its terms, to the prevention, in- vestigation and prosecution of corruption and to the freezing,

1. Denna konvention skall tillämpas i enlighet med dess definitioner på förebyggande, utredning och lagföring av kor- ruption och på frysning, be-

163

Bilaga

Ds 2005:38

seizure, confiscation and re- turn of the proceeds of of- fences established in accor- dance with this Convention.

2. For the purposes of im- plementing this Convention, it shall not be necessary, except as otherwise stated herein, for the offences set forth in it to result in damage or harm to state property.

Article 4 Protection of sovereignty

1. States Parties shall carry out their obligations under this Convention in a manner consistent with the principles of sovereign equality and ter- ritorial integrity of States and that of non-intervention in the domestic affairs of other States.

2. Nothing in this Conven- tion shall entitle a State Party to undertake in the territory of another State the exercise of jurisdiction and performance of functions that are reserved exclusively for the authorities of that other State by its do- mestic law.

slag, förverkande samt åter- lämnande av vinning av brott som straffbeläggs i enlighet med denna konvention.

2. För genomförandet av denna konvention skall det inte krävas - utom om det särskilt föreskrivs - att det för de brott som anges i den har uppkom- mit skada eller olägenhet på of- fentlig egendom.

Artikel 4 Skydd av suverä- nitet

1. Konventionsstaterna skall fullgöra sina skyldigheter i en- lighet med denna konvention på ett sätt som är förenligt med principerna om jämlikhet mel- lan stater, om staters territori- ella integritet samt om icke- inblandning i andra staters in- terna angelägenheter.

2. Ingenting i denna konven- tion skall berättiga en konven- tionsstat att i en annan kon- ventionsstat utöva jurisdiktion och utföra funktioner som är förbehållna myndigheterna i denna stat enligt dess natio- nella lagstiftning.

164

Ds 2005:38

Bilaga

Chapter II Preventive

Kapitel II Förebyggande

measures

åtgärder

Article 5 Preventive anti- corruption policies and practices

Artikel 5 Riktlinjer och me- toder för förebyggande av korruption

1. Each State Party shall, in

1.

Varje

konventionsstat

accordance with the funda-

skall, i enlighet med grund-

mental principles of its legal

principerna

i

sin

rättsordning,

sys tem, develop and imple-

utveckla

och

genomföra eller

ment

or

maintain

effective,

upprätthålla en effektiv, sam-

coordinated

anti-corruption

ordnad

antikorruptionspolitik

policies that promote the par-

som främjar samhällets med-

ticipation of society and re-

verkan och återspeglar rätts-

flect the principles of the rule

samhällets

principer,

korrekt

of law, proper management of

förvaltning av offentliga an-

public affairs and public prop-

gelägenheter och allmän egen-

erty,

integrity,

transparency

dom, integritet, öppenhet och

and accountability.

ansvarighet.

2. Each State Party shall en-

2.

Varje

konventionsstat

deavour to establish and pro-

skall sträva efter att upprätta

mote effective practices aimed

och

främja

effektiva

metoder

at the prevention of corrup-

som syftar till förebyggande av

tion.

korruption.

3. Each State Party shall en-

3.

Varje

konventionsstat

deavour to periodically evalu-

skall sträva efter att regelbun-

ate relevant legal

instruments

det utvärdera relevanta rättsliga

and

administrative

measures

instrument

och

administrativa

with a view to determining

åtgärder i syfte att bedöma de-

their adequacy to prevent and

ras nöjaktighet vid förebyg-

fight corruption.

gande och bekämpande av kor-

ruption.

4. States Parties shall, as ap-

4.

Varje

konventionsstat

propriate

and

in

accordance

skall på lämpligt sätt och i en-

with the fundamental princi-

lighet med grundprinciperna i

ples of their legal system, col-

sin

nationella

rättsordning

165

Bilaga

Ds 2005:38

laborate with each other and

samarbeta med varandra

och

with relevant international and

med

berörda

internationella

regional organizations in pro-

och

regionala

organisationer i

moting

and

developing

the

arbetet med att främja och ut-

measures referred to in this

veckla de åtgärder som avses i

article. That collaboration may

denna

artikel. Samarbetet

kan

include participation in inter-

innefatta deltagande i interna-

national programmes and pro-

tionella program

och projekt

jects aimed at the prevention

som syftar till att förebygga

of corruption.

korruption.

Article 6 Preventive anti-

Artikel 6 Organ för före-

corruption body or bodies

byggande av korruption

1. Each State Party shall, in

1.

Varje

konventionsstat

accordance with the funda-

skall i enlighet med grundprin-

mental principles of its legal

ciperna i sin nationella rätts-

system, ensure the existence of

ordning tillse att, i den mån det

a body or bodies, as appropri-

är lämpligt, det finns organ för

ate, that prevent corruption by

förebyggande

av

korruption

such means as:

med hjälp av medel såsom de

följande:

(a) Implementing the poli-

a)

Att genomföra riktlinjer

cies referred to in article 5 of

som avses i artikel 5 i denna

this Convention and, where

konvention

och,

i

tillämpliga

appropriate,

overseeing

and

fall,

övervaka

och

samordna

coordinating

the implementa-

genomförandet.

tion of those policies;

b) Att öka och sprida känne-

(b) Increasing and dissemi-

nating

knowledge about

the

domen

om

förebyggande av

prevention of corruption.

korruption.

2. Each State Party shall

2.

Varje

konventionsstat

grant the body or bodies re-

skall

tillförsäkra

organ

som

ferred to in paragraph 1 of this

avses i punkt 1 i denna artikel

article the necessary independ-

den

oberoende ställning

som

ence, in accordance with the

krävs,

i enlighet

med grund-

166

Ds 2005:38

Bilaga

fundamental principles of its legal system, to enable the body or bodies to carry out its or their functions effectively and free from any undue influ- ence. The necessary material resources and specialized staff, as well as the training that such staff may require to carry out their functions, should be provided.

3. Each State Party shall in- form the Secretary-General of the United Nations of the name and address of the au- thority or authorities that may assist other States Parties in developing and implementing specific measures for the pre- vention of corruption.

Article 7 Public sector

1. Each State Party shall, where appropriate and in ac- cordance with the fundamental principles of its legal system, endeavour to adopt, maintain and strengthen systems for the recruitment, hiring, retention, promotion and retirement of civil servants and, where ap- propriate, other non-elected public officials:

principerna i sin nationella rättsordning, för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter effektivt och utan otillbörlig inblandning. Nödvändiga ma- teriella resurser och specialise- rad personal, liksom utbildning som personalen kan behöva för att fullgöra sina uppgifter, bör tillhandahållas.

3. Varje konventionsstat skall meddela Förenta natio- nernas generalsekreterare namn och adress på myndig- heter som kan biträda andra konventionsstater att utveckla och genomföra särskilda åtgär- der för att förebygga korrup- tion.

Artikel 7 Den offentliga sek- torn

1. Varje konventionsstat skall, där så är lämpligt och i enlighet med grundprinciperna i sin nationella rättsordning, sträva efter att anta, upprätt- hålla och förstärka system för rekrytering, anställning, bibe- hållande, befordran och pen- sionering av offentliga tjäns- temän och, i förekommande fall, andra icke-valda offentliga tjänstemän

167

Bilaga

Ds 2005:38

(a) That are based on princi-

a) som grundas på princi-

ples of efficiency, transparency

perna om effektivitet, öppen-

and objective criteria such as

het och objektiva kriterier så-

merit, equity and aptitude;

som förtjänst, opartiskhet och

skicklighet,

(b)

That

include

adequate

b)

som innefattar nöjaktiga

procedures for

the

selection

system för urval och utbildning

and training of individuals for

av personer som skall inneha

public

positions

considered

offentliga poster som bedöms

especially vulnerable to cor-

vara särskilt sårbara för kor-

ruption

and

the

rotation,

ruption och, i

förekommande

where appropriate, of such in-

fall, för att förflytta dessa per-

dividuals to other positions;

soner till andra poster

(c) That promote adequate

c) som främjar tillräcklig er-

remuneration

and

equitable

sättning och rättvisa ersätt-

pay scales, taking into account

ningsskalor med beaktande av

the level of economic devel-

varje

konventionsstats ekono-

opment of the State Party;

miska utveckling, och

(d) That promote educa-

d) som främjar utbildnings-

tion and training programmes

och

vidareutbildningsprogram

to enable them to meet the re-

som gör det möjligt för dessa

quirements

for the

correct,

personer att uppfylla kraven på

honourable and proper per-

att fullgöra offentliga funktio-

formance

of

public

functions

ner på ett rätt, hedervärt och

and that provide them with

riktigt sätt och som tillhanda-

specialized

and

appropriate

håller dem specialiserad och

training

to

enhance

their

lämplig utbildning för att höja

awareness of the risks of cor-

deras medvetande om de risker

ruption inherent in the per-

för korruption som är förenade

formance

of

their

functions.

med deras yrkesutövning. Så-

Such

programmes

may

make

dana

program

får

innehålla

reference to codes or stan-

hänvisningar

till

tillämpliga

dards of conduct in applicable

uppförandekoder och uppfö-

areas.

randenormer.

2. Each State Party shall also

2.

Varje

konventionsstat

consider adopting appropriate

skall

även överväga

att vidta

168

Ds 2005:38

Bilaga

legislative

and

administrative

lämpliga

lagstiftningsåtgärder

measures, consistent with the

och

administrativa

åtgärder

objectives of this Convention

som är förenliga med denna

and in accordance with the

konventions

syften

och

med

fundamental principles of

its

grundprinciperna i den natio-

domestic law, to prescribe cri-

nella

rättsordningen

för

att

teria concerning

candidature

föreskriva normer för kandi-

for and election to public of-

datur för och val till offentliga

fice.

tjänster.

3. Each State Party shall also

3.

Varje

konventionsstat

consider

taking

appropriate

skall också överväga att vidta

legislative

and

administrative

lämpliga

lagstiftningsåtgärder

measures, consistent with the

och

administrativa

åtgärder

objectives of this Convention

som är förenliga med denna

and in accordance with the

konventions

syften

och

med

fundamental principles of

its

grundprinciperna i den natio-

domestic

law,

to enhance

nella

rättsordningen

för

att

transparency in the funding of

förbättra

öppenheten i fråga

candidatures for elected public

om finansiering av kandidatu-

office

and, where

applicable,

rer för valda offentliga tjänster

the funding of political parties.

och, där så är tillämpligt, finan-

siering av politiska partier.

4. Each State Party shall, in

4.

Varje

konventionsstat

accordance with the funda-

skall i enlighet med grundprin-

mental principles of its do-

ciperna i sin nationella rätts-

mestic

law,

endeavour

to

ordning sträva efter att anta,

adopt,

maintain

and

upprätthålla och förstärka sy-

strengthen systems that pro-

stem

som

främjar

öppenhet

mote transparency and prevent

och

förebygger intressekon-

conflicts of interest.

flikter.

Article 8 Codes of conduct for public officials

1. In order to fight corrup- tion, each State Party shall

Artikel 8 Uppförandekoder för offentliga tjänstemän

1. För att bekämpa korrup- tion skall varje konventionsstat

169

Bilaga

Ds 2005:38

promote, inter alia, integrity,

främja bl.a. integritet, heder-

honesty

and

responsibility

lighet och ansvarskänsla bland

among its public officials, in

sina offentliga tjänstemän i en-

accordance with the funda-

lighet med grundprinciperna i

mental principles of its legal

sin nationella rättsordning.

system.

2. I synnerhet skall varje

2. In particular, each State

Party shall endeavour to apply,

konventionsstat, inom

ramen

within its

own

institutional

för

sitt

institutionella

och

and legal systems, codes or

rättsliga system, sträva efter att

standards of conduct for the

tillämpa uppförandekoder eller

correct,

honourable

and

uppförandenormer för att of-

proper performance of public

fentliga funktioner skall utövas

functions.

på ett rätt, hedervärt och rik-

tigt sätt.

3. For the purposes of im-

3. För att genomföra be-

plementing the

provisions of

stämmelserna

i denna

artikel

this article, each State Party

skall varje konventionsstat, där

shall, where appropriate and in

så är lämpligt, och i enlighet

accordance with the funda-

med

grundprinciperna

i

den

mental principles of its legal

nationella

rättsordningen,

be-

system, take note of the rele-

akta initiativ på detta område

vant initiatives of regional, in-

av regionala, interregionala och

terregional

and

multilateral

multilaterala

organisationer,

organizations, such as the In-

såsom den internationella upp-

ternational

Code of Conduct

förandekoden

för offentliga

for Public Officials contained

tjänstemän, som är intagen i

in the annex to General As-

bilagan till

generalförsamling-

sembly resolution 51/59 of 12

ens resolution 51/59 av den 12

December 1996.

december 1996.

4. Each State Party shall also

4.

Varje

konventionsstat

consider, in accordance

with

skall också, i enlighet med

the

fundamental

principles of

grundprinciperna i sin natio-

its

domestic law, establishing

nella

lagstiftning, överväga

att

measures and systems to fa-

vidta åtgärder och införa sy-

cilitate the reporting by public

stem för att underlätta för of-

170

Ds 2005:38

Bilaga

officials of acts of corruption

fentliga tjänstemän att anmäla

to

appropriate

authorities,

korruptionsgärningar

till

ve-

when such acts come to their

derbörande myndigheter,

när

notice in the performance of

de i tjänsten får kännedom om

their functions.

sådana gärningar.

5. Each State Party shall en-

5.

Varje

konventionsstat

deavour,

where

appropriate

skall, där så är lämpligt och i

and in accordance with the

enlighet med grundprinciperna

fundamental

principles

of its

i sin

nationella

lagstiftning,

domestic

law,

to

establish

sträva efter att vidta åtgärder

measures and systems requir-

och införa system som ålägger

ing public officials to make

offentliga tjänstemän att inför

declarations

to

appropriate

vederbörande myndigheter re-

authorities

regarding,

inter

dogöra för bl.a. sin verksamhet

alia,

their

outside

activities,

utanför tjänsten, sina uppdrag,

employment,

investments, as-

investeringar, tillgångar och vä-

sets and substantial gifts or

sentliga gåvor

eller

förmåner,

benefits from which a conflict

som skulle kunna ge upphov

of interest may result with re-

till intressekonflikter i förhål-

spect to their functions as

lande till vederbörandes upp-

public officials.

gifter som offentlig tjäns-

teman.

6. Each State Party shall

6.

Varje

konventionsstat

consider taking, in accordance

skall, i enlighet med grund-

with the fundamental princi-

principerna i sin nationella lag-

ples of its domestic law, disci-

stiftning, överväga

disciplinära

plinary

or

other

measures

eller andra åtgärder mot of-

against

public officials

who

fentliga tjänstemän som bryter

violate the codes or standards

mot koder eller normer upp-

established in accordance with

rättade i enlighet med denna

this article.

artikel.

171

Bilaga

Ds 2005:38

Article 9 Public procurement

Artikel 9 Offentlig upp-

and management of public fi-

handling och förvaltning av

nances

allmänna medel

1. Each State Party shall, in

1.

