Sök i Ratio Lex

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914)

Så kom texten hit

Källa: Sveriges riksdag. Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915.

Dokumentet hos riksdagen · Skanning (PDF) · Markdown

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) · opaginerad (PDF-sida 1)

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

FÖRSLAG

TILL

LAG OM AVTAL OCH ANDRA RÄTTSHANDLINGAR PÅ FÖRMÖGENHETSRÄTTENS OMRÅDE,

LAG OM AVBETALNINGSKÖP M. M.

AVGIVNA DEN 31 JAN. 1914 AV DÄRTILL UTSEDDA KOMMITTERADE

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) · opaginerad (PDF-sida 2)

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Till KONUNGEN.

Efter det Eders Kungl. Maj:t år 1909 tagit initiativ till återupptagande av samarbetet med Danmark och Norge för åstadkommande av överensstämmande lagstiftning å obligationsrättens område, enades

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 2

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

delegerade från de tre länderna, som för sådant ändamål sammanträdde i Stockholm under november månad nämnda år, om ett program för det gemensamma lagstiftningsarbetet, omfattande följande ämnen:

1:o) avslutande av avtal genom korrespondens samt genom platsagenter och handelsresande m. m.; betydelsen vid avtals avslutande av den ena eller andra kontrahentens omyndighet eller konkurs; bestämmelser mot missbruk av ekonomisk övermakt och dylikt, särskilt angående köp på avbetalning och avtal om vite samt eventuellt även angående terminsaffärer;

2:o) kommissions- och speditionsaffärer;

3:o) försäkringsavtal;

4:o) skuldebrev och dylikt samt mortifikation;

5:o) avtal och värdehandlingar, som föranledas av lagerhusrörelse;

6:o) försträckning, kontokurant, ränta, borgen;

7:o) fordringspreskription;

8:o) tidsbestämmelser och villkor vid avtal.

En allmän förutsättning var, att även ämnen, som icke uttryckligen nämnts, skulle upptagas till behandling, när sådant för sammanhangets och konsekvensens skull visade sig nödvändigt. Av de nämnda ämnena borde enligt delegerades mening de under 1:o) och 2:o) upptagna först bliva föremål för behandling.

Med gillande av det sålunda uppgjorda programmet för det ifrågasatta samarbetet uppdrog Eders Kungl. Maj:t den 21 maj 1910 åt den för utarbetande av lagförslag inom obligationsrättens område den 7 juni 1901 tillsatta kommittén att utarbeta förslag till lagstiftning i ovanberörda ämnen och bemyndigade kommittén att med motsvarande danska och norska kommittéer sammanträda till gemensamma överläggningar i syfte att åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan kommittéernas blivande förslag.

Den 31 december 1912 avlämnade den svenska kommittén förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande jämte motiv. Motsvarande danska lagförslag avgavs den 2 april 1913. Det norska lagförslaget är dagtecknat den 31 december 1912, och motiven till detsamma avgåvos den 31 december 1913.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 3

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

I fråga om de olika kommittéernas sammansättning tillåter sig kommittén hänvisa till sin underdåniga skrivelse den 31 december 1912. Efter nämnda tidpunkt har i detta avseende icke inträffat annan förändring än att professorn vid universitetet i Kristiania Fr. Stang, efter att hava avgått från sin ställning såsom norsk justitieminister, i februari 1913 återinträtt såsom ordförande i den norska kommittén.

I berörda skrivelse har kommittén redogjort för det sätt, varpå arbetet bedrivits i vad det avsett de ämnen, som i nämnda lagförslag behandlas, och tillika framhållit, att denna del av uppgiften tagit större delen av den då förflutna tiden i anspråk. Redan vid det första gemensamma sammanträdet mellan de tre kommittéerna, vilket ägde rum i Stockholm i september 1910, genomgicks emellertid en av professorn vid Köpenhamns universitet Julius Lassen på förhand utarbetad promemoria rörande bland annat ingående av avtal samt om avtals och andra rättshandlingars ogiltighet på grund av tvång, svek, misstag eller andra särskilda omständigheter vid rättshandlingens tillkomst ävensom beträffande fullmakt att sluta avtal eller företaga andra rättshandlingar. Med ledning av den vid detta möte förda diskussionen utarbetade ett särskilt utskott, bestående av professorerna Lassen och Stang samt undertecknad Almén, i mars 1911 ett provisoriskt utkast till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, innefattande jämväl vissa bestämmelser om avbetalningsköp. Vid det följande mötet i Köpenhamn under september och oktober samma år lades detta utkast till grund för förhandlingarna, men tiden medgav icke ett fullständigt genomgående av detsamma, utan måste de delar, som handlade om fullmakt och om avbetalningsköp, uppskjutas till ett kommande möte. Sistnämnda ämne upptogs till behandling vid det möte, som ägde rum i Norge under februari och mars 1912, och därvid enades man om att uppgiften för en blivande lagstiftning på detta område icke borde begränsas till att meddela civilrättsliga bestämmelser, varigenom avtalsfriheten inskränktes till förmån för köparen, utan att det vore nödigt att anordna ett särskilt handräckningsförfarande i syfte att bereda säljaren lättad utväg att återbekomma det sålda för den händelse köparen icke fullgör sina förpliktelser enligt avtalet. Vid sådant förhållande

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 4

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

ansågs det lämpligt att sammanföra båda dessa grupper av bestämmelser i ett särskilt lagförslag om avbetalningsköp. Ett provisoriskt sådant förslag blev därefter i maj samma år utarbetat av ett särskilt utskott, bestående av højesteretssagfører O. Liebe, amtmand J. Rivertz och undertecknad Almén. Vid det därpå följande gemensamma mötet i Stockholm under hösten samma år kunde man endast ägna några få dagar åt granskningen av detta förslag; reglerna om handräckningsförfarandet blevo icke därvid föremål för behandling.

Samarbetet på lagstiftningen angående avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, vilket under år 1912 legat nere, återupptogs i början av februari 1913. Ett redaktionsutskott bestående av samma medlemmar, som utarbetat det tidigare utkastet i detta ämne, sammanträdde då i Köpenhamn och var där samlat till mitten av mars. Ämnet genomgicks nu ånyo fullständigt, och ett nytt utkast utarbetades på grundvalen av förhandlingarna vid mötet i Köpenhamn hösten 1911. Under förra hälften av maj månad 1913 omarbetades utkastet angående avbetalningsköp av samma redaktionsutskott, som författat detsamma. Efter sådana förberedelser sammanträdde kommittéerna till sitt femte gemensamma möte, vilket ägde rum i Köpenhamn under tiden 14 maj —18 juni 1913. I detta möte har undertecknad Gadde varit förhindrad att deltaga på grund av förordnande att i lagrådet föredraga förut omnämnda förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande. Vid mötet underkastades båda de föreliggande utkasten en ingående granskning och blevo jämväl i redaktionellt avseende omarbetade av ett särskilt utskott, bestående av højesteretsassessor E. Hvidt, højesteretsadvokat Fr. Stang Lund och undertecknad Hammarskjöld.

Då det ansågs lämpligt att, innan definitiva förslag framlades, tillfälle bereddes vissa korporationer och myndigheter att avgiva yttrande över de utarbetade lagförslagen, blevo dessa den 15 juli 1913 av statsrådet och chefen för justitiedepartementet remitterade till samtliga handelskammare i riket och åtskilliga andra korporationer, varjämte lagförslaget om avbetalningsköp remitterades till överståthållareämbetet, länsstyrelserna och vissa andra myndigheter, som hava befattning med utsökningsmål, på det att dessa måtte avgiva yttranden över de föreslagna

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 5

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

bestämmelserna angående handräckning för återbekommande av gods, som sålts på avbetalning. I syfte att underlätta granskningen av förslagen hade dessa av kommittén försetts med några kortfattade förklarande anmärkningar i form av noter vid den föreslagna lagtexten.

Även under arbetets tidigare skeden har kommittén låtit sig angeläget vara att förskaffa sig kännedom om den inom affärsvärlden rådande uppfattningen rörande frågor, som i förslagen behandlas, och för sådant ändamål med vederbörligt tillstånd hållit sammanträden med köpmän och andra personer. Åtskilliga spörsmål angående slutande av avtal dryftades sålunda redan i maj 1911 med tillkallade sakkunnige, nämligen direktörerna S. Hedberg i Malmö, J. Sachs och G. Åkerlindh, grosshandlarne W. Bäckström, A. Cederlöf, V. Engvall i Gävle och J. Josephson samt advokaterna A. Kôersner och T. Åström. Angående avbetalningsköp höllos i april 1913 särskilda sammanträden, i vilka deltogo förste stadsfogden vice häradshövdingen E. Bredberg, advokaterna A. Gard, O. Lagerström och friherre G. Stjernstedt, direktörerna Sachs och C. A. Ljunggren, grosshandlaren A. Fischer, handlanden A. Johansson, konsul N. E. Frykholm, intendenten A. Welin och musikdirektören K. Bohlin. Jämväl angående s. k. konkurrensklausuler har kommittén sökt inhämta upplysningar vid en överläggning med sakkunniga personer.

Under hösten 1913 hava yttranden över lagförslaget om avbetalningsköp inkommit från överståthållareämbetet, Konungens befallningshavande i länen samt överexekutorerna i Eskilstuna, Norrköping, Jönköping, Malmö, Helsingborg, Göteborg, Borås, Örebro, Gävle och Sundsvall med flera städer. Av handelskammare och övriga korporationer, till vilka såväl nämnda lagförslag som förslaget om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område remitterats, hava följande begagnat sig av tillfället att avgiva yttrande: Sverges allmänna handelsförening, Sverges advokatsamfund, Stockholms handelskammare, Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd, Handelskammaren i Göteborg, Handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg, Smålands och Blekinge handelskammare, Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län, Handelskammaren i Gävle, Gottlands handels- och sjöfartskammare,

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 6

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Handelsföreningen i Norrköping och Karlstads handelsförening. Även från åtskilliga andra föreningar och från enskilda näringsidkare eller grupper av sådana hava yttranden inkommit.

De sålunda inkomna yttrandena hava av kommittén tagits under övervägande vid den förnyade granskning av förslagen, som ägde rum i sammanhang med motivens författande, vilket arbete tog sin början under sommaren 1913. Efter liknande förberedelser från dansk och norsk sida sammanträdde kommittéerna till sitt sista gemensamma möte, vilket ägde rum i Kristiania under tiden 27 oktober-17 november 1913. Den förnyade granskning, som förslagen härvid underkastades, föranledde åtskilliga ändringar såväl i sakligt som redaktionellt avseende.

Efter nämnda tid har kommittén slutfört arbetet med författande av motiv till de nu framlagda lagförslagen, nämligen förslag till

1:o) lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område;

2:o) lag om avbetalningsköp;

3:o) lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen;

4:o) lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

De båda förstnämnda lagförslagen hava som nämnt tillkommit under samverkan med de danska och norska kommittéerna och överensstämma i det väsentliga med de av dem avgivna förslagen, vilkas text bifogas. Överensstämmelse har dock icke kunnat uppnås i vissa punkter, av vilka de viktigaste skola påpekas vid motiveringen av de särskilda bestämmelserna. Motiven till nämnda lagförslag hava icke varit föremål för något mera ingående samarbete mellan kommittéerna. De båda sistnämnda förslagen äro, såsom vid deras motivering skall närmare utvecklas, föranledda av vissa i 3 kap. av förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar upptagna bestämmelser rörande rättshandlingars ogiltighet.

Genom de nu framlagda lagförslagen i förening med det förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande, som förut avlämnats, anse sig kommittéerna hava, i vad på dem ankommer, slut-

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 7

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

behandlat de ämnen, som äro upptagna i första och andra punkterna av det för deras arbete fastställda programmet. I fråga om skälen därtill att man icke föreslagit särskilda bestämmelser angående spedition hänvisas till kommitténs underdåniga skrivelse den 31 december 1912. Beträffande betydelsen vid avtals avslutande av den ena eller andra kontrahentens omyndighet eller konkurs torde särskilda bestämmelser utöver dem, som återfinnas i 23—25 §§ av förslaget till lag om avtal m. m., icke för närvarande böra meddelas. Enligt kommittéernas mening kan frågan om rättsverkningarna av avtal med omyndig icke lämpligen lösas utan ett närmare ingående på myndighetsreglerna, ett spörsmål, som står på programmet för den gemensamma lagstiftningen på familjerättens område. Vid sådant förhållande hava kommittéerna enat sig om att icke upptaga detta ämne till behandling. Vad slutligen angår den eventuellt på programmet upptagna frågan om särskilda bestämmelser angående terminsaffärer, hava kommittéerna vid förnyat övervägande kommit till det resultat, att sådana bestämmelser icke böra meddelas. Kommittén tillåter sig i sådant avseende hänvisa till de skäl, som för denna ståndpunkt anförts i motiven till det år 1903 avgivna förslaget till lag om köp och byte av lös egendom sid. 45.

Stockholm den 31 januari 1914.

Underdånigst HJ. L. HAMMARSKJÖLD.

TORE ALMÉN.

AUG. SUNDSTRÖM.

EDV. GADDE.

Rudolf Eklund.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) · opaginerad (PDF-sida 9)

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 9

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Förslag

till

Lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

1 kap.

Om slutande av avtal.

1 §.

Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare bindande för den, som avgivit anbudet eller svaret. Stadgandena i detta kapitel skola lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja.

I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande av viss form, gälle vad särskilt är stadgat.

2 §.

Har anbudsgivaren förbehållit sig svar inom viss tid, skall han anses hava föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till handa. Är

i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tid för svaret utsatt, skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat eller den tid på dagen telegrammet är inlämnat för befordran.

2

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 10

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

3 §.

Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för svar däri utsättes, måste antagande svar komma anbudsgivaren till handa inom den tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas åtgå. Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat föranledes av omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i rätt tid samt att svaret avsändes utan uppskov efter det anbudstagaren åtnjutit skälig betänketid och icke varder under vägen försenat; är anbudet gjort i telegram, äge anbudsgivaren tillika förutsätta, att svaret befordras på enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt till handa.

Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret medgives, måste omedelbart antagas.

4 §.

Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren till handa, skall gälla såsom nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avsänt svaret, utgår från att det framkommit i rätt tid och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom; underlåter han det, anses avtal hava genom svaret kommit till stånd.

5 §.

Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det eljest skolat gälla, ej gått till ända.

6 §.

Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av tillägg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet, skall gälla såsom avslag i förening med nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avgav svaret, anser det överensstämma med anbudet och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 11

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter han det, skall avtal av det innehåll svaret utvisar anses hava kommit till stånd.

7 §.

Har i svar, varigenom anbud antages, framställts begäran om bekräftelse (konfirmation) av avtalet eller om avtalets avfattande i skriftlig form, må ej av den grund svaret anses innefatta avvikelse, som i 6 § avses.

8 §.

Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelsen kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat, till handa innan han tager del av detta eller samtidigt därmed.

9 §.

Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryckligt svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant, vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om han vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet förfallet.

Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom antagande, är särskilt stadgat.

10 §.

Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud, använt orden »utan förbindelse», »utan obligo» eller liknande uttryck, anses meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av det innehåll meddelandet giver vid handen. Inkommer sådant anbud inom rimlig tid därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att avgiva anbud, och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom hans uppfordran, åligger det honom, där han icke vill antaga detsamma, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom till anbudsgivaren; underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 12

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

2 kap. Om fullmakt.

11 §.

Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.

Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet.

12 §.

Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.

Är fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 19 § avses, vare rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var i god tro.

13 §.

Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses i 14—17 §§, åligger det honom, även om han meddelat fullmäktigen, att han icke längre vill låta fullmakten gälla, att iakttaga vad i nämnda paragrafer för varje fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var för sig tillämpliga å samma fullmakt, skola de alla iakttagas.

Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 14 § angivna sätt, äge dock icke åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 13

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

14 §.

Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till honom särskilt riktat meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad, när särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit tredje man till handa.

15 §.

Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes allmänneligen kungjord eller enligt särskilda föreskrifter hos offentlig myndighet anmäld, återkallas genom tillkännagivande, som i enahanda ordning kungöres eller anmäles.

Möter hinder häremot, skall återkallelsen på annat lika verksamt sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myndighet, som i 18 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende har att förfara.

16 §.

Fullmakt, som avses i 11 § andra stycket, återkallas därigenom att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller ställning, i kraft varav han varit befullmäktigad.

17 §.

Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives till fullmäktigen för att av honom innehavas och företes för tredje man, återkallas därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra handlingen.

Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren återställa fullmaktshandlingen.

18 §.

Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att handling, som i 17 § omförmäles, förkommit eller att han av annan orsak icke kan få den åter, må handlingen, efter ty här nedan sägs, förklaras kraftlös.

Ansökan härom göres hos Konungens befallningshavande i den

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 14

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

ort, inom vilken fullmaktsgivaren bor. Finnes ansökningen kunna bifallas, skall Konungens befallningshavande utfärda och sökanden låta i allmänna tidningarna införa kungörelse, att handlingen efter utgången av viss tid, som må bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens införande, skall vara kraftlös. Kungörelsen skall jämväl, där Konungens befallningshavande det föreskriver, införas i annan tidning, en eller flera gånger, innan den införes i allmänna tidningarna.

19 §.

Fullmakt, som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen, är återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till handa.

20 §.

Har fullmaktsgivaren särskild anledning att befara, att fullmäktigen, oaktat fullmakten återkallats eller blivit för kraftlös förklarad, kommer att på grund av densamma företaga rättshandling gent emot viss man, vilken kan antagas sakna vetskap om dess upphörande, åligger det honom att, där så ske kan, giva denne meddelande, att fullmakten icke vidare skall gälla. Underlåter han det, må han, såframt den, gent emot vilken rättshandlingen företagits, var i god tro, icke mot denne åberopa fullmaktens upphörande.

21 §.

Har fullmaktsgivaren, utan att fullmakten blivit i ovan stadgad ordning återkallad eller för kraftlös förklarad, tillsagt fullmäktigen att icke göra bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja, att fullmakten icke längre skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen företager, icke gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man ägde eller bort äga kännedom om förhållandet.

22 §.

Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för så vitt ej särskilda omständigheter utvisa, att den skall vara förfallen. Ändå att sådana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling, som fullmäktigen företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 15

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

ägde eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för fullmäktigens behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten sådan, som i 19 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog rättshandlingen.

Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot dödsboet, äge, där den dödes egendom varder avträdd till konkurs, icke mot borgenärerna större verkan än den skulle haft, om den företagits av stärbhusdelägarne.

23 §.

Där fullmaktsgivaren förklaras omyndig eller kommer under annans målsmanskap, have rättshandling, som fullmäktigen företager, icke större verkan än den skulle haft, om fullmaktsgivaren själv företagit densamma.

24 §.

Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, äge tredje man icke å rättshandling, som fullmäktigen företager, grunda någon rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen.

25 §.

Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över sig och sitt gods, må fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna vidtagas av den, som enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar, i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som äro nödiga för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust.

26 §.

Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att han har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga är, blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen; äge dock, där han hellre vill och hinder däremot icke möter

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 16

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

av rättshandlingens beskaffenhet, i huvudmannens ställe fullgöra vad denne enligt rättshandlingen åligger.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog rättshandlingen, handlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild omständighet, varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej heller kunde med fog förutsätta, att han skulle veta besked, icke kan göras gällande mot huvudmannen.

27 §.

Vad här ovan i detta kapital är stadgat om fullmakt att företaga rättshandlingar skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företagas i förhållande till honom.

28 §.

I fråga om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret anmäld, skall vad i 7 och 32 §§ lagen om handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887 är stadgat lända till efterrättelse. Har återkallelsen blivit införd i handelsregistret och kungjord i ortstidningen, är firmans innehavare icke pliktig att jämväl på annat sätt återkalla fullmakten.

Angående fullmakt att sälja, förbyta eller förpanta fast egendom är särskilt stadgat. Har sådan fullmakt blivit, efter ty i 17 och 18 §§ sägs, återkallad eller för kraftlös förklarad, vare fullmakten utan verkan.

Genom vad här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshandling av fullmäktigen i vissa fall icke är gällande mot fullmaktsgivaren, sker ej ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken innehåller angående verkan därav att vad som genom sådan rättshandling åtkommits blivit använt till fullmaktsgivarens nytta.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 17

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

3 kap. Om rättshandlingars ogiltighet.

29 §.

Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga, vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom hot, som innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne.

Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och var denne i god tro, åligger det dock den tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande därom vid äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.

30 §.

Rättshandling, den någon utan användande av sådana tvångsmedel, som i 29 § avses, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej gällande mot den tvungne, där den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, själv utövat tvånget eller han insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida.

31 §.

Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde.

Har den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, svikligen uppgivit eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat densamma, såframt det ej visas, att det svikliga förfarandet icke inverkat å rättshandlingen.

32 §.

Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom till att taga eller betinga

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 18

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag, som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot den förfördelade.

Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första stycket avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och denne ägt eller bort äga kunskap därom.

Genom vad nu är stadgat sker ej ändring i 227 § sjölagen.

33 §.

Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen, och den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, måste antagas hava ägt sådan vetskap.

34 §.

Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat därmed jämförligt misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget. Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram eller framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av förklaringen i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning som nu sagts icke låta förklaringen gälla, åligger det dock honom att giva mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och var mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.

35 §.

Har skuldebrev, kontrakt eller annan skriftlig handling upprättats för skens skull, må utan hinder därav fordran eller rättighet, som den enligt handlingens innehåll berättigade på grund av densamma överlåtit å annan, göras gällande av förvärvaren, såframt denne var i god tro.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 19

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

36 §.

Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare handlingen, ändå att den utan hans vilja kommit ur hans besittning, gällande mot honom, där den efter överlåtelse kommit i godtroende innehavares hand.

Är kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur hans besittning, vare utan hinder därav betalning, som gäldenären, när fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot, gällande mot borgenären.

37 §.

Vite i penningar eller annat, som någon utfäst sig att gälda för den händelse han icke skulle fullgöra en honom åliggande förpliktelse eller eljest företaga eller underlåta att företaga en handling, må nedsättas efter ty skäligt prövas, såframt utkrävandet av vad utfäst blivit finnes vara uppenbart obilligt; vid prövning härav skall hänsyn tagas ej blott till förlust, som den enligt utfästelsen berättigade lidit, utan även till det intresse han eljest må hava haft i handlingens företagande eller underlåtande ävensom till övriga föreliggande omständigheter. Har förverkat vite utan förbehåll guldits, äge den, som utfäst vitet, icke på grund av vad här ovan är stadgat söka något åter.

38 §.

Har någon för den händelse, att ett av honom ingånget avtal skulle komma att hävas på grund av underlåtet fullgörande från hans sida, förbundit sig att utan hinder av avtalets hävande erlägga vad han utfäst eller låta den andre behålla vad erlagt blivit, skall vad i 37 § är i fråga om vite stadgat äga motsvarande tillämpning.

Lag samma vare, där vid försträckning eller eljest det förord träffats, att pant eller annan säkerhet, som blivit ställd för fullgörande av en förpliktelse, skall vara förverkad, där denna icke kommer att rätteligen fullgöras.

Om vissa avbetalningsköp gälle vad särskilt är stadgat.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 20

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

39 §.

