Ds 2006:16

1

Promemorians huvudsakliga

innehåll

Med uttrycket ”droit de suite” eller följerätt avses att

upphovsmannen har rätt till särskild ersättning när ett exemplar

av hans eller hennes konstverk säljs vidare. En sådan rätt för

upphovsmannen finns sedan tidigare i svensk rätt men däremot

inte i alla medlemsstater inom EU. Bland de medlemsstater som

tillerkänner upphovsmannen en sådan rätt finns olikheter i

lagstiftningen. I synnerhet visar sig sådana olikheter vad gäller

vilka verk som omfattas av rätten, vilka som är

ersättningsberättigade och med vilka belopp ersättningen skall

utgå. Eftersom följerätten har direkt betydelse för den som vill

sälja ett konstverk kan förekomsten eller frånvaron av en sådan

rätt bidra till snedvridning av konkurrensen och omlokalisering

av försäljningar inom gemenskapen. Detta är bakgrunden till

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/84/EG av den 27

september 2001 om upphovsmannens rätt till ersättning vid

vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt). I promemorian

lämnas förslag till hur direktivet skall genomföras i svensk rätt.

Samtidigt föreslås också vissa andra ändringar som inte direkt

följer av direktivet, men som har ett nära samband med de frågor

direktivet behandlar.

Direktivet syftar också till att förbättra de ekonomiska

villkoren för bildkonstnärer och formgivare inom gemenskapen

genom att ge dem en del i det ekonomiska utbyte handeln med

deras konstverk ger upphov till. Det är av betydelse för samhället

att bildkonstnärer och formgivare får goda förutsättningar för

sin kreativa verksamhet. Detta gynnar samhället i stort.

Samtidigt måste hänsyn tas till dem som verkar på

Promemorians huvudsakliga innehåll

Ds 2006:16

2

konstmarknaden som säljare, köpare och förmedlare vid

försäljningar av konstverk. Bestämmelserna om följerätt måste

stå i ett rimligt förhållande till dessa aktörers verksamhet så att

den inte onödigt försvåras. Följande förslag lämnas i

promemorian.

Det föreslås för det första att de försäljningar som kan grunda

rätt till ersättning utvidgas till att avse även försäljningar från en

privatperson till en köpare som är yrkesmässigt verksam på

konstmarknaden. Försäljningar från en privatperson (och utan

medverkan av yrkesmässig förmedlare) till ett museum, som inte

bedriver en vinstgivande verksamhet och är öppet för

allmänheten undantas däremot från följerätten.

Ersättningen skall som idag i första hand betalas av säljaren.

Det föreslås dock att köparen skall betala ersättningen om

säljaren inte är yrkesmässigt verksam på konstmarknaden.

Förmedlas en privatpersons försäljning av någon som är

yrkesmässigt verksam på konstmarknaden skall dock

ersättningen, som enligt gällande rätt, betalas av denne.

Reglerna om vilka verk som skall omfattas av följerätt ändras

så att följerätten omfattar vidareförsäljningar av

originalkonstverk. Med originalkonstverk avses i första hand

konstverk skapade av konstnären själv. Det kan här vara fråga

om t.ex. målningar, collage, teckningar, grafik, litografier,

skulpturer, vävda tapeter eller bonader, keramiska föremål,

glasföremål eller fotografier. För det andra avses med

originalkonstverk exemplar av konstverk som framställts i ett

begränsat antal av konstnären själv eller med dennes tillstånd.

Konstverk i form av uppförda byggnader undantas som i dag

från följerätten.

Upphovsmannens ersättning skall även fortsättningsvis

beräknas på försäljningspriset exklusive mervärdesskatt.

Ersättningen skall dock inte som enligt nuvarande ordning alltid

utgå med fem procent på försäljningspriset i sin helhet. I stället

föreslås att ersättningen skall utgå med allt lägre procentsatser

vid ökande försäljningspris. Vidare föreslås att ersättning inte i

något fall skall utgå med mer än 12 500 euro.

Ds 2006:16 Promemorians huvudsakliga innehåll

3

Även i fortsättningen skall endast organisation som företräder

ett flertal svenska upphovsmän på området kunna kräva in

ersättning. Organisationen skall som tidigare kräva in

ersättningen och betala beloppet till den ersättningsberättigade,

efter avdrag för skälig ersättning till organisationen för dess

omkostnader. Det föreslås att den ersättningsberättigades

fordran på organisationen skall preskriberas efter tio år, dock

endast under förutsättning att organisationen vidtagit rimliga

åtgärder för att finna den ersättningsberättigade. Slutligen

föreslås att om den ersättningsberättigades fordran bortfaller till

följd av preskription skall beloppet endast få användas till stöd

för upphovsmän verksamma inom bild och

brukskonstområdena.

Lagändringarna föreslås träda ikraft den 1 januari 2007.

5

Innehåll

Promemorians huvudsakliga innehåll .................................. 1

1 Promemorians lagförslag............................................ 9

2 Ärendet.................................................................. 17

3 Gällande rätt .......................................................... 19

3.1 Grundläggande drag i upphovsrättslagen ...........................19

3.2 EG-regler och internationella konventioner ......................21

3.3 Följerättens utformning i svensk rätt .................................23

4 Europaparlamentets och rådets direktiv om

upphovsmannens rätt till ersättning vid

vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt) .......... 27

5 Genomförande av direktivet...................................... 31

5.1 Allmänt .................................................................................31

5.2 Vilka konstverk skall omfattas av följerätt? .......................33

5.2.1 Nuvarande ordning...................................................33

5.2.2 Överväganden ...........................................................35

5.3 Vilka försäljningar skall omfattas av följerätt?...................39

Promemorians huvudsakliga innehåll

Ds 2006:16

6

5.3.1 Nuvarande ordning...................................................39

5.3.2 Överväganden ...........................................................41

5.4 Beloppsgränser och procentsatser.......................................47

5.4.1 Nuvarande ordning...................................................47

5.4.2 Överväganden ...........................................................47

5.5 Ersättningsberättigade och följerättens giltighet i

tiden ......................................................................................55

5.5.1 Nuvarande ordning...................................................55

5.5.2 Överväganden ...........................................................56

5.6 Förvaltning av ersättningen och rätten att få uppgifter.....58

5.6.1 Nuvarande ordning...................................................58

5.6.2 Överväganden ...........................................................59

5.7 En redaktionell fråga............................................................64

5.8 Internationell tillämpning....................................................65

5.8.1 Nuvarande ordning...................................................65

5.8.2 Överväganden ...........................................................67

6 Preskription av fordran på följerättsersättning.............71

6.1 Nuvarande ordning ..............................................................71

6.2 Överväganden.......................................................................72

7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ...............79

8 Ekonomiska och andra konsekvenser .........................81

9 Författningskommentar ............................................83

Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv

2001/84/EG av den 27 september 2001 om

upphovsmannens rätt till ersättning vid

vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt) .....92

Ds 2006:16 Promemorians huvudsakliga innehåll

7

Bilaga 2 BUS verksamhet.............................................. 121

9

1 Promemorians lagförslag

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk2

dels att 26 j § skall upphöra att gälla,

dels att 49 a, 60 och 61 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 26 j § skall sättas närmast före

26 n §,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 26 n–26 p

§§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 n §

Om ett exemplar av ett

originalkonstverk som har

överlåtits säljs vidare inom

upphovsrättens giltighetstid och

någon som är yrkesmässigt

verksam på konstmarknaden är

säljare, förmedlare eller köpare

vid försäljningen har upphovsmannen

rätt till ersättning. Med

originalkonstverk avses

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/84/EG av den 27 september 2001 om

upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt)

(EGT L 272,13.10.2001, s. 32, CELEX 32001L0084).

2 Senaste lydelse av 26 j § 1995:1273.

Promemorians lagförslag

Ds 2006:16

10

1. ett konstverk som har

utförts av konstnären själv, eller

2. exemplar av konstverk som

har framställts i ett begränsat

antal av konstnären själv eller

med dennes tillstånd.

Upphovsmannen har inte rätt

till ersättning om

1. försäljningspriset exklusive

mervärdesskatt inte överstiger

en tjugondel av prisbasbeloppet

enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring,

2. försäljningen avser ett

alster av byggnadskonst, eller

3. försäljningen sker från en

privatperson till ett museum som

är öppet för allmänheten och

som inte bedriver en

vinstgivande verksamhet, dock

endast om försäljningen skett

utan att en förmedlare som är

yrkesmässigt verksam på

konstmarknaden medverkat.

Endast en person som är

yrkesmässigt verksam på

konstmarknaden är

ersättningsskyldig. Om en sådan

person deltagit vid försäljningen

som säljare, förmedlare eller

köpare skall denne betala

ersättningen. Har flera sådana

personer deltagit vid

försäljningen skall ersättningen

betalas av säljaren, eller, om

denne inte är ersättningsskyldig,

förmedlaren.

Ds 2006:16 Promemorians lagförslag

11

26 o §

Ersättningen enligt 26 n §

skall beräknas på

försäljningspriset exklusive

mervärdesskatt och tas ut med

1. fem procent av den del av

försäljningspriset som inte

överstiger 50 000 euro,

2. tre procent av den del av

försäljningspriset som ligger

mellan 50 000,01 och 200 000

euro,

3. en procent av den del av

försäljningspriset som ligger

mellan 200 000,01 och 350 000

euro,

4. en halv procent av den

del av försäljningspriset som

ligger mellan 350 000,01 och

500 000 euro,

5. 0,25 procent av den del

av försäljningspriset som

överstiger 500 000 euro.

Ersättning beräknad enligt

första stycket skall högst utgå

med 12 500 euro.

Rätten till ersättning är

personlig och kan inte överlåtas.

Efter upphovsmannens död är,

utan hinder av 10 kap. 3 § första

stycket äktenskapsbalken,

föreskrifterna om bodelning, arv

och testamente tillämpliga på

rätten.

Promemorians lagförslag

Ds 2006:16

12

26 p §

Endast organisation som

företräder ett flertal svenska

upphovsmän på området har rätt

att kräva in ersättningen.

Organisationen skall kräva in

ersättningen och betala beloppet

till den ersättningsberättigade,

efter avdrag för skälig ersättning

till organisationen för dess

omkostnader. Om

organisationen inte kräver den

ersättningsskyldige på

ersättningen inom tre år efter

utgången av det kalenderår då

försäljningen ägde rum, är

fordringen preskriberad.

Den som är ersättningsskyldig

skall på begäran av

organisationen redovisa de

ersättningsgrundande

försäljningar som gjorts under de

tre närmast föregående

kalenderåren.

Den ersättningsberättigades

fordran på organisationen

preskriberas tio år efter

tillkomsten, dock endast om

organisationen vidtagit rimliga

åtgärder för att finna den

ersättningsberättigade. Bortfaller

den ersättningsberättigades

fordran på organisationen till

följd av preskription får

organisationen endast använda

det aktuella ersättningsbeloppet

för ändamål som syftar till att

Ds 2006:16 Promemorians lagförslag

13

stödja upphovsmän till sådana

verk som avses i 26 n § första

stycket.

49 a §3

Den som har framställt en fotografisk bild har uteslutande rätt

att framställa exemplar av bilden och göra den tillgänglig för

allmänheten. Rätten gäller oavsett om bilden används i

ursprungligt eller ändrat skick och oavsett vilken teknik som

utnyttjas.

Med fotografisk bild avses även en bild som har framställts

genom ett förfarande som är jämförligt med fotografi.

Rätten enligt första stycket gäller till dess femtio år har

förflutit efter det år då bilden framställdes.

Bestämmelserna i 2 § andra–

fjärde styckena, 3, 7–9, 11 och

11 a §§, 12 § första och fjärde

styckena, 16–20 a och 23 §§, 24

§ första stycket, 25–26 b, 26 e,

26 j–28, 31–38, 41, 42, 42 a–42

f och 50–52 §§ skall tillämpas

på bilder som avses i denna

paragraf. Är en sådan bild

föremål för upphovsrätt, får

denna rätt också göras

gällande.

Bestämmelserna i 2 § andra–

fjärde styckena, 3, 7–9, 11 och

11 a §§, 12 § första och fjärde

styckena, 16–20 a och 23 §§, 24

§ första stycket, 25–26 b, 26 e,

26 k–28, 31–38, 41, 42, 42 a–42

f och 50–52 §§ skall tillämpas

på bilder som avses i denna

paragraf. Är en sådan bild

föremål för upphovsrätt, får

denna rätt också göras

gällande.

60 §4

Bestämmelserna om upphovsrätt tillämpas på

1. verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga

vistelseort i Sverige,

2. verk som först utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige och

utom riket,

3 Senaste lydelse 2005:757.

4 Senaste lydelse 1998:1552.

Promemorians lagförslag

Ds 2006:16

14

3. filmverk vars producent har sitt säte eller sin vanliga

vistelseort i Sverige,

4. här uppfört byggnadsverk,

5. konstverk som utgör del av här belägen byggnad eller på

annat sätt är fast förenat med marken.

Vid tillämpning av första stycket 2. anses samtidig utgivning

ha ägt rum, om verket utgivits i Sverige inom trettio dagar efter

utgivning utomlands. Vid tillämpning av första stycket 3. anses,

där ej annat visas, den vars namn på sedvanligt sätt utsatts på

exemplar av filmverket som verkets producent.

Bestämmelserna i 26 j och

26 k §§ tillämpas på verk av

den som är svensk medborgare

eller har sin vanliga vistelseort i

Sverige.

Bestämmelserna i 26 k–26 p

§§ tillämpas på verk av den

som är svensk medborgare

eller har sin vanliga vistelseort i

Sverige.

Bestämmelserna i 44 a § tillämpas på utgivningar och

offentliggöranden av den som är svensk medborgare eller har sin

vanliga vistelseort i Sverige. Bestämmelserna tillämpas också på

utgivningar och offentliggöranden av juridiska personer som har

säte i Sverige.

Bestämmelserna i 50 och 51 §§ tillämpas på varje litterärt eller

konstnärligt verk, oberoende av dess ursprung.

61 §5

Bestämmelserna i 45, 47 och 48 §§ är tillämpliga på

framföranden, ljudupptagningar samt ljudradio och

televisionsutsändningar som äger rum i Sverige. Dessutom

tillämpas bestämmelserna i 45 § på framföranden av den som är

svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige,

bestämmelserna i 47 § på ljudupptagningar vars framställare är

svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin

vanliga vistelseort i Sverige och bestämmelserna i 48 § på

utsändningar av radio- eller televisionsföretag som har sitt säte

här i landet. Bestämmelserna i 46 § tillämpas på ljudupptagningar

och upptagningar av rörliga bilder vars framställare är svensk

5 Senaste lydelse 1998:1552.

Ds 2006:16 Promemorians lagförslag

15

medborgare eller svensk juridisk person eller har sin vanliga

vistelseort i Sverige liksom på sådana upptagningar av rörliga

bilder som äger rum i Sverige. Bestämmelsen i 46 § om

eftergörande gäller dock alla ljudupptagningar.

Bestämmelserna i 49 § tillämpas på arbeten vars framställare är

svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige.

Bestämmelserna tillämpas även på arbeten vars framställare är

svensk juridisk person och har sitt säte, sitt huvudkontor eller

sin huvudsakliga verksamhet i Sverige. Om den juridiska

personen har sitt säte i Sverige men inte sitt huvudkontor eller

sin huvudsakliga verksamhet här, tillämpas bestämmelserna dock

endast om arbetet ingår i en ekonomisk verksamhet som har

etablerats i Sverige.

Av bestämmelserna i 49 a § tillämpas hänvisningen till 50 och

51 §§ på alla fotografiska bilder och övriga bestämmelser på

fotografiska bilder

1. vars framställare är svensk medborgare eller har sin vanliga

vistelseort i Sverige eller

2. som först har utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige och

utomlands eller

3. som har infogats i en byggnad eller annan anordning som är

fast förenad med marken, om byggnaden eller anordningen är

belägen i Sverige.

Vid tillämpningen av tredje stycket 2 anses utgivningen ha

skett samtidigt, om bilden har utgivits i Sverige inom trettio

dagar efter utgivningen utomlands.

Av bestämmelserna i 45 §

tillämpas hänvisningen till 26 k

§ endast på framföranden som

har gjorts av någon som är

svensk medborgare eller som

har sin vanliga vistelseort i

Sverige. Av bestämmelserna i

46 § tillämpas hänvisningen till

26 k § endast på upptagningar

vars framställare är svensk

medborgare eller svensk

Av bestämmelserna i 45 §

tillämpas hänvisningen till 26

k–26 m §§ endast på

framföranden som har gjorts

av någon som är svensk

medborgare eller som har sin

vanliga vistelseort i Sverige. Av

bestämmelserna i 46 §

tillämpas hänvisningen till

26 k–26 m §§ endast på

upptagningar vars framställare

Promemorians lagförslag

Ds 2006:16

16

juridisk person eller har sin

vanliga vistelseort i Sverige. Av

bestämmelserna i 49 a §

tillämpas hänvisningen till 26 j

och 26 k §§ endast på

fotografiska bilder vars

framställare är svensk

medborgare eller har sin

vanliga vistelseort i Sverige.

är svensk medborgare eller

svensk juridisk person eller har

sin vanliga vistelseort i Sverige.

Av bestämmelserna i 49 a §

tillämpas hänvisningen till

26 k–26 p §§ endast på

fotografiska bilder vars

framställare är svensk

medborgare eller har sin

vanliga vistelseort i Sverige.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. De nya bestämmelserna skall även tillämpas på verk och

prestationer som har kommit till före ikraftträdandet.

3. Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i fråga om

åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats

före ikraftträdandet.

17

2 Ärendet

Upphovsrättslagen ger en upphovsman vissa grundläggande

ekonomiska och ideella rättigheter till det verk han eller hon

skapat. Utöver dessa grundläggande rättigheter finns i

upphovsrättslagen bestämmelser om rätt till särskild ersättning.

En sådan rätt till särskild ersättning har upphovsmän m.fl. – eller

deras efterträdande rättsinnehavare – när exemplar av konstverk

säljs vidare efter den första överlåtelsen av exemplaret. Rätten

betecknas i regel med det franska uttrycket ”droit de suite” eller

det svenska uttrycket följerätt. Regler om följerätt infördes i

Sverige den 1 januari 1996 och regleras i 26 j § upphovsrättslagen

(SOU 1990:30, prop. 1994/95:151, bet. 1995/96:LU1, rskr.

1995/96:34 och SFS 1995:1273). Paragrafen har varit oförändrat

sedan dess tillkomst.

Europaparlamentet och rådet antog den 27 september 2001 ett

direktiv som syftar till att harmonisera följerätten inom EU,

nämligen direktiv 2001/84/EG om upphovsmannens rätt till

ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt)

(EGT L 272, 13.10.2001, s. 32). Direktivet finns i svensk och

engelsk lydelse som bilaga 1. Eftersom uttrycket följerätt

används i direktivet kommer detta uttryck fortsättningsvis att

användas i denna promemoria.

Direktivet publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella

tidning den 13 oktober 2001. Enligt direktivet skulle

medlemsstaterna ha satt i kraft de lagar och andra författningar

som är nödvändiga för att följa direktivet före den 1 januari 2006.

Syftet med direktivet är att harmonisera medlemsstaternas

bestämmelser om följerätt. Enligt direktivet har skillnader med

Ärendet

Ds 2006:16

18

avseende på förekomsten och tillämpningen av följerätten i

medlemsstaterna en direkt negativ återverkan på hur den inre

marknaden för konstverk fungerar. I denna promemoria

diskuteras och lämnas förslag om hur direktivet om följerätt

skall genomföras i svensk rätt. Dessutom behandlas en fråga som

har samband med preskription av ersättningsberättigade

upphovsmäns fordringar. Vissa frågor som rör förvaltningen av

följerätten men där direktivet inte kräver lagändringar har inte

varit möjliga att behandla i detta lagstiftningsärende. Dessa

frågor får därför tas upp vid ett senare tillfälle.

19

3 Gällande rätt

3.1 Grundläggande drag i upphovsrättslagen

Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har

upphovsrätt till verket. De upphovsrättigheter en upphovsman

har till sitt verk består av den ekonomiska och den ideella rätten.

Rättigheterna uppkommer när verket skapas och varar normalt i

70 år efter upphovsmannens död.

Den ekonomiska rätten har två delar, nämligen rätten att

framställa exemplar av verket och rätten att göra verket

tillgängligt för allmänheten (2 § upphovsrättslagen). Verket görs

tillgängligt för allmänheten när det överförs till allmänheten,

framförs eller visas offentligt och när exemplar av verket sprids

till allmänheten. Också den ideella rätten består av två delar (3 §

upphovsrättslagen). För det första har upphovsmannen rätt att i

den omfattning och på det sätt god sed kräver bli angiven när

exemplar av hans eller hennes verk framställs eller verket görs

tillgängligt för allmänheten. För det andra har han eller hon rätt

att motsätta sig såväl att verket ändras så att hans eller hennes

litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks som att

verket görs tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i sådant

sammanhang så att hans eller hennes litterära eller konstnärliga

anseende eller egenart kränks.

Den ekonomiska rätt en upphovsman har till sitt verk har på

olika sätt inskränkts genom bestämmelser i 2 kap.

upphovsrättslagen. Syftet med dessa inskränkningar är att uppnå

en rimlig balans mellan upphovsmannens rättigheter och

Gällande rätt

Ds 2006:16

20

allmänhetens befogade intresse av att fritt kunna använda ett

upphovsrättsligt skyddat verk.

En betydelsefull rättighet inom ramen för rätten att göra ett

verk tillgängligt för allmänheten är spridningsrätten. Denna

innebär att upphovsmannen ensam bestämmer om och på vilka

villkor ett exemplar av hans eller hennes verk får spridas till

allmänheten (2 § tredje stycket 4 upphovsrättslagen). Exempelvis

innebär detta att upphovsmannens tillstånd krävs för att ett

exemplar av ett verk skall få bjudas ut till försäljning eller hyras

ut. Spridningsrätten sträcker sig emellertid inte hur långt som

helst. Upphovsmannen kan således – med vissa undantag – inte

hindra en vidarespridning sedan ett exemplar med hans eller

hennes samtycke väl överlåtits inom det Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (19 § första stycket upphovsrättslagen).

Spridningsrätten har vad gäller det överlåtna exemplaret med ett

annat ord konsumerats, dvs. förbrukats.

Reglerna om konsumtion av spridningsrätten innebär att ett

exemplar av ett verk fritt kan spridas bland allmänheten genom

försäljning, om upphovsmannen en gång har överlåtit

exemplaret. Däremot finns specialregler vad gäller möjlighet att

hyra ut och låna ut exemplar av verk som överlåtits. Regeln om

att spridningsrätten konsumeras så att vidareöverlåtelse är

tillåten gäller för alla upphovsmän, men slår särskilt hårt mot

bildkonstnärer. Detta eftersom deras möjlighet till ekonomiskt

utbyte av sitt skapande många gånger ligger i att sälja ett enda

originalexemplar.

Bland annat för att råda bot på dessa förhållanden och ge

bildkonstnärer en andel i det ekonomiska utbyte handeln med

deras verk ger upphov till har regler om följerätt införts. I

förarbetena angavs att det fanns tungt vägande kulturpolitiska

skäl för att införa följerätt (prop. 1994/95:151 s. 17). Samtidigt,

anfördes det vidare, fanns även upphovsrättsliga argument till

stöd för detta (a. prop. a. s). Det argument som framfördes var

att ett exemplar av ett verk när det säljs vidare görs tillgängligt

för en ny personkrets som kan tillgodogöra sig verket direkt.

Det kunde därför på goda grunder göras gällande att

bildkonstnärer – precis som t.ex. en kompositör av ett

Ds 2006:16 Gällande rätt

21

musikaliskt verk vid förnyade offentliga framföranden av verket

– skall ha en rätt till ersättning när deras verk görs tillgängliga för

allmänheten genom vidareförsäljning.

3.2 EG-regler och internationella konventioner

Det upphovsrättsliga området är till stor del harmoniserat inom

EU. Följerättsdirektivet utgör det sjunde direktivet på området

för upphovsrätt. De övriga är (1) direktiv 91/250/EEG av den 14

maj 1991 om rättsligt skydd för datorprogram (EGT L 122,

17.5.1991, s. 42), (2) direktiv 92/100/EEG av den 19 november

1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter och vissa

upphovsrätten närstående rättigheter inom det

immaterialrättsliga området (EGT L 346, 27.11.1992, s. 61), (3)

direktiv 93/83/EEG av den 27 september 1993 om samordning

av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter

avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel (EGT L

248, 6.10.1993, s. 15), (4) direktiv 93/98/EEG av den 29 oktober

1993 om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa

närstående rättigheter (EGT L 290, 24.11.1993, s. 9), (5) direktiv

96/9/EG av den 11 mars 1996 om rättsligt skydd för databaser

(EGT L 77, 27.3.1996, s. 20) och (6) direktiv 2001/29/EG av den

22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt

och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167,

22.6.2001, s. 10).

Det finns därutöver inom det upphovsrättsliga området ett

flertal konventioner till vilka Sverige är anslutet. Det

upphovsrättsliga regelverket vilar alltså i stor utsträckning på

internationella regler. Till följd av detta äger upphovsrättslagen

vidare i betydande utsträckning tillämpning också på verk och

prestationer med ursprung utomlands. En närmare reglering av i

vilken utsträckning sådant skydd ges åt utländska medborgare

finns i den internationella upphovsrättsförordningen (1994:193).

Bland konventionerna på det upphovsrättsliga området kan

framförallt Bernkonventionen nämnas. Till denna konvention är

för närvarande ca 150 stater anslutna. Dessa stater bildar en

Gällande rätt

Ds 2006:16

22

union för skydd av upphovsmäns rättigheter till deras litterära

och konstnärliga verk (artikel 1). Konventionen vilar på tre

grundläggande principer. Den första av dessa principer är rätten

till s.k. nationell behandling. Med detta menas att verk som har

sitt ursprung i en av medlemsstaterna skall, utöver de rättigheter

som regleras specifikt i Bernkonventionen, ges samma skydd

som medlemsstaten ger verk skapade av dess egna medborgare

(artikel 5.1). Den andra principen är att skyddet för verk skall

uppstå automatiskt och utan några formaliteter (artikel 5.2).

Det skall alltså inte krävas någon form av registrering eller

liknande för att skyddet skall uppkomma. Slutligen skall skyddet

vara oberoende av om skydd finns i verkets ursprungsland eller

inte (artikel 5.2).