Varje

konventionsstat

accordance with the funda-

skall, i enlighet med grund-

mental principles of its legal

principerna i sin

rättsordning,

system,

take the

necessary

vidta

nödvändiga

åtgärder

för

steps to

establish appropriate

att införa lämpliga system för

systems of procurement, based

upphandling, grundade på öp-

on transparency,

competition

penhet, konkurrens och ob-

and objective criteria in deci-

jektiva kriterier för besluts-

sion-making, that are effective,

fattande, som bl.a. är effektiva

inter alia, in preventing cor-

för att förebygga korruption.

ruption. Such systems, which

Sådana system, som får beakta

may take into account appro-

lämpliga

tröskelvärden i

sin

priate threshold values in their

tillämpning, skall bl.a. inriktas

application, shall address, inter

på följande:

alia:

(a) The public distribution

a) Att delge allmänheten in-

of information relating to pro-

formation

om

upphandlings-

curement procedures and con-

förfaranden och kontrakt, in-

tracts, including

information

begripet information om in-

on invitations to tender and

fordran av anbud och relevanta

relevant or pertinent informa-

uppgifter

om

tilldelning

av

tion on the award of contracts,

kontrakt,

som

ger potentiella

allowing

potential

tenderers

anbudsgivare tillräcklig tid för

sufficient time to prepare and

att göra upp och lämna in an-

submit their tenders;

bud.

(b) The establishment,

in

b) Att i förväg uppställa vill-

advance, of conditions for par-

kor för deltagande, inbegripet

ticipation, including

selection

kriterier för urval och tilldel-

and award criteria and tender-

ning av kontrakt och regler för

ing rules, and their publica-

anbud och tillkännagivande av

tion;

dem.

(c) The use of objective and

c) Att tillämpa objektiva och

predetermined

criteria

for

på förhand fastställda kriterier

172

Ds 2005:38

Bilaga

public procurement decisions,

för

beslut

angående

offentlig

in order to facilitate the subse-

upphandling i syfte att under-

quent verification of the cor-

lätta

efterföljande

kontroll

av

rect application of the rules or

att regler och förfaranden till-

procedures;

lämpas korrekt.

(d) An effective system of

d) Ett

effektivt

nationellt

domestic review, including an

kontrollsystem,

innefattande

effective system of appeal, to

ett effektivt system för över-

ensure

legal

recourse

and

klagande

för

att

säkerställa

remedies in the event that the

rättslig prövning och gottgö-

rules or procedures established

relse i de fall där de regler eller

pursuant to this paragraph are

förfaranden som uppställs en-

not followed;

ligt

bestämmelserna

i

denna

punkt inte följs.

(e)

Where

appropriate,

e) I förekommande fall, åt-

measures

to

regulate

matters

gärder för att reglera frågor

regarding

personnel responsi-

angående personal som är an-

ble for procurement, such as

svarig för upphandling, såsom

declaration of interest in par-

intresseförklaringar i

särskilda

ticular

public

procurements,

offentliga

upphandlingar

samt

screening

procedures

and

förfaranden för urval av sådan

training requirements.

personal och utbildningskrav.

2. Each State Party shall, in

2.

Varje

konventionsstat

accordance with the funda-

skall, i enlighet med grund-

mental principles of its legal

principerna

i

sin rättsordning,

system, take appropriate meas-

vidta lämpliga åtgärder för att

ures to promote transparency

främja öppenhet och ansvars-

and accountability in the man-

utkrävande

i

förvaltning

av

agement

of

public

finances.

allmänna medel. Sådana åtgär-

Such measures shall encom-

der skall bl.a. omfatta följande:

pass, inter alia:

a) Förfaranden för anta-

(a) Procedures for the adop-

tion of the national budget;

gande av statsbudgeten.

(b)

Timely

reporting

on

b) Rättidig rapportering om

revenue and expenditure;

inkomster och utgifter.

(c) A system of accounting

c) System för normer för re-

173

Bilaga

Ds 2005:38

and auditing standards and re-

dovisning och revision

och

lated oversight;

härtill hänförlig granskning.

(d) Effective

and efficient

d) Effektiva och ändamåls-

systems

of risk

management

enliga system för riskhantering

and internal control; and

och intern kontroll.

(e) Where appropriate, cor-

e) I förekommande fall, åt-

rective action in the case of

gärder för att åstadkomma rät-

failure to comply with the re-

telse i händelse av bristande

quirements established in this

efterlevnad av de krav som

paragraph.

uppställs i denna punkt.

3. Each State Party shall

3.

Varje konventionsstat

take such civil and administra-

skall vidta de civila och admi-

tive measures as may be neces-

nistrativa

åtgärder som

kan

sary, in accordance with the

vara

nödvändiga,

i

enlighet

fundamental principles of its

med grundprinciperna i sin na-

domestic law, to preserve the

tionella

lagstiftning,

för

att

integrity of accounting books,

skydda och bevara redovis-

records,

financial statements

ningshandlingar

och

andra

or other documents related to

handlingar som gäller offent-

public expenditure and reve-

liga utgifter och inkomster och

nue and to prevent the falsifi-

för att förebygga

förfalskning

cation of such documents.

av sådana handlingar.

Article 10 Public reporting

Taking into account the need to combat corruption, each State Party shall, in accordance with the fundamental princi- ples of its domestic law, take such measures as may be nec- essary to enhance transparency in its public administration, including with regard to its organization, functioning and

Artikel 10 Information till allmänheten

Med beaktande av nödvändig- heten att bekämpa korruption, skall varje konventionsstat i enlighet med grundprinciperna i sin nationella lagstiftning, vidta de åtgärder som kan vara nödvändiga för att öka öppen- heten i sin offentliga förvalt- ning, däribland organisationen, sättet att fungera och besluts-

174

Ds 2005:38

Bilaga

decision-making

processes,

processerna i förekommande

where appropriate. Such meas-

fall. Dessa åtgärder kan bl.a.

ures may include, inter alia:

innefatta följande:

(a) Adopting procedures or

a) Att anta förfaranden eller

regulations

allowing members

bestämmelser som tillåter all-

of the general public to obtain,

mänheten att i förekommande

where

appropriate,

informa-

fall få information om organi-

tion on the organization, func-

sationen, sättet att fungera och

tioning and decision-making

beslutsprocesserna i den of-

processes of its public admini-

fentliga förvaltningen och, med

stration and, with due regard

vederbörlig hänsyn till skyddet

for the protection of privacy

för privatliv och personupp-

and personal data, on decisions

gifter, om beslut och rättsliga

and legal acts that concern

åtgärder som berör allmänhe-

members of the public;

ten.

(b)

Simplifying

administra-

b) I förekommande fall att

tive procedures, where appro-

förenkla administrativa rutiner

priate, in order to facilitate

för att underlätta allmänhetens

public access to the competent

tillgång till behöriga besluts-

decision-making

authorities;

fattande myndigheter.

and

(c)

Publishing

information,

c) Att offentliggöra infor-

which

may

include

periodic

mation som kan innefatta re-

reports on the risks of corrup-

gelbundna rapporter om ris-

tion in its public administra-

kerna för korruption i den of-

tion.

fentliga förvaltningen.

Article 11 Measures relating

Artikel 11 Åtgärder avseende

to the judiciary and

domare och åklagare

prosecution services

1. Bearing in mind the inde-

1. Med beaktande av dom-

pendence of the judiciary and

stolarnas självständighet

och

its crucial role in combating

deras centrala roll i korrup-

corruption,

each

State Party

tionsbekämpningen

skall

varje

shall,

in accordance

with the

konventionsstat, i

enlighet

175

Bilaga

Ds 2005:38

fundamental

principles of

its

med grundprinciperna i sin na-

legal

system

and

without

tionella rättsordning och utan

prejudice to judicial independ-

att påverka domstolarnas obe-

ence,

take

measures

to

roende, vidta åtgärder för att

strengthen

integrity

and

to

förstärka integriteten och före-

prevent opportunities for cor-

bygga

tillfällen

till

korruption

ruption

among

members

of

bland domare. Sådana åtgärder

the

judiciary. Such

measures

kan omfatta normer för doma-

may include rules with respect

res uppförande.

to the conduct of members of

the judiciary.

2. Measures to the same ef-

2. Åtgärder med samma ver-

fect as those taken pursuant to

kan som de som vidtas enligt

paragraph 1 of this article may

punkt 1 i denna artikel får in-

be

introduced

and

applied

föras och tillämpas inom åkla-

within the prosecution service

garväsendet i

konventionssta-

in those States Parties where it

ter

där åklagarmyndigheterna

does not form part of the judi-

inte

ingår i domstolsväsendet

ciary but enjoys independence

utan

åtnjuter

ett

oberoende

similar to that of the judicial

liknande domstolarnas.

service.

Article 12 Private sector

Artikel 12 Den privata sek-

torn

1. Each State Party shall

1.

Varje

konventionsstat

take

measures,

in accordance

skall vidta åtgärder, i enlighet

with the fundamental princi-

med grundprinciperna i sin na-

ples of its domestic law, to

tionella lagstiftning, för att fö-

prevent

corruption

involving

rebygga korruption som invol-

the

private

sector,

enhance

verar den privata sektorn, för-

accounting and auditing stan-

bättra normerna för redovis-

dards in the private sector and,

ning och revision i den privata

where

appropriate,

provide

sektorn och, i den mån det be-

effective,

proportionate

and

hövs,

tillhandahålla

effektiva,

dissuasive

civil,

administrative

proportionella

och

avskräck-

176

Ds 2005:38

Bilaga

or criminal penalties for failure

ande civila, administrativa eller

to comply with such measures.

straffrättsliga

påföljder

för

bristande efterlevnad av sådana

bestämmelser.

2. Measures to achieve these

2. Åtgärder för att uppnå

ends may include, inter alia:

dessa mål kan bl.a. innefatta

följande:

(a)

Promoting

cooperation

a) Att främja samarbete mel-

between

law

enforcement

lan

brottsbekämpande organ

agencies

and relevant private

och berörda privata enheter.

entities;

b) Att främja utvecklande av

(b) Promoting the develop-

ment of standards and proce-

normer

och

förfaranden

som

dures

designed to

safeguard

syftar till att säkra de berörda

the integrity of relevant pri-

privata

enheternas

integritet,

vate entities, including codes

innefattande

uppförandekoder

of conduct for the correct,

för att på ett rätt, hedervärt

honourable and proper per-

och riktigt sätt utöva affärs-

formance of the activities of

verksamhet

och

hithörande

business and all relevant pro-

yrken och att förebygga intres-

fessions and the prevention of

sekonflikter och främja till-

conflicts of interest, and for

lämpning

av

god

affärssed

the promotion of the use of

inom näringslivet och i kon-

good

commercial

practices

traktsförbindelser mellan

när-

among businesses and in the

ingslivet och staten.

contractual relations of busi-

nesses with the State;

c)

Att

främja

öppenhet

(c) Promoting transparency

among private entities, in-

bland privata enheter, där-

cluding,

where

appropriate,

ibland, i den mån det behövs,

measures regarding the iden-

åtgärder

avseende

identiteten

tity of legal and natural per-

hos juridiska och fysiska per-

sons involved in the establish-

soner som medverkar i etable-

ment and management of cor-

ring och drift av företag.

porate entities;

d)

Att

förebygga missbruk

(d)

Preventing

the misuse

177

Bilaga

Ds 2005:38

of procedures regulating pri- vate entities, including proce- dures regarding subsidies and licences granted by public au- thorities for commercial ac- tivities;

(e) Preventing conflicts of interest by imposing restric- tions, as appropriate and for a reasonable period of time, on the professional activities of former public officials or on the employment of public offi- cials by the private sector after their resignation or retirement, where such activities or em- ployment relate directly to the functions held or supervised by those public officials during their tenure;

(f) Ensuring that private en- terprises, taking into account their structure and size, have sufficient internal auditing controls to assist in preventing and detecting acts of corrup- tion and that the accounts and required financial statements of such private enterprises are subject to appropriate auditing and certification procedures.

3. In order to prevent cor- ruption, each State Party shall take such measures as may be necessary, in accordance with

av regelsystemen för privata enheter, innefattande förfaran- den avseende bidrag och till- stånd som beviljas av offentliga myndigheter för affärsverk- samhet.

e) Att förebygga intresse- konflikter genom att införa be- gränsningar, när så är lämpligt och för en skälig tid, i fråga om tidigare offentliga tjänstemäns yrkesverksamhet eller för att anställa offentliga tjänstemän inom den privata sektorn efter uppsägning eller pensionering, där sådan verksamhet eller an- ställning står i direkt samband med uppgifter som har utövats eller övervakats av dessa of- fentliga tjänstemän när de var i tjänst.

f) Att säkerställa att privata företag, med beaktande av de- ras struktur och storlek, har nöjaktig internrevision till hjälp för att förebygga och uppdaga korruptionsgärningar och att den redovisning och de redovisningshandlingar som krävs för sådana privata företag revideras och bestyrks i veder- börlig ordning.

3. För att förhindra korrup- tion skall varje konventionsstat vidta de åtgärder som kan vara nödvändiga, i enlighet med sin

178

Ds 2005:38

Bilaga

its domestic laws and regula-

nationella lagstiftning och be-

tions regarding the mainte-

stämmelser om

bokföring,

nance of books and records,

bokföringsmaterial, årsredovis-

financial statement disclosures

ningens innehåll

samt

normer

and

accounting

and auditing

för

redovisning

och

revision

standards, to prohibit the fol-

för att förbjuda följande gär-

lowing acts carried out for the

ningar i syfte att begå något av

purpose of committing any of

de brott som straffbeläggs i

the offences established in ac-

enlighet med denna konven-

cordance with this Conven-

tion:

tion:

a) Att upprätta icke bok-

(a)

The

establishment

of

off-the-books accounts;

förda konton.

(b) The making of off-the-

b)

Att

utföra

transaktioner

books or inadequately identi-

som inte bokförs eller inte kan

fied transactions;

tillräckligt identifieras.

(c) The recording of non-

c) Att bokföra fiktiva utgif-

existent expenditure;

ter.

(d) The entry of liabilities

d) Att bokföra skulder med

with incorrect identification of

felaktigt angivande av skulder-

their objects;

nas uppkomst.

(e) The use of false docu-

e) Att bruka falska hand-

ments; and

lingar.

(f) The intentional destruc-

f) Att uppsåtligt förstöra re-

tion of bookkeeping docu-

dovisningshandlingar

tidigare

ments earlier than foreseen by

än vad som förutsetts i lagstift-

the law.

ningen.

4. Each State Party shall dis-

4.

En

konventionsstat får

allow the tax deductibility of

inte tillåta skatteavdrag för ut-

expenses

that

constitute

gifter för bestickning, eftersom

bribes, the latter being one of

det sistnämnda är en av be-

the

constituent

elements

of

ståndsdelarna i de överträdelser

the offences established in ac-

som

straffbeläggs i

enlighet

cordance with articles 15 and

med artiklarna 15 och 16 i

16 of this Convention and,

denna konvention och, i före-

where

appropriate, other

ex-

kommande fall, andra utgifter

179

Bilaga

Ds 2005:38

penses incurred in furtherance of corrupt conduct.

Article 13 Participation of society

1. Each State Party shall take appropriate measures, within its means and in accor- dance with fundamental prin- ciples of its domestic law, to promote the active participa- tion of individuals and groups outside the public sector, such as civil society, non- governmental organizations and community-based organi- zations, in the prevention of and the fight against corrup- tion and to raise public aware- ness regarding the existence, causes and gravity of and the threat posed by corruption. This participation should be strengthened by such meas- ures as:

(a) Enhancing the transpar- ency of and promoting the contribution of the public to decision-making processes;

(b) Ensuring that the public has effective access to infor- mation;

(c) Undertaking public in- formation activities that con- tribute to non-tolerance of

som uppstår vid främjande av korrumperat beteende.