Har till förebyggande av konkurrens någon betingat sig av annan, att denne icke skall idka handel eller annan verksamhet av angivet slag eller icke taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet, vare den, som gjort utfästelsen icke därav bunden, för så vitt utfästelsen i fråga om tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre än som kan erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka honom i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sistnämnda avseende skall hänsyn tagas jämväl till det intresse den enligt utfästelsen berättigade har i densammas fullgörande.

40 §.

Där någon, som är anställd i handel eller annat yrke, gent emot yrkesidkaren för tid efter anställningens upphörande avgivit utfästelse, varom i 39 § är sagt, vare all verkan av hans utfästelse förfallen, såframt han varder skild från anställningen utan att därtill hava givit skälig anledning eller själv lämnar densamma och har giltig grund därtill i yrkesidkarens underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser mot honom.

4 kap.

Allmänna bestämmelser.

41 §.

Är enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandling beroende därav att den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, icke ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt, då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda omständigheter sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 21

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

42 §.

Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid äventyr att eljest avtal anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling, som av honom eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom gällande, och sådant meddelande varder inlämnat för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda därtill att avsändaren icke anses hava fullgjort vad honom åligger.

I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller vad i 8, 14 och 19 §§ är stadgat.

43 §.

Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 § handelsbalken, 2 och 3 §§ i lagen den 14 juni 1901 angående ocker samt vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot här ovan givna bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 22

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Förslag

till Lag om avbetalningsköp.

1 §.

Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom lös egendom säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola erläggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika att säljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom vederlag för godsets bruk och nyttjande, skall utan hinder därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att den, som fått godset till sig utgivet, skall bliva ägare därav.

Lagen äger icke tillämpning, när sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningspriset), överstiger tre tusen kronor.

2 §.

Underlåter köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet, äge säljaren icke på grund därav rätt att taga godset åter, utkräva post, som eljest ej vore förfallen, eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton dagar utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst en tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden förut förfallen post utgör minst en tjugondel därav.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 23

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Där köparen i annat avseende än i första stycket sägs åsidosätter vad honom åligger, må särskild påföljd, som för sådan händelse kan vara avtalad, icke vinna tillämpning, för så vitt sådant med hänsyn till de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt.

3 §.

Vill säljaren taga godset åter, skall vid uppgörelse mellan honom och köparen värdet av godset, då det återtages, räknas köparen till godo.

4 §.

Säljaren äge, där godset återtages, räkna sig till godo, förutom oguldna poster, för vilka betingad förfallodag är inne vid tiden för godsets återtagande, nio tiondelar av övriga då oguldna poster; har säljaren vid domstol yrkat godsets återbekommande, skall i stället tagas hänsyn till tiden för stämningens delgivning.

Förmår köparen eller säljaren visa, att det pris, som godset skulle hava betingat, om det sålts mot kontant betalning (kontantpriset), med mer eller mindre än en tiondel understiger avbetalningspriset, skall sammanlagda beloppet av de icke förfallna posterna i stället för att minskas till nio tiondelar beräknas till den kvotdel, som kontantpriset utgör i förhållande till avbetalningspriset.

Kostnad, som säljaren måste vidkännas för godsets återtagande, skall ock räknas honom till godo.

5 §.

Finnes godsets värde överstiga det belopp, som enligt 4 § eller, där fråga är om handräckning, enligt 12 § räknats säljaren till godo, äge denne icke återbekomma godset, med mindre överskottet gäldas till köparen eller nedsättning sker, efter ty i 13 § andra stycket stadgas.

Är godsets värde mindre än vad säljaren enligt 4 § har att fordra, äge han icke utkräva mer än det överskjutande beloppet.

6 §.

Där säljaren yrkat att återbekomma godset, äge köparen, i stället för att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt avtalet, på en gång betala vad säljaren enligt 4 § har att fordra. Gör köparen det eller gäldar

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 24

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

han, där fråga är om handräckning, det belopp, som enligt 12 § räknats säljaren till godo, må ej godset återtagas.

Har säljaren återbekommit godset, äge köparen rätt att inom fjorton dagar därefter lösa det åter. Vill köparen göra bruk av den rätt, skall han betala säljaren godsets värde vid återtagandet jämte det belopp, som säljaren enligt 5 § andra stycket må hava att fordra.

7 §.

Hava flera föremål sålts genom samma avbetalningsköp, och yrkar säljaren att återbekomma godset, äge köparen uttaga och behålla eller, där godset redan återtagits, inom fjorton dagar därefter lösa åter de föremål han helst vill mot det att han betalar säljaren de värden, som blivit dem åsatta. Har säljaren enligt 5 § andra stycket något att fordra, skall jämväl det belopp till honom gäldas.

Vad nu är stadgat skall icke äga tillämpning, när de föremål, som köparen vill uttaga eller lösa åter, äga sådant samband med de övriga, att dessas värde skulle märkligen minskas genom avskiljandet.

8 §.

Har säljaren förbehållit sig, att köparens rätt till gods, som blivit genom ett avbetalningsköp försålt, skall vara beroende därav att han rätteligen fullgör vad honom enligt annat sådant avtal åligger, skola, där köparen det yrkar, vid tillämpning av de i denna lag givna bestämmelser så anses som om allt godset blivit genom samma avbetalningsköp försålt.

9 §.

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt vilken köparens underlåtenhet att fullgöra vad honom åligger skall medföra, att han icke äger åtnjuta betingad förfallotid, och utkräver säljaren med åberopande av sådan bestämmelse hela den överenskomna betalningen eller större del därav än som frånsett bestämmelsen skulle vara till betalning förfallen, skola i fråga om beräkningen av säljarens fordran de i 4 § första och andra stycket givna regler äga motsvarande tillämpning.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 25

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

10 §.

Har om avbetalningsköp upprättats skriftlig avhandling, äge säljaren hos utmätningsmannen i den ort, där godset finnes, söka handräckning för godsets återtagande. Sådan ansökan skall göras skriftligen och innehålla uppgift å oguldna poster med deras förfallotider samt vara åtföljd av köpeavhandlingen i huvudskrift och bestyrkt avskrift.

Kostnaden för handräckningen skall, där utmätningsmannen det äskar, förskjutas av sökanden.

Angående rätt för utmätningsman att i vissa fall meddela handräckning utan hinder av köparens frånvaro skall vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är i fråga om utmätning föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

11 §.

Handräckning må ej beviljas, med mindre utmätningsmannen finner uppenbart, att med betalningen föreligger sådant dröjsmål, som i 2 § sägs. Visar köparen sannolika skäl, att godset blivit sålt till oskäligt högt pris, må handräckning ej heller beviljas.

12 §.

Då fråga är om handräckning, som i denna lag avses, skall vad i 4 § andra stycket är stadgat om beräkning av säljarens fordran icke äga tillämpning. Ej heller skall i ty fall ränta tillgodoräknas säljaren, ändå att sådan eljest skulle enligt lag utgå, eller hänsyn tagas till ränta, som må hava blivit i avtalet särskilt utfäst.

13 §.

Gods, för vars återtagande handräckning meddelas, skall av utmätningsmannen upptecknas och värderas; och äge utmätningsmannen, på yrkande av säljaren eller eljest där sådant prövas lämpligt, tillkalla sakkunniga att vid värderingen biträda.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 26

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Finnes godsets värde överstiga vad säljaren har att fordra, äge denne icke återbekomma godset, med mindre han hos utmätningsmannen nedsätter det överskjutande beloppet.

14 §.

Beslut i fråga om handräckning må överklagas hos överexekutor. Över dennes beslut må ej klagan föras.

Är köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan åtgärd, som vid handräckningen vidtagits, eller vill någon av dem påkalla sådan uppgörelse, som skolat äga rum, om godset återtagits annorledes än genom handräckning, vare honom ej förment att efter stämning å den andre utföra sin talan vid domstol. Visar ej säljaren, att han instämt sådan talan inom trettio dagar efter det handräckningen beviljades eller, där förrättningen inom den tid överklagats, inom lika tid efter det överexekutors beslut meddelades, äge köparen hos utmätningsmannen lyfta det belopp, som, efter ty i 13 § andra stycket sägs, må hava blivit hos denne nedsatt.

15 §.

Vad i 13 § första stycket är stadgat angående värdering vid handräckning skall äga tillämpning vid förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktats att utgiva gods, som sålts på avbetalning.

Är någon missnöjd med sådan förrättning, gälle i fråga om talan mot densamma vad i 14 § stadgas.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—15 §§ finnas meddelade, skola i fråga om förrättning, som där avses, utsökningslagens föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

17 §.

Har köparen, i avtalet eller sedermera, för den händelse han framdeles skulle komma att åsidosätta sina förpliktelser, avstått från någon rätt eller förmån, som honom enligt här ovan givna stadganden tillkommer, skola dessa ändock lända till efterrättelse.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 27

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

18 §.

Vad här ovan i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning å avbetalningsköp, som slutits före den dag lagen träder i kraft.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 28

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 25 § utsökningslagen skall erhålla följande ändrade lydelse:

Invänder gäldenär, att den handling, varå kravet grundas, icke är gällande mot honom, ity att han blivit tvungen eller förledd att utgiva densamma; och visar han sannolika skäl för invändningen; varde ock målet förvisat till domstol, där ej gäldenären försummat att tvånget eller förledandet anmäla och kungöra såsom i 26 § stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 29

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom. i förordningen om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 10 augusti 1877 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Invänder den, som utgivit löpande skuldebrev, varom i föregående punkt sägs, att skuldebrevet icke är gällande mot honom, och grundar sig invändningen å förhållande, som avses i 30—34 §§ av lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, vare den invändning utan verkan mot den, som efter överlåtelse blivit innehavare av skuldebrevet och därvid var i god tro.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) · opaginerad (PDF-sida 31)

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) · opaginerad (PDF-sida 32)

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

MOTIV

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) · opaginerad (PDF-sida 33)

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 33

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

Det av nya lagberedningen år 1894 avgivna förslaget till lag om köp och byte innehöll, förutom särskilda rättsregler rörande säljares och köpares inbördes rättigheter och skyldigheter, åtskilliga allmänna bestämmelser om slutande av köpeavtal och om betydelsen av misstag, tvång och förledande vid sådana avtal. Vid förslagets granskning inom högsta domstolen erinrades häremot, att om dylika allmänna bestämmelser skulle införas i svensk rätt, det ingalunda vore lämpligt att giva dem direkt tillämpning endast å ett visst slags avtal, utan att de i så fall borde utsträckas till att gälla avtal i allmänhet. Då sedermera lagstiftningen på obligationsrättens område blev föremål för samarbete med Danmark och Norge, beaktades denna erinran. Främst på programmet för det blivande samarbetet ställdes »avslutande av förmögenhetsrättsliga avtal i allmänhet», i andra rummet kommo rättsreglerna om köp. Den senare uppgiften vann tidigare sin lösning. På grundvalen av de förslag, som utarbetats av kommitterade för de tre länderna, utfärdades i allt väsentligt överensstämmande lagar om köp och byte av lös egendom, i Sverige 1905, i Danmark 1906 och i Norge 1907. Programmets första punkt har först nu kunnat realiseras.

Det lagförslag, som härmed framlägges, handlar enligt överskriften om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Innan kommittén ingår på en närmare motivering av förslagets särskilda bestämmelser, torde en allmän översikt av dess huvudsakliga innehåll böra meddelas. Såsom kapitelindelningen utvisar, sönderfalla de föreslagna stadgandena i tre stora huvudgrupper. I 1 kap. givas regler om slutande av avtal, i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i nya lagberedningens ovan omnämnda förslag. 2 kap. har till uppgift att reglera rättsverkningarna av fullmakt att sluta avtal eller företaga andra rättshandlingar å huvudmannens vägnar eller att 5

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 34

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Inledning. företräda denne vid rättshandlingar, som skola företagas i förhållande till honom. 3 kap. slutligen handlar om rättshandlingars ogiltighet. De regler, som i detta kapitel uppställas, äro av beskaffenhet att kunna tillämpas såväl å avtal som å andra, s. k. ensidiga, rättshandlingar, t. ex. utfärdande av skuldebrev. Vid sådant förhållande och då vissa bland de särskilt nämnda ogiltighetsgrunderna, exempelvis tvång och förledande, hava sin största praktiska betydelse vid rättshandlingar av sistnämnda slag, hava dessa regler gjorts direkt tillämpliga även å sådana rättshandlingar. Då härtill kommer, att fullmakt, såsom i det följande skall närmare utvecklas, alltid är en ensidig rättshandling, har det ansetts vara riktigast att i den föreslagna lagens överskrift utmärka, att den skall gälla icke blott avtal utan även andra rättshandlingar.

I fråga om räckvidden av förslagets bestämmelser må utöver det redan anförda erinras, att dessa endast skola tillämpas å rättshandlingar, som falla inom förmögenhetsrättens område. Huruvida avtal och andra rättshandlingar på familjerättens område böra vara underkastade samma eller andra rättsregler, är i förslaget lämnat öppet. I sådant avseende må erinras, att de hänsyn till rättssäkerhetens krav och omsättningens trygghet, som föranlett, att man i den moderna lagstiftningen tillägger medkontrahentens goda tro så stor betydelse, icke med tillnärmelsevis samma styrka göra sig gällande i fråga om rättshandlingar på familjerättens område. Huruvida en rättshandling skall hänföras till det ena eller andra området, är att avgöra efter hävdvunnen uppfattning, och förslaget innehåller inga närmare bestämmelser i sådant hänseende. Utom dess ram falla uppenbarligen sådana avtal som trolovning och äktenskap, äktenskapsförord och avtal om boskillnad, skifte i anledning därav och bodelning vid äktenskapsskillnad, likaledes arvskiften och överenskommelser om sammanlevnad i bo oskifto, testamenten och redovisning för förmynderskap.

Å rättshandlingar, som falla inom förmögenhetsrättens område, skola däremot förslagets bestämmelser tillämpas, vare sig rättshandlingen allenast giver upphov till en fordringsrätt för endera eller båda kontrahenterna eller innefattar ett förfogande av sådan beskaffenhet, att den, gent emot vilken rättshandlingen företages, därå kan grunda äganderätt eller annan sakrätt till fast eller lös egendom. Det är således här fråga om lagstiftning beträffande ämnen, som i teoretiska framställningar och systematiska lagverk pläga behandlas inom civilrättens eller åtminstone förmögenhetsrättens allmänna del. Den föreslagna lagen kommer alltså, om den antages, att bliva av genomgripande betydelse icke blott för obligationsrätten utan även för sakrätten.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 35

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Behovet av lagbestämmelser rörande så pass abstrakta ämnen som de i förslaget behandlade har stundom varit ifrågasatt. Man möter icke sällan även hos jurister den uppfattningen, att lösningen av dessa frågor utan olägenhet skulle kunna överlämnas åt teori och praxis. Enligt kommitténs förmenande jävas en sådan uppfattning av erfarenheten inom vårt land. Den insats, som teoriens målsmän gjort på detta område, bör visserligen icke underskattas, men någon mera ingående behandling har sällan kommit dessa ämnen till del. Att med ledning av praxis bilda sig ett omdöme om den svenska rättens ställning till dessa frågor är också förenat med betydande svårigheter, då domstolarna i regel undvikit att binda sig genom principiella uttalanden. För kommittén har det därför stått klart, att lagstiftningen även på detta område har en viktig uppgift att fylla. Det skulle otvivelaktigt lända till gagn för den juridiska bildningen i landet och jämväl bidraga till större likformighet i rättsskipningen, om man åtminstone på vissa punkter kunde få fastslaget vad som härutinnan skall anses vara gällande rätt. Det är givetvis också av stor praktisk betydelse att inom denna centrala del av rätten vinna överensstämmelse med våra närmaste grannländer; därigenom blir även den rikare litteraturen i dessa länder till mera omedelbart gagn för teori och praxis i vårt land.

Ehuru det huvudsakliga syftet med förslaget är att fastslå vad som för närvarande kan anses vara gällande rätt, innehåller detsamma åtskilliga stadganden, vilka otvivelaktigt innefatta ändring av vad som nu gäller. Särskilt är detta fallet med de i slutet av 3 kap. föreslagna inskränkningarna i avtalsfriheten.

1 kap. Om slutande av avtal.

1 §. 1)

När någon erbjuder sig att köpa eller sälja en vara för visst pris eller eljest föreslår en annan att göra någon affär med honom och den andre å sin sida förklarar, att han går in på den föreslagna affären, är avtal därigenom slutet. Vid varje avtal kan man särskilja åtminstone

1) Jfr Nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte 1894 (i det följande citerat N. L. B.) 2 och 3 §§; Nordling: Föreläsningar i svensk civilrätt, Allmänna delen, Uppsala 1913 (citerad Nordling) s. 202—203; Lassen: Haandbog i Obligationsretten,

Inledning. 1 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 36

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

1 §. två viljeförklaringar. Den av dessa, som avgives först, kallas anbud eller offert, den, som följer därefter, antagande eller accept. Vid avtal mellan närvarande följer accepten i regel omedelbart på offerten. Vid avtal mellan personer å olika orter kan däremot ganska lång tid förflyta mellan anbudets avgivande och det antagande svarets framkomst, och ofta växlas flera brev å ömse sidor, innan enighet uppnås om avtalets innehåll.

Då avtal kommer till stånd genom utbyte av sammanstämmande viljeförklaringar, ligger det nära till hands att antaga, att kontrahenterna bliva bundna först i det ögonblick sådan samstämmighet uppnås. Detta anses också hava varit den romerska rättens ståndpunkt. Först därigenom att anbudstagaren gav sitt samtycke till det ifrågasatta avtalet uppkom den »samvilja» (consensus), som man betraktade såsom grundvalen för de ömsesidiga förpliktelserna i följd av avtalet. Lika litet som anbudstagaren var förpliktad före accepten, torde det hava varit anbudsgivaren betaget att dessförinnan återkalla sitt anbud. Huruvida detta måste hava skett, innan accepten avsändes, eller om anbudet kunde återkallas ända till dess accepten framkommit till anbudsgivaren resp. kommit till hans kunskap, har varit föremål för olika meningar; se härom vid 8 §. Med den romerska rätten vunno dessa grundsatser insteg i Tyskland och Frankrike. Även enligt engelsk-amerikansk rätt anses ett icke accepterat anbud kunna återkallas; detta beror dock mindre på den romerska rättens inflytande än på en för engelsk rätt egendomlig grundsats, att viljeförklaringar i allmänhet icke äro bindande, med mindre förklaringens mottagare å sin sida erlagt eller utfäst något vederlag (consideration).

Almindelig Del, Köpenhamn 1908, Speciel Del, Köpenhamn 1897 (citerad Lassen) § 9 och samme författares avhandling "Løfte og Akcept“ i Tidsskrift for Retsvidenskab 1888 s. 105—135, 225—271; Stang: Norsk Formueret I, Kristiania 1911 (citerad Stang) §§ 14 och 20 — Bürgerliches Gesetzbuch för das Kaiserthum Oesterreich 1811 (citerad O.) § 862; Allgemeines deutsches Handelsgesetzbuch 1861 (citerad H. G. B. I) 319: 1; Bürgerliches Gesetzbuch vom 18 August 1896 (tyska civillagen, citerad B. G. B.) § 145; Bundesgesetz betreffend die Ergänzung des schweizerischen Zivilgesetzbuchs: Obligationenrecht, vom 30 März 1911 (citerad S. O.) 3—5; Entwurf eines ungarischen allgemeinen bürgerlichen Gesetzbuches 1901 (citerad U. E.) § 933; Novelle zum allgemeinen bürgerlichen Gesetzbuche (österrikiskt lagförslag i dess lydelse enligt “Beschlüsse des Subkomitées der juristischen Kommission des Herrenhauses“, Wien 1909, citerat Ö. E.) § 148; Dernburg: Das bürgerliche Recht des deutschen Reichs und Preussens, Halle 1906—1909 (citerad Dernburg) I § 129 I, II; Staub: Kommentar zum Handelsgesetzbuch, Berlin 1906—1907 (citerad Staub) Exk. zu § 361 Anm. 1—17; Planiol: Traité élémentaire de droit civil II, Paris 1900 (citerad Planiol) 1017—1023; Lyon-Caen & Renault: Traité de droit commercial III, Paris 1906, 15; Prochownick: Das bürgerliche Recht Englands, Berlin 1905 —1913 (citerad Prochownick) §§ 189—192, 195.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 37

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

I den moderna rätten har en motsatt grundsats vunnit erkännande; anbud äro bindande icke blott så, att de kunna accepteras med den verkan, att avtal därigenom kommer till stånd, utan även i den meningen, att de icke kunna återkallas sedan de framkommit till adressaten resp. kommit till hans kunskap. Bestämmelser av detta innehåll återfinnas redan i den preussiska lagboken (1794) och i den österrikiska civillagen (1811). För handelsförhållanden fastslogs denna grundsats i den för Tyskland och Österrike gemensamma handelslagen (1861); även i Frankrike synes man numera erkänna anbuds oåterkallelighet inom handelsförhållanden. På samma ståndpunkt står den nya tyska civillagen (1896), likaledes den schweiziska lagen om obligationsrätten (1881, reviderad 1911) och de lagförslag, som nyligen framlagts i Ungern (1901) och i Österrike (1909). I nyare lagstiftning göres i detta avseende icke någon skillnad mellan civila förhållanden och handelsförhållanden.

Vad de skandinaviska länderna beträffar, lider det icke något tvivel, att enligt dansk-norsk rätt anbud äro bindande och oåterkalleliga redan innan de accepterats. Förpliktelse för anbudsgivaren anses i allmänhet inträda i det ögonblick anbudet kommer till adressatens kunskap, men denna hans förpliktelse är vid ömsesidigt förpliktande avtal i regel betingad därav att anbudstagaren å sin sida förbinder sig att erlägga den äskade motprestationen. Detta sker genom accepten, som sålunda på samma gång är ett villkor för anbudsgivarens fortfarande bundenhet och en för anbudstagaren förpliktande viljeförklaring, vilken blir bindande och oåterkallelig därigenom att den kommer till anbudsgivarens kunskap. Ehuru man både i dagligt tal och i juridiskt språkbruk betecknar avtalet såsom det rättsfaktum, varigenom de ömsesidiga förpliktelserna uppkomma, blir alltså i själva verket vardera kontrahenten förpliktad genom den av honom avgivna viljeförklaringen. Denna åskådning har även inom vårt land vunnit allmän anslutning, och ehuru en viss oklarhet rörande möjligheten att återkalla anbud försports inom köpmanskretsar, kan den uppfattningen sägas vara förhärskande, att ett avgivet anbud icke kan med laga verkan återkallas, även om det vid tiden för återkallelsen ännu icke skulle hava accepterats av anbudstagaren. Nya lagberedningens förut omnämnda förslag till lag om köp och byte vilade på denna uppfattning, och mot densamma gjordes vid förslagets granskning inom högsta domstolen icke någon anmärkning.

