Förordning om industriutsläpp
56 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
- Källa: Regeringskansliet (regeringen.se) — originalets PDF · regeringens sida; texten är pdf:ens eget textlager
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 55 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Fm 2013:01, Förordning om industriutsläpp
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förordningsmotiv
Industriutsläppsförordning
Fm
2013:1
Förordningstext
Industriutsläppsförordning;
utfärdad den 8 maj 2013.
Regeringen föreskriver följande.
1 kap. Försiktighetsmått
1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om försiktighetsmått för industriutsläppsverksamheter.
Förordningen är meddelad
1. med stöd av 9 kap. 5 § miljöbalken i fråga om 1 kap. 8–
18 §§ och 2 kap. 3 §,
2. med stöd av 10 kap. 21 § i fråga om 1 kap. 23 och 24 §§,
3. med stöd av 26 kap. 19 § miljöbalken i fråga om 1 kap. 21
och 22 §§, och
4. i övrigt med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.
Definitioner
2§
I denna förordning avses med
industriutsläppsverksamhet: en verksamhet som är tillståndspliktig enligt 2 kap. 1 §, 4 kap. 12 eller 16 §, 5 kap. 1, 4,
10, 18, 19, 34, 35, 37 eller 39 §, 6 kap. 1 §, 7 kap. 1 §, 8 kap. 1
eller 6 §, 9 kap. 1 eller 2 §, 11 kap. 2 eller 4 §, 12 kap. 1, 2, 3, 5
eller 14 §, 14 kap. 1, 5, 8, 10 eller 14 §, 15 kap. 1, 3, 6, 9, 10, 13
eller 14 §, 16 kap. 1 §, 17 kap. 4 §, 19 kap. 1 §, 21 kap. 1, 5
eller 6 §, 28 kap. 3 § eller 29 kap. 3, 18, 19, 22, 23, 24, 25, 30,
2
35, 36, 38, 39, 49, 50, 54 eller 58 § miljöprövningsförordningen
(2013:251),
huvudverksamhet: den huvudsakliga industriutsläppsverksamhet som bedrivs på en anläggning, och
sidoverksamhet: en industriutsläppsverksamhet som bedrivs
på en anläggning men som inte är den huvudsakliga industriutsläppsverksamheten på anläggningen.
3§
I denna förordning avses med
slutsatser om bästa tillgängliga teknik: slutsatser om bästa
tillgängliga teknik som antas med stöd av artikel 13.1–13.6 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den
24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för
att förebygga och begränsa föroreningar),
huvudslutsatser: slutsatser om bästa tillgängliga teknik som
omfattar en huvudverksamhet,
sidoslutsatser: slutsatser om bästa tillgängliga teknik som
omfattar en sidoverksamhet, och
slutsatsernas offentliggörande: den dag då en slutsats om
bästa tillgängliga teknik offentliggjordes i Europeiska unionens
officiella tidning.
4§
I denna förordning avses med
miljöprövningsdelegation: ett sådant särskilt organ inom
länsstyrelsen som avses i förordningen (2011:1237) om miljöprövningsdelegationer, och
tillsynsmyndighet: den som enligt miljötillsynsförordningen
(2011:13) utövar den operativa tillsynen över en industriutsläppsverksamhet.
5§
I denna förordning avses med
tillstånd: ett tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken och miljöprövningsförordningen (2013:251) eller motsvarande äldre bestämmelser, och
tillståndsvillkor: ett villkor i det tillstånd som gäller för industriutsläppsverksamheten.
3
6 § Med föroreningsskada avses i denna förordning en sådan
miljöskada av mark och grundvatten som avses i 10 kap. 1 §
miljöbalken.
7 § I övrigt har ord och uttryck i denna förordning samma
betydelse som i miljöbalken.
Utsläppsvärden som begränsningsvärden
8 § Utsläppsvärden i de slutsatser om bästa tillgängliga teknik
som anges i 2 kap. ska gälla som begränsningsvärden för utsläpp från industriutsläppsverksamheter under normala driftförhållanden och ska
1. i fråga om utsläppsvärden i huvudslutsatser följas senast
den dag som inträffar fyra år efter huvudslutsatsernas offentliggörande, och
2. i fråga om utsläppvärden i sidoslutsatser följas senast den
dag som inträffar fyra år efter huvudslutsatsernas offentliggörande, om sidoslutsatserna offentliggjordes senast samma dag
som huvudslutsatserna.
9 § Om ett begränsningsvärde som avses i 8 § inte följs, ska
verksamhetsutövaren omedelbart informera tillsynsmyndigheten och vidta de åtgärder som behövs för att verksamheten återigen ska bedrivas så att begränsningsvärdet följs.
Andra försiktighetsmått
10 § De slutsatser om bästa tillgängliga teknik som anges i
2 kap. innehåller slutsatser om andra försiktighetsmått än utsläppsvärden. Vid bedömningen av om en industriutsläppsverksamhet bedrivs i enlighet med kravet på bästa möjliga teknik
enligt 2 kap. 3 § miljöbalken ska hänsyn tas till sådana slutsatser
1. i fråga om huvudslutsatser senast den dag som inträffar
fyra år efter slutsatsernas offentliggörande, och
4
2. i fråga om sidoslutsatser senast den dag som inträffar fyra
år efter huvudslutsatsernas offentliggörande, om sidoslutsatserna offentliggjordes senast samma dag som huvudslutsatserna.
11 § I fråga om utsläpp av koldioxid, dikväveoxid eller perfluorkolväten som innebär att en verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter ska ett utsläppsvärde eller annat försiktighetsmått i slutsatser om bästa tillgängliga teknik inte tillämpas på sådana
verksamheter, om försiktighetsmåttet
1. innebär en begränsning av utsläppen, eller
2. genom att reglera använd mängd fossilt bränsle syftar till
en begränsning av koldioxidutsläpp.
Första stycket gäller inte utsläppsvärden eller andra försiktighetsmått som avser dikväveoxid eller perfluorkolväten och
som syftar till att hindra betydande lokala föroreningar.
Villkor i tillstånd och förelägganden
12 § Denna förordning gäller utöver tillståndsvillkor och villkor i ett föreläggande från tillsynsmyndigheten riktat till den
som bedriver en industriutsläppsverksamhet.
Anpassade villkor
13 § I 19 kap. 5 § första stycket 9 och 22 kap. 25 § första
stycket 6 a miljöbalken finns bestämmelser om att ett beslut
eller en dom som innebär att tillstånd ges till en verksamhet ska
innehålla villkor om utsläpp, begränsningsvärden och bästa
möjliga teknik som anpassar tillämpningen av föreskrifter om
försiktighetsmått. Vid prövning av tillståndsvillkor ska en sådan
anpassning göras genom att prövningsmyndigheten som referens för sin bedömning använder
1. de utsläppsvärden och de beskrivningar av andra försiktighetsmått som finns i de slutsatser om bästa tillgängliga teknik
som anges i 2 kap., och
2. de beskrivningar av försiktighetsmått i ett sådant BATreferensdokument som enligt artikel 13.7 i direktiv 2010/75/EU
5
har antagits av Europeiska kommissionen före den 7 januari
2011, om
a) beskrivningarna avser annat än utsläppsvärden, och
b) BAT-referensdokumentet inte har ersatts med sådana slutsatser om bästa tillgängliga teknik som anges i 2 kap.
14 § Om det av ett tillståndsvillkor framgår att villkoret innebär en sådan anpassning som avses i 13 §, får villkoret tillämpas
i stället för den slutsats som anpassningen avser.
Alternativvärden
15 § Miljöprövningsdelegationen får besluta att en industriutsläppsverksamhet i stället för att följa ett begränsningsvärde
som avses i 8 § ska följa ett begränsningsvärde som bestäms
med hänsyn till andra tidsperioder eller andra referensförhållanden (alternativvärde).
Beslutet får inte innebära att verksamheten genom att följa
ett alternativvärde medför högre utsläppsnivåer under normala
driftsförhållanden än om verksamheten skulle ha följt det begränsningsvärde som avses i 8 §.
Dispenser från begränsningsvärden
16 § Miljöprövningsdelegationen får ge dispens från ett begränsningsvärde som avses i 8 §, om
1. det med hänsyn till var den anläggning som verksamheten
bedrivs på ligger geografiskt, anläggningens tekniska egenskaper och de lokala miljöförhållandena skulle medföra oproportionerligt höga kostnader jämfört med miljönyttan att följa begränsningsvärdet, och
2. dispensen förenas med ett villkor om att i stället följa ett
mindre strängt begränsningsvärde.
17 § En dispens enligt 16 § upphör att gälla när det begränsningsvärde som dispensen avser har ersatts med en ny slutsats
om bästa tillgängliga teknik.
6
18 § Miljöprövningsdelegationen får besluta att en dispens enligt 16 § ska gälla för en kortare tidsperiod än som avses i 17 §,
om förutsättningarna för dispens endast finns under den tid som
behövs för att anpassa anläggningen till det begränsningsvärde
som avses i 8 §.
19 § När en ansökan om dispens enligt 16 § har inkommit till
miljöprövningsdelegationen ska myndigheten kungöra detta på
myndighetens anslagstavla samt genom information på myndighetens webbplats eller på annat lämpligt sätt.
Kungörelsen ska innehålla en upplysning om
1. vilken myndighet som prövar ärendet,
2. var handlingarna i ärendet finns tillgängliga,
3. till vem och inom vilken tid synpunkter i ärendet kan lämnas, och
4. hur information i ärendet kommer att hållas tillgänglig.
20 § En kopia av ett beslut i ett ärende om dispens enligt 16 §
ska skickas till Statens jordbruksverk, om beslutet rör en sådan
verksamhet som avses i 2 kap. 1 § miljöprövningsförordningen
(2013:251), och till Naturvårdsverket i övriga fall.
Periodiska kontroller
21 § Den som bedriver en industriutsläppsverksamhet ska
utföra periodiska kontroller av mark och grundvatten inom det
område där verksamheten bedrivs. Kontrollerna ska avse de
ämnen som förekommer i verksamheten och som riskerar att
medföra en föroreningsskada.
22 § Kontroller enligt 21 § ska genomföras
1. första gången senast fyra år efter det att huvudslutsatser
offentliggjordes första gången, och
2. därefter minst en gång vart femte år av grundvatten och
minst en gång vart tionde år av mark.
Kontrollerna får ske mer sällan, om en systematisk bedömning av föroreningsrisken enligt 6 § första stycket förordningen
(1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll visar att
7
kontroller inte behövs eller att kontroller kan genomföras med
andra tidsintervall.
Statusrapporter
23 § Den som bedriver eller avser att bedriva en industriutsläppsverksamhet ska för kontrollen av sådana föroreningar i
mark och grundvatten som har samband med verksamheten se
till att det finns en skriftlig rapport (statusrapport) som redovisar
1. de föroreningar som förekommer i mark och grundvatten
inom det område där verksamheten bedrivs eller avses att bedrivas,
2. hur området används när statusrapporten upprättas,
3. tillgänglig information om tidigare användning av området, och
4. mark- och grundvattenmätningar som avspeglar förhållandena i området.
En statusrapport krävs dock inte om risken är liten för att
verksamheten medför föroreningsskada inom det område där
verksamheten bedrivs eller avses att bedrivas.
24 § Om det krävs en statusrapport enligt 23 §, ska den upprättas senast i samband med att
1. den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten ansöker om tillstånd för den, eller
2. huvudverksamheten för första gången omfattas av huvudslutsatser, om verksamheten omfattas av ett tillstånd och det
inte finns någon upprättad statusrapport.
Om en statusrapport upprättas enligt första stycket 2, ska den
ges in till tillsynsmyndigheten senast fyra år efter slutsatsernas
offentliggörande.
En bestämmelse om att en ansökan i ett ansökningsmål ska
innehålla en statusrapport finns i 22 kap. 1 § första stycket 7
miljöbalken.
25 § Om tillsynsmyndigheten finner att en statusrapport som
har upprättats enligt 24 § första stycket 2 inte uppfyller kraven i
8
23 §, ska tillsynsmyndigheten förelägga verksamhetsutövaren
att avhjälpa bristen.
26 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om
vad en statusrapport ska innehålla.
Allmän information om bästa tillgängliga teknik
27 § Naturvårdsverket eller, i fråga om verksamheter som avses i 2 kap. 1 § miljöprövningsförordningen (2013:251), Statens
jordbruksverk ska på lämpligt sätt göra information tillgänglig
för andra berörda myndigheter och allmänheten om innebörden
och utvecklingen av sådan bästa tillgängliga teknik som avses i
denna förordning.
Information om domar, beslut, dispenser och åtgärder vid
nedläggning
28 § Naturvårdsverket eller, i fråga om verksamheter som avses i 2 kap. 1 § miljöprövningsförordningen (2013:251), Statens
jordbruksverk ska på sin webbplats tillgängliggöra
1. de domar och beslut som innebär att tillstånd har getts till
en industriutsläppsverksamhet eller att ett sådant tillstånd har
omprövats eller tillståndsvillkor ändrats enligt 24 kap. 5 eller
6 § miljöbalken,
2. dispenser enligt 16 §, och
3. uppgifter om de åtgärder som verksamhetsutövare har vidtagit enligt 10 kap. 5 a § miljöbalken.
I offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) finns bestämmelser som kan innebära att annat gäller i stället för det som
sägs i första stycket.
29 § När en dom eller ett beslut i ett tillståndsmål eller tillståndsärende skickas till Naturvårdsverket eller Statens jordbruksverk enligt 11 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig
verksamhet och hälsoskydd ska prövningsmyndigheten, om det
är en sådan dom eller sådant beslut som avses i 28 § första
9
stycket 1, särskilt uppmärksamma verket på att domen eller beslutet rör en industriutsläppsverksamhet.
30 § Tillsynsmyndigheten ska lämna uppgifter till Naturvårdsverket om åtgärder som verksamhetsutövare har vidtagit
enligt 10 kap. 5 a § miljöbalken, om Naturvårdsverket begär
det.