Det finns i Bernkonventionen också regler om följerätt

(artikel 14 ter). I bestämmelsen ges för det första en definition

av vad som avses med följerätt. Det anges således att det skall

vara fråga om en rätt för upphovsmannen till en andel i

försäljningspriset vid vidareförsäljning av exemplar av verket

(artikel 14 ter 1). Rätten får inte överlåtas utan tillkommer

upphovsmannen personligen. En medlemsstat kan emellertid

bestämma att rätten vid upphovsmannens bortgång kan övergå

till annan på annat sätt än genom normala arvsregler. Exempelvis

kan bestämmas att rätten skall övergå till en fond. De verk som

omfattas av bestämmelsen i artikel 14 ter anges inte närmare än

att det skall vara fråga om originalkonstverk samt författares och

kompositörers originalmanuskript.

Genom reglerna i 14 ter 2 undantas följerätten från kravet på

nationell behandling. En upphovsman från ett konventionsland

kan påkalla följerätt endast om det land han eller hon tillhör

också har bestämmelser om följerätt. Vidare gäller att rätten kan

göras gällande endast i den omfattning som medges av

lagstiftningen i det land där anspråket framställs. Endast om s.k.

materiell reciprocitet föreligger behöver således

följerättsersättning ges åt personer från andra konventionsstater.

Slutligen följer av artikel 14 ter 3 att det är upp till de enskilda

konventionsstaterna att bestämma ersättningsnivåer och hur

reglerna om insamling av ersättningen skall vara utformade.

Ds 2006:16 Gällande rätt

23

I samband med att Världshandelsorganisationen (World Trade

Organisation, WTO) bildades år 1994 antogs inom

organisationen en immaterialrättslig överenskommelse, Avtalet

om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter. Avtalet är

känt som TRIP:s-avtalet och omfattar för närvarande cirka 150

länder. Avtalet har ratificerats av Sverige och trädde i kraft år

1996. Även den Europeiska gemenskapen är part till avtalet.

TRIP:s-avtalet (som bl.a. finns publicerat i prop. 1994/95:35

del C s. 103 f.f.) innehåller 73 artiklar uppdelade på sju delar som

i sin tur är uppdelade i avsnitt.

Del I (artiklarna 1–8) innehåller allmänna bestämmelser med

grundläggande principer. Där ges uttryck för två av de

huvudprinciper avtalet vilar på, nämligen nationell behandling

och mest gynnad nationsbehandling. Den förstnämnda är

densamma som återfinns i t.ex. Bernkonventionen, dvs.

utländska personer hemmahörande i en annan stat som är

avtalspart får inte behandlas sämre än landets medborgare

avseende tillgång till skydd och rättsmedel (artikel 3). Den andra

principen innebär i korthet att alla de fördelar som medges

rättssubjekt från annan stat även skall medges WTOmedlemmars

rättssubjekt (artikel 4). Av den inledande delen av

avtalet framgår även att bestämmelserna i avtalet är av

minimikaraktär. Medlemmarna kan alltså införa regler som ger

ett mer omfattande skydd än avtalet.

I del II (artiklarna 9–14) finns bestämmelser om upphovsrätt

och till upphovsrätten närstående rättigheter. Inledningsvis ges

bestämmelser om vad medlemmarna har att iaktta i förhållande

till Bernkonventionen (artikel 9). Där framgår bl.a. att

medlemmarna skall ha lagstiftning som står i överensstämmelse

med artikel 1–21 i Bernkonventionen, dvs. bl.a. artikel 14 ter om

följerätt.

3.3 Följerättens utformning i svensk rätt

Bestämmelser om följerätt finns i 26 j § upphovsrättslagen.

Paragrafen omfattar fem stycken.

Gällande rätt

Ds 2006:16

24

I första stycket av paragrafen föreskrivs att upphovsmannen

har en rätt till ersättning när ett exemplar av ett konstverk som

har överlåtits säljs vidare inom upphovsrättens giltighet av en

näringsidkare i hans yrkesmässiga verksamhet. Med konstverk

avses alster av bild-, bruks-, eller byggnadskonst samt

fotografiska verk, (1 § första stycket 5 och 6 upphovsrättslagen).

Ersättning skall också utgå i andra fall än när säljaren är

näringsidkare, om försäljningen förmedlas av en näringsidkare i

dennes yrkesmässiga verksamhet. I den sistnämnda situationen

skall ersättningen betalas av den näringsidkare som förmedlar

köpet. I övriga fall är det säljaren som har att betala ersättningen.

I den avslutande meningen i första stycket anges att ersättningen

skall vara fem procent av försäljningspriset exklusive

mervärdesskatt.

I 26 j § andra stycket upphovsrättslagen finns en uppräkning

av tre situationer när upphovsmannen inte har rätt till ersättning

trots att förutsättningarna i första stycket är uppfyllda. För det

första skall ersättning inte utgå om försäljningspriset exklusive

mervärdesskatt inte överstiger en tjugondel av basbeloppet enligt

lagen (1962:381) om allmän försäkring. Ersättning skall vidare

inte utgå om exemplaret av konstverket är ett alster av

byggnadskonst. Slutligen anges att ersättning inte skall utgå om

konstverket är ett alster av brukskonst som har framställts i flera

identiskt lika exemplar.

Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas, vilket

följer av 26 j § tredje stycket upphovsrättslagen. Efter

upphovsmannens bortgång är, utan hinder av 10 kap. 3 § första

stycket äktenskapsbalken, föreskrifterna om bodelning, arv och

testamente tillämpliga på rätten. Det finns inte några

begränsningar i möjligheten att disponera över rätten genom

testamente.

Paragrafens fjärde stycke innehåller bestämmelser om rättens

administration. Rätten till ersättning tillkommer

upphovsmannen och gäller som huvudregel endast mot säljaren.

Kravet på ersättning kan göras gällande endast av organisation

som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området. Av

rättspraxis följer att det inte finns något hinder mot att det

Ds 2006:16 Gällande rätt

25

samtidigt kan finnas flera olika organisationer som är berättigade

att framställa krav (NJA 2000 s. 445). Upphovsmannen får inte

själv kräva in ersättningen utan detta måste ske genom

organisationen. En fordran på ersättning är preskriberad om

organisationen inte kräver säljaren eller förmedlaren på

ersättning inom tre år från utgången av det kalenderår då

försäljningen ägde rum.

I paragrafens femte och sista stycke finns regler om skyldighet

för den som är ersättningsskyldig att redovisa försäljningar.

Sådan redovisning kan endast begäras av organisation som enligt

fjärde stycket administrerar rätten till ersättning. I redovisningen

skall anges de ersättningsgrundande försäljningar som gjorts

under de tre närmast föregående kalenderåren. Fullgörande av

redovisningsskyldigheten kan säkerställas t.ex. med

handräckning enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande

och handräckning eller genom ett vitesföreläggande av domstol.

Den organisation som framförallt krävt in ersättning är

Föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS). I bilaga 2

finns bland annat en redovisning av statistik avseende den

ersättning som betalats in till föreningen under åren 2000-2005.

Under perioden inkasserade BUS sammantaget 64 650 000 kr i

följerättsersättning. Det framgår vidare att merparten av

ersättningen inkasserades från de större auktionshusen och då

främst Bukowskis och Stockholms Auktionsverk. Under den

tiden bestämmelserna om följerätt varit i kraft, dvs. från år 1996,

har sammantaget cirka 85 700 000 kr inkasserats av BUS. Under

en period inkasserade även en annan organisation –

Konstnärernas Intresseförening DUR i Sverige –

följerättsersättning om totalt ytterligare cirka 7 600 000 kr.

Enligt uppgift från BUS görs ett avdrag med tjugo procent för

föreningens omkostnader avseende administration av följerätten

från den betalning som sker till ersättningsberättigade

upphovsmän.

27

4 Europaparlamentets och

rådets direktiv om

upphovsmannens rätt till

ersättning vid vidareförsäljning

av originalkonstverk (följerätt)

I avsnittet ges en övergripande beskrivning av direktivets

bestämmelser. En mer detaljerad genomgång av respektive

bestämmelse sker i anslutning till överväganden om behov av

lagändringar i avsnitt 5.

Direktivet innehåller 13 artiklar. Till detta kommer 30 stycken

i ingressen till direktivet. Texten i ingressen, preambeltexten, är

förstås inte rättsligt bindande på samma sätt som artiklarna. Den

är däremot viktig för tolkningen av direktivets bestämmelser.

Artikel 1 och 2 innehåller bestämmelser om följerättens

innehåll och vilka konstverk som omfattas av rätten. Med

följerätt avses enligt direktivet en oförytterlig rätt för

upphovsmannen till ett originalkonstverk att erhålla en

ersättning varje gång detta vidareförsäljs (artikel 1.1.).

Skyddstiden för följerätten motsvarar den tid som det

upphovsrättsliga skyddet gäller, dvs. som huvudregel 70 år efter

upphovsmannens bortgång (artikel 8.1). Ersättningen skall

grundas på försäljningspriset exklusive skatt vid all

vidareförsäljning av verket efter upphovsmannens första

överlåtelse (artikel 5 och 1.1). Ersättningen skall tillfalla

upphovsmannen till verket och efter dennes bortgång

efterträdande rättsinnehavare (artikel 6.1). Från vilket

försäljningspris följerätten skall börja gälla är det upp till

medlemsstaterna att bestämma. Inte något fall får dock detta

minimipris överstiga 3 000 euro (artikel 3).

Följerätten skall gälla vid all vidareförsäljning av

originalkonstverk där yrkesmässigt verksamma på

konstmarknaden deltar som säljare, köpare eller förmedlare

Europaparlamentets och rådets direktiv om upphovsmannens rätt till ersättning…

Ds 2006:16

28

(artikel 1.2). Exempelvis gäller följerätten vid försäljningar

genom auktionskammare eller av konsthandlare och

konstgallerier. Ersättningen skall primärt betalas av säljaren, men

det står medlemsstaterna fritt att föreskriva att någon annan av

dem som nämns i artikel 1.2 ensam eller tillsammans med

säljaren skall ansvara för betalningen (artikel 1.4).

Direktivet medger ett undantag från följerätten. I artikel 1.3

anges att medlemsstaterna får föreskriva att följerätt inte skall

gälla vidareförsäljning i visst fall. Förutsättningarna för detta är

att säljaren har förvärvat konstverket direkt av upphovsmannen

mindre än tre år före vidareförsäljningen och att

vidareförsäljningspriset inte överstiger 10 000 euro.

Med originalkonstverk avses enligt direktivet konstverk som

utförts av konstnären själv eller exemplar som anses som

originalkonstverk (artikel 2.1). Som exempel på verk som utgör

konstverk nämns i artikeln målningar, collage, teckningar, grafik,

litografier, skulpturer, vävda tapeter eller bonader, keramiska

föremål, glasföremål och fotografier. I artikel 2.2 regleras vilka

exemplar av konstverk som skall anses som originalkonstverk

trots att det inte rör sig om ett enda originalkonstverk som

utförts av konstnären själv. Där anges att exemplar av konstverk

som framställts i ett begränsat antal av konstnären själv eller med

dennes tillstånd skall anses som originalkonstverk. I

bestämmelsen anges också att sådana exemplar i normalfallet

skall vara numrerade, signerade eller på annat sätt vederbörligen

godkända av konstnären.

Den ersättning konstnären har rätt till enligt artikel 1 skall

bestämmas utifrån försäljningspriset före skatt och skall tas ut

med vissa procentsatser beroende på priset storlek (artikel 4 och

5). Procentsatserna är enligt artikel 4 följande.

– fyra procent av den del av försäljningspriset som inte

överstiger 50 000 euro,

– tre procent av den del av försäljningspriset som ligger mellan

50 000,01 och 200 000 euro,

– en procent av den del av försäljningspriset som ligger mellan

200 000,01 och 350 000 euro,

Ds 2006:16 Europaparlamentets och rådets direktiv om upphovsmannens rätt till ersättning…

29

– 0,5 procent av den del av försäljningspriset som ligger mellan

350 000,01 och 500 000 euro, samt

– 0,25 procent av den del av försäljningspriset som överstiger

500 000 euro.

Från föreskriften att ersättningen skall vara fyra procent på

den del av försäljningspriset som inte överstiger 50 000 euro

finns ett undantag i artikel 4.2. Genom undantaget är det möjligt

för medlemsstaterna att bestämma denna procentsats till fem

procent i stället för fyra procent.

Som nämnts tidigare har medlemsstaterna rätt att fastställa

från vilket försäljningspris följerätten skall börja gälla upp till ett

belopp om 3 000 euro. Om medlemsstaten bestämmer ett lägsta

försäljningspris till ett belopp som understiger 3 000 euro skall

ersättning enligt artikel 4.3 utgå med minst fyra procent på

mellanskillnaden. Om exempelvis det lägsta försäljningspriset

bestämts till 1 500 euro skall således ersättning utgå med minst

fyra procent på de 1 500 euro som utgör mellanskillnaden mellan

1 500 och 3 000 euro.

Som nämnts tillfaller den ersättning som skall utgå till följd av

följerätten upphovsmannen till verket och efter

upphovsmannens bortgång efterträdande rättsinnehavare (artikel

6). De medlemsstater som vid direktivets ikraftträdande, dvs.

den 13 oktober 2001, inte tillämpade någon följerätt får under en

viss övergångsperiod underlåta att tillämpa följerätten till förmån

för efterträdande rättsinnehavare (artikel 8.2). I artikel 8.3 finns

ytterligare föreskrifter med övergångsbestämmelser för de länder

som inte tillerkände upphovsmän en följerätt när direktivet

trädde i kraft.

Vad gäller förvaltningen av följerätten får medlemsstaterna

föreskriva obligatorisk eller frivillig kollektiv förvaltning, vilket

följer av artikel 6.2.

I artikel 7.1 finns bestämmelser om i vilken utsträckning

följerätten skall gälla till förmån för upphovsmän och deras

efterträdande rättsinnehavare i tredje land, dvs. länder utanför

gemenskapen. Upphovsmän från sådana länder skall omfattas av

direktivet och den berörda medlemsstatens lagstiftning endast

om lagstiftningen i det land i vilket upphovsmannen är

Europaparlamentets och rådets direktiv om upphovsmannens rätt till ersättning…

Ds 2006:16

30

medborgare tillåter skydd för följerätten i det landet för

upphovsmän från medlemsstaterna. För följerättens tillämpning i

förhållande till upphovsmän och deras efterträdande

rättsinnehavare från tredje land gäller enligt direktivet således ett

krav på ömsesidighet (reciprocitet).

Av artikel 7.2 följer att kommissionen skall upprätta en

vägledande förteckning över vilka länder som uppfyller dessa

förutsättningar. Medlemsstaterna får vidare jämställa

upphovsmän som inte är medborgare i en medlemsstat, men har

sin vanliga vistelseort där, med sina egna medborgare (artikel

7.3).

De som är ersättningsberättigade enligt artikel 6 skall ha rätt

att få uppgifter om försäljningar från yrkesmässigt verksamma på

konstmarknaden som omfattas av artikel 1.2. De uppgifter som

får begäras in är sådana som är nödvändiga för att säkerställa

utbetalning av ersättning avseende vidareförsäljning (artikel 9).

Av direktivets slutbestämmelser (artikel 10-14) följer bl.a. att

direktivet skall tillämpas på de originalkonstverk som per den 1

januari 2006 skyddas av upphovsrätt eller som vid den

tidpunkten uppfyller kriterierna för skydd enligt bestämmelserna

i detta direktiv och att direktivet skulle ha varit genomfört före

den 1 januari 2006.

31

5 Genomförande av direktivet

5.1 Allmänt

Direktivet har antagits med stöd av artikel 95 i fördraget. Den

artikeln ger EG möjlighet att anta gemensamma regler som

syftar till att undanröja hinder mot den fria rörligheten av varor

och tjänster inom den inre marknaden. I direktivets ingresstycke

11 anges att en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning

om följerätt bidrar till att uppnå målen om en inre marknad och

till att en ordning införs som säkerställer att konkurrensen på

den inre marknaden inte snedvrids. Det anförs också att en

harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om följerätt

bidrar till att dessa mål uppnås.

Direktivet avser alltså att harmonisera följerätten så att den

inte motverkar en handel med varor och tjänster över

medlemsstaternas gränser eller snedvrider konkurrensen på den

inre marknaden. Detta anförs också i flera stycken i ingressen till

direktivet. Bland annat tas problemet med att följerätten kan

snedvrida konkurrensen upp i stycke 9 i ingressen. Där anförs att

konkurrensvillkoren på den inre marknaden påverkas i hög grad

av om följerätt tillämpas eller inte, eftersom förekomsten av en

skyldighet att betala på grundval av följerätten, eller avsaknaden

av en sådan skyldighet, utgör en faktor som måste beaktas av var

och en som önskar sälja ett konstverk. Följerätten kan därför

bidra till såväl snedvridning av konkurrensen som

omlokaliseringar av försäljningen inom gemenskapen.

Marknaden för modern och samtida konst är också starkt

präglad av en internationalisering, vilket bidrar till att

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

32

utformningen av regler om följerätt får ett betydande genomslag

på var försäljningar av konstverk sker.

I stycke 15 i ingressen till direktivet anges vidare att det inte är

nödvändigt att harmonisera alla bestämmelser i

medlemsstaternas lagar om följerätt. För att kunna lämna så

stort utrymme som möjligt för nationell beslutanderätt räcker

det med att begränsa harmoniseringen till att omfatta de

nationella bestämmelser som har de mest direkta

återverkningarna på hur den inre marknaden fungerar. Direktivet

uppfyller således enligt stycke 16 i ingressen i sin helhet

subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i artikel 5 i

fördraget.

Slutligen kan nämnas att det i stycke 5 i direktivet framhålls

att gemenskapen enligt artikel 151.4 i fördraget skall beakta de

kulturella aspekterna då den handlar enligt andra bestämmelser i

fördraget. I den nämnda artikeln i fördraget förskrivs att den

kulturella mångfalden särskilt skall beaktas för att respektera och

främja kulturell mångfald. Följerätten kan bidra till detta syfte.

Ett EG-direktiv är bindande för medlemsstaterna med

avseende på det resultat som skall uppnås men överlåter åt

staterna att bestämma form och tillvägagångssätt för

genomförandet. Sveriges medlemskap i EU förbinder oss vidare

att verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av EG-rätten.

Direktivet syftar till att harmonisera medlemsstaternas

bestämmelser om följerätt. Med följerätt avses enligt direktivet

en oförytterlig rätt för upphovsmannen till ekonomisk

ersättning vid vidareförsäljning av upphovsrättsligt skyddade

originalkonstverk (se artikel 1.1 och stycke 1 i ingressen till

direktivet). Det klargörs också i ingressen (stycke 19) att den

harmonisering direktivet medför inte gäller författares och

kompositörers originalmanuskript. Direktivet harmoniserar

endast bestämmelser om följerätt avseende verk skyddade av

egentlig upphovsrätt. Däremot harmoniseras inte motsvarande

regler för närstående rättigheter. När det gäller närstående

rättigheter är alltså medlemsstaterna fria att ha de regler de själva

önskar. Av bestämmelserna i direktivet är flera tvingande. Så är

bland annat fallet med artikel 1.1, artikel 2 och artikel 4. I vissa

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

33

fall ges dock i direktivet möjlighet till alternativa lösningar av en

viss fråga. Således har medlemsstaterna viss valfrihet när det

gäller att bestämma det lägsta pris från och med vilket en

försäljning omfattas av följerätten (artikel 3.2).

5.2 Vilka konstverk skall omfattas av följerätt?

5.2.1 Nuvarande ordning

Regler om följerätt infördes i svensk rätt den 1 januari 1996.

Bestämmelserna finns i 26 j § upphovsrättslagen.

Följerätten utgör i korthet en individuell ersättningsrätt för

upphovsmannen eller dennes efterträdande rättsinnehavare vid

vidareförsäljning av exemplar av konstverk, som sker inom

upphovsrättens giltighetstid. Rätten omfattar förutom konstverk

även fotografiska bilder (49 a § fjärde stycket

upphovsrättslagen). Rätten tillkommer upphovsmannen och kan

inte överlåtas. Efter upphovsmannens död är dock regler om

bodelning, arv och testamente tillämpliga på rätten.

Följerätten omfattar konstverk och fotografiska bilder (26 j §

första stycket första meningen och 49 a § fjärde stycket

upphovsrättslagen). För rätt till ersättning krävs således att det

rör sig om försäljning av antingen ett exemplar av ett konstverk

eller ett exemplar av en fotografisk bild. Med konstverk avses i

upphovsrättslagens mening alster av bild-, bruks- och

byggnadskonst. Som exempel på konstverk kan nämnas

målningar, teckningar, grafik eller fotografiska verk, glas,

keramik, möbler, textilier och uppförda byggnadsverk. Med

fotografisk bild avses enligt 49 a § andra stycket

upphovsrättslagen inte enbart fotografier utan även fotografiska

bilder som har framställts genom ett förfarande som är

jämförligt med fotografi. Bestämmelsen i 49 a § omfattar i

huvudsak två situationer. För det första är det den situationen

när en fotografisk bild inte uppnår kravet på originalitet och

därför inte skyddas som konstnärligt verk enligt 1 §

upphovsrättslagen. För det andra kan det förekomma fall när

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

34

bilden som sådan i och för sig uppnår verkshöjd men där någon

annan än fotografen är att anse som upphovsman till bilden, t.ex.

den som arrangerat ett motiv. I sådana situationer har fotografen

enligt 49 a § upphovsrättslagen ett eget skydd vid sidan om det

upphovsrättsliga skyddet (se t.ex. Henry Olsson,

Upphovsrättslagstiftningen: En kommentar, Norstedts,

Stockholm, 1996, s. 326 f.).

Från följerätten har undantagits vissa typer av konstverk. Rätt

till ersättning på grund av följerätt föreligger sålunda enligt 26 j §

andra stycket 2 upphovsrättslagen inte vid vidareförsäljningar av

alster av byggnadskonst (dvs. uppförda byggnader). Rätt till

ersättning föreligger heller inte vid vidareförsäljning av alster av

brukskonst som har framställts i flera identiskt lika exemplar (26

j § andra stycket 3 upphovsrättslagen). Skälen för det

förstnämnda undantaget är att priset på byggnader främst beror

på annat än den konstnärliga utformningen (prop. 1994/95:151 s.

20). Det sistnämnda undantaget motiverades av att det inte

ansågs som rimligt att följerättsersättning skulle utgå när

industriellt tillverkad brukskonst såldes vidare. Bortsett från de

nu nämnda undantagen omfattar rätten till ersättning alla slags

konstverk.

Det finns inget generellt krav på vidareförsäljningen skall avse

ett original. Både originalexemplaret och serier av detta kan alltså

omfattas av följerätt. Syftet med att inte inskränka följerätten till

original är enligt förarbetena att undvika de problem som hänger

samman med att avgöra om ett verksexemplar är ett original eller

inte (prop. 1994/95:151 s. 20).

För brukskonst finns emellertid en bestämmelse som kan

sägas utgöra ett visst krav på att det skall röra sig om ett

originalverk. Som nämnts gäller för brukskonst nämligen att

följerätten inte omfattar ett alster av brukskonst som framställts

i flera identiska exemplar. Några närmare uttalanden om hur

denna bestämmelse skall tillämpas gjordes inte i motiven till

lagstiftningen. Inte heller finns någon klarläggande rättspraxis

avseende just denna fråga.

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

35

5.2.2 Överväganden

Förslag: I lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk tas in ett krav på att det skall vara fråga om ett

originalkonstverk för att följerättsersättning skall utgå. Vidare

tas direktivets definition av vad som utgör eller får anses utgöra

ett originalkonstverk in i lagen. Det innebär att det i lagen anges

att originalkonstverk är konstverk som utförts av konstnären

själv eller exemplar av konstverk som framställts i ett begränsat

antal av konstnären själv eller med dennes tillstånd.

Skälen för förslaget: I ingressen till direktivet anges i stycke 21

att de kategorier av konstverk som omfattas av följerätten bör

harmoniseras. Enligt artikel 1.1 i direktivet skall följerätten avse

originalkonstverk. Vad som är att anse som originalkonstverk i

direktivets mening följer av artikel 2. Som exempel på vilka typer

av konstverk som omfattas räknas i artikel 2.1 upp konstverk (på

engelska används uttrycket ”works of graphic or plastic art”)

som målningar, collage, teckningar, grafik, litografier, skulpturer,

vävda tapeter eller bonader, keramiska föremål, glasföremål och

fotografier. I artikel 2.1 anges därefter att ett originalkonstverk

skall vara framställt av konstnären själv eller så skall det vara

fråga om exemplar som anses som originalkonstverk. I artikel

2.2 anges att ett exemplar av ett konstverk skall anses som

originalkonstverk om det har framställts i ett begränsat antal av

konstnären själv eller med dennes tillstånd. I artikeln anges

vidare att i normalfallet skall sådana exemplar vara numrerade,

signerade eller på annat sätt vederbörligen godkända av

konstnären.

I den följande framställningen behandlas först frågan om vilka

typer av konstverk som skall omfattas av följerätten och därefter

kravet på att det skall vara ett originalkonstverk samt vad som är

ett originalkonstverk eller ett därmed likställt verk.

Frågor om efter vilka principer litterära och konstnärliga verk

delas in i mer uppdelade verkskategorier har med undantag för

datorprogram lämnats utanför en EG-rättslig harmonisering. Än

mindre berör de direktiv och andra internationella

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

36

överenskommelser som förekommer på det upphovsrättsliga

området vad som ryms i begreppet konstverk. Det går därför

inte att dra några mer bestämda slutsatser om vilka föremål

följerätten enligt direktivet omfattar enbart utifrån den

omständigheten att direktivet innehåller det språkliga uttrycket

konstverk. Här kan också framhållas att valet av det språkliga

uttrycket konstverk inte heller tillkommit under överväganden

grundande på definitionen av begreppet konstverk i nationell

rätt. Att låta tolkningen av uttrycket konstverk i direktivet

bestämmas utifrån innehållet i motsvarande begrepp i gällande

svensk rätt leder därför fel. Det är i stället naturligt att utgå från

att begreppet konstverk i direktivet kan vara sådana typer av verk

som i artikel 2.1 anges som exempel på verk som utgör

konstverk. Av uppräkningen framgår att med konstverk avses

inte enbart bildkonstverk som målningar och teckningar, utan

även sådant som typiskt sett utgör brukskonst enligt gällande

svensk rätt. T.ex. nämns keramiska föremål och glasföremål. Det

kan också noteras att det vare sig i artikel 2, direktivet i övrigt

eller i ingressen till direktivet ställs något krav på att ett

konstverk inte får fylla också ett nyttosyfte för att det skall

kunna omfattas av följerätten. Man kan därmed dra slutsatsen att

precis som enligt gällande svensk rätt omfattas såväl alster av

bildkonst, inklusive fotografiska verk, som alster av brukskonst.

De olika slags konstverk som räknas upp i artikel 2.1 utgör

inte en uttömmande förteckning av vilka slags konstverk som

kan omfattas av följerätten. Bland de uppräknade

konstverkstyperna finns angivet konstverk framställda med olika

typer av teknik och i olika sorts material. Detta sammantaget

med att uppräkningen inte är uttömmande leder till slutsatsen att

direktivet inte begränsar följerätten till att gälla konstverk

framställda med en viss teknik eller i ett visst material.