För de kommittéer, som utarbetat de nu framlagda förslagen, har det stått klart, att en blivande lagstiftning bör byggas på principen, att ett anbud, som kommit till adressatens kunskap, i allmänhet bör

1 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 38

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

1 §. vara oåterkalleligt. När avtal komma till stånd genom muntliga förhandlingar, blir visserligen den praktiska betydelsen härav ringa; ett muntligt anbud måste nämligen omedelbart antagas, såvida icke anstånd med svaret medgivits. Desto viktigare är, att den, som fått mottaga ett brev eller telegram, vari anbud göres, må hava någon tid på sig att överväga, huruvida han skall antaga detsamma eller icke. Den, som avgivit anbudet, har ju gjort detta i syfte att därigenom få ett avtal till stånd, och detta syfte befordras otvivelaktigt därigenom att anbudstagaren kan förlita sig på det honom tillhandakomna anbudet; hans benägenhet att underkasta detsamma en allvarlig prövning och eventuellt

antaga det måste naturligtvis ökas, om han icke riskerar, att den fördel han därigenom tror sig vinna i sista stunden undanryckes honom genom en återkallelse. Detta bekräftas också därav att anbudsgivaren ofta finner med sitt intresse förenligt att i själva anbudet utsätta en viss tid, under vilken detsamma skall stå fast. En sådan utfästelse anses i allmänhet även i länder, vilkas lagstiftning vilar på principen om icke accepterade anbuds återkallelighet, bindande för anbudsgivaren, ehuru man för att förena detta av praktiska hänsyn påkallade resultat med ifrågavarande princip sett sig nödsakad att tillgripa den fiktionen, att anbudstagaren genom sin underlåtenhet att avböja en sådan utfästelse måste anses hava accepterat densamma.

Även på annat sätt har man sökt råda bot på de praktiska olägenheterna av principen om anbuds återkallelighet. Man har sålunda velat göra gällande, att anbudsgivaren genom att återkalla anbudet före accepten visserligen skulle kunna förhindra, att avtal komme till stånd, men ändock vara skyldig att ersätta anbudstagaren den förlust, som denne kan hava lidit genom att förlita sig på anbudets giltighet (det s. k. negativa intresset). Den praktiska betydelsen härav skulle visa sig däri att anbudstagaren icke kunde fordra ersättning för den vinst han skulle hava gjort å det ifrågavarande avtalet (det positiva intresset), utan endast fordra att bliva försatt i samma ställning som om anbudet aldrig blivit avgivet. Under det negativa intresset inbegripas emellertid icke blott direkta kostnader i anledning av anbudet utan även ersättning för utebliven vinst i följd därav att anbudstagaren i förlitande på detsamma underlåtit att antaga ett annat, kanske lika fördelaktigt anbud. Det negativa intresset kan alltså understundom bliva lika stort som det positiva. Om t. ex. anbudet avser försäljning av ett värdepapper till dagens kurs, föreligger icke någon skillnad mellan det negativa och det positiva intresset; anbudstagaren skulle nämligen i sådant fall kunnat köpa värdepapperet på annat håll för samma pris. Läran om en till det negativa

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 39

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

intresset begränsad ersättningsskyldighet har inom teorien spelat en stor roll, men på nu ifrågavarande område synes denna roll numera vara utspelad. Oavsett de betänkligheter, som ur teoretisk synpunkt kunna göras gällande mot att ålägga anbudsgivaren ersättningsskyldighet, när han endast gör bruk av den rätt att återkalla sitt anbud, som enligt den principiella utgångspunkten tillkommer honom, tala starka praktiska betänkligheter mot en sådan anordning. Det skydd, som man därigenom velat bereda anbudstagaren, gör icke till fyllest. För att utfå någon ersättning av anbudsgivaren måste han nämligen visa, att han i förlitande på anbudet förkastat eller underlåtit att besvara andra anbud eller ock uraktlåtit att själv framställa anbud till andra personer. Att förebringa sådan bevisning är naturligtvis i allmänhet förenat med stora svårigheter, och även om anbudstagaren skulle förmå det, kan han hava goda skäl att icke för offentligheten framlägga sina planerade affärstransaktioner. Dessa och andra omständigheter hava gjort, att man i det praktiska rättslivet i allmänhet ställt sig skeptisk mot det försök att medla mellan de stridiga intressena, som tagit sig uttryck i läran om en till det negativa intresset begränsad ersättningsskyldighet. Att den på det område, varom här är fråga, icke bör läggas till grund för lagstiftningen, bekräftas även av den ovan lämnade översikten över de nyare lagbestämmelserna i ämnet.

På nu anförda grunder vilar den i förslagets 1 § uttalade grundsatsen, att anbud om ingående av avtal och svar å sådant anbud äro bindande för avgivaren. Härvid förutsättes naturligtvis, att anbudet eller svaret kommer till adressatens kännedom. Att i lagtexten intaga en erinran härom har ansetts obehövligt och mindre lämpligt ur den synpunkten, att en sådan erinran kunde giva anledning till det missförstånd, att man därigenom skulle hava fastslagit den tidpunkt, då anbudet kommer till adressatens kännedom, såsom avgörande för det blivande avtalets rättsverkningar. Härom torde någon allmän regel icke kunna uppställas. Det är icke heller säkert, att de plikter, som i följd av avtalet påvila kontrahenterna, uppkomma i samma ögonblick för dem båda.

Att den, som avgivit anbud eller svar, är bunden av detsamma, gäller enligt förslaget icke blott såsom en tolkningsregel utan är en utmärkande egenskap för anbud och svar. Har den, som avgivit en viljeförklaring, vilken eljest vore att anse såsom anbud, givit till känna, att han icke vill vara bunden av densamma, skall detta tillkännagivande visserligen lända till efterrättelse, men därav blir, enligt vad 10 § utmärker, en följd, att den avgivna viljeförklaringen betraktas icke såsom ett verkligt anbud utan allenast såsom en uppfordran att avgiva anbud.

1 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 40

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

1, 2 §§. Lika litet kan ett svar, vars innehåll giver vid handen, att det icke skall vara bindande för avgivaren, anses såsom ett antagande. I nu nämnda avseende intager den grundläggande bestämmelsen i 1 § en särställning i förhållande till de följande bestämmelserna i samma kapitel. Dessa skola allenast tillämpas i den mån ej annat följer av anbudets eller svarets eget innehåll eller av handelsbruk eller annan sedvänja vid avtal av det slag, varom fråga är. En erinran härom har intagits i andra punkten av förevarande paragraf, vilken avfattats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 1 § av förslaget till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande och liksom denna har sin förebild i 1 § av lagen om köp och byte av lös egendom.

I vissa fall kräver svensk lag iakttagande av särskilda formaliteter för giltigheten av avtal eller andra rättshandlingar. Så t. ex. stadgas i fråga om fast egendom i 1 kap. 2 § jordabalken, att köp, skifte och gåva skola ske skriftligen med tveggemanna vittne. För upplåtelse av tomträtt och överlåtelse av sådan rätt fordras samma form. Enligt lagen om nyttjanderätt den 14 juni 1907 skola alla arrendeavtal och sådana hyresavtal, där upplåtelsen gäller ett år eller längre tid, upprättas skriftligen, såvida icke kontrahenterna annorlunda åsämjas. Och i den s. k. norrländska arrendelagen den 25 juni 1909 föreskrives samma form utan nämnda restriktion. Avtal, som ingås utan iakttagande av sålunda föreskrivna former, äro ogiltiga. Därav blir också en följd, att ej heller anbud om slutande av sådana avtal äro bindande. Först därigenom att avtal upprättas i föreskriven form bliva kontrahenterna å ömse sidor förpliktade. Förslagets bestämmelser angående anbud och svar kunna alltså icke vinna tillämpning i ovan angivna eller andra fall, då en formföreskrift står hindrande i vägen. En erinran härom har ansetts böra i förslaget intagas och har fått sin plats i andra stycket av förevarande paragraf. Någon motsvarighet till detsamma förekommer icke i de danska och norska texterna, enär lagstiftningen i dessa länder varken för fastighetsköp eller andra här ovan omnämnda avtal fordrar viss form.

2 §. 1)

Huru länge ett avgivet anbud är bindande, är naturligtvis i främsta rummet beroende av anbudets eget innehåll. Innehåller anbudet

1) Jfr N. L. B. § 3: 2; Nordling s. 204, 208; Lassen § 10 vid not 13 och 16; Stang s. 240—241, 244 —— B. G. B. § 148 och § 130: l; S. O. 3; U. E. § 935: 4; Ö. E. § 148 pkt. 1 och § 149 pkt. 1; Dernburg I § 129 III; Staub Exk. zu § 361 Anm. 4—9 a, 43 —50; Planiol 1019, 1021—1023, 1027: 3; Prochownick II s. 14, 26.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 41

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

ingen bestämmelse i sådant avseende, har man att tillämpa de i 3 § givna stadgandena. Förevarande paragraf har allenast till uppgift att giva vissa regler för tolkningen av anbud, i vilka tid för svaret är utsatt. En sådan tidsbestämmelse kan hava den innebörden, att det är tillräckligt, om svar avsändes inom den utsatta tiden och sedermera framkommer inom den tid, som under normala förhållanden åtgår för dess befordran till adressaten. Att anbudsgivaren velat låta sig nöja härmed, kan dock icke antagas, med mindre anbudets lydelse, till äventyrs rådande handelsbruk inom den bransch, varom fråga är, eller andra särskilda omständigheter giva stöd för en sådan tolkning av tidsbestämmelsen. Är detta icke fallet, måste ett anbud, som innehåller orden »svar senast den 10:de» eller »svar inom 3 dagar», anses innefatta förbehåll, att svaret skall inom den utsatta tiden komma anbudsgivaren till handa. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Vad sålunda föreslagits överensstämmer med utländsk lagstiftning. Kommer antagande svar inom utsatt tid, är avtal slutet; i annat fall är anbudet utan vidare förfallet, och anbudsgivaren behöver icke återkalla detsamma. Att han emellertid under vissa förhållanden är pliktig att, om antagande svar sedermera ingår och han icke vill godtaga detsamma, giva besked därom, framgår av 4 §.

Innan anbudsgivaren tagit del av svarets innehåll, står det, såsom vid 8 § skall närmare utvecklas, anbudstagaren fritt att återkalla detsamma. Huruvida anbudsgivaren inom den utsatta tiden eller först sedermera tager del av svaret, är däremot likgiltigt för frågan om anbudets bindande kraft. En motsatt regel skulle föranleda därtill att han kunde undandraga sig sin bundenhet vid det gjorda anbudet genom att låta bli att läsa ett i rätt tid ingånget svar. Här som eljest, då fråga är om rättsverkningarna av en viljeförklaring gent emot den, till vilken densamma är riktad, måste det vara tillräckligt, att förklaringen framkommit till adressaten på sådant sätt, att denne är i tillfälle att omedelbart taga del av förklaringens innehåll. För att beteckna detta förhållande användes i den svenska texten — såväl i förevarande paragraf som i 3 § om antagande svar, som där avses, i 8 § om återkallelse av anbud eller svar samt i 14 och 19 §§ om återkallelse av fullmakt — uttrycket »komma till handa», i de andra texterna »komme frem», vilket enligt danskt-norskt psråkbruk är därmed liktydigt. Det i den svenska texten valda uttrycket förekommer i samma bemärkelse i fråga om försänt gods i 51 § köplagen.

Tolkningen av uttrycket komma till handa är av stor betydelse

2 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 42

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

2 §. för en riktig tillämpning av de föreslagna bestämmelserna. I allmänhet måste ett brev eller telegram anses komma adressaten till handa därmed att det avlämnas till honom eller nedlägges i hans brevlåda; tillfälle är honom därigenom berett att omedelbart taga del av innehållet i det meddelande, varom fråga är. Om brevet är adresserat till en affärsman, vilken har postfack för ankommande försändelser, är dess inläggande i facket enligt merkantil uppfattning så till vida likvärdigt med ett avlämnande å kontoret, att ett dröjsmål med avhämtandet icke får av adressaten åberopas. Härvid liksom för övrigt, då brev eller telegram avlämnas å ett affärskontor efter det den på platsen och inom branschen sedvanliga kontorstiden för dagen gått till ända, måste emellertid göras den reservationen, att detsamma anses hava kommit adressaten till handa först påföljande arbetsdags morgon, såvida han icke tillfälligtvis tidigare tager del av dess innehåll. Huruvida ett rekommenderat eller assurerat brev, som i anseende till adressatens bortovaro icke kunnat avlämnas, men om vars ankomst han erhållit avis, kan anses därigenom hava kommit honom till handa, är mera ovisst. Muntliga meddelanden komma adressaten till handa därigenom att de framföras till honom eller till någon, som är behörig att å hans vägnar mottaga meddelanden av den beskaffenhet, varom fråga är.

När anbudet icke utsätter viss tidpunkt, då svar senast skall hava ingått, utan allenast angiver en tidrymd, inom vilken svaret skall hava kommit anbudsgivaren till handa, uppstår fråga, från vilken tidpunkt fristen skall räknas. För sådana fall, då anbudet gjorts i brev eller telegram, innehåller andra stycket tolkningsregler i detta avseende. Tiden skall, där anbudet gjorts i brev, räknas från den dag brevet är daterat. Nämnda dag skall icke medräknas. Ett anbud, som avgivits den 1 februari och fordrar svar inom tre dagar, måste alltså antagas genom svar, som senast den 4:de kommer anbudsgivaren till handa. Skulle brevet hava av misstag daterats oriktigt, har man att tillämpa de i 34 § första stycket givna reglerna om verkan därav att en viljeförklaring kommit att innehålla annat än åsyftat varit; har anbudstagaren icke insett eller bort inse feldateringen, äger han alltså rätta sig efter det i brevet angivna datum. I fråga om telegrafiska offerter uppställes däremot den regeln, att tiden skall räknas från den tid på dagen, då offerten för befordran inlämnats å avgångsortens telegrafstation; den återstående delen av denna dag medräknas alltså här i acceptfristen. Skulle tidpunkten för telegrammets inlämnande hava blivit av vederbörande telegraftjänsteman oriktigt angiven eller i följd av telegraferingsfel oriktigt återgivits i det telegram, som utlämnats till

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 43

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

2, 3 §§.

adressaten, går detta icke ut över avsändaren. Vad sålunda föreslagits överensstämmer med vad som enligt 34 § andra stycket gäller i fråga om andra telegraferingsfel. Att här föreslagna bestämmelser icke skola tillämpas, när anbudets lydelse eller de omständigheter, varunder det avgivits, giva vid handen, att annat varit av anbudsgivaren åsyftat, framgår av 1 § andra punkten.

Det har varit ifrågasatt att i förslaget upptaga en särskild bestämmelse angående tolkningen av det i anbud ofta förekommande uttrycket »omgående svar». Enligt ordalydelsen skulle detta betyda, att svar måste avsändas med den post, som efter anbudets framkomst först avgår. Med nutidens täta postgång kan dock en sådan tolkning av uttrycket icke upprätthållas. Vid de överläggningar, som av kommittéerna hållits med affärsmän inom alla tre länderna, har det visat sig omöjligt att fastslå någon bestämd innebörd av ifrågavarande uttryck; man synes i allmänhet därmed endast förbinda den föreställningen, att det fordras något större skyndsamhet än eljest med anbudets besvarande. Vid sådant förhållande har någon bestämmelse i ämnet icke kunnat upptagas.

3 §.1)

När det gäller att fixera tidslängden av anbudsgivarens bundenhet i sådana fall, då själva anbudet icke lämnar någon ledning härutinnan, plägar man alltid göra skillnad, allt eftersom anbudet är riktat till en närvarande eller till en frånvarande person. Denna i utländsk lagstiftning allmänt genomförda åtskillnad ligger också till grund för förslagets bestämmelser, vilka emellertid inskränkts till att gälla anbud, som avgivas i brev eller telegram eller ock framställas muntligen, vare sig i samtal med en närvarande person eller med användande av telefon. Beträffande de relativt sällsynta och oviktiga fall, då avtal komma till stånd på annat sätt, hava särskilda bestämmelser ansetts överflödiga.

1) Jfr ang. första stycket N. L. B. § 3: 1; Nordling s. 206—208; Lassen § 10 vid not 17—19 — H. G. B. I 319: 1; B. G. B. § 147: 2 och § 130: 1; S. O. 5: 1, 2; U. E. § 935: 2; Ö. E. § 148 pkt. 2, 3 och § 149 pkt. 1; Dernburg I § 129 IV: 2; Staub Exk. zu § 361 Anm. 35—42, 49; Prochownick II s. 14—15, 22—23;

ang. andra stycket N. L. B. 2 §; Nordling s. 203—204; Lassen § 10 vid not 13 a—14 — H. G. B. I 318; B. G. B. § 147: l; S. O. 4; U. E. § 935: 1, 3; Ö. E. § 148 pkt. 2; Dernburg I § 129 IV: 1; Staub Exk. zu § 361 Anm. 28—34.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 44

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

3 §. I fråga om anbud, som framställas i brev eller telegram, stadgar förslaget i överensstämmelse med modern utländsk lagstiftning, att antagande svar måste komma anbudsgivaren till handa inom den tid, som kan beräknas åtgå för erhållande av svar .? ) Att anbudsgivaren bör vara skyldig att under en på nämnda sätt begränsad tidrymd avvakta svar, betingas av samma skäl, som vid 1 § utvecklats till stöd för att anbud över huvud böra vara bindande, och utöver den tid, som dessa hänsyn påkalla, bör han icke vara bunden, såvida han ej själv bundit sig för längre tid. I fråga om tolkningen av uttrycket komma till handa hänvisas till det vid 2 § anförda.

Den tidrymd, under vilken anbudsgivaren sålunda är bunden — den s. k. legala acceptfristen — består av tre moment, nämligen den tid, som åtgår för anbudets befordran till anbudstagaren, den tid, som denne bör hava på sig för att överväga, om han skall antaga detsamma, samt den tid, som kräves för svarets framkomst till anbudsgivaren. Av dessa tider äro den första och den sista tämligen konstanta. De skola, enligt vad den föreslagna lagtexten giver vid handen, beräknas efter normala förhållanden, såvida icke omständigheterna vid anbudets avgivande till annat föranleda. Anbudsgivaren äger alltså i allmänhet förutsätta, att såväl anbudet som svaret framkommer i rätt tid, d. v. s. att dess befordran icke tager nämnvärt längre tid i anspråk än som i regel åtgår för befordran av sådana meddelanden, varom i det särskilda fallet är fråga. Blir anbudet eller svaret i följd av oförutsedda omständigheter försenat på vägen, så att svaret icke hinner fram inom utgången av acceptfristen, är anbudsgivaren icke vidare bunden av sitt anbud, men enligt 4 § kan det åligga honom att reklamera, om antagande svar sedermera kommer honom till handa. Om däremot redan vid anbudets avsändande snöhinder eller annat avbrott i trafiken veterligen är för handen, måste anbudsgivaren finna sig i den förlängning av väntetiden, som kan beräknas bliva en följd därav.

Huru lång tid anbudstagaren bör hava till sitt förfogande för att bestämma sig, om han skall antaga eller förkasta anbudet, är i hög grad beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Hänsyn måste härvid i främsta rummet tagas till beskaffenheten av det avtal, varom fråga är — ett anbud om övertagande av en affärsrörelse eller om inträde i ett handelsbolag kräver längre övervägande än ett vanligt köpe- eller saluanbud. I allmänhet måste större skyndsamhet fordras av en affärs- 2)

Jfr Kungl. Maj:ts domar den 29 okt. 1895 (N. J. A. s. 422) och den 23 mars 1911 (N. J. A. not. A n:r 131).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 45

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

man än av en enskild person. Avser anbudet en vara eller ett värdepapper, som är föremål för hastiga prisväxlingar, är uppenbarligen stor skyndsamhet av nöden, då anbudstagaren eljest skulle kunna under betänketiden otillbörligt spekulera på anbudstagarens bekostnad. Närmare bestämmelser i lag angående den tid, inom vilken anbud måste besvaras, kunna icke uppställas, och man har därför i förslaget nöjt sig med den allmänt hållna bestämmelsen, att svaret skall avsändas utan uppskov efter det anbudstagaren åtnjutit skälig betänketid.

De tre tidsmoment, vilka ingå i den legala acceptfristen, hava icke vart för sig självständig betydelse utan bilda tillsammans en enhet. Om t. ex. ett i brev gjort anbud försenats en dag på vägen, kan anbudstagaren genom att anlita telegrafen och eventuellt knappa in på den betänketid, som eljest skulle stått honom öppen, bereda sig tillfälle att antaga detsamma. Å andra sidan äger han, där ej annat framgår av omständigheterna, dröja med svarets avsändande så lång tid, som han kan inbespara genom att anlita telegraf eller telefon i stället för att sända svaret i brev. Får anbudsgivaren svar inom den tid han med fog kunnat påräkna, är avtal därigenom slutet, även om svaret avsänts senare än han tänkt sig. Vill anbudsgivaren skydda sig mot den spekulationsmöjlighet, som anbudstagaren härigenom onekligen kan bereda sig, handlar han försiktigast, om han utsätter frist för svarets avsändande eller fordrar telegrafiskt svar.

Den omständigheten, att ett anbud gjorts genom telegram, bör såsom hänvisande på avsändarens önskan om skyndsamt avgörande naturligtvis tagas i betraktande vid prövning av frågan, om anbudstagaren kan anses hava överskridit den betänketid, som bör tillkomma honom. Ej heller för sådana fall låter det sig emellertid göra att fixera något visst antal timmar, inom vilket svar skall avsändas. Däremot synes det kunna fordras, att den, som fått mottaga ett telegrafiskt anbud, också för svaret anlitar telegrafen, såvida han icke är i tillfälle att på annat lika skyndsamt sätt, exempelvis genom telefon, sätta sig i förbindelse med anbudsgivaren; en bestämmelse av detta innehåll har upptagits i första stycket. Telefon torde i allmänhet kunna anlitas, även om anbudsgivaren uttryckligen fordrat telegrafiskt svar; att denne därmed skulle hava velat tillgodose något annat intresse än att erhålla snabbt svar, kan icke utan särskilt skäl antagas.

För sådana fall, då anbud göres muntligen — och härunder innefattas tydligen telefonmeddelanden, när de icke förmedlas genom särskild överföring — uppställes i andra stycket, likaledes i överensstämmelse med utländsk lagstiftning, den regel, att anbudet, om det skall

3 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 46

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

3, 4 §§. leda till avtal, måste omedelbart antagas. Anbudstagaren äger alltså i dessa fall icke åtnjuta betänketid, såvida han icke under förhandlingarna begär och erhåller längre eller kortare tids anstånd med svaret. Lyckas han utverka sig sådant, blir 2 § tillämplig, och han har alltså att avgiva svar så tidigt, att det inom den utsatta tiden kommer anbudsgivaren till handa. När däremot anstånd med svaret icke medgives, förfaller ett muntligt anbud, såvida det ej strax antages. Något särskilt återkallande av detsamma erfordras icke, utan anbudsgivarens bundenhet upphör därigenom att han avlägsnar sig eller övergår till ett annat samtalsämne. Endast så länge anbudet så att säga uppbäres av anbudsgivarens avvaktande hållning, kan det med laga verkan antagas.