Rapportering till Europeiska kommissionen
31 § Naturvårdsverket ska ansvara för sådant utbyte av information och sådan rapportering som avses i artikel 72 i direktiv
2010/75/EU.
32 § Tillsynsmyndigheter ska lämna de uppgifter som behövs
för att Naturvårdsverket ska kunna fullgöra sitt ansvar enligt
31 §.
33 § Naturvårdsverket får meddela de föreskrifter som behövs
för verkställigheten av 31 och 32 §§.
Ansvar
34 §
Bestämmelser om straff finns i 29 kap. miljöbalken.
Överklagande
35 § Bestämmelser om överklagande finns i 19 kap. 1 § miljöbalken.
2 kap. Slutsatser om bästa tillgängliga teknik
1 § När slutsatser om bästa tillgängliga teknik har antagits ska
Naturvårdsverket eller, i fråga om verksamheter som avses i
2 kap. 1 § miljöprövningsförordningen (2013:251), Statens jordbruksverk efter slutsatsernas offentliggörande informera berörda tillsynsmyndigheter om detta.
10
2 § När tillsynsmyndigheten har blivit informerad enligt 1 §
ska myndigheten genast informera de verksamhetsutövare som
omfattas av slutsatsen.
3 § Ett utsläppsvärde för utsläpp av förorenande ämnen i slutsatser om bästa tillgängliga teknik ska, om inte annat sägs i slutsatserna, avse den punkt där utsläppet lämnar anläggningen utan
hänsyn till eventuell spädning.
I fråga om avloppsvatten som renas i ett reningsverk som
också behandlar avloppsvatten från andra källor får den rening
som sker i det reningsverket tillämpas i stället för det som sägs i
slutsatsen, om detta inte medför en högre föroreningsbelastning
på miljön.
Järn och ståltillverkning
4 § Europeiska kommissionens genomförandebeslut 2012/135/EU
av den 28 februari 2012 om fastställande av BAT-slutsatser gällande järn- och ståltillverkning, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp, offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 8 mars
2012. Bilagan till beslutet innehåller slutsatser om bästa tillgängliga teknik för
1. verksamheter som omfattas av 4 kap. 12 § miljöprövningsförordningen (2013:251),
2. verksamheter som omfattas av 11 kap. 2 § 1 miljöprövningsförordningen, och
3. verksamheter som omfattas av 15 kap. 1 § miljöprövningsförordningen.
5§
De slutsatser som avses i 4 § anger utsläppsvärden för
1. sintringsanläggningar i punkterna 20–23, 25 och 26 (utsläpp till luft) samt 28 (utsläpp till vatten och avloppsvatten),
2. pelletiseringsanläggningar i punkterna 33 och 34 (utsläpp
till luft) samt 39 (utsläpp till vatten och avloppsvatten),
3. koksugnsanläggningar i punkterna 42–44 och 48–52 (utsläpp till luft) samt 56 (utsläpp till vatten och avloppsvatten),
11
4. masugnar i punkterna 59, 61, 64 och 65 (utsläpp till luft)
samt 67 (utsläpp till vatten och avloppsvatten),
5. syrgasprocess vid ståltillverkning och gjutning i punkterna
75, 76, 78 och 79 (utsläpp till luft) samt 81 (utsläpp till vatten
och avloppsvatten), och
6. ljusbågsugn vid ståltillverkning och gjutning i punkterna
88–90 (utsläpp till luft) samt 92 (utsläpp till vatten och avloppsvatten).
Tillverkning av glas och mineralull
6 § Europeiska kommissionens genomförandebeslut 2012/134/EU
av den 28 februari 2012 om fastställande av BAT-slutsatser gällande tillverkning av glas, i enlighet med Europaparlamentets
och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp, offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 8 mars
2012. Bilagan till beslutet innehåller slutsatser om bästa tillgängliga teknik för verksamheter som omfattas av 14 kap. 1 §
miljöprövningsförordningen (2013:251).
7§
De slutsatser som avses i 6 § anger utsläppsvärden för
1. kolmonoxidutsläpp från smältugnar (tabell 3),
2. ammoniakutsläpp, då tekniker för selektiv katalytisk reduktion eller selektiv icke-katalytisk reduktion tillämpas (tabell
4), och
3. utsläpp av avloppsvatten till ytvatten vid glastillverkning
(tabell 5).
8 § För förpackningsglassektorn anger de slutsatser som avses
i 6 § utsläppsvärden i fråga om
1. stoftutsläpp från smältugnen (tabell 6),
2. kväveoxidutsläpp från smältugnen (tabell 7),
3. kväveoxidutsläpp från smältugnen, då nitrater används i
satsberedningen eller särskilda oxiderande förbränningsförhållanden i händelse av korta kampanjer eller för smältugnar med
en kapacitet på mindre än 100 ton per dag (tabell 8),
4. svaveloxidutsläpp från smältugnen (tabell 9),
12
5. utsläpp av väteklorid och vätefluorid från smältugnen
(tabell 10),
6. metallutsläpp från smältugnen (tabell 11),
7. luftutsläpp från varma sidans ytbehandlingsarbete, då rökgaserna från nedströmsverksamheterna behandlas separat (tabell
12), och
8. svaveldioxidutsläpp från nedströmsverksamhet då svaveltrioxid används för ytbehandling, då det behandlas separat (tabell 13).
9 § För planglassektorn anger de slutsatser som avses i 6 § utsläppsvärden i fråga om
1. stoftutsläpp från smältugnen (tabell 14),
2. kväveoxidutsläpp från smältugnen (tabell 15),
3. kväveoxidutsläpp från smältugnen, då nitrater används i
satsberedningen för produktion av specialglas i ett begränsat
antal korta kampanjer (tabell 16),
4. svaveloxidutsläpp från smältugnen (tabell 17),
5. utsläpp av väteklorid och vätefluorid från smältugnen (tabell 18),
6. metallutsläpp från smältugnen, med undantag för selenfärgat glas (tabell 19),
7. selenutsläpp från smältugnen för produktion av färgat glas
(tabell 20), och
8. luftutsläpp från nedströmsprocesser, då den behandlas
separat (tabell 21).
10 § För sektorn för kontinuerliga glasfiber anger de slutsatser
som avses i 6 § utsläppsvärden i fråga om
1. stoftutsläpp från smältugnen (tabell 22),
2. kväveoxidutsläpp från smältugnen (tabell 23),
3. svaveloxidutsläpp från smältugnen (tabell 24),
4. utsläpp av väteklorid och vätefluorid från smältugnen (tabell 25),
5. metallutsläpp från smältugnen (tabell 26), och
6. luftutsläpp från nedströmsprocesser, då det behandlas separat (tabell 27).
13
11 § För hushållsglassektorn anger de slutsatser som avses i
6 § utsläppsvärden i fråga om
1. stoftutsläpp från smältugnen (tabell 28),
2. kväveoxidutsläpp från smältugnen (tabell 29),
3. kväveoxidutsläpp från smältugnen, då nitrater används i
satsberedningen för ett begränsat antal korta kampanjer eller för
smältugnar med en kapacitet på mindre än 100 ton per dag, för
produktion av särskilda slags kalksodaglas (klart eller ultraklart
glas eller färgat glas med hjälp av selen) och andra specialglas
(borosilikatglas, glaskeramik, opalglas, kristall och blykristall)
(tabell 30),
4. svaveloxidutsläpp från smältugnen (tabell 31),
5. utsläpp av väteklorid och vätefluorid från smältugnen (tabell 32),
6. metallutsläpp från smältugnen, med undantag för glas där
selen används för avfärgning (tabell 33),
7. selenutsläpp från smältugnen då seleniumföreningar används för avfärgning av glas (tabell 34),
8. blyutsläpp från smältugnen då blyföreningar används för
tillverkning av blykristallglas (tabell 35),
9. luftutsläpp från stoftbildande nedströmsprocesser, vid separat behandling (tabell 36), och
10. utsläpp av vätefluorid från syrapoleringsprocesser, vid
separat behandling (tabell 37).
12 § För specialglassektorn anger de slutsatser som avses i 6 §
utsläppsvärden i fråga om
1. stoftutsläpp från smältugnen (tabell 38),
2. kväveoxidutsläpp från smältugnen (tabell 39),
3. kväveoxidutsläpp från smältugnen då nitrater används i
satsberedningen (tabell 40),
4. svaveloxidutsläpp från smältugnen (tabell 41),
5. utsläpp av väteklorid och vätefluorid från smältugnen (tabell 42),
6. metallutsläpp från smältugnen (tabell 43),
7. stoft- och metallutsläpp från nedströmsprocesser, vid separat behandling (tabell 44), och
14
8. utsläpp av vätefluorid från syrapoleringsprocesser, vid
separat behandling (tabell 45).
13 § För mineralullssektorn anger de slutsatser som avses i
6 § utsläppsvärden i fråga om
1. stoftutsläpp från smältugnen (tabell 46),
2. kväveoxidutsläpp från smältugnen (tabell 47),
3. kväveoxidutsläpp från smältugnen i glasullsproduktion då
nitrater används i satsberedningen (tabell 48),
4. svaveloxidutsläpp från smältugnen (tabell 49),
5. utsläpp av väteklorid och vätefluorid från smältugnen (tabell 50),
6. svavelväteutsläpp från smältugnen i stenullsproduktion
(tabell 51),
7. metallutsläpp från smältugnen (tabell 52),
8. luftutsläpp från nedströmsprocesser, vid separat behandling (tabell 53),
9. stoftutsläpp från smältugnen vid tillverkning av isolerull
för höga temperaturer (tabell 54),
10. stoftbildande nedströmsprocesser vid tillverkning av isolerull för höga temperaturer, vid separat behandling (tabell 55),
11. kväveoxidutsläpp från avbränningsugnen för formsmörja
vid tillverkning av isolerull för höga temperaturer (tabell 56),
12. svaveloxidutsläpp från smältugnarna och nedströmsprocesserna vid tillverkning av isolerull för höga temperaturer (tabell 57),
13. utsläpp av väteklorid och vätefluorid från smältugnen vid
tillverkning av isolerull för höga temperaturer (tabell 58),
14. metallutsläpp från smältugnen eller nedströmsprocesserna vid tillverkning av isolerull för höga temperaturer (tabell 59),
och
15. utsläpp av flyktiga organiska lösningsmedel från avbränningsugnen för formsmörja vid tillverkning av isolerull för höga
temperaturer, vid separat behandling (tabell 60).
14 § För frittasektorn anger de slutsatser som avses i 6 § utsläppsvärden i fråga om
1. stoftutsläpp från smältugnen (tabell 61),
15
2. kväveoxidutsläpp från smältugnen (tabell 62),
3. svaveloxidutsläpp från smältugnen (tabell 63),
4. utsläpp av väteklorid och vätefluorid från smältugnen (tabell 64),
5. metallutsläpp från smältugnen (tabell 65), och
6. luftutsläpp från nedströmsprocesser, vid separat behandling (tabell 66).
Garvning av hudar och skinn
15 § Europeiska kommissionens genomförandebeslut 2013/84/EU
av den 11 februari 2013 om fastställande av BAT-slutsatser gällande garvning av hudar och skinn, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp,
offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den
16 februari 2013. Bilagan till beslutet innehåller slutsatser om
bästa tillgängliga teknik för
1. verksamheter som omfattas av 7 kap. 1 § miljöprövningsförordningen (2013:251), och
2. verksamheter som omfattas av 28 kap. 3 § miljöprövningsförordningen och utför rening av avloppsvatten från verksamheter som avses i 1.
16 § De slutsatser som avses i 15 § anger utsläppsvärden för
1. direkta utsläpp av avloppsvatten från garveriers reningsverk (tabell 3),
2. direkta utsläpp av avloppsvatten från fristående reningsverk som omfattas av avsnitt 6.11 i bilaga I till direktiv 2010/75/EU
och som i huvudsak renar avloppsvatten från garverier (tabell 3),
3. totala krom- och sulfidutsläpp vid indirekta utsläpp av avloppsvatten från garverier till reningsverk för avloppsvatten från
tätbebyggelse (tabell 4),
4. utsläpp av flyktiga organiska föreningar i fall där utsugsventilation och reningssystem används som ett alternativ till
vattenbaserade finishkemikalier (tabell 5), och
5. utsläpp av partiklar (punkt 20).
16
Tillverkning av cement, kalk och magnesiumoxid
17 § Europeiska kommissionens genomförandebeslut 2013/163/EU
av den 26 mars 2013 om fastställande av BAT-slutsatser gällande produktion av cement, kalk och magnesiumoxid, i enlighet
med Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om
industriutsläpp, offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 9 april 2013. Bilagan till beslutet innehåller slutsatser om bästa tillgängliga teknik för
1. verksamheter som omfattas av 12 kap. 14 § miljöprövningsförordningen (2013:251),
2. verksamheter som omfattas av 14 kap. 8 § miljöprövningsförordningen, och
3. verksamheter som omfattas av 14 kap. 10 § miljöprövningsförordningen.
18 § För cementindustrin anger de slutsatser som avses i 17 §
utsläppsvärden i fråga om
1. stoftutsläpp från dammande verksamheter (punkt 16),
2. stoftutsläpp i rökgaser (punkt 17),
3. stoftutsläpp från kylnings- och malningsprocesser (punkt
18),
4. kväveoxidutsläpp i rökgaser från förbränning i ugnar, förvärmningsprocesser eller förkalcineringsprocesser (punkt 19,
tabell 2),
5. utsläpp av ammoniak i rökgaserna när selektiv icke-katalytisk reduktion (SNCR) tillämpas (punkt 20, tabell 3),
6. svaveloxidutsläpp i rökgaser från förbränning i ugnar, förvärmningsprocesser eller förkalcineringsprocesser (punkt 21,
tabell 4),
7. utsläpp av väteklorid (punkt 25),
8. utsläpp av vätefluorid (punkt 26),
9. utsläpp av polyklorerad dibenzo-p-dioxin och polyklorerad dibenzofuran (PCDD/F) i rökgaser från förbränning i ugnar
(punkt 27), och
10. metallutsläpp i rökgaser från förbränning i ugnar (punkt
28, tabell 5).