Detsamma gäller i den nuvarande svenska bestämmelsen om

följerätt. Även på denna punkt överensstämmer alltså svensk rätt

med direktivet.

Även om förteckningen i artikel 2.1 inte är uttömmande bör

dock vissa slutsatser kunna dras av den även i fråga om vad som

inte räknas upp i förteckningen. Där finns nämligen inte något

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

37

exempel som ger anledning att tro att direktivet är avsett att

omfatta alster av byggnadskonst. Inte heller i övrigt i direktivet

eller dess ingress finns någon antydan om att det varit meningen

att byggnadsverk skall omfattas av följerätt. Undantaget i svensk

rätt vad gäller alster av byggnadskonst kan därför kvarstå

oförändrat.

I stycke 19 i ingressen till direktivet anges i förtydligande

syfte att den harmonisering som direktivet medför inte gäller

författares och kompositörers originalmanuskript. Motsvarande

gäller redan enligt svensk rätt, dvs. dessa typer av verk omfattas

inte av följerätten.

Enligt 49 a § upphovsrättslagen gäller följerätten även

fotografier i andra fall än när dessa direkt på grund av

upphovsrättsligt skydd omfattas av följerätt. Direktivet

harmoniserar endast följerätten såvitt avser upphovsrättsligt

skyddade verk (se t.ex. artikel 1.1 samt stycke 1 i ingressen till

direktivet). Vad som skall gälla för närstående rättigheter berörs

inte av direktivet. Sverige är därför oförhindrat att behålla regler

om följerätt avseende fotografier även i fall dessa inte omfattas

av följerätten direkt till följd av upphovsrättsligt skydd. De

ändringar som föreslås i det följande avseende följerätten bör

även gälla fotografier som skyddas av 49 a § upphovsrättslagen.

Av det föregående har framgått att direktivet inte kräver

någon ändring av vilka typer av verk och prestationer skyddade

av närstående rättigheter som skall omfattas av följerätt. På en

annan punkt överensstämmer dock inte gällande svensk rätt med

direktivet. Direktivet anger att följerätten skall omfatta

originalkonstverk (artikel 1.1). I artikel 2.1 och 2.2 anges därefter

vad som avses med uttrycket originalkonstverk. Där framgår att

det dels är fråga om originalverk av konstnären själv, dels fråga

om kopior av verk som framställts i ett begränsat antal exemplar

av konstnären själv eller med hans eller hennes tillstånd. I det

senare fallet anges att sådana exemplar normalt skall vara

numrerade, signerade eller på annat sätt vederbörligen godkända

av konstnären. Gällande svensk rätt uppställer inte något krav på

att det skall vara fråga om originalkonstverk. Däremot finns en

begränsning av likartad karaktär när det gäller brukskonst. Ett

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

38

undantag från följerätten gäller nämligen för brukskonst som

framställts i flera identiskt lika exemplar. Den svenska

begränsningen går emellertid längre än direktivets bestämmelse.

Någon begränsning som utesluter all brukskonst som framställts

i identiskt lika exemplar tillåter alltså inte direktivet.

Av det anförda följer att svensk rätt måste justeras för att

stämma överens med direktivet. Som föremål för följerätten bör

i den svenska lagen anges originalkonstverk. Direktivets

definition av originalkonstverk bör tas in i den svenska lagen.

Där bör alltså anges att med originalkonstverk avses dels

konstverk som utförts av konstnären själv, dels konstverk som

framställts i ett begränsat antal av konstnären själv eller med

dennes tillstånd. Slutligen bör undantaget från följerätten

avseende alster av brukskonst som framställts i flera identiskt

lika exemplar tas bort (26 j § andra stycket 3 upphovsrättslagen).

De ändringar som nu föreslagits får följande verkningar. Som

nämnts har det tidigare inte i svensk rätt funnits något generellt

krav på att det skall vara fråga om ett originalkonstverk för att

följerättsersättning skall utgå. Inte heller har det funnits något

krav på att alster av bildkonst, t.ex. grafiska blad, endast får ha

framställts i ett begränsat antal exemplar för att omfattas av

följerätten. Oavsett i vilket antal exemplar ett alster av bildkonst

har framställts så har alltså tidigare en vidareförsäljning av ett

exemplar grundat en rätt till ersättning. I förhållande till gällande

rätt leder därför de nya bestämmelserna till en snävare

tillämpning med avseende på alster av bildkonst.

För brukskonst har däremot enligt svensk rätt tidigare gällt

snävare regler. Alstret har inte omfattats av följerätt om det har

framställts i flera identiskt lika exemplar. Direktivet behandlar

som framgått alster av bildkonst och alster av brukskonst lika

när det gäller frågan om vad som är eller skall anses vara

originalkonstverk. Även om ett alster av brukskonst har

framställts i flera identiska exemplar skall det således omfattas av

följerätten förutsatt att antalet är begränsat. Detta är också

innebörden av de nu föreslagna direktivanpassade svenska

reglerna. För brukskonsten innebär således lagändringarna en

viss utvidgning av tillämpningsområdet för följerätten.

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

39

Direktivet anger, som nämnts, att konstverk som framställs i

ett begränsat antal exemplar normalt skall vara numrerade,

signerade eller på annat sätt vederbörligen godkända av

konstnären. Självfallet kan det från område till område variera

vad som avses med ett begränsat antal. Det är också olika hur

man går till väga när det gäller sådant som signering och

numrering. Inom vissa områden sker t.ex. signering av varje

exemplar och utgivning sker i en numrerad upplaga. Direktivet

öppnar dock för att det kan finnas andra sedvanor på andra

områden. Att avgöra vad som är ett begränsat antal exemplar är i

slutänden en fråga för rättstillämpningen och ytterst för EGdomstolen.

5.3 Vilka försäljningar skall omfattas av följerätt?

5.3.1 Nuvarande ordning

Som nämnts i avsnitt 5.2.1 är följerätten en individuell rätt till

ersättning för upphovsmannen vid vidareförsäljning av

konstverk (och motsvarande för fotografer, se 49 a §

upphovsrättslagen). Rätten är personlig och kan inte överlåtas

(26 j § första och tredje stycket upphovsrättslagen).

Följerätten omfattar endast vidareförsäljningar av exemplar av

konstverk. Med vidareförsäljning avses samtliga de försäljningar

som sker efter den första överlåtelsen av konstverket. Den första

försäljningen direkt från konstnären omfattas inte av följerätten.

Om upphovsmannen säljer det egna verket till ett galleri eller en

konsthandel utlöser det alltså inte någon skyldighet att betala

följerättsersättning. Däremot kommer en sådan skyldighet att

inträda så snart galleriet eller konsthandeln i sin tur säljer

konstverket vidare.

Den första äganderättsövergången skall, som nyss sagts, ske

genom en överlåtelse för att det i nästa led skall bli fråga om en

vidareförsäljning. Exemplaret i fråga skall alltså tidigare ha

övergått till en ny ägare genom köp, byte eller gåva (prop.

94/95:151 s. 37). Äganderättsövergångar i form av förvärv

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

40

genom bodelning, arv eller testamente omfattas således inte av

begreppet överlåtelse i 26 j § upphovsrättslagen. Ett konstverk

som någon fått i arv efter upphovsmannen kan alltså överlåtas av

arvtagaren utan att försäljningen utgör en vidareförsäljning som

grundar rätt till följerättsersättning.

En grundläggande förutsättning för rätt till

följerättsersättning är att det är fråga om en vidareförsäljning

som sker eller förmedlas av en näringsidkare i hans eller hennes

yrkesmässiga verksamhet (26 j § första stycket

upphovsrättslagen). Försäljningar privatpersoner emellan eller

från en privatperson till en näringsidkare omfattas alltså inte av

följerätten förutsatt att försäljningen inte förmedlats av en

näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

En näringsidkare kan förmedla ett köp t.ex. som agent eller

mäklare. Om näringsidkaren handlar som kommissionär, vilket

ofta är fallet vid auktion, föreligger inte något förmedlingsfall.

Näringsidkaren är då i paragrafens mening att betrakta som

säljare och är redan av det skälet ersättningsskyldig (prop.

94/95:151 s. 37).

Ersättningen skall betalas av säljaren om denne är en

näringsidkare som säljer konstverket i sin yrkesmässiga

verksamhet. Om säljaren är privatperson och en förmedlare

medverkat är det förmedlaren som skall betala ersättningen.

De svenska reglerna om följerätt är endast tillämpliga vid

vidareförsäljning som sker i Sverige.

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

41

5.3.2 Överväganden

Förslag: Dagens bestämmelse om att följerättsersättning

endast utgår om vidareförsäljning sker eller förmedlas av en

näringsidkare i hans yrkesmässiga verksamhet ändras. I stället

anges i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk att följerättsersättning skall utgå så snart

någon som är yrkesmässigt verksam på konstmarknaden

deltar som köpare, säljare eller förmedlare vid

vidareförsäljningen. Det föreskrivs att det i första hand är

säljaren som är betalningsskyldig. För fall då säljaren är

privatperson föreskrivs att om en yrkesmässig förmedlare

deltagit är denne betalningsskyldig, i annat fall är det den

yrkesmässige köparen som är skyldig att betala.

I upphovsrättslagen föreskrivs att upphovsmannen inte har

rätt till ersättning om ett museum som inte bedriver en

vinstgivande verksamhet och är öppet för allmänheten köper

ett exemplar av ett originalkonstverk från en privatperson

utan medverkan av en yrkesmässig förmedlare.

Bedömning: Det finns inte något behov av att i svensk rätt

införa det undantag från följerätten för försäljningar som sker

inom tre år från en överlåtelse av upphovsmannen och där

priset är mindre än 10 000 euro som direktivet medger i

artikel 1.3.

Skälen för förslaget och bedömningen: Direktivet föreskriver

att medlemsstaterna till förmån för upphovsmannen till ett

originalkonstverk skall införa en följerätt (artikel 1.1).

Följerätten definieras i artikeln som en för upphovsmannen

oförytterlig rätt som upphovsmannen inte kan avstå från till

ersättning grundad på försäljningspriset vid all vidareförsäljning

av verket efter upphovsmannens första överlåtelse. I stycke 1 i

ingressen till direktivet framhålls att följerätten inom området

upphovsrätt är en inte överlåtbar och oförytterlig rätt som ger

upphovsmannen till ett originalkonstverk rätt till en ekonomisk

del i senare vidareförsäljningar av det berörda verket. I stycke 2 i

ingressen till direktivet klargörs att föremålet för följerätten är

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

42

verket i dess materiella form, dvs. det medium i vilket det

skyddade verket ingår.

Direktivet tar sin utgångspunkt i att följerätten är dels en rätt

för upphovsmannen till en ekonomisk andel vid

vidareförsäljningar av ett exemplar av hans eller hennes

konstverk (stycke 1 i ingressen till direktivet), dels en integrerad

del av upphovsrätten (stycke 4 i ingressen till direktivet). I

gällande svensk rätt ges upphovsmannen och dennes

efterträdande rättsinnehavare en sådan rätt (26 j §

upphovsrättslagen). I det avseendet uppfyller alltså svensk rätt

direktivets krav.

Det är endast vidareförsäljningar av ett exemplar av ett

konstverk som kan grunda en rätt till följerättsersättning. Den

första överlåtelsen av konstverket omfattas således inte av

följerätten (jfr artikel 1.1 och stycke 1 och 2 i ingressen till

direktivet). Någon närmare definition av vad som skall anses

utgöra en första överlåtelse lämnas inte i direktivet. En rimlig

tolkning av uttrycket är dock att äganderättsövergångar i form av

köp, byte och gåva omfattas. Däremot bör rimligen förvärv

genom bodelning, arv eller testamente falla utanför. Som

framgått av redovisningen av gällande rätt avses med överlåtelse i

svensk rätt äganderättsövergångar som sker i form av köp, byte

eller gåva. Gällande svensk rätt stämmer alltså även på denna

punkt överens med vad som föreskrivs i direktivet. Följerätten

skall enligt direktivet gälla vid all vidareförsäljning där

yrkesmässigt verksamma på konstmarknaden deltar som säljare,

köpare eller förmedlare (artikel 1.2). Som exempel anges i

artikeln att det kan vara fråga om auktionskammare,

konstgallerier eller konsthandlare. Gällande svensk rätt anger i

stället som förutsättning att vidareförsäljningen eller

förmedlingen skall ske av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga

verksamhet (26 j § första stycket upphovsrättslagen). Såväl

kretsen av personer som definitionen av hur deras yrkesmässiga

koppling till konstmarknaden skall se ut avviker således i viss

utsträckning från gällande svensk rätt. Vad först gäller

definitionen av hur den yrkesmässiga kopplingen skall se ut

framstår det visserligen som troligt att den som är yrkesmässigt

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

43

verksam med att köpa och sälja konstverk normalt gör detta i

egenskap av näringsidkare. Trots att det mot denna bakgrund

framstår som troligt att gällande rätt redan är i överensstämmelse

med direktivet kan det finnas anledning att språkligt följa

direktivet. Det bör således föreskrivas att det är

vidareförsäljningar av konstverk där någon som är yrkesmässigt

verksam på konstmarknaden deltar som kan omfattas av

följerätt.

Direktivet ger som exempel på sådana aktörer som kommer

att omfattas auktionskammare, konstgallerier och, i allmänhet,

alla konsthandlare (artikel 1.2). I övrigt finns inte några

tolkningsuttalanden i direktivet eller ingressen till direktivet om

när någon skall anses vara yrkesmässigt verksam på

konstmarknaden.

Det kan förekomma att någon som är yrkesmässigt verksam

på konstmarknaden, t.ex. en gallerist eller konsthandlare, i vissa

situationer egentligen agerar i egenskap av privatperson. Man

kan t.ex. tänka sig att en gallerist eller en konsthandlare köper ett

konstverk till sitt eget hem eller för att ge bort i gåva. Direktivet

anger inte uttryckligen vad som skall gälla i dessa situationer.

Det framstår inte som rimligt om dessa typer av transaktioner

skulle föranleda att följerättsersättning skall utgå. I stället borde

endast fall då agerandet sker inom ramen för den yrkesmässiga

verksamheten omfattas. Detta är dock ytterst en fråga för

rättstillämpningen att avgöra och då i sista hand EG-domstolen.

Som framgått kräver direktivet att följerättsersättning skall

utgå så snart någon som är yrkesmässigt verksam på

konstmarknaden deltar som säljare, förmedlare eller köpare

(artikel 1.2). I ingressen till direktivet anges vidare att följerätten

bör utvidgas till att omfatta all vidareförsäljning med undantag

av sådan vidareförsäljning som äger rum direkt mellan

privatpersoner utan medverkan av personer som är yrkesmässigt

verksamma på konstmarknaden (stycke 18). Enligt svensk rätt

utgår ersättning om den yrkesmässigt verksamma

personen/näringsidkaren är säljare eller förmedlare vid köpet.

Däremot följer av 26 j § upphovsrättslagen att försäljningar som

sker från en privatperson inte utlöser en rätt till ersättning för

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

44

upphovsmannen annat än i fall då försäljningen förmedlats av en

näringsidkare. Försäljningar från en privatperson till en

yrkesmässig säljare omfattas alltså inte av följerätten enligt

nuvarande ordning. Denna begränsning i följerätten är oförenlig

med direktivet. De svenska bestämmelserna om följerätt måste

därför ändras så att rätten utvidgas till att omfatta även

vidareförsäljningar från en privatperson utan medverkan av

yrkesmässig förmedlare till någon som är yrkesmässigt verksam

på konstmarknaden. T.ex. skall en försäljning av ett konstverk

som sker från en privatperson till en konsthandel eller ett galleri

kunna grunda en rätt till ersättning.

En fråga som aktualiseras när följerätten utvidgas till att

omfatta även försäljningar från privatpersoner är vem som skall

betala ersättningen. En grundläggande utgångspunkt för

följerätten är att det är säljaren som skall betala ersättningen,

vilket också framgår av artikel 1.4 i direktivet. Detta talar för att

ålägga den privatperson som är säljare att betala ersättningen.

Något som talar för en sådan ordning är även att köparen annars

blir tvungen att betala följerättsersättning två gånger; först när

konstverket köps in från en privatperson sedan när det säljs

vidare. Det senare är dock ett hanterbart problem. En köpare

som är yrkesmässigt verksam på konstmarknaden får antas ha

möjlighet att förhandla om priset så att han eller hon

kompenseras för följerättsersättningen i fall då säljaren är en

privatperson. Svårigheterna att administrera följerätten skulle

öka om privatpersoner skulle åläggas en skyldighet att betala

ersättningen. En privatperson som inte dagligen ägnar sig åt att

köpa och sälja konst kan inte förväntas ha samma praktiska

kunskaper av att hantera ersättningsfrågor som en yrkesmässigt

verksam aktör på konstmarknaden har. Ett alternativ skulle

kunna vara att föreskriva att det i dessa situationer visserligen är

köparen som är skyldig att redovisa ersättningen men att denne

har rätt att kräva tillbaka ersättningen från säljaren. Detta

alternativ framstår dock som onödigt krångligt när parterna lika

gärna bör kunna lösa situationen genom att köparen bevakar att

det pris han eller hon betalar blir rimligt med hänsyn till att han

eller hon även skall betala följerättsersättning. Vad gäller

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

45

direktivet så utgår detta visserligen från att det är säljaren som

skall betala ersättningen men det ges möjlighet till undantag från

denna regel i artikel 1.4. Sammanfattningsvis framstår det som

lämpligast att föreskriva att det är köparen som skall betala

följerättsersättningen i fall då försäljning sker från en

privatperson till en person som är yrkesmässigt verksam på

konstmarknaden, om inte en professionell förmedlare medverkat

vid försäljningen. I övrigt bör samma regler som i dag gälla

beträffande vem som är betalningsskyldig för

följerättsersättningen.

I stycke 18 i ingressen till direktivet anges att följerätten inte

bör utvidgas till att omfatta vidareförsäljningar från

privatpersoner till museer som inte bedriver vinstgivande

verksamhet och som är öppna för allmänheten. Det kan

diskuteras huruvida museer enligt gällande rätt rent generellt kan

anses vara yrkesmässigt verksamma på konstmarknaden, om man

med detta avser att det skall vara fråga om näringsverksamhet.

T.ex. bedrivs statliga och kommunala museer utan vinstintresse

och är öppna för allmänheten. På det upphovsrättsliga området

har dock uttrycket näringsverksamhet fått en vidsträckt

betydelse och har ansetts innefatta även budgetstyrd och

skattefinansierad verksamhet (NJA 1988 s. 715). För att vara

helt säker på att undvika en sådan utvidgning av följerätten som

stycke 18 i ingressen till direktivet uttalar inte är önskvärd finns

det därför skäl för att i klargörande syfte i upphovsrättslagen ta

in ett uttryckligt undantag i följerätten för vidareförsäljningar

som sker från privatpersoner till museer som inte bedriver

vinstgivande verksamhet och är öppna för allmänheten.

Undantaget bör förstås endast gälla om inte en person som är

yrkesmässigt verksam på konstmarknaden deltagit som

förmedlare vid köpet.

Som nämnts tidigare ger direktivet medlemsstaterna en

möjlighet att under vissa förutsättningar undanta

vidareförsäljningar som sker inom tre år efter den första

överlåtelsen av konstverket (artikel 1.3). Den situation som

åsyftas i bestämmelsen beskrivs närmare i stycke 18 i ingressen

till direktivet. Där sägs att när det gäller den speciella situation

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

46

som uppstår när konstgallerier förvärvar konstverk direkt av

upphovsmannen får medlemsstaterna från följerätten undanta

sådan återförsäljning av konstverk som sker av galleriet inom tre

år. Det följer vidare av det aktuella stycket i ingressen att

konstnärens intressen skall beaktas genom att undantaget är

begränsat till vidareförsäljningar där priset inte överstiger 10 000

euro. Uttalandena i ingressen ger vid handen att den möjlighet

till undantag från följerätten som ges i artikel 1.3 skall vara

begränsad till vissa försäljningar från konstgallerier. Något

uttalanden om vad som utgör ett konstgalleri finns inte i

direktivet. Innebörden av begreppet konstgalleri kan också växla

över tid och är till stor del beroende på vad som är den

förhärskande uppfattningen i respektive bransch. Allmänt kan

dock sägas att konstgallerier i regel samarbetar med nu levande

svenska och utländska konstnärer och genom regelbunden

utställningsverksamhet ger spridning åt deras konst. Till skillnad

från detta är konsthandeln mer inriktad mot en handel med äldre

konst.

Enligt gällande svensk rätt görs ingen åtskillnad mellan vad

som är ett konstgalleri respektive en konsthandel. Försäljningar

av konstverk som sker av ett konstgalleri eller en konsthandel –

oavsett om de förvärvat ett konstverk direkt från

upphovsmannen eller inte – kan grunda rätt till

följerättsersättning om det är fråga om en vidareförsäljning.

Konstgallerier i Sverige bedrivs dock enligt uppgift ofta på det

sättet att galleristen inte först köper konstverket av

upphovsmannen eller agerar i egenskap av kommissionär. I

stället får upphovsmannen tillgång till galleriets lokaler mot en

viss provision till galleristen på de försäljningsavtal konstnären

ingår med köparen av hans eller hennes konstverk. Eftersom

galleriet normalt inte förvärvat konstverket är det inte heller

fråga om en vidareöverlåtelse när någon i dessa fall köper ett

konstverk hos ett galleri. Detta får i sin tur till konsekvens att

svenska konstgallerier normalt inte är skyldiga att betala

följerättsersättning. Att införa ett undantag av det slag direktivet

ger möjlighet till skulle därför troligen inte få betydelse annat än

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

47

i några fåtal fall. Det framstår därför inte som motiverat att

införa ett undantag av det slag som anges i artikel 1.3.

5.4 Beloppsgränser och procentsatser

5.4.1 Nuvarande ordning

Av 26 j § första stycket sista meningen upphovsrättslagen följer

att följerättsersättningen skall vara fem procent av

försäljningspriset exklusive mervärdesskatt. Vid försäljning på

auktion beräknas ersättningen enligt uppgift från Föreningen

Bildkonst Upphovsrätt i Sverige, BUS, på det s.k.

hammarslagspriset, dvs. priset före auktionsfirmans provision.

Om ett konstverk säljs för 100 000 kr exklusive mervärdesskatt

uppgår alltså konstnärens följerättsersättning till 5 000 kr. Det

finns ingen övre gräns för ersättningens storlek utan ersättning

utgår enligt den nämnda procentsatsen oavsett försäljningspriset

storlek.

Det föreskrivs vidare i 26 j § andra stycket 1 att ersättning

skall utgå endast om försäljningspriset överstiger en tjugondel av

basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Uttrycket basbelopp är numera ersatt med uttrycket

prisbasbelopp. För år 2006 är prisbasbeloppet 39 700 kr, vilket

innebär att ett konstverk måste säljas till ett pris som överstiger

1 985 kr för att försäljningen överhuvudtaget skall omfattas av

följerätten.

5.4.2 Överväganden

Förslag: Följerättsersättningens storlek ändras. I stället för

dagens bestämmelse om en ersättning om fem procent på

försäljningspriset oavsett prisets storlek införs en

differentierad ersättning där den procentsats med vilken

ersättning skall utgå sjunker med stigande

försäljningsprisnivå. Ersättning skall fortsättningsvis utgå

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

48

med fem procent av den del av försäljningspriset som inte

överstiger 50 000 euro, tre procent i skiktet 50 000,01 – 200

000 euro, en procent i skiktet 200 000,01 – 350 000 euro, 0,5

procent i skiktet 350 000,01 – 500 000 euro samt 0,25 procent

på den del av försäljningspriset som överstiger 500 000 euro.

Vidare föreskrivs att ersättning högst skall utgå med 12 500

euro.

Bedömning: Rätt till följerättsersättning bör även

fortsättningsvis endast föreligga om försäljningspriset

exklusive mervärdesskatt överstiger en tjugondel av

prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Även bestämmelsen om att ersättningen skall beräknas på

försäljningspriset exklusive mervärdesskatt bör kvarstå

oförändrad.

Skälen för förslaget och bedömningen: Artiklarna 3–5 i

direktivet innehåller bestämmelser om dels minimipris, dvs. det

lägsta försäljningspris som måste uppnås för att försäljningen

skall omfattas av följerätt, dels hur ersättningen skall beräknas.

Från vilket försäljningspris skall en försäljning av ett konstverk

omfattas av följerätten?

När det gäller minimipris så ger direktivet medlemsstaterna en

viss frihet att i nationell rätt fastställa storleken på detta (artikel

3.1). I direktivet föreskrivs dock att minimipriset aldrig får

överstiga 3 000 euro (artikel 3.2). Medlemsstaterna får däremot i

nationell rätt sätta lägre minimipris om de så önskar.

I stycke 22 i ingressen anges som skäl för en miniminivå från

vilken en försäljning kan omfattas av följerätt att en sådan bidrar

till att undvika oproportionerligt höga uttags och

förvaltningskostnader i förhållande till konstnärens vinst. Det

sägs vidare i stycket att subsidiaritetsprincipen gör det lämpligt

att låta medlemsstaterna – i syfte att gynna nya konstnärer –

fastställa en lägre beloppsgräns än gemenskapens. Det

konstateras att eftersom beloppen det då rör sig om är av så ringa

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

49

storlek får detta undantag troligtvis inte någon avgörande effekt

på en väl fungerande inre marknad.

Det lägsta försäljningspris från vilket en försäljning alltid skall

omfattas av följerätten är av gemenskapen alltså satt till 3 000

euro. Detta belopp överstiger betydligt den miniminivå som

gäller i Sverige i dag, som är en tjugondel av ett prisbasbelopp,

dvs. 1 985 kr för år 2006. Sverige kan emellertid enligt direktivet

bestämma en nationell lägsta nivå som understiger

gemenskapens.

Storleken på det belopp som sätts som minimigräns för

avgiftsgrundande försäljningspris har stor betydelse. T.ex.

kommer i dag en relativt hög andel av den följerättsersättning

som betalas från försäljningar där försäljningspriset är relativt

lågt. I en i ärendet inlämnad skrivelse från föreningen Bildkonst

Upphovsrätt i Sverige (BUS) anges att under år 2003 avsåg drygt

åttio procent försäljningar upp till ett pris av 30 000 kr. Ett högt

belopp som minimigräns skulle därför kunna resultera i en inte

obetydlig minskning av den ersättning som tillfaller konstnärer

på grundval av reglerna om följerätt.

Den nuvarande nivån om en tjugondel av ett prisbasbelopp har

etablerats på den svenska konstmarknaden under de tio år

reglerna om följerätt varit i kraft. Det har inte framkommit att

det minimibelopp som tillämpats har haft några märkbart

negativa konsekvenser för den svenska konstmarknaden.