Artikel 13 Samhällets med- verkan

1. Varje konventionsstat skall vidta lämpliga åtgärder, inom ramen för sina möjlighe- ter och i enlighet med grund- principerna i sin nationella lag- stiftning, för att främja aktiv medverkan av enskilda perso- ner och grupper utanför den offentliga sektorn, såsom det civila samhället, enskilda or- ganisationer och samhällsba- serade organisationer, i före- byggande av och kamp mot korruption och för att höja allmänhetens medvetande om förekomsten av, orsakerna till och allvaret i det hot som kor- ruptionen utgör. Denna med- verkan bör förstärkas med så- dana åtgärder som de följande:

a) Ökad öppenhet i besluts- processerna och främjande av allmänhetens medverkan i dem.

b) Säkerställande av att all- mänheten har effektiv tillgång till information.

c) Informationsverksamhet riktad till allmänheten som bi- drar till att korruption inte to-

180

Ds 2005:38

Bilaga

corruption, as well as public

lereras och utbildningsprogram

education

programmes,

in-

för

allmänheten, innefattande

cluding school and

university

läroplaner för skolor och uni-

curricula;

versitet.

(d) Respecting,

promoting

d) Beaktande, främjande och

and protecting the freedom to

skyddande av rätten att söka,

seek, receive, publish and dis-

ta

emot,

offentliggöra

och

seminate

information

con-

sprida information om kor-

cerning corruption. That free-

ruption. Denna rätt får under-

dom may be subject to certain

kastas

vissa

inskränkningar,

restrictions, but

these

shall

men de får endast vara sådana

only be such as are provided

som anges i lag och som är

for by law and are necessary:

nödvändiga i) för att trygga

(i) For respect of the rights or

respekten

för andra

personers

reputations of others; (ii) For

rättigheter

eller anseende,

ii)

the protection of national se-

för att skydda nationell säker-

curity or ordre public or of

het,

allmän

ordning,

folkhälsa

public health or morals.

eller moral.

2. Each State Party shall

2.

Varje

konventionsstat

take appropriate

measures to

skall vidta lämpliga åtgärder för

ensure that the relevant anti-

att tillse att de korruptionsbe-

corruption bodies referred to

kämpande organ som avses i

in this Convention are known

denna

konvention är

allmänt

to the public and shall provide

kända

samt

tillgodose

tillgång

access to such bodies, where

till sådana organ, när så behövs,

appropriate, for the reporting,

för anmälningar, inklusive ano-

including anonymously, of any

nyma

sådana,

om

händelser

incidents that may be consid-

som

skulle

kunna

bedömas

ered to constitute an offence

som brott som straffbeläggs i

established in accordance with

enlighet med denna konven-

this Convention.

tion.

Article 14 Measures to

Artikel 14 Åtgärder för att

prevent money-laundering

förebygga penningtvätt

1. Each State Party shall:

1.

Varje

konventionsstat

181

Bilaga

Ds 2005:38

skall göra följande:

(a) Institute a comprehen-

a) Inom sin behörighet i syf-

sive domestic

regulatory and

te att avskräcka från och upp-

supervisory

regime

for banks

täcka

all

slags

penningtvätt,

and non-bank financial insti-

införa ett vittomfattande re-

tutions,

including

natural or

gelverk för reglering och över-

legal persons that provide for-

vakning av banker och andra

mal or informal services for

finansiella

institutioner, inne-

the transmission of money or

fattande fysiska

och juridiska

value and, where

appropriate,

personer som erbjuder for-

other bodies particularly sus-

mella

eller

informella tjänster

ceptible to money-laundering,

för överföring av pengar eller

within its competence, in or-

värden, och, när så är lämpligt,

der to deter and detect all

andra enheter som särskilt kan

forms of money-laundering,

utnyttjas

för

penningtvätt.

which regime shall emphasize

Detta

regelverk

skall särskilt

requirements

for

customer

framhäva kraven på identifie-

and, where appropriate, bene-

ring av kunder och, i före-

ficial owner identification, re-

kommande fall, av förmånsta-

cord-keeping and the report-

gare samt registrering av och

ing of suspicious transactions;

rapportering

om

misstänkta

transaktioner.

(b) Without prejudice to ar-

b) Utan att det påverkar ar-

ticle 46 of this Convention,

tikel 46 i denna konvention,

ensure

that

administrative,

tillse att administrativa, nor-

regulatory,

law

enforcement

mativa

och

brottsbekämpande

and other authorities dedi-

myndigheter samt andra myn-

cated to combating money-

digheter som har till uppgift

laundering

(including, where

att bekämpa penningtvätt (där-

appropriate

under

domestic

ibland

domstolsväsendet,

när

law, judicial

authorities) have

så är lämpligt enligt nationell

the ability to cooperate and

lagstiftning) skall kunna sam-

exchange information at the

arbeta och utbyta information

national and international lev-

på det nationella och in-

els within the conditions pre-

ternationella

planet

enligt

de

scribed

by

its

domestic law

förutsättningar som stipuleras i

182

Ds 2005:38

Bilaga

and, to that end, shall consider

deras

nationella

lagstiftning

the establishment of a financial

och att de i det syftet skall

intelligence unit to serve as a

överväga frågan om inrättande

national centre for the collec-

av ett

underrättelseorgan

som

tion, analysis and dissemina-

skall tjäna som nationellt cent-

tion of information regarding

rum för insamling, analys och

potential money-laundering.

spridning

av

information

om

eventuell penningtvätt.

2. States Parties shall con-

2. Konventionsstaterna skall

sider

implementing

feasible

överväga

vilka

åtgärder

som

measures to detect and moni-

kan vidtas för att upptäcka och

tor the movement of cash and

övervaka

rörelser av kontanta

appropriate negotiable instru-

medel och överlåtbara värde-

ments

across

their

borders,

papper över sina gränser med

subject to safeguards to ensure

förbehåll för garantier för att

proper use of information and

trygga en riktig användning av

without impeding in any way

information, dock utan att på

the

movement

of

legitimate

något

sätt

förhindra

tillåtna

capital.

Such

measures

may

kapitalrörelser. Sådana åtgärder

include a requirement that in-

kan innefatta krav på att fy-

dividuals and businesses report

siska

personer

och

juridiska

the cross-border transfer of

personer

rapporterar

gräns-

substantial quantities of

cash

överskridande

överföringar av

and appropriate negotiable in-

betydande summor av kon-

struments.

tanta

medel

och

överlåtbara

värdepapper.

3. States Parties shall con-

3. Konventionsstaterna skall

sider

implementing

appropri-

överväga lämpliga åtgärder för

ate and feasible measures to

att

av

finansiella institutioner,

require

financial

institutions,

inkluderade sådana som över-

including money remitters:

för pengar, kräva följande:

(a) To include on forms for

a) Att i formulär för elektro-

the electronic transfer of funds

nisk överföring av penningme-

and related messages accurate

del och likartade meddelanden

and

meaningful

information

medta preciserade och begrip-

on the originator;

liga

uppgifter

om

upphovs-

183

Bilaga

Ds 2005:38

mannen.

(b) To maintain such infor-

b) Att bibehålla dessa upp-

mation throughout the pay-

gifter genom hela betalnings-

ment chain; and

kedjan.

(c) To apply enhanced scru-

c) Att tillämpa skärpt kon-

tiny to transfers of funds that

troll av överföring av pen-

do not contain complete in-

ningmedel som saknar full-

formation on the originator.

ständiga uppgifter om ur-

sprunget.

4. In establishing a domestic

4. När

konventionsstaterna

regulatory and supervisory re-

upprättar ett nationellt regel-

gime under the terms of this

verk för reglering och övervak-

article, and

without prejudice

ning i enlighet med denna arti-

to any other article of this

kel, vilket inte skall inkräkta på

Convention, States Parties are

någon annan artikel i denna

called upon to use as a guide-

konvention, skall de som rikt-

line the relevant initiatives of

linjer utnyttja ifrågakommande

regional,

interregional and

initiativ av regionala, interregi-

multilateral

organizations

onala och multilaterala organi-

against money-laundering.

sationer

för

bekämpande

av

penningtvätt.

5. States Parties shall en-

5. Konventionsstaterna skall

deavour to develop and pro-

sträva efter att utveckla och

mote global, regional, subre-

främja globalt, regionalt, sub-

gional and bilateral coopera-

regionalt och bilateralt sam-

tion among judicial, law en-

arbete mellan judiciella myn-

forcement and financial regu-

digheter,

brottsbekämpande

latory authorities in order to

myndigheter

och ekonomiska

combat money-laundering.

kontrollmyndigheter för

att

bekämpa penningtvätt.

184

Ds 2005:38

Bilaga

Chapter III Criminalization

Kapitel III Kriminalisering och

and law enforcement

åtgärder för brottsbekämpning

Article 15 Bribery of national public officials

Artikel 15 Mutbrott och be- stickning av nationella of- fentliga tjänstemän

Each State Party shall adopt

Varje

konventionsstat

skall

such legislative and other

vidta nödvändiga lagstiftnings-

measures as may be necessary

åtgärder och andra åtgärder för

to establish as criminal of-

att straffbelägga följande gär-

fences, when committed in-

ningar när de begås uppsåtli-

tentionally:

gen:

(a) The promise, offering or

a) Att utlova, erbjuda eller

giving, to a public official, di-

lämna en offentlig tjänsteman,

rectly or indirectly, of an un-

direkt eller indirekt, en otill-

due advantage, for the official

börlig förmån för honom eller

himself or herself or another

henne själv eller annan person

person or entity, in order that

eller enhet för att han eller hon

the official act or refrain from

skall vidta eller underlåta att

acting in the exercise of his or

vidta en åtgärd i tjänsten.

her official duties;

b) En offentlig tjänstemans

(b) The solicitation or ac-

ceptance by a public official,

begäran

om eller mottagande

directly or indirectly, of an un-

av, direkt eller indirekt, en

due advantage, for the official

otillbörlig förmån för

honom

himself or herself or another

eller henne själv eller för annan

person or entity, in order that

person eller enhet, för att han

the official act or refrain from

eller hon skall vidta eller un-

acting in the exercise of his or

derlåta att vidta en åtgärd i

her official duties.

tjänsten.

185

Bilaga

Ds 2005:38

Article 16 Bribery of foreign public officials and officials of public international organizations

Artikel 16 Mutbrott och be- stickning av utländska of- fentliga tjänstemän och tjänstemän i offentliga in- ternationella organisationer

1. Each State Party shall

1.

Varje

konventionsstat

adopt

such legislative and

skall vidta nödvändiga lagstift-

other measures as may be nec-

ningsåtgärder och andra åt-

essary to establish as a criminal

gärder för att straffbelägga att

offence, when committed in-

uppsåtligen utlova, erbjuda el-

tentionally, the promise, offer-

ler lämna en utländsk offentlig

ing or giving to a foreign pub-

tjänsteman eller en tjänsteman

lic official or an official of a

i en offentlig internationell or-

public

international organiza-

ganisation, direkt eller indirekt,

tion, directly or indirectly, of

en otillbörlig förmån för ho-

an undue advantage, for the

nom eller henne själv eller för

official himself or herself or

en annan person eller enhet,

another person or entity, in

för att tjänstemannen skall vid-

order that the official act or

ta eller underlåta att vidta en

refrain from acting in the exer-

åtgärd i tjänsten i syfte att få

cise of his or her official du-

till stånd eller behålla en affärs-

ties, in order to obtain or re-

förbindelse

eller

en annan

tain business or other undue

otillbörlig förmån med avse-

advantage in relation to the

ende på genomförande av in-

conduct of international busi-

ternationella affärer.

ness.

2. Each State Party shall

2.

Varje

konventionsstat

consider adopting such legisla-

skall överväga att vidta nöd-

tive and other measures as may

vändiga

lagstiftningsåtgärder

be necessary to establish as a

och andra åtgärder för att

criminal offence, when com-

straffbelägga

att

en

utländsk

mitted intentionally, the so-

offentlig

tjänsteman

eller

en

licitation or acceptance by a

tjänsteman i en offentlig in-

foreign public official or an

ternationell

organisation,

di-

official of a public interna-

rekt eller indirekt, uppsåtligen

tional organization, directly or

begär eller mottar en otillbörlig

186

Ds 2005:38

Bilaga

indirectly, of an undue advan- tage, for the official himself or herself or another person or entity, in order that the official act or refrain from acting in the exercise of his or her offi- cial duties.

Article 17 Embezzlement, misappropriation or other diversion of property by a public official

Each State Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish as criminal of- fences, when committed in- tentionally, the embezzlement, misappropriation or other di- version by a public official for his or her benefit or for the benefit of another person or entity, of any property, public or private funds or securities or any other thing of value entrusted to the public official by virtue of his or her posi- tion.

Article 18 Trading in influence

Each State Party shall consider adopting such legislative and

förmån för honom eller henne själv eller för en annan person eller enhet, för att tjänsteman- nen skall vidta eller underlåta att vidta en åtgärd i tjänsten.

Artikel 17 Offentlig tjäns- temans förskingring och annat otillåtet förfogande över egendom

Varje konventionsstat skall vidta nödvändiga lagstiftnings- åtgärder och andra åtgärder för att straffbelägga uppsåtlig för- skingring och annat otillåtet förfogande över egendom, all- männa eller privata tillgångar eller värdepapper eller andra värdesaker som anförtrotts ho- nom eller henne på grund av hans eller hennes ställning, be- gången av en offentlig tjänste- man till förmån för honom el- ler henne själv eller för annan person eller enhet.

Artikel 18 Handel med in- flytande

Varje konventionsstat skall överväga att vidta nödvändiga

187

Bilaga

Ds 2005:38

other measures as may be nec- essary to establish as criminal offences, when committed in- tentionally:

(a) The promise, offering or giving to a public official or any other person, directly or indirectly, of an undue advan- tage in order that the public official or the person abuse his or her real or supposed influ- ence with a view to obtaining from an administration or public authority of the State Party an undue advantage for the original instigator of the act or for any other person;

(b) The solicitation or ac- ceptance by a public official or any other person, directly or indirectly, of an undue advan- tage for himself or herself or for another person in order that the public official or the person abuse his or her real or supposed influence with a view to obtaining from an admini- stration or public authority of the State Party an undue ad- vantage.

lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att straffbelägga följande gärningar när de begås uppsåtligen:

a) Att utlova, erbjuda eller lämna en offentlig tjänsteman eller någon annan person, di- rekt eller indirekt, en otillbör- lig förmån för att denne skall missbruka sitt verkliga eller förmodade inflytande i syfte att från en förvaltning eller en offentlig myndighet i konven- tionsstaten få till stånd en otillbörlig förmån för den per- son som har anstiftat gär- ningen eller för någon annan person.

b) Att en offentlig tjänste- man eller någon annan person, direkt eller indirekt, begär eller mottar en otillbörlig förmån för den offentliga tjänsteman- nen själv eller för någon annan, för att tjänstemannen respek- tive den andra personen skall missbruka sitt verkliga eller förmodade inflytande i syfte att erhålla en otillbörlig förmån från en förvaltning eller en of- fentlig myndighet i konven- tionsstaten.

188

Ds 2005:38

Bilaga

Article 19 Abuse of functions

Artikel 19 Missbruk av

tjänsteställning

Each State Party shall consider adopting such legislative and other measures as may be nec- essary to establish as a criminal offence, when committed in- tentionally, the abuse of func- tions or position, that is, the performance of or failure to perform an act, in violation of laws, by a public official in the discharge of his or her func- tions, for the purpose of ob- taining an undue advantage for himself or herself or for an- other person or entity.

Article 20 Illicit enrichment

Subject to its constitution and the fundamental principles of its legal system, each State Party shall consider adopting such legislative and other measures as may be necessary to establish as a criminal of- fence, when committed inten- tionally, illicit enrichment, that is, a significant increase in the assets of a public official that he or she cannot reasona- bly explain in relation to his or her lawful income.

Varje konventionsstat skall överväga att vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att straffbelägga uppsåtligt missbruk av tjänste- ställning, dvs. att en offentlig tjänsteman vid utövandet av sina funktioner i strid med lag- stiftningen vidtar eller under- låter att vidta en åtgärd i syfte att uppnå en otillbörlig förmån för tjänstemannen själv eller för annan person eller enhet.