17
19 § För kalkindustrin anger de slutsatser som avses i 17 § utsläppsvärden i fråga om
1. stoftutsläpp från andra dammande verksamheter än ugnsförbränningsprocesser (punkt 42, tabell 7),
2. stoftutsläpp från rökgaser från ugnens förbränningsprocesser (punkt 43, tabell 8),
3. kväveoxidutsläpp i rökgaser från ugnens förbränningsprocesser (punkt 45, tabell 9),
4. utsläpp av ammoniak i rökgaserna (punkt 46),
5. svaveloxidutsläpp i rökgaser från ugnens förbränningsprocesser (punkt 47, tabell 10),
6. koloxidsutsläpp (punkt 48, tabell 11),
7. utsläpp av totalt organiskt kol (punkt 50, tabell 12),
8. väteklorid- och vätefluoridutsläpp i rökgaser från ugnens
förbränningsprocesser vid användning av avfall (punkt 51, tabell 13),
9. utsläpp av polyklorerad dibenzo-p-dioxin och polyklorerad dibenzofuran (PCDD/F) (punkt 52), och
10. utsläpp av metall i rökgaser från ugnens förbränningsprocesser vid användning av avfall (punkt 53, tabell 13).
20 § För magnesiumoxidindustrin anger de slutsatser som avses i 17 § utsläppsvärden i fråga om
1. stoftutsläpp från andra dammande verksamheter än ugnsförbränningsprocesser (punkt 59),
2. stoftutsläpp från ugnsförbränningsprocesserna (punkt 60),
3. kväveoxidutsläpp (punkt 62),
4. koloxidutsläpp (punkt 63), och
5. svaveloxidutsläpp i rökgaser från ugnens förbränningsprocesser (punkt 65, tabell 15).
1. Denna förordning träder i kraft den 18 juni 2013.
2. Bestämmelsen i 1 kap. 28 § första stycket 1 gäller inte domar och beslut som meddelats före den 7 januari 2013.
3. För verksamheter som har påbörjats före den 18 juni 2013
och som omfattas av tillstånd behöver en ansökan om tillstånd
enligt 22 kap. 1 § miljöbalken inte innehålla en sådan statusrapport som avses i 1 kap. 23 §, om ansökan ges in före den 7 janu-
18
ari 2014. Om ansökan ges in före den 7 januari 2014 men målet
eller ärendet inte avgjorts innan det datumet, behöver ansökan
inte heller kompletteras med en statusrapport efter den 7 januari
2014.
4. För verksamheter som ansöker om tillstånd enligt 9 kap.
miljöbalken och miljöprövningsförordningen (2013:251) för
första gången ska en ansökan om tillstånd enligt 22 kap. 1 §
miljöbalken innehålla en sådan statusrapport som avses i 1 kap.
23 §, om ansökan ges in efter ikraftträdandet. Om ansökan har
getts in under perioden den 7 januari 2013–17 juni 2013, ska
ansökan kompletteras med en statusrapport.
På regeringens vägnar
LENA EK
Egon Abresparr
(Miljödepartementet)
Bakgrund
Industriutsläppsdirektivet, dvs. Europaparlamentets och rådets
direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (EUT L 334, 17.12.2010, s. 17, Celex 2010L0075) har
ersatt IPPC-direktivet, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (EUT L 24,
29.1.2008, s. 8, Celex 32008L0001), och flera sektorsdirektiv
som rör industriutsläpp.
Industriutsläppsdirektivet behöver genomföras med bestämmelser i svensk författning. När direktivet trädde i kraft innehöll
miljöbalken redan bestämmelser som till stor del genomför direktivet i svensk rätt. Några ändringar i balken behövdes dock
och på regeringens förslag i propositionen Nya regler för industriutsläpp (prop. 2012/13:35) har riksdagen beslutat om ändringar i miljöbalken (SFS 2012:907).
19
Direktivet genomförs dock huvudsakligen med olika förordningar. Direktivets krav på tillståndsplikt genomförs med miljöprövningsförordningen (2013:251). De delar av direktivet som
reglerar specifika sektorer genomförs med förordningen om
stora förbränningsanläggningar (2013:252), förordningen om
förbränning av avfall (2013:253), förordningen om organiska
lösningsmedel (2013:254) och förordningen om produktion av
titandioxid (2013:255). Med industriutsläppsförordningen genomförs delar av industriutsläppsdirektivets kapitel II.
Författningskommentar
1 kap. Försiktighetsmått
Förordningen är indelad i två kapitel där första kapitlet innehåller de materiella krav som enligt den svenska författningstexten
ställs i fråga om sådana verksamheter som omfattas av direktivets kapitel II och som i förordningen kallas industriutsläppsverksamheter. Förordningens andra kapitel innehåller en uppräkning av de EU-slutsatser om bästa tillgängliga teknik som
bestämmelserna i första kapitlet refererar till.
1§
I paragrafen anges att förordningen avser försiktighetsmått för
industriutsläppsverksamheter. Industriutsläppsverksamheter definieras i 2 §. Det är verksamheter som enligt direktivet måste
vara tillståndspliktiga. Vidare anges i paragrafen vilka normgivningsbemyndiganden som ligger till grund för meddelandet av
de olika bestämmelserna i förordningen.
Definitioner
2§
I paragrafen definieras innebörden av tre ord som förekommer
på flera ställen i förordningen. Orden är kortformer för olika beskrivningar av de verksamheter som förordningens bestämmelser är avsedda att träffa.
20
När ordet industriutsläppsverksamhet används i förordningen syftar det på en sådan verksamhet som enligt industriutsläppsdirektivet ska omfattas av tillståndsplikt. Kravet på tillstånd genomförs med miljöprövningsförordningen som innehåller beskrivningar av miljöfarliga verksamheter som är tillståndspliktiga eller anmälningspliktiga. I paragrafen finns en hänvisning till de paragrafer i miljöprövningsförordningen som genomför industriutsläppsdirektivets krav på tillståndsplikt.
När ordet huvudverksamhet används i förordningen syftar
det på den huvudsakliga industriutsläppsverksamhet som bedrivs på en anläggning. Ordet används i förordningen för att underlätta genomförandet av direktivet, särskilt artikel 21. Av artikel 21 följer att inom fyra år från offentliggörandet av ett beslut
om slutsatser om bästa tillgängliga teknik avseende en anläggnings huvudsakliga verksamhet ska den behöriga myndigheten
bl.a. göra en förnyad bedömning av alla tillståndsvillkor för den
berörda anläggningen. Med andra ord inträder inga skyldigheter
för verksamhetsutövaren om en slutsats antas som rör någon annan del av verksamheten än huvudverksamheten.
”Huvudverksamheten” behöver inte vara det som i praktiken
är huvudverksamheten på en anläggning. I förordningen har
ordet huvudverksamhet endast betydelse i fråga om verksamheter som är industriutsläppsverksamheter. Exempelvis kan det
på ett stort sågverk också bedrivas en relativt sett liten träimpregneringsverksamhet. Sågverksverksamheten omfattas inte av
industriutsläppsdirektivet men det gör träimpregneringsverksamheten (jfr punkt 6.10 i bilaga 1 till direktivet). Om träimpregneringsverksamheten är den enda industriutsläppsverksamhet som bedrivs på sågverket, så är träimpregneringsverksamheten huvudverksamhet i förordningens mening, inte sågverksverksamheten. Om träimpregneringsverksamheten är den största eller mest dominerande verksamheten bland alla industriutsläppsverksamheter som bedrivs på sågverket, så är träimpregneringsverksamheten huvudverksamhet i förordningens mening.
De andra industriutsläppsverksamheterna på sågverket är i ett
sådant fall sidoverksamheter. Eftersom sågverksverksamheten
inte är en industriutsläppsverksamhet, kan sågverksverksamheten aldrig vara vare sig huvudverksamhet eller sidoverksamhet.
21
När ordet sidoverksamhet används i förordningen syftar det
på en industriutsläppsverksamhet som inte är den största eller
mest dominerande industriutsläppsverksamhet som bedrivs på
en anläggning, dvs. som inte är den huvudsakliga industriutsläppsverksamheten på anläggningen.
Enligt artikel 21.3 i industriutsläppsdirektivet ska en förnyad
bedömning av tillståndsvillkoren ske med hänsyn till alla nya
eller uppdaterade slutsatser om bästa tillgängliga teknik som är
tillämpliga på anläggningen och som har antagits sedan tillståndet utfärdades eller omprövades. I direktivet förutsätts således
att fler än en slutsats kan vara tillämplig på verksamheten. Artikel 21.3 får även förstås så att även om det är slutsatsen för den
huvudsakliga verksamheten som utlöser den förnyade bedömningen av tillståndsvillkoren, så ska samtliga slutsatser som är
tillämpliga användas vid den bedömningen. I industriutsläppsdirektivet finns ingen beteckning för de industriutsläppsverksamheter på en anläggning som omfattas av andra slutsatser om
bästa tillgängliga teknik än de slutsatser som avser den huvudsakliga industriutsläppsverksamheten på anläggningen. I förordningen används ”sidoverksamhet” för en industriutsläppsverksamhet som inte är huvudverksamhet i förordningens mening.
3§
I paragrafen definieras innebörden av uttrycket slutsatser om
bästa tillgängliga teknik. I IPPC-direktivet fastslås vissa grundläggande principer som ska tillämpas för miljöfarliga verksamheter. En av dessa är principen om bästa tillgängliga teknik. För
uttolkningen av bästa tillgängliga teknik har EU tagit fram –
och kommer att fortsätta ta fram – särskilda tolkningsdokument
för olika industrisektorer (BAT-referensdokument). Dessa referensdokument tas fram genom den så kallade Sevillaprocessen.
Artikel 13 i industriutsläppsdirektivet, som ersatt IPPC-direktivet, innebär att de delar av BAT-referensdokumenten där slutsatserna om bästa tillgängliga teknik fastställs ska beslutas i ett
kommittéförfarande. Än så länge är de flesta BAT-slutsatserna
antagna endast enligt IPPC-direktivet. De kommer att ersättas
med nya slutsatser antagna enligt industriutsläppsdirektivet.
22
Slutsatser som antagits enligt artikel 13 i industriutsläppsdirektivet kallas i förordningen ”slutsatser om bästa tillgängliga teknik”.
Det finns ett trettiotal BAT-referensdokument som avser
olika industrisektorer, s.k. vertikala slutsatser. Det finns även
s.k. horisontella BAT-referensdokument som inte avser en viss
industrisektor utan kan tillämpas i fler sektorer eller alla sektorer. De horisontella BAT-referensdokumenten behandlar t.ex.
energieffektivitet och utsläpp från lagring. Det regleras inte i industriutsläppsdirektivet hur ofta ett nytt BAT-referensdokument
ska tas fram. Av punkt 13 i skälen för direktivet framgår att Europeiska kommissionen bör sträva efter att uppdatera referensdokumenten senast åtta år efter det att den föregående versionen
har offentliggjorts. Det skulle innebära att det kan komma att
antas cirka fyra slutsatser om bästa tillgängliga teknik per år.
För att göra förordningstexten enklare används orden huvudslutsatser och sidoslutsatser.
När ordet huvudslutsatser används syftar det på slutsatser
om bästa tillgängliga teknik som i det enskilda fallet träffar en
industriutsläppsverksamhet som är huvudverksamhet i förordningens mening (se 2 §).
När ordet sidoslutsatser används syftar det på slutsatser om
bästa tillgängliga teknik som i det enskilda fallet träffar en industriutsläppsverksamhet som är sidoverksamhet i förordningens mening (se 2 §).
Med uttrycket slutsatsernas offentliggörande avses i förordningen tidpunkten för EU:s offentliggörande av slutsatser om
bästa tillgängliga teknik. I samband med att nya slutsatser offentliggörs tas upplysningar om detta in i förordningen (2 kap.).
Se t.ex. 2 kap. 4 §.
6§
Föroreningsskada definieras som en sådan miljöskada av mark
och grundvatten som avses i 10 kap. 1 § miljöbalken. Genom
hänvisningen till miljöbalken klarläggs att det krävs att miljöskadan kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa
eller miljön. Till skillnad från föroreningsskada enligt 10 kap.
23
miljöbalken syftar ordet föroreningsskada i förordningen endast
på skada på mark och grundvatten och omfattar inte miljöskada
på anläggningar, vattenområden etc.
Utsläppsvärden som begränsningsvärden
8§
Med paragrafen genomförs industriutsläppsdirektivets artikel
artikel 3.13 och 15.3 (a) jämförd med artikel 17.2 och 21.3.
Av paragrafen framgår krav på att följa utsläppsvärden i
slutsatser om bästa tillgängliga teknik. Industriutsläppsdirektivet medger uttryckligen att artikel 14 om tillståndsvillkor och
artikel 15 om gränsvärden för utsläpp genomförs i nationell lagstiftning med generella föreskrifter (artikel 17). Utformningen
av direktivet har dock den individuella tillståndsprocessen som
utgångspunkt. Enligt artikel 15.3 ska utsläppsvärdena i slutsatser om bästa tillgängliga teknik under normala driftsförhållanden inte överskridas. Kraven börjar dock inte gälla direkt. Enligt artikel 21.3 ska den behöriga myndigheten inom fyra år efter offentliggörandet av slutsatser för en anläggnings huvudverksamhet säkerställa att en förnyad bedömning görs av alla
tillståndsvillkor för den berörda anläggningen och vid behov
uppdateras för att säkerställa att artikel 15.3 och 15.4 följs.
Inom fyraårsperioden ska den behöriga myndigheten även säkerställa att anläggningen uppfyller dessa tillståndsvillkor.
Direktivet ger ingen ledning för hur artikel 15.3 jämförd
med artikel 21.3 ska tillämpas om möjligheten till generella
föreskrifter i stället för individuell tillståndsprövning används.