Erfarenheterna från den ordning som hittills har tillämpats i

Sverige talar därför inte för en höjning av den minimigräns som

hittills gällt i Sverige.

Flera av de skäl som tidigare anförts i svenska förarbeten till

stöd för den valda storleken på minimibeloppet sammanfaller

med det som i ingressen till direktivet anförs som riktlinjer vid

bestämmande av en miniminivå. Så är fallet med vad som i

ingressen anges om syftet att motverka onödigt höga uttags- och

förvaltningskostnader i förhållande till den ersättning

konstnären kan få. Detsamma gäller vad som anges om

målsättningen att nya konstnärer skall gynnas av

följerättsersättningen. Dessa riktlinjer är alltjämt av relevans för

bestämmande av storleken på miniminivå.

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

50

Den svenska konstmarknaden, liksom motsvarande

marknader i de övriga nordiska länderna, är förhållandevis liten i

förhållande till många länder i övriga Europa. För att

följerättsersättningen skall ge åsyftat stöd åt konstnärer finns

därför anledning att inte höja den gräns som hittills tillämpats i

Sverige till gemenskapens nivå om 3 000 euro. Särskilt som det

finns en risk för att detta kunde leda till en betydande

försämring för nya konstnärer. Det finns också jämförbara

andra länder som bestämt minimibeloppet till ett belopp som är

lägre än gemenskapens minimibelopp. I Danmark och Finland

har exempelvis nivån satts till 300 respektive 255 euro.

Skrivningarna i direktivets ingress applicerade på

förhållandena på den svenska konstmarknaden talar för ett

bibehållande av den nuvarande nivån på minimibeloppet, dvs.

motsvarande en tjugondel av ett prisbasbelopp. Det kan

framhållas att direktivet ändå generellt kommer att medföra lägre

uttag av följerättsersättning. Detta dels eftersom procentsatserna

med vilket ersättningen skall utgå sjunker i takt med storleken på

försäljningspriset, dels eftersom direktivet anger ett högsta

belopp för vad som får utgå i följerättsersättning (se vidare

nedan).

Frågan är då hur miniminivån bör regleras i den svenska lagen.

Det lägsta försäljningspris som enligt gällande rätt måste uppnås

för att en försäljning skall omfattas av följerätt är, som tidigare

nämnts, i dag knutet till prisbasbeloppets utveckling. Detta

innebär att minimipriset med automatik justeras uppåt i takt med

den allmänna prisutvecklingen. I direktivet föreskrivs i stället ett

fixerat belopp som inte får överskridas som lägsta

försäljningspris. Det kan därför framstå som tveksamt att låta

det svenska minimibeloppet med automatik följa den allmänna

prisutvecklingen i landet. Det framstår dock som högst

osannolikt att prisbasbeloppet skulle utvecklas på ett sätt som

gör att en tjugondel av detta belopp skulle överstiga 3 000 euro.

Det finns betydande fördelar med att behålla den nuvarande

regleringen av från vilket minimipris en försäljning skall kunna

omfattas av följerätten. Denna nivå är etablerad och känd på

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

51

marknaden. Beloppet kommer dessutom automatiskt att justeras

uppåt så att nivån även framöver framstår som rimlig.

Även i direktivet uttrycks önskemål om att hitta sätt att hålla

beloppsgränser à jour med utvecklingen. I stycke 26 i ingressen

till direktivet framhålls att det är önskvärt att införa en möjlighet

för periodiska justeringar av beloppsgränser och procentsatser.

Kommissionen ges därför i uppdrag att utarbeta periodiska

rapporter om den faktiska tillämpningen av följerätten i

medlemsstaterna och om vilken inverkan detta har på

gemenskapens konstmarknad samt att i förekommande fall

föreslå ändringar av direktivet. Mot bakgrund av det nu anförda

och då det inte framstår som sannolikt att prisutvecklingen i

Sverige skulle bli sådan att den svenska följerättsbestämmelsen

på denna punkt kommer att stå i strid med direktivet bör den

nuvarande ordningen för fastställande av miniminivån bibehållas.

Om det skulle visa sig att prisutvecklingen ändå blir sådan att

gränsvärdet om 3 000 euro riskerar att överskridas får förstås

frågan övervägas på nytt.

Hur skall följerättsersättning beräknas?

Till att börja med kan konstateras att det i artikel 5 anges att det

försäljningspris som avses i artikel 3 och 4 skall vara

försäljningspriset före skatt. Med skatt avses här mervärdesskatt.

Även enligt 26 j § första stycket upphovsrättslagen skall

ersättningen beräknas på försäljningspriset exklusive

mervärdesskatt. Någon ändring i gällande rätt på den punkten är

således inte nödvändig.

I artikel 4.1.a–4.1.e anges hur följerättsersättningen skall

beräknas. Där anges att ersättningen skall vara:

(a) fyra procent av den del av försäljningspriset som inte

överstiger 50 000 euro,

(b) tre procent av den del av försäljningspriset som ligger

mellan 50 000,01 och 200 000 euro,

(c) en procent av den del av försäljningspriset som ligger

mellan 200 000,01 och 350 000 euro,

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

52

(d) 0,5 procent av den del av försäljningspriset som ligger

mellan 350 000,01 och 500 000 euro, samt

(e) 0,25 % av den del av försäljningspriset som överstiger

500 000 euro.

Genom undantag från artikel 4 punkt 1 a får dock en

medlemsstat tillämpa en procentsats på fem procent för den del

av försäljningspriset som inte överstiger 50 000 euro (artikel

4.2). Vidare anger direktivet att om en medlemsstat angett ett

minimiförsäljningspris för att följerättsersättning skall utgå som

understiger 3 000 euro får ersättningen på beloppet mellan

miniminivån och 3 000 euro inte vara lägre än fyra procent

(artikel 4.3).

Direktivet fastställer en översta gräns för hur stor

följerättsersättningen får vara. Enligt artikel 4.1 får den totala

ersättningen inte överstiga 12 500 euro.

I stycke 23 i ingressen till direktivet anges att det i största

möjliga utsträckning behövs enhetliga procentsatser för att den

inre marknaden för modern konst och samtidskonst skall

fungera väl. För att uppnå syftet att tillgodose olika intressen på

marknaden för originalverk är det enligt stycke 24 i ingressen

önskvärt med ett system med avtagande procentsatser för olika

prisskikt.

Enligt gällande svensk rätt utgår ersättningen med fem

procent av försäljningspriset (exklusive mervärdesskatt) oavsett

till vilket belopp försäljningspriset uppgått. Denna reglering

överensstämmer alltså inte med vad direktivet förskriver. Det

måste därför i svensk rätt införas en fallande skala av

procentsatser motsvarande den som finns i direktivet. Vidare

måste ett högsta belopp som kan utgå i följerättsersättning

införas i upphovsrättslagen. I enlighet med vad direktivet

föreskriver bör detta belopp anges till 12 500 euro.

Av den redovisning som lämnats av BUS och som finns

intagen i bilaga 2 framgår att en betydande del av de

ersättningsgrundande försäljningar som sker i Sverige sker till

priser som understiger 50 000 euro. För att bestämmelserna om

följerätt skall tillgodose de syften de grundas på bör Sverige

utnyttja undantaget i artikel 4.2 och alltså föreskriva att

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

53

följerättsersättning på belopp upp till 50 000 euro skall vara fem

procent. Detta skulle också överensstämma med den ordning

som hittills tillämpats i Sverige.

Med utgångspunkt i ett försäljningspris om 600 000 euro

skulle därmed ersättningen bli 9 500 euro enligt följande

beräkning. Beloppen är avrundade till närmaste hundratal.

(a) 2 500 euro (fem procent av 50 000),

(b) 4 500 euro (tre procent av den del av försäljningspriset

som ligger mellan 50 000,01 och 200 000 euro),

(c) 1 500 euro (en procent av den del av försäljningspriset

som ligger mellan 200 000,01 och 350 000 euro),

(d) 750 euro (0,5 procent av den del av försäljningspriset

som ligger mellan 350 000,01 och 500 000 euro), och

(e) 250 euro (0,25 procent av 100 000).

Enligt dagens svenska bestämmelser skulle ett försäljningspris

på 600 000 euro i stället ge en följerättsersättning på 30 000 euro.

Införandet av direktivet kommer således att medföra en inte

obetydlig sänkning av de belopp som utgår i följerättsersättning

när försäljningspriset överstiger 50 000 euro. Vad gäller

försäljningspris upp till 50 000 euro kommer ersättningen att bli

oförändrad i förhållande till dagens svenska regler.

Omräkning av belopp i euro till svenska kronor

I direktivet bestäms i artiklarna 1.3, 3.2, 4.1 och 4.3 olika

gränsvärden i valutan euro. Någon särskild reglering för de

medlemsstater som inte deltar i den europeiska valutaunionen

EMU och därför inte har infört den gemensamma valutan euro

finns inte. Direktivet ger överhuvudtaget ingen vägledning till

hur de medlemsstater som inte har euro som nationell

penningenhet skall förfara. Sverige är inte medlem i EMU. Vid

ett genomförande av direktivet uppkommer därför två frågor.

Skall det i upphovsrättslagen anges belopp i den gemensamma

valutan euro och hur skall i så fall en omräkning ske till svenska

kronor när detta är nödvändigt?

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

54

Eftersom direktivet föreskriver gränsvärden i euro och det

inte anges något alternativ till att ange dem i valutan euro talar

det mesta för att det även i svensk lag skall anges belopp i euro.

Detta har också skett tidigare. T.ex. kan hänvisas till 8 kap. 6 §

lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrättigheter och 2 kap.

1 § med flera ställen i lagen (1992:1528) om offentlig

upphandling. De beloppsgränser som skall gälla för regleringen

av följerätten i upphovsrättslagen bör också anges i euro.

När olika gränsvärden bestäms i euro uppkommer frågan om

hur omräkning av dessa belopp till svenska kronor skall ske. Det

måste dock först bestämmas vad det är som skall utgöra

utgångspunkt för en omräkning. Ett alternativ är att omräkna

försäljningspriset till euro och sedan tillämpa den eller de

relevanta procentsatserna för att på så sätt nå fram till det belopp

som utgör följerättsersättningen i euro. Därefter får omräkning

ske till svenska kronor om inte den organisation som är behörig

att motta betalning godtar betalning i euro.

En annan möjlighet är också att de olika gränsvärden som

gäller i euro omräknas till svenska kronor. Därefter får relevant

procentsats tillämpas på försäljningspriset. I detta fall behöver

således inte någon omräkning ske av försäljningspriset utan

endast av de olika gränsvärden som gäller. Denna lösning

framstår som mest lätthanterlig. Det framstår emellertid inte

som nödvändigt att införa några uttryckliga regler om detta i

lagtexten.

Tidpunkten för när omräkningen mellan euro och svenska

kronor skall ske bör vara dagen för fordrans uppkomst. Det blir

alltså kronans värde i förhållande till euron den dagen som blir

utgångspunkten. Skyldigheten att betala följerättsersättning

uppkommer vid tidpunkten för den ersättningsgrundande

försäljningen och enligt allmänna förmögenhetsrättsliga

principer skall ersättningen betalas genast. En omräkning för att

bestämma beräkningen av ersättningen skall alltså ske med

utgångspunkt i dagen för försäljningen.

Vad gäller omräkningskurs är det lämpligt att välja den

växelkurs mellan euro och kronor som Europeiska centralbanken

(ECB) har fastställt vid tiden för fordrans uppkomst, dvs.

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

55

försäljningstidpunkten. Om denna dag inte är svensk bankdag,

bör i stället den växelkurs som fastställs närmast föregående

svenska bankdag komma till användning.

5.5 Ersättningsberättigade och följerättens giltighet

i tiden

5.5.1 Nuvarande ordning

I 26 j § första stycket upphovsrättslagen föreskrivs att rätten till

följerättsersättning tillkommer upphovsmannen till konstverket.

Vidare följer av paragrafens tredje stycke att rätten till ersättning

är personlig och att den inte kan överlåtas. Efter

upphovsmannens bortgång gäller emellertid för rätten till

ersättning sedvanliga regler om bodelning, arv och testamente

(26 j § tredje stycket upphovsrättslagen). Följaktligen kan rätten

att få ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av konstverk

genom bodelning eller arv övergå till upphovsmannens

efterlevande och genom testamente till hans eller hennes

testamentstagare.

Giltighetstiden för rätten till följerättsersättning motsvarar

upphovsrättens giltighetstid. Upphovsrätten gäller under

upphovsmannens levnad och som huvudregel sjuttio år efter

dennes bortgång (26 j § första stycket och 43 §

upphovsrättslagen).

I situationer där upphovsmannens namn inte satts ut eller där

en pseudonym som inte är allmänt känd använts gäller en

skyddstid på 70 år (44 § första stycket upphovsrättslagen).

Skyddstiden i dessa situationer, dvs. när upphovsmannens

identitet inte är känd, räknas dock från det att verket blev

offentliggjort. Om upphovsmannen inom den nu angivna tiden

avslöjar sin identitet kommer skyddstiden att beräknas på

sedvanligt sätt, dvs. sjuttio år efter upphovsmannens bortgång.

De nu redovisade bestämmelserna om skyddstiden för

upphovsrättsligt skyddade verk är utformade i enlighet med

rådets direktiv 93/98/EEG av den 29 oktober 1993 om

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

56

harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa

närstående rättigheter. Särskilt kan hänvisas till artikel 1 i det

nämnda direktivet.

För fotografiska bilder som skyddas enligt 49 a §

upphovsrättslagen är skyddstiden bestämd till 50 år från det att

bilden framställdes. Således skall följerättsersättning utgå på

vidareförsäljningar som sker under denna tidsperiod, förutsatt

att övriga villkor för en sådan rätt är uppfyllda.

5.5.2 Överväganden

Bedömning: Några ändringar i bestämmelserna om följerätt i

lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga

verk är inte nödvändiga med anledning av artikel 6.1 om

ersättningsberättigade följerättsinnehavare eller artikel 8.1 om

skyddstid för följerätten i direktivet.

Skälen för bedömningen: I artikel 6.1 i direktivet anges vilka

som är ersättningsberättigade följerättsinnehavare. Skyddstiden

för följerätten regleras i artikel 8.1 i direktivet.

Ersättningsberättigade följerättsinnehavare är enligt artikel 6.1

upphovsmannen och efter upphovsmannens död dennes

efterträdande rättsinnehavare om inte annat följer av artikel 8.2. I

artikel 8.2–8.4 finns bestämmelser som gäller för medlemsstater

där någon följerätt inte tillämpades vid direktivets

ikraftträdande. Bestämmelserna innebär i korthet att dessa

medlemsstater under en viss övergångsperiod kan undanta

efterträdande rättsinnehavare från rätt till ersättning på grund av

följerätten. Eftersom Sverige vid direktivets ikraftträdande hade

regler om följerätt aktualiseras inte en tillämpning av de aktuella

bestämmelserna för svenskt vidkommande.

I stycke 27 i ingressen till direktivet anges att det måste

fastställas vilka de ersättningsberättigade följerättsinnehavarna

är, samtidigt som subsidiaritetsprincipen iakttas. Det framhålls

också att det inte är lämpligt att genom detta direktiv ingripa i

medlemsstaternas lagstiftning om arvsrätt, men att efterträdande

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

57

rättsinnehavare måste kunna få full ersättning även efter

upphovsmannens bortgång.

Artikel 6.1 föreskriver således att följerättsersättningen skall

tillfalla upphovsmannen till verket och efter dennes bortgång

hans eller hennes efterträdande rättsinnehavare. Någon närmare

definition av vilka som kan vara efterträdande rättsinnehavare

ges inte i direktivet. Vilka dessa är kommer i stället att fastställa

genom medlemsstaternas nationella bestämmelser om arv.

Även om direktivet inte harmoniserar medlemsstaternas

arvsrättsliga reglering med avseende på följerätten är det dock

klart att efterträdande måste kunna få full ersättning enligt

följerätten även efter upphovsmannens bortgång. Exakt vilka

dessa efterträdande rättsinnehavare är bestäms dock genom

nationella regler. Enligt gällande svensk rätt omfattas rätten till

följerättsersättning av reglerna om bodelning, arv och

testamente. De efterlevande som följerätten härigenom övergår

till har full rätt till ersättning under skyddstiden för det aktuella

verket. Bestämmelsen i artikel 6.1 i direktivet stämmer således

väl överens med vad som gäller enligt 26 j § första och tredje

styckena upphovsrättslagen. Någon ändring av de svenska

bestämmelserna är därför inte nödvändig med anledning av

direktivet.

Av artikel 8.1 följer att skyddstiden för följerätten skall

överensstämma med den som fastställs i artikel 1 i direktiv

93/98/EEG. I stycke 17 i ingressen till det nu aktuella direktivet

anges att skyddstiden är 70 år efter upphovsmannens död och att

endast moderna och samtida konstverk sålunda kommer att

omfattas av följerätten.

Enlig gällande rätt utgår följerättsersättning på försäljningar av

exemplar av konstverk som sker inom upphovsrättens

giltighetstid (26 j § första stycket upphovsrättslagen).

Upphovsrättens giltighetstid motsvarar i Sverige vad som

föreskrivs i artikel 1 i direktiv 93/98/EEG. Svensk rätt stämmer

alltså överens med artikel 8.1 i det nu aktuella direktivet och

behöver således inte ändras.

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

58

5.6 Förvaltning av ersättningen och rätten att få

uppgifter

5.6.1 Nuvarande ordning

Av upphovsrättslagen följer att det endast är organisation som

företräder ett flertal svenska upphovsmän på området som får

kräva in följerättsersättning (26 j § fjärde stycket

upphovsrättslagen). Förvaltningen av följerätten är således

kollektiv, men rätten till ersättning tillkommer emellertid

upphovsmannen själv. Bestämmelsen innebär att den

upphovsman som är berättigad till följerättsersättning aldrig själv

– trots att rätten är personlig – kan rikta ett krav mot den

näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet sålt vidare eller

förmedlat en vidareförsäljning av ett exemplar av hans eller

hennes verk.

I motiven till bestämmelsen anfördes att det inte var realistiskt

att överlåta till den enskilde konstnären eller, efter hans död,

rättsinnehavarna att kräva in ersättningen (prop. 1994/95:151 s.

21). Det anfördes vidare att en upplåtelse till en organisation att

bevaka, kräva in och betala ut ersättningen medförde en

samordning som besparade konsthandeln ett stort antal

ersättningskrav. När det gäller upphovsmännens organisationer

framhölls även att de hade stor erfarenhet av att effektivt

administrera ersättningssystem som rör ett mycket stort antal

användare.

Den organisation som får kräva in ersättningen skall företräda

ett flertal svenska upphovsmän på området. Härigenom uppnås

enligt motiven att organisationen blir legitimerad att kräva in

ersättningen oavsett om den ersättningsberättigade är medlem i

organisationen eller inte (prop. 1994/95:151 s. 21). Utöver ett

angivande av att bestämmelsen utformats efter mönster av

dåvarande 26 i § upphovsrättslagen om avtalslicens (numera

42 a § upphovsrättslagen) behandlas inte närmare i motiven till

bestämmelsen i 26 j § fjärde stycket upphovsrättslagen vad som

avses med ”organisation som företräder ett flertal svenska

upphovsmän på området”. I rättspraxis har dock bland annat

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

59

slagits fast att bestämmelsen innebär att organisationen måste

företräda ett relativt stort antal upphovsmän på området och att

den inte utesluter att det samtidigt kan finnas fler organisationer

som samtidigt är berättigade att kräva in följerättsersättning

(NJA 2000 s. 445).

Den som är ersättningsskyldig skall enligt 26 j § femte stycket

upphovsrättslagen på begäran av organisationen redovisa de

ersättningsgrundande försäljningar som gjorts under de tre

närmast föregående kalenderåren. För det fall en viss säljare eller

förmedlare skulle vägra att fullgöra förpliktelsen att redovisa

ersättningsgrundande försäljningar kan organisationen

säkerställa sin rätt enligt vanliga regler, t.ex. med handräckning

enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och

handräckning eller genom ett vitesföreläggande av domstol

(prop. 1994/95:151 s. 22). Motsvarande reglering finns i

bestämmelserna om s.k. kassettersättning i upphovsrättslagen

(26 m § andra stycket upphovsrättslagen).

5.6.2 Överväganden

Bedömning: Någon ändring i bestämmelserna om följerätt i

lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga

verk är inte nödvändig till följd av bestämmelserna om

förvaltning av följerätten i artikel 6.2 i direktivet. Inte heller är

någon ändring nödvändig med anledning av bestämmelserna i

artikel 9 om den ersättningsskyldiges redovisningsskyldighet

avseende ersättningsgrundande försäljningar.

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

60

Skälen för bedömningen

Följerättens förvaltning

Artikel 6.2 i direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att

föreskriva obligatorisk eller frivillig kollektiv förvaltning av

följerätten. Det anges vidare i stycke 28 i ingressen till direktivet

att medlemsstaterna är ansvariga för att fastställa regler för

tillämpning av följerätten, särskilt med avseende på hur denna

förvaltas. Vidare anges i det nämnda stycket att en lösning kan

vara förvaltning genom en insamlingsorganisation.

Medlemsstaterna bör enligt samma stycke säkerställa att

insamlingsorganisationerna fungerar på ett öppet och effektivt

sätt samt att det i förekommande fall sker uttag och utbetalning

av belopp avsedda för upphovsmän som är medborgare i andra

medlemsstater.

Direktivet ger alltså uttryckligen stöd för en ordning med

kollektiv förvaltning, som får vara antingen obligatorisk eller

frivillig. Det får antas att det med kollektiv obligatorisk

förvaltning åsyftas en situation där enbart en organisation har

rätt att kräva in ersättningen för att sedan betala ut den till

ersättningsberättigade upphovsmän. I motsats härtill torde med

frivillig förvaltning avses en situation där organisationen endast

kan kräva in ersättning för de upphovsmän som är medlemmar i

organisationen. Upphovsmän som inte är medlemmar har i dessa

fall rätt att själva kräva in ersättning som tillkommer dem.

Enligt 26 j § upphovsrättslagen förvaltas följerätten av

organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän

inom området. Det är endast sådana organisationer som har

möjlighet att kräva in ersättning från den som är

ersättningsskyldig. Organisationen är sedan skyldig att, med

avdrag för en skälig ersättning för sina omkostnader, betala ut

ersättningen till upphovsmannen. Upphovsmannen kan alltså

aldrig själv rikta något krav mot t.ex. en säljare. I Sverige

tillämpas således en obligatorisk kollektiv förvaltning av

följerätten.

Direktivet ger inga föreskrifter om hur den kollektiva

förvaltningen närmare skall utformas. I stället följer av stycke 28

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

61

i ingressen att det är upp till medlemsstaterna att fastställa regler

för hur förvaltningen av följerätten skall gå till. Direktivet lägger

alltså inte något hinder i vägen mot att, som enligt gällande rätt,

överlämna förvaltningsuppgifterna till organisation som

företräder ett flertal svenska upphovsmän på området.

Bestämmelserna i gällande rätt om hur följerätten skall förvaltas

faller således inom ramen för vad som föreskrivs i artikel 6.2 i

direktivet. Det är därför inte nödvändigt med någon ändring i

gällande rätt på grund av direktivet i detta avseende.

I förevarande ärende har det inkommit en framställning (Ju

2005/224/L3) från Föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige

(BUS) med begäran om att bestämmelsen utformas så att man

löser de problem som kan uppstå till följd av att flera

organisationer än en kan vara verksamma samtidigt med att driva

in följerättsersättning. Regler motsvarande den nu aktuella

bestämmelsen i 26 j § upphovsrättslagen finns bland annat i

upphovsrättslagens bestämmelser om avtalslicenser. Där

föreskrivs att avtal skall ingås med en organisation som

företräder ett flertal svenska upphovsmän på området (42 a §

första stycket upphovsrättslagen). Även för kassettersättningen

finns en motsvarande bestämmelse. I 26 m § första stycket

upphovsrättslagen anges att kassettersättning endast får krävas in

av organisation som företräder ett flertal ersättningsberättigade

svenska upphovsmän och innehavare av närstående rättigheter på

området. I samband med genomförandet av direktiv 2001/29/EG

Upphovsrätten i informationssamhället uttalades i motiven

bland annat att det vid en kommande översyn av

upphovsrättslagen kommer att bli aktuellt med en översyn av

denna avgränsning av den organisation som kan vara part i ett

avtal om en avtalslicens respektive berättigad att driva in

kassettersättning (prop. 2004/05:110 s. 144 och 247). De frågor

det gäller kräver relativt ingående analyser och noggranna

överväganden som det inte finns möjlighet att genomföra i detta

lagstiftningsärende. I stället bör de övervägas i ett särskilt

lagstiftningsärende.

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

62

Redovisningsskyldigheten för ersättningsgrundande försäljningar

Av artikel 9 följer att medlemsstaterna skall föreskriva att de

som har rätt att kräva in ersättning också skall ha en möjlighet

att från yrkesmässigt verksamma på konstmarknaden få in de

uppgifter som är nödvändiga för att säkerställa utbetalning av

ersättning avseende vidareförsäljningen. Med yrkesmässigt

verksamma på konstmarknaden avses aktörer som omnämns i

artikel 1.2, dvs. säljare, köpare eller förmedlare som är

yrkesmässigt verksamma på konstmarknaden.

I stycke 30 i ingressen till direktivet anges att medlemsstaterna

bör införa lämpliga förfaranden för kontroll av överlåtelser så att

den faktiska tillämpningen av följerätten kan garanteras på ett

praktiskt sätt. En konsekvens av detta är enligt förevarande

stycke i ingressen att upphovsmannen eller dennes ombud skall

erhålla alla slags erforderliga uppgifter från den fysiska eller

juridiska person som är skyldig att betala ersättningen. Om

kollektiv förvaltning har föreskrivits i nationell rätt får även

föreskrivas att det endast är de organisationer som är ansvariga

för förvaltningen som har rätt att erhålla uppgifter.

Det är enligt gällande svensk rätt endast organisation som har

rätt att kräva in följerättsersättning som även kan begära ut

uppgifter om en vidareförsäljning (26 j § femte stycket

upphovsrättslagen). Att en organisation har denna möjlighet att

begära ut uppgifter om en vidareförsäljning faller som framgått

inom ramen för direktivet (artikel 9 jämförd med artikel 6.2).

Syftet med en bestämmelse om att den ersättningsskyldige

skall lämna ut uppgifter om en ersättningsgrundande försäljning

är att följerätten på ett praktiskt sätt skall kunna garanteras. I

gällande rätt finns en skyldighet för en ersättningsskyldig att

avge redovisning. Denna skyldighet att avge redovisning är inte

straffsanktionerad. I motiven till bestämmelsen anfördes att det

inte fanns tillräckliga skäl att låta skyldigheten att avge en

redovisning vara straffsanktionerad (prop. 1994/95:151 s. 22).