Artikel 20 Olagligt berikande

Varje konventionsstat skall i enlighet med sin grundlag och grundprinciperna i sin rätts- ordning, överväga att vidta nödvändiga lagstiftningsåtgär- der och andra åtgärder för att straffbelägga uppsåtligt olagligt berikande, dvs. en väsentlig ökning av en offentlig tjänste- mans tillgångar som han eller hon inte på ett rimligt sätt kan förklara i förhållande till sina lagliga inkomster.

189

Bilaga

Ds 2005:38

Article 21 Bribery in the private sector

Each State Party shall consider adopting such legislative and other measures as may be nec- essary to establish as criminal offences, when committed in- tentionally in the course of economic, financial or com- mercial activities:

(a) The promise, offering or giving, directly or indirectly, of an undue advantage to any person who directs or works, in any capacity, for a private sector entity, for the person himself or herself or for an- other person, in order that he or she, in breach of his or her duties, act or refrain from act- ing;

(b) The solicitation or ac- ceptance, directly or indi- rectly, of an undue advantage by any person who directs or works, in any capacity, for a private sector entity, for the person himself or herself or for another person, in order that he or she, in breach of his or her duties, act or refrain from acting.

Artikel 21 Korruption i den privata sektorn

Varje konventionsstat skall överväga att vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att straffbelägga följande gärningar när de begås uppsåtligen och i tjänsteutöv- ningen i ekonomisk, finansiell eller kommersiell verksamhet:

a) Att direkt eller indirekt utlova, erbjuda eller lämna en otillbörlig förmån till någon som, i vilken egenskap som helst, leder eller arbetar för en- heter i den privata sektorn, till förmån för personen själv eller för någon annan person, i syfte att personen i strid med hans eller hennes plikt skall vidta eller underlåta att vidta en åt- gärd.

b) Att en person, som i vil- ken egenskap som helst leder eller arbetar för enheter i den privata sektorn, direkt eller indirekt begär eller tar emot en otillbörlig förmån till förmån för personen själv eller för nå- gon annan person, i syfte att personen i strid med hans eller hennes plikt skall vidta eller underlåta att vidta en åtgärd.

190

Ds 2005:38

Bilaga

Article 22 Embezzlement of property in the private sector

Each State Party shall consider adopting such legislative and other measures as may be nec- essary to establish as a criminal offence, when committed in- tentionally in the course of economic, financial or com- mercial activities, embezzle- ment by a person who directs or works, in any capacity, in a private sector entity of any property, private funds or se- curities or any other thing of value entrusted to him or her by virtue of his or her posi- tion.

Article 23 Laundering of proceeds of crime

1. Each State Party shall adopt, in accordance with fun- damental principles of its do- mestic law, such legislative and other measures as may be nec- essary to establish as criminal offences, when committed in- tentionally:

(a) (i) The conversion or transfer of property, knowing that such property is the pro- ceeds of crime, for the purpose

Artikel 22 Förskingring av egendom i den privata sek- torn

Varje konventionsstat skall överväga att vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att straffbelägga förskingring av egendom, pri- vata tillgångar eller värdepap- per eller andra värdesaker som anförtrotts någon i kraft av hans eller hennes ställning som begås uppsåtligen och i tjäns- teutövningen i ekonomisk, fi- nansiell eller kommersiell verk- samhet av en person som, i vil- ken egenskap som helst, leder eller arbetar för enheter i den privata sektorn.

Artikel 23 Tvätt av vinning av brott

1. Varje konventionsstat skall, i enlighet med grund- principerna i sin nationella lag- stiftning, vidta nödvändiga lag- stiftningsåtgärder och andra åtgärder för att straffbelägga följande gärningar när de begås uppsåtligen:

a) i) Att omsätta eller över- låta egendom med vetskap om att den utgör vinning av brott, om det sker för att dölja eller

191

Bilaga

Ds 2005:38

of concealing or disguising the illicit origin of the property or of helping any person who is involved in the commission of the predicate offence to evade the legal consequences of his or her action;

(ii) The concealment or dis- guise of the true nature, source, location, disposition, movement or ownership of or rights with respect to prop- erty, knowing that such prop- erty is the proceeds of crime;

(b) Subject to the basic con- cepts of its legal system:

(i) The acquisition, posses- sion or use of property, know- ing, at the time of receipt, that such property is the proceeds of crime;

(ii) Participation in, associa- tion with or conspiracy to commit, attempts to commit and aiding, abetting, facilitat- ing and counselling the com- mission of any of the offences established in accordance with this article.

2. For purposes of imple- menting or applying paragraph

1 of this article:

(a) Each State Party shall seek to apply paragraph 1 of

maskera egendomens olagliga ursprung eller för att hjälpa nå- gon som är delaktig i förbrot- tet att undandra sig de rättsliga följderna av sin gärning.

ii) Att dölja eller maskera egendomens rätta art, ur- sprung, var den finns, förfo- gandet över den, förflyttning av den eller av äganderätten eller annan rätt till den med vetskap om att egendomen ut- gör vinning av brott.

b) Med reservation för prin- ciperna i den nationella rätts- ordningen:

i) förvärv, innehav eller an- vändning av egendom med vet- skap vid tidpunkten för motta- gandet om att egendomen ut- gjorde vinning av brott,

ii) medverkan, anstiftan eller stämpling till sådana brott, för- sök, medhjälp eller främjande av brott som straffbeläggs i en- lighet med denna artikel.

2. För att genomföra eller tillämpa punkt 1 i denna artikel

a) skall varje konventions- stat sträva efter att tillämpa

192

Ds 2005:38

Bilaga

this article to the widest range

punkt 1 i denna artikel på

of predicate offences;

största möjliga omfattning av

förbrott,

(b) Each State Party shall

b) skall varje konventions-

include as predicate offences at

stat som ett förbrott inkludera

a minimum a

comprehensive

minst ett flertal av de brott

range of criminal offences es-

som

straffbeläggs

i enlighet

tablished

in accordance with

med denna konvention,

this Convention;

c) för de syften som avses i

(c) For the purposes of sub-

paragraph (b) above, predicate

b ovan skall förbrott innefatta

offences shall include offences

brott som förövats både inom

committed both

within

and

och utom ifrågavarande kon-

outside the jurisdiction of the

ventionsstats

jurisdiktion.

State Party in question. How-

Brott som förövats utanför en

ever, offences committed out-

stats

jurisdiktion

skall utgöra

side the jurisdiction of a State

ett förbrott endast när den ak-

Party shall constitute predicate

tuella gärningen är ett brott

offences only when the rele-

enligt lagstiftningen i den stat

vant conduct is a criminal of-

där den förövades och skulle

fence under the domestic law

utgöra ett brott i den konven-

of the State where it is com-

tionsstat

som

genomför

eller

mitted and would be a criminal

tillämpar

denna

artikel,

om

offence

under

the domestic

brottet hade förövats där.

law of the State Party imple-

menting or applying this arti-

cle had it been committed

there;

d)

Varje

konventionsstat

(d) Each State Party shall

furnish copies of its laws that

skall förse Förenta nationernas

give effect to this article and of

generalsekreterare med de lagar

any

subsequent

changes

to

som förverkligar denna artikel

such laws or a description

och ändringar i dem eller en

thereof to the Secretary-Gen-

beskrivning av dem.

eral of the United Nations;

e) Om så krävs enligt princi-

(e)

If

required

by funda-

193

Bilaga

Ds 2005:38

mental principles of the do-

perna

i

en

konventionsstats

mestic law of a State Party, it

nationella

lagstiftning,

får det

may be provided that the of-

föreskrivas att brott som avses

fences set forth in paragraph 1

i punkt 1 i denna artikel inte

of this article do not apply to

skall gälla för dem som har be-

the persons who committed

gått förbrottet.

the predicate offence.

Article 24 Concealment

Artikel 24 Häleri

Without prejudice to the pro-

Utan att det påverkar tillämp-

visions of article 23 of this

ningen

av

bestämmelserna i

Convention, each State

Party

artikel 23 i denna konvention,

shall consider adopting

such

skall

varje

konventionsstat

legislative and other measures

överväga

att

vidta nödvändiga

as may be necessary to estab-

lagstiftningsåtgärder eller and-

lish as a criminal offence,

ra åtgärder för att straffbelägga

when committed intentionally

att någon, efter det att ett

after the commission of any of

brott som straffbeläggs i enlig-

the offences established in ac-

het med denna konvention har

cordance with this Conven-

förövats utan att han eller hon

tion without having partici-

har deltagit i brottet uppsåtli-

pated in such offences, the

gen döljer eller fortsätter att

concealment or continued re-

förvara egendom med vetskap

tention of property when the

om att den härrör från något av

person involved knows

that

de brott som straffbeläggs en-

such property is the result of

ligt denna konvention.

any of the offences established

in accordance with this Con-

vention.

Article 25 Obstruction of

Artikel 25 Hindrande av

justice

rättvisan

Each State Party shall adopt

Varje

konventionsstat

skall

194

Ds 2005:38

Bilaga

such legislative and other measures as may be necessary to establish as criminal of- fences, when committed in- tentionally:

(a) The use of physical force, threats or intimidation or the promise, offering or giving of an undue advantage to induce false testimony or to interfere in the giving of testi- mony or the production of evidence in a proceeding in relation to the commission of offences established in accor- dance with this Convention;

(b) The use of physical force, threats or intimidation to interfere with the exercise of official duties by a justice or law enforcement official in re- lation to the commission of offences established in accor- dance with this Convention. Nothing in this subparagraph shall prejudice the right of States Parties to have legisla- tion that protects other cate- gories of public official.

Article 26 Liability of legal persons

1. Each State Party shall adopt such measures as may be necessary, consistent with its

vidta nödvändiga lagstiftnings- åtgärder och andra åtgärder för att straffbelägga följande gär- ningar när de begås uppsåtli- gen:

a) Att använda fysiskt våld, hot eller trakasserier eller att utlova, erbjuda eller lämna en otillbörlig förmån för att fram- kalla falskt vittnesmål eller för att påverka vittnesmål eller fö- reteende av bevis i rättegång angående brott som är straff- belagda i enlighet med denna konvention.

b) Att använda fysiskt våld, hot eller trakasserier för att påverka en domare eller en tjänsteman i en brottsbekäm- pande myndighet i dennes tjänsteutövning i fråga om brott som är straffbelagda i enlighet med denna konven- tion. Ingenting i detta stycke skall påverka konventionssta- ternas rätt att ha lagstiftning som skyddar andra kategorier av offentliga tjänstemän.

Artikel 26 Juridiska personers ansvarighet

1. Varje konventionsstat skall, i enlighet med grundsat- serna i sin rättsordning, vidta

195

Bilaga

Ds 2005:38

legal principles, to

establish

nödvändiga

åtgärder

för

att

the liability of legal persons

juridiska

personer skall kunna

for participation in the of-

ställas till ansvar för medver-

fences established in accor-

kan i gärningar som straffbe-

dance with this Convention.

läggs i enlighet med denna

konvention.

2. Subject to the legal prin-

2. Beroende på konventions-

ciples of the State Party, the

statens rättsordning kan juri-

liability of legal persons may

diska

personers

ansvar

vara

be criminal, civil or adminis-

straffrättsligt, civilrättsligt eller

trative.

förvaltningsrättsligt.

3. Such liability shall be

3.

Ansvarigheten skall

inte

without

prejudice

to

the

inverka

på

det

straffrättsliga

criminal liability of the natural

ansvaret för de fysiska perso-

persons who have committed

ner som har gjort sig skyldiga

the offences.

till brotten.

4. Each State Party shall, in

4.

Varje

konventionsstat

particular, ensure

that

legal

skall särskilt tillse att juridiska

persons held liable in accor-

personer som ställs till ansvar i

dance with this article are sub-

enlighet

med denna

artikel

ject to effective, proportionate

ådöms effektiva, proportioner-

and dissuasive criminal or non-

liga och avskräckande straff-

criminal

sanctions,

including

rättsliga eller icke-straffrätts-

monetary sanctions.

liga

påföljder,

innefattande

ekonomiska påföljder.

Article 27 Participation and attempt

1. Each State Party shall adopt such legislative and other measures as may be nec- essary to establish as a criminal offence, in accordance with its domestic law, participation in any capacity such as an accom-

Artikel 27 Medverkan och försök

1. Varje konventionsstat skall vidta nödvändiga lagstift- ningsåtgärder och andra åt- gärder för att, i enlighet med sin nationella lagstiftning, straffbelägga medverkan i vil- ken egenskap som helst som

196

Ds 2005:38

Bilaga

plice, assistant or instigator in

medbrottsling,

medhjälpare

an offence established in ac-

eller anstiftare av ett brott som

cordance with this Conven-

är straffbelagt i enlighet med

tion.

denna konvention.

2. Each State Party may

2. Varje konventionsstat får

adopt

such

legislative

and

vidta nödvändiga lagstiftnings-

other measures as may be nec-

åtgärder och andra åtgärder för

essary to establish as a criminal

att, i enlighet med sin natio-

offence, in accordance with its

nella lagstiftning, straffbelägga

domestic law, any attempt to

försök att begå ett brott som

commit an offence established

straffbeläggs enligt denna kon-

in accordance with this Con-

vention.

vention.

3. Varje konventionsstat får

3. Each State Party may

adopt

such

legislative

and

vidta nödvändiga lagstiftnings-

other measures as may be nec-

åtgärder och andra åtgärder för

essary to establish as a criminal

att, i enlighet med sin natio-

offence, in accordance with its

nella lagstiftning, straffbelägga

domestic law, the preparation

förberedelse till ett brott som

for an offence established in

straffbeläggs i enlighet med

accordance with this Conven-

denna konvention.

tion.

Article 28 Knowledge, intent

Artikel 28 Vetskap, uppsåt

and purpose as elements of

och syfte

an offence

Knowledge, intent or purpose

Vetskap, uppsåt och syfte som

required as an element of an

fordras som rekvisit för brott

offence established in accor-

som straffbeläggs

i enlighet

dance

with

this Convention

med denna konvention får fast-

may be inferred from objective

ställas med hjälp av objektiva

factual circumstances.

omständigheter.

197

Bilaga

Ds 2005:38

Article 29 Statute of limitations

Each State Party shall, where appropriate, establish under its domestic law a long statute of limitations period in which to commence proceedings for any offence established in ac- cordance with this Conven- tion and establish a longer statute of limitations period or provide for the suspension of the statute of limitations where the alleged offender has evaded the administration of justice.

Article 30 Prosecution, adjudication and sanctions

1. Each State Party shall make the commission of an offence established in accor- dance with this Convention liable to sanctions that take into account the gravity of that offence.

2. Each State Party shall take such measures as may be necessary to establish or main- tain, in accordance with its legal system and constitutional principles, an appropriate bal- ance between any immunities or jurisdictional privileges ac-

Artikel 29 Preskriptionsregler

Varje konventionsstat skall, när så är lämpligt, i sin natio- nella lagstiftning föreskriva en lång preskriptionstid inom vil- ken rättsligt förfarande skall ha inletts för brott som straffbe- läggs enligt denna konvention och föreskriva en ännu längre preskriptionstid eller möjlighet att bryta preskriptionen när den misstänkta personen har undandragit sig lagföring.

Artikel 30 Lagföring, rätte- gång och påföljder

1. Varje konventionsstat skall för brott som straffbe- läggs enligt denna konvention ha påföljder som tar hänsyn till brottets svårhet.