Den lösning som har valts innebär i huvudsak att nya slutsatser
om bästa tillgängliga teknik inte gör det nödvändigt att inom
fyraårsperioden inleda och avsluta en omprövningsprocess hos
tillståndsprövningsmyndigheten. Genom förordningen blir slutsatsernas utsläppsvärden bindande begränsningsvärden för
verksamhetsutövarna och gäller utöver de begränsningsvärden
som kan vara angivna i tillståndet. Om tillståndet i annat sammanhang omprövas av tillståndsmyndigheten, är det möjligt att
utforma tillståndsvillkoren så att de kan anses motsvara slutsats-
24
ernas krav och på så sätt förenkla eller minska den villkorsmassa som verksamheten omfattas av. Förordningen innebär att
slutsatsernas utsläppsvärden blir bindande begränsningsvärden
enligt följande.
Om endast ett slutsatsdokument om bästa tillgängliga teknik
är tillämplig på den verksamhet som bedrivs på en anläggning,
ska utsläppsvärdena i slutsatsen följas fyra år efter det att slutsatsen offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning.
Flera slutsatser om bästa tillgängliga teknik kan dock vara
tillämpliga på en verksamhet. Exempelvis kan en viss anläggning vars huvudsakliga industriutsläppsverksamhet är järn- och
stålproduktion också ha en stor förbränningsanläggning. Det
kommer att finnas slutsatser om bästa tillgängliga teknik både
för järn- och stålproduktion (huvudslutsatser i detta exempel)
och för stora förbränningsanläggningar (sidoslutsatser i detta
exempel).
Antagandet av nya slutsatser (ett nytt slutsatsdokument) utlöser tillämpning av dem på olika sätt. Om slutsatserna avser en
industriutsläppsverksamhet som är huvudverksamhet så är slutsatserna huvudslutsatser för den verksamheten och ska följas
senast fyra år efter offentliggörandet. Om samma slutsatser avser en industriutsläppsverksamhet som är sidoverksamhet på en
anläggning, är slutserna sidoslutsatser och behöver inte följas
förrän huvudverksamheten på anläggningen träffas av nya slutsatser. När slutsatser som träffar huvudverksamheten (huvudslutsatser) har offentliggjorts, utlöser huvudslutsatserna tillämpningen av övriga slutsatser som kan vara tillämpliga, dvs. sidoslutsatser.
Detta innebär att när slutsatser antas för en viss industriell
sektor (t.ex. sektor A) kan vissa verksamhetsutövare i den sektorn behöva följa utsläppsvärdena i slutsatserna efter fyra år
(om verksamheten är en verksamhet i sektor A och är huvudverksamhet i förordningens mening). I ett sådant fall är slutsatserna för sektor A huvudslutsatser för den aktuella verksamheten.
Andra verksamhetsutövare i samma sektor (t.ex. om verksamheten är en verksamhet i sektor A men är endast en sidoverksamhet i förordningens mening) behöver inte följa slutsats-
25
erna för sektor A förrän den industriutsläppsverksamhet som är
huvudverksamhet på anläggningen (t.ex. då en verksamhet i
sektor B är huvudverksamhet) träffas av nya slutsatser för sektor B. I ett sådant fall är slutsatserna för sektor A sidoslutsatser
och behöver inte följas förrän i samband med att slutsatser för
sektor B (huvudslutsatser) måste följas.
I industriutsläppsdirektivet anges inte hur sidoslutsatser och
som antas efter det att huvudslutsatserna antagits men innan
fyraårsperioden löpt ut ska hanteras. Det är tänkbart med en
situation där sidoslutsatser antas endast några månader innan
verksamheten ska vara anpassad till huvudslutsatserna. Det
framstår då som orimligt att t.ex. verksamheten på bara några
månader ska anpassa sig till utsläppsvärden i sidoslutsatserna.
Av paragrafen följer därför att utsläppsvärden i sidoslutsatser
ska följas senast fyra år efter huvudslutsatsens offentliggörande
endast om sidoslutsatserna offentliggjordes senast samma dag
som huvudslutsatserna.
Om ett utsläppsvärde i slutsatser om bästa tillgängliga teknik
anges som ett spann för de utsläpp som motsvarar bästa tillgängliga teknik så är kravnivån det högre värdet, dvs. det är det
högre värdet som inte får överskridas. I Europeiska kommissionens genomförandebeslut 2012/119/EU av den 10 februari 2012
om regler för de riktlinjer om insamlingen av uppgifter och om
utarbetande av BAT-referensdokument och om deras kvalitetssäkring som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv
2010/75/EU om industriutsläpp (EUT L 63, 2.3.2012, s. 1,
Celex 32012D0119) ges förklaringar till hur de olika värdena i
spannet ska bestämmas. Som beslutet får förstås, ska den lägre
nivån i intervallet baseras på vad de bäst presterande anläggningarna i sektorn släpper ut vid normal drift. I beslutet anges
att det övre värdet i intervallet erhålls genom att ta hänsyn till
den prestandanivå som är relaterad till tillämpningen av bästa
tillgängliga teknik under normala driftsförhållanden.
Ett dokument med slutsatser om bästa tillgängliga teknik är
en sammanställning av ett antal enskilda slutsatser som t.ex. kan
röra olika delar av järn- och stålsektorn. En verksamhetsutövare
som omfattas av en slutsats måste inte med nödvändighet följa
samtliga enskilda slutsatser utan kravet gäller endast de enskil-
26
da slutsatser som är tillämpliga på industriutsläppsverksamheten. Ofta anges tillämpligheten för enskilda slutsatser under en
särskild rubrik, vilket kan vara till hjälp vid bedömningen av
tillämpligheten i det enskilda fallet.
I artikel 3.13 definieras utsläppsnivåer som motsvarar bästa
tillgängliga teknik som de utsläppsnivåer som erhålls under normala driftsförhållanden med användning av en bästa tillgängliga
teknik eller en kombination av flera bästa tillgängliga tekniker,
såsom de beskrivs i slutsatser om bästa tillgängliga teknik.
Dessutom ska utsläppsnivåerna vara uttryckta som ett genomsnitt under en bestämd tidsperiod och under specificerade referensförhållanden. Av artikel 15.3 följer att gränsvärden för utsläpp ska fastställas som säkerställer att utsläppen under normala driftsförhållanden inte är högre än utsläppsnivåer som
motsvarar bästa tillgängliga teknik.
Vid en kontroll av om artikel 15.3 följs ska således bara utsläpp som sker under normala driftsförhållanden räknas med.
Av artikel 14.1 f följer att tillstånd ska innehålla åtgärder som
rör andra förhållanden än normala driftsförhållanden. Som
exempel på andra driftsförhållanden än normala nämns arbete
med igångsättande och urdrifttagande, läckor, störningar i driften och tillfälliga avbrott. Under onormala driftsförhållanden
gäller således inte kravet på att utsläppen ska vara lägre än utsläppsnivåer som motsvarar bästa tillgängliga teknik. Någon
ytterligare information om vad som är att anse som onormala
driftsförhållanden finns inte i direktivet. Direktivet ger heller
ingen ledning för hur kravet i artikel 15.3 på att tillståndet ska
innehålla åtgärder vid onormala driftsförhållanden ska genomföras när BAT-slutsatser genomförs som generella föreskrifter.
För att genomföra artikel 3.13 och 15.3 klargörs i paragrafen att
när ett begränsningsvärde ska följas enligt förordningen behöver begränsningsvärdet följas endast under normala driftsförhållanden.
Verksamhetsutövaren är (som den svenska miljörätten är
uppbyggd) skyldig att själv kontrollera och visa att de krav som
gäller för verksamheten följs. En verksamhetsutövare kan komma att anse att vissa mätvärden hänför sig till onormala driftsförhållanden och att de därför inte ska tas hänsyn till vid be-
27
dömning av om ett utsläppsvärde i en slutsats om bästa tillgängliga teknik har följts. Tillsynsmyndigheten kan behöva göra en
bedömning i det enskilda fallet av om det kan anses ha varit
onormala driftsförhållanden eller inte. Även under onormala
driftsförhållanden är verksamhetsutövaren enligt 2 kap. miljöbalken skyldig att vidta åtgärder för att förebygga och hindra
utsläpp.
9§
Med paragrafen genomförs industriutsläppsdirektivets artikel
8.2 a och b.
Liknande krav finns i 6 § förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll. Av den paragrafen följer att om
det i verksamheten inträffar en driftstörning eller liknande händelse som kan leda till olägenheter för människors hälsa eller
miljön, ska verksamhetsutövaren omgående underrätta tillsynsmyndigheten om detta.
Av artikel 8 i industriutsläppsdirektivet följer dock att om
tillståndsvillkoren inte följs ska medlemsstaterna se till att verksamhetsutövaren omedelbart informerar den behöriga myndigheten och omedelbart vidtar de åtgärder som är nödvändiga för
att säkerställa att villkoren åter följs snarast möjligt. Det finns
ingen särskild bestämmelse i direktivet för vad som ska gälla
när slutsatser om bästa tillgängliga teknik genomförs med generella föreskrifter. En rimlig tolkning av direktivet är dock att
samma krav ska gälla för överträdelser av tillståndsvillkor som
vid överträdelser av generella föreskrifter som genomför slutsatser om bästa tillgängliga teknik. Eftersom det kan tänkas att
en överträdelse av ett utsläppsvärde i en slutsats om bästa tillgängliga teknik inte leder till en olägenhet för människors hälsa
eller miljön, är bestämmelserna i förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll inte tillräckliga för att genomföra direktivet. Det behövs en särskild bestämmelse som täcker in samtliga
överträdelser av sådana begränsningsvärden som avses i 8 §.
28
Andra försiktighetsmått
10 §
Slutsatser om bästa tillgängliga teknik innehåller både utsläppsvärden och slutsatser som beskriver bästa tillgängliga teknik på
annat sätt än att ange utsläppsvärden. En redovisning av var utsläppsvärden förekommer i slutsatser om bästa tillgängliga teknik finns i 2 kap. och kraven på hur de ska följas anges i 9 §.
I industriutsläppsdirektivet regleras kraven avseende sådana
slutsatser som inte innehåller utsläppsvärden i artikel 14.3. Av
artikel 14.3 följer att slutsatserna ska användas som referens vid
fastställande av tillståndsvillkoren. Tidigare stod det i artikeln
att slutsatserna ska ligga till grund för tillståndsvillkoren men
en rättelse har gjorts av texten, jfr rättelse till Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010
om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och
begränsa föroreningar) (EUT L 158, 19.6.2012, s. 25, Celex
32010L0075R[04]).
Även om det av artikel 17.2 framgår att artikel 14 kan genomföras med generella föreskrifter, finns det inget i direktivet
som upplyser om hur artikel 14.3 ska tolkas när generella föreskrifter används. Den lösning som valts är att ställa krav på att
det vid bedömningen av om en industriutsläppsverksamhet bedrivs i enlighet med kravet i 2 kap. 3 § miljöbalken ska hänsyn
tas till slutsatser om bästa tillgängliga teknik. Kraven i 2 kap.
miljöbalken är alltid tillämpliga men med bestämmelsen i förordningen tydliggörs att en särskild bedömning ska göras senast
fyra år efter det att huvudslutsatser offentliggjorts i Europeiska
unionens officiella tidning. I fråga om förhållandet mellan huvudverksamhet och sidoverksamhet gäller samma som för utsläppsvärden (se kommentaren till 8 §).
Den som bedriver en industriutsläppsverksamhet ska, enligt
Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2006:9) om miljörapport,
för varje slutsats som är tillämplig på verksamheten redovisa en
bedömning av i vilken mån verksamheten uppfyller den. Den
redovisningen ska göras i miljörapporten för verksamhetsåret
efter det att huvudslutsatser offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Redovisningen ska omfatta både slutsat-
29
ser med utsläppsvärden och övriga slutsatser, och både sådana
som finns i vertikala slutsatser och horisontella slutsatser. Redovisningen bör vara utgångspunkten för tillsynsmyndighetens
bedömning enligt paragrafen.
I fråga om slutstatser om bästa tillgängliga teknik som inte
är bindande begränsningsvärden enligt 8 § ska slutsatser som
gäller för en industrisektor bedömas för varje enskild verksamhet inom den sektorn. Bedömningen ska göras med hänsyn till
den avvägningsbestämmelse som finns i 2 kap. 7 § miljöbalken.
I de slutsatser som antagits hittills klargörs att det inte är
något krav att använda de tekniker som anges och beskrivs i
slutsatserna. Beskrivningen av tekniker är inte heller fullständig. Andra tekniker som ger åtminstone samma miljöprestanda
kan användas.
Verksamhetsutövaren måste inte klara samtliga slutsatser.
Vissa kanske inte bedöms tillämpliga på verksamheten och andra kanske inte bedöms rimliga efter en avvägning enligt 2 kap.
7 § miljöbalken. Det viktiga är att förhålla sig till innehållet i
slutsatserna på ett sådant sätt att de försiktighetsmått som i
praktiken vidtas för att leva upp till kravet på användning av
bästa möjliga teknik kan anses tillräckliga med hänsyn till den
miljösprestanda som slutsatsernas beskrivningar av bästa tillgängliga teknik syftar till. Tillsynsmyndigheten, eller den som
prövar en fråga om tillstånd till verksamheten, kan också komma fram till att det är rimligt och miljömässigt motiverat att
ställa mer långtgående krav än de som framgår av slutsatsen om
bästa tillgängliga teknik.
Om tillsynsmyndigheten finner att en industriutsläppsverksamhet inte kan anses bedrivas på ett sådant sätt att kraven i
2 kap. miljöbalken uppfylls, kan en dialog föras mellan tillsynsmyndigheten och verksamhetsutövaren om vilka åtgärder som
kan bli nödvändiga. En möjlighet för tillsynsmyndigheten är
även att förelägga verksamhetsutövaren att följa de begränsningar och i övrigt vidta de försiktighetsmått och åtgärder som
tillsynsmyndigheten anser behövs. Om ett föreläggande skulle
innebära en sådan begränsning som avses i 26 kap. 9 § tredje
stycket miljöbalken, bör tillsynsmyndigheten i stället använda
de möjligheter till prövning som ges i 26 kap. 2 § andra stycket
30
miljöbalken. Eftersom en sådan prövning skulle ha som syfte att
genomföra EU-rätt finns det en grund för omprövning (jfr.
24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken).