4 §. 1)

Inser den, som avsänt ett antagande svar, att anbudet försenats på vägen, eller har han eljest klart för sig, att hans svar icke i rätt tid kan komma anbudsgivaren till handa, vet han redan vid svarets avsändande, att avtalets avslutande beror därav om svaret, ehuru försenat, likväl tages för gott. I sådant fall är svaret tydligen att uppfatta såsom ett nytt anbud, vilket förfaller, om det ej av den ursprunglige anbudsgivaren antages inom den i 3 § stadgade tid. Men även när avsändaren av svaret utgår från att detta skall framkomma i rätt tid, synes det i allmänhet kunna antagas vara med hans vilja överensstämmande, att svaret skall gälla såsom nytt anbud, därest det skulle försenas på vägen. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Framhållas må emellertid, att omständigheterna i det särskilda fallet kunna föranleda, att man i accepten måste inlägga ett tyst förbehåll, att avsändaren vill vara bunden allenast för den händelse svaret framkommer i rätt tid. Antag t. ex., att det ursprungliga anbudet avsåg leverans av en vara, som endast röner efterfrågan någon viss tid av året; kommer accepten i ett dylikt fall anbudsgivaren så sent till handa, att varan icke hinner levereras tillräckligt tidigt för att av anbudstagaren kunna försäljas under säsongen, bör accepten uppenbarligen icke få gälla såsom nytt anbud.

När anbudstagaren icke äger kännedom därom att en av honom av- 1)

Jfr N. L. B. 4 §; Nordling s. 208—209; Lassen § 10 vid not 24—28; Stang s. 256 — H. G. B. I 319: 2; B. G. B. §§ 149 och 150: 1; S. O. 5: 3; U. E. §§ 936: 1 och 937: 1, 3; Ö. E. § 149 pkt. 2; Dernburg I § 129 VI; Staub Exk. zu § 361 Anm. 21, 51—58.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 47

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

4 §.

sänd accept framkommit för sent, utgår han naturligtvis från att genom densamma ett avtal verkligen kommit till stånd. Denna föreställning kan för honom medföra menliga följder, därest han icke i tid får kännedom om rätta förhållandet. Framgår det av svarets datum, att detsamma blivit försenat på vägen, eller äro omständigheterna eljest sådana, att den, som mottog svaret, måste förstå, att avsändaren utgår från att detta kommit fram i rätt tid, synes det därför böra åligga honom att, om han icke vill godtaga svaret, utan tidsutdräkt giva avsändaren besked därom; han skulle eljest kunna otillbörligen spekulera på dennes bekostnad. Denna grundsats har kommit till uttryck i den moderna utländska lagstiftningen på detta område liksom även i nya lagberedningens förut omnämnda förslag; i den schweiziska lagen angående obligationsrätten är dock grundsatsen erkänd endast för sådana fall, då viss tid för svaret icke var i anbudet utsatt. Såväl i nämnda lag som i den tyska civillagen uppställes såsom förutsättning för anbudsgivarens reklamationsskyldighet, att accepten blivit i rätt tid avsänd men försenats på vägen. Även när accepten i själva verket avsänts för sent, kan emellertid avsändaren hysa den föreställningen, att svaret skulle framkomma i rätt tid; särskilt i sådana fall, då någon acceptfrist icke blivit i anbudet utsatt, kan han hava tagit sig något längre betänketid än honom enligt 3 § rätteligen tillkommer. Fråga uppstår då, huruvida en anbudsgivare, som av svaret måste inse, att en dylik missuppfattning föreligger å avsändarens sida, skall vara skyldig att reklamera eller icke. Det förra synes kommittén vara det riktiga. I överensstämmelse med denna uppfattning har stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf blivit avfattat. Av formuleringen framgår, att den i första stycket uttalade regeln, att en försenad accept gäller såsom nytt anbud, icke skall lända till efterrättelse i de fall, varom här är fråga.

För tillämpning av andra stycket förutsättes, att anbudsgivaren måste inse, att den, som avsänt accepten, utgår från att denna verkligen framkommit i rätt tid; det är sålunda icke nog, att denne vid acceptens avsändande hade anledning antaga, att detta skulle ske. Enligt kommitténs tanke föreligger icke något skäl att ålägga anbudsgivaren reklamationsskyldighet, om exempelvis orsaken därtill att en med posten befordrad accept framkommit för sent ligger i en järnvägsolycka, som måste antagas hava blivit avsändaren kunnig. I ett dylikt fall kommer alltså accepten att gälla som nytt anbud, vilket förfaller, om det ej antages inom den i 3 § första stycket stadgade tid.

Enligt vad det föreslagna stadgandet giver vid handen, har anbuds-4 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 48

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

4, 5 §§. givaren icke fullgjort honom åliggande reklamationsskyldighet allenast genom att meddela anbudstagaren, att accepten kommit för sent; det måste av meddelandet framgå, att anbudsgivaren ej vill godtaga accepten. Underlåter anbudsgivaren att iakttaga vad honom sålunda åligger, har detta till följd, att avtal anses hava genom svaret kommit till stånd. I detta hänseende står förslaget i överensstämmelse med nyss omförmälda utländska lagar.

Av 42 § framgår, att sådana meddelanden, varom här är fråga, gå på adressatens risk. Den omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, har sålunda icke till följd, att anbudsgivaren anses icke hava fullgjort sin reklamationsskyldighet. Har anbudsgivaren redan innan något svar kommit honom till handa meddelat anbudstagaren, att han icke längre anser sig bunden av sitt anbud, lärer han i allmänhet icke vara pliktig att sända nytt meddelande, om antagande svar sedermera kommer. En bestämmelse av detta innehåll återfinnes i tyska civillagen. Därav att förslaget icke innehåller någon motsvarighet till denna bestämmelse får icke dragas den slutsatsen, att det icke kan åligga anbudsgivaren att giva förnyat meddelande, om han av svarets innehåll får grundad anledning antaga, att hans föregående meddelande förkommit.

5 §. 1)

Avslås ett anbud före acceptfristens utgång, förefinnes icke någon anledning att låta anbudsgivaren vidare vara bunden av detsamma. Då emellertid tvekan möjligen skulle kunna uppstå för sådana fall, då anbudsgivaren utsatt viss tid, under vilken anbudet skall gälla, har kommittén i likhet med nya lagberedningen ansett lämpligt att i förslaget upptaga en uttrycklig föreskrift i ämnet. En liknande bestämmelse återfinnes i den tyska civillagen. Erinras må emellertid, att den omständigheten, att anbudstagaren inlett förhandlingar om någon modifikation i de föreslagna avtalsvillkoren, icke i och för sig får betraktas såsom avslag; han äger i regel utan hinder därav inom den i 2 eller 3 § stadgade tid antaga anbudet oförändrat. I handelsförhållanden gör sig emellertid en strängare uppfattning ofta gällande, i det man håller före, att ett anbud alltid måste utan vidare förhandlingar accep- 1)

Jfr N. L. B. 5 §; Nordling s. 205 — B. G. B. § 146; U. E. § 934: 2; Dernburg I § 129 vid not 24; Staub Exk. zu § 361 Anm. 19; Prochownick II s. 15—16.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 49

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

teras. Försiktigheten kan därför bjuda, att den, som inleder sådana förhandlingar, tydligen giver till känna, att han icke därmed har för avsikt att avstå från sin rätt att antaga anbudet oförändrat.

6 §. 1)

Såsom förut nämnts, kommer avtal till stånd genom utbyte av sammanstämmande viljeförklaringar. För att ett anbud skall leda till avtal måste det sålunda oförändrat antagas. Detta har tydligen icke skett, om ett svar, som innehåller, att anbud antages, på grund av tillägg, inskränkning eller förbehåll, som däri gjorts, icke överensstämmer med anbudet. Erinras må dock, att för att en dylik bristande överensstämmelse skall anses föreligga, tillägget, inskränkningen eller förbehållet måste vara av materiell betydelse, så att därigenom det ifrågasatta avtalet till sitt innehåll förändras. Det har sålunda ingen verkan i förevarande hänseende, om i accepten tillfogas ett förbehåll angående något, som anbudsgivaren redan på grund av lag eller handelsbruk är skyldig att underkasta sig. Hit hör exempelvis tillägget »betalning mot konnossement» i en accept, som avser handelsköp mellan personer, vilka icke förut stått i affärsförbindelse med varandra. Ett praktiskt exempel på en accept, som icke kan anses vara vad man plägar kalla ren, erbjuder däremot det fall, då någon endast delvis accepterar ett anbud. I allmänhet måste nämligen ett anbud, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, anses vara odelbart.2) Det kan emellertid inträffa, att någon erbjuder sig att sälja eller köpa en viss kvantitet under sådana förhållanden, att denna allenast kan anses utgöra ett maximum; i sådana fall, exempelvis då någon erbjudit sig att sälja intill tusen ton av en vara, står det anbudstagaren fritt att acceptera en mindre kvantitet.

När anbudstagaren, innan acceptfristen ännu gått till ända, mottagit ett svar, som icke överensstämmer med anbudet, skulle det möjligen kunna bliva föremål för tvekan, om anbudet fortfarande skall gälla under den återstående tiden. Enligt kommitténs tanke bör detta icke vara fallet. Genom att avgiva definitivt svar måste nämligen anbudstagaren

1) Jfr N. L. B. 6 §, Nordling s. 205; Lassen § 10 vid not 12—12 a, 24—25 och not 28; Stang s. 256 — Ö. § 869; H. G. B. I 322; B. G. B. § 150: 2; U. E. § 936: 2; Dernburg I § 129 V: 2; Staub Exk. zu § 361 Anm. 59—65, 91—93; Prochownick § 197.

2) Se Kungl. Maj:ts dom den 19 mars 1909 (N. J. A. not. A n:r 127); jfr emellertid Kungl. Maj:ts domar den 27 okt. 1908 (N. J. A. s. 442).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 50

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

6 §. anses hava avstått från vidare betänketid. Denna verkan av ett svar, varigenom anbud antages med tillägg, inskränkning eller förbehåll, uttryckes i förslaget på det sätt, att svaret förklaras innebära ett avslag. I regel måste anbudstagaren vid avgivande av sådant svar, varom här är fråga, inse, att det icke är giltigt såsom accept och att således anbudsgivarens godkännande fordras för att avtal skall komma till stånd. Likasom enligt 4 § första stycket bör därför svaret i allmänhet gälla såsom nytt anbud.3) Detta har även kommit till uttryck i den föreslagna lagtexten. Naturligtvis kan ett sådant nytt anbud i sin ordning mötas med ett svar, som enligt förevarande stadgande är att anse såsom avslag i förening med nytt anbud, likaså detta sistnämnda anbud o. s. v. Medan underhandlingarna om en affär pågå, kunna kontrahenterna sålunda växelvis flera gånger uppträda såsom anbudsgivare och anbudstagare. 4)

För sådana undantagsfall, då anbudstagaren tror sig hava avgivit en ren accept, men detta icke är med verkliga förhållandet överensstämmande, skulle en tillämpning av stadgandet i första stycket kunna leda till obilliga resultat. De skäl, som påkallat, att man i 4 § andra stycket ålagt anbudsgivaren reklamationsskyldighet jämväl när ett svars försenade ankomst beror därav att avsändaren missuppfattat acceptfristens längd, göra sig med samma styrka gällande, då fråga är om ett svar, vars bristande överensstämmelse med anbudet icke är klar för avsändaren. Måste den, som mottog svaret, inse, att avsändaren betraktade sitt svar såsom en ren accept, åligger det honom enligt andra stycket i förevarande paragraf att, om han icke vill godtaga svaret, utan oskäligt uppehåll giva avsändaren besked därom. Denna bestämmelse, som icke kommittén veterligen har någon motsvarighet i utländsk lagstiftning, ansluter sig nära till vad som är stadgat angående reklamation vid försenad accept. Även här är påföljden av underlåten reklamation den, att avtal anses hava kommit till stånd, ehuru på de förändrade villkor, vartill svaret kan föranleda.

Reklamationsskyldighet enligt förevarande paragraf föreligger allenast när den bristande överensstämmelsen mellan anbudet och svaret beror därav att tillägg, inskränkning eller förbehåll gjorts i svaret. Är anledningen till att de båda viljeförklaringarna icke överensstämma att söka däri att anbudet framkommit till anbudstagaren i förvanskat skick, äger vad här stadgas icke tillämpning. Att emellertid även i dylika

3) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 13 sept. 1895 (N. J. A. s. 372).

4) Se t. ex. rättsfall, refererat i N. J. A. 1879 s. 307.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 51

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

fall reklamationsskyldighet kan åligga anbudsgivaren, framgår av 34 § 6 7 §§. andra stycket samt av 82 § i förslaget till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande.

7 §. 1)

Vid bedömande av frågan, huruvida en accept på grund av tillägg, inskränkning eller förbehåll, som däri gjorts, skall anses innefatta sådan avvikelse från anbudet, som i 6 § avses, eller icke, har man att taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Yppar sig tvist angående innebörden av en accept, kan det ofta, särskilt då fråga är om handelsförhållanden, för domstolen vara av stor vikt att äga kännedom om den innebörd det i accepten använda uttrycket enligt merkantil åskådning äger. De regler förevarande paragraf innehåller hava uppställts i syfte att tjäna till ledning vid tolkningen av vissa i merkantilt språkbruk allmänt förekommande uttryck.

Det är synnerligen vanligt, att ett brev eller telegram, varigenom ett anbud antages, innehåller begäran om bekräftelse (konfirmation) av avtalet. Syftet med en dylik framställning från anbudstagarens sida lärer i regel vara, att han vill därigenom förvissa sig om att accepten framkommit i rätt tid och finnes vara överensstämmande med anbudet. Likaledes är det brukligt, att man begär konfirmation av avtal, vid vars ingående man endast genom telefon meddelat sig med medkontrahenten. Även om en dylik begäran utvisar en viss tvekan hos den, som framställt densamma, synes likväl den omständigheten, att till en accept fogats orden »konfirmera», »sänd konfirmation» eller dylikt, icke i och för sig böra medföra, att accepten skall anses icke överensstämma med anbudet; en annan sak är, att en tolkning av acceptens innehåll i övrigt kan föranleda, att en sådan slutsats måste dragas. På denna uppfattning, som bland köpmän synes vara allmänt gällande, vilar den i första stycket av förevarande paragraf uttalade regeln, att en begäran om konfirmation icke föranleder därtill att svaret anses innefatta sådan avvikelse från anbudet, som i 6 § avses.

Sedan en affär kommit till stånd genom telegram- eller brevväxling mellan kontrahenterna, pläga dessa ofta upprätta skriftligt kontrakt om affären. I synnerhet gäller detta, när fråga är om affärer, som skola fullgöras efter hand i särskilda poster eller vilkas avveckling eljest kräver längre tid. Vid befraktande av fartyg förekommer det likaledes 1)

Jfr N. L. B. mot. s. 33; Nordling s. 214—215; Stang s. 221— B. G. B. § 154: 2; Dernburg I § 128 III, § 129 vid not 27, § 139 vid not 4; Staub Exk. zu § 361 Anm. 59, 84—86; Planiol 1014; Prochownick § 200.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 52

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

7 §. i stor utsträckning, att kontrahenterna därom upprätta skriftlig avhandling (certeparti). Har i ett dylikt fall anbudstagaren t. ex. i en telegrafisk accept tillfogat orden »sänd kontrakt» eller liknande, synes ett sådant tillägg icke vara av beskaffenhet att betaga accepten dess karaktär av ren. Detta överensstämmer också med merkantil uppfattning. I anslutning härtill har kommittén beträffande tillägg av nu angivna beskaffenhet ansett sig böra uppställa samma presumtionsregel som i fråga om en i ett antagande svar framställd begäran om konfirmation av avtalet. Den omständigheten i och för sig, att anbudstagaren framställt begäran om avtalets avfattande i skriftlig form, skall sålunda, enligt vad det föreslagna stadgandet giver vid handen, icke anses innefatta sådan avvikelse från anbudet, som i 6 § avses. 2) Uppenbart är emellertid, att i ett visst fall en motsatt tolkning av tillägget kan vara riktig, såframt den vinner stöd av de föreliggande omständigheterna.

Av förslagets ståndpunkt blir en följd, att den, som i en accept framställt begäran om bekräftelse eller om avtalets avfattande i skriftlig form, kan göra gällande, att avtal blivit slutet, oaktat den andre kontrahenten vägrat att efterkomma den gjorda framställningen. En dylik vägran kan emellertid i vissa fall innefatta ett kontraktsbrott och sålunda enligt allmänna rättsgrundsatser berättiga den, som framställt anmaningen, att häva det ingångna avtalet. 3) Detta är uppenbarligen händelsen, om den, som mottagit accepten, enligt lag är skyldig att efterkomma framställningen. Ett exempel härpå erbjuder stadgandet i 109 § sjölagen, att certeparti skall upprättas, om någondera parten det äskar. Men detsamma bör gälla, om framställningen har stöd i vad som förut i liknande fall plägat iakttagas mellan kontrahenterna eller i rådande handelsbruk inom den bransch, varom fråga är.

Enligt särskilda stadganden i lagen om nyttjanderätt den 14 juni 1907 skola, såsom förut påpekats, alla arrendeavtal och sådana hyresavtal, där upplåtelsen gäller ett år eller längre tid, upprättas skriftligen, om ej kontrahenterna annorlunda åsämjas. När fråga är om dylika avtal, kan naturligtvis den här uppställda presumtionsregeln icke komma till användning. Omförmälda stadganden äro nämligen att anse såsom formföreskrifter, och enligt andra stycket i 1 § av föreliggande förslag skall alltså vad här stadgas icke äga tillämpning å dylika avtal.

2) Annorlunda Kungl. Maj:ts dom den 22 mars 1875 (N. J. A. s. 153); jfr emellertid Kungl. Maj:ts domar den 30 juni 1893 (N. J. A. s. 275) och den 14 mars 1902 (N. J. A. s. 54).

3) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 12 dec. 1904 (N. J. A. s. 492).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 53

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Det preliminära utkast, som för avgivande av yttranden remitterades till åtskilliga handelskorporationer, innehöll jämväl en bestämmelse angående tolkningen av det i telegrafiska svar ofta förekommande uttrycket »närmare genom brev». Av de inkomna yttrandena framgick emellertid, att inom köpmanskretsar åsikterna äro mycket delade angående innebörden av ifrågavarande uttryck. Enligt en uppfattning, som med styrka hävdas av danska köpmän och som även i vårt land räknar anhängare, får en accept, som innehåller orden »närmare genom brev», icke betraktas såsom ren accept. Den, som avgivit en offert med begäran om svar t. ex. »senast 15 maj», är enligt denna uppfattning icke bunden, om han nämnda dag får mottaga ett telegram, innehållande orden »accepteras, närmare genom brev». Denna åsikt grundas därå att brevet kan innehålla förbehåll, som offerenten ej vill gå in på, och att hans fordran på klart besked inom den utsatta tiden därför icke kan anses uppfylld genom ett sådant telegram. Den, som gjort offerten, har följaktligen, när brevet sedermera kommer honom till handa, fria händer att antaga eller förkasta de i brevet uppställda villkoren. Därest inom acceptfristens utgång även brevet framkommer, beror det givetvis på dettas innehåll, huruvida giltig accept föreligger eller icke. Enligt en annan uppfattning, som kommit till uttryck i vissa av de från svenska handelskorporationer inkomna yttrandena och som bland köpmän i Norge är förhärskande, har däremot genom telegrammet avtal kommit till stånd på de villkor, som framgå av den mellan kontrahenterna förda telegram- eller brevväxlingen eller — i de punkter, varom någon bestämmelse icke träffats — som överensstämma med lag eller rådande handelsbruk. Den, som avgivit offerten, kan följaktligen påfordra avtalets fullgörande i enlighet med dessa villkor, även om brevet innehåller däremot stridande förbehåll; dessa hava enligt detta betraktelsesätt endast karaktären av önskemål, vilka icke utgöra villkor för accepten. I anledning av de olika meningar, som sålunda gjort sig gällande, och särskilt i betraktande därav att enighet icke kunnat uppnås mellan länderna hava kommittéerna ansett riktigast att icke upptaga någon bestämmelse i ämnet.

8 §. 1)

Om den, som avsänt ett brev eller telegram, ångrar sig och vill förebygga, att dess innehåll göres gällande mot honom, står det honom 1) Jfr N. L. B. 7 §; Nordling s. 195, 207; Lassen § 10 II och samme författares avhandling "Vilje og Erklæring", Köpenhamn 1905, s. 53—54; Stang § 21 II, III, VII och § 14 v — B. G. B. § 130: 1; S. O. 9; U. E. §§ 934: 1, 938; Dernburg I § 132 II: 3; Staub Exk. zu § 361 Anm. 15.

7, 8 $§.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 54

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

8 §. fritt att stoppa det avsända meddelandet. 2) Lyckas detta honom, så att meddelandet aldrig kommer adressaten till handa, kan denne naturligtvis icke grunda någon rätt å detsamma, om han sedermera skulle få kännedom om förhållandet. Att på detta sätt återkalla ett meddelande låter sig emellertid i allmänhet icke göra. Enklare är att giva ett nytt meddelande, varigenom det föregående återkallas, exempelvis att per telegram eller telefon meddela, att man inte vill stå vid ett anbud eller en accept, som innehålles i ett förut avsänt brev. Om förutsättningarna för giltigheten av sådan återkallelse handlar förevarande paragraf.

Får adressaten kännedom om återkallelsen, innan han tagit del av det meddelande, som återkallas, eller samtidigt därmed att han tager del av dess innehåll, bör han uppenbarligen icke kunna grunda någon rätt å detsamma. De skäl, som eljest betinga, att en anbudstagare må hava någon tid på sig att överväga, om han skall antaga anbudet, eller att en anbudsgivare må kunna förlita sig på ett antagande svar, föreligga uppenbarligen icke, då han redan från början vet, att den andre icke vill stå fast vid anbudet eller svaret. Härvid torde man emellertid icke kunna stanna. Har återkallelsen framkommit till adressaten, innan denne tagit del av det meddelande, som återkallas, bör återkallelsens giltighet icke bliva beroende av den tillfälliga omständigheten, vilketdera meddelandet först läses. Underlåter någon att taga del av honom tillhandakomna meddelanden, bör detta gå ut över honom själv. Liksom anbudsgivaren i de fall, varom 2 och 3 §§ handla, är bunden, om antagande svar inom den där angivna tiden kommer honom till handa på sådant sätt, att han är i tillfälle att omedelbart taga del av dess innehåll — oavsett om han verkligen gör det — bör i här förutsatta fall återkallelsen bliva gällande, om den kommer adressaten till handa, innan han läst det meddelande, som återkallas.