2. Varje konventionsstat skall, i enlighet med sin rätts- ordning och sina konstitutio- nella principer, vidta nödvän- diga åtgärder för att upprätta eller bibehålla, en lämplig av- vägning mellan immunitet och privilegier som dess offentliga

198

Ds 2005:38

Bilaga

corded to its public officials

tjänstemän

åtnjuter

för

sin

for the performance of their

tjänsteutövning

och

möj-

functions

and the possibility,

ligheten, när så är nödvändigt,

when necessary, of effectively

att effektivt utreda, lagföra och

investigating, prosecuting and

avdöma brott som straff-

adjudicating

offences estab-

beläggs i enlighet med denna

lished in accordance with this

konvention.

Convention.

3.

Varje

konventionsstat

3. Each State Party shall en-

deavour to ensure that any dis-

skall sträva efter att säkerställa

cretionary legal powers under

att sådan diskretionär pröv-

its domestic law relating to the

ningsrätt som är föreskriven i

prosecution

of

persons

for

dess nationella lagstiftning för

offences established in accor-

lagföring av personer för brott

dance with

this

Convention

som

straffbeläggs

i

enlighet

are exercised to maximize the

med denna konvention tilläm-

effectiveness of law enforce-

pas på ett sådant sätt att be-

ment measures in respect of

kämpningen av dessa brott blir

those offences and with due

så effektiv som möjligt och att

regard to the need to deter the

vederbörlig hänsyn tas till be-

commission of such offences.

hovet att avskräcka från för-

övandet av sådana brott.

4. In the case of offences es-

4. I fråga om brott som

tablished

in

accordance

with

straffbeläggs

i

enlighet

med

this

Convention,

each

State

denna konvention, skall

varje

Party

shall

take

appropriate

konventionsstat vidta lämpliga

measures,

in

accordance

with

åtgärder,

i

överensstämmelse

its domestic law and with due

med sin nationella lagstiftning

regard to the rights of the de-

och

med

vederbörlig

hänsyn

fence, to seek to ensure that

till rätten till försvar, för att

conditions imposed in con-

söka säkerställa att de villkor

nection with decisions on re-

som gäller med avseende på

lease pending trial or appeal

beslut om tillfällig frigivning i

take

into

consideration

the

avvaktan

på

rättegång

eller

need to ensure the presence of

överklagande

beaktar

nödvän-

the defendant at

subsequent

digheten att säkerställa att den

199

Bilaga

Ds 2005:38

criminal proceedings.

åtalade är

närvarande vid ef-

terföljande

brottmålsrätte-

gångar.

5. Each State Party shall

5.

Varje

konventionsstat

take into account the gravity

skall beakta den allvarliga ka-

of

the

offences

concerned

raktären hos de aktuella brot-

when considering the eventu-

ten när den bedömer frågan om

ality of early release or parole

eventuell

tidig

eller

villkorlig

of persons convicted of such

frigivning

av

personer

som

offences.

dömts för sådana brott.

6. Each State Party, to the

6.

Varje

konventionsstat

extent consistent with the fun-

skall, i den utsträckning det är

damental principles of its legal

förenligt

med

grundprinci-

system, shall consider estab-

perna i dess rättsordning, över-

lishing

procedures through

väga att införa förfaranden ge-

which a public official accused

nom vilka en offentlig tjänste-

of an offence established in

man som är anklagad för ett

accordance with this Conven-

brott som straffbeläggs i enlig-

tion

may, where

appropriate,

het med denna konvention får,

be removed, suspended or re-

när så är lämpligt, avskedas,

assigned

by

the

appropriate

suspenderas eller omplaceras av

authority, bearing in mind re-

behörig myndighet, med be-

spect for the principle of the

aktande av

oskuldspresumtio-

presumption of innocence.

nen.

7. Where warranted by the

7. När så är motiverat av

gravity of the offence, each

brottets

svårhet,

skall

varje

State Party, to the extent con-

konventionsstat, i den ut-

sistent with

the

fundamental

sträckning det är förenligt med

principles of its legal system,

grundprinciperna i dess rätts-

shall consider establishing pro-

ordning,

överväga

att

införa

cedures for the disqualifica-

förfaranden

för

att genom

tion, by court order or any

domstolsbeslut

eller

på

annat

other appropriate means, for a

lämpligt sätt för en tid som

period of time determined by

bestäms i den nationella lag-

its domestic law, of persons

stiftningen förklara att perso-

convicted of

offences estab-

ner

som

har

fällts

för

brott

200

Ds 2005:38

Bilaga

lished in accordance with this Convention from:

(a) Holding public office;

and

(b) Holding office in an en- terprise owned in whole or in part by the State.

8. Paragraph 1 of this article shall be without prejudice to the exercise of disciplinary powers by the competent au- thorities against civil servants.

9. Nothing contained in this Convention shall affect the principle that the description of the offences established in accordance with this Conven- tion and of the applicable legal defences or other legal princi- ples controlling the lawfulness of conduct is reserved to the domestic law of a State Party and that such offences shall be prosecuted and punished in accordance with that law.

10. States Parties shall en- deavour to promote the reinte- gration into society of persons convicted of offences estab- lished in accordance with this Convention.

som straffbeläggs i enlighet med denna konvention inte är berättigade att

a) inneha offentlig tjänst,

och

b) inneha en tjänst i ett före- tag som helt eller delvis ägs av staten.

8. Punkt 1 i denna artikel skall inte inverka på de behö- riga myndigheternas discipli- nära åtgärder mot offentliga tjänstemän.

9. Ingenting i denna konven- tion skall inverka på principen att rubriceringen av de brott som straffbeläggs i enlighet med konventionen och lagligt försvar eller andra rättsprinci- per som bestämmer lagligheten

i gärningar är förbehållen den nationella lagstiftningen i en konventionsstat och att brot- ten skall lagföras och bestraffas

i enlighet med denna.

10. Konventionsstaterna skall sträva efter att främja att personer som har fällts för brott som straffbeläggs i enlig- het med denna konvention återanpassas i samhället.

201

Bilaga

Ds 2005:38

Article 31 Freezing, seizure and confiscation

1. Each State Party shall take, to the greatest extent possible within its domestic legal system, such measures as may be necessary to enable confiscation of:

(a) Proceeds of crime de- rived from offences estab- lished in accordance with this Convention or property the value of which corresponds to that of such proceeds;

(b) Property, equipment or other instrumentalities used in or destined for use in offences established in accordance with this Convention.

2. Each State Party shall take such measures as may be necessary to enable the identi- fication, tracing, freezing or seizure of any item referred to in paragraph 1 of this article for the purpose of eventual confiscation.

3. Each State Party shall adopt, in accordance with its domestic law, such legislative and other measures as may be necessary to regulate the ad- ministration by the competent authorities of frozen, seized or confiscated property covered

Artikel 31 Frysning, beslag och förverkande

1. Varje konventionsstat skall, i största möjliga ut- sträckning inom ramen för sin nationella lagstiftning, vidta nödvändiga åtgärder för att kunna förklara förverkad

a) vinning som härrör från brott som straffbeläggs i en- lighet med denna konvention eller egendom vars värde mot- svarar värdet av sådan vinning, och

b) egendom, utrustning och andra hjälpmedel som använts vid eller är avsedda att använ- das vid brott som straffbeläggs

i enlighet med denna konven- tion.

2. Varje konventionsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra att föremål som avses i punkt 1 i denna artikel identifieras, spåras, fry- ses eller tas i beslag för eventu- ellt förverkande.

3. Varje konventionsstat skall, i enlighet med sin natio- nella lagstiftning, vidta nöd- vändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att reg- lera behöriga myndigheters hantering av sådan egendom som frysts, tagits i beslag eller

202

Ds 2005:38

Bilaga

in paragraphs 1 and 2 of this article.

4. If such proceeds of crime have been transformed or con- verted, in part or in full, into other property, such property shall be liable to the measures referred to in this article in- stead of the proceeds.

5. If such proceeds of crime have been intermingled with property acquired from legiti- mate sources, such property shall, without prejudice to any powers relating to freezing or seizure, be liable to confisca- tion up to the assessed value of the intermingled proceeds.

6. Income or other benefits derived from such proceeds of crime, from property into which such proceeds of crime have been transformed or con- verted or from property with which such proceeds of crime have been intermingled shall also be liable to the measures referred to in this article, in the same manner and to the same extent as proceeds of crime.

7. For the purpose of this article and article 55 of this Convention, each State Party

förverkats och som täcks av punkterna 1 och 2 i denna ar- tikel.

4. Om vinning av brott helt eller delvis har omvandlats eller omsatts till annan egendom, skall denna egendom göras till föremål för de åtgärder som avses i denna artikel i stället för vinningen.

5. Om vinning av brott har blandats med egendom som förvärvats från lagliga källor, skall egendomen, utan att det inverkar på vad som kan gälla i fråga om frysning eller beslag, kunna förklaras förverkad till högst det beräknade värdet av den vinning som sammanblan- dats.

6. Intäkt eller annat utbyte som härrör från vinning av brott, från egendom till vilken vinning av brott har omvand- lats eller omsatts eller från egendom som har samman- blandats med vinning av brott skall också kunna bli föremål för de åtgärder som avses i denna artikel på samma sätt och i samma omfattning som vinning av brott.

7. För de syften som avses i denna artikel och i artikel 55 i denna konvention skall varje

203

Bilaga

Ds 2005:38

shall empower its courts or

konventionsstat

bemyndiga

other competent authorities to

sina domstolar och andra be-

order that bank, financial or

höriga myndigheter att för-

commercial records

be made

ordna att bank- och affärs-

available or seized. A State

handlingar samt andra hand-

Party shall not decline to act

lingar

rörande

ekonomiska

under the provisions of this

förhållanden görs

tillgängliga

paragraph on the ground of

eller tas i beslag. En konven-

bank secrecy.

tionsstat får inte vägra att vidta

åtgärder enligt bestämmelserna

i denna punkt med hänvisning

till banksekretess.

8. States Parties may con-

8. Konventionsstaterna kan

sider the possibility of requir-

överväga att kräva att en

ing that an offender demon-

brottsling styrker att egendom

strate the lawful origin of such

som misstänks vara vinning av

alleged proceeds of crime or

brott eller annan egendom som

other property liable to confis-

kan förklaras förverkad är för-

cation, to the extent that such

värvad på lagligt sätt, i den ut-

a requirement

is

consistent

sträckning ett sådant krav är

with the fundamental princi-

förenligt med principerna i den

ples of their domestic law and

nationella

lagstiftningen

och

with the nature of judicial and

med arten av de rättsliga och

other proceedings.

andra förfaranden som kan gäl-

la.

9. The provisions of this ar-

9. Bestämmelserna i denna

ticle shall not be so construed

artikel skall inte tolkas så att de

as to prejudice the rights of

inkräktar på de rättigheter som

bona fide third parties.

tillkommer

godtroende

tredje

man.

10. Nothing

contained in

10. Ingenting i denna artikel

this article shall affect the

skall inverka på principen att

principle that the measures to

åsyftade åtgärder skall defini-

which it refers shall be defined

eras och genomföras i enlighet

and implemented in accor-

med och på de villkor som fö-

dance with and subject to the

reskrivs

i en konventionsstats

204

Ds 2005:38

Bilaga

provisions of the domestic law

nationella lagstiftning.

of a State Party.

Article 32 Protection of

Artikel 32 Skydd av vittnen,

witnesses, experts and victims

sakkunniga och brottsoffer

1. Each State Party shall

1.

Varje

konventionsstat

take appropriate

measures in

skall, i enlighet med sin natio-

accordance

with

its

domestic

nella

rättsordning

och

inom

legal system and within its

gränserna för sina möjligheter,

means

to

provide

effective

vidta lämpliga åtgärder för att

protection from potential re-

tillhandahålla

effektivt skydd

taliation or intimidation

for

mot

möjliga

repressalier

eller

witnesses and experts who give

möjligt hot mot vittnen och

testimony concerning offences

sakkunniga som avger vittnes-

established in accordance with

mål om brott som straffbeläggs

this Convention and, as ap-

i enlighet med denna konven-

propriate,

for

their

relatives

tion och, vid behov, mot deras

and other persons close to

släktingar och andra närstå-

them.

ende.

2. The measures

envisaged

2. De åtgärder som avses i

in paragraph 1 of this article

punkt 1 i denna artikel kan,

may include, inter alia, without

utan att inkräkta på de tillta-

prejudice to the rights of the

lades rättigheter, däribland rät-

defendant, including the right

ten till en rättvis rättegång, in-

to due process:

nefatta följande:

(a)

Establishing procedures

a) Att upprätta förfaranden

for the physical protection of

för fysiskt skydd av sådana

such persons, such as, to the

personer såsom att, i den ut-

extent

necessary

and feasible,

sträckning

som

behövs

och

relocating them and permit-

som är möjlig, flytta dem till

ting, where appropriate, non-

annan ort och att, där så är

disclosure

or

limitations

on

lämpligt,

tillåta

att

uppgifter

the disclosure

of

information

som rör sådana personers iden-

concerning

the

identity

and

titet och vistelseort inte röjs

whereabouts of such persons;

eller

röjs

endast

i

begränsad

205

Bilaga

Ds 2005:38

omfattning.

(b)

Providing

evidentiary

b) Att tillse att det finns be-

rules to permit witnesses and

visregler som medger att vitt-

experts to give testimony in a

nesmål lämnas på ett sätt som

manner that ensures the safety

tillgodoser

vittnenas

och de

of such persons, such as per-

sakkunnigas säkerhet såsom att

mitting testimony to be given

tillåta

att

vittnesmål

lämnas

through the use of communi-

med användning av kommuni-

cations

technology such as

kationsteknologi såsom video-

video

or

other

adequate

överföring eller andra ända-

means.

målsenliga medel.

3. States Parties shall con-

3. Konventionsstaterna skall

sider entering into agreements

överväga att sluta avtal eller

or arrangements

with other

överenskommelser med

andra

States for the relocation of

stater om flyttning av personer

persons referred to in para-

som avses i punkt 1 i denna

graph 1 of this article.

artikel.

4. The provisions of this ar-

4.

Bestämmelserna

i

denna

ticle shall also apply to victims

artikel skall också gälla brotts-

insofar as they are witnesses.

offer när de är vittnen.

5. Each State Party shall,

5.

Varje

konventionsstat

subject to its domestic law,

skall, i enlighet med sin natio-

enable the views and concerns

nella lagstiftning, skapa förut-

of victims to be presented and

sättningar för att brottsoffrens

considered

at

appropriate

synpunkter och farhågor fram-

stages of criminal proceedings

läggs och beaktas i lämpliga

against offenders in a manner

faser av rättegången mot de

not prejudicial to the rights of

tilltalade på ett sätt som inte

the defence.

inkräktar på deras rätt till för-

svar.

Article 33 Protection of

Artikel 33 Skydd för an-

reporting persons

mälare

Each State Party shall consider

Varje

konventionsstat

skall

incorporating into its domes-

överväga att

i sin nationella

206

Ds 2005:38

Bilaga

tic

legal

system

appropriate

rättsordning

införliva

lämpliga

measures to provide protec-

åtgärder

för

att tillhandahålla

tion

against

any

unjustified

skydd mot orättvis behandling

treatment for any person who

av en person som i god tro och

reports in good faith and on

på rimliga grunder till behöriga

reasonable

grounds to

the

myndigheter

anmäler

omstän-

competent

authorities

any

digheter

rörande

gärningar

facts concerning offences es-

som straffbeläggs i

enlighet

tablished in

accordance

with

med denna konvention.

this Convention.

Article 34 Consequences of acts of corruption

With due regard to the rights of third parties acquired in good faith, each State Party shall take measures, in accor- dance with the fundamental principles of its domestic law, to address consequences of corruption. In this context, States Parties may consider corruption a relevant factor in legal proceedings to annul or rescind a contract, withdraw a concession or other similar instrument or take any other remedial action.