11 §
Med paragrafen genomförs delvis industriutsläppsdirektivets
artikel 9.
Av artikel 9 följer att ett tillstånd inte får omfatta gränsvärden för direkta utsläpp av sådana växthusgaser som omfattas av
systemet för handel med utsläppsrätter om inte sådana gränsvärden är nödvändiga för att förhindra betydande lokala föroreningar. Bakgrunden är att utsläppshandeln förutsätter stor
flexibilitet för den enskilde verksamhetsutövaren att själv bestämma nivån för utsläppen av växthusgaser i verksamheten.
Motsvarande bestämmelser har redan införts i 16 kap. 2 §,
24 kap. 15 § och 26 kap. 9 § miljöbalken.
Mot bakgrund av artikel 9 borde inte slutsatser om bästa tillgängliga teknik utformas på ett sådant sätt att det där införs krav
när det gäller t.ex. utsläpp av koldioxid för sådana verksamheter
som både är industriutsläppsverksamheter och omfattas av systemet med handel med utsläppsrätter. En bestämmelse införs
dock i förordningen för att garantera att inga sådana krav kan
komma att ställas på grund av utformningen av slutsatser om
bästa tillgängliga teknik.
Villkor i tillstånd och förelägganden
12 §
Paragrafen reglerar hur förordningens bestämmelser förhåller
sig till tillståndsvillkor och villkor i ett föreläggande från tillsynsmyndigheten riktat till den som bedriver en industriutsläppsverksamhet. Med paragrafen klargörs att bestämmelserna
i förordningen gäller utöver sådana villkor och förelägganden.
Enligt 9 kap. 5 § miljöbalken får regeringen inom ramen för
prövningssystemet meddela sådana generella föreskrifter som
framstår som mer ändamålsenliga i förhållande till miljöbalkens
syften än ett förvaltningsbeslut eller en dom i ett enskilt fall. Av
31
24 kap. 1 § miljöbalken framgår att till följd av 9 kap. 5 § miljöbalken kan ett tillstånd begränsas eller förenas med ändrade
eller nya villkor. Föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 5 §
miljöbalken har således giltighet framför beslut av individuell
karaktär. Eftersom 8 § är meddelad med stöd av 9 kap. 5 § kan
således strängare eller andra krav ställas i förordningen än vad
som följer av tillståndet.
Att både sådana begränsningsvärden som avses i 8 § och tillståndsvillkor gäller får den följden att verksamhetsutövaren
måste följa både värdet i slutsatserna om bästa tillgängliga teknik och tillståndsvillkoret och kunna redogöra för hur båda kraven uppfylls, om inte verksamhetsutövaren beviljats ett alternativvärde eller en dispens enligt 15 eller 16 §.
När det gäller andra försiktighetsmått än utsläppsvärden är
10 § utformad på ett sådant sätt (”hänsyn ska tas till slutsatserna”) att de försiktighetsmåtten inte begränsar tillståndet om
inte tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller använt
möjligheten att enligt 26 kap. 2 § andra stycket miljöbalken att
ansöka om prövning.
Anpassade villkor
13 §
Med paragrafen genomförs delvis artiklarna 14.3 och 13.7 i industriutsläppsdirektivet.
Av artikel 14.3 följer att slutsatser om bästa tillgängliga teknik ska användas som referens vid fastställande av tillståndsvillkoren. Fyra år efter antagandet av slutsatser om bästa tillgängliga teknik ska enligt artikel 21 en förnyad bedömning göras av
tillståndsvillkoren och en uppdatering av tillståndsvillkoren kan
bli nödvändig. Kravet i artikel 14.3 är dock inte begränsat till
sådana uppdateringar som kan bli följden av artikel 21. Som
direktivet får förstås ska slutsatser om bästa tillgängliga teknik
alltid användas som referens vid prövning av en industriutsläppsverksamhet, oavsett vad som föranlett prövningen. En
rimlig tolkning av direktivet är även att både utsläppsvärden
och slutsatser om andra försiktighetsmått ska användas som re-
32
ferens. Denna tolkning innebär att de krav som följer av slutsatser om bästa tillgängliga teknik och som enligt artikel 21 ska
vara rättsligt bindande för verksamhetsutövaren inom fyra år
från slutsatsernas offentliggörande kan komma att gälla tidigare, dvs. som ett resultat av en tillståndsprövning som t.ex. verksamhetsutövaren ansökt om och där prövningsmyndigheten anpassat slutsatserna till tillståndsvillkor.
Tillståndsfrågor för industriutsläppsverksamheter kan prövas
i första instans av antingen mark- och miljödomstol (A-verksamheter) eller miljöprövningsdelegationen hos länsstyrelsen
(B-verksamheter).
Av 22 kap. 25 § första stycket 6 miljöbalken framgår att en
dom som innebär att tillstånd ges till en verksamhet i förekommande fall ska innehålla bestämmelser om de villkor om utsläpp, begränsningsvärden och bästa möjliga teknik som behövs
för att anpassa tillämpningen av sådana föreskrifter om försiktighetsmått som har meddelats med stöd av balken, om föreskrifterna medger eller förutsätter en sådan anpassning. Av 19 kap.
5 § första stycket 9 miljöbalken framgår att bestämmelserna i
22 kap. 25 § första stycket 6 ska tillämpas i ärenden som prövas
av länsstyrelsen.
Paragrafen är en sådan bestämmelse om försiktighetsmått
som medger eller förutsätter anpassning i det individuella fallet.
Den anpassningen ska ske genom att prövningsmyndigheten i
en dom som innebär att tillstånd ges till en industriutsläppsverksamhet eller som innebär att villkor ändras tar in de tillståndsvillkor som prövningsmyndigheten anser behövs med anledning
av slutsatser om bästa tillgängliga teknik, både när det gäller begränsningsvärden och andra försiktighetsmått.
Kravnivån i fråga om hur styrande slutsatserna ska vara motsvarar direktivets krav på att slutsatserna ska används som referens vid bestämmande av tillståndsvillkoren. I direktivet ges
ingen ledning för vad det innebär att slutsatserna ska användas
som referens, t.ex. om prövningsmyndigheten kan komma till
slutsatsen att ingen del av slutsatserna bör komma till uttryck
som ett tillståndsvillkor etc.
I fråga om andra försiktighetsmått än utsläppsvärden är det
en rimlig tolkning att prövningsmyndigheten för varje tillämplig
33
slutsats måste göra en bedömning av om och i vilken omfattning de försiktighetsmått som anges i slutsatserna ska komma
till uttryck som tillståndsvillkor. Det viktiga är att förhålla sig
till innehållet i slutsatserna på ett sådant sätt att de försiktighetsmått som tas in i tillståndsvillkor kan anses tillräckliga med
hänsyn till den miljösprestanda som slutsatsernas beskrivningar
av bästa tillgängliga teknik syftar till samt kan anses rimliga
med hänsyn till nyttan med försiktighetsmåtten och kostnaderna
för att vidta dem (jfr. 2 kap. 7 § miljöbalken).
I fråga om utsläppsvärden innebär anpassningen att den miljöskyddsnivå som slutsatsernas utsläppsvärden syftar till nås på
annat sätt, dvs. med begränsningsvärden som kan vara utformade på annat sätt än i slutsatserna men som ger minst samma
miljöskydd. Om prövningsmyndigheten skulle formulera begränsningsvärden som ger en större miljöbelastning, så är det
inte fråga om en anpassning utan en fråga om dispens. En särskild bestämmelse om dispens finns i 16 §. Sammantaget ska
alltså anpassningen inte leda till högre utsläppsnivåer under
normala driftsförhållanden än de som följer av slutsatserna om
bästa tillgängliga teknik. Om prövningsmyndigheten vid sin
prövning finner att något utsläppsvärde i slutsatserna inte behöver anpassas, är det naturligtvis inte nödvändigt att upprepa
utsläppsvärdet som ett villkor i tillståndet – utan en uttrycklig
anpassning i tillståndet är nämligen utsläppsvärdet ett bindande
begränsningsvärde direkt till följd av 8 §. I den mån sådana villkor ändå tas in i tillståndet och det uttryckligen anges i tillståndet att villkoren innebär en anpassning, följer det av 14 § att
verksamhetsutövaren kan nöja sig med att följa tillståndets villkor. I fråga om utsläppsvärden i de slutsatser om bästa tillgängliga teknik som anges i 2 kap., är det alltså fråga om försiktighetsmått som genom bestämmelsen om anpassade villkor medger en anpassning i det individuella fallet.
Det följer av miljörättens uppbyggnad i övrigt att prövningsmyndigheten måste bedöma om det bör ställas mer långtgående
krav än de som framgår av slutsatsen.
Det kan vara en eller flera slutsatser om bästa tillgängliga
teknik som ska användas som referens när tillståndsvillkoren
bestäms, både horisontella och vertikala. Av de slutsatser som
34
ska användas som referens kan det finnas både sådana som
innehåller utsläppsvärden och sådana som beskriver andra försiktighetsmått. Utgångspunkten är att samtliga slutsatser som
har offentliggjorts i Europeiska unionens tidning och som är
tillämpliga på industriutsläppsverksamheten ska användas som
referens.
Om de slutsatser som har offentliggjorts i Europeiska unionens tidning är sidoslutsatser för en viss verksamhet, gäller de
inte för verksamhetsutövaren enligt 8 och 10 §§ förrän i samband med att huvudslutsatser för verksamheten måste följas.
Sådana sidoslutsatser omfattas dock av förordningens bestämmelse om anpassade villkor och ska användas som referens när
tillståndsvillkor bestäms.
En ansökan i ett ansökningsmål ska bl.a. innehålla förslag
till skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått samt de övriga
uppgifter som behövs för att bedöma hur hänsynsregeln om
bästa möjliga teknik i 2 kap. 3 § miljöbalken följs (jfr 22 kap.
1 § 4 miljöbalken). För att inte förlänga processen och för att
minska behovet av kompletteringar kan verksamhetsutövaren
använda slutsatser om bästa tillgängliga teknik som ett av flera
underlag när förslagen till skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått i en ansökan om tillstånd utarbetas.
Den föreslagna anknytningen till bästa tillgängliga teknik
och till Europeiska kommissionens referensdokument är inte
någon nyhet i svensk rätt. Av 2 kap. 3 § miljöbalken framgår ett
uttalat krav på användning av bästa möjliga teknik. Detta krav
ligger till grund för prövningsmyndighetens tillståndsbeslut och
prövningen av frågan om vilka krav på skyddsåtgärder och försiktighetsmått som ska ställas. BAT-referensdokument har utgjort en del av underlaget vid bedömningen av vad som är bästa
möjliga teknik. Paragrafen innebär dock en uttrycklig skyldighet att använda slutsatser om bästa tillgängliga teknik som referens vid tillståndsgivningen.
Om nya slutsatser om bästa tillgängliga teknik och som är
tillämpliga på en verksamhet antas efter det att en ansökan om
tillstånd för den verksamheten har getts in, måste prövningsmyndigheten ta hänsyn även till dessa. Kompletteringar kan då
bli nödvändiga. En rimlig tillämpning av direktivet är dock att
35
hänsyn inte ska behöva tas till sådana slutsatser om bästa tillgängliga teknik som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning efter det att målet eller ärendet kungjorts enligt
22 kap. 3 § miljöbalken.
Som framgår av 8 § avser utsläppsvärdena i slutsatser om
bästa tillgängliga teknik vad som ska följas vid normala driftsförhållanden. Vid en anpassning enligt paragrafen kan prövningsmyndigheten t.ex. välja att bestämma tillståndsvillkor som
gäller för alla driftsförhållanden.
Av artikel 13.7 i industriustläppsdirektivet följer att i avvaktan på att en slutsats antagits i enlighet med det förfarande som
anges i direktivet ska BAT-referensdokument som antagits före
direktivets ikraftträdande tillämpas, förutom när det gäller fastställande av gränsvärden. Detta innebär att industriutsläppsdirektivet inte bara innebär en skyldighet att använda slutsatser
om bästa tillgängliga teknik som referens vid villkorssättning.
Industriutsläppsdirektivet innebär även att, när slutsatser om
bästa tillgängliga teknik inte antagits, BAT-referensdokument
antagna under IPPC-direktivet ska användas som referens vid
tillståndsgivning. En viktig skillnad är dock att när det gäller
dessa äldre BAT-referensdokument är det endast de slutsatser
som inte innehåller utsläppsvärden som behöver användas som
referens.
Kravet i artikel 13.7 i direktivet har kommit till uttryck i paragrafens andra punkt. Där framgår att om ingen slutsats om
bästa tillgängliga teknik har antagits enligt industriutsläppsdirektivet för den aktuella verksamheten, ska i stället äldre BATreferensdokument användas när det gäller andra försiktighetsmått än begränsningsvärden. Hänsyn kan behöva tas till en eller
flera BAT-referensdokument, både horisontella och vertikala
referensdokument. Eftersom förordningen inte innehåller någon
bestämmelse som gör innehållet i dessa äldre BAT-referensdokument rättsligt bindande för verksamhetsutövaren på något annat sätt än genom de tillståndsvillkor som kan bli följden av
denna bestämmelse, är det här fråga om försiktighetsmått som
förutsätter en anpassning i det individuella fallet.
Sammanfattningsvis ska vid en tillståndsprövning av en industriutsläppsverksamhet slutsatser om bästa tillgängliga teknik
36
som offentliggjorts i Europeiska unionens tidning innan målet
eller ärendet kungjorts alltid användas som referens av prövningsmyndigheten vid bestämmande av tillståndsvillkor, både
när det gäller begränsningsvärden och vid bestämmande av andra försiktighetsmått. När referensdokument antagna enligt
IPPC-direktivet ska användas gäller detta dock endast i fråga
om andra försiktighetsmått än begränsningsvärden.
14 §
Om prövningsmyndigheten i ett tillståndsvillkor har anpassat ett
försiktighetsmått i en slutsats om bästa möjliga teknik, behöver
verksamhetsutövaren endast följa tillståndsvillkoret. En förutsättning för att inte dessutom behöva följa den bakomliggande
slutsatsen om bästa tillgängliga teknik är att det framgår av tillståndsvillkoret att det är en anpassning av slutsatsen.