Det skulle kunna ifrågasättas att i enkelhetens intresse — för att avskära vanskliga bevisspörsmål angående den tidpunkt, då adressaten tagit del av det meddelande, om vars återkallande är fråga — uppställa den regel, att återkallelsen måste hava kommit honom till handa senast samtidigt med nämnda meddelandes framkomst. Detta är den tyska lagstiftningens ståndpunkt, och samma grundsats har gjort sig gällande i nya lagberedningens ofta nämnda förslag. Även den schweiziska lagen om obligationsrätten vilar på denna princip, ehuru man vid revideringen av densamma så till vida modifierat principen, att en

2) Jfr Allmänna poststadgan den 9 sept. 1907 § 110 och kungörelsen ang. fastställelse av telegrafreglemente den 27 maj 1909 § 31.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 55

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

återkallelse, som framkommit senare, tages för god, om den faktiskt kommit till adressatens kunskap, innan denne tagit del av det meddelande, som återkallats. Därigenom har man otvivelaktigt kommit närmare det resultat, som av rättskänslan kräves, utan att dock enligt kommitténs mening nå fram till detsamma. Om materiella rättshänsyn bjuda, att ingen bör kunna taga fasta på ett meddelande, som, enligt vad han vet eller av ett annat honom tillhandakommet meddelande kunnat inhämta, är återkallat, synes denna princip också böra läggas till grund för lagstiftningen utan hänsyn till eventuella bevissvårigheter. Det är härvid att märka, att den, som vill undandraga sig avtalets fullgörande under åberopande, att han återkallat sitt anbud eller sin accept, måste förebringa bevisning därom att återkallelsen framkommit i rätt tid. Har den framkommit senare än det meddelande, som skolat återkallas, lärer det endast sällan lyckas den återkallande att bevisa, att den andre vid återkallelsens framkomst icke tagit del av det honom tidigare tillhandakomna meddelandet. Kan han icke förebringa sådan bevisning, blir det praktiska resultatet detsamma som enligt tyska lagen, men skulle han kunna det, synes någon anledning icke förefinnas att frånkänna nämnda omständighet betydelse.

På dessa grunder vilar den i förevarande paragraf intagna bestämmelsen, att anbud eller svar, som återkallas, icke är gällande, om återkallelsen kommer adressaten till handa innan eller samtidigt därmed att han tager del av anbudet eller svaret. Denna regel är direkt tillämplig även å sådana svar, som i 5 och 6 §§ avses, och det lider icke något tvivel, att den kan tillämpas analogt å andra viljeförklaringar till en frånvarande person. I fråga om innebörden av uttrycket komma till handa hänvisas till det vid 2 § anförda.

Av det föreslagna stadgandet följer naturligtvis, att en återkallelse, som framkommer efter den där angivna tidpunkten, i allmänhet icke kan tagas för god. Omständigheterna vid anbudets avgivande kunna emellertid vara sådana, att anbudsgivaren måste anses hava förbehållit sig en vidsträcktare rätt till återkallelse; handelsbruk härutinnan kunna ock åberopas. I sådant avseende må nämnas, att enligt en uppfattning, som särskilt i Norge synes vara ganska utbredd och som även i vårt land har anhängare, det skulle stå en anbudsgivare fritt att återkalla sitt anbud, även om återkallelsen icke framkomme alldeles samtidigt med anbudet, såvida nämligen anbudstagaren ännu icke vidtagit någon åtgärd i anledning av detsamma. Att återkallelsen i sådana fall ofta tages för god, är icke ägnat att förvåna, men i allmänhet beror nog detta på tillmötesgående; något verkligt handelsbruk av antydda innehåll torde

8 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 56

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

8 §. åtminstone i vårt land icke existera. I förslaget har endast så till vida tagits hänsyn till berörda omständighet, att man i 41 § intagit en bestämmelse, som bereder domstolarna möjlighet att vid bedömande av frågan om medkontrahentens goda tro taga hänsyn till omständigheter, som blivit eller bort bliva honom kunniga, innan den ifrågavarande rättshandlingen inverkat bestämmande å hans handlingssätt. Av denna bestämmelse, tillämpad å här förutsatta fall, blir en följd, att om t. ex. ett anbud eller en accept i följd av något misstag fått annat innehåll än åsyftat varit och avgivaren bringar detta till mottagarens kännedom, innan denne i anledning av det honom förut tillhandakomna meddelandet vidtagit eller underlåtit någon åtgärd, mottagaren icke kan göra detta gällande mot honom. En sådan rättelse av ett misstag i ett anbud blir till sin verkan jämförlig med en återkallelse av anbudet.

Av det föregående framgår, att i fråga om förutsättningarna för återkalleligheten anbud och svar äro alldeles likställda. Detta är gemensamt för alla rättssystem, som över huvud erkänna, att även icke accepterade anbud kunna vara oåterkalleliga. Inom de rättssystem åter, som hylla den motsatta principen, råder i nämnda fråga mycken oklarhet. 3) Den härskande meningen synes vara den, att anbudet bliver oåterkalleligt därigenom att accepten avsändes, accepten däremot först därigenom att den framkommer till anbudsgivaren resp. kommer till hans kunskap. Ej heller enligt dessa rättssystem bliva alltså båda kontrahenterna oåterkalleligen bundna i samma ögonblick, oaktat detta skulle bäst överensstämma med den principiella uppfattning av avtalet såsom grundläggande rättsfaktum, vilken ligger till grund för nämnda rättssystem. Understundom låter man emellertid av denna teoretiska uppfattning förleda sig till att draga den ur praktisk synpunkt betänkliga konsekvensen, att enär anbudsgivaren blir oåterkalleligen bunden genom acceptens avsändande, en avsänd accept icke skulle kunna återkallas ens om återkallelsen framkommer samtidigt eller tidigare. En annan ännu mera betänklig konsekvens av denna teori är den i engelsk rätt stundom hävdade uppfattningen, att avtal kommer till stånd genom acceptens avsändande, även om denna aldrig kommer anbudsgivaren till handa.

I nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte (8 §) meddelades särskilda bestämmelser angående betydelsen därav att den, som avgivit anbud eller svar, avlider eller varder försatt i konkurs eller

3) Jfr Lassen § 10 not 30 och i Tidsskrift for Retsvidenskab 1888 s. 230, 232—234, 244—245; Planiol 1027: 2; Prochownick II s. 17, 24—27.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 57

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

omyndighetstillstånd, innan anbudet antagits eller svaret kommit till adressatens kunskap, eller att någon sådan händelse, innan avtal kommit till stånd, drabbar anbudstagaren. Även i utländska lagar och lagförslag förekomma sådana bestämmelser.4) De hava säkerligen mindre haft sin grund i något praktiskt behov än i en önskan att bryta med den gamla uppfattningen om nödvändigheten därav att en sammanstämmande vilja hos båda kontrahenterna i samma ögonblick är för handen. Att denna uppfattning icke ligger till grund för förslagets bestämmelser, framgår nogsamt av det ovan anförda. Uttrycklig föreskrift i ämnet har alltså ansetts obehövlig. Det torde för övrigt icke lida något tvivel, att de i 22—24 §§ för fullmakt föreslagna stadgandena kunna och böra analogt tillämpas å anbud och svar. En sådan tillämpning leder till det resultat, att verkan av ett anbud eller svar i allmänhet icke förfaller genom avgivarens död och att ej heller hans omyndighetsförklaring eller försättande i konkurs förringar giltigheten av ett förut avgivet anbud eller svar. Vad åter beträffar frågan om verkan av dylika händelser med avseende å anbudstagarens person, lärer den vara i alltför hög grad beroende av beskaffenheten av det avtal, varom fråga är, för att man skulle kunna uppställa någon allmängiltig regel, huruvida anbudet kan med laga verkan antagas av anbudstagarens stärbhusdelägare eller förmyndare eller av förvaltningen för hans konkursbo; där icke avtalet förutsätter personlig verksamhet från anbudstagarens sida eller eljest hänför sig till hans person, synes denna fråga snarast böra besvaras jakande.

9 §.1)

Liksom en anbudsgivare kan medgiva anstånd med svaret vida utöver den tid, inom vilken anbud enligt reglerna i 3 § skola besvaras,

4) Se Ö. § 918; H. G. B. I 297; B. G. B. § 130: 2 och § 153; U. E. § 939; Ö. E. § 148 pkt. 4. Jfr Nordling s. 217—219; Lassen § 16 III, § 10 not 3 och i Tidsskrift for Retsvidenskab 1898 s. 87—90; Stang § 17 II—IV; Dernburg I § 132 II A; Staub Exk. zu § 361 Anm. 80—81; Planiol 1020; Prochownick II s. 16.

1) Jfr ang. första stycket N. L. B. 10 §; Nordling s. 205, 208, 210—211; Lassen § 10 vid not 20 och i Tidsskrift for Retsvidenskab 1888 s. 257—258, 266—268; ang. andra stycket N. L. B. 9 §; Lassen § 25 vid not 5—6 a — B. G. B. §§ 151, 663 och 675; Handelsgesetzbuch vom 10 Mai 1897 (nya tyska handelslagen, citerad H. G. B. II) § 362; S. O. 6 och 395; U. E. §§ 940 och 1661; Staub § 346 Anm. 13, 14, Exk. zu § 361 Anm. 66—74; Prochownick § 199.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 58

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

9 §. kan han naturligtvis alldeles avstå från uttryckligt svar å sitt anbud. Likgiltigt är härvid, om han uttryckligen sagt ifrån, att han icke påfordrar svar, eller om det framgår av omständigheterna vid anbudets avgivande, att han icke förväntar sådant. Det senare är ingalunda ovanligt, särskilt i den mindre handeln. Om man per brev rekvirerar varor hos en handlande och begär, att dessa skola skickas omedelbart eller med viss uppgiven lägenhet, förväntar man i allmänhet icke särskilt svar utan påräknar endast, att rekvisitionen skall å utsatt tid fullgöras. Sker detta, äger rekvirenten icke undandraga sig avtalets fullgörande, därför att antagande svar å hans köpeanbud icke kommit honom till handa inom den tid, som i 3 § angives. Såsom exempel på saluanbud, å vilka uttryckligt svar icke förväntas, kan nämnas tillsändande av varor (t. ex. böcker) utan föregående rekvisition.

Att i sådana fall som de nu nämnda anbudet icke förfaller därigenom att det icke omedelbart besvaras, är så uppenbart, att någon uttrycklig bestämmelse därom icke erfordras. Syftet med förevarande paragraf, vari denna grundsats endast förutsättningsvis är uttalad, har varit ett annat. Anbudsgivarens avstående från svar — det må hava skett uttryckligen eller framgå av de omständigheter, varunder anbudet avgivits — kan hava den innebörden, att anbudstagaren skall hava en till tiden obegränsad frihet att antaga anbudet eller avslå detsamma, men meningen kan också vara den, att anbudsgivaren endast tills vidare avstår från rätten att erhålla besked härutinnan. Det förra kan säkerligen icke utan särskilt skäl antagas. Förslaget torde alltså stå i överensstämmelse med rådande rättsuppfattning, då det stadgar skyldighet för anbudstagaren att på förfrågan giva besked, huruvida han vill antaga anbudet. Underlåtenhet att giva sådant besked har till följd, att anbudet anses förfallet. Huruvida samma påföljd bör inträda, om besked rätteligen gives, men detsamma över huvud icke eller icke i rätt tid kommer anbudsgivaren till handa, kan vara föremål för delade meningar och bör möjligen besvaras olika i olika fall. I förslaget är detta spörsmål lämnat öppet; 42 § är, enligt vad dess avfattning giver vid handen, icke tillämplig å ett meddelande av här avsedda slag.

Anbudsgivarens förklaring, att han icke påfordrar svar, klädes ofta i den formen, att han säger sig betrakta anbudstagarens tystnad såsom samtycke till det föreslagna avtalet. Genom en sådan förklaring kan anbudsgivaren naturligtvis icke åvälva anbudstagaren en svarsplikt, som eljest ej skulle påvilat honom. Den, som utan föregående rekvisition får sig tillsänd en vara, åtföljd av en sådan förklaring, är, åtminstone om han icke förut stått i affärsförbindelse med avsändaren, i

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 59

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

allmänhet icke pliktig vare sig att sända varan tillbaka eller att avslå det gjorda anbudet. Undantagsvis kunna dock förhållandena vara sådana, att underlåtenhet att avböja ett anbud bör medföra samma rättsverkningar som ett antagande av detsamma. Att i lag uppställa allmänna regler angående förutsättningarna för att tystnad sålunda må tolkas såsom samtycke låter sig svårligen göra, och ett allmänt uttalande av innehåll, att där dessa förutsättningar äro för handen, avtal kommer till stånd genom underlåtenhet att avgiva svar, torde, såsom vid granskningen av nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte inom högsta domstolen erinrades, icke hava något värde. För ett särskilt fall har emellertid i 10 § upptagits en bestämmelse av detta innehåll. Sådana bestämmelser förekomma också i 5, 79 och 80 §§ av det förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande, som av kommittén avgivits den 31 december 1912. En erinran om dessa bestämmelser har införts i andra stycket av den svenska texten. Därigenom utmärkes, att de i första stycket givna reglerna icke skola komma till tillämpning, när med stöd av ovan nämnda bestämmelser eller eljest antagas måste, att avtal kommit till stånd genom underlåtenhet att avböja ett anbud. Den skyldighet, som må åligga kontrahenterna att besvara förfrågningar eller giva meddelanden i anledning av ett dem emellan redan ingånget avtal,2) bör uppenbarligen icke regleras i ett kapitel, som enligt sin överskrift handlar om ingående av avtal.

10 §.1)

I affärsmeddelanden, som i och för sig äro att anse såsom anbud, inryckas understundom orden »utan obligo», »utan förbindelse» eller liknande uttryck, varigenom avsändaren giver till känna, att han icke vill vara bunden av meddelandet. Meningen härmed är icke allenast, att avsändaren skall hava rätt att återkalla sitt erbjudande, innan det antagits av den, till vilken det är riktat, utan att han, även om denne går in på den föreslagna affären, skall hava fria händer att antaga eller förkasta densamma. Då det måste anses ligga i anbudets begrepp, att genom dess antagande ett avtal skall kunna komma till stånd utan någon ytterligare viljeförklaring från anbudsgivarens sida, hava dessa s. k. anbud utan obligo i själva verket icke karaktären av anbud utan utgöra allenast en uppfordran till den s. k. anbudstagaren att å sin sida fram- 2)

Jfr Kungl. Maj:ts domar den 29 jan. 1901 (N. J. A. s. 29) den 15 april 1909 (N. J. A. s. 195) och den 27 juni 1913 (N. J. A. s. 315).

1) Jfr U. E. § 937: 2, 3; Staub Exk. zu § 361 Anm. 16, 17.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 60

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

10 §. ställa anbud av det innehåll meddelandet utvisar. Enär det merkantila språkbruket är ägnat att framkalla missförstånd i detta avseende, har en erinran härom intagits i första punkten av förevarande paragraf. Om den, som på nu nämnda sätt blivit särskilt uppfordrad att avgiva anbud av visst innehåll, ställer sig denna anmaning till efterrättelse, synes det kunna fordras av den, som vet sig hava sålunda framkallat anbudet, att han utan oskäligt uppehåll giver besked, om han icke vill antaga detsamma. Underlåter han det, har detta enligt förslaget till följd, att han anses hava antagit anbudet och alltså blir skyldig att fullgöra avtalet eller gälda skadestånd för underlåtet fullgörande av detsamma. Vad sålunda föreslagits torde överensstämma med merkantil uppfattning. Erinras må, att om sådant besked avsänts i rätt tid, det icke går ut över avsändaren, om meddelandet försenas eller icke kommer fram; detta framgår av 42 §.

Om och under vilka förutsättningar en motsvarande reklamationsskyldighet åligger den, som under andra förhållanden fått mottaga ett anbud, är, såsom vid 9 § erinrats, i förslaget lämnat öppet. Framhållas må emellertid, att enligt kommitténs mening någon skyldighet att avböja inkommande anbud i allmänhet icke kan grundas allenast därå att dessa framkallats genom annonser eller cirkulär, varigenom en affärsman givit till känna, att han säljer eller köper vissa varor eller eljest gör affärer av närmare angiven beskaffenhet. Även den, som under hänvisning till ett sådant allmänt tillkännagivande framställer anbud, erhåller visserligen i allmänhet svar, vare sig hans anbud antages eller icke, men någon grundad anledning att betrakta uteblivet svar såsom godkännande har han säkerligen icke. Att dylika till allmänheten riktade tillkännagivanden icke själva hava egenskapen av anbud, har ansetts överflödigt att uttala.2)

Närmast efter 10 § hade i det preliminära utkastet till föreliggande lagförslag upptagits ett stadgande av innehåll, att den, som genom meddelande i tidning eller annorledes givit allmänneligen till känna, att han verkställer regelbunden befordran av personer, gods eller meddelanden mellan olika orter eller olika platser inom samma ort, skulle vara pliktig att, om befordringen inställdes eller avvikelse skedde från förut kungjord eller tillämpad befordringsplan, så vitt möjligt kungöra detta i god tid och på lämpligt sätt vid äventyr av skadeståndsskyldig-

2) Bestämmelser av detta innehåll återfinnas i N. L. B. 11 §, H. G. B. I 337, S. O. 7: 2 och U. E. § 933: 2.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 61

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

het, om sådant underlätes, samt att, om befordran med sådant fortskaffningsmedel, som i stadgandet avsågs, bleve utan giltig anledning någon förvägrad, denne skulle äga rätt till ersättning för skada, som därigenom tillskyndades honom.

Mot detta stadgande framställdes invändningar av åtskilliga bland de handelskorporationer, vilkas yttranden över det preliminära utkastet infordrats, och även från andra håll höjdes gensagor däremot; särskilt starkt motstånd mötte det föreslagna stadgandet från rederinäringens målsmän.

De framkomna invändningarna hava icke förmått rubba kommittén i dess övertygelse, att de grundsatser, åt vilka man i stadgandet sökt giva uttryck, äro med rättvisa och billighet överensstämmande. Framhållas må ock, att en liknande princip sedan länge gjort sig gällande i fransk och engelsk rättsskipning.

Då kommittén det oaktat icke i det slutliga förslaget upptagit något stadgande i ämnet, har detta sin orsak dels däri att det visat sig vara ytterligt svårt att i ett allmänt stadgande med tillräcklig noggrannhet angiva, under vilka förutsättningar och i vilken omfattning skadeståndsskyldighet bör inträda, dels däri att erfarenheten i vårt land näppeligen kan sägas hava ådagalagt nödvändigheten av generella lagbestämmelser i ämnet. Järnvägarna äro redan enligt för dem gällande föreskrifter skyldiga att befordra personer och gods, och något missnöje över deras sätt att behandla den trafikerande allmänheten, när trafikrubbningar inträffa, har icke försports. I fråga om ångbåtstrafiken finnas däremot inga sådana föreskrifter, och klagomål över hänsynslös behandling från rederiernas sida förspörjas icke sällan. Så t. ex. är det ej ovanligt, att ångare, som annonserats skola vid viss tidpunkt avgå från angiven ort, inträffa å den ifrågavarande orten flera dagar försenade, utan att rederiet, fastän det lång tid på förhand haft kännedom om förhållandet, bekymrat sig om att bringa detta till allmänhetens kännedom. En lagbestämmelse, varigenom ersättningsskyldighet ålades rederiet för sådana och andra fall av uppenbart åsidosättande av trafikanternas intresse, vore ingalunda opåkallad. Att emellertid i en lag, som handlar om ingående av avtal och andra till civilrättens allmänna del hörande ämnen, upptaga ett stadgande i ovan angivet syfte, gällande allenast ångbåtstrafik, synes svårligen kunna försvaras. Ett dylikt stadgande lärer hava sin rätta plats i sjölagen. Vid en blivande revision av denna lag måste givetvis tagas hänsyn till det förhållande, att trafiken numera till stor del ombesörjes av ångare med fasta router, och därvid torde frågan om lagbestämmelser rörande befordringsplikt och skyldighet att kungöra avbrott eller ändringar i trafiken böra tagas i förnyat övervägande.

10 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 62

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

2 kap. 1) Om fullmakt.

Under mera utvecklade ekonomiska förhållanden är det för de flesta människor svårt eller t. o. m. omöjligt att personligen företaga alla erforderliga rättshandlingar. Icke blott affärsmän utan även enskilda personer äro nödsakade att i stor utsträckning anlita annans medverkan vid ingående av avtal eller företagande av andra rättshandlingar. Härvid är det i allmänhet både för den, som vid rättshandlingen låter sig företrädas av en annan, och för den, gent emot vilken rättshandlingen företages — i detta kapitel kallad tredje man — önskvärt, att rättshandlingen medför samma rättsverkningar som om huvudmannen själv företagit den eller, med andra ord, att det rättsförhållande, som genom handlingen grundlägges, uppstår omedelbart mellan huvudmannen och tredje man, så att de med sina anspråk i anledning av rättshandlingen kunna vända sig direkt mot varandra. Och även den, som å en annans vägnar företager en rättshandling, vill naturligtvis i allmänhet stå utanför det genom hans handling uppkomna rättsförhållandet, så att han icke kan tagas i anspråk för därå grundade rättigheters realiserande. För att en rättshandling skall medföra verkan mot annan än den, som själv företagit densamma, är det uppenbarligen icke tillräckligt, att denne och tredje man äro överens därom. Det fordras också, att den person, som företagit handlingen, blivit av den, å vars vägnar han handlat, bemyndigad att med nu nämnda verkan företaga densamma. Sådant bemyndigande kallas fullmakt. Fullmakten är en till tredje man riktad viljeförklaring av huvudmannen, varigenom denne påtager sig följderna av den rättshandling ställföreträdaren å hans vägnar företager. Om ställföreträdaren på grundval av denna huvudmannens viljeförklaring företager rättshandlingar, medföra dessa i kraft av densamma den verkan, att det rättsförhållande, som genom handlingen grundlägges, uppkommer omedelbart mellan huvudmannen och tredje man.

1) Jfr Trygger: Om fullmakt såsom civilrättsligt institut, Uppsala 1884 (citerad Trygger) särskilt s. 100—115; Stang §§ 25—27; jfr ock Wetter: Om trolöshet mot huvudman, Uppsala 1907, s. 165—169.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 63

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

2 kap.

Fullmakten har icke i och för sig någon betydelse för rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig; den giver icke upphov till vare sig rättigheter eller skyldigheter dem emellan. Över huvud medför fullmakten ej några plikter för fullmäktigen; den sätter honom endast i stånd att företaga rättshandlingar utan att själv · drabbas av dessas följder. Visserligen plägar befullmäktigande oftast ske i sammanhang därmed att fullmaktsgivare och fullmäktig sins emellan ingå ett avtal, varigenom fullmäktigen åtager sig att handla för fullmaktsgivarens räkning och som även i övrigt kan medföra rättigheter och förpliktelser dem emellan. Men detta rättsförhållande, som ligger bakom fullmakten, grundar sig ej å denna, lika litet som fullmakten, rättsligt sett, har sin grund i det bakomliggande rättsförhållandet. De kunna existera oberoende av varandra. Man kan sålunda hava i uppdrag att i eget namn, utan åberopande av fullmakt från uppdragsgivaren, företaga rättshandlingar för dennes räkning. Detta är t. ex. förhållandet, då någon åtagit sig att köpa eller sälja varor i kommission. De rättigheter, som tredje man förvärvar genom en av kommissionären företagen rättshandling, kan han emellertid göra gällande allenast mot kommissionären och icke mot dennes huvudman. Å andra sidan kan fullmakt föreligga, utan att den, för vilken fullmakten utfärdats, åtagit sig att handla för fullmaktsgivarens räkning. Det kan tänkas, att man utfärdar en fullmakt för någon att företaga en rättshandling gent emot en viss tredje man — t. ex. att lyfta penningar i en bank — och avsänder fullmakten direkt till denne tredje man, innan man ännu bestämt sig, om rättshandlingen skall företagas, och att man sedermera, när man önskar dess företagande, anmodar den, för vilken fullmakten utfärdats, att företaga densamma. Även om fullmäktigen icke fått mottaga någon sådan anmodan utan tvärtom uttryckligen förbjudits att åtminstone tills vidare göra bruk av fullmakten, kan han, under förutsättning att tredje man är i god tro, på grund av fullmakten företaga rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren. En annan sak är, att fullmäktigen härigenom kan ådraga sig ersättningsskyldighet i förhållande till fullmaktsgivaren. Fullmaktens självständiga betydelse visar sig också däri att en fullmakt, som utfärdats i sammanhang med ett givet uppdrag, mycket väl kan fortfara att gälla, oaktat uppdragsgivaren återkallat uppdraget.