Vad gäller själva skyldigheten att betala följerättsersättning

framhölls i motiven att en underlåtenhet att betala ersättningen

inte innebar intrång i den till verket knutna upphovsrätten (a.

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

63

prop. s. 22). Det bedömdes i förarbetena att det knappast fanns

något större behov av särskilda straffbestämmelser i saken och

det framhölls vidare också att det allmänt sett vore olämpligt att

bestraffa en underlåtenhet att uppfylla en rent civilrättslig

förpliktelse, dvs. att betala en fordran. Motsvarande skäl för att

inte straffsanktionera skyldigheten att betala och lämna ut

uppgifter anfördes i samband med att regler om

kassettersättning infördes i upphovsrättslagen (prop.

1997/98:156 s. 35 f.).

I den tidigare nämnda framställningen från BUS finns en

begäran om dels att redovisningsskyldigheten och

betalningsskyldigheten skall straffsanktioneras, dels att en

utvidgning av redovisningsskyldigheten skall ske till att avse alla

försäljningar av konstverk. BUS har pekat på problem med att få

in redovisning från konsthandlare trots att dessa utåt sett

förefaller handla med konstverk i den prisklass som utlöser

skyldighet att betala följerättsersättning. Enligt BUS skulle det

underlätta om redovisningsskyldighet förelåg även för icke

ersättningsgrundande försäljningar. Vidare har BUS anfört att en

sanktionsbestämmelse skulle kunna utgöra ett väl fungerande

påtryckningsmedel mot den redovisningsskyldige.

Det kan konstateras att möjligheterna att säkerställa betalning

skulle förbättras i någon grad om betalningsskyldigheten och

redovisningsskyldigheten straffsanktionerades. Även en

utsträckning av redovisningsskyldigheten till att omfatta

försäljning av konstverk i stort oavsett om de formellt omfattas

av följerätten eller inte skulle kunna bidra i den riktningen. En

sådan reglering skulle emellertid innebära att insynen i den

ersättningsskyldiges verksamhet skulle omfatta även andra

försäljningar än de som omfattas av följerätten. Vidare skulle det

innebära att en i grunden rent civilrättslig förpliktelse skulle

sanktioneras med straff. Precis som anfördes vid införandet av

följerättsersättningen framstår det som mindre lämpligt. De

problem BUS pekat på är förstås besvärande. Trots dessa

problem är det dock inte lämpligt att tillgripa den föreslagna

typen av drastiska åtgärder. De skäl som tidigare anförts mot att

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

64

straffsanktionera betalningsskyldigheten och skyldigheten att

redovisa försäljningar har fortfarande styrka.

Sammantaget finns det mot bakgrund av det sagda inte

tillräckliga skäl för att införa regler om straff för underlåtenhet

att betala ersättning, något som inte heller krävs till följd av

direktivet. Motsvarande gäller i fråga om straffsanktion för

skyldigheten att redovisa ersättningsgrundande försäljningar.

De uppgifter som de yrkesmässigt verksamma på

konstmarknaden skall tillhandahålla är sådana uppgifter som är

nödvändiga för att säkerställa utbetalning av ersättningen

avseende vidareförsäljningen. De uppgifter som är nödvändiga är

de som rör försäljningar som grundar en rätt till ersättning.

Enligt gällande rätt har den organisation som kan kräva in

ersättning också rätt att få uppgifter om sådana försäljningar.

Om uppgifterna inte lämnas frivilligt kan handräckning

alternativt vitesföreläggande av domstol begäras. Det finns

således enligt gällande rätt en skyldighet för en

ersättningsskyldige att redovisa försäljningar som grundar rätt

till ersättning för upphovsmannen. Denna skyldighet kan ytterst

tvingas fram genom rättsliga åtgärder. Det framstår varken som

nödvändigt eller lämpligt att utsträcka redovisningsskyldigheten

till att avse även andra försäljningar.

De möjligheter som enligt gällande rätt finns för att

kontrollera överlåtelser som grundar en rätt till ersättning är

alltså tillräckliga för att på ett praktiskt sett garantera följerätten.

Det finns således inte anledning till förändringar av gällande rätt

till följd av artikel 9 i direktivet.

5.7 En redaktionell fråga

Förslag: Den nuvarande 26 j § lagen (1960:729) om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk delas upp på tre nya paragrafer.

Dessa nya paragrafer får beteckningarna 26 n, 26 o och 26 p §§.

Före 26 n § placeras den rubrik som enligt gällande rätt kommer

närmast före 26 j §.

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

65

Skälen för förslaget: I gällande rätt återfinns regleringen av

följerätten i 26 j § upphovsrättslagen. Redan i dag är den

paragrafen väl omfångsrik, den innehåller hela fem stycken. Med

de lagändringar som föreslås i detta lagstiftningsärende måste

ytterligare författningstext föras in i upphovsrättslagen. Det är

inte lämpligt att bygga ut den existerande paragrafen ytterligare.

I stället bör bestämmelserna om följerätt delas upp på tre

paragrafer. Bestämmelserna bör placeras i paragrafer som finns i

anslutning till varandra. Av utrymmesskäl kan dessa inte placeras

i anslutning till den existerande 26 j §. Dagens 26 j § bör därför

upphävas och de nya paragraferna placeras i 26 n, 26 o och

26 p §§ upphovsrättslagen. Rubriken bör flyttas till närmast före

26 n §.

5.8 Internationell tillämpning

5.8.1 Nuvarande ordning

I 60 § upphovsrättslagen finns bestämmelser om vilken

anknytning till Sverige som måste föreligga för att ett litterärt

eller konstnärligt verk direkt skall omfattas av skyddet enligt

upphovsrättslagen. Paragrafen innehåller också bestämmelser om

vad som gäller för följerätten i förvarande avseende. Närmare

bestämt föreskrivs i 60 § tredje stycket upphovsrättslagen att

26 j § tillämpas på verk av den som är svensk medborgare eller

har sin vanliga vistelseort i Sverige.

Bestämmelserna i 60 § upphovsrättslagen reglerar inte i vilken

utsträckning lagen är tillämplig på verk och prestationer med

ursprung i utlandet. Regler om detta finns i stället i 62 §

upphovsrättslagen och i de föreskrifter som regeringen utfärdat

med stöd av den bestämmelsen. Dessa föreskrifter av regeringen

finns samlade i den internationella upphovsrättsförordningen

(1994:193).

Av 1 § andra stycket internationella upphovsrättsförordningen

framgår att medborgare i ett land som ingår i Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet (ett EES-land) alltid skall

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

66

behandlas som svenska medborgare vid tillämpningen av

upphovsrättslagen. Konstverk skapade av en medborgare i ett

annat land inom EES, som säljs vidare i Sverige, omfattas således

av de svenska reglerna om följerätt.

För verk av den som är medborgare i eller har sin vanliga

vistelseort i ett annat land än Sverige, men inom Bernunionen,

tillämpas bestämmelserna om följerätt om det landet har en

ersättningsordning som avses i 14 ter Bernkonventionen (2 §

tredje stycket internationella upphovsrättsförordningen). Av

artikel 14 ter (2) följer att bestämmelserna om följerätt i

konventionen är undantagna från principen om nationell

behandling. För följerätten gäller enligt artikel 14 ter (2) i stället

att ett konventionsland inte behöver ge verk av utländska

medborgare den rätt som verk av landets egna medborgare har,

om inte den utländske medborgarens land ger motsvarande

rättigheter. I stället för nationell behandling får det alltså ställas

krav på s.k. reciprocitet.

Bestämmelserna i 26 j § upphovsrättslagen skall vidare

tillämpas på verk av den som är medborgare i eller har sin vanliga

vistelseort i ett annat land än Sverige som tillhör

Världshandelsorganisationen (WTO), om det andra landet har

genomfört en sådan ersättningsordning som avses i artikel 14 ter

i Bernkonventionen (18 § andra stycket internationella

upphovsrättsförordningen). Även för konstnärer som är

medborgare i ett annat WTO-land än Sverige gäller således ett

krav på reciprocitet.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att reglerna om rätt

till följerättsersättning skall tillämpas på ett konstverk som säljs

vidare i Sverige om upphovsmannen är medborgare i

– Sverige eller har sin vanliga vistelseort i Sverige,

– ett land inom det Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet, eller

– ett land annat än Sverige som ingår i Bernunionen eller

Världshandelsorganisationen förutsatt att detta land ger

motsvarande rätt till ersättning, dvs. reciprocitet måste föreligga.

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

67

5.8.2 Överväganden

Bedömning: Direktivets bestämmelser om internationell

tillämplighet av följerättsersättningen i artikel 7 kan

genomföras i svensk rätt genom förordningsändringar i

internationella upphovsrättsförordningen (1994:193).

Skälen för bedömningen: Artikel 7 i direktivet innehåller

bestämmelser om ersättningsberättigade följerättsinnehavare

som är medborgare i tredje land. Enligt bestämmelsen skall

medlemsstaterna föreskriva att upphovsmän som är medborgare

i tredje land, och deras efterträdande rättsinnehavare, skall

omfattas av följerätten enligt direktivet och den berörda

medlemsstatens lagstiftning. Lagstiftningen i det tredje land i

vilket upphovsmannen eller dennes efterträdande rättsinnehavare

är medborgare måste dock tillåta skydd av följerätten i det landet

för upphovsmän och deras efterträdande rättsinnehavare från

medlemsstaterna. Direktivet ställer således ett krav på

reciprocitet i tillämpningen när det gäller konstverk skapade av

upphovsmän som är medborgare i tredje land. Enligt artikel 7.2 i

direktivet skall kommissionen publicera en vägledande

förteckning över de tredje länder som uppfyller kravet på

reciprocitet.

Medlemsstaterna får enligt artikel 7.3 i direktivet jämställa

upphovsmän som inte är medborgare i en medlemsstat men som

har sin vanliga vistelseort i den medlemsstaten med sina egna

medborgare för att skydda följerätten.

De medlemsstater som vid direktivets ikraftträdande inte hade

regler om följerätt kan under viss tid undanta efterträdande

rättsinnehavare från rätten till ersättning även om kravet på

reciprocitet skulle vara uppfyllt (artikel 7.1 och artikel 8.2).

Eftersom Sverige vid ikraftträdandet av direktivet hade regler om

följerätt blir det inte aktuellt att tillämpa detta undantag från

följerätten för svenskt vidkommande.

I stycke 6 i ingressen till direktivet anges att nationella

bestämmelser med krav på ömsesidighet, dvs. reciprocitet, inte

får åberopas för att vägra medborgare från andra medlemsstater

Genomförande av direktivet

Ds 2006:16

68

rättigheter som ges år det egna landets medborgare. Detta följer

också av rättspraxis från EG-domstolen beträffande

tillämpningen av icke-diskrimineringsprincipen i artikel 12 i

fördraget (dom av den 20 oktober 1993 i de förenade målen C92/92

och C-326/92, Phil Collins m.fl.).

Vidare följer av stycke 29 i ingressen att rätten till ersättning

enligt följerätten bör begränsas till medborgare i gemenskapen

och till utländska upphovsmän vars hemländer ger motsvarande

skydd åt upphovsmän som är medborgare i medlemsstaterna. I

samma stycke anges också att medlemsstaterna bör ha rätt att

utvidga rätten till utländska upphovsmän som har sin hemvist i

berörd medlemsstat. Sådana utländska upphovsmän som har

hemvist i en medlemsstat kan alltså enligt direktivet jämställas

med medlemsstatens egna medborgare. Det innebär att den

svenska bestämmelsen i 60 § tredje stycket upphovsrättslagen

om att följerätten även skall tillämpas på verk av den som inte är

medborgare i Sverige men har sin vanliga vistelseort här står i

överensstämmelse med direktivet.

Av redovisningen av gällande rätt framgår att en medborgare i

ett land som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

alltid skall behandlas som om han eller hon var svensk

medborgare (1 § andra stycket internationella

upphovsrättsförordningen). Gällande rätt överensstämmer

således med kravet på icke diskriminering i artikel 12 i fördraget

varför det inte finns något behov av ändring i gällande rätt i detta

avseende.

Som påpekats tidigare gäller följerätten i förhållande till

utländska upphovsmän som inte har sin vanliga vistelseort i

Sverige endast under två förutsättningar. Den första

förutsättningen är att upphovsmannen är medborgare eller har

sin vanliga vistelseort i ett annat land än Sverige som ingår i

Bernunionen eller Världshandelsorganisationen. Den andra

förutsättningen är att det land i vilket upphovsmannen är

medborgare har genomfört en sådan ersättningsordning som

avses i artikel 14 ter Bernkonventionen, dvs. att det föreligger

reciprocitet. (Se 2 § tredje stycket och 18 § andra stycket

internationella upphovsrättsförordningen.)

Ds 2006:16 Genomförande av direktivet

69

I direktivet föreskrivs att upphovsmän i tredje land – och

deras efterträdande rättsinnehavare – under vissa förutsättningar

skall omfattas av följerätten enligt direktivet och den berörda

medlemsstatens lagstiftning om följerätt. Med tredje land avses

länder utanför EU. Direktivet begränsar inte tillämpningen av

reglerna om följerätt till konstverk skapade av upphovsmän som

är medborgare i länder inom det Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES) eller som ingår i Bernunionen eller

Världshandelsorganisationen (WTO). En sådan begränsning är

inte förenlig med artikel 7 i direktivet. Internationella

upphovsrättsförordningen bör därför ändras så att även

konstverk skapade av upphovsmän som är medborgare i andra

länder än sådana som ingår i EES-området, Bernunionen eller

Världshandelsorganisationen omfattas av reglerna om

följerättsersättning. Förutsättningen för att konstverk skapade

av upphovsmän från ett tredje land skall omfattas av reglerna om

följerätt är dock att reciprocitet föreligger. Som redogjorts för

tidigare finns enligt gällande rätt ett krav på reciprocitet för att

en utländsk upphovsman som inte är medborgare i något land

inom EES-området skall ha rätt till ersättning om hans eller

hennes konstverk säljs vidare i Sverige. Detta krav bör även

fortsättningsvis gälla och utsträckas till upphovsmän som inte är

medborgare i något av länderna inom EES-området. Enligt 62 §

upphovsrättslagen får regeringen bland annat under

förutsättning av ömsesidighet meddela föreskrifter om

upphovsrättslagens tillämplighet med avseende på andra länder.

Den utvidgning av upphovsrättslagens tillämpningsområde som

bör ske för att svensk rätt skall stå i överensstämmelse med

direktivet kan således genomföras genom ändringar i

internationella upphovsrättsförordningen som regeringen

beslutar om. Några lagändringar behövs alltså inte i denna del.

71

6 Preskription av fordran på

följerättsersättning

6.1 Nuvarande ordning

Följerätten är utformad som en individuell ersättningsrätt

knuten till upphovsrätten och den upphovsrättsliga skyddstiden.

Rätten till ersättning uppstår när ett konstverk som omfattas

av regleringen säljs vidare. Den fordran som uppkommer kan

göras gällande endast av organisation som företräder ett flertal

svenska upphovsmän (26 j § fjärde stycket upphovsrättslagen).

Konstnären kan alltså inte på egen hand kräva in ersättning från

den som är ersättningsskyldig. I stället är organisationen skyldig

att kräva in ersättningen och betala ut den insamlade

ersättningen till den ersättningsberättigade konstnären.

Organisationen får göra ett skäligt avdrag på det belopp som

betalas ut för sina omkostnader (26 j § färde stycket).

Skyldigheten att betala ersättningen åvilar näringsidkare som i

sin yrkesmässiga verksamhet säljer vidare ett konstverk eller

förmedlar en sådan försäljning av ett konstverk. Enligt vad som

föreslås i denna promemoria (avsnitt 5.3.2) kommer

fortsättningsvis denna skylighet att åvila den som är

yrkesmässigt verksam på konstmarknaden oavsett om denne är

köpare, säljare eller förmedlare. Har flera sådana personer

deltagit vid försäljningen åvilar skyldigheten i första hand

säljaren och i andra hand förmedlaren.

När en ersättningsgrundade vidareförsäljning ägt rum skall

enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer ersättningen

betalas genast eller senast vid anfordran. För anspråket mot

näringsidkaren gäller enligt upphovsrättslagen en speciell regel

Preskription av fordran på följerättsersättning

Ds 2006:16

72

om preskription. Om organisationen framställer ett krav på

betalning senare än tre år efter det att försäljningen ägde rum är

fordringen preskriberad (26 j § fjärde stycket

upphovsrättslagen). I paragrafen finns inga särskilda

bestämmelser om preskription såvitt avser det anspråk en

upphovsman eller i förkommande fall dennes efterträdande

rättsinnehavare har mot den organisation som krävt in

följerättsersättningen.

6.2 Överväganden

Förslag: En uttrycklig regel om preskription avseende den

ersättningsberättigades fordran på ersättning gentemot

upphovsrättsorganisationen införs i lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Enligt den nya

preskriptionsregeln preskriberas en sådan fordran tio år efter

tillkomsten, dock endast under förutsättning att organisationen

vidtagit rimliga åtgärder för att finna den ersättningsberättigade.

Vidare föreskrivs att om ersättningsbeloppet blir föremål för

preskription får organisationen endast använda det aktuella

ersättningsbeloppet för ändamål som syftar till att stödja

upphovsmän till sådana verk som omfattas av följerätten, dvs.

alster av bildkonst och brukskonst, och framställare av

fotografiska bilder.

Skälen för förslaget: En fråga som direktivet inte tar ställning

till är i vilken mån upphovsmannens anspråk på den organisation

som mottagit betalningen preskriberas och vad sådana medel i

sådant fall får användas till. Med preskription avses att en

fordran upphör att gälla efter viss lagbestämd tidsfrist om

borgenären under denna tid inte agerat på något sätt. Det är i

huvudsak två skäl som brukar anföras till stöd för regler om

preskription. Det är dels svårigheterna att efter lång tid föra

bevisning om ett rättsförhållande, dels olägenheten för

gäldenären att under obestämd tid bevara bevis om

rättsförhållandet. Ett rättsförhållande bör således enligt allmänna

Ds 2006:16 Preskription av fordran på följerättsersättning

73

principer inte kunna hållas svävande under hur lång tid som

helst.

Allmänna bestämmelser om preskription finns i

preskriptionslagen (1981:130). Lagen är enligt 1 § tillämplig på

alla slags fordringar, oavsett om de avser pengar, varor, tjänster

eller andra prestationer (prop. 1979/80:119 s. 88). Det saknar

betydelse om fordringen grundas på avtal, på en handling som

inte har samband med ett avtalsförhållande eller direkt på lag

eller annan författning eller oskriven rätt.

Utanför lagens tillämpningsområde faller sakrättsliga anspråk,

t.ex. sådana som avser äganderätt, nyttjanderätt m.m. och

rättigheter som inte är av obligationsrättslig karaktär, som t.ex.

upphovsrätt (prop. 1979/80:119 s. 88). Däremot faller

obligatoriska anspråk som grundar sig på upphovsrätt inom

lagens tillämpningsområde. Ett krav på skäligt vederlag till följd

av upphovsrättsintrång enligt 54 § första stycket

upphovsrättslagen faller således inom preskriptionslagens

tillämpningsområde.

Med preskription avses att en borgenär förlorar rätten att

kräva ut sin fordran (8 § första stycket). En fordran preskriberas

som huvudregel tio år efter tillkomsten (2 § första stycket). För

konsumentfordringar är tiden dock tre år (2 § andra stycket)

räknat från fordringens tillkomst.

Preskriptionslagens bestämmelser gäller endast om inte annat

föreskrivs i annan lagstiftning. Föreskrifter som innehåller

särskilda preskriptionsbestämmelser, s.k. specialpreskription,

återfinns i flera olika författningar. Bland annat finns det i

upphovsrättslagen särskilda preskriptionsbestämmelser som

avviker från de allmänna bestämmelserna i preskriptionslagen i

vissa avseenden (42 a § fjärde stycket och 26 j § fjärde stycket

upphovsrättslagen). De nu nämnda bestämmelserna i

upphovsrättslagen reglerar dock inte uttömmande alla frågor

kring preskription av de fordringar som omfattas av desamma. I

de situationer där en bestämmelse om specialpreskription endast

reglerar vissa frågor om preskription bör i regel de allmänna

bestämmelserna om preskription kunna tillämpas på övriga

frågor (prop. 1979/80:119 s. 83).

Preskription av fordran på följerättsersättning

Ds 2006:16

74

I 42 a § fjärde stycket upphovsrättslagen finns allmänna

bestämmelser om avtalslicenser. Med avtalslicens avses

bestämmelser om att en part kan träffa avtal om användning av

verk med en organisation som företräder ett flertal svenska

upphovsmän på området och därigenom få rätt att använda också

verk av upphovsmän som inte företräds av organisationen. För

att avtalslicens skall gälla måste alltså avtal ha ingåtts med en

organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på

området. De utomstående upphovsmännens intressen tillgodoses

genom vissa skyddsregler i lagtexten, t.ex. bestämmelser om rätt

till ersättning. Av 42 a § fjärde stycket upphovsrättslagen

framgår att detta krav på ersättning gentemot den organisation

som ingått avtalet preskriberas om upphovsmannen inte

framställer ett krav till organisationen inom tre år från det att

verket utnyttjades. Införandet av denna kortare

preskriptionsfrist motiverades av en önskan att underlätta

tillämpningen av reglerna om avtalslicens (prop. 1979/80:132 s.

89).

För följerätten gäller att den organisation som är behörig att

kräva in ersättningen måste framställa sitt krav mot den

ersättningsskyldige näringsidkaren senast inom tre år från

utgången av det år då försäljningen ägde rum (26 j § fjärde

stycket upphovsrättslagen). Framställs inte ett sådant krav inom

denna tid preskriberas fordran på följerättsersättning. Följden av

detta blir att den ersättningsberättigade upphovsmannen går

miste om sin ersättning.

Upphovsrättsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande från

år 1990 att även upphovsmannens krav mot organisationen

skulle preskriberas efter tre år från utgången av det år då den

ersättningsgrundande vidareförsäljningen skedde (25 a § i

utredningens lagförslag, SOU 1990:30 s. 45 f.). Som skäl för den

förslagna bestämmelsen anfördes att en viss kortare

preskriptionstid för krav på ersättning skulle underlätta

tillämpningen av regelverket (a. bet. s. 612). Vidare angavs att

preskriptionstidens längd – tre år från utgången av det år då

vidareförsäljningen skedde – överensstämde med den tid som

genomgående föreslagits i samband med förslagen om

Ds 2006:16 Preskription av fordran på följerättsersättning

75

avtalslicenser. De bestämmelser om avtalslicenser, som åsyftades

av Upphovsrättsutredningen, återfinns numera i kapitel 3 a i

upphovsrättslagen.

Regeringens proposition med förslag till regler om följerätt

kom inte att innehålla någon bestämmelse om att

upphovsmannens anspråk på den organisation som krävt in

ersättningen skulle kunna preskriberas efter en viss kortare tid

(prop. 1994/95:151). Någon närmare motivering varför så

skedde lämnades inte i propositionen. Under

riksdagsbehandlingen av propositionen väcktes emellertid ett

flertal motioner med yrkanden om att upphovsmannens fordran

på följerättsersättning skulle preskriberas på det sätt

upphovsrättsutredningen föreslagit (bet. 1995/96:LU 1 s. 23).

Lagutskottet avstyrkte dock de yrkanden som framställdes i de

nämnda motionerna med hänvisning till följande skäl.

Den organisation som inkasserar ersättningen för de

ersättningsberättigades räkning kommer att vara

redovisningsskyldig med avseende på mottagna belopp gentemot

ersättningsberättigade rättighetshavare. I ett sådant

uppdragsliknande förhållande bör det enligt utskottet inte

komma ifråga att införa en preskriptionsregel (bet. 1995/96:LU

1 s. 23 f.).

I Danmark har däremot i bestämmelserna om följerätt tagits

in regler om preskription avseendet det anspråk upphovsmannen

har på organisationen. Ett sådant anspråk preskriberas inom tre

år från tillkomsten av fordringen, dvs. den ersättningsgrundande

vidareförsäljningen.

Någon svensk rättspraxis som behandlar möjligheterna till

preskription av upphovsmannens fordran på utbetalning av

följerättsersättning från organisationen finns inte. Den

organisation som företrädesvis tagit emot betalning av

följerättsersättning, Föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige

(BUS), har gett uttryck för osäkerhet huruvida den fordran

upphovsmannen har på organisationen preskriberas eller inte.

Följden av detta har blivit att – i de fall där den

ersättningsberättigade upphovsmannen eller dennes arvingar

trots grundliga efterforskningar inte har kunnat letas upp – har

Preskription av fordran på följerättsersättning

Ds 2006:16

76

fordringsförhållandet ändå inte avvecklats. Under de tio år

bestämmelserna om följerätt varit i kraft har de belopp där den

ersättningsberättigade inte kunnat sökas upp blivit betydande.

Dessa belopp kan också antas öka över tid.

Vad gäller relationen mellan upphovsmannen och den

inkasserande organisationen rör det sig, som också Lagutskottet

var inne på, om ett uppdragsliknande förhållande. Det är troligt

att den specialregel om preskription som finns för ett visst slag

av uppdragsförhållanden, nämligen sysslomannaskap, i 18 kap.

9 § handelsbalken är analogt tillämplig på detta förhållande. Det

innebär att upphovsmannen eller annan ersättningsberättigad har

ett år på sig att klandra organisationens sätt att utföra uppdraget.

Ettårsfristen räknas från det att slutredovisning avlämnats. I de

fall organisationen inte kan hitta den ersättningsberättigade

börjar denna frist aldrig löpa. Denna preskriptionsregel löser

alltså inte problemet med att följerättsersättning som insamlats

inte kan delas ut utan samlas på hög av organisationen.

Den ettåriga preskriptionsfristen avseende sysslomans

förvaltning tar emellertid endast sikte på klander avseende just

förvaltningen. Eventuella penningfordringar som en

uppdragsgivare har på sysslomannen är normalt föremål för

sedvanlig tioårspreskription enligt preskriptionslagen. När det

gäller frågan om preskriptionslagens bestämmelser är tillämpliga

även på den fordran som en upphovsman (eller dennes

efterföljande rättsinnehavare) har på följerättsersättning

gentemot organisationen kan konstateras att situationen är

speciell såtillvida att upphovsmannen oftast inte har någon

kännedom om att han eller hon har en sådan fordran om inte

organisationen har informerat om detta. Även om

preskriptionslagens bestämmelser sannolikt ändå är tillämpliga

finns det därför anledning att införa en specialregel för dessa fall.

En sådan specialregel bör gå ut på att fordran preskriberas tio år

efter tillkomsten men endast under förutsättning att

organisationen vidtagit rimliga åtgärder för att finna den

ersättningsberättigade.