Alternativvärden
15 §
I paragrafen används möjligheten i artikel 15.3 i industriutsläppsdirektivet att följa alternativa begränsningsvärden. Miljöprövningsdelegationen får, i det enskilda fallet, besluta att en industriutsläppsverksamhet i stället för att följa ett begränsningsvärde som det hänvisas till i 2 kap., ska följa ett begränsningsvärde som bestäms med hänsyn till andra tidsperioder och andra
referensförhållanden. Det begränsningsvärde som verksamhetsutövaren då ska följa i stället för utsläppsvärdet i slutsatsen kallas alternativvärde. För verksamhetsutövaren innebär detta en
möjlighet att få följa begränsningsvärden som överensstämmer
med tillståndsvillkoren eller som t.ex. är anpassade till den utsläppskontroll som redan sker.
I artikel 15.3 används inte ordet alternativvärde. Av artikeln
följer dock att den behöriga myndigheten kan fastställa andra
gränsvärden för utsläpp än de som finns i slutsatser om bästa
tillgängliga teknik i fråga om värden, tidsperioder och referensvillkor. Direktivet medger således en ordning som gör det möjligt att uttrycka begränsningsvärdena på annat sätt än i slutsats-
37
erna. Ett beslut om alternativvärde är ett dispensbeslut, eftersom
det ger rätt att avvika från det värde som anges i slutsatserna.
Enligt artikel 14.1 d i industriutsläppsdirektivet ska, när alternativvärden används, tillståndsvillkoren innehålla ett krav på en
sådan sammanfattning av resultaten av utsläppskontrollen som
möjliggör en jämförelse mellan alternativvärdet och utsläppsvärdena i slutsatserna. Den behöriga myndigheten ska enligt
artikel 15.3 åtminstone en gång om året bedöma resultaten av
utsläppskontrollen för att säkerställa att utsläppen under normala driftsförhållanden inte är högre än de utsläppsnivåer som
motsvarar bästa tillgängliga teknik i slutsatserna.
Syftet med artiklarna 14.1 d och 15.3 industriutsläppsdirektivet måste vara att säkerställa att själva utsläppsnivån i slutsatserna inte överskrids vid användning av alternativvärden även
om utsläppsbegränsningen uttrycks på ett annat sätt. Samma
resultat nås om miljöprövningsdelegationen i sin prövning av en
ansökan om alternativvärde gör bedömningen att utsläppsnivån
med alternativvärdet inte överstiger utsläppsnivån i slutsatserna.
Med andra ord säkerställs redan när alternativvärdet bestäms att
utsläppsnivån inte överskrider utsläppsnivån i slutsatserna. Då
blir en årlig jämförelse mellan de utsläpp som följer av en
tillämpning av alternativvärdet jämfört med utsläpp enligt den
utsläppsnivå som anges i slutsatserna överflödig. Av bestämmelsen följer således att beslutet om alternativvärden inte får
innebära att verksamheten genom att följa alternativvärdena
medför högre utsläppsnivåer under normala driftsförhållanden
än om verksamheten skulle följa slutsatsernas utsläppsvärden.
Utsläppsvärdena i slutsatser om bästa tillgängliga teknik uttrycks ofta inte på samma sätt som i gällande svenska tillstånd.
Det befintliga villkoret kan t.ex. vara uttryckt som att 500 ton
NOx/år eller 150 mg NOx/MJ som årsmedelvärde inte får överskridas medan utsläppsvärdet i slutsatsen om bästa tillgängliga
teknik kanske uttrycks som 100 mg/m³ som dygnsmedelvärde
vid normal drift. En verksamhetsutövare kan anse att det befintliga villkoret, t.ex. 150 mg NOx/MJ som årsmedelvärde, är
minst lika strängt som att uppfylla utsläppsvärdet i slutsatsen
om bästa tillgängliga teknik vid normal drift och vill då att det
befintliga villkoret ska gälla som alternativvärde. Miljöpröv-
38
ningsdelegationen bör endast godta alternativvärden där det
med tillräcklig hög grad av säkerhet går att bedöma att utsläppsnivån med alternativvärdet under normala driftsförhållanden
innebär minst lika strikta krav som utsläppsnivån i slutsatserna.
Det finns inga andra begränsningar i möjligheterna att få ett
alternativvärde beviljat eller någon annan kvalifikation än att
alternativvärdet inte får innebära högre utsläppsnivåer än utsläppsvärdet i slutsatsen om bästa tillgängliga teknik.
Om en industriutsläppsverksamhet är föremål för prövning
enligt 9 kap. miljöbalken, får den myndighet som prövar tillståndsfrågan också pröva frågan om alternativvärde för den
verksamheten (jfr 21 kap. 3 § och 19 kap. 3 § miljöbalken).
Dispenser från begränsningsvärden
16 §
Med paragrafen genomförs delar av artikel 15.4 i industriutsläppsdirektivet. I paragrafen ges en möjlighet till dispens från
kravet i 8 §, dvs. en möjlighet till dispens från skyldigheten att
följa utsläppsvärden i slutsatser om bästa tillgängliga teknik.
Begränsningsvärden som innebär en större miljöbelastning
än de utsläpp som följer av slutsatser om bästa möjliga teknik
får fastställas endast om det med hänsyn till lokala miljöförhållanden, var den anläggning som verksamheten bedrivs på ligger
geografiskt och anläggningens tekniska egenskaper skulle medföra oproportionerligt höga kostnader jämfört med miljönyttan
att fastställa de begränsningsvärden som följer av slutsatserna.
Miljöprövningsdelegationen kan besluta om en sådan dispens
efter ansökan av verksamhetsutövaren.
Med lokala miljöförhållanden kan exempelvis menas att olika recipienter i Sverige är olika känsliga för utsläpp av närsalter. Var den anläggning som verksamheten bedrivs på ligger
geografiskt kan också ha betydelse för vissa krav. Som exempel
kan nämnas att krav på täckning av flytgödsel- och urinbehållare enligt 5 d § Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna
råd (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket vad avser
växtnäring endast gäller i Götaland och Svealands slättbygder.
39
Det är tänkbart att vissa krav i slutsatser om bästa tillgängliga
teknik på motsvarande sätt endast är miljömässigt relevanta i
vissa delar av Europa eller vissa delar av Sverige.
Ett exempel på när anläggningens tekniska egenskaper kan
medföra orimligt höga kostnader i förhållande till miljönyttan är
om anläggningen inte har plats för en viss reningsutrustning och
det på platsen inte går att utvidga anläggningen.
Europeiska kommissionen har möjlighet att klargöra de kriterier som det ska tas hänsyn till vid tillämpningen av undantagsbestämmelsen. Kommissionen har ännu inte utnyttjat den
möjligheten.
Resultatet av den skälighetsbedömning som ska ske enligt
paragrafen bör i huvudsak överensstämma med vad som skulle
bli resultatet av en tillämpning av 2 kap. 7 § miljöbalken. Paragrafen är dock snävare genom att den anger de enda skäl som
får läggas till grund för ett undantag.
Ett beslut enligt paragrafen innebär att en dispens ges eller
att ansökan om dispens avslås.
Om en industriutsläppsverksamhet är föremål för tillståndsprövning enligt 9 kap. miljöbalken får en fråga om dispens för
den verksamheten prövas tillsammans med frågan om tillståndet
av den myndighet som prövar frågan om tillstånd (jfr 21 kap.
3 § och 19 kap. 3 § miljöbalken).
17 §
Med paragrafen genomförs artikel 15.4 sjätte stycket i industriutsläppsdirektivet. Av den bestämmelsen jämförd med artikel
21 följer att den behöriga myndigheten vid en förnyad bedömning av tillståndsvillkoren på grund av en ny slutsats om bästa
tillgängliga teknik även ska göra en förnyad bedömning av
tillämpningen av bestämmelsen om undantag från utsläppsvärden i slutsatser om bästa tillgängliga teknik. Eftersom ett system med generella föreskrifter valts kommer det inte att aktualiseras några förnyade bedömningar av tillståndsvillkoren enligt
artikel 21. Av paragrafen följer i stället att en dispens upphör att
gälla när det utsläppsvärde som dispensen avser har ersatts med
nya slutsatser om bästa tillgängliga teknik. Dispensen upphör
40
oavsett om det utsläppsvärde som dispensen avser ersätts med
ett strängare värde eller om värdet är detsamma i den nya slutsatsen. Genom att dispensen upphör blir det nödvändigt att göra
en ny bedömning av förutsättningarna för en dispens, om verksamhetsutövaren vill ha ett fortsatt undantag.
18 §
Av 8 § följer att utsläppsvärden i huvudslutsatser och tillämpliga sidoslutsatser ska följas fyra år efter slutsatsernas offentliggörande. Det kan dock finnas flera skäl för en längre tidsperiod.
Det är möjligt att t.ex. investeringscykler och anläggningens
tekniska egenskaper gör att kostnaderna för att anpassa verksamheten inom fyra år är oproportionerliga i förhållande till
miljönyttan men att bedömningen görs att kostnaderna inte är
oproportionerliga om tidsgränsen i stället sätts till exempelvis
sju år.
Om det finns förutsättningar för dispens enligt 16 §, gäller
dispensen som huvudregel till dess det begränsningsvärde som
dispensen avser har ersatts med nya slutsatser om bästa tillgängliga teknik.
Av punkt 22 i ingressen till industriutsläppsdirektivet följer
dock att i specifika fall – när det vid förnyad bedömning och
uppdatering av tillstånd framgår att det kan behövas en längre
period än fyra år – får de behöriga myndigheterna fastställa en
längre tidsperiod i tillståndsvillkoren, om det är motiverat på
grundval av de kriterier som fastställs i industriutsläppsdirektivet. Det är oklart om denna punkt i ingressen syftar till att förtydliga undantagsmöjligheten i artikel 15.4 industriutsläppsdirektivet och hur den ska tolkas i förhållande till direktivets
övriga bestämmelser.
Med paragrafen ges möjlighet att besluta om en kortare dispensperiod än den som följer av 17 §. Ofta är det nog tillräckligt
med en anmälan för att ändra verksamheten i syfte att följa 8 §
(jfr 1 kap. 4 § miljöprövningsförordningen). En sådan kortare
dispens kan bl.a. användas om verksamhetsutövaren behöver
ansöka om ändringstillstånd eller nytt tillstånd för att anpassa
verksamheten så att utsläppsvärden i slutsatser kan följas men
41
tillståndsprocessen inte hinner avslutas innan fyraårsperiodens
utgång.
19 §
Med paragrafen genomförs delvis artikel 24.1 i industriutsläppsdirektivet. Av artikel 24.1 c följer att allmänheten ska ges
tillfälle att delta i tillståndsförfaranden där en dispens från bestämmelserna i slutsatser om bästa tillgängliga teknik medges.
Vid individuell tillståndsprövning kommer allmänhetens deltagande in genom reglerna i miljöbalken om samrådsförfarande
och kungörelse m.m. Eftersom genomförandet av industriutsläppsdirektivet i svensk rätt innebär att slutsatserna i stället
görs bindande för verksamhetsutövarna genom bestämmelserna
i 8 § och 2 kap. i stället för individuell tillståndsprövning måste
en särskild ordning skapas som tillgodoser kraven i artikel 24.1 c.
Enligt paragrafen krävs därför att när en ansökan om dispens
har getts in till miljöprövningsdelegationen, ska myndigheten
kungöra detta genom anslag på myndighetens anslagstavla samt
genom information som lämnas på myndighetens webbplats
eller på annat sätt. Kungörelsen ska innehålla en upplysning om
vilken myndighet som prövar ärendet, var handlingarna i ärendet finns tillgängliga, till vem och inom vilken tid synpunkter i
ärendet kan lämnas och hur information i ärendet kommer att
hållas tillgänglig.
20 §
För att Naturvårdsverket och Statens jordbruksverk ska kunna
fullgöra skyldigheten i 28 § att göra dispenser som beslutats enligt 16 § tillgängliga på sin webbplats är den miljöprövningsdelegation som beslutat i dispensärendet skyldig att skicka en
kopia av beslutet till Statens jordbruksverk om dispensen avser
en verksamhet som avses i 2 kap. 1 § miljöprövningsförordningen och till Naturvårdsverket för övriga industriutsläppsverksamheter.
42
Periodiska kontroller
21 §
Med paragrafen genomförs artikel 14.1 e jämförd med artikel
16.2 i industriutsläppsdirektivet.
Ett tillstånd ska enligt artikel 14.1 e innehålla lämpliga krav
avseende periodisk kontroll av mark och grundvatten i fråga om
farliga ämnen som kan påträffas på platsen med hänsyn till risken för förorening inom anläggningens område. I artikel 16.2 i
industriutsläppsdirektivet anges med vilken frekvens de periodiska kontrollerna ska utföras. Direktivets bestämmelser om periodiska kontroller kan enligt artikel 16.2 genomföras med generella föreskrifter.
Som ett led i verksamhetsutövarens egenkontroll ingår en
skyldighet att fortlöpande planera och kontrollera verksamheten
för att motverka eller förebygga olägenheter för människors hälsa eller miljön. Den grundläggande bestämmelsen om verksamhetsutövarens egenkontroll finns i 26 kap. 19 § miljöbalken.
Närmare föreskrifter finns i förordningen (1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll, främst i 5–7 §§. Verksamhetsutövaren ska bl.a. upprätta rutiner för att fortlöpande kontrollera
att drifts- och kontrollfunktioner hålls i gott skick och systematiskt undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från
hälso- och miljösynpunkt, liksom också förteckna de kemiska
produkter samt biotekniska organismer som hanteras inom
verksamheten och som kan innebära risker från hälso- och
miljösynpunkt.
Enligt artikel 14.1 e i industriutsläppsdirektivet är det de farliga ämnen som kan påträffas på platsen som ska kontrolleras
regelbundet. Hänvisningen till de ämnen som kan påträffas på
platsen måste syfta på att det är de ämnen som förekommer i
verksamheten som ska kontrolleras.