Det rättsförhållande mellan fullmaktsgivare och fullmäktig, som, enligt vad ovan sagts, plägar ligga bakom fullmakten, är å förmögenhetsrättens område i regel ett avtal om sysslomannaskap, men det kan också vara ett arbetsbeting, en tjänstelega eller ännu något annat. Ibland

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 64

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

2 kap. föreligger för fullmäktigen icke plikt utan endast rätt att handla för fullmaktsgivarens räkning. Detta är t. ex. förhållandet, om A. sänder en bank meddelande, att han befullmäktigat B. att lyfta ett visst belopp å hans tillgodohavande i banken, och samtidigt skriver till B. med begäran, att B. skall göra honom den tjänsten att lyfta beloppet. Ofta följer av det bakomliggande förhållandet, att fullmäktigen icke är gent emot fullmaktsgivaren berättigad att begagna fullmakten i hela dess omfång; se härom närmare vid 12 §.

Ehuru fullmakten och det bakomliggande rättsförhållandet juridiskt sett hava sitt upphov i skilda rättshandlingar, är det mycket vanligt, att befullmäktigandet och den rättshandling av fullmaktsgivaren, varigenom fullmäktigen erhåller uppdrag att handla för hans räkning, i det yttre te sig såsom en enda handling. Detta är t. ex. fallet, om A. anmodar B. att hyra en våning åt honom. Denna anmodan måste anses innefatta ej blott uppdrag för B. att hyra våningen utan även fullmakt för honom att sluta hyresavtal i A:s namn. Och om C. från en fastighetsagent får ett brev, vari denne uppgiver sig kunna på förmånliga villkor anskaffa en fastighet åt honom, samt C. i anledning därav sänder agenten en skriftlig fullmakt att köpa fastigheten, måste han anses i och med fullmaktens översändande även hava givit agenten uppdrag att verkställa köpet.

Den rätt att handla för fullmaktsgivarens räkning, som på grund av det bakomliggande förhållandet tillkommer fullmäktigen gent emot fullmaktsgivaren, kommer i det följande att betecknas med uttrycket befogenhet. Med fullmäktigens behörighet åter kommer att betecknas den rätt att handla för fullmaktsgivarens räkning, som på grund av fullmakten tillkommer fullmäktigen i förhållande till tredje man. Av vad ovan sagts framgår, att fullmäktigens befogenhet och hans behörighet icke nödvändigtvis behöva vara lika omfattande samt att fullmäktigen kan äga befogenhet men sakna behörighet och tvärt om.

I den romerska rätten nådde fullmaktsinstitutet aldrig fram till principiellt erkännande. Ursprungligen tilläts över huvud icke ställföreträdarskap vid rättshandlingars ingående. Särskilda för den romerska rätten egendomliga grundsatser gjorde, att man jämförelsevis länge kvarstod på denna ålderdomliga ståndpunkt. När med stigande utveckling av handel och samfärdsel behovet att anlita ställföreträdare gjorde sig mera kännbart, sökte man tillgodose detta behov genom att ombilda och utveckla de rättsgrundsatser, som gällde för mandatet. Mandatum förelåg enligt romersk rätt, när en person — mandatarien — åtagit sig att för en annans — mandantens — räkning ombesörja vissa ange-

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 65

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

lägenheter; det motsvarade närmast vad vi kalla uppdrag. Mandatet grundlade ursprungligen rättigheter och skyldigheter endast mellan mandanten och mandatarien. Men för att nå det resultat, som i den moderna rätten vinnes genom fullmaktsinstitutet, tillade man mandatet liknande rättsverkningar som detta. Härav blev en följd, att fullmakten kom att betraktas såsom en yttre sida av mandatet och sammanblandades med detta. På handels- och sjörättens områden förekommo dock redan i den romerska rätten mera direkta förebilder till den moderna rättens fullmaktsbegrepp.

Vad vårt eget land beträffar, erkändes redan i landskapslagarna möjligheten att vid rättshandlingars företagande använda fullmäktig med den verkan, att rättshandlingen blev lika gild som om fullmaktsgivaren själv företagit densamma. Däremot funnos ej i våra äldre rättskällor några allmänna stadganden angående rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig inbördes. När saknaden av dylika bestämmelser började göra sig kännbar, tog man sin tillflykt till den romerska rättens bestämmelser om mandat. Man förmådde emellertid icke skilja dessa från den inhemska rättens fullmaktsregler utan sammanblandade de båda instituten och uppfattade fullmakten såsom en yttre sida av mandatet. Denna oklarhet vidlåder ännu 1734 års lags stadganden i ämnet. Visserligen förekomma där på ett par ställen, nämligen i 10 kap. 1 § jordabalken och 1 kap. 8 § handelsbalken, rena fullmaktsregler, men i 18 kap. handelsbalken, som innehåller de allmänna bestämmelserna om fullmakt i förmögenhetsrättsliga förhållanden, äro dessa invävda i stadganden, vilka avse rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig. Detta kapitel handlar om sysslo- eller ombudsmannaskap, ett institut, som närmast motsvarar det romerska mandatet. Sysslomannaskap förutsättes uppkomma genom avtal mellan huvudman och syssloman och grunda ett rättsförhållande dem emellan; sida vid sida med reglerna härom finnas i nämnda kapitel bestämmelser om huvudmannens bundenhet gent emot tredje man. Lagstiftaren har här tydligen icke förmått frigöra sig från uppfattningen av fullmakten såsom ett bihang till sysslomannaskapet.

Denna uppfattning var också i det övriga Europa allmänt rådande inom doktrin och lagstiftning ända långt in på 1800-talet. Först i mitten av nämnda århundrade kom man till full insikt därom att fullmakt och mandat äro två skilda institut. Detta betraktelsesätt ligger till grund för den lagstiftning på området, som därefter kommit till stånd. Både den schweiziska lagen om obligationsrätten och den tyska civil-

2 kap.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 66

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

2 kap. lagen behandla fullmakten såsom ett från uppdrag alldeles skilt rättsinstitut. På samma ståndpunkt står det förut omnämnda ungerska lagförslaget.

Det torde sålunda närmast bero av historiska skäl, att man icke i dagligt tal eller ens alltid i juridiskt språkbruk så noga skiljer mellan fullmakten och det bakom denna liggande rättsförhållande, på grund varav fullmäktigen är verksam för fullmaktsgivarens räkning. I föreliggande lagförslag är denna skillnad skarpt genomförd, och uttrycket fullmakt användes allenast för att beteckna den viljeförklaring av fullmaktsgivaren, varigenom fullmäktigen förlänas behörighet att företaga rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren eller att företräda denne vid rättshandlingar, som skola företagas i förhållande till honom. Härutinnan överensstämmer förslaget med nyssnämnda utländska lagar och lagförslag.

De bestämmelser, som meddelas i förevarande kapitel, äro ej avsedda att tillämpas å alla slag av fullmakter; deras giltighetsområde begränsas av ämnet för föreliggande lagförslag. Detta angår allenast rättshandlingar å förmögenhetsrättens område, och de föreslagna bestämmelserna äro utarbetade med tanke allenast på sådana fullmakter, som skola användas vid rättshandlingar av nyssnämnda slag. De avse således till en början endast fullmakter, som skola brukas, när en rättshandling skall företagas av fullmäktigen eller i förhållande till honom. Vidare följer av den ifrågavarande begränsningen, att kapitlets bestämmelser icke äga tillämpning å fullmakter, som äro avsedda att användas vid rättshandlingar å andra områden än förmögenhetsrättens, t. ex. inom den offentliga rätten, familjerätten eller processrätten. Förslaget gäller sålunda exempelvis icke fullmakt att utöva annans rösträtt vid allmänna val eller förordnande att vara testamentsexekutor, ej heller rättegångsfullmakt. Emellertid torde de föreslagna reglerna kunna i stor utsträckning analogiskt tillämpas utanför sitt egentliga giltighetsområde.

Såsom fullmäktig betecknas stundom även en ställföreträdare, vilken till stöd för sin behörighet har andra rättsgrunder att åberopa än den företräddes vilja, exempelvis ställningen såsom målsman eller förmyndare eller offentlig myndighets förordnande. En dylik terminologi överensstämmer dock icke med hävdvunnet språkbruk eller rådande rättsuppfattning i vårt land. För det ställföreträdarskap, som grundar sig å huvudmannens vilja, måste också i mångt och mycket gälla andra regler än för dem, vilka hava annan grund. Att i detta sammanhang upptaga ställföreträdarskap av sistnämnda slag till behandling lärer icke kunna ifrågakomma. De i förevarande kapitel givna reglerna avse

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 67

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

2 kap.

endast sådana ställföreträdare, som hava stödet för sin behörighet i huvudmannens vilja. Detta framgår ock av ordalagen i 11 §.

De, som enligt lag eller särskilda bestämmelser äga handhava juridiska personers angelägenheter, exempelvis styrelsen för ett aktiebolag, kunna icke heller anses handla på grund av fullmakt. Fullmaktsgivaren och fullmäktigen måste vara två skilda personer, men de, som representera en juridisk person, äro endast ett led i dennas organism, utan vilket rättshandlingar ej skulle kunna företagas av densamma. Om den behörighet, som tillkommer dylika organ för juridiska personer eller delägarne i ett handelsbolag i denna deras egenskap, gäller vad i bolags- och föreningslagstiftningen finnes stadgat. Lika litet äro bestämmelserna om fullmakt tillämpliga å gode män och sysslomän i konkurs; även de äro närmast att betrakta såsom organ. Angående deras behörighet att handla å konkursboets vägnar stadgas i konkurslagen.

Inom rättsvetenskapen har det sedan länge varit omtvistat, huru gränsen bör dragas mellan en fullmäktigs verksamhet och den medverkan vid annans rättshandling, som lämnas av en budbärare. I allmänhet hänföres till budbärare endast den, som användes till att överbringa en av annan avgiven viljeförklaring, medan såsom fullmäktig betraktas den, som själv i den andres ställe avgiver viljeförklaringen .? ) Fullmäktigen fattar sålunda själv ett beslut och giver uttryck åt detsamma, under det att budbärarens medverkan är av mera mekanisk art. Om detta också är teoretiskt riktigt, kan det emellertid mången gång vara svårt att avgöra, huruvida den medverkan, som lämnats, är av ena eller andra slaget. Den, som har att överbringa en viljeförklaring, kan nämligen så gott som alltid i någon mån inverka å densamma. I den mån hans vilja sålunda kan komma att öva inflytande å rättshandlingen, måste en fullmakt, om ock av ringa omfattning, anses vara honom meddelad, och de i förevarande kapitel givna reglerna bliva då tillämpliga.

Innan kommittén ingår på motiveringen av de särskilda bestämmelserna angående fullmakt, må slutligen framhållas, att dessa ingalunda avse att vara uttömmande. I förslaget hava till behandling upptagits huvudsakligen de spörsmål, som uppkomma, när fullmäktigen överskrider sin behörighet i förhållande till tredje man eller sin befogenhet i förhållande till huvudmannen, samt de, som avse fullmaktens upphörande.

2) Jfr Trygger s. 15; Lassen § 23 pr.; Stang § 27 III.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 68

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

11 §.

11 §. 1)

I första stycket av förevarande paragraf angives inledningsvis den verkan fullmakten har, när den behörigen användes, nämligen att fullmaktsgivaren genom fullmäktigens rättshandling blir omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande till tredje man. De rättigheter och plikter gent emot tredje man, till vilka rättshandlingen giver upphov, uppkomma således icke först för fullmäktigen för att av honom överföras å fullmaktsgivaren, utan uppstå omedelbart för denne, och fullmäktigen blir helt och hållet stående utanför det uppkomna rättsförhållandet. 2)

För att fullmakten skall medföra denna verkan förutsättes enligt det föreslagna stadgandet, dels att fullmäktigens rättshandling faller inom fullmaktens gränser, dels att den företages i fullmaktsgivarens namn.

1) Rättshandlingen skall falla inom fullmaktens gränser. När det gäller rättshandlingar inom förmögenhetsrättens område, är en fullmaktsgivare oförhindrad att, inom gränserna för sin egen rättsliga handlingsförmåga, utrusta sin fullmäktig med huru vidsträckt befogenhet som helst. I verkligheten förekommer det dock näppeligen, att en fullmakt meddelas utan någon som helst begränsning. En sådan fullmakt skulle innebära, att fullmäktigen bemyndigades att för beständigt och i alla hänseenden handla för fullmaktsgivarens räkning i hans förmögenhetsrättsliga förhållanden. För att ej giva fullmäktigen större handlingsfrihet än nödigt är plägar fullmaktsgivaren i fullmakten intaga vissa begränsningar av den behörighet, som skall tillkomma fullmäktigen. Ibland giver fullmakten endast behörighet att företaga en viss bestämd rättshandling, ibland är fullmakten vida mera omfattande men inskränkes till att gälla viss tid, viss plats, visst slag av rättshandlingar o. s. v. Företager fullmäktigen icke annat eller mera än han i kraft av fullmakten äger göra, säges han handla inom fullmaktens gränser, vare sig dessa äro dragna snävare eller vidare.

Företager fullmäktigen en rättshandling, som faller utom full- 1)

Jfr ang. första stycket Trygger s. 162—163, 166; Lassen § 23 vid not 1—7 och 9 a; Stang §§ 29 1, 31, 32 1 — B. G. B. § 164: 1, 2; S. O. 32, 33: 2, 3; U. E. §§ 1006, 1008, 1013, 1014; Dernburg I §§ 164, 168 I, II; Prochownick § 121;

ang. andra stycket Trygger s. 150 noten — Ö. § 1029; H. G. B. II § 54: 1; Dernburg I § 164 IV; Staub § 54 Anm. 5, 6, 16—19; Prochownick §§ 126—131, 134.

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 16 mars 1899 (N. J. A. s. 125).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 69

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

11 §.

maktens gränser, blir rättshandlingen icke gällande mot fullmaktsgivaren.8) Fallet är tydligtvis att likställa med det fall, då en person handlar som fullmäktig för en annan utan att äga någon fullmakt alls. Alldeles utan betydelse för den uppgivne huvudmannen är dock icke en rättshandling, som i hans namn företages utan stöd av fullmakt. Huvudmannen kan nämligen godkänna eller, såsom man plägar uttrycka det, ratihabera rättshandlingen med den påföljd, att denna får samma rättsverkningar som den skulle haft, om den företagits på grund av behörig fullmakt. Rättshandlingen kan ock bliva gällande mot huvudmannen på grund av stadgandet i 18 kap. 3 § handelsbalken andra punkten. Blir den icke gällande mot honom, måste den, som handlat såsom fullmäktig, i allmänhet själv ansvara för densamma. Bestämmelser härom hava upptagits i 26 §.

Bland de tvister, som yppas i anledning av rättshandlingar företagna genom fullmäktig, äro inga vanligare än de, som angå frågan, om fullmäktigen överskridit sin behörighet, och där det således gäller att bestämma den ifrågavarande fullmaktens gränser. 4) Det oaktat innehåller förslaget, bortsett från det i andra stycket av förevarande paragraf intagna stadgandet, icke några närmare bestämmelser i detta avseende. Att i lag uppställa särskilda regler för tolkning av fullmakters innehåll och omfång är nämligen omöjligt. De förhållanden, som härvidlag kunna vara av betydelse, äro av allt för skiftande art. Dylika tvistefrågor måste avgöras efter vanliga regler om tolkning av rättshandlingar. Bland omständigheter, som härvid böra tagas i betraktande, där icke fullmakten själv lämnar erforderlig ledning för bestämmande av dess gränser, må nämnas beskaffenheten av det rättsförhållande mellan fullmaktsgivare och fullmäktig, som ligger bakom fullmakten, och arten av den rättshandling, vid vilken fullmakten skall begagnas. Det torde knappast behöva påpekas, att fullmaktsgivaren endast är bunden av det innehåll han själv givit fullmakten; om denna, sedan den utgivits, förfalskas, går detta alltså icke ut över fullmaktsgivaren.

2) Rättshandlingen skall vidare företagas i fullmaktsgivarens namn. Den, som vid företagande av en rättshandling för annans räkning ställer sig själv i förgrunden, så att det är klart mellan honom och den, gent emot vilken rättshandlingen företages, att denne endast skall hava med honom att skaffa och icke med den person, för vars räkning han

3) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 17 okt. 1890 (N. J. A. s. 389).

4) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 27 nov. 1896 (N. J. A. s. 426) och den 24 febr. 1899 (N. J. A. s. 102).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 70

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

11 §. handlar, säges handla i eget namn. Däremot säges den, som företager en rättshandling för annans räkning, handla i dennes namn, när han uppträder på sådant sätt, att den, gent emot vilken rättshandlingen företages, får klart för sig, att rättshandlingen skall grunda ett rättsförhållande mellan honom och den person, för vars räkning den handlande är verksam, så att det är till denne han har att hålla sig, om han vill göra sina rättigheter på grund av rättshandlingen gällande. Har den handlande icke genom sitt uppträdande ådagalagt, huruvida det varit hans mening att handla i eget eller i annans namn, måste han i allmänhet anses hava handlat i eget namn. Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att medkontrahenten tydligen icke lagt någon vikt vid den handlandes person utan tänkt sig skola komma i rättsförhållande till den, för vars räkning affären ingås — detta är exempelvis fallet, när någon gör inköp i en butik utan att veta, om det är principalen eller ett biträde, som säljer. Ett avtal, som under sådana förhållanden ingås för principalens räkning, måste också anses vara ingånget i dennes namn.

Sysslande för annans räkning men i eget namn föreligger bland annat vid kommission. I vissa avseenden kunna kommissionärens rättshandlingar medföra rättsverkningar direkt mellan huvudmannen och tredje man. När t. ex. kommissionären säljer eller köper gods för sin huvudmans räkning, övergår äganderätten till godset direkt från huvudmannen till tredje man resp. från tredje man till huvudmannen. Detta har föranlett vissa författare att påstå, att även kommissionären skulle hava en viss begränsad fullmakt. Detta överensstämmer dock varken med rådande rättsuppfattning i vårt land eller med förslagets språkbruk. Det rättsförhållande, som genom kommissionärens rättshandling grundlägges, är ingalunda av samma omedelbara beskaffenhet som det, till vilket en i huvudmannens namn företagen rättshandling giver upphov; även om vissa rättigheter kunna av kommissionärens huvudman förvärvas direkt från tredje man och vice versa, kräves dock i allmänhet för deras realiserande kommissionärens medverkan i en eller annan form.

För att fullmakten skall hava den verkan, att den av fullmäktigen företagna rättshandlingen grundlägger ett rättsförhållande mellan fullmaktsgivaren och tredje man, erfordras naturligtvis jämväl, att fullmakten i och för sig är giltig såsom rättshandling. I sådant avseende böra de rättsregler, som i allmänhet gälla för rättshandlingars giltighet, vinna tillämpning. Hänsyn är således bland annat att taga till de bestämmelser, som innehållas i 3 kap. av föreliggande lagförslag. Den, som icke själv kan med laga verkan företaga en rättshandling, kan natur-

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 71

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

11 §.

ligtvis ej heller företaga den genom en annan såsom fullmäktig. Härav följer bl. a., att en fullmakt, som utgivits av en person, vilken är i saknad av full rättslig handlingsförmåga — exempelvis en omyndig över 15 år — kan vara gällande i vad den avser vissa rättshandlingars företagande, men i övrigt vara utan verkan.

För fullmaktens giltighet kräves lika litet enligt förslaget som enligt gällande rätt viss form. Ett undantag finnes dock. Enligt 10 kap. 1 § jordabalken fordras skriftlig form för fullmakt att sälja, förbyta eller förpanta annans fasta egendom. I detta stadgande avser förslaget ej att göra ändring; en erinran härom har upptagits i 28 § andra stycket. Ej heller avse förslagets bestämmelser att uttömmande angiva de olika sätt, på vilka befullmäktigande kan ske. En giltig fullmakt kan vara för handen, även om den icke meddelats på något av de sätt, som i förslaget särskilt uppmärksammats. Om t. ex. någon upprepade gånger uppträtt såsom fullmäktig för en annan utan att denne haft något att anmärka däremot, kan i en sådan passivitet under vissa förhållanden ligga en fullmakt att även för framtiden företaga rättshandlingar av ifrågavarande slag. 5)

Enligt förslaget liksom enligt gällande rätt kan en fullmakt ställas på innehavaren eller eljest meddelas på sådant sätt, att det i viss mån lämnas oavgjort, vem som skall använda fullmakten. Beträffande spörsmålet, huruvida fullmäktigen även när fullmakten icke innehåller någon bestämmelse i sådant avseende äger sätta annan i sitt ställe, d. v. s. å annan person överflytta den behörighet att med bindande verkan för fullmaktsgivaren företaga rättshandlingar, som fullmakten tillägger honom, innehåller förslaget icke något uttalande. En allmängiltig regel härom låter sig svårligen uppställa. Att prokura icke får överlåtas, är uttryckligen stadgat i 29 § av lagen om handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887. Vad andra fullmakter beträffar, lärer fullmäktigen i regel icke vara berättigad att sätta annan i sitt ställe, när han icke erhållit fullmaktsgivarens tillstånd därtill; gör han det, blir den rättshandling, som den andre under åberopande av fullmakten företager, icke bindande för fullmaktsgivaren. Men i sådana fall, då fullmaktsgivaren icke kan antagas hava lagt någon vikt på vem som företager rättshandlingen i fråga, torde en invändning av honom, att fullmäktigen utan hans tillstånd låtit annan person företaga densamma, icke förtjäna avseende. Tillåtelsen att sätta annan i sitt ställe behöver naturligtvis icke för att vara giltig hava lämnats på samma gång eller i samma

5) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 10 aug. 1875 (N. J. A. s. 325).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 72

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

11 §. form som själva fullmakten. Även om denna är skriftlig, kan tillåtelsen lämnas muntligen. Endast om viss form för fullmakten finnes föreskriven i lag, måste även tillåtelsen klädas i samma form.

Omtvistat är, huruvida den, som skall ingå avtal eller eljest företaga en rättshandling för annans räkning, därvid äger företaga rättshandlingen gent emot sig själv och sålunda inträda såsom part i det genom rättshandlingen uppkommande rättsförhållandet, t. ex. själv köpa den sak han för annans räkning skall sälja. 6) Frågan har stor praktisk betydelse i kommissionsförhållanden. Beträffande dem har kommittén i det förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande, som nyligen avlämnats, ansett sig böra uppställa en presumtion mot lovligheten av självinträde; endast när rätt därtill följer av avtal eller av handelsbruk eller annan sedvänja äger kommissionären utföra sitt uppdrag genom att för egen räkning inträda såsom köpare eller säljare. De skäl, som föranlett kommittén att uppställa en dylik presumtion, kunna också åberopas mot självinträde av en fullmäktig. Å andra sidan givas även i fullmaktsförhållanden fall, där fullmäktigen i följd av fullmaktsgivarens tysta eller uttryckliga medgivande eller allmänt skick och bruk måste anses berättigad till självinträde. Då emellertid frågan icke har särdeles stor praktisk betydelse utanför kommissionsförhållanden, har någon bestämmelse i ämnet icke upptagits i föreliggande lagförslag.