Vidare bör i lagen anges för vilka ändamål medel som inte

utkrävts inom en preskriptionsfrist får användas. Mot bakgrund

Ds 2006:16 Preskription av fordran på följerättsersättning

77

av utformningen av följerätten och de syften som bär upp

reglerna bör ändamålet vara att stödja upphovsmän till verk som

omfattas av följerätt, dvs. alster av bildkonst och brukskonst

(samt fotografer, se 49 a § upphovsrättslagen). Inom ramen för

detta ändamål ligger också en möjlighet att betala ut ersättning

till berättigade upphovsmän eller deras arvingar även om deras

anspråk preskriberats. Det finns alltså inget hinder mot att

organisationen på frivillig väg, trots att preskription inträtt,

tillmötesgår sådana krav.

79

7 Ikraftträdande- och

övergångsbestämmelser

Förslag: Ändringarna i lagen (1960:729) om upphovsrätt till

litterära och konstnärliga verk skall träda i kraft den 1 januari

2007. De skall även tillämpas på verk och prestationer som

kommit till före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser skall dock

fortfarande tillämpas i fråga om åtgärder som har vidtagits eller

rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.

Skälen för förslaget: Artikel 10 i direktivet innehåller

bestämmelser om tillämpningen i tiden av direktivet.

Enligt artikel 10 skall direktivet tillämpas på alla

originalkonstverk enligt artikel 2 som den 1 januari 2006

fortfarande skyddades av medlemsstaternas lagstiftning om

upphovsrätt eller som vid denna tidpunkt uppfyllde kriterierna

för skydd enligt bestämmelserna i direktivet.

Direktivet skulle enligt artikel 12.1 ha varit genomfört den 1

januari 2006. Eftersom direktivets genomförande alltså är

försenat är det angeläget att de nya och ändrade bestämmelserna

träder i kraft snarast möjligt. De nya bestämmelserna bör kunna

träda i kraft den 1 januari 2007.

Det är en allmän princip inom upphovsrätten att nya regler

tillämpas också på verk och prestationer skyddade av närstående

rättigheter som har tillkommit före ikraftträdandet av de nya

reglerna. Denna princip avspeglas i artikel 10 i direktivet och bör

gälla även i fråga om de nu föreslagna lagändringarna. Verk och

fotografiska bilder som har tillkommit före ikraftträdandet och

som alltjämt skyddas av upphovsrätt alternativt av en närstående

rättighet bör således omfattas av de ändrade reglerna om

följerätt.

En annan princip som vanligen tillämpas vid ändringar i

upphovsrättslagen är att nya upphovsrättsliga regler inte bör

tillämpas såvitt gäller åtgärder som har vidtagits eller rättigheter

som har förvärvats före ikraftträdandet. Även denna princip bör

Ekonomiska och andra konsekvenser

Ds 2006:16

80

tillämpas nu. Det bör således föreskrivas att äldre bestämmelser

skall tillämpas när det gäller åtgärder som har vidtagits eller

rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.

81

8 Ekonomiska och andra

konsekvenser

Bedömning: De föreslagna lagändringarna medför inte några

ökade kostnader för det allmänna.

Skälen för bedömningen: Bestämmelser om följerätt har funnits

i drygt tio år. Under denna tid har bestämmelserna inte lett till

mer än ett fåtal tvister. Inte heller har reglerna inneburit ett

behov av ingripanden från det allmänna. Det finns inte någon

anledning att räkna med att de nu lämnade lagförslagen skall

innebära en förändring i detta avseende och leda till ett ökat antal

tvister eller ett behov av insatser från myndigheter. Lagförslagen

medför således inte några ökade kostnader eller ökat resursbehov

för det allmänna.

Bestämmelser om följerätt har däremot förstås ekonomiska

konsekvenser för den som skall sälja ett konstverk som omfattas

av rätten. De föreslagna ändringarna innebär ingen nämnvärd

förändring av kretsen av verk som omfattas av följerätten. Dessa

förändringar föranleder således inte några ökade kostnader för

enskilda. Eftersom även försäljningar där endast köparen är

yrkesmässigt verksam på konstmarknaden kommer att omfattas

sker i det hänseendet en viss ökning av kostnader för enskilda

och av intäkter för upphovsmännen. Vad gäller de föreslagna

ändringarna om att ersättningen skall utgå med lägre

procentsatser desto högre försäljningspriset är kommer detta i

stället att minska intäkterna för upphovsmännen i fråga om

konstverk till relativt höga försäljningspriser och i motsvarande

mån minska kostnaderna för dem som skall betala

följerättsersättning. Samma konsekvens får förslaget om ett

Ekonomiska och andra konsekvenser

Ds 2006:16

82

högsta belopp som behöver betalas av en ersättningsskyldig.

Sammantaget blir bedömningen att lagförslagen inte bör

medföra totalt sett ökade kostnader för enskilda.

Förslagen bedöms inte medföra några nämnvärda

konsekvenser för brottsligheten eller det brottsförebyggande

arbetet. Inte heller medför förslagen några konsekvenser för den

kommunala självstyrelsen, för sysselsättningen och offentlig

service i olika delar av landet, för jämställdheten mellan kvinnor

och män, för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen

eller för miljön (jfr 15 § kommittéförordningen, 1998:1474).

83

9 Författningskommentar

26 n §

Om ett exemplar av ett originalkonstverk som har överlåtits

säljs vidare inom upphovsrättens giltighetstid och någon som

är yrkesmässigt verksam på konstmarknaden är säljare,

förmedlare eller köpare vid försäljningen har upphovsmannen

rätt till ersättning. Med originalkonstverk avses

1. ett konstverk som har utförts av konstnären själv, eller

2. exemplar av konstverk som har framställts i ett begränsat

antal av konstnären själv eller med dennes tillstånd.

Upphovsmannen har inte rätt till ersättning om

1. försäljningspriset exklusive mervärdesskatt inte

överstiger en tjugondel av prisbasbeloppet enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

2. försäljningen avser ett alster av byggnadskonst, eller

3. försäljningen sker från en privatperson till ett museum

som är öppet för allmänheten och som inte bedriver en

vinstgivande verksamhet, dock endast om försäljningen skett

utan att en förmedlare som är yrkesmässigt verksam på

konstmarknaden medverkat.

Endast en person som är yrkesmässigt verksam på

konstmarknaden är ersättningsskyldig. Om en sådan person

deltagit vid försäljningen som säljare, förmedlare eller köpare

skall denne betala ersättningen. Har flera sådana personer

deltagit vid försäljningen skall ersättningen betalas av

säljaren, eller, om denne inte är ersättningsskyldig,

förmedlaren.

Författningskommentar

Ds 2006:16

84

Paragrafen innehåller bestämmelser om innehållet i och

omfattningen av följerätten.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.1, 5.2 och 5.4.

I första stycket anges vilka vidareförsäljningar som kan grunda

en rätt till ersättning. I jämförelse med den nuvarande lydelsen

av 26 j § första stycket upphovsrättslagen har följerätten

utvidgats till att omfatta även försäljningar som sker från en

privatperson utan medverkan av förmedlare. Endast

vidareförsäljningar där någon på konstmarknaden yrkesmässigt

verksam aktör deltar i egenskap av säljare, köpare eller

förmedlare grundar en rätt till ersättning. Det saknar därvidlag

betydelse om det är fråga om en fysisk eller juridisk person, utan

avgörande är om aktören är yrkesmässigt verksam på

konstmarknaden. Försäljningar som en privatperson själv gör av

sin konstsamling till en annan privatperson omfattas alltså inte

av följerätten. Någon som visserligen är yrkesmässigt verksam på

konstmarknaden kan ibland tänkas handla i egenskap av

privatperson. Tidigare framgick tydligt av lagtexten att sådana

försäljningar inte omfattades. Den rimliga tolkningen även av

den ändrade lagtexten är att följerättsersättning i sådana fall inte

skall utgå. Om en konsthandlare t.ex. köper en målning avsedd

som gåva eller för användning i det egna hemmet, av en annan

privatperson bör det alltså inte vara fråga om en vidareförsäljning

som omfattas av upphovsmannens rätt till ersättning. Den

slutliga prövningen av detta blir dock en fråga för domstol och i

slutänden EG-domstolen.

Formerna för vidareförsäljningen eller förmedlingen av en

sådan saknar betydelse för bestämmelsernas tillämplighet.

Således saknar det betydelse på vilket sätt ett avtal om försäljning

ingås. T.ex. omfattas förmedling som sker via Internetauktioner

av bestämmelserna på samma sätt som auktioner som sker i

närvaro av budgivare.

De konstverk som kan grunda rätt till ersättning är enligt

första stycket originalkonstverk. Med originalkonstverk avses

enligt bestämmelsen dels konstverk som utförts av konstnären

själv, dels exemplar av konstverk som framställts i ett begränsat

antal av konstnären själv eller med dennes tillstånd. Sådana

Ds 2006:16 Författningskommentar

85

exemplar skall i normalfallet vara numrerade, signerade eller på

annat sätt vederbörligen godkända av konstnären (artikel 2.2 i

direktivet). Med konstverk avses såväl alster av bildkonst som

alster av brukskonst.

I andra stycket föreskrivs vissa undantag från följerätten. Från

följerätten undantas för det första försäljningar där

försäljningspriset exklusive mervärdesskatt inte överstiger en

tjugondel av ett prisbasbelopp. Denna bestämmelse

överensstämmer med vad som tidigare föreskrivits i 26 j § andra

stycket 1. Det har endast gjorts en redaktionell ändring genom

att uttrycket basbelopp har ersatts av uttrycket prisbasbelopp. I

andra stycket 2 undantas vidareförsäljningar av alster av

byggnadskonst. Detta motsvarar vad som tidigare reglerats i

26 j § andra stycket 2. Slutligen undantas i andra stycket 3 från

följerätten försäljningar som sker från en privatperson till ett

museum som är öppet för allmänheten och som inte bedriver en

vinstgivande verksamhet, dock endast om försäljningen skett

utan att en förmedlare som är yrkesmässigt verksam på

konstmarknaden medverkat.

Av tredje stycket följer vem som skall betala ersättningen.

Denna fråga har tidigare reglerats i 26 j § första stycket. Då

gällde att det i första hand var säljaren som var betalningsskyldig,

i andra hand förmedlaren men aldrig köparen. Nu föreskrivs att

även köparen i visst fall är skyldig att betala ersättningen. Om

säljaren är en privatperson och köparen är någon som är

yrkesmässigt verksam på konstmarknaden, t.ex. en konsthandel,

skall köparen betala följerättsersättningen. Detta gäller dock

endast i fall då en yrkesmässig förmedlare inte har medverkat.

26 o §

Ersättningen enligt 26 n § skall beräknas på försäljningspriset

exklusive mervärdesskatt och tas ut med

1. fem procent av den del av försäljningspriset som inte

överstiger 50 000 euro,

2. tre procent av den del av försäljningspriset som ligger

mellan 50 000,01 och 200 000 euro,

Författningskommentar

Ds 2006:16

86

3. en procent av den del av försäljningspriset som ligger

mellan 200 000,01 och 350 000 euro,

4. en halv procent av den del av försäljningspriset som

ligger mellan 350 000,01 och 500 000 euro,

5. 0,25 procent av den del av försäljningspriset som

överstiger 500 000 euro.

Ersättning beräknad enligt första stycket skall högst utgå

med 12 500 euro.

Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas.

Efter upphovsmannens död är, utan hinder av 10 kap. 3 §

första stycket äktenskapsbalken, föreskrifterna om bodelning,

arv och testamente tillämpliga på rätten.

Första stycket innehåller bestämmelser om hur ersättningen skall

beräknas. Den har närmare behandlats i avsnitt 5.3 i den

allmänna motiveringen. Bestämmelserna innebär att ersättningen

inte som tidigare skall beräknas med fem procent på

försäljningspriset oavsett dess storlek. I stället kommer skilda

procentsatser att tillämpas beroende på storleken av

försäljningspriset. Om t.ex. ett konstverk säljs för ett belopp i

svenska kronor som motsvarar 50 000 euro skall ersättning utgå

med fem procent av detta belopp. Är försäljningspriset i stället

60 000 euro skall ersättning tas ut med fem procent på beloppet

upp till 50 000 euro och med fyra procent på det belopp som

överstiger 50 000,01 euro.

Av andra stycket följer att den ersättningsskyldige aldrig skall

behöva betala mer än 12 500 euro Inte förrän försäljningspriset

uppgår till 1 800 000 euro eller mer slår dock denna begränsning

till.

I tredje stycket finns regler om att följerätten är personlig och

inte kan överlåtas samt om bodelning, arv och testamente. Dessa

motsvarar helt vad som tidigare föreskrivits i 26 j § tredje

stycket.

Ds 2006:16 Författningskommentar

87

26 p §

Endast organisation som företräder ett flertal svenska

upphovsmän på området har rätt att kräva in ersättningen.

Organisationen skall kräva in ersättningen och betala

beloppet till den ersättningsberättigade, efter avdrag för skälig

ersättning till organisationen för dess omkostnader. Om

organisationen inte kräver den ersättningsskyldige på

ersättningen inom tre år efter utgången av det kalenderår då

försäljningen ägde rum, är fordringen preskriberad.

Den som är ersättningsskyldig skall på begäran av

organisationen redovisa de ersättningsgrundande

försäljningar som gjorts under de tre närmast föregående

kalenderåren.

Den ersättningsberättigades fordran på organisationen

preskriberas tio år efter tillkomsten, dock endast om

organisationen vidtagit rimliga åtgärder för att finna den

ersättningsberättigade. Bortfaller den ersättningsberättigades

fordran på organisationen till följd av preskription får

organisationen endast använda det aktuella

ersättningsbeloppet för ändamål som syftar till att stödja

upphovsmän till sådana verk som avses i 26 n § första stycket.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6 i den allmänna

motiveringen.

I första och andra stycket återfinns regler som helt motsvarar de

regler som tidigare fanns i 26 j § fjärde och femte styckena.

I tredje stycket har införts en bestämmelse om preskription

avseende upphovsmannens eller dennes efterföljande

rättsinnehavares fordran mot organisationen. Där anges att en

sådan fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, dock endast

om organisationen vidtagit rimliga åtgärder för att finna den

ersättningsberättigade. Bland sådana rimliga åtgärder ingår

förstås försök att spåra arvingar eller testamentstagare till

upphovsmannen. Vidare har införts vissa begränsningar av det

sätt på vilket en organisation får använda följerättsersättning

som blivit föremål för preskription. Medel som blivit föremål för

Författningskommentar

Ds 2006:16

88

preskription får av organisationen endast användas till ändamål

som främjar upphovsmän till sådana konstverk som kan omfattas

av följerätt. Det kan således röra sig om bildkonstnärer,

formgivare, fotografer (såväl upphovsmän som framställare

enligt 49 a §) med flera.

49 a §

Den som har framställt en fotografisk bild har uteslutande

rätt att framställa exemplar av bilden och göra den tillgänglig

för allmänheten. Rätten gäller oavsett om bilden används i

ursprungligt eller ändrat skick och oavsett vilken teknik som

utnyttjas.

Med fotografisk bild avses även en bild som har framställts

genom ett förfarande som är jämförligt med fotografi.

Rätten enligt första stycket gäller till dess femtio år har

förflutit efter det år då bilden framställdes.

Bestämmelserna i 2 § andra–fjärde styckena, 3, 7–9, 11 och

11 a §§, 12 § första och fjärde styckena, 16–20 a och 23 §§, 24 §

första stycket, 25–26 b, 26 e, 26 k–28, 31–38, 41, 42, 42 a–42 f

och 50–52 §§ skall tillämpas på bilder som avses i denna

paragraf. Är en sådan bild föremål för upphovsrätt, får denna

rätt också göras gällande.

Paragrafen innehåller regler om närstående rättigheter för

fotografer. Det har endast gjorts en redaktionell ändring i

bestämmelsen. I fjärde stycket har en hänvisning till de tre

föreslagna nya bestämmelserna 26 n–26 p §§ som ersätter 26 j §

tagits in. Detta som en följd av att 26 j § förslås bli upphävd och

ersatt av de tre föreslagna nya bestämmelserna i

upphovsrättslagen.

60 §

Bestämmelserna om upphovsrätt tillämpas på

1. verk av den som är svensk medborgare eller har sin

vanliga vistelseort i Sverige,

2. verk som först utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige

och utom riket,

Ds 2006:16 Författningskommentar

89

3. filmverk vars producent har sitt säte eller sin vanliga

vistelseort i Sverige,

4. här uppfört byggnadsverk,

5. konstverk som utgör del av här belägen byggnad eller på

annat sätt är fast förenat med marken.

Vid tillämpning av första stycket 2. anses samtidig

utgivning ha ägt rum, om verket utgivits i Sverige inom

trettio dagar efter utgivning utomlands. Vid tillämpning av

första stycket 3. anses, där ej annat visas, den vars namn på

sedvanligt sätt utsatts på exemplar av filmverket som verkets

producent.

Bestämmelserna i 26 k–26 p §§ tillämpas på verk av den som

är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i

Sverige.

Bestämmelserna i 44 a § tillämpas på utgivningar och

offentliggöranden av den som är svensk medborgare eller har

sin vanliga vistelseort i Sverige. Bestämmelserna tillämpas

också på utgivningar och offentliggöranden av juridiska

personer som har säte i Sverige.

Bestämmelserna i 50 och 51 §§ tillämpas på varje litterärt

eller konstnärligt verk, oberoende av dess ursprung.

Endast redaktionella ändringar har gjorts i paragrafen. Dessa

består i att de tidigare hänvisningarna i tredje stycket till

bestämmelserna i 26 j och 26 k §§ om följerätt respektive

kassettersättning har ändrats till en hänvisning till 26 k – 26 p §§

där bestämmelserna om kassettersättning och följerätt numera är

placerade.

61 §

Bestämmelserna i 45, 47 och 48 §§ är tillämpliga på

framföranden, ljudupptagningar samt ljudradio och

televisionsutsändningar som äger rum i Sverige. Dessutom

tillämpas bestämmelserna i 45 § på framföranden av den som

är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i

Sverige, bestämmelserna i 47 § på ljudupptagningar vars

framställare är svensk medborgare eller svensk juridisk person

Författningskommentar

Ds 2006:16

90

eller har sin vanliga vistelseort i Sverige och bestämmelserna i

48 § på utsändningar av radio- eller televisionsföretag som har

sitt säte här i landet. Bestämmelserna i 46 § tillämpas på

ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder vars

framställare är svensk medborgare eller svensk juridisk person

eller har sin vanliga vistelseort i Sverige liksom på sådana

upptagningar av rörliga bilder som äger rum i Sverige.

Bestämmelsen i 46 § om eftergörande gäller dock alla

ljudupptagningar.

Bestämmelserna i 49 § tillämpas på arbeten vars framställare

är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i

Sverige. Bestämmelserna tillämpas även på arbeten vars

framställare är svensk juridisk person och har sitt säte, sitt

huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet i Sverige. Om

den juridiska personen har sitt säte i Sverige men inte sitt

huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet här, tillämpas

bestämmelserna dock endast om arbetet ingår i en ekonomisk

verksamhet som har etablerats i Sverige.

Av bestämmelserna i 49 a § tillämpas hänvisningen till 50

och 51 §§ på alla fotografiska bilder och övriga bestämmelser

på fotografiska bilder

1. vars framställare är svensk medborgare eller har sin

vanliga vistelseort i Sverige eller

2. som först har utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige

och utomlands eller

3. som har infogats i en byggnad eller annan anordning som

är fast förenad med marken, om byggnaden eller anordningen

är belägen i Sverige.

Vid tillämpningen av tredje stycket 2 anses utgivningen ha

skett samtidigt, om bilden har utgivits i Sverige inom trettio

dagar efter utgivningen utomlands.

Av bestämmelserna i 45 § tillämpas hänvisningen till 26 k–

26 m §§ endast på framföranden som har gjorts av någon som

är svensk medborgare eller som har sin vanliga vistelseort i

Sverige. Av bestämmelserna i 46 § tillämpas hänvisningen till

26 k–26 m §§ endast på upptagningar vars framställare är

svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin

Ds 2006:16 Författningskommentar

91

vanliga vistelseort i Sverige. Av bestämmelserna i 49 a §

tillämpas hänvisningen till 26 k–26 p §§ endast på fotografiska

bilder vars framställare är svensk medborgare eller har sin

vanliga vistelseort i Sverige.

Endast redaktionella ändringar har gjorts i paragrafen. Dessa

består i att de tidigare hänvisningarna i sista stycket till

bestämmelserna i 26 j § om följerätt respektive 26 k § om

kassettersättning har ändrats. Vad gäller kassettersättningen

hänvisas numera i stället till 26 k – 26 m §§ där dessa

bestämmelser numera är placerade. För följerättens del hänvisas i

stället till 26 n – 26 p §§ där bestämmelserna om följerätt numera

återfinns.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. De nya bestämmelserna skall även tillämpas på verk och

prestationer som har kommit till före ikraftträdandet.

3. Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i fråga om

åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats

före ikraftträdandet.

Bestämmelserna träder enligt punkt 1 i kraft den 1 januari 2007.

Enligt punkt 2 kommer de ändrade bestämmelserna om

följerätt att tillämpas på samtliga de verk som vid ikraftträdande

tidpunkten är skyddade av upphovsrätt eller fotografiska bilder

som vid denna tidpunkt omfattas av skydd enligt 49 a §

upphovsrättslagen.

Av punkt 3 följer att äldre bestämmelser kommer att vara

fortsatt tillämpliga när det gäller vidareförsäljningar som ägt rum

före ikraftträdandet.

92

Europaparlamentets och rådets

direktiv 2001/84/EG av den 27

september 2001 om

upphovsmannens rätt till ersättning

vid vidareförsäljning av

originalkonstverk (följerätt)

THE EUROPEAN

PARLIAMENT AND THE

COUNCIL OF THE

EUROPEAN UNION,

Having regard to the Treaty

establishing the European

Community, and in particular

Article 95 thereof,

Having regard to the

proposal from the

Commission6,

Having regard to the

opinion of the Economic and

Social Committee7,

Acting in accordance with

the procedure laid down in

Article 251 of the Treaty8, and

EUROPAPARLAMENT

OCH EUROPEISKA

UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA

DIREKTIV

med beaktande av Fördraget

om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artikel

95 i detta,

med beaktande av

kommissionens förslag1,

med beaktande av

Ekonomiska och sociala

kommitténs yttrande2,

i enlighet med förfarandet i

artikel 251 i fördraget3, mot

bakgrund av det gemensamma

6 OJ C 178, 21.6.1996, p. 16 and OJ C 125, 23.4.1998, p. 8.

1 EGT C 178, 21.6.1996, s. 16 och EGT C 125, 23.4.1998, s. 8.

7 OJ C 75, 10.3.1997, p. 17.

2 EGT C 75, 10.3.1997, s. 17.

8 Opinion of the European Parliament of 9 April 1997 (OJ C 132, 28.4.1997, p. 88),

confirmed on 27 October 1999, Council Common Position of 19 June 2000 (OJ C 300,

20.10.2000, p. 1) and Decision of the European Parliament of 13 December 2000 (OJ C

Ds 2006:16 Bilaga 1

93

in the light of the joint text

approved by the Conciliation

Committee on 6 June 2001,

Whereas:

(1) In the field of copyright,

the resale right is an

unassignable and inalienable

right, enjoyed by the author of

an original work of graphic or

plastic art, to an economic

interest in successive sales of

the work concerned.

(2) The resale right is a right

of a productive character

which enables the author/artist

to receive consideration for

successive transfers of the

work. The subject-matter of

the resale right is the physical

work, namely the medium in

which the protected work is

incorporated.

(3) The resale right is

intended to ensure that

authors of graphic and plastic

works of art share in the

economic success of their

utkast som godkändes av

förlikningskommittén den 6

juni 2001, och

av följande skäl:

(1) Rätten till ersättning vid

vidareförsäljning av originalkonstverk

(följerätten) inom

området upphovsrätt är en icke

överlåtbar och oförytterlig rätt

som ger upphovsmannen till

ett originalkonstverk rätt till

en ekonomisk del i senare

vidareförsäljningar av det

berörda verket.

(2) Följerätten är en

avkastningsbringande rätt som

gör det möjligt för

upphovsmannen/konstnären

att få ersättning för senare

överlåtelser av verket.

Föremålet för följerätten är

verket i dess materiella form,

dvs. det medium i vilket det

skyddade verket ingår.

(3) Syftet med följerätten är

att tillförsäkra upphovsmännen

till konstverk en andel av det

ekonomiska utbyte deras

originalkonstverk ger upphov

232, 17.8.2001, p. 173). Decision of the European Parliament of 3 July 2001 and Decision

of the Council of 19 July 2001.

3 Europaparlamentets yttrande av den 9 april 1997 (EGT C 132, 28.4.1997, s. 88),

bekräftat den 27 oktober 1999, rådets gemensamma ståndpunkt av den 19 juni 2000

(EGT C 300, 20.10.2000, s. 1) och Europaparlamentets beslut av den 13 december 2000

(EGT C 232, 17.8.2001, s. 173). Europaparlamentets beslut av den 3 juli 2001 och rådets

beslut av den 19 juli 2001.

Bilaga 1

Ds 2006:16

94

original works of art. It helps

to redress the balance between

the economic situation of

authors of graphic and plastic

works of art and that of other

creators who benefit from

successive exploitations of

their works.

(4) The resale right forms an

integral part of copyright and

is an essential prerogative for

authors. The imposition of

such a right in all Member

States meets the need for

providing creators with an

adequate and standard level of

protection.

till. Denna rätt bidrar till att

återställa den ekonomiska

jämvikten mellan upphovsmän

till konstverk respektive andra

upphovsmän som uppbär

ersättning för senare

utnyttjande av sina verk.

(4) Följerätten utgör en

integrerad del av

upphovsrätten och är en viktig

förmånsrätt för

upphovsmännen. Införandet av

en sådan rätt i samtliga

medlemsstater tillgodoser

behovet av att ge upphovsmän

en rimlig och enhetlig

skyddsnivå.

(5) Under Article 151(4) of

the Treaty the Community is

to take cultural aspects into

account in its action under

other provisions of the Treaty.

(6) The Berne Convention

for the Protection of Literary

and Artistic Works provides

that the resale right is available

only if legislation in the

country to which the author

belongs so permits. The right

is therefore optional and

subject to the rule of

reciprocity. It follows from the

case-law of the Court of

Justice of the European

Communities on the

(5) Enligt artikel 151.4 i

fördraget skall gemenskapen

beakta de kulturella aspekterna

då den handlar enligt andra

bestämmelser i fördraget.

(6) I Bernkonventionen för

skydd av litterära och

konstnärliga verk föreskrivs att

följerätten endast kan göras

gällande om lagstiftningen i

upphovsmannens hemland

medger det. Följerätten är

således fakultativ och omfattas

av regeln om ömsesidighet.