Skyldigheten enligt industriutsläppsdirektivet begränsas också av att det är de farliga ämnen som riskerar att förorena mark
och grundvatten som ska kontrolleras. Innebörden av ordet förorening är inte detsamma i direktivet som i miljöbalken. Direktivet är begränsat till föroreningar med relevanta farliga ämnen.
Farliga ämnen är de ämnen eller blandningar som tas upp i EU:s
43
klassificeringsförordning (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och
1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006,
EUT L 353, 31.12.2008, s. 1, Celex 32008R1272). Ämnen och
blandningar som uppfyller kriterierna för fysikaliska faror, hälsofaror eller miljöfaror enligt delarna 2–5 i bilaga I till förordningen är farliga och ska klassificeras med avseende på respektive faroklass enligt den bilagan.
I 10 kap. miljöbalken används ordet förorening utan angivande av specifika ämnen. Vad som menas med förorening klargörs inte i balken. I förarbetena anges som exempel tungmetaller och andra metaller, lösningsmedel, olja, bensin och förorenade fibersediment (prop. 1997/98:45, Del 2, s. 118). Enligt
Naturvårdsverket är en förorening ett ämne som härrör från
mänsklig aktivitet och som förekommer i jord, berg, sediment
eller byggnadsmaterial i en halt som överskrider bakgrundshalten (rapport nr 5978, 2009).
Det är svårt att tillämpa direktivets avgränsning till ”farliga
ämnen”. I propositionen Nya regler för industriutsläpp (prop.
2012/13:35 s. 39 f) beskrivs de svårigheter som uppkommer om
direktivets definition av farliga ämnen används när det gäller
krav på återställande vid nedläggning. Samma problem uppstår
om de periodiska kontrollerna ska begränsas till ”farliga ämnen”. I stället för ”farliga ämnen” hänvisas därför till ”ämnen
som riskerar att medföra en föroreningsskada”.
Det område som ska undersökas enligt artikel 14.1 e i industriutsläppsdirektivet är, såsom direktivet får förstås, anläggningens område. I direktivet definieras i artikel 3.3 anläggning
som en fast teknisk enhet inom vilken en eller flera industriutsläppsverksamheter eller en verksamhet med flyktiga organiska
lösningsmedel bedrivs, liksom all annan därmed förknippad
verksamhet på samma plats som tekniskt sett är knuten till industriutsläppsverksamheten och som kan påverka utsläpp och
föroreningar. Kraven i artikel 14 jämförd med artikel 3.3 när det
gäller vilket område som de periodiska kontrollerna ska omfatta
44
genomförs med uttrycket ”det område där verksamheten bedrivs”.
22 §
Med paragrafen genomförs artikel 16.2 i industriutsläppsdirektivet.
Den kontroll som avses i 21 § av grundvatten och mark ska
genomföras minst en gång vart femte år avseende grundvatten
och minst en gång vart tionde år avseende mark. Enligt 6 §
första stycket förordningen (1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll är verksamhetsutövaren skyldig att fortlöpande och systematiskt bedöma riskerna med verksamheten från
hälso- och miljösynpunkt. Om denna bedömning visar att det
inte finns någon risk för förorening, behöver inte periodiska
kontroller utföras alls och är risken mindre kan de utföras med
andra tidsintervaller. Detta undantag överensstämmer med det
utrymme som finns i artikel 16.2 i industriutsläppsdirektivet.
Det som utlöser kravet på periodiska kontroller enligt industriutsläppsdirektivet är att verksamhetsutövaren får ett nytt
tillstånd (jfr artikel 14.1 e). I direktivet ges ingen lösning för
vad som ska utlösa kravet på periodiska kontroller när bestämmelserna om slutsatser om bästa tillgängliga teknik genomförs
med generella föreskrifter.
Av artikel 21 i industriutsläppsdirektivet följer att inom fyra
år från offentliggörandet av nya slutsatser om bästa tillgängliga
teknik ska en förnyad bedömning göras av tillståndsvillkoren.
Bedömningen kan leda till att en uppdatering av tillståndsvillkoren blir nödvändig. Med ett system där samtliga slutsatser om
bästa teknik genomförs som generella föreskrifter blir antalet
omprövningar på grund av industriutsläppsdirektivet mycket
lågt. Det framstår då inte som rimligt att de periodiska kontrollerna inte ska påbörjas förrän i samband med en tillståndsprövning. Samtidigt skulle det vara en märkbar överimplementering
att kräva att samtliga verksamhetsutövare ska påbörja periodiska kontroller omedelbart. En lösning har valts som innebär
att kontroller ska genomföras första gången senast fyra år efter
det att huvudslutsatserna offentliggjordes första gången. Start-
45
punkten för de periodiska kontrollerna blir då huvudsakligen
densamma som med ett system där slutsatserna görs rättsligt
bindande mot verksamhetsutövarna genom tillståndsprövningar.
Tidpunkten för när krav ställs på en första periodisk kontroll
överensstämmer med tidpunkten för krav på upprättande av
statusrapport enligt 24 §. Reultatet av den periodiska kontrollen
kan då användas som underlag i statusrapporten.
Statusrapporter
23 §
Med paragrafen genomförs artikel 22.2 i industriutsläppsdirektivet.
Enligt första stycket ska den som bedriver eller avser att
bedriva en industriutsläppsverksamhet för kontrollen av sådana
föroreningar i mark och grundvatten som har samband med
verksamheten se till att det finns en skriftlig rapport. Den skriftliga rapporten kallas statusrapport.
I första stycket anges också vilka uppgifter som ska redovisas i statusrapporten. Av artikel 22.2 i industriutsläppsdirektivet följer att kommissionen ska upprätta riktlinjer om innehållet i statusrapporten. Omfattningen av kraven på innehållet i statusrapporten är oklar eftersom kommissionen ännu inte utarbetat detaljerade riktlinjer för innehållet.
Av artikel 22 i industriutsläppsdirektivet följer att det område som statusrapporten ska omfatta är, såsom direktivet får
förstås, anläggningens område. I direktivet definieras i artikel
3.3 anläggning som en fast teknisk enhet inom vilken en eller
flera industriutsläppsverksamheter eller en verksamhet med
flyktiga organiska lösningsmedel bedrivs, liksom all annan därmed förknippad verksamhet på samma plats som tekniskt sett är
knuten till industriutsläppsverksamheten och som kan påverka
utsläpp och föroreningar. Kraven i artikel 22 jämförd med artikel 3.3 när det gäller vilket område som statusrapporten ska omfatta har genomförs i första punkten med uttrycket ”inom det
område där verksamheten bedrivs eller avses att bedrivas”.
46
Av andra stycket framgår att undantag från kravet på statusrapport kan medges om det är en liten risk för föroreningsskada
på mark och grundvatten inom det område där verksamheten
bedrivs eller ska bedrivas. Föroreningsskada definieras i 6 § genom en hänvisning till definitionen i 10 kap. 1 § miljöbalken.
Till skillnad från definitionen i miljöbalken är föroreningsskada
enligt industriutsläppsförordningen begränsad till miljöskada på
mark och grundvatten.
Undantag kan i många fall bli tillämpliga på exempelvis de
djurhållande verksamheter som omfattas av 2 kap. 1 § miljöprövningsförordningen. Dessa verksamheter behöver vanligtvis
inte vidta avhjälpandeåtgärder. Om man endast ser till själva
den djurhållande verksamheten förekommer relativt ofta farliga
ämnen som biocider (råttgift och desinfektionsmedel) och eventuellt olja. Det kan även förekomma läkemedel som klassas som
farliga ämnen. Ämnena används dock normalt endast i små eller
i mycket små mängder och risken för förorening är därför begränsad. Växtodling och gödselspridning bör som huvudregel
inte räknas in i den djurhållande verksamhetens område vad
gäller kravet på upprättande av statusrapport.
24 §
Med paragrafen genomförs artikel 12.1 e i industriutsläppsdirektivet.
Om det krävs en statusrapport enligt 23 §, ska den upprättas
senast i samband med att den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten ansöker om tillstånd för den. Statusrapporten ska bifogas ansökan om tillstånd. En statusrapport ska således även bifogas en ansökan om ändringstillstånd eller en ansökan varigenom tillståndshavaren ansöker om ett nytt tillstånd
till en befintlig verksamhet. Den omprövning som utlöser kravet
på upprättande av statusrapport behöver inte nödvändigtvis ha
någon koppling till antagandet av en slutsats om bästa tillgängliga teknik.
En statusrapport behöver endast upprättas för verksamheten
vid ett enda tillfälle. Om en ansökan om ändringstillstånd sker
innan en omprövning blir aktuell, behöver en statusrapport såle-
47
des endast upprättas i samband med ansökan om ändringstillstånd. Söks ändringstillstånd som innebär att området där verksamheten bedrivs utvidgas med mark som inte tidigare undersökts, kan en ny statusrapport omfattande denna del behöva
upprättas.
Det som utlöser kravet på upprättande av statusrapport enligt
industriutsläppsdirektivet är en ansökan om tillstånd (jfr artikel
12.1 e och 22.1). I industriutsläppsdirektivet ges ingen lösning
för vad som ska utlösa kravet på upprättande av en statusrapport
om slutsatser om bästa tillgängliga teknik genomförs med generella föreskrifter. Den lösning som har valts innebär att om inte
någon statusrapport getts in i ett tillståndsförfarande så ska en
statusrapport upprättas i samband med att huvudverksamheten
på den anläggning där verksamheten bedrivs för första gången
omfattas av slutsatser om bästa tillgängliga teknik, om verksamheten omfattas av ett tillstånd och det inte finns någon upprättad
statusrapport.
Av andra stycket framgår att statusrapporten inte behöver
upprättas och lämnas in förrän fyra år efter det att huvudslutsatserna offentliggjorts i Europeiska unionens tidning.
Av tredje stycket framgår att en bestämmelse om att en ansökan i ett ansökningsmål ska innehålla en statusrapport finns i
22 kap. 1 § första stycket 7 miljöbalken.
25 §
Tillsynsmyndighet för industriutsläppsverksamheter kan vara en
kommun eller en länsstyrelse. Av paragrafen framgår att om
tillsynsmyndigheten finner att statusrapporten inte uppfyller
kraven i 23 §, ska tillsynsmyndigheten förelägga verksamhetsutövaren att avhjälpa bristen. I 26 kap. 14 § miljöbalken finns
en bestämmelse om att ett sådant föreläggande får förenas med
vite. Om föreläggandet inte följs, finns det vissa möjligheter för
tillsynsmyndigheten att ansöka till kronofogdemyndigheten om
verkställelse av beslutet (26 kap. 17 § miljöbalken) och även en
möjlighet för tillsynsmyndigheten att besluta om rättelse på
verksamhetsutövarens bekostnad (26 kap. 18 § miljöbalken).
48
26 §
Enligt artikel 22.2 i industriutsläppsdirektivet ska Europeiska
kommissionen upprätta riktlinjer om innehållet i statusrapporten. Med bemyndigandet kan Naturvårdsverket t.ex. meddela
föreskrifter med anledning av kommissionens riktlinjer.
Allmän information om bästa tillgängliga teknik
27 §
Med paragrafen genomförs delar av artikel 19 i industriutsläppsdirektivet. Av paragrafen följer att information om utvecklingen av bästa möjliga teknik ska hållas tillgänglig för den
berörda allmänheten. Som direktivet får förstås innebär artikel
19 dels ett krav på offentliggörande av nya och uppdaterade
slutsatser om bästa möjliga teknik, dels ett mer allmänt krav på
att informera om utvecklingen av bästa möjliga teknik. I paragrafen genomförs det sistnämnda kravet i artikel 19.
Att informationen ska göras tillgänglig innebär att myndigheterna t.ex. kan lägga ut information på deras webbplatser.
Information om domar, beslut, dispenser och åtgärder vid
nedläggning
28 §
Med paragrafen genomförs artiklarna 24.2 a–f och 24.3 a i industriutsläppsdirektivet.
Av första stycket följer att Naturvårdsverket ska göra tillgängligt på sin webbplats de domar eller beslut som innebär att
tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken och miljöprövningsförordningen ges till en industriutsläppsverksamhet. Om domen eller
beslutet rör en sådan verksamhet som avses i 2 kap. miljöprövningsförordningen, ska i stället Statens jordbruksverk fullgöra
den skyldigheten.
Av artikel 24.2 i industriutsläppsdirektivet följer att efter en
dom eller beslut om tillstånd ska domen eller beslutet göras tillgängligt för allmänheten via internet. Av 3 § rättsinformations-
49
förordningen (1999:175) följer att rättsinformationssystemet ska
innehålla uppgifter om vägledande avgöranden från bl.a. Högsta
domstolen och Mark- och miljööverdomstolen. Industriutsläppsdirektivet kräver dock att samtliga domar och beslut som
innebär att tillstånd ges till en industriutsläppsverksamhet ska
göras tillgängliga via internet. Det kan vara domar från markoch miljödomstol, Mark- och miljööverdomstolen, Högsta domstolen och miljöprövningsdelegationen (länsstyrelsen). Bestämmelserna i rättsinformationsförordningen är därför inte tillräckliga för att artikel 24.2 ska anses genomförd i svensk rätt.
Enligt 11 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ska en dom eller beslut i ett tillståndsärende skickas till Naturvårdsverket. Om domen eller beslutet
rör en sådan verksamhet som avses i 2 kap. miljöprövningsförordningen ska beslutet eller domen skickas till Statens Jordbruksverk. Genom den bestämmelsen har Naturvårdsverket och
Jordbruksverket tillgång till de domar och beslut som de behöver för att fullgöra skyldigheterna enligt bestämmelsen. Av 29 §
följer att Naturvårdsverket och Jordbruksverket särskilt ska
uppmärksammas om domen eller beslutet rör en industriutsläppsverksamhet.
Enligt första stycket 2 ska Naturvårdsverket på sin webbplats även göra tillgängligt beslut om dispenser som miljöprövningsdelegationen fattat enligt 16 §. Om dispensen rör en sådan
verksamhet som avses i 2 kap. miljöprövningsförordningen, ska
i stället Statens jordbruksverk göra ett sådant beslut tillgängligt
på sin webbplats. Med bestämmelsen genomförs artikel 24.2 f i
industriutsläppsdirektivet. Av den artikeln följer att beslut om
undantag enligt artikel 15.4 ska göras tillgängliga via internet.