När fullmakten föreligger i skriftlig form eller åtminstone i ett muntligt meddelande från fullmaktsgivaren direkt till tredje man, har denne däri både ett vittnesbörd om fullmaktens existens och ett gott rättesnöre för bedömande av gränserna för fullmäktigens behörighet. När däremot en person såsom grund för sin behörighet att företaga en rättshandling i annans namn åberopar, att den ställning han intager till denne förlänar honom dylik behörighet, är det svårare för tredje man att bedöma, huru härmed förhåller sig. I många dylika fall kan man emellertid av gängse skick och bruk hämta ledning för bedömande av den handlandes behörighet. Vid åtskilliga slag av anställning i annans tjänst är det nämligen så vanligt, att den anställde företager rättshandlingar med bindande verkan för sin husbonde eller principal, att den allmänna rättsuppfattningen utan vidare tillägger en person i dylik ställning behörighet att i den omfattning skick och bruk giva vid handen handla i husbondens eller principalens namn. En tjänstflicka anses sålunda behörig att företaga smärre inköp för husbondens hus- 6)

Jfr Lassen § 23 not 7; Stang § 29 III, IV — B. G. B. § 181; U. E. § 1011.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 73

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

11 §.

håll, ett butiksbiträde äger rätt att sälja de varor, som finnas i den butik, där han är anställd. Även en person, som icke är anställd i annans tjänst, kan på grund av den ställning han intager i förhållande till den andre enligt rådande rättsuppfattning vara behörig att handla å dennes vägnar. Så t. ex. lärer en vice värd i denna sin egenskap vara behörig att ombesörja smärre reparationer å den fastighet han är satt att tillse. Ett allmänt stadgande, som lagfäster grundsatsen, att i fall sådana som de nu omförmälda ställföreträdarens behörighet skall bedömas enligt vanliga regler för fullmakt och att fullmaktens omfång bestämmes av rådande rättsuppfattning, torde icke böra saknas i en lagstiftning om fullmakt.

På nu utvecklade grunder vilar det i andra stycket upptagna stadgandet, att den, som giver annan en tjänst eller ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å hans vägnar, anses därmed hava givit honom fullmakt att företaga vissa rättshandlingar, samt att inom gränserna för sådan fullmakt falla alla rättshandlingar, som en person i den ifrågavarande ställningen enligt lag eller sedvänja är behörig att företaga. Av detta stadgande blir en följd, att när en person vill på grund av den ställning han intager till en annan i dennes namn företaga en rättshandling gent emot tredje man, hänsyn allenast behöver tagas därtill om en rättshandling av det slag, varom fråga är, enligt lag eller sedvänja får företagas av en person i sådan ställning; det är således icke nödigt, att den handlande i det förliggande fallet varit gent emot sin huvudman befogad att företaga den ifrågavarande rättshandlingen. Om tredje man haft eller bort hava sig bekant, att den handlande av sin huvudman tillsagts att icke företaga rättshandlingen, gälla emellertid andra regler, vilka vid 12 § skola närmare utvecklas.

Det ligger i öppen dag, att den sålunda fastslagna rättsgrundsatsen är i hög grad ägnad att betrygga omsättningens säkerhet. 7) Dess huvudsakliga betydelse ligger, såsom redan antytts, däri att tredje man icke behöver efterforska, huruvida huvudmannen i det särskilda fallet inskränkt fullmäktigens befogenhet, utan allenast har att hålla sig till det yttre förhållandet, att denne intager en ställning, som enligt gängse uppfattning förlänar makt att sluta avtal eller företaga rätts- 7)

Jfr ang. praxis Kungl. Maj:ts domar den 9 maj 1877 (N. J. A. s. 268), den 3 mars 1899 (N. J. A. s. 87), den 28 okt. 1901 (N. J. A. s. 453), den 8 nov. 1906 (N. J. A. s. 457), den 27 febr. och 21 dec. 1908 (N. J. A. s. 47 och 567), den 25 okt. 1910 (N. J. A. not. A n:r 488) och den 4 dec. 1912 (N. J. A. not. A n:r 563).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 74

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

11, 12 §§. handlingar av det slag, varom fråga är. Samma princip har kommit till uttryck i sjölagens stadganden angående befälhavares behörighet att sluta avtal och ingå andra förbindelser (48—51 och 54—56 §§ sjölagen).

Det föreslagna stadgandet skall, enligt vad dess ordalydelse utvisar, endast tillämpas i sådana fall, då den ställning, varur den handlande hämtar sin behörighet, av honom förvärvats genom avtal med den, för vars räkning han handlar. Denna begränsning har sin grund däri att, på sätt i inledningen till förevarande kapitel framhållits, till fullmäktige hänföras allenast sådana ställföreträdare, vilkas behörighet att företräda huvudmannen grundas å dennes vilja. En förmyndare t. ex. kommer sålunda icke under det föreslagna stadgandet; han intager visserligen i förhållande till sin myndling en ställning, med vilken följer behörighet att handla å dennes vägnar, men han innehar icke sin ställning på grund av avtal med myndlingen.

I det norska förslaget har man i förevarande paragraf icke upptagit någon bestämmelse motsvarande andra stycket i svenska texten. Att emellertid detta icke innebär någon olikhet i sak, framgår av en jämförelse mellan 12 och 16 §§ i samma förslag.

12 §. 1)

Fullmäktigens behörighet, d. v. s. hans makt att med bindande verkan för fullmaktsgivaren företaga rättshandlingar, kan vara vidsträcktare än hans befogenhet, d. v. s. den rätt att handla, som tillkommer honom i förhållande till fullmaktsgivaren. Eller, med andra ord, fullmäktigen har icke alltid lov att företaga alla de rättshandlingar, som ligga inom fullmaktens gränser. Det är nämligen mycket vanligt, att fullmaktsgivaren, vid sidan av fullmakten, skriftligen eller muntligen giver fullmäktigen särskilda föreskrifter, som mer eller mindre detaljerat angiva, huru fullmaktsgivaren vill, att fullmäktigen skall förfara, eller som i övrigt inskränka fullmäktigens handlingsfrihet. Att dessa föreskrifter eller instruktioner ej upptagas i fullmakten, kan bero av olika anledningar. Ibland sker det helt enkelt därför att fullmakten skulle bliva för lång och omständlig, om däri skulle införas allt vad fullmaktsgivaren önskar, att fullmäktigen vid rättshandlingens utförande skall iakttaga. Om t. ex. en person giver en annan i uppdrag att inköpa en fastighet och för sådant ändamål lämnar honom en skriftlig fullmakt, uppräknas icke i

1) Jfr Trygger s. 112—113; Lassen § 23 III: 1; Stang § 32 vid not 1 — H. G. B. II § 54: 3; S. O. 33: 3; Dernburg I § 164: v; Staub § 54 Anm. 22; Prochownick I s. 646.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 75

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

12 §. denna

alla de egenskaper, som fastigheten bör hava för att fullmaktsgivaren skall vilja köpa den, utan fullmakten innehåller allenast i allmänna ordalag ett befullmäktigande att inköpa fastigheten, under det att fullmaktsgivaren muntligen meddelar fullmäktigen, att om fastigheten visar sig hava vissa önskade egenskaper, fullmäktigen får betala så och så mycket för den, men att om den eller den egenskapen fattas, han ej bör köpa fastigheten eller i varje fall endast betala en lägre köpeskilling för den. En annan nära till hands liggande anledning därtill att särskilda instruktioner givas vid sidan av fullmakten är, att fullmaktsgivaren icke vill visa tredje man, huru långt han är villig att gå i eftergifter för att få ett visst avtal till stånd. Om fullmaktsgivaren ger fullmäktigen i uppdrag att först bjuda en mindre summa för den egendom, som skall köpas, och endast i fall säljaren visar sig omedgörlig öka anbudet, talar han naturligtvis icke om detta i fullmakten. Och när fullmakten är sådan, som i 11 § andra stycket avses, är det självfallet, att fullmaktsgivaren ofta söker genom särskilda instruktioner inskränka fullmäktigens handlingsfrihet, t. ex. förbjuder honom att inlåta sig med vissa personer eller att företaga vissa slags rättshandlingar, som i kraft av fullmäktigens ställning ligga inom hans behörighet.

Om nu fullmäktigen vid företagande av en rättshandling underlåter att följa de föreskrifter fullmaktsgivaren meddelat honom och sålunda överskrider sin befogenhet, blir fullmaktsgivaren lika fullt gent emot tredje man bunden av rättshandlingen, för så vitt denna faller inom fullmaktens gränser. 2) Åsidosättande av instruktioner verkar sålunda icke i och för sig någon ändring i den i 11 § första stycket uttalade regeln. Fullmakten utgör ju en fullmaktsgivarens förklaring till tredje man, att fullmaktsgivaren vill vara bunden av vad fullmäktigen i överensstämmelse med fullmaktens innehåll företager, och denna förklaring äger tredje man åberopa mot fullmaktsgivaren, även om fullmäktigen handlat i strid mot dennes föreskrifter. Dessa hava icke med fullmakten att skaffa; de reglera det inre förhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig. Har fullmäktigen vid rättshandlingens företagande icke rättat sig efter dem, kan fullmaktsgivaren naturligtvis göra honom ansvarig för en sådan pliktförsummelse, men mot tredje man kan förhållandet icke utan vidare åberopas.

Att fullmaktsgivaren är bunden av fullmaktens innehåll, även om fullmäktigen underlåtit att följa hans särskilda instruktioner, är en

2) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 15 mars 1895 (N. J. A. s. 83) och den 7 aug. 1907 (N. J. A. s. 318).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 76

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

12 §. allmänt erkänd rättsgrundsats, som även i svensk lagstiftning vunnit uttryckligt erkännande; se t. ex. 51 och 56 §§ i sjölagen samt 27 § i lagen angående handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887. Grundsatsen bör emellertid, såsom nämnda lagrum också utmärka, icke vinna tillämpning, därest tredje man icke var i god tro, d. v. s. insåg eller bort inse, att fullmäktigen genom rättshandlingen överskred sin befogenhet. Ifrågavarande grundsats förklaras ju därav att fullmaktsgivaren genom fullmakten givit tredje man anledning att tro, att han vill vara bunden av alla rättshandlingar, som fullmäktigen enligt fullmakten är berättigad att företaga. Men om tredje man icke har anledning att tro detta utan tvärt om inser eller bör inse, att fullmäktigen vid rättshandlingens företagande handlat i strid mot de föreskrifter, som lämnats honom av fullmaktsgivaren, finnes icke något skäl att av hänsyn till tredje man låta fullmaktsgivaren bliva bunden av den mot hans vilja företagna rättshandlingen.

De grundsatser, som nu utvecklats, hava erhållit uttryck i förevarande paragrafs första stycke, vilket således innehåller ett undantag från huvudregeln i 11 §. I 41 § besvaras spörsmålet, vid vilken tidpunkt tredje man, för att hans onda tro skall kunna av fullmaktsgivaren åberopas, måste hava insett eller bort inse, att fullmäktigen överskred sin befogenhet.

I vissa särskilda författningar föreskrives, att utlänning skall hava ett här i riket bosatt ombud, som är utrustat med en fullmakt av närmare angiven beskaffenhet. Så t. ex. skall enligt 4 § 1 mom. av förordningen angående patent den 16 maj 1884 den, som vill erhålla patent, om han ej är boende inom riket, vid sin ansökan foga fullmakt för ett inom riket bosatt ombud att i allt vad patentet angår för honom svara. Liknande bestämmelser återfinnas i 16 § av lagen om skydd för varumärken den 5 juli 1884 och i 5 § av lagen om skydd för vissa mönster och modeller den 10 juli 1899. Och i 4 § av lagen om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket den 24 juli 1903 stadgas, att innan sådan anstalt må börja drivandet av rörelsen, skall till försäkringsinspektionen ingivas fullmakt för generalagent att å anstaltens vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen och att uti alla därav härflytande rättsförhållanden för anstalten mottaga stämning samt själv eller genom annan tala och svara. Av dylika stadganden blir en följd, att fullmäktigen, så länge fullmakten består, äger företräda fullmaktsgivaren i den omfattning fullmakten utvisar, även om fullmaktsgivaren skulle hava meddelat honom särskilda inskränkande instruktioner och tredje man skulle äga kännedom härom. I dessa och liknande fall

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 77

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

12 §.

finnes alltså icke något utrymme för tillämpning av förevarande paragraf. En erinran härom i lagtexten har ansetts överflödig.

Att skilja mellan fullmaktens gränser och fullmaktsgivarens särskilda instruktioner låter sig icke göra vid alla slags fullmakter. Huruvida en dylik åtskillnad är möjlig att genomföra eller icke, beror av det sätt, varpå fullmakten tillkännagivits för tredje man. Då det gäller att bringa fullmakten till tredje mans kännedom, kan fullmaktsgivaren gå till väga på två väsentligen olika sätt. Antingen kan han låta fullmakten grunda sig allenast å ett meddelande till fullmäktigen, d. v. s. giva fullmäktigen besked, vilka rättshandlingar denne har lov att företaga, och lämna åt honom att återgiva detta besked för tredje man; om sådana fullmakter handlar 19 §. Eller också kan fullmaktsgivaren förläna fullmakten en av fullmäktigens uppgifter oberoende tillvaro, i det att han knyter fullmakten vid ett yttre faktum — t. ex. en skriftlig urkund eller en viss ställning, vari fullmäktigen anbringas — och av detta faktum kan då tredje man hämta upplysning om fullmaktens existens och innehåll. På sistnämnda sätt måste fullmaktsgivaren gå till väga, om tredje man skall hava erforderlig trygghet, att fullmäktigen är behörig att företaga den rättshandling, varom fråga är. Uppenbart är nämligen, att tredje man i allmänhet måste vara obenägen att inlåta sig med en person, som till stöd för sin behörighet allenast har ett muntligt bemyndigande att åberopa. Fullmakter, som erhållit en självständig tillvaro i förhållande till tredje man, omhandlas i 14 —18 §§ av förslaget. På samma gång fullmaktsgivaren genom ett dylikt tillvägagångssätt vinner den fördelen, att fullmäktigen kan för tredje man styrka sin behörighet, och därigenom underlättar rättshandlingens företagande, har emellertid hans åtgärd till följd, att så länge det faktum, varå fullmakten stöder sig, kvarstår orubbat, alla fullmäktigens rättshandlingar, som falla inom fullmaktens gränser, bliva gällande mot fullmaktsgivaren, förutsatt att tredje man var i god tro. Vid fullmakter, som erhållit en självständig tillvaro, kan man sålunda utan svårighet skilja mellan själva fullmaktens gränser och fullmaktsgivarens särskilda instruktioner.

Annorlunda är förhållandet vid sådana fullmakter, varom i 19 § är fråga. En dylik fullmakt har icke erhållit en av fullmäktigens uppgifter oberoende tillvaro och kan därför icke förläna fullmäktigen behörighet i större omfattning än han äger befogenhet. Intet yttre faktum finnes ju, som för tredje man utvisar fullmaktens existens och gränser. Tredje man har för sin kännedom om en fullmakt av ifrågavarande slag icke annat att hålla sig till än fullmäktigens egna uppgifter. Vill han

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 78

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

12, 13 §§. lita på dessa, får han göra det på egen risk; visar det sig sedan, att de äro felaktiga och att fullmäktigen icke ägt företaga den ifrågavarande rättshandlingen, kan tredje man icke framställa något anspråk mot fullmaktsgivaren, ty han har icke någon omedelbart till honom riktad fullmaktsförklaring från denne att bygga sitt anspråk på. För de fall, då en fullmakt av nu nämnda slag föreligger, uppställes därför i andra stycket en regel av innehåll, att rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet företager, icke blir gällande mot fullmaktsgivaren, även om tredje man var i god tro, d. v. s. varken insåg eller bort inse detta förhållande.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer säkerligen med rådande rättsuppfattning. I det dagliga livet inlåter man sig visserligen titt och ofta med personer, vilka till stöd för sin behörighet endast åberopa muntlig fullmakt, men detta beror antingen därpå att man har förtroende för personen i fråga eller också därpå att rättshandlingen är av sådan beskaffenhet, att man icke löper någon större risk, i fall den icke skulle bliva gällande mot den uppgivne huvudmannen. Är det fråga om viktigare rättshandlingar, inlåter sig däremot ingen med ett okänt ombud, som icke kan på något sätt styrka sin behörighet.

13 §. 1)

När en fullmakt är given på viss tid eller för visst ärende eller dess giltighet eljest är till tiden begränsad, blir fullmaktsgivaren uppenbarligen icke bunden av rättshandlingar, som fullmäktigen företager efter det fullmakten sålunda upphört att gälla. För upphörande av fullmakt, som erhållit en av fullmäktigens uppgifter oberoende existens, förutsättes emellertid, att begränsningen av fullmaktens fortvaro framgår av fullmaktens eget innehåll. I annat fall är begränsningen allenast att betrakta såsom en sådan särskild instruktion, som, enligt vad vid föregående paragraf utvecklats, icke kan åberopas mot tredje man i god tro.

Om en fullmakt icke av sig själv upphör vid den tidpunkt, då fullmaktsgivaren icke längre vill vara bunden av den, kan han bringa den till upphörande genom att återkalla densamma. Med återkallelse förstås enligt förslaget vidtagande av sådana åtgärder, som äro nödiga för att fullmakten skall upphöra att gälla. Dessa åtgärder äro,

1) Jfr Lassen § 23 vid not 24—26; Stang s. 357 — S. O. 34: 3; Dernburg I § 166.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 79

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

såsom nedan skall närmare utvecklas, icke desamma vid alla fullmakter. För återkallelse av fullmakter, som erhållit en självständig tillvaro d. v. s. av fullmaktsgivaren anknutits till ett visst yttre faktum, utgör det emellertid en gemensam förutsättning, att detta faktum bringas till upphörande eller neutraliseras. Detta kräves av tredje mans intresse. Syftet med ett sådant befullmäktigande är nämligen, att tredje man av berörda faktum skall kunna förvissa sig om fullmäktigens behörighet att handla å fullmaktsgivarens vägnar.

De åtgärder, som erfordras för återkallelse av fullmakter, vilka erhållit en självständig tillvaro, måste för den skull gå ut på att upphäva det faktum, varå fullmakten grundar sig, eller, där detta icke låter sig göra, att på lämpligaste sätt göra veterligt, att berörda faktum icke längre utgör något stöd för fullmakten. De ifrågavarande åtgärderna komma sålunda att i väsentlig mån rätta sig efter beskaffenheten av det faktum, varå fullmakten grundar sig, eller, med andra ord, efter det sätt, på vilket fullmakten givits till känna. Allt eftersom detta växlar, kommer också sättet för återkallelsen att växla. Vissa åtgärder, som äro lämpliga för återkallelse av fullmakter, vilka givits till känna på ett sätt, passa icke, då fråga är om återkallelse av en fullmakt, som meddelats på annat sätt. När, såsom i allmänhet är fallet, fullmaktsgivaren icke har sig bekant, med vilka personer fullmäktigen inlåtit sig eller kan komma att inlåta sig, d. v. s. icke vet till vem han skall vända sig för att återkalla fullmakten, kan man icke rimligen för återkallelsens giltighet fordra, att de åtgärder, som i sådant syfte vidtagits, verkligen kommit till tredje mans kännedom; man måste nöja sig därmed att åtgärderna äro så beskaffade, att de äro ägnade att medföra en sådan verkan.

Helt naturligt kan det för en fullmaktsgivare vara vanskligt att avgöra, vilka åtgärder han i ett visst fall bör vidtaga, för att en fullmakt, som han givit självständig tillvaro, skall anses vara behörigen återkallad. Det har därför ansetts lämpligt att i förslaget upptaga närmare bestämmelser i sådant avseende. Att uttömmande angiva, huru återkallelse skall ske, kan emellertid icke ifrågakomma; det är lika omöjligt som att uppräkna alla de sätt, på vilka en fullmakt kan givas till känna. Kommittén har därför inskränkt sig till att beträffande fullmakter, som meddelats på något av de mera vanligt förekommande sätten, angiva, vilka åtgärder erfordras för giltig återkallelse. Bestämmelser härom hava upptagits i 13—17 §§.

Förevarande paragraf tjänar närmast såsom en inledning till de följande bestämmelserna och innehåller till en början en erinran därom

13 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 80

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

13 §. att dessa bestämmelser skola av fullmaktsgivaren iakttagas, även om han meddelat fullmäktigen, att han icke vidare vill låta fullmakten gälla. En sådan erinran har ansetts vara av behovet påkallad, enär man i dagligt tal och även i juridiskt språkbruk stundom betecknar ett dylikt meddelande till fullmäktigen såsom en återkallelse av fullmakten. Med förslagets ståndpunkt står detta icke i överensstämmelse; en tillsägelse till fullmäktigen har, när fråga är om fullmakter, vilka erhållit självständig tillvaro, endast karaktären av en sådan särskild instruktion, varom föregående paragraf talar. Över huvud är det vid detta slags fullmakter icke för återkallelsens giltighet nödvändigt, att den meddelas fullmäktigen. En annan sak är, att hänsyn till fullmäktigen i allmänhet kräver, att han får underrättelse om förhållandet. På grund av det rättsförhållande mellan fullmaktsgivare och fullmäktig, som ligger bakom fullmakten, kan nämligen fullmaktsgivaren eljest ådraga sig skyldighet att hålla fullmäktigen skadeslös för de åtgärder denne i förlitande på fullmakten vidtagit.

Då sättet för återkallelsen måste rätta sig efter det sätt, på vilket fullmakten givits till känna, är en fullmakt, som givits till känna på mer än ett sätt, t. ex. både så som i 15 § och så som i 16 § angives, icke återkallad, förrän samtliga de åtgärder vidtagits, som med hänsyn till de olika sätt, på vilka fullmakten givits till känna, äro för återkallelse erforderliga. En bestämmelse härom har, till förebyggande av missförstånd, införts i paragrafens första stycke. Det torde knappast behöva påpekas, att för den händelse en fullmakt på olika sätt givits till känna för olika personer, en tredje man, gent emot vilken fullmakten återkallats på föreskrivet sätt, icke äger göra gällande, att fullmakten icke återkallats jämväl på annat för återkallelsens giltighet mot en annan erforderligt sätt.

Det sätt för återkallelse, vilket bäst tillgodoser tredje mans intresse, är, att fullmaktsgivaren tillställer honom ett särskilt meddelande, att fullmakten icke vidare skall gälla. Detta sätt för återkallelse kan alltid anlitas, när fullmakten enligt sitt innehåll riktar sig endast mot vissa bestämda personer. Riktar sig fullmakten till ett obestämt flertal, kan däremot fullmaktsgivaren icke veta, till vilka han skall sända sådana meddelanden. Om emellertid en viss tredje man erhållit ett dylikt meddelande, bör fullmakten därigenom anses i förhållande till honom återkallad, på vilket eller vilka sätt den än bragts till hans kännedom. Det vore tydligtvis onödigt att vid sidan härav ålägga fullmaktsgivaren att företaga åtgärder, som allenast medföra en viss grad av sannolikhet, att återkallelsen skall komma till vederbörandes kännedom. I

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 81

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

andra stycket av förevarande paragraf stadgas därför, att den tredje man, hos vilken fullmakten på nämnda sätt återkallats, icke äger åberopa, att återkallelse ej skett jämväl på annat sätt.

Om en fullmaktsgivare, som vill återkalla fullmakten, i sådant syfte vidtagit vissa åtgärder, men icke de rätta, d. v. s. icke dem, som för det föreliggande fallet äro i lag föreskrivna eller eljest erforderliga, äro de vidtagna åtgärderna dock icke alltid betydelselösa. Rättshandling, som fullmäktigen därefter företager, får icke åberopas mot fullmaktsgivaren, såvida tredje man ägt eller bort äga kännedom om de företagna åtgärderna. Detta framgår av 21 §. Vad sålunda gäller är av betydelse icke minst i sådana fall, då en fullmaktsgivare, som vid återkallelse av fullmakten bort iakttaga två eller flera av de i 14—17 §§ givna föreskrifterna, allenast iakttagit en av dem.

När en fullmakt i laga ordning återkallas, bliva naturligtvis rättshandlingar, som fullmäktigen därefter på grund av fullmakten företager, icke gällande mot fullmaktsgivaren. Däremot inverkar återkallelsen i allmänhet icke å rättshandlingar, som företagits tidigare. Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att en återkallelse av fullmakten måste anses innefatta återkallelse av rättshandlingar, som dessförinnan företagits men ännu icke kommit till tredje mans kunskap. En sådan tolkning ligger nära till hands, när återkallelsen sker genom ett meddelande till tredje man, vari fullmaktsgivaren såsom skäl för sitt återkallande av fullmakten åberopar, att fullmäktigen missbrukat densamma. Får tredje man kännedom härom, innan en av fullmäktigen företagen rättshandling kommer till hans kunskap, eller samtidigt därmed, kan han icke anses vara i god tro med avseende å den ifrågavarande rättshandlingen och bör alltså icke kunna åberopa densamma mot fullmaktsgivaren. Närmare bestämmelser härom i lag hava icke funnits erforderliga.

Sedan gammalt har det ansetts ligga i fullmaktens begrepp, att fullmaktsgivaren äger rätt att när som helst återkalla densamma och att han icke kan avsäga sig denna rätt. Till stöd därför plägar åberopas, att den, som råder över sig och sitt gods, icke kan med laga verkan frånskriva sig rätten att själv ombesörja sina angelägenheter. Då en fullmakt ej berövar fullmaktsgivaren möjligheten att själv företaga den rättshandling fullmakten avser, skulle det för övrigt vara till litet gagn att göra fullmakten oåterkallelig. Fullmaktsgivaren kunde ju ändock, genom att själv företaga den ifrågavarande rättshandlingen eller ombesörja dess företagande genom en annan person, göra det omöjligt för fullmäktigen att begagna fullmakten. I nyare utländsk lagstiftning erkännes emellertid, att en fullmakt i vissa fall kan vara oåter-

13 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 82

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

13, 14 §§. kallelig2). Såsom exempel på sådana fullmakter plägar anföras, att en person, som är skyldig en annan penningar, i syfte att betala sin skuld giver den andre fullmakt att lyfta beloppet å fullmaktsgivarens tillgodohavande i en bank och förbinder sig att ej återkalla fullmakten. Banken skulle då icke behöva fästa sig vid ett meddelande från fullmaktsgivaren, att han återkallat fullmakten, utan ändock kunna utbetala beloppet till fullmäktigen. Huruvida i detta och andra fall, då fullmakten utfärdats i fullmäktigens eget intresse, det i själva verket föreligger en fullmakt, eller om icke fastmera den s. k. fullmakten innefattar en överlåtelse av fullmaktsgivarens rätt mot tredje man, kan emellertid vara föremål för olika meningar. I förslaget har man icke tagit ståndpunkt till detta eller andra med frågan om oåterkalleliga fullmakter sammanhängande spörsmål.3) Gives det sådana fullmakter, har naturligtvis en återkallelse av fullmakten icke någon verkan.

14 §.1)

Förevarande paragraf handlar om återkallelse av sådan fullmakt, som bragts till tredje mans kunskap genom ett till honom särskilt riktat meddelande från fullmaktsgivaren. Detta sätt att giva en fullmakt till känna kan fullmaktsgivaren använda, när han vet, med vilken eller vilka personer fullmäktigen skall inlåta sig. Affärsmannen A. skriver t. ex. till postanstalten å sin ort och meddelar, att hans kontorist B. äger rätt att utkvittera till A. anländande värdeförsändelser.

Ett sådant meddelande kan antingen hava den innebörden, att själva befullmäktigandet sker genom detsamma, eller ock innehålla underrättelse om ett föregående befullmäktigande. Meddelandets rättsverkningar bliva dock i båda fallen praktiskt taget desamma. Även om meddelandet avfattats på sistnämnda sätt, äger nämligen tredje man i allmänhet å detsamma grunda anspråk, att rättsförhållandet mellan honom och fullmaktsgivaren bedömes i enlighet med meddelandet. Om t. ex. det bemyndigande, varom meddelandet avser att giva underrättelse, i följd av någon sådan omständighet, som i 3 kap. av föreliggande lagförslag omförmäles, skulle vara ogiltigt, äger tredje man lika fullt åbe- 2)

Se B. G. B. § 168 pkt. 2; U. E. § 1017: 1. Annorlunda S. O. 34: 1, 2. 3) Jfr Trygger s. 145—147; Lassen § 23 vid not 25, § 139 vid not 73—88; Stang § 34 III — Prochownick I s. 688.

1) Jfr Stang s. 357 — B. G. B. §§ 170, 171: 2 och 130; U. E. § 1018: 2 pkt. 1 och § 1017: 2.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 83

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

ropa meddelandet, såvida icke även detta i följd av samma eller någon annan omständighet är ogiltigt. Och om i meddelandet innehållet av en förut given fullmakt beskrives oriktigt därutinnan att fullmäktigens behörighet säges vara större än den i själva verket är enligt nämnda fullmakt, äger tredje man, om han är i god tro, i fråga om fullmäktigens behörighet hålla sig till meddelandet. Detta gäller dock icke, om meddelandet saknar självständig betydelse och allenast innefattar en anmaning till tredje man att taga del av den däri omhandlade fullmaktens innehåll.

Ett meddelande av här avsedda slag föreligger endast om det har karaktären av en viljeförklaring från fullmaktsgivaren till tredje man; samtalsvis framkomna yttranden till andra personer kunna icke i sådant avseende åberopas. Huru meddelandet bringas till tredje mans kännedom, är däremot likgiltigt. Det kan ske muntligen eller skriftligen. Det kan ock tillställas tredje man genom fullmäktigen, men måste i så fall hava skriftlig form; en fullmakt, som av fullmäktigen muntligen återgives för tredje man, hör icke hit, utan omhandlas i 19 §.

För att ett meddelande skall kunna sägas vara särskilt riktat till en viss tredje man, erfordras, att det har karaktären av ett enskilt brev eller en enskild underrättelse till honom. Förevarande paragraf handlar således icke om fullmakter, vilka grunda sig å cirkulär eller andra därmed jämförliga meddelanden, som en fullmaktsgivare i syfte att göra fullmaktsförklaringen mer eller mindre allmänt känd sprider bland ett obestämt flertal personer utan att närmare hålla reda på alla dem, som få sig meddelandet tillställt. Dylika fullmakter omhandlas i 15 §. När underrättelse om given fullmakt lämnats ett flertal personer, kan det ofta vara svårt att avgöra, huruvida underrättelsen haft karaktären av sådant särskilt meddelande, som här avses, eller icke. Men att skarpare än som skett draga gränsen mellan de meddelanden, som avses i 14 §, och de, som böra falla under 15 §, låter sig icke göra. Huruvida det ena eller det andra lagrummet skall äga tillämpning, måste nämligen bero på förhållandena i det särskilda fallet. Den omständigheten, att ett skriftligt meddelande är försett med särskild adress till den person, vilken det kommer till handa, är icke alltid nog för att det skall anses vara särskilt riktat till honom. Om t. ex. en affärsman, som vill introducera en fullmäktig å viss ort eller inom visst distrikt, gör detta genom skrivelser, som i hundratals exemplar utskickas till affärsmän inom orten eller distriktet, kunna dessa skrivelser naturligtvis icke anses såsom enskilda brev.

Vill fullmaktsgivaren återkalla en fullmakt, som grundar sig å ett

14 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 84

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

14, 15 §§ till tredje man särskilt riktat meddelande, bör han, såsom redan vid 13 § antytts, göra vad på honom ankommer för att betaga ifrågavarande meddelande dess verkan. Detta kan vid här omhandlade slag av fullmakter, vilka ju förläna fullmäktigen behörighet att inlåta sig allenast med den, till vilken meddelandet riktats, och där följaktligen fullmaktsgivaren alltid kan komma i förbindelse med denne, icke ske på lämpligare sätt än därigenom att fullmaktsgivaren på samma sätt som han förut meddelat fullmakten tillställer tredje man meddelande, att fullmakten icke vidare skall gälla. I förevarande paragraf stadgas därför, att återkallelse skall ske på detta sätt. I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller i fråga om meddelanden, vilka innehålla en återkallelse, inträder i här förutsatta fall verkan av återkallelsen i och med det att meddelandet därom kommer tredje man till handa, så att han är i tillfälle att omedelbart taga del därav. Det är således icke nödvändigt, att tredje man faktiskt tagit kännedom om innehållet i det brev eller telegram, varigenom återkallelsen skett. I fråga om den närmare innebörden av uttrycket komma till handa hänvisas till det vid 2 § anförda.

15 §. 1)

När en person önskar bringa till en större allmänhets kännedom, att någon är hans fullmäktig, annonserar han därom i tidningarna eller låter annorledes allmänneligen kungöra förhållandet, t. ex. genom anslag eller genom kringsändande av cirkulär. Genom att sålunda offentliggöra fullmakten förlänar han densamma en självständig tillvaro. Det vanligaste är visserligen, att en fullmakt, som offentliggöres på sätt nu sagts, redan förut erhållit självständig tillvaro på annat sätt, exempelvis därigenom att fullmäktigen anbragts i en viss ställning eller erhållit särskild skriftlig fullmakt, men undantagsvis är offentliggörandet det enda yttre faktum, vartill en fullmakt är knuten.

I likhet med vad som är förhållandet med sådana meddelanden, som i 14 § avses, kan offentliggörandet antingen innefatta själva befullmäktigandet eller ock avse att bringa en förut given fullmakt till allmänhetens kännedom; i båda fallen bliva verkningarna i allmänhet desamma. Härutinnan hänvisas till det vid 14 § anförda. Det torde näppeligen behöva påpekas, att offentliggörandet giver fullmakten självständig tillvaro

1) Jfr Trygger s. 174; Lassen § 23 vid not 29; Stang § 34 vid not 5 — B. G. B. § 171: 2; U. E. § 1018: i. B. G. B. § Stång § 34 vid not 5 —

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 85

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

endast i fall det ägt rum på fullmaktsgivarens föranstaltande; om fullmakter, kungjorda av fullmäktigen på eget bevåg, är här icke fråga.

Stundom kan det vara svårt att avgöra, huruvida ett meddelande om fullmakt, vilket riktats till ett flertal personer, är av det slag, som avses i förevarande paragraf, eller om det bör falla under 14 §. Vid sistnämnda paragraf har närmare utvecklats, huru gränsen mellan dessa båda slag av meddelanden bör dragas.

En fullmakt, som blivit allmänneligen kungjord, är väl alltid så beskaffad, att fullmäktigen på grund av densamma kan företaga rättshandlingar gent emot ett obestämt flertal personer. På grund härav är det för fullmaktsgivaren icke möjligt att verkställa återkallelsen genom direkt meddelande till tredje man. Det lämpligaste sätt, på vilket fullmaktsgivaren vid detta slags fullmakter kan bringa till tredje mans kännedom, att fullmakten icke vidare skall gälla, är ett till allmänheten riktat tillkännagivande, vilket sprides på samma sätt som det föregående tillkännagivandet av fullmakten. I enlighet härmed stadgas i förevarande paragraf, att återkallelsen skall kungöras i enahanda ordning som fullmakten kungjorts. Har fullmakten stått att läsa i en tidning, skall således återkallelsen införas i samma tidning; har fullmakten kungjorts genom anslag, skall återkallelsen på samma sätt anslås. När fullmakten tillkännagivits genom cirkulär till ett flertal personer, återkallas den genom cirkulär, åt vilka så vitt möjligt gives lika vidsträckt spridning. Har detta skett, är fullmakten återkallad, även om någon enstaka person, vilken det tidigare cirkuläret kommit till handa, icke skulle fått del av det senare. I detta avseende förefinnes alltså en skillnad mellan de meddelanden, som avses i förevarande paragraf, och dem, varom 14 § handlar. Att återkallelsen skall ske i enahanda ordning som offentliggörandet, betyder icke, att för giltig återkallelse av en fullmakt, som ett flertal gånger varit införd i tidning, erfordras, att återkallelsen införes lika många gånger. Huru ofta en återkallelse skall kungöras, är ett spörsmål, som endast kan avgöras efter omständigheterna i varje särskilt fall.

I vissa lagar och författningar förekomma stadganden, att en utfärdad fullmakt skall anmälas hos offentlig myndighet. Så t. ex. föreskrives i 11 § av flottningsstadgan den 30 december 1880, att val av syssloman för flottningsförening skall anmälas hos Konungens befallningshavande. En liknande bestämmelse återfinnes i 16 § av lagen om skydd för varumärken den 5 juli 1884. Syftet med dylika föreskrifter är uppenbarligen, att den, som har intresse därav, skall kunna vid behov hos vederbörande myndighet erhålla besked om vem som äger

15 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 86

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

15, 16 §§. företräda fullmaktsgivaren. En anmälan av här avsedda beskaffenhet avser alltså att bringa fullmaktsförhållandet till allmänhetens kännedom och är så till vida likställd med ett kungörande av fullmakten. Denna erhåller genom att anmälas hos offentlig myndighet en självständig tillvaro och bör därför endast kunna återkallas genom en åtgärd, som betager nämnda anmälan dess verkan. På dessa grunder vilar den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, att fullmakt, som blivit enligt särskilda föreskrifter hos offentlig myndighet anmäld, återkallas genom anmälan i enahanda ordning.

Det kan tänkas, att det är omöjligt för fullmaktsgivaren att återkalla fullmakten i enahanda ordning som den offentliggjorts. Den tidning, i vilken fullmakten kungjorts, kan t. ex. hava upphört att utkomma. I dylika fall torde det böra medgivas fullmaktsgivaren att kungöra återkallelsen på annat lika verksamt sätt. En bestämmelse härom har införts i paragrafens andra stycke. När en fullmaktsgivare sålunda nödgas återkalla fullmakten på annat sätt än den offentliggjorts, kan det vara svårt för honom att avgöra, om ett visst slag av offentliggörande kan anses vara tillräckligt verksamt såsom återkallelse. Då det å andra sidan för fullmaktsgivaren är av stor vikt, att de åtgärder han vidtager för att återkalla fullmakten också verkligen leda till det åsyftade resultatet, föreslås i slutet av andra stycket, att fullmaktsgivaren må kunna hos offentlig myndighet erhålla anvisning, huru han skall gå till väga vid återkallelsen.

Verkan av återkallelse enligt denna paragraf inträder icke alltid i det ögonblick, då tillkännagivandet därom kungöres. Tidpunkten för återkallelsens verkan måste bero av omständigheterna i det särskilda fallet. Under alla förhållanden måste det fordras, att tredje man efter återkallelsens offentliggörande haft rimlig tid på sig att taga del av densamma. Om t. ex. återkallelsen skall annonseras i tidning, kan det icke bliva tal därom att återkallelsen skulle gälla mot tredje man, som är bosatt å annan ort än den, där tidningen utkommer, förrän det nummer av tidningen, i vilket annonsen står införd, anlänt till hans ort.

16 §. 1)

Enligt 11 § andra stycket gäller, att där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer behörighet att i viss ut- 1)

Jfr Lassen § 23 not 27; Stang § 34 vid not 6.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 87

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

sträckning handla å den andres vägnar, innehavaren av ställningen anses befullmäktigad att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet. Den, som anbringar en annan i en sådan ställning, giver honom alltså därmed fullmakt att företaga alla rättshandlingar, som en person i dylik ställning enligt rådande rättsuppfattning äger företaga för sin huvudmans räkning. Fullmakten hör till ställningen och har därigenom självständig tillvaro. Så länge ställningen varar, varar ock fullmakten. Den anförda bestämmelsen har tillkommit just för att tredje man av den ställning en person intager i förhållande till en annan skall kunna sluta sig till att och i vilket omfång den ifrågavarande personen äger behörighet att företaga rättshandlingar för den andres räkning, och fullmaktsgivaren bör därför, så länge fullmäktigen är kvar i sin ställning, icke kunna med laga verkan mot tredje man i god tro inskränka hans behörighet eller fullständigt beröva honom densamma. Såsom en given följd härav föreslås i förevarande paragraf, att en fullmakt av ifrågavarande slag återkallas först därigenom att fullmäktigen avlägsnas från den tjänst eller ställning, i kraft varav han varit befullmäktigad.

Även om fullmaktsgivaren bibehåller fullmäktigen vid ställningen, kan han visserligen, enligt vad 13 § andra stycket giver vid handen, genom särskilt meddelande till vissa personer fråntaga fullmäktigen hans behörighet att företaga rättshandlingar gent emot dem, men en sådan återkallelse verkar endast partiellt; vill fullmaktsgivaren, att fullmakten skall vara återkallad gent emot alla och en var, som fullmäktigen kan tänkas komma att inlåta sig med, finnes intet annat sätt, på vilket han kan gå till väga, än det, som anvisas i förevarande paragraf.

Vad som erfordras för att fullmäktigen skall kunna sägas vara avlägsnad från sin ställning måste avgöras efter omständigheterna i varje särskilt fall. Att han uppsäges till avflyttning, är uppenbarligen icke tillräckligt. Om den verksamhet, med vilken fullmakten är förbunden, är sådan, att den försiggår å viss plats eller eljest under vissa yttre förhållanden, erfordras för återkallelsens giltighet, att dessa förhållanden bringas till upphörande. Kassörskan i en affär är således behörig att mottaga betalning, så länge hon intager sin plats vid kassan. Kvarstannar fullmäktigen trots anmaning självrådigt i sin ställning, fortfar också fullmakten att gälla. Om befälhavaren å ett fartyg får meddelande från rederiet, att han är avsatt, men det oaktat faktiskt kvarbliver i sin ställning, är han sålunda behörig att sluta avtal å rederiets och lastägarens vägnar ända tills någon annan tager befälet å fartyget.

16 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 88

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

17 §. 1)

En viktig roll i det praktiska rättslivet spela de s. k. skriftliga fullmakterna. När man i dagligt tal använder uttrycket fullmakt, menar man också vanligen skriftlig fullmakt. Syftet med den skriftliga fullmakten är, att fullmäktigen genom företeende av densamma skall kunna styrka sin behörighet att handla å fullmaktsgivarens vägnar. Såsom skriftlig fullmakt bör följaktligen icke betraktas varje skriftlig handling, vars innehåll utvisar, att fullmäktigen är behörig att handla med bindande verkan för fullmaktsgivaren, utan endast en sådan handling, som utgives till fullmäktigen för att såsom ett legitimationspapper innehavas av honom och vid behov företes för tredje man.

En skriftlig fullmakt i förslagets mening föreligger alltså icke, när fullmakten innefattas i ett till tredje man särskilt riktat — låt vara skriftligt — meddelande. Ett dylikt meddelande har karaktären av brev, ej av legitimationspapper. I regel tillställes det tredje man direkt från fullmaktsgivaren, och även om fullmäktigen anlitas för att överbringa detsamma, gäller i fråga om återkallelse därav vad i 14 § stadgas. Ehuru således, för att skriftlig fullmakt skall anses föreligga, fordras, att den handling, som innefattar fullmakten, utgör ett legitimationspapper, är det dock icke nödvändigt, att detta är det för handlingen ensamt eller ens huvudsakligen utmärkande. Om t. ex. A. i ett brev till B. rörande åtskilliga angelägenheter anmodar denne att, om tillfälle yppas, hyra en våning åt A. och tillägger, att därest hyresvärden vill, att B. skall styrka sin behörighet, denne kan visa brevet för honom, är brevet att anse såsom en skriftlig fullmakt för B. att hyra våningen. Sådan fullmakt föreligger däremot icke, om brevet ej innehåller någon uppmaning till B. att förevisa detsamma för hyresvärden; den däri liggande fullmakten kan då återkallas på sätt i 19 § sägs.

Liksom i de fall, varom 14 och 15 §§ handla, själva befullmäktigandet kan hava ägt rum tidigare än fullmakten på sätt där angives bringas till tredje mans kunskap, kan det förekomma, att den till fullmäktigen utgivna fullmaktshandlingen allenast innefattar meddelande om tidigare given fullmakt. Även när detta är händelsen äger tredje man fordra, att rättsförhållandet mellan honom och fullmaktsgivaren bedömes i enlighet med fullmaktshandlingen och vad denna innehåller om full- 1)

Jfr Trygger s. 172; Lassen § 23 vid not 27 a; Stang s. 358—359 — B. G. B. §§ 172:2, 175; S. O. 36; U. E. § 1020.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 89

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

mäktigens behörighet. Betydelsen härav belyses av vad ovan vid 14 § anförts.

Så länge fullmäktigen innehar huvudskriften till den handling, varå hans fullmakt grundar sig, måste de rättshandlingar, som han på grund av densamma företager, bliva bindande för fullmaktsgivaren. Detta är en given följd därav att fullmaktshandlingen just har till ändamål att tjäna tredje man till bevis, att fullmaktsgivaren vill vara bunden av fullmäktigens rättshandlingar. Skriftlig fullmakt bör för den skull icke kunna återkallas, med mindre fullmäktigen berövas tillfälle att vidare använda fullmakten. I likhet med tyska civillagen stadgar därför förevarande paragraf, att skriftlig fullmakt återkallas först därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra fullmaktshandlingen.

Det kan synas hårt mot fullmaktsgivaren, att han skall vara bunden av en fullmakt, som han gjort allt vad göras kan för att få åter av fullmäktigen, men som denne icke vill lämna ifrån sig; detta kräves emellertid av tredje mans intresse att kunna tryggt lita på en förevisad fullmaktshandling. Endast om fullmaktsgivaren begagnar sig av den utväg 18 § erbjuder att under vissa för tredje mans rätt betryggande former få en fullmakt, som han icke kan återbekomma, förklarad kraftlös, kan man utan fara för rättssäkerheten eftergiva fordringen, att originalhandlingen måste återställas eller förstöras. Vad nu sagts gäller naturligtvis endast om tredje man varit i god tro. Har han ägt eller bort äga kännedom därom att fullmaktsgivaren förbjudit fullmäktigen att göra bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna, att denna icke längre skall gälla, kan han, enligt vad 21 § giver vid handen, icke grunda någon rätt å en av fullmäktigen företagen rättshandling. I detta sammanhang