Artikel 34 Följder av kor- ruption

Med vederbörlig hänsyn till rättigheter som tredje man för- värvat i god tro skall varje kon- ventionsstat vidta åtgärder i enlighet med grundprinciperna i sin nationella lagstiftning för att ge sig i kast med följderna av korruption. I detta samman- hang bör konventionsstaterna betrakta korruption som en omständighet av betydelse i en rättegång för att ogiltigförklara eller upphäva ett kontrakt, återkalla en koncession eller motsvarande tillstånd eller an- vända annat botemedel.

Article 35 Compensation for

Artikel 35 Skadeersättning

damage

Each State Party shall take

Varje konventionsstat skall

207

Bilaga

Ds 2005:38

such measures as may be nec-

vidta nödvändiga åtgärder i en-

essary,

in

accordance

with

lighet med

grundprinciperna i

principles of its domestic law,

sin nationella lagstiftning

för

to ensure that entities or per-

att tillse att enheter eller per-

sons who have suffered dam-

soner som har vållats skada till

age as a result of an act of cor-

följd av en korruptionshand-

ruption have the right to initi-

ling har rätt att inleda lagliga

ate legal

proceedings against

åtgärder mot dem som bär an-

those

responsible for

that

svaret för skadan för att få er-

damage in order to obtain

sättning.

compensation.

Article 36 Specialized

Artikel 36 Specialiserade

authorities

myndigheter

Each State Party shall, in ac-

Varje

konventionsstat skall, i

cordance with the fundamental

enlighet med grundprinciperna

principles of its legal system,

i

sin

nationella

lagstiftning,

ensure the existence of a body

tillse att det finns organ eller

or bodies o r persons special-

personer som är specialiserade

ized in combating corruption

på brottsbekämpning avseende

through

law

enforcement.

korruption. Dessa organ

eller

Such body or bodies or per-

personer

skall

åtnjuta

den

sons shall be granted the nec-

självständighet som

fordras i

essary independence, in accor-

enlighet med grundprinciperna

dance

with

the

fundamental

i

konventionsstatens

rättsord-

principles of the legal system

ning för att kunna utöva sina

of the State Party, to be able

funktioner

effektivt

och

fritt

to carry out their functions

från

obehörig

påtryckning.

effectively

and

without

any

Dessa personer eller persona-

undue influence.

len i dessa organ bör ha till-

Such persons or staff of

räcklig utbildning och till-

such body or bodies should

räckliga ekonomiska

resurser

have the

appropriate training

för att lösa sina uppgifter.

and resources to carry out their tasks.

208

Ds 2005:38

Bilaga

Article 37 Cooperation with

Artikel 37 Samarbete med

law enforcement authorities

brottsbekämpande myndig-

heter

1. Each State Party shall

1.

Varje

konventionsstat

take appropriate

measures

to

skall vidta lämpliga åtgärder för

encourage persons who par-

att uppmuntra

personer,

som

ticipate or who have partici-

deltar i eller har deltagit i ett

pated in the commission of an

brott som straffbeläggs i en-

offence established in accor-

lighet med denna konvention,

dance with this Convention to

att lämna de behöriga myn-

supply information

useful

to

digheterna

upplysningar

av

competent authorities for in-

nytta för utredning och bevis-

vestigative

and

evidentiary

ning och att lämna dem den

purposes and to provide fac-

faktiska

och

särskilda hjälp

tual, specific help to compe-

som kan bidra till att beröva

tent authorities that may con-

förövarna

deras

vinning

av

tribute to depriving offenders

brott och till att återfå sådan

of the proceeds of crime and

vinning.

to recovering such proceeds.

2. Each State Party shall

2.

Varje

konventionsstat

consider

providing

for

the

skall

överväga

att

tillgodose

possibility,

in

appropriate

möjligheten att, i lämpliga fall,

cases, of mitigating punish-

mildra straffet för en anklagad

ment of an accused person

person som lämnar betydande

who provides substantial co-

medverkan i utredningen eller

operation in the investigation

lagföringen

av

brott

som

or prosecution of an offence

straffbeläggs

i

enlighet

med

established in accordance with

denna konvention.

this Convention.

3. Each State Party shall

3.

Varje

konventionsstat

consider

providing

for

the

skall

överväga

att

tillgodose

possibility, in accordance with

möjligheten att, i enlighet med

fundamental

principles of

its

grundsatserna

i

sin

nationella

domestic law, of granting im-

lagstiftning,

bevilja

personer

munity from prosecution to a

som lämnar betydande med-

person who provides substan-

verkan i utredningen eller lag-

209

Bilaga

Ds 2005:38

tial cooperation in the investi-

föringen av brott som straff-

gation or prosecution of an

beläggs i enlighet med denna

offence established in accor-

konvention

immunitet

mot

dance with this Convention.

lagföring.

4. Protection of such per-

4. Skydd av sådana personer

sons shall be, mutatis mutan-

skall ombesörjas på motsva-

dis, as provided for in article

rande sätt som enligt artikel 32

32 of this Convention.

i denna konvention.

5. Where a person referred

5. När en person som avses i

to in paragraph 1 of this article

punkt 1 i denna artikel, som

located in one State Party can

befinner sig i en konventions-

provide

substantial

coopera-

stat, kan ge de behöriga myn-

tion to the competent authori-

digheterna i en annan konven-

ties of another State Party, the

tionsstat betydande hjälp, kan

States Parties concerned may

de berörda

konventionssta-

consider entering into agree-

terna överväga att sluta avtal

ments or arrangements, in ac-

eller överenskommelser, i en-

cordance

with their

domestic

lighet med nationell lagstift-

law, concerning the

potential

ning, om att den andra kon-

provision by the other State

ventionsstaten eventuellt

skall

Party of the treatment set

tillhandahålla sådan behandling

forth in paragraphs 2 and 3 of

som avses i punkterna 2 och 3 i

this article.

denna artikel.

Article 38 Cooperation between national authorities

Each State Party shall take such measures as may be nec- essary to encourage, in accor- dance with its domestic law, cooperation between, on the one hand, its public authori- ties, as well as its public offi- cials, and, on the other hand, its authorities responsible for

Artikel 38 Samarbete mellan nationella myndigheter

Varje konventionsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att, i enlighet med sin natio- nella lagstiftning, främja sam- arbete mellan å ena sidan sina myndigheter och offentliga tjänstemän och, å andra sidan, de myndigheter som är ansva- riga för utredning och lagfö-

210

Ds 2005:38

Bilaga

investigating and prosecuting

ring av brott. Samarbetet kan

criminal offences. Such coop-

innefatta

eration may include:

(a) Informing the latter au-

a) att på eget initiativ under-

thorities, on their own ini-

rätta sistnämnda myndigheter

tiative, where there are reason-

när det finns rimlig anledning

able grounds to believe that

att anta att ett brott som

any of the offences established

straffbeläggs i enlighet med

in accordance with articles 15,

artikel 15, 21 eller 23 i denna

21 and 23 of this Convention

konvention har begåtts, eller

has been committed; or

(b) Providing, upon request,

b) att på begäran lämna des-

to the latter authorities all nec-

sa myndigheter alla nödvändiga

essary information.

uppgifter.

Article 39 Cooperation between national authorities and the private sector

Artikel 39 Samarbete mellan nationella myndigheter och den privata sektorn

1. Each State Party shall

1.

Varje

konventionsstat

take such measures as may be

skall vidta nödvändiga åtgärder

necessary to encourage, in ac-

för att, i enlighet med sin na-

cordance with

its

domestic

tionella

lagstiftning,

främja

law, cooperation between na-

samarbete

mellan

nationella

tional investigating and prose-

brottsbekämpande

myndighe-

cuting authorities and entities

ter och enheter i den privata

of the private sector, in par-

sektorn, särskilt finansiella in-

ticular

financial

institutions,

stitutioner, i fråga om angelä-

relating

to matters

involving

genheter som rör brott som

the commission

of

offences

straffbeläggs i

enlighet med

established in accordance with

denna konvention.

this Convention.

2. Each State Party shall

2.

Varje

konventionsstat

consider encouraging its na-

skall

överväga

att

uppmuntra

tionals and other persons with

sina

medborgare

och

andra

a habitual residence in its ter-

personer

som

är fast

bosatta

211

Bilaga

Ds 2005:38

ritory to report to the national investigating and prosecuting authorities the commission of an offence established in ac- cordance with this Conven- tion.

Article 40 Bank secrecy

Each State Party shall ensure that, in the case of domestic criminal investigations of of- fences established in accor- dance with this Convention, there are appropriate mecha- nisms available within its do- mestic legal system to over- come obstacles that may arise out of the application of bank secrecy laws.

Article 41 Criminal record

Each State Party may adopt such legislative or other meas- ures as may be necessary to take into consideration, under such terms as and for the pur- pose that it deems appropriate, any previous conviction in an- other State of an alleged of- fender for the purpose of us- ing such information in crimi- nal proceedings relating to an offence established in accor-

inom dess territorium att till de brottsbekämpande myndig- heterna anmäla brott som straffbeläggs i enlighet med denna konvention.

Artikel 40 Banksekretess

Varje konventionsstat skall tillse att det, vid nationella ut- redningar av brott som straff- beläggs i enlighet med denna konvention, finns lämpliga me- kanismer inom rättssystemet för att övervinna hinder som kan resas vid tillämpningen av lagar om banksekretess.

Artikel 41 Brottsregister

Varje konventionsstat får vidta nödvändiga lagstiftningsåtgär- der och andra åtgärder för att, på de villkor och för de syften som den bedömer lämpligt, beakta eventuella tidigare fäl- lande domar i en annan kon- ventionsstat mot en misstänkt i syfte att utnyttja uppgifterna i brottmålsförfaranden avseende brott som straffbeläggs i en- lighet med denna konvention.

212

Ds 2005:38

Bilaga

dance with this Convention.

Article 42 Jurisdiction

1. Each State Party shall adopt such measures as may be necessary to establish its juris- diction over the offences es- tablished in accordance with this Convention when:

(a) The offence is commit- ted in the territory of that State Party; or

(b) The offence is commit- ted on board a vessel that is flying the flag of that State Party or an aircraft that is reg- istered under the laws of that State Party at the time that the offence is committed.

2. Subject to article 4 of this Convention, a State Party may also establish its jurisdiction over any such offence when:

(a) The offence is commit- ted against a national of that State Party; or

(b) The offence is commit- ted by a national of that State Party or a stateless person who has his or her habitual resi- dence in its territory; or

(c) The offence is one of those established in accor-

Artikel 42 Jurisdiktion

1. Varje konventionsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva domsrätt över brott som straffbeläggs i enlighet med denna konven- tion

a) när brottet har förövats inom dess territorium, eller

b) när brottet har förövats ombord på ett fartyg som för dess flagg eller ombord på ett luftfartyg som var registrerat enligt dess lagar när brottet förövades.

2. Med förbehåll för artikel 4

i denna konvention kan en konventionsstat också vidta nödvändiga åtgärder för att utöva domsrätt över ett sådant brott

a) när brottet har förövats mot en medborgare i den kon- ventionsstaten,

b) när brottet har förövats av en medborgare i konven- tionsstaten eller av en statslös person med hemvist inom kon- ventionsstatens territorium,

c) när brottet är ett brott som straffbeläggs i enlighet

213

Bilaga

Ds 2005:38

dance with article 23, para-

med artikel 23.1 b ii i denna

graph 1 (b) (ii), of this Con-

konvention och

har förövats

vention and is committed out-

utanför

denna

konventions-

side its territory with a view to

stats territorium i avsikt att där

the commission of an offence

begå ett brott som straffbe-

established in accordance with

läggs enligt artikel 23.1 a i eller

article 23, paragraph 1 (a) (i)

ii, eller 23.1 b i i denna kon-

or (ii) or (b) (i), of this Con-

vention, eller

vention within its territory; or

d) när brottet är riktat mot

(d) The offence is commit-

ted against the State Party.

konventionsstaten i fråga.

3. For the purposes of arti-

3. För de syften som avses i

cle 44 of this Convention,

artikel 44 i denna konvention

each State Party shall take

skall varje konventionsstat vid-

such measures as may be nec-

ta nödvändiga åtgärder för att

essary to establish its jurisdic-

kunna

utöva

domsrätt över

tion over the offences estab-

brott som straffbeläggs i en-

lished in accordance with this

lighet med denna konvention,

Convention when the alleged

när den misstänkta personen

offender is present in its ter-

befinner sig inom dess territo-

ritory and it does not extradite

rium och staten inte utlämnar

such person solely on the

personen av det enda skälet att

ground that he or she is one of

han eller hon är medborgare i

its nationals.

staten i fråga.

4. Each State Party may also

4. Varje konventionsstat kan

take such measures as may be

också vidta nödvändiga åtgär-

necessary to establish its juris-

der för att kunna utöva doms-

diction over the offences es-

rätt över brott som straffbe-

tablished in accordance

with

läggs i enlighet med denna

this Convention when the al-

konvention, när den miss-

leged offender is present in its

tänkta

personen

befinner sig

territory and it does not extra-

inom dess territorium och sta-

dite him or her.

ten inte utlämnar honom eller

henne.

5. If a State Party exercising

5. Om en

konventionsstat

its jurisdiction under

para-

som utövar sin domsrätt med

214

Ds 2005:38

Bilaga

graph 1 or 2 of this article has

stöd av punkt 1 eller 2 i denna

been notified, or has otherwise

artikel har blivit varskodd eller

learned, that any other States

på annat sätt har fått känne-

Parties are conducting an in-

dom om att någon annan kon-

vestigation,

prosecution

or

ventionsstat genomför utred-

judicial

proceeding

in

respect

ning eller lagföring eller vidtar

of the same conduct, the com-

rättsliga

åtgärder

rörande

petent

authorities

of

those

samma gärning, skall de behö-

States Parties shall, as appro-

riga myndigheterna i dessa sta-

priate,

consult

one another

ter samråda om så är lämpligt

with a view to coordinating

för att samordna sina åtgärder.

their actions.

6. Utan att göra avkall på all-

6. Without

prejudice

to

männa

folkrättsliga

grundsat-

norms of general international

ser utesluter denna konvention

law, this Convention shall not

inte utövandet av straffrättslig

exclude the exercise of any

domsrätt som en part har in-

criminal

jurisdiction

estab-

fört i enlighet med sin natio-

lished by a State Party in ac-

nella lagstiftning.

cordance with

its

domestic

law.

Chapter IV International

Kapitel IV Internationellt

cooperation

samarbete

Article 43 International

Artikel 43 Internationellt

cooperation

samarbete

1. States Parties shall coop-

1. Konventionsstaterna skall

erate in criminal matters in

samarbeta i straffrättsliga frå-

accordance with articles 44 to

gor enligt artiklarna 44 – 50 i

50 of this Convention. Where

denna konvention. När så är

appropriate

and

consistent

lämpligt och förenligt med de-

with their domestic legal sys-

ras nationella rättssystem, skall

tem, States Parties shall con-

konventionsstaterna

överväga

sider assisting each other in

att hjälpa varandra i utred-

investigations of and proceed-

ningar och rättegångar i civila

215

Bilaga

Ds 2005:38

ings in civil and administrative matters relating to corruption.

2. In matters of interna- tional cooperation, whenever dual criminality is considered a requirement, it shall be deemed fulfilled irrespective of whether the laws of the re- quested State Party place the offence within the same cate- gory of offence or denominate the offence by the same termi- nology as the requesting State Party, if the conduct underly- ing the offence for which as- sistance is sought is a criminal offence under the laws of both States Parties.

Article 44 Extradition

1. This article shall apply to the offences established in ac- cordance with this Conven- tion where the person who is the subject of the request for extradition is present in the territory of the requested State Party, provided that the of- fence for which extradition is sought is punishable under the domestic law of both the re- questing State Party and the requested State Party.

2. Notwithstanding the pro- visions of paragraph 1 of this

och förvaltningsrättsliga frågor som rör korruption.

2. När dubbel straffbarhet ställs som villkor i frågor som rör internationellt samarbete, skall det villkoret anses vara uppfyllt oavsett om lagarna i den anmodade konventions- staten placerar brottet inom samma kategori av brott eller rubricerar brottet med samma termer som den begärande konventionsstaten, om det handlande som ligger bakom det brott för vilket hjälp begärs utgör ett brott enligt båda konventionsstaternas lagar.

Artikel 44 Utlämning

1. Denna artikel skall tilläm- pas på brott som straffbeläggs i enlighet med denna konven- tion, när den som begärs ut- lämnad befinner sig inom den anmodade konventionsstatens territorium, under förutsätt- ning att det brott för vilket ut- lämning begärs är straffbelagt enligt både den begärande och den anmodade konventions- statens nationella lagstiftning.

2. Utan hinder av bestäm- melserna i punkt 1 i denna ar-

216

Ds 2005:38

Bilaga

article, a State Party whose law so permits may grant the ex- tradition of a person for any of the offences covered by this Convention that are not pun- ishable under its own domestic law.

3. If the request for extradi- tion includes several separate offences, at least one of which is extraditable under this arti- cle and some of which are not extraditable by reason of their period of imprisonment but are related to offences estab- lished in accordance with this Convention, the requested State Party may apply this arti- cle also in respect of those of- fences.

4. Each of the offences to which this article applies shall be deemed to be included as an extraditable offence in any ex- tradition treaty existing be- tween States Parties. States Parties undertake to include such offences as extraditable offences in every extradition treaty to be concluded be- tween them.

A State Party whose law so permits, in case it uses this Convention as the basis for extradition, shall not consider

tikel, får en konventionsstat vars lagstiftning tillåter det be- vilja utlämning av en person för brott som omfattas av den- na konvention även om brottet inte är straffbart enligt kon- ventionsstatens nationella lag- stiftning.

3. Om det i en begäran om utlämning ingår flera olika brott, av vilka åtminstone ett är utlämningsbart enligt denna artikel och några inte är utläm- ningsbara på grund av brottens straffskala, men som hänför sig till brott som straffbeläggs i enlighet med denna konven- tion, får den anmodade kon- ventionsstaten tillämpa denna artikel också på dessa brott.

4. Varje brott på vilket den- na artikel är tillämplig skall be- traktas som utlämningsbart brott i varje utlämningsavtal som redan gäller mellan kon- ventionsstater. Konventions- staterna förbinder sig att ta med dessa brott som utläm- ningsbara brott i varje utläm- ningsavtal som kan komma att slutas mellan dem.

En konventionsstat vars lag- stiftning tillåter det skall, om den använder denna konven- tion som grund för utlämning,

217

Bilaga

Ds 2005:38

any of the offences established in accordance with this Con- vention to be a political of- fence.

5. If a State Party that makes extradition conditional on the existence of a treaty receives a request for extradi- tion from another State Party with which it has no extradi- tion treaty, it may consider this Convention the legal basis for extradition in respect of any offence to which this arti- cle applies.

6. A State Party that makes extradition conditional on the existence of a treaty shall:

(a) At the time of deposit of its instrument of ratification, acceptance or approval of or accession to this Convention, inform the Secretary-General of the United Nations whether it will take this Con- vention as the legal basis for cooperation on extradition with other States Parties to this Convention; and

(b) If it does not take this Convention as the legal basis for cooperation on extradition, seek, where appropriate, to conclude treaties on extradi-

inte betrakta något brott som straffbeläggs i enlighet med denna konvention som ett po- litiskt brott.

5. Om en konventionsstat, som för utlämning ställer som villkor att det skall finnas ett utlämningsavtal, mottar en be- gäran om utlämning från en annan konventionsstat med vil- ken den inte har slutit ett så- dant avtal, får den betrakta denna konvention som rättslig grund för utlämning i fråga om varje brott på vilket denna arti- kel är tillämplig.

6. En konventionsstat, som för utlämning ställer som vill- kor att utlämningsavtal finns, skall,

a) vid deponeringen av in- strument avseende ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning till denna konven- tion, meddela Förenta natio- nernas generalsekreterare om den avser betrakta denna kon- vention som rättslig grund för samarbete i fråga om utläm- ning med andra konventions- stater, och,

b) om den inte godtar denna konvention som rättslig grund för samarbete i fråga om ut- lämning, där så är lämpligt, sträva efter att sluta utläm-

218

Ds 2005:38

Bilaga

tion with other States Parties

ningsavtal med andra konven-

to this Convention in order to

tionsstater

för

att

genomföra

implement this article.

denna artikel.

7. States Parties that do not

7.

Konventionsstater,

som

make

extradition

conditional

för utlämning inte ställer som

on the existence of a treaty

villkor att det skall finnas ett

shall

recognize

offences

to

utlämningsavtal,

skall betrakta

which this article applies as

sådana brott som avses i denna

extraditable

offences between

artikel som

utlämningsbara

themselves.

brott mellan dem.

8. Extradition shall be sub-

8. För utlämning skall gälla

ject to the conditions provided

de villkor som föreskrivs i den

for by the domestic law of the

anmodade

konventionsstatens

requested State Party or by

lagstiftning

eller

tillämpliga

applicable extradition treaties,

utlämningsavtal, däri bl.a. inbe-

including, inter alia, conditions

gripet villkor avseende krav på

in relation to the minimum

lägsta straff för utlämning och

penalty requirement for extra-

de grunder som får åberopas av

dition and the grounds upon

den

anmodade

konventions-

which

the

requested State

staten för att vägra utlämning.

Party may refuse extradition.

9. Konventionsstaterna skall,

9. States Parties shall, sub-

ject to their domestic law, en-

med

hänsynstagande

till

sin

deavour to expedite extradi-

nationella

lagstiftning,

sträva

tion procedures and to sim-

efter att underlätta utläm-

plify evidentiary requirements

ningsförfaranden och förenkla

relating thereto in respect of

de bevisrättsliga krav som gäll-

any offence to which this arti-

er för brott på vilka denna arti-

cle applies.

kel är tillämplig.

10. Subject to the provisions

10.

Under

hänsynstagande

of its domestic law and its ex-

till bestämmelserna i sin natio-

tradition treaties, the re-

nella lagstiftning och i utläm-

quested State Party may, upon

ningsavtal som den har ingått,

being satisfied that the cir-

kan den anmodade konven-

cumstances so warrant and are

tionsstaten, om den finner att

urgent

and

at the request

of

omständigheterna

så

kräver

219

Bilaga

Ds 2005:38

the requesting State Party, take a person whose extradi- tion is sought and who is pre- sent in its territory into cus- tody or take other appropriate measures to ensure his or her presence at extradition pro- ceedings.

11. A State Party in whose territory an alleged offender is found, if it does not extradite such person in respect of an offence to which this article applies solely on the ground that he or she is one of its na- tionals, shall, at the request of the State Party seeking extra- dition, be obliged to submit the case without undue delay to its competent authorities for the purpose of prosecu- tion. Those authorities shall take their decision and con- duct their proceedings in the same manner as in the case of any other offence of a grave nature under the domestic law of that State Party. The States Parties concerned shall coop- erate with each other, in par- ticular on procedural and evi- dentiary aspects, to ensure the efficiency of such prosecution.

12. Whenever a State Party

och om ärendet är brådskande, på framställning från den begä- rande konventionsstaten, ta en person som har begärts utläm- nad och som uppehåller sig inom dess territorium i förvar eller vidta andra lämpliga åt- gärder för att säkerställa perso- nens närvaro vid utlämnings- förfarandet.

11. Om en konventionsstat inom vars territorium en miss- tänkt påträffas inte utlämnar vederbörande för ett brott som täcks av denna artikel endast av det skälet att han eller hon är medborgare i denna stat, skall den, efter framställning av den begärande konventionsstaten, vara skyldig att utan oskäligt dröjsmål hänskjuta saken till sina behöriga myndigheter för lagföring. Dessa myndigheter skall fatta beslut och vidta åt- gärder på samma sätt som vid andra grova brott i enlighet med konventionsstatens natio- nella lagstiftning. De berörda konventionsstaterna skall sam- arbeta, särskilt i fråga om pro- cessuella och bevisrättsliga aspekter, för att säkerställa lag- föringens effektivitet.

12. När en konventionsstat

220

Ds 2005:38

Bilaga

is permitted under its domes- tic law to extradite or other- wise surrender one of its na- tionals only upon the condi- tion that the person will be returned to that State Party to serve the sentence imposed as a result of the trial or pro- ceedings for which the extra- dition or surrender of the per- son was sought and that State Party and the State Party seek- ing the extradition of the per- son agree with this option and other terms that they may deem appropriate, such condi- tional extradition or surrender shall be sufficient to discharge the obligation set forth in paragraph 11 of this article.

13. If extradition, sought for purposes of enforcing a sentence, is refused because the person sought is a national of the requested State Party, the requested State Party shall, if its domestic law so permits and in conformity with the re- quirements of such law, upon application of the requesting State Party, consider the en- forcement of the sentence im- posed under the domestic law of the requesting State Party

enligt sin nationella lagstift- ning endast kan utlämna eller på annat sätt överlämna en av sina medborgare på villkor att han eller hon återbördas till konventionsstaten i fråga för att avtjäna det straff som han eller hon ådömts i den rätte- gång eller de rättsliga förfaran- den för vilka utlämningen eller överlämnandet av honom eller henne begärdes och konven- tionsstaten i fråga och den be- gärande konventionsstaten är införstådda med detta alterna- tiv och de andra villkor som de bedömer som lämpliga, skall sådan villkorlig utlämning eller villkorligt överlämnande vara tillräckligt för att uppfylla vill- koren i punkt 11 i denna arti- kel.

13. Om utlämning som be- gärs för att verkställa en ådömd påföljd vägras på grund av att den person som begärs utläm- nad är medborgare i den an- modade konventionsstaten, skall denna stat, om dess lag- stiftning tillåter det och det står i överensstämmelse med de krav den lagstiftningen upp- ställer, på framställning av den begärande staten överväga att låta verkställa den påföljd som har ådömts eller återstående

221

Bilaga

Ds 2005:38

or the remainder thereof.

14. Any person regarding whom proceedings are being carried out in connection with any of the offences to which this article applies shall be guaranteed fair treatment at all stages of the proceedings, in- cluding enjoyment of all the rights and guarantees provided by the domestic law of the State Party in the territory of which that person is present.

15. Nothing in this Con- vention shall be interpreted as imposing an obligation to ex- tradite if the requested State Party has substantial grounds for believing that the request has been made for the purpose of prosecuting or punishing a person on account of that per- son’s sex, race, religion, na- tionality, ethnic origin or po- litical opinions or that compli- ance with the request would cause prejudice to that per- son’s position for any one of these reasons.

16. States Parties may not refuse a request for extradition on the sole ground that the offence is also considered to involve fiscal matters.

del därav enligt den begärande konventionsstatens lagstift- ning.

14. Varje person mot vilken rättsliga åtgärder vidtas i sam- band med brott på vilka denna artikel äger tillämpning skall garanteras rättvis behandling i alla faser av lagföringen, där- ibland att åtnjuta alla de rättig- heter och garantier som tiller- känns personer i den konven- tionsstats nationella lagstift- ning inom vars territorium per- sonen befinner sig.

15. Ingenting i denna kon- vention skall tolkas som att det skulle innebära en skyldighet att utlämna, om den anmodade konventionsstaten har grundad anledning att anta att fram- ställningen har gjorts i syfte att åtala eller straffa en person på grund av personens kön, ras, trosuppfattning, nationalitet, etniska ursprung eller politiska uppfattning eller att bifall till framställningen skulle kunna vara till förfång för personen på någon av dessa grunder.

16. En konventionsstat får inte avslå en begäran om ut- lämning av det enda skälet att brottet också bedöms omfatta fiskala frågor.

222

Ds 2005:38

Bilaga

17. Before refusing extradi-

17.

Innan

den

anmodade

tion, the requested State Party

konventionsstaten

avslår

en

shall, where appropriate, con-

begäran om

utlämning,

skall

sult with the requesting State

den, där så är lämpligt, samråda

Party to provide it with ample

med den begärande konven-

opportunity

to present

its

tionsstaten för att ge den till-

opinions and to provide in-

fälle att ange sin inställning

formation relevant to its alle-

och

lämna

upplysningar

om

gation.

anklagelserna.

18. States Parties shall seek

18.

Konventionsstaterna

to conclude bilateral and mul-

skall sträva efter att sluta bila-

tilateral agreements or ar-

terala

och

multilaterala

avtal

rangements to carry out or to

och överenskommelser för att

enhance the

effectiveness

of

möjliggöra utlämning eller ef-

extradition.

fektivisera

utlämningsförfa-

randet.

Article 45 Transfer of sentenced persons

States Parties may consider entering into bilateral or mul- tilateral agreements or ar- rangements on the transfer to their territory of persons sen- tenced to imprisonment or other forms of deprivation of liberty for offences established in accordance with this Con- vention in order that they may complete their sentences there.

Artikel 45 Överförande av dömda personer

Konventionsstaterna kan över- väga att sluta bilaterala eller multilaterala avtal eller över- enskommelser om att personer som har dömts till fängelse el- ler annan frihetsberövande på- följd för brott som straffbe- läggs i enlighet med denna konvention skall kunna överfö- ras till sina hemländer för att avtjäna straffet där.

223

Bilaga

Ds 2005:38

Article 46 Mutual legal assistance

1. States Parties shall afford one another the widest meas- ure of mutual legal assistance in investigations, prosecutions and judicial proceedings in re- lation to the offences covered by this Convention.

2. Mutual legal assistance shall be afforded to the fullest extent possible under relevant laws, treaties, agreements and arrangements of the requested State Party with respect to in- vestigations, prosecutions and judicial proceedings in relation to the offences for which a le- gal person may be held liable in accordance with article 26 of this Convention in the re- questing State Party.

3. Mutual legal assistance to be afforded in accordance with this article may be requested for any of the following pur- poses:

(a) Taking evidence or statements from persons;

(b) Effecting service of judi- cial documents;

(c) Executing searches and seizures, and freezing;

(d) Examining objects and

sites;

Artikel 46 Ömsesidig rättslig hjälp

1. Konventionsstaterna skall

i största möjliga utsträckning lämna varandra ömsesidig rättslig hjälp vid brottsutred- ningar, lagföring och rättsliga förfaranden avseende brott som omfattas av denna kon- vention.

2. Ömsesidig rättslig hjälp skall i största möjliga utsträck- ning lämnas i enlighet med den anmodade konventionsstatens tillämpliga lagar, fördrag, avtal och överenskommelser avse- ende utredning, lagföring och rättsliga förfaranden i fråga om brott för vilka juridiska perso- ner kan ställas till ansvar med stöd av artikel 26 i denna kon- vention i den begärande kon- ventionsstaten.

3. Ömsesidig rättslig hjälp som skall lämnas enligt denna artikel kan begäras i något av följande syften:

a) Upptagande av vittnesmål eller andra utsagor.

b) Delgivning av rättegångs- handlingar.

c) Verkställande av husrann- sakan, beslag och frysning.

d) Undersökning av föremål och platser.

224

Ds 2005:38

Bilaga

(e)

Providing

information,

e) Tillhandahållande av in-

evidentiary items

and expert

formation,

bevismaterial

och

evaluations;

sakkunnigutlåtanden.

(f)

Providing

originals or

f)

Tillhandahållande

av

certified copies

of relevant

handlingar och uppteckningar i

documents and records, in-

original eller i bestyrkt kopia,

cluding government, bank, fi-

inbegripet officiella handlingar,

nancial, corporate or business

bankhandlingar,

finansiella

records;

handlingar,

företagshandlingar

och andra handlingar som rör

ekonomiska

förhållanden

eller

affärsförhållanden.

(g) Identifying

or

tracing

g) Identifiering eller spåran-

proceeds of crime, property,

de av vinning av brott, egen-

instrumentalities

or

other

dom, hjälpmedel eller andra

things for evidentiary pur-

föremål för bevisändamål.

poses;

h) Underlättande av att per-

(h) Facilitating the volun-

tary appearance of persons in

soner deltar frivilligt i den be-

the requesting State Party;

gärande konventionsstaten.

(i) Any other type of assis-

i) Varje slag av rättslig hjälp

tance that is not contrary to

som inte är oförenlig med den

the domestic law of the re-

anmodade

konventionsstatens

quested State Party;

nationella lagstiftning.

(j) Identifying, freezing and

j) Identifiering, frysning och

tracing proceeds of crime in

spårande av vinning av brott i

accordance with the provisions

enlighet med bestämmelserna i

of chapter V of this Conven-

kapitel V i denna konvention.

tion;

k) Återställande av tillgångar

(k) The recovery of assets,

in accordance with the provi-

i enlighet med bestämmelserna

sions of chapter V of this

i kapitel V i denna konvention.

Convention.

4. Om inte annat följer av

4. Without prejudice to do-

mestic law, the competent au-

nationell

lagstiftning

får en

thorities of a State Party may,

konventionsstats

behöriga

225

Bilaga

Ds 2005:38

without prior request, trans-

myndigheter självmant

över-

mit

information

relating

to

lämna

information

rörande

criminal matters to a com-

brott till en behörig myndighet

petent

authority

in another

i en annan konventionsstat, när

State Party where they believe

de bedömer att informationen

that

such information could

kan hjälpa denna myndighet att

assist the authority in under-

genomföra

eller

fullfölja

taking or successfully con-

brottsutredningar och rättsliga

cluding inquiries and criminal

förfaranden eller kan resultera i

proceedings or could result in

en framställning från den se-

a request formulated by the

nare

konventionsstaten

enligt

latter State Party pursuant to

denna konvention.

this Convention.

5. Information som över-

5. The transmission of in-

formation pursuant to para-

lämnas i enlighet med punkt 4 i

graph 4 of this article shall be

denna artikel skall inte inkräkta

without prejudice to inquiries

på brottsutredningar och rätts-

and

criminal proceedings

in

liga förfaranden i den stat vars

the State of the competent au-

behöriga

myndigheter

lämnar

thorities providing the in-

informationen.

De

behöriga

formation. The competent au-

myndigheter som mottar in-

thorities receiving the in-

formationen skall godta en be-

formation shall comply with a

gäran om sekretess, även till-

request

that said

information

fällig,

avseende informationen

remain confidential, even tem-

och om inskränkningar i rätten

porarily, or with

restrictions

att utnyttja den. Detta hindrar

on its use. However, this shall

dock inte att den mottagande

not prevent the receiving State

konventionsstaten under förfa-

Party from disclosing in its

randets gång röjer information

proceedings information that

som

bevisar

den

anklagades

is exculpatory to an accused

oskuld. I så fall skall den mot-

person. In such a case, the re-

tagande konventionsstaten un-

ceiving State Party shall notify

derrätta

den

överlämnande

the

transmitting

State Party

konventionsstaten

härom före

prior to the disclosure and, if

röjandet och, om så begärs,

so requested, consult with the

samråda med denna. Om, i un-

226

Ds 2005:38

Bilaga

transmitting State Party. If, in

dantagsfall,

sådant

förhands-

an exceptional case, advance

meddelande

inte

är

möjligt,

notice is not possible, the re-

skall den mottagande konven-

ceiving State Party shall in-

tionsstaten utan dröjsmål med-

form the transmitting State

dela den överlämnande kon-

Party of the disclosure with-

ventionsstaten

att

röjande

out delay.

skett.

6. The provisions of this ar-

6.

Bestämmelserna i

denna

ticle shall not affect the obli-

artikel skall inte inverka på åta-

gations under any other treaty,

ganden i annat bilateralt eller

bilateral

or multilateral,

that

multilateralt avtal som helt el-

governs or will govern, in

ler delvis gäller eller kommer

whole or in part, mutual legal

att gälla

ömsesidig

rättslig

assistance.

hjälp.

7. Paragraphs 9 to 29 of this

7. Punkterna 9 – 29 i denna

article shall apply to requests

artikel skall tillämpas på fram-

made pursuant to this article if

ställningar

som

görs

enligt

the States Parties in question

denna artikel, om inte de be-

are not bound by a treaty of

rörda

konventionsstaterna

är

mutual

legal assistance.

If

bundna av ett särskilt avtal om

those States Parties are bound

ömsesidig rättslig hjälp. Om så

by such a treaty, the corre-

är fallet, skall motsvarande be-

sponding

provisions of

that

stämmelser i det avtalet tilläm-

treaty shall apply unless the

pas, såvida inte staterna kom-

States Parties agree to apply

mer överens om att punkterna

paragraphs 9 to 29 of this arti-

9 – 29 i denna artikel skall till-

cle in lieu thereof. States Par-

lämpas i stället. Konventions-

ties are strongly encouraged to

staterna uppmuntras starkt att

apply those paragraphs if they

tillämpa

dessa

punkter

om

facilitate cooperation.

samarbetet

därigenom

under-

lättas.

8. States Parties shall not

8.

En

konventionsstat

får

decline to render mutual legal

inte vägra att lämna ömsesidig

assistance pursuant to this ar-

rättslig hjälp enligt denna ar-

ticle on the ground of bank se-

tikel med hänvisning till bank-

crecy.

sekretess.

227

Bilaga

Ds 2005:38

9.

9.

(a) A requested State Party,

a) En anmodad konven-

in responding to a request for

tionsstat skall, vid

besvarande

assistance pursuant to this ar-

av en framställning enligt den-

ticle in the absence of dual

na artikel, vid avsaknad av

criminality, shall take into ac-

dubbel straffbarhet, beakta syf-

count the purposes of this

tena

med

denna

konvention

Convention, as set forth in

som de anges i artikel 1.

article 1;

b)

En konventionsstat får

(b) States Parties may de-

cline to render assistance pur-

vägra att lämna hjälp enligt

suant to this article on the

denna

artikel med

hänvisning

ground of absence of dual

till att dubbel straffbarhet inte

criminality. However, a re-

föreligger.

Den

anmodade

quested

State

Party

shall,

konventionsstaten

får

dock,

where consistent with the ba-

när det är förenligt med

sic concepts of its legal sys-

grundprinciperna i dess natio-

tem, render

assistance

that

nella rättsordning, lämna sådan

does not involve coercive ac-

hjälp

som

inte

innefattar

tion. Such assistance may be

tvångsåtgärder. Sådan hjälp får

refused when requests involve

nekas när framställningen in-

matters of a de minimis nature

nefattar frågor av de minimis-

or matters for which the coop-

natur eller frågor där det be-

eration or assistance sought is

gärda samarbetet eller den be-

available under other provi-

gärda hjälpen kan fås enligt

sions of this Convention;

andra

bestämmelser i

denna

konvention.

(c) Each State Party may

c) Varje konventionsstat får

consider adopting such meas-

överväga att anta sådana åtgär-

ures as may be necessary to

der som är nödvändiga för att

enable it to provide a wider

göra det möjligt för den att

scope of assistance pursuant to

lämna

mer

omfattande

hjälp

this article in the absence of

enligt denna artikel i avsaknad

dual criminality.

av dubbel straffbarhet.

10. A person who is being

10. En person som är fri-

detained

or

is

serving a

sen-

hetsberövad eller avtjänar straff

228

Ds 2005:38

Bilaga

tence in the territory of one State Party whose presence in another State Party is re- quested for purposes of iden- tification, testimony or other- wise providing assistance in obtaining evidence for investi- gations, prosecutions or judi- cial proceedings in relation to offences covered by this Con- vention may be transferred if the following conditions are met:

(a) The person freely gives his or her informed consent;

(b) The competent authori- ties of both States Parties agree, subject to such condi- tions as those States Parties may deem appropriate.

11. For the purposes of paragraph 10 of this article:

(a) The State Party to which the person is transferred shall have the authority and obliga- tion to keep the person trans- ferred in custody, unless oth- erwise requested or authorized by the State Party from which the person was transferred;

(b) The State Party to which the person is transferred

inom en konventionsstats ter- ritorium vars närvaro i en an- nan konventionsstat begärs för identifiering, avgivande av vitt- nesmål eller för att på annat sätt lämna hjälp med att skaffa bevis för brottsutredning, åtal eller rättsliga åtgärder avseende brott som straffbeläggs enligt denna konvention, får överfö- ras om följande villkor är upp- fyllda:

a) Att personen i medvetan- de om vad saken gäller och av fri vilja går med på överföran- det.

b) Att båda konventionssta- ternas behöriga myndigheter samtycker, allt under beak- tande av sådana villkor som dessa konventionsstater anser vara lämpliga.

11. För de syften som avses i punkt 10 i denna artikel skall följande bestämmelser gälla:

a) Den konventionsstat till vilken personen överförs skall ha behörighet och skyldighet att hålla personen i fängsligt förvar, såvida inte annat begärs eller tillåts av den konventions- stat från vilken personen har överförts.

b) Den konventionsstat till vilken personen överförs skall

229

Bilaga

Ds 2005:38

shall without delay implement its obligation to return the person to the custody of the State Party from which the person was transferred as agreed beforehand, or as oth- erwise agreed, by the compe- tent authorities of both States Parties;

(c) The State Party to which the person is transferred shall not require the State Party from which the person was transferred to initiate extradi- tion proceedings for the return of the person;

(d) The person transferred shall receive credit for service of the sentence being served in the State from which he or she was transferred for time spent in the custody of the State Party to which he or she was transferred.

12. Unless the State Party from which a person is to be transferred in accordance with paragraphs 10 and 11 of this article so agrees, that person, whatever his or her national- ity, shall not be prosecuted, detained, punished or sub- jected to any other restriction of his or her personal liberty in the territory of the State to which that person is trans-

ofördröjligen uppfylla sin skyl- dighet att återbörda personen till förvar i den konventions- stat från vilken han eller hon har överförts enligt vad som överenskommits i förväg eller på annat sätt mellan de båda staternas behöriga myndighe- ter.

c) Den konventionsstat till vilken personen överförs får inte kräva att den konventions- stat från vilken han eller hon har överförts inleder utläm- ningsförfarande för att få per- sonen i fråga återlämnad.

d) Den överförda personen skall, i den stat från vilken han eller hon har överförts, tillgo- doräknas tid som avtjänats av påföljden i den konventions- stat till vilken han eller hon har överförts.

12. Såvida inte den konven- tionsstat från vilken en person skall överföras i enlighet med punkterna 10 och 11 i denna artikel går med på det, skall personen i fråga, oberoende av nationalitet, inte lagföras, fri- hetsberövas, straffas eller un- derkastas någon inskränkning i sin personliga frihet inom den stats territorium till vilket han eller hon har överförts för gär-

230

Ds 2005:38

Bilaga

ferred in respect of acts, omis-

ningar, underlåtenhet eller do-

sions or convictions prior to

mar

som

föregår

personens

his or her departure from the

avfärd från den stats territo-

territory of the State from

rium från vilket han eller hon

which he or she was trans-

har överförts.

ferred.

13.

Varje

konventionsstat

13. Each State Party shall

designate

a

central authority

skall utse en centralmyndighet

that shall have the responsibil-

som skall ha ansvar och behö-

ity and power to receive re-

righet att ta emot framställ-

quests for mutual legal assis-

ningar om

ömsesidig

rättslig

tance and either to execute

hjälp och att antingen verk-

them or to transmit them to

ställa dem eller överlämna dem

the competent authorities for

till behöriga myndigheter

för

execution. Where a State Party

verkställighet. Om det i en

has a special region or terri-

konventionsstat finns en re-

tory with a separate system of

gion eller ett territorium med

mutual legal assistance, it may

ett särskilt system för ömsesi-

designate a distinct central au-

dig rättslig hjälp, får denna stat

thority that shall have the

utse en annan centralmyndig-

same function for that region

het som skall ha samma funk-

or territory. Central authori-

tion

för ifrågavarande

region

ties shall ensure the speedy

eller

territorium. Centralmyn-

and

proper

execution

or

digheterna skall tillse att mot-

transmission

of

the

requests

tagna framställningar verkställs

received.

Where

the

central

eller överlämnas för verkstäl-

authority transmits the request

lighet på ett riktigt sätt och

to a competent authority for

utan dröjsmål. När central-

execution,

it

shall encourage

myndigheten

överlämnar

en

the speedy and proper execu-

framställning

till

en behörig

tion of the request by the

myndighet

för

verkställighet,

competent authority. The Sec-

skall den befrämja att den

retary-General of the United

snabbt och riktigt verkställs av

Nations shall be notified of

den

behöriga

myndigheten.

the central authority desig-

Förenta

nationernas

ge-

nated

for

this purpose at

the

neralsekreterare

skall

under-

231

Bilaga

Ds 2005:38

time each State Party deposits

rättas om vilken centralmyn-

its instrument

of ratification,

dighet som har utsetts för det-

acceptance or approval of or

ta ändamål när konventionssta-

accession to this Convention.

terna deponerar sina instru-

Requests for mutual legal as-

ment

avseende

ratifikation,

sistance and any communica-

godtagande,

godkännande

av

tion related thereto shall be

eller anslutning till denna kon-

transmitted to the central au-

vention.

Framställningar

om

thorities

designated

by the

ömsesidig

rättslig

hjälp

och

States Parties. This require-

därtill

anknutna

meddelanden

ment shall be without preju-

skall överlämnas till de central-

dice to the right of a State

myndigheter som

utsetts

av

Party to require that such re-

konventionsstaterna.

Detta

quests and communications be

krav skall dock inte inskränka

addressed to it through diplo-

en konventionsstats

rätt

att

matic channels and, in urgent

kräva att sådana framställ-

circumstances,

where

the

ningar och

meddelanden skall

States Parties

agree,

through

överlämnas på diplomatisk väg

the International Criminal Po-

och, om ärendet är brådskande

lice Organization, if possible.

och om parterna samtycker, via

Internationella

kriminalpolis-

organisationen där så är möj-

ligt.

14. Requests shall be made

14. Framställningar skall gö-

in writing or, where possible,

ras skriftligen eller, om så är

by any means capable of pro-

möjligt, på annat sätt som möj-

ducing a written record, in a

liggör

framställning

av

ett

language acceptable to the re-

skriftligt

meddelande,

på

ett

quested

State

Party,

under

språk som godtas av den an-

conditions allowing that State

modade

konventionsstaten,

Party to establish authenticity.

och på sätt som tillåter denna

The Secretary-General of the

stat att konstatera att doku-

United Nations shall be noti-

mentet är äkta. Förenta natio-

fied of the language or lan-

nernas generalsekreterare skall

guages acceptable to each State

underrättas om det eller de

Party at the time it deposits its

språk som en konventionsstat

232

Ds 2005:38

Bilaga

instrument of ratification, ac-

godtar när den deponerar sitt

ceptance or approval of or ac-

instrument

avseende

ratifika-

cession to this Convention. In

tion, godtagande eller godkän-

urgent

circumstances

and