Det ska då framgå de särskilda skälen för undantaget baserat på
de kriterier som fastställs i artikel 15.4 och föreskrivna villkor.
Artikel 15.4 genomförs med bestämmelsen i 16 §.
Av första stycket 3 följer att Naturvårdsverket ska göra information om de åtgärder som en verksamhetsutövare vidtagit i
enlighet med 10 kap. 5 a § miljöbalken när verksamheten upphört tillgängligt på sin webbplats. Med denna bestämmelse genomförs artikel 24.3 a i industriutsläppsdirektivet av vilken föl-
50
jer att allmänheten via internet ska informeras om relevanta
uppgifter om de åtgärder som vidtagits vid nedläggning.
Enligt 23 och 24 §§ kan en statusrapport behöva upprättas
för en industriutsläppsverksamhet. Syftet med statusrapporter är
att säkerställa att driften av en anläggning inte försämrar kvaliteten hos mark och grundvatten. Av 10 kap. 5 a § miljöbalken
följer att den som senast har bedrivit en verksamhet som omfattas av en statusrapport ska, när verksamheten upphört, återställa
området där verksamheten har bedrivits till det skick området
hade enligt statusrapporten. Detta gäller om verksamheten har
orsakat en betydande förorening i mark eller grundvatten i området och om åtgärder för återställande är tekniskt genomförbara.
Andra stycket innehåller en upplysning om att hinder för
myndigheterna att göra vissa uppgifter tillgängliga kan finnas
på grund av sekretessbestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (jfr 3 kap. 1 § och 8 kap. nämnda lag).
Detta överensstämmer med den möjlighet till undantag som ges
i artikel 24.4 i industriutsläppsdirektivet genom en hänvisning
till artikel 4.1 och 4.2 miljöinformationsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003
om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG, EUT L 41, 14.2.2003,
s. 26, Celex 32003L0004).
29 §
Enligt 11 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet
och hälsoskydd ska en dom eller ett beslut i ett tillståndsmål
eller tillståndsärende skickas till bl.a. Naturvårdsverket och Statens jordbruksverk, om domen eller beslutet rör en verksamhet
som beskrivs i 2 kap. miljöprövningsförordningen. Båda verken
får dock motta en mycket stor mängd domar och beslut. För att
underlätta för verken att fullgöra skyldigheten enligt 28 § ska
den som meddelat domar och beslut som innebär att tillstånd
har getts till en industriutsläppsverksamhet eller att ett sådant
tillstånd har omprövats eller tillståndsvillkor ändrats enligt
24 kap. 5 eller 6 § miljöbalken 1 särskilt uppmärksama Natur-
51
vårdsverket på detta. Detta innebär att det inte räcker med att
endast skicka en kopia på domen eller beslutet utan Naturvårdsverket ska även uppmärksammas på att det är en sådan dom
som faller under 28 §, t.ex. i ett särskilt följebrev. Detsamma
gäller när det är Statens jordbruksverk som ska underrättas.
30 §
Av 26 kap. 6 § miljöbalken följer att tillsynsmyndigheter ska
samarbeta med sådana statliga organ som ska fullgöra uppgifter
av betydelse för tillsynsverksamheten. Av paragrafen följer
dock en explicit skyldighet att lämna information till Naturvårdsverket om återställandeåtgärder som verksamhetsutövaren
vidtagit vid nedläggning av en industriutsläppsverksamhet. Tillsynsmyndigheten kan få information om de åtgärder som vidtagits vid nedläggning bl.a. genom den anmälan som ska göras
till tillsynsmyndigheten i samband med att verksamhetsutövaren ansöker om upphävande av tillstånd (jfr. 24 kap. 8 § miljöbalken). Dessutom gäller enligt 28 § förordningen (1998:899)
om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd att det är förbjudet
att utan anmälan till tillsynsmyndigheten vidta en avhjälpandeåtgärd med anledning av en föroreningsskada i ett mark- eller
vattenområde, grundvatten, en byggnad eller en anläggning enligt 10 kap. miljöbalken, om åtgärden kan medföra ökad risk för
spridning eller exponering av föroreningarna och denna risk
inte bedöms som ringa.
Rapportering till Europeiska kommissionen
31 §
Paragrafen genomför artikel 72.1 i industriutsläppsdirektivet.
Kraven på medlemsstaternas rapportering har preciserats i kommissionens genomförandebeslut av den 12 december 2012 om
fastställande av typ, format och periodicitet för den information
som medlemsstaterna ska göra tillgänglig vid rapporteringen
om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv
2010/75/EU om industriutsläpp (EUT L 349, 19.12.2012, s. 57,
Celex 32012D0795).
52
32 och 33 §§
En tillsynsmyndighet (kommun eller länsstyrelse) är skyldig att
lämna de uppgifter som behövs för att Naturvårdsverket ska
kunna fullgöra sin rapporteringsskyldighet gentemot Europeiska
kommissionen. Naturvårdsverket får även meddela föreskrifter
om hur t.ex. uppgifterna ska lämnas.
Ansvar
34 §
Bestämmelsen upplyser om straffbestämmelserna i 29 kap. miljöbalken. De verksamheter som omfattas av industriutsläppsdirektivet är tillståndspliktiga enligt 9 kap. miljöbalken och miljöprövningsförordningen. Dessa verksamheter kommer att regleras, utöver av sina tillstånd, även genom denna industriutsläppsförordning och de slutsatser om bästa tillgängliga teknik som
det hänvisas till i förordningen.
En straffsanktionering av överträdelser av villkor i tillstånd
finns i 29 kap. 4 § första stycket 2 miljöbalken. Enligt den bestämmelsen döms för otillåten miljöverksamhet den som med
uppsåt eller av oaktsamhet i egenskap av innehavare av det tillstånd som gäller för verksamheten och som har meddelats med
stöd av balken, bryter mot ett villkor eller en bestämmelse i tillståndet. I fråga om generella föreskrifter gäller enligt 29 kap.
8 § första stycket 4 miljöbalken att den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot en föreskrift om försiktighetsmått vid
miljöfarlig verksamhet som regeringen har meddelat med stöd
av 9 kap. 5 § miljöbalken döms till böter eller fängelse i högst
två år. Överträdelser av villkor i tillstånd som gäller för verksamheten och överträdelser av 8 § sanktioneras alltså på samma
sätt.
Straffansvar kan även utkrävas för försvårande av miljökontroll enligt 29 kap. 5 § miljöbalken för det fall medvetet oriktiga
uppgifter lämnas i en statusrapport.
53
Överklagande
35 §
Miljöbalkens regler för överklagande gäller för de beslut som
fattas med stöd av förordningen.
2 kap. Slutsatser om bästa tillgängliga teknik
1§
Med paragrafen genomförs delar av artikel 19 i industriutsläppsdirektivet. Av bestämmelsen framgår att Naturvårdsverket efter offentliggörandet av nya slutsatser om bästa tillgängliga teknik ska informera berörda tillsynsmyndigheter om slutsatserna. När det gäller djurhållande anläggningar som omfattas
av 2 kap. 1 § miljöprövningsförordningen gäller detta i stället
Statens jordbruksverk. Den berörda tillsynsmyndigheten kan
vara antingen en kommun eller länsstyrelsen.
I de allra flesta fall bör tillsynsmyndigheterna informeras
inom en månad. Det är upp till Naturvårdsverket och Statens
jordbruksverk att avgöra hur informationen ska lämnas. Det är
inte tillräckligt att information lämnas på webbsida.
Samtliga tillsynsmyndigheter behöver inte informeras – det
räcker med de som utövar tillsyn över en industriutsläppsverksamhet för vilken slutsatserna är huvudslutsatser.
För att fullgöra informationsskyldigheten behöver verken ha
kunskap om vilken myndighet eller kommun som utövar tillsynen över respektive industriutsläppsverksamhet och vad som
är huvudverksamhet på de berörda anläggningarna.
Det kan även vara till hjälp för företag, branschorganisationer och andra berörda om verken löpande på sina hemsidor
redovisar hur arbetet med framtagandet av nya slutsatser om
bästa tillgängliga teknik fortskrider.
2§
När tillsynsmyndigheten blivit informerad av Naturvårdsverket
eller Statens jordbruksverk ska tillsynsmyndigheten i sin tur
54
informera de verksamhetsutövare som omfattas av slutsatsen
om bästa tillgängliga teknik. De som behöver informeras är de
verksamhetsutövare för vilka slutsatserna är huvudslutsatser.
Antagandet av sidoslutsatser utlöser inga omedelbara krav på
åtgärder, jfr 1 kap. 8 och 10 §§.
För att fullgöra informationsskyldigheten enligt paragrafen
behöver tillsynsmyndigheten ha kunskap om vilka tillsynsobjekt som är industriutsläppsverksamheter och vilken som är
respektive industriutsläppsverksamhets huvudverksamhet.
3§
Med paragrafen genomförs delar av artikel 15.1 i industriutsläppsdirektivet.
I första stycket ges en instruktion för hur begränsningsvärden som följer av 8 § ska bedömas. Av 11 b § förordningen
(1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd följer att
när ett tillstånd till en miljöfarlig verksamhet innehåller villkor
om begränsningsvärde för utsläpp, ska det värdet normalt avse
den punkt där utsläppet lämnar anläggningen, utan hänsyn till
eventuell spädning. I paragrafen görs motsvarande reglering för
begränsningsvärden som följer av 1 kap. 8 §.
I andra stycket ges en möjlighet att ta hänsyn till resultatet
av rening i ett reningsverk. Den verksamhetsutövare som väljer
att använda möjligheten att ta hänsyn till resultatet av rening
som sker i ett externt reningsverk ansvarar för att uppfylla kravet på att detta inte får innebära en ökad föroreningsbelastning.
Om det externa reningsverket drivs av en annan verksamhetsutövare kan detta lösas genom avtal. Det är viktigt att den som
bedriver industriutsläppsverksamheten kan visa att de åtgärder
som har vidtagits i fråga om att anlita ett externt reningsverk
kan anses tillräckliga för att säkerställa att den lösningen inte
innebär en större föroreningsbelastning än om reningen skett
inom ramen för den egna verksamheten. Om tillsynsmyndigheten av någon anledning finner att den externt anlitade reningen
inte är tillräcklig med hänsyn till de krav som ställs på utsläpp
från industriutsläppsverksamheten, kan det bli aktuellt för myndigheten att förelägga den som bedriver industriutsläppsverk-
55
samheten att vidta åtgärder för att åstadkomma bättring. För den
som bedriver industriutsläppsverksamheten kan det då bli fråga
om att förbättra sitt avtal med det externa reningsverket eller att
ordna reningen på annat sätt.
Slutsatser för olika industrisektorer
4–20 §§
I dessa paragrafer anges dels vilka slutsatser som innehåller utsläppsvärden, dels när slutsatserna har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Vilka enskilda slutsatser som
innehåller utsläppsvärden har betydelse för tillämpningen av
1 kap. 8 och 10 §§. Datumet för offentliggörande har betydelse
för tillämpningen av 1 kap. 8, 10, 22 och 24 §§.
I paragraferna anges även vilka verksamheter som omfattas
av bestämmelserna genom en hänvisning till paragrafer i miljöprövningsförordningen.
Övergångsbestämmelser
Särskilda övergångsbestämmelser behövs för kravet på när en
statusrapport ska bifogas en ansökan om tillstånd eller ändringstillstånd till en industriutsläppsverksamhet. I artikel 82 i industriutsläppsdirektivet anges övergångsbestämmelser för industriutsläppsverksamheter.
För anläggningar som är i drift och omfattas av tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken och förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd eller motsvarande äldre bestämmelser före den 7 januari 2013 eller för anläggningar för
vilka en fullständig tillståndsansökan getts in före detta datum
ska enligt artikel 82.1 i industriutsläppsdirektivet de regler som
antas till följd av direktivet tillämpas från och med den 7 januari
2014. Av artikel 12.1 h följer att en tillståndsansökan i tillämpliga fall ska innehålla en statusrapport. I industriutsläppsdirektivet finns ingen bestämmelse om att statusrapporten på något
sätt ska knytas till det givna tillståndet eller tillståndsvillkoren.
För industriutsläppsverksamheter som redan omfattas av ett till-
56
stånd och för vilka det ges in en ansökan om omprövning eller
ändringstillstånd innan den 7 januari 2014 krävs således enligt
direktivet inte att någon statusrapport bifogas ansökan. I direktivet klargörs inte vad som gäller om verksamhetsutövaren ger in
sin ansökan innan den 7 januari 2014 men ingen dom eller beslut hinner meddelas innan det datumet. Därför är en rimlig
tillämpning att eftersom direktivet endast ställer krav på att statusrapporten ska ingå i tillståndsansökan, inte i domen eller beslutet, behöver en ansökan som ges in innan det datum då reglerna enligt artikel 82 börjar gälla, dvs. innan den 7 januari
2014, inte kompletteras med en statusrapport. Eftersom de relevanta svenska bestämmelserna som genomför direktivet inte var
på plats den 7 januari 2013 har bestämmelsen i stället utformats
utifrån tidpunkten för ikraftträdandet av de svenska bestämmelserna, dvs. den 18 juni 2013. Den nu beskrivna situationen regleras i punkt 3 i övergångsbestämmelserna.
I fråga om nya industriutsläppsverksamheter för vilka det
ansöks om tillstånd för första gången gäller inte övergångsbestämmelserna i artikel 82. Då gäller i stället enligt artikel 80 att
bestämmelserna i direktivet ska börja gälla den 7 januari 2013.
Om ansökan har getts in efter den 7 januari 2013 men ännu inte
avgjorts innan förordningens ikraftträdande bör prövningsmyndigheten kräva att ansökan kompletteras med en statusrapport.
Sådana verksamheter regleras i punkt 4 i övergångsbestämmelserna.
(Miljödepartementet)
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.