Det följer av Europeiska

gemenskapernas domstols

rättspraxis avseende

tillämpningen av icke

Ds 2006:16 Bilaga 1

95

application of the principle of

non-discrimination laid down

in Article 12 of the Treaty, as

shown in the judgment of 20

October 1993 in Joined Cases

C-92/92 and C-326/92 Phil

Collins and Others9, that

domestic provisions containing

reciprocity clauses cannot be

relied upon in order to deny

nationals of other Member

States rights conferred on

national authors. The

application of such clauses in

the Community context runs

counter to the principle of

equal treatment resulting from

the prohibition of any

discrimination on grounds of

nationality.

(7) The process of

internationalisation of the

Community market in modern

and contemporary art, which is

now being speeded up by the

effects of the new economy, in

a regulatory context in which

few States outside the EU

recognise the resale right,

makes it essential for the

European Community, in the

external sphere, to open

negotiations with a view to

making Article 14b of the

Berne Convention

diskrimineringsprincipen i

artikel 12 i fördraget, såsom

framgår av domen av den 20

oktober 1993 i de förenade

målen C-92/92 och C-326/92,

Phil Collins m.fl.4, att

nationella bestämmelser som

innehåller klausuler om

ömsesidighet inte kan åberopas

för att vägra medborgare från

andra medlemsstater

rättigheter som tilldelas landets

egna medborgare. Tillämpning

av sådana klausuler i

gemenskapssammanhang

strider mot principen om

likabehandling som grundas på

förbudet mot all

diskriminering på grund av

nationalitet.

(7) Internationaliseringen av

gemenskapsmarknaden för

modern och samtida konst,

vilken numera sker allt

snabbare på grund av den nya

ekonomin, i ett rättsläge då få

stater utanför EU erkänner

följerätten gör det absolut

nödvändigt för Europeiska

gemenskapen att på det

externa planet inleda

förhandlingar i syfte att göra

artikel 14 b i

Bernkonventionen tvingande.

9 [1993] ECR I-5145.

41993 Rec. I-5145.

Bilaga 1

Ds 2006:16

96

compulsory.

(8) The fact that this

international market exists,

combined with the lack of a

resale right in several Member

States and the current disparity

as regards national systems

which recognise that right,

make it essential to lay down

transitional provisions as

regards both entry into force

and the substantive regulation

of the right, which will

preserve the competitiveness

of the European market.

(9) The resale right is

currently provided for by the

domestic legislation of a

majority of Member States.

Such laws, where they exist,

display certain differences,

notably as regards the works

covered, those entitled to

receive royalties, the rate

applied, the transactions

subject to payment of a

royalty, and the basis on which

these are calculated. The

application or non-application

of such a right has a significant

impact on the competitive

environment within the

internal market, since the

existence or absence of an

obligation to pay on the basis

(8) Det faktum att denna

internationella marknad finns,

och att det inte finns någon

följerätt i flera medlemsstater

samt att de nationella system

som erkänner den rätten för

närvarande skiljer sig åt, gör

det absolut nödvändigt att

fastställa

övergångsbestämmelser, både

avseende följerättens

ikraftträdande och dess

materiella reglering genom

vilka den europeiska

marknadens konkurrenskraft

kommer att bevaras.

(9) För närvarande

innehåller flertalet av

medlemsstaternas nationella

lagstiftningar bestämmelser

om följerätt. Dessa

bestämmelser företer, i de fall

de förekommer, vissa

olikheter, särskilt när det gäller

vilka verk som omfattas av

rätten, ersättningsberättigade

följerättsinnehavare, tillämplig

procentsats, vilka överlåtelser

som omfattas av rätten samt

beräkningsgrunden för

ersättningen. Konkurrensvillkoren

på den inre

marknaden påverkas i hög grad

av om en sådan rätt tillämpas

eller inte, eftersom förekomsten

av en skyldighet att

Ds 2006:16 Bilaga 1

97

of the resale right is an element

which must be taken into

account by each individual

wishing to sell a work of art.

This right is therefore a factor

which contributes to the

creation of distortions of

competition as well as

displacement of sales within

the Community.

(10) Such disparities with

regard to the existence of the

resale right and its application

by the Member States have a

direct negative impact on the

proper functioning of the

internal market in works of art

as provided for by Article 14

of the Treaty. In such a

situation Article 95 of the

Treaty constitutes the

appropriate legal basis.

(11) The objectives of the

Community as set out in the

Treaty include laying the

foundations of an ever closer

union among the peoples of

Europe, promoting closer

relations between the Member

States belonging to the

Community, and ensuring

their economic and social

progress by common action to

eliminate the barriers which

divide Europe. To that end the

Treaty provides for the

betala på grundval av

följerätten, eller avsaknaden av

en sådan skyldighet, utgör en

faktor som måste beaktas av

var och en som önskar sälja ett

konstverk. Denna rätt kan

därför bidra till såväl

snedvridning av konkurrensen

som omlokaliseringar av

försäljningen inom

gemenskapen.

(10) Sådana skillnader med

avseende på förekomsten och

tillämpningen av följerätten i

medlemsstaterna har en direkt

negativ återverkan på hur den

inre marknaden för konstverk

fungerar enligt artikel 14 i

fördraget. Artikel 95 i

fördraget utgör den lämpliga

rättsliga grunden i ett sådant

fall.

(11) Gemenskapens mål

enligt fördraget innefattar att

lägga grunden till en allt fastare

sammanslutning mellan de

europeiska folken, stärka

förbindelserna mellan

gemenskapens medlemsstater

samt säkerställa ekonomiska

och sociala framsteg i

medlemsstaterna genom

gemensamma åtgärder för att

undanröja de barriärer som

delar Europa. För detta

ändamål föreskrivs i fördraget

Bilaga 1

Ds 2006:16

98

establishment of an internal

market which presupposes the

abolition of obstacles to the

free movement of goods,

freedom to provide services

and freedom of establishment,

and for the introduction of a

system ensuring that

competition in the common

market is not distorted.

Harmonisation of Member

States’ laws on the resale right

contributes to the attainment

of these objectives.

att en inre marknad skall

upprättas, vilket förutsätter att

hindren för den fria

rörligheten för varor, friheten

att tillhandahålla tjänster och

den fria etableringsrätten

upphör, samt att en ordning

som säkerställer att

konkurrensen på den inre

marknaden inte snedvrids

införs. Harmonisering av

medlemsstaternas

lagstiftningar om följerätt

bidrar till att dessa mål uppnås.

(12) The Sixth Council

Directive (77/388/EEC) of 17

May 1977 on the

harmonisation of the laws of

the Member States relating to

turnover taxes - common

system of value added tax:

uniform basis of assessment10,

progressively introduces a

Community system of

taxation applicable inter alia to

works of art. Measures

confined to the tax field are

not sufficient to guarantee the

harmonious functioning of the

art market. This objective

cannot be attained without

harmonisation in the field of

the resale right.

(12) Genom rådets sjätte

direktiv 77/388/EEG av den 17

maj 1977 om harmonisering av

medlemsstaternas lagstiftning

rörande omsättningsskatter -

Gemensamt system för

mervärdeskatt: enhetlig

beräkningsgrund5 införs

gradvis ett gemenskapssystem

för skatter som bl.a. är

tillämpligt på konstverk.

Enbart åtgärder på

skatteområdet är inte

tillräckliga för att garantera en

väl fungerande konstmarknad.

Detta mål kan inte uppnås utan

en harmonisering av

följerätten.

10 OJ L 145, 13.6.1977, p. 1. Directive as last amended by Directive 1999/85/EC (OJ L

277, 28.10.1999, p. 34).

5 EGT L 145, 13.6.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 1999/85/EG (EGT

L 277, 28.10.1999, s. 34).

Ds 2006:16 Bilaga 1

99

(13) Existing differences

between laws should be

eliminated where they have a

distorting effect on the

functioning of the internal

market, and the emergence of

any new differences of that

kind should be prevented.

There is no need to eliminate,

or prevent the emergence of,

differences which cannot be

expected to affect the

functioning of the internal

market.

(14) A precondition of the

proper functioning of the

internal market is the existence

of conditions of competition

which are not distorted. The

existence of differences

between national provisions on

the resale right creates

distortions of competition and

displacement of sales within

the Community and leads to

unequal treatment between

artists depending on where

their works are sold. The issue

under consideration has

therefore transnational aspects

which cannot be satisfactorily

regulated by action by Member

States. A lack of Community

action would conflict with the

requirement of the Treaty to

correct distortions of

competition and unequal

(13) De olikheter i de

gällande lagstiftningarna som

leder till att den inre

marknadens funktion snedvrids

bör undanröjas och

uppkomsten av nya sådana

olikheter förhindras. Det är

emellertid inte nödvändigt att

undanröja eller hindra

uppkomsten av olikheter som

inte kan förväntas ha

återverkningar på den inre

marknaden.

(14) En förutsättning för att

den inre marknaden skall

kunna fungera väl är att

konkurrensvillkoren inte snedvrides.

Olikheter mellan de

nationella bestämmelserna om

följerätt skapar snedvridning

av konkurrensen och omlokalisering

av försäljningen inom

gemenskapen samt leder till att

konstnärer behandlas olika

beroende på var deras verk

säljs. Denna fråga har därför

transnationella aspekter som

inte på ett tillfredsställande

sätt kan regleras genom

åtgärder från medlemsstaternas

sida. Att inte vidta några

gemenskapsåtgärder skulle

strida mot fördragets krav på

att snedvridning av

konkurrensen och ojämlik

behandling skall korrigeras.

Bilaga 1

Ds 2006:16

100

treatment.

(15) In view of the scale of

divergences between national

provisions it is therefore

necessary to adopt

harmonising measures to deal

with disparities between the

laws of the Member States in

areas where such disparities are

liable to create or maintain

distorted conditions of

competition. It is not however

necessary to harmonise every

provision of the Member

States laws on the resale right

and, in order to leave as much

scope for national decision as

possible, it is sufficient to limit

the harmonisation exercise to

those domestic provisions that

have the most direct impact on

the functioning of the internal

market.

(16) This Directive complies

therefore, in its entirety, with

the principles of subsidiarity

and proportionality as laid

down in Article 5 of the

Treaty.

(15) Med hänsyn till de

stora olikheterna mellan de

nationella bestämmelserna är

det därför nödvändigt att vidta

harmoniseringsåtgärder för att

rätta till olikheter i

medlemsstaternas lagstiftning

på de områden där det är

troligt att sådana olikheter

skapar eller bevarar snedvridna

konkurrensvillkor. Det är dock

inte nödvändigt att

harmonisera alla bestämmelser

i medlemsstaternas lagar om

följerätt och, för att kunna

lämna så stort utrymme som

möjligt för nationell

beslutanderätt, räcker det med

att begränsa harmoniseringen

till att omfatta de nationella

bestämmelser som har de mest

direkta återverkningarna på

hur den inre marknaden

fungerar.

(16) Detta direktiv uppfyller

således i sin helhet

subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna

i artikel 5 i

fördraget.

(17) Pursuant to Council

Directive 93/98/EEC of 29

October 1993 harmonising the

term of protection of

copyright and certain related

(17) Enligt bestämmelserna i

rådets direktiv 93/98/EEG av

den 29 oktober 1993 om

harmonisering av skyddstiden

för upphovsrätt och vissa

Ds 2006:16 Bilaga 1

101

rights11, the term of copyright

runs for 70 years after the

author’s death. The same

period should be laid down for

the resale right. Consequently,

only the originals of works of

modern and contemporary art

may fall within the scope of

the resale right. However, in

order to allow the legal

systems of Member States

which do not, at the time of

the adoption of this Directive,

apply a resale right for the

benefit of artists to

incorporate this right into

their respective legal systems

and, moreover, to enable the

economic operators in those

Member States to adapt

gradually to the

aforementioned right whilst

maintaining their economic

viability, the Member States

concerned should be allowed a

limited transitional period

during which they may choose

not to apply the resale right for

the benefit of those entitled

under the artist after his death.

(18) The scope of the resale

right should be extended to all

acts of resale, with the

exception of those effected

directly between persons

närstående rättigheter6 uppgår

skyddstiden för upphovsrätt

till 70 år efter

upphovsmannens död. Samma

skyddstid bör föreskrivas för

följerätten. Endast moderna

eller samtida originalverk

kommer sålunda att omfattas

av följerätten. För att göra det

möjligt för de medlemsstater

som då detta direktiv antas inte

tillämpar följerätt till förmån

för konstnärer att införa denna

rätt i sina respektive

rättssystem och dessutom göra

det möjligt för de ekonomiska

aktörerna i dessa medlemsstater

att successivt anpassa sig

till denna rätt samtidigt som de

bibehåller sin ekonomiska

livskraft, bör de berörda

medlemsstaterna emellertid ges

en begränsad övergångsperiod

under vilken de kan välja att

inte tillämpa följerätten till

förmån för dem som efter

konstnärens död är

rättsinnehavare.

(18) Följerätten bör

utvidgas till att omfatta all

vidareförsäljning med undantag

av sådan vidareförsäljning

som äger rum direkt mellan

11 OJ L 290, 24.11.1993, p. 9.

6 EGT L 290, 24.11.1993, s. 9.

Bilaga 1

Ds 2006:16

102

acting in their private capacity

without the participation of an

art market professional. This

right should not extend to acts

of resale by persons acting in

their private capacity to

museums which are not for

profit and which are open to

the public. With regard to the

particular situation of art

galleries which acquire works

directly from the author,

Member States should be

allowed the option of

exempting from the resale

right acts of resale of those

works which take place within

three years of that acquisition.

The interests of the artist

should also be taken into

account by limiting this

exemption to such acts of

resale where the resale price

does not exceed EUR 10000.

(19) It should be made clear

that the harmonisation

brought about by this

Directive does not apply to

original manuscripts of writers

and composers.

(20) Effective rules should

be laid down based on

experience already gained at

national level with the resale

right. It is appropriate to

calculate the royalty as a

percentage of the sale price and

privatpersoner utan medverkan

av personer som är

yrkesmässigt verksamma på

konstmarknaden. Rätten bör

inte utvidgas till att omfatta

vidareförsäljning från

privatpersoner till museer som

inte bedriver vinstgivande

verksamhet och som är öppna

för allmänheten. När det gäller

den speciella situation som

uppstår när konstgallerier

förvärvar konstverk direkt av

upphovsmannen, bör

medlemsstaterna ha rätt att

från följerätten undanta sådan

återförsäljning av konstverk

som sker inom tre år efter

förvärvet. Dessutom bör

konstnärens intressen beaktas

genom att detta undantag

begränsas till att omfatta sådan

vidareförsäljning där priset vid

vidareförsäljningen inte

överstiger 10000 euro.

(19) Det bör klargöras att

den harmonisering som detta

direktiv medför inte gäller

författares och kompositörers

originalmanuskript.

(20) Det bör införas

effektiva regler som grundas på

erfarenheter på nationell nivå

av följerätten. Följerättsersättningen

bör beräknas som

en procentandel av

försäljningspriset och inte på

Ds 2006:16 Bilaga 1

103

not of the increase in value of

works whose original value has

increased.

(21) The categories of works

of art subject to the resale

right should be harmonised.

(22) The non-application of

royalties below the minimum

threshold may help to avoid

disproportionately high

collection and administration

costs compared with the profit

for the artist. However, in

accordance with the principle

of subsidiarity, the Member

States should be allowed to

establish national thresholds

lower than the Community

threshold, so as to promote

the interests of new artists.

Given the small amounts

involved, this derogation is not

likely to have a significant

effect on the proper

functioning of the internal

market.

(23) The rates set by the

different Member States for

the application of the resale

right vary considerably at

present. The effective

functioning of the internal

market in works of modern

and contemporary art requires

the fixing of uniform rates to

the widest possible extent.

ett konstverks ökade värde i

förhållande till ursprungsvärdet.

(21) De kategorier av

konstverk som omfattas av

följerätten bör harmoniseras.

(22) Genom att inte tillämpa

följerättsersättning vid försäljningsbelopp

som understiger

den lägsta beloppsgräns som

fastställs kan man bidra till att

undvika oproportionerligt

höga uttags- och förvaltningskostnader

i förhållande till

konstnärens vinst. I enlighet

med subsidiaritetsprincipen

bör emellertid medlemsstaterna

ha rätt att fastställa

nationella beloppsgränser som

är lägre än gemenskapens

beloppsgräns för att gynna nya

konstnärer. Med tanke på

beloppens ringa storlek får

detta undantag troligtvis inte

någon avgörande effekt på en

väl fungerande inre marknad.

(23) De procentsatser som

har fastställts av de olika

medlemsstaterna för

tillämpning av följerätten

varierar för närvarande

betydligt. För att den inre

marknaden för modern konst

och samtidskonst skall kunna

fungera väl är det nödvändigt

att i största möjliga

Bilaga 1

Ds 2006:16

104

(24) It is desirable to

establish, with the intention of

reconciling the various

interests involved in the

market for original works of

art, a system consisting of a

tapering scale of rates for

several price bands. It is

important to reduce the risk of

sales relocating and of the

circumvention of the

Community rules on the resale

right.

(25) The person by whom

the royalty is payable should,

in principle, be the seller.

Member States should be given

the option to provide for

derogations from this principle

in respect of liability for

payment. The seller is the

person or undertaking on

whose behalf the sale is

concluded.

(26) Provision should be

made for the possibility of

periodic adjustment of the

threshold and rates. To this

end, it is appropriate to entrust

to the Commission the task of

drawing up periodic reports on

the actual application of the

resale right in the Member

States and on the impact on

the art market in the

utsträckning fastställa

enhetliga procentsatser.

(24) I syfte att tillfredsställa

alla de olika intressena på

marknaden för originalverk är

det önskvärt att det inrättas ett

system med avtagande

procentsatser för olika

prisskikt. Det är viktigt att

minska risken för

omlokalisering av försäljning

och kringgående av

gemenskapens regler om

följerätten.

(25) Den ersättning som tas

ut med stöd av följerätten bör i

princip betalas av säljaren.

Medlemsstaterna bör ges

möjlighet att medge undantag

från denna princip med

avseende på vem som är

ansvarig för betalningen.

Säljaren är antingen den person

eller det företag i vars namn

försäljningen genomförs.

(26) Det är önskvärt att

införa en möjlighet för

periodiska justeringar av

beloppsgränser och

procentsatser. För detta

ändamål bör kommissionen

ges i uppdrag att utarbeta

periodiska rapporter om den

faktiska tillämpningen av

följerätten i medlemsstaterna

och om vilken inverkan detta

Ds 2006:16 Bilaga 1

105

Community and, where

appropriate, of making

proposals relating to the

amendment of this Directive.

(27) The persons entitled to

receive royalties must be

specified, due regard being had

to the principle of subsidiarity.

It is not appropriate to take

action through this Directive

in relation to Member States

laws of succession. However,

those entitled under the author

must be able to benefit fully

from the resale right after his

death, at least following the

expiry of the transitional

period referred to above.

(28) The Member States are

responsible for regulating the

exercise of the resale right,

particularly with regard to the

way this is managed. In this

respect management by a

collecting society is one

possibility. Member States

should ensure that collecting

societies operate in a

transparent and efficient

manner. Member States must

also ensure that amounts

intended for authors who are

nationals of other Member

States are in fact collected and

distributed. This Directive is

har på gemenskapens

konstmarknad samt att i

förekommande fall föreslå

ändringar av detta direktiv.

(27) Det måste fastställas

vilka de ersättningsberättigade

följerättsinnehavarna är,

samtidigt som subsidiaritetsprincipen

iakttas. Det är inte

lämpligt att genom detta

direktiv ingripa i medlemsstaternas

lagstiftning om

arvsrätt. Efterträdande

rättsinnehavare måste dock

kunna få full ersättning enligt

följerätten efter

upphovsmannens död,

åtminstone efter det att ovan

nämnda övergångsperiod löpt

ut.

(28) Medlemsstaterna är

ansvariga för att fastställa

regler för tillämpningen av

följerätten, särskilt med

avseende på hur denna

förvaltas. I detta avseende är

förvaltning via en

insamlingsorganisation en

lösning. Medlemsstaterna bör

säkerställa att insamlingsorganisationerna

fungerar på ett

öppet och effektivt sätt.

Medlemsstaterna måste även

säkerställa uttag och

utbetalning av belopp avsedda

för upphovsmän som är

medborgare i andra

Bilaga 1

Ds 2006:16

106

without prejudice to

arrangements in Member

States for collection and

distribution.

(29) Enjoyment of the resale

right should be restricted to

Community nationals as well

as to foreign authors whose

countries afford such

protection to authors who are

nationals of Member States. A

Member State should have the

option of extending enjoyment

of this right to foreign authors

who have their habitual

residence in that Member

State.

(30) Appropriate procedures

for monitoring transactions

should be introduced so as to

ensure by practical means that

the resale right is effectively

applied by Member States.

This implies also a right on the

part of the author or his

authorised representative to

obtain any necessary

information from the natural

or legal person liable for

payment of royalties. Member

States which provide for

collective management of the

resale right may also provide

that the bodies responsible for

that collective management

should alone be entitled to

obtain information,

medlemsstater. Detta direktiv

påverkar inte

medlemsstaternas system för

uttag och utbetalning.

(29) Rätten till ersättning

enligt följerätten bör begränsas

till medborgare i gemenskapen

och till utländska upphovsmän

vars hemländer ger

motsvarande skydd åt

upphovsmän som är

medborgare i medlemsstaterna.

En medlemsstat bör ha rätt att

utvidga denna rätt till

utländska upphovsmän som

har sin hemvist i den

medlemsstaten.

(30) Lämpliga förfaranden

för kontroll av överlåtelser bör

införas, så att

medlemsstaternas faktiska

tillämpning av följerätten skall

kunna garanteras på ett

praktiskt sätt. Detta innebär

även att upphovsmannen eller

dennes ombud skall ha rätt att

erhålla alla slags erforderliga

uppgifter från den fysiska eller

juridiska person som är skyldig

att betala ersättningen.

Medlemsstater som föreskriver

om kollektiv förvaltning av

följerätten får även föreskriva

att endast de organisationer

som är ansvariga för denna

kollektiva förvaltning skall ha

rätt att erhålla uppgifter.

Ds 2006:16 Bilaga 1

107

HAVE ADOPTED THIS

DIRECTIVE:

CHAPTER I

SCOPE

Article 1

Subject matter of the resale right

1. Member States shall

provide, for the benefit of the

author of an original work of

art, a resale right, to be defined

as an inalienable right, which

cannot be waived, even in

advance, to receive a royalty

based on the sale price

obtained for any resale of the

work, subsequent to the first

transfer of the work by the

author.

2. The right referred to in

paragraph 1 shall apply to all

acts of resale involving as

sellers, buyers or

intermediaries art market

professionals, such as

salesrooms, art galleries and, in

general, any dealers in works

of art.

3. Member States may

provide that the right referred

HÄRIGENOM

FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

RÄCKVID

Artikel 1

Följerättens innehåll

1. Till förmån för

upphovsmannen till ett

originalkonstverk skall

medlemsstaterna införa en

följerätt som definieras som en

oförytterlig rätt som

upphovsmannen inte kan avstå

från, inte ens på förhand, och

som innebär rätt till ersättning

som är grundad på

försäljningspriset vid all

vidareförsäljning av verket

efter upphovsmannens första

överlåtelse.

2. Den rätt som avses i

punkt 1 skall gälla vid all

vidareförsäljning vid vilken

yrkesmässigt verksamma på

konstmarknaden deltar, såsom

säljare, köpare eller förmedlare,

till exempel auktionskammare,

konstgallerier och, i allmänhet,

alla konsthandlare.

3. Medlemsstaterna får

föreskriva att den rätt som

Bilaga 1

Ds 2006:16

108

to in paragraph 1 shall not

apply to acts of resale where

the seller has acquired the

work directly from the author

less than three years before

that resale and where the resale

price does not exceed EUR

10000.

4. The royalty shall be

payable by the seller. Member

States may provide that one of

the natural or legal persons

referred to in paragraph 2

other than the seller shall alone

be liable or shall share liability

with the seller for payment of

the royalty.

Article 2

Works of art to which the resale

right relates

1. For the purposes of this

Directive, ”original work of

art” means works of graphic or

plastic art such as pictures,

collages, paintings, drawings,

engravings, prints, lithographs,

sculptures, tapestries, ceramics,

glassware and photographs,

provided they are made by the

artist himself or are copies

considered to be original

works of art.

2. Copies of works of art

covered by this Directive,

avses i punkt 1 inte skall gälla

vidareförsäljning när säljaren

har förvärvat konstverket

direkt av upphovsmannen

mindre än tre år före

vidareförsäljningen och då

vidareförsäljningspriset inte

överstiger 10000 euro.

4. Ersättningen skall betalas

av säljaren. Medlemsstaterna

får föreskriva att en annan av

de fysiska eller juridiska

personer som avses i punkt 2

än säljaren, skall vara ensam

ansvarig för betalningen av

ersättningen, eller dela det

ansvaret med säljaren.

Artikel 2

Konstverk som följerätten avser

1. I detta direktiv avses med

originalkonstverk: konstverk

såsom målningar, collage,

teckningar, grafik, litografier,

skulpturer, vävda tapeter eller

bonader, keramiska föremål,

glasföremål och fotografier,

såvida de har utförts av

konstnären själv eller det rör

sig om exemplar som anses

som originalkonstverk.

2. Exemplar av konstverk

som omfattas av detta direktiv

Ds 2006:16 Bilaga 1

109

which have been made in

limited numbers by the artist

himself or under his authority,

shall be considered to be

original works of art for the

purposes of this Directive.

Such copies will normally have

been numbered, signed or

otherwise duly authorised by

the artist.

CHAPTER II

PARTICULAR

PROVISIONS

Article 3

Threshold

1. It shall be for the Member

States to set a minimum sale

price from which the sales

referred to in Article 1 shall be

subject to resale right.

2. This minimum sale price

may not under any

circumstances exceed EUR

3000.

Article 4

Rates

1. The royalty provided for

in Article 1 shall be set at the

och som har framställts i

begränsat antal av konstnären

själv eller med dennes tillstånd,

skall anses som

originalkonstverk i detta

direktiv. Sådana exemplar skall

i normalfallet vara numrerade,

signerade eller på annat sätt

vederbörligen godkända av

konstnären.

KAPITEL II

SÄRKSKILDA

BESTÄMMELSER

Artikel 3

Beloppsgräns

1. Det är upp till

medlemsstaterna att fastställa

ett lägsta försäljningspris från

och med vilket försäljning

enligt artikel 1 skall omfattas

av följerätten.

2. Det lägsta

försäljningspriset får inte i

något fall överstiga 3000 euro.

Artikel 4

Procentsatser

1. Den ersättning som avses

i artikel 1 skall fastställas till

Bilaga 1

Ds 2006:16

110

following rates:

(a) 4 % for the portion of

the sale price up to EUR

50000;

(b) 3 % for the portion of

the sale price from EUR

50000,01 to EUR 200000;

(c) 1 % for the portion of

the sale price from EUR

200000,01 to EUR 350000;

(d) 0,5 % for the portion of

the sale price from EUR

350000,01 to EUR 500000;

(e) 0,25 % for the portion of

the sale price exceeding EUR

500000.

However, the total amount

of the royalty may not exceed

EUR 12500.

2. By way of derogation

from paragraph 1, Member

States may apply a rate of 5 %

for the portion of the sale price

referred to in paragraph 1(a).

3. If the minimum sale price

set should be lower than EUR

3000, the Member State shall

also determine the rate

applicable to the portion of the

sale price up to EUR 3000; this

rate may not be lower than 4

%.

följande procentsatser:

a) 4 % av den del av

försäljningspriset som inte

överstiger 50000 euro,

b) 3 % av den del av

försäljningspriset som ligger

mellan 50000,01 och 200000

euro,

c) 1 % av den del av

försäljningspriset som ligger

mellan 200000,01 och 350000

euro,

d) 0,5 % av den del av

försäljningspriset som ligger

mellan 350000,01 och 500000

euro,

e) 0,25 % av den del av

försäljningspriset som

överstiger 500000 euro.

Totalt får dock inte

ersättningen överstiga 12500

euro.

2. Genom undantag från

punkt 1 får en medlemsstat

tillämpa en procentsats på 5 %

för den del av

försäljningspriset som avses i

punkt 1 a.

3. Om det lägsta fastställda

försäljningspriset understiger

3000 euro skall medlemsstaten

även fastställa den procentsats

som skall tillämpas på den del

av försäljningspriset som ligger

mellan detta pris och 3000

euro; denna procentsats får

Ds 2006:16 Bilaga 1

111

Article 5

Calculation basis

The sale prices referred to in

Articles 3 and 4 are net of tax.

Article 6

Persons entitled to receive

royalties

1. The royalty provided for

under Article 1 shall be payable

to the author of the work and,

subject to Article 8(2), after

his death to those entitled

under him/her.

2. Member States may

provide for compulsory or

optional collective

management of the royalty

provided for under Article 1.

Article 7

Third-country nationals entitled

to receive royalties

1. Member States shall

provide that authors who are

nationals of third countries

inte vara lägre än 4 %.

Artikel 5

Beräkningsunderlag

Det försäljningspris som

avses i artiklarna 3 och 4 skall

vara priset före skatt.

Artikel 6

Ersättningsberättigade

följerättsinnehavare

1. Den ersättning som avses

i artikel 1 skall tillfalla

upphovsmannen till verket

och, efter upphovsmannens

död, efterträdande

rättsinnehavare, om inte annat

följer av artikel 8.2.

2. Medlemsstaterna får

föreskriva obligatorisk eller

frivillig kollektiv förvaltning av

den ersättning som avses i

artikel 1.

Artikel 7

Ersättningsberättigade

följerättsinnehavare som är

medborgare i tredje land

1. Medlemsstaterna skall

föreskriva att upphovsmän

som är medborgare i tredje

Bilaga 1

Ds 2006:16

112

and, subject to Article 8(2),

their successors in title shall

enjoy the resale right in

accordance with this Directive

and the legislation of the

Member State concerned only

if legislation in the country of

which the author or his/her

successor in title is a national

permits resale right protection

in that country for authors

from the Member States and

their successors in title.

2. On the basis of

information provided by the

Member States, the

Commission shall publish as

soon as possible an indicative

list of those third countries

which fulfil the condition set

out in paragraph 1. This list

shall be kept up to date.

3. Any Member State may

treat authors who are not

nationals of a Member State

but who have their habitual

residence in that Member State

in the same way as its own

nationals for the purpose of

resale right protection.

Article 8

Term of protection of the resale

land och, om inte annat följer

av artikel 8.2, deras

efterträdande rättsinnehavare

skall omfattas av följerätten

enligt detta direktiv och enligt

den berörda medlemsstatens

lagstiftning endast om

lagstiftningen i det land i vilket

upphovsmannen eller dennes

efterträdande rättsinnehavare

är medborgare tillåter skydd av

följerätten i det landet för

upphovsmän från

medlemsstaterna och deras

efterträdande rättsinnehavare.

2. På grundval av

information från medlemsstaterna

skall kommissionen så

snabbt som möjligt

offentliggöra en vägledande

förteckning över de tredje

länder som uppfyller det

villkor som anges i punkt 1.

Denna förteckning skall hållas

uppdaterad.

3. Varje medlemsstat får

jämställa upphovsmän som inte

är medborgare i en

medlemsstat men som har sin

vanliga vistelseort i den

medlemsstaten med sina egna

medborgare för att skydda

följerätten.

Artikel 8

Skyddstiden för följerätten

Ds 2006:16 Bilaga 1

113

right

1. The term of protection of

the resale right shall

correspond to that laid down

in Article 1 of Directive

93/98/EEC.

2. By way of derogation

from paragraph 1, those

Member States which do not

apply the resale right on (the

entry into force date referred

to in Article 13), shall not be

required, for a period expiring

not later than 1 January 2010,

to apply the resale right for the

benefit of those entitled under

the artist after his/her death.

3. A Member State to which

paragraph 2 applies may have

up to two more years, if

necessary to enable the

economic operators in that

Member State to adapt

gradually to the resale right

system while maintaining their

economic viability, before it is

required to apply the resale

right for the benefit of those

entitled under the artist after

his/her death. At least 12

months before the end of the

period referred to in paragraph

2, the Member State concerned

shall inform the Commission

giving its reasons, so that the

Commission can give an

1. Skyddstiden för

följerätten skall överensstämma

med den som fastställs

i artikel 1 i direktiv

93/98/EEG.

2. Trots vad som sägs i

punkt 1 skall de medlemsstater

som inte tillämpar följerätten

den [tidpunkt för

ikraftträdandet enligt artikel

13] under en period som löper

ut senast den 1 januari 2010

inte vara skyldiga att tillämpa

följerätten till förmån för

efterträdande rättsinnehavare

efter konstnärens död.

3. En medlemsstat för vilken

punkt 2 är tillämplig kan ges

ytterligare två år, om det är

nödvändigt för att ge de

ekonomiska aktörerna i

medlemsstaten möjlighet att

gradvis anpassa sig till

följerättssystemet samtidigt

som de behåller sin

ekonomiska livskraft, innan

det krävs att den tillämpar

följerätten till förmån för

efterträdande rättsinnehavare

efter konstnärens död. Senast

tolv månader innan den period

som avses i punkt 2 löper ut

skall den berörda

medlemsstaten informera

kommissionen med angivande

Bilaga 1

Ds 2006:16

114

opinion, after appropriate

consultations, within three

months following the receipt

of such information. If the

Member State does not follow

the opinion of the

Commission, it shall within

one month inform the

Commission and justify its

decision. The notification and

justification of the Member

State and the opinion of the

Commission shall be published

in the Official Journal of the

European Communities and

forwarded to the European

Parliament.

4. In the event of the

successful conclusion, within

the periods referred to in

Article 8(2) and (3), of

international negotiations

aimed at extending the resale

right at international level, the

Commission shall submit

appropriate proposals.

Article 9

Right to obtain information

The Member States shall

provide that for a period of

three years after the resale, the

persons entitled under Article

6 may require from any art

market professional mentioned

av sina skäl, så att

kommissionen, efter lämpligt

samråd, kan avge ett yttrande

inom tre månader efter det att

informationen mottagits. Om

medlemsstaten inte följer

kommissionens yttrande skall

den inom en månad meddela

kommissionen detta och

motivera sitt beslut.

Medlemsstatens meddelande

och motivering liksom

kommissionens yttrande skall

offentliggöras i Europeiska

gemenskapernas officiella

tidning och översändas till

Europaparlamentet.

4. Om internationella

förhandlingar om att utvidga

följerätten på internationell

nivå avslutas framgångsrikt

inom de perioder som avses i

artikel 8.2 och 8.3 skall

kommissionen lägga fram

lämpliga förslag.

Artikel 9

Rätt att erhålla uppgifter

Medlemsstaterna skall

föreskriva att de

ersättningsberättigade enligt

artikel 6 under en period av tre

år efter vidareförsäljningen får

från de i artikel 1.2 angivna

Ds 2006:16 Bilaga 1

115

in Article 1(2) to furnish any

information that may be

necessary in order to secure

payment of royalties in respect

of the resale.

CHAPTER III

FINAL PROVISIONS

Article 10

Application in time

This Directive shall apply in

respect of all original works of

art as defined in Article 2

which, on 1 January 2006, are

still protected by the

legislation of the Member

States in the field of copyright

or meet the criteria for

protection under the

provisions of this Directive at

that date.

Article 11

Revision clause

1. The Commission shall

submit to the European

Parliament, the Council and

the Economic and Social

Committee not later than 1

January 2009 and every four

yrkesmässigt verksamma på

konstmarknaden begära in alla

de uppgifter som är

nödvändiga för att säkerställa

utbetalning av ersättningen

avseende vidareförsäljningen.

KAPITEL III

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 10

Tillämpning i tiden

Detta direktiv skall tillämpas

på alla originalkonstverk enligt

artikel 2 som den 1 januari

2006 fortfarande skyddas av

medlemsstaternas lagstiftning

om upphovsrätt eller som vid

denna tidpunkt uppfyller

kriterierna för skydd enligt

bestämmelserna i detta

direktiv.

Artikel 11

Översynsklausul

1. Senast den 1 januari 2009

och därefter vart fjärde år skall

kommissionen till Europaparlamentet,

rådet samt

Ekonomiska och sociala

kommittén överlämna en

Bilaga 1

Ds 2006:16

116

years thereafter a report on the

implementation and the effect

of this Directive, paying

particular attention to the

competitiveness of the market

in modern and contemporary

art in the Community,

especially as regards the

position of the Community in

relation to relevant markets

that do not apply the resale

right and the fostering of

artistic creativity and the

management procedures in the

Member States. It shall

examine in particular its impact

on the internal market and the

effect of the introduction of

the resale right in those

Member States that did not

apply the right in national law

prior to the entry into force of

this Directive. Where

appropriate, the Commission

shall submit proposals for

adapting the minimum

threshold and the rates of

royalty to take account of

changes in the sector,

proposals relating to the

maximum amount laid down in

Article 4(1) and any other

proposal it may deem

necessary in order to enhance

the effectiveness of this

Directive.

2. A Contact Committee is

rapport om genomförandet

och effekterna av detta

direktiv, i vilken särskild

uppmärksamhet ägnas gemenskapsmarknadens

konkurrenskraft

när det gäller modern och

samtida konst, särskilt

gemenskapens situation i

förhållande till relevanta

marknader där följerätten inte

tillämpas samt främjandet av

konstnärligt skapande samt

formerna för förvaltning i

medlemsstaterna. Rapporten

skall särskilt ta upp följerättens

återverkningar på den inre

marknaden samt följderna av

införandet av följerätten i de

medlemsstater som i sin

nationella lagstiftning inte

tillämpade denna rätt före

ikraftträdandet av detta

direktiv. I förekommande fall

skall kommissionen överlämna

förslag till anpassning av lägsta

beloppsgräns och procentsatserna

för ersättningen med

hänsyn till förändringar i

branschen, förslag angående

det högsta belopp som anges i

artikel 4.1, liksom alla andra

förslag den bedömer vara

nödvändiga för att göra detta

direktiv effektivare.

2. En kontaktkommitté

Ds 2006:16 Bilaga 1

117

hereby established. It shall be

composed of representatives of

the competent authorities of

the Member States. It shall be

chaired by a representative of

the Commission and shall

meet either on the initiative of

the Chairman or at the request

of the delegation of a Member

State.

3. The task of the

Committee shall be as follows:

- to organise consultations

on all questions deriving from

application of this Directive,

- to facilitate the exchange

of information between the

Commission and the Member

States on relevant

developments in the art market

in the Community.

Article 12

Implementation

1. Member States shall bring

into force the laws, regulations

and administrative provisions

necessary to comply with this

Directive before 1 January

2006. They shall forthwith

inform the Commission

thereof.

When Member States adopt

these measures, they shall

inrättas härmed. Kommittén

skall bestå av företrädare för

medlemsstaternas behöriga

myndigheter. En företrädare

för kommissionen skall vara

ordförande i kommittén, som

skall sammanträda antingen på

ordförandens initiativ eller på

begäran av en medlemsstats

delegation.

3. Kommittén skall ha

följande uppgifter:

- Att arrangera samråd om

alla frågor som är förknippade

med tillämpningen av detta

direktiv.

- Att underlätta

informationsutbytet mellan

kommissionen och

medlemsstaterna om den

relevanta utvecklingen på

gemenskapens konstmarknad.

Artikel 12

Genomförande

1. Medlemsstaterna skall

sätta i kraft de lagar och andra

författningar som är

nödvändiga för att följa detta

direktiv före den 1 januari

2006. De skall genast

underrätta kommissionen om

detta.

När en medlemsstat antar

dessa bestämmelser skall de

Bilaga 1

Ds 2006:16

118

contain a reference to this

Directive or shall be

accompanied by such reference

on the occasion of their official

publication. The methods of

making such a reference shall

be laid down by the Member

States.

2. Member States shall

communicate to the

Commission the provisions of

national law which they adopt

in the field covered by this

Directive.

Article 13

Entry into force

This Directive shall enter

into force on the day of its

publication in the Official

Journal of the European

Communities.

Article 14

Addressees

This Directive is addressed

to the Member States.

Done at Brussels, 27

September 2001.

For the European Parliament

The President

innehålla en hänvisning till

detta direktiv eller åtföljas av

en sådan hänvisning när de

offentliggörs. Närmare

föreskrifter om hur

hänvisningen skall göras skall

varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till

kommissionen överlämna

texterna till de bestämmelser i

nationell lagstiftning som de

antar inom det område som

omfattas av detta direktiv.

Artikel 13

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft

samma dag som det

offentliggörs i Europeiska

gemenskapernas officiella

tidning.

Artikel 14

Adressater

Detta direktiv riktar sig till

medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 27

september 2001.

På Europaparlamentets vägnar

N. Fontaine

Ds 2006:16 Bilaga 1

119

N. Fontaine

For the Council

The President

C. Picqué

Ordförande

På rådets vägnar

C. Picqué

Ordförande

121

BUS verksamhet

Hantering av droit de suite (dds) medel, en

sammanfattning.

Nedan framgår hur BUS arbetet bedrivits och resultatet av detta.

Redovisningen baseras på statistik för åren 2000, 2001, 2002,

2003, 2004 och delvis 2005.

1. Inkassering och utbetalning kr, totalt

År Inkasserat, kr Utbetalt, kr Utbetalt, %

2000 10 650 000 8 000 000 75

2001 10 300 000 9 200 000 89

2002 9 800 000 10 900 000 111

2003 9 800 000 8 700 000 89

2004 11 200 000 10 225 000 90

2005 12 900 000 10 800 000 84

Summa 64 650 000 57 825 000 89

Sedan droit de suite infördes, 1996 och t.o.m. 2005 har BUS

totalt inkasserat 85,7 Mkr. Därutöver inkasserade föreningen

DUR1 under åren 1996 -1998 ca 10,9 Mkr varav ca 3,3 Mkr

återredovisades till handeln och ingår i BUS inkassering ovan.

Totalt torde således 93,3 Mkr inkasserats från handeln.

I snitt har ca 10,8 Mkr inkasserats per år under perioden 2000 2005

.

1 DUR är en organisation, som bildades av företrädare för konsthandeln som ett

alternativ till BUS. DUR har inte bedrivit någon inkasserande verksamhet sedan 1998.

Bilaga 2 Ds 2006:xx

122

Inkassering sker från ett stort antal kunder. Men de betydande

beloppen kommer från de stora auktionshusen, främst

Bukowskis och Stockholm Auktionsverk, vilka står för ca

hälften av BUS totala inkassering. Auktionshusen har tre

månaders kredit för betalning till BUS varför stora delar av de

ersättningar BUS inkasserar ett år hänför sig till försäljningar

föregående år.

2. Redovisning

Redovisningstidpunkt2 Avser inbetalningar gjorda

31 mars (senast) 1 juli – 31 december (året innan)

30 september (senast) 1 januari – 30 juni (innevarande

år)

Försäljning Inkassering Redovisning

April → Juli → Mars

Nov → Februari/ → September

/Dec Mars

Att ett årsskifte inträffar mellan utbetalningarna förklarar

huvudsakligen varför utbetalning och inkassering skiljer sig åt de

olika åren (se särskilt 2002 där utbetalningen var större än

inkasseringen). En annan förklaring är att det kan ta tid att finna

upphovsmän eller rättsinnehavare, varför utbetalningen tillfälligt

skjuts framåt

Icke redovisad ersättning hänför sig huvudsakligen till avlidna

svenska upphovsmän.

2 Om upphovsmannen begär det sker utbetalning omgående sedan BUS mottagit

ersättningen.

Ds 2006:xx Bilaga 2

123

3. Inkassering och fördelning

3.1 År 2003

Försäljningspris Inbetald

dds, kr

% Upphovsmän,

antal

Utrop

,antal

%

1 930 – 3 000 249 293 2,6 936 2 156 22,6

3 001 – 5 000 400 192 4,1 830 2 158 22,6

5 001 – 10 000 708 051 7,2 750 2 067 21,6

10 000 – 30 000 1 665 836 17,0 573 1 991 20,8

30 001 –

475 000 5 243 950 53,7 319 1 155 12,1

475 001 –

1 840 000 900 963 9,2 16 24 0,3

1 840 001 –

3 220 000 400 000 4,1 3 3 0

3 220 001 –

4 600 00 202 500 2,1 1 1 0

Summa 9 770 785 100 9 555 100

Försäljningspris: Avser det pris till vilket ett verk, som är

berättigat till droit de suite försålts, det s.k. hammarslagspriset

exkluderat moms och auktionsföretagets avgifter. Kolumnen

följer de prisspann som EUs direktiv föreskriver: upp till 50 000

euro, 50 001 – 200 000 euro, 200 001 – 350 000 euro samt 350

000 – 500 000 euro. Inget verk har under 2003 sålts över 500 000

euro, vilket är det översta spannet enligt direktivet.

Det första prisbandet (d v s upp till € 50 000) har delats upp i

fem olika intervall, (syftet är att underlätta en diskussion om var

minimipriset lämpligast placeras, om det ska ändras i svensk lag).

Det första beloppet, 1 930, kr motsvarar 1/20 av basbeloppet år

2003, vilket var för det året lägsta försäljningspris, som utlöste

droit de suite.

Inbetald dds: Anger hur mycket som totalt inkasserats i

respektive prisspann med 5 % ersättning. En procentuell andel av

vad som totalt inkasserats anges i kolumnen bredvid.

Bilaga 2 Ds 2006:xx

124

Upphovsmän: Anger antalet upphovsmän vars verk sålts i det

angivna prisspannet, t.ex. såldes 750 upphovsmäns verk i spannet

5 001 – 10 000 kr. En och samma upphovsman kan förekomma i

olika prisspann eftersom verk av samme upphovsman kan säljas i

nivåerna 1 930 kr – 3 000 kr, 3 001 – 5 000 kr etc. Kolumnerna

här innehåller unika upphovsmän i varje prisspann, men det går

inte att addera kolumnerna för att få fram totalt antal berörda

upphovsmän år 20033.

Utrop: talar om det antal verk som ropades ut och såldes i det

aktuella prisspannet, t.ex. såldes 2 067 verk i prisspannet 5 001 –

10 000 kr. Den efterföljande procentsatsen anger andelen verk av

totalt antal verk som försålts det året.

3.2 År 2004

Försäljningspris,

kr

Inbetald

dds, kr

% Upphovsmän,antal

Utrop

, antal

%

1 930 – 3 000 442 379 4 1 181 2 939 26

3 001 – 5 000 478 565 4 987 2 575 23

5 001 – 10 000 800 325 7 829 2 339 21

10 000 – 30 000 1 781 156 16 654 2 141 19

30 001 –

475 000 5 346 967 48 353 1 221

10,

7

475 001 –

1 840 000 1 203 575 11 23 30 0,3

1 840 001 –

3 220 000 560 000 5 5 5 0

3 220 001 –

4 600 00 587 500 5 3 3 0

Summa 11 200 465 100 11 253 100

3 Detta innebär att fler upphovsmän får droit de suite från mer än ett verk enligt nedan:

I spannet 1 930-3 000 får 936 upphovsmän ersättning för 2,3 verk, dvs. ca 266 kr vardera.

3 001-5 000 830 2,6 482

5 001-10 000 750 2,8 944

0 000 – 30 000 573 3,5 2 907

30 001-475 000 319 3,6 16 439

475 000- 1 840 000 16 1,5 56 310

Ds 2006:xx Bilaga 2

125

4. Inkassering och redovisning, unika upphovsmän

4.1 År 2003

Inkassering, antal Redovisning, antal

Levande

Avliden

S:a Levande

Avliden

S:a

Svensk 805 794 1 599 Svensk 335 359 694

Utländsk

199 39 238

Utländsk

198 34 232

Summa 1 004 833 1 837 Summa 533 393 926

Antalet enskilda (unika) upphovsmän för vilka droit de suite

inkasserades år 2003 var 1 837 st. och av dessa var 1 599

presumerade svenska4 upphovsmän och 238 utländska.

Redovisning skedde samma år till 926 upphovsmän, dvs. den

redovisning som avsåg inkassering under år 2003 och som

redovisades i september 2003 och mars år 2004.

Inkassering, 1000-tal kr Redovisning, 1000-tal kr

Levande

Avliden

S:a Levande

Avliden

S:a

Svensk 1460 6540 8000 Svensk 1045 5935 6980

Utländsk

1661 109 1770

Utländsk

1659 106 1765

Summa 3121 6649 9770 Summa 2704 6041 8745

4 I vårt sökarbete utgår vi ifrån att upphovsmannen är ”svensk” och ”levande” tills annat

framkommit. Nationalitet och status i tabellen bygger alltså på antaganden.

Bilaga 2 Ds 2006:xx

126

4.2 År 2004

Inkassering, antal Redovisning, antal

Levande

Avliden

S:a Levande

Avliden

S:a

Svensk 976 942 1918 Svensk 362 389 751

Utländsk

204 100 304 Utländsk

196 93 289

Summa 1180 1042 2222 Summa 558 482 1040

Inkassering, 1000-tal kr Redovisning, 1000-tal kr

Levande

Avliden

S:a Levande

Avliden

S:a

Svensk 1939 6888 8827 Svensk 1353 6105 7458

Utländsk

795 1577 2732

Utländsk

754 1528 2282

Summa 2734 8465 11199 Summa 2107 7633 9740

5. Inkasserad ersättning, ej redovisad

Ej redovisat, kvarstående hos BUS:

5.1 Inkasseringsåret 2003 (kvarstår 2004-04-01)

Antal unika upphovsmän I 1000-tal kr

Levande

Avliden

S:a Levande

Avliden

S:a

Svensk 470 435 905 Svensk 415 606 1021

Utländsk

1 5 6

Utländsk

2 3 5

Summa 471 440 911 Summa 417 609 1026

Ds 2006:xx Bilaga 2

127

5.2 Inkasseringsåret 2004 (kvarstår 2005-04-01)

Antal unika upphovsmän I 1000-tal kr

Levande

Avliden

S:a Levande

Avliden

S:a

Svensk 618 565 1183 Svensk 586 782 1368

Utländsk

22 12 34

Utländsk

40 48 88

Summa 640 577 1217 Summa 626 830 1456

5.3 År 2003 inkasserad ersättning som kvarstår för

redovisning per 2004-04-01

Försäljningspris,

kr

Inbetald

dds, kr

% Upphovs

-män,

antal*

Utrop

, antal

%

1 930 - 3 000 66 824 6,6 408 (939) 577 32,0

3 001- 5 000 85 977 8,4 324 (830) 461 25,6

5 001- 10 000 128 315 12,5 281 (750) 382 21,2

10 000 - 30 000 220 948 21,5 171 (573) 286 15,9

30 001 –

475 000 393 300 38,4 65 (319) 93 5,2

475 001 –

1 840 000 130 000 12,7 2 (16) 3 0,2

1 840 001 -

4 600 000 0 0 0 (4) 0 0

Summa 1 026 364 100,0 1 802 100,0

*Siffrorna inom parentes anger totala antalet upphovsmän för

vilka droit de suite inkasserats inom intervallet. Upphovsmännen

är unika inom varje intervall, men kan samme upphovsman

återfinnas i flera intevall.

Inbetald dds: 50 % av inbetald ersättning ligger under respektive

över ett försäljningspris om 30 000 kr.

Utrop: 80 % av antalet verk har försålt till ett pris under 30

000 kr

Bilaga 2 Ds 2006:xx

128

Upphovsmän: 81 % av antalet upphovsmän återfinns under

ett försäljningspris om 30 000 kr om dessa fördelar sig jämt över

intervallen.

5.4 År 2004 inkasserad ersättning som kvarstår för

redovisning per 2005-04-01

Försäljningspris,

kr

Inbetald

dds, kr

% Upphovsmän,

antal*

Utrop,

antal

%

1 930 - 3 000 105 894 7 530 (1181) 796 32,8

3 001- 5 000 119 158 8 431 (987) 644 27

5 001- 10 000 175 527 12 341 (829) 523 22

10 000 - 30 000 246 005 17 212 (654) 317 13

30 001 –

475 000 475 550 33 99 (353) 131 5

475 001 –

1 840 000 125 500 9 4 (23) 4 0,2

1 840 001 4

600 000 211 250 14 2 (8) 2

Summa 1 458 884 100 2 417 100

*Siffrorna inom parentes anger totala antalet upphovsmän för

vilka droit de suite inkasserats inom intervallet. Upphovsmännen

är unika inom varje intervall, men kan samme upphovsman

återfinnas i flera intervall.

5.5 Ackumulerad, Ej redovisad (per 01-04 - 2005) droit de

suite, inkasserad åren 2000-2004

Försäljningspris,

kr

Inbetald

dds, kr

Upphovsmän,

antal

Utrop, antal

1 930 - 3 000 361 901 1 875 3 044

3 001- 5 000 471 787 1 484 2 393

5 001- 10 000 575 461 1 110 1 705

10 001 – 30 000 862 855 707 1 108

Ds 2006:xx Bilaga 2

129

30 001 –

475 000 1 420 186 282 394

475 001 –

1 840 000 304 750 6 8

1 840 000 –

4 600 000 211 250 2 2

Summa 4 389 450 8 654

5.6 Ackumulerad Ej redovisad droit de suite (per 01-04- 2005)

inkasserad åren 2000, 2001, 2002, 2003 och 2004

I 1000-tal kr

Levande Avliden S:a

Svensk 1586 2 467 4052

Utländsk 42 83 125

Summa 1 627 2 550 4 177

Antal upphovsmän

Levande Avliden S:a

Svensk 1 681 1 204 2 885

Utländsk 24 13 37

Summa 1 705 1 217 2 922

Stockholm 2006-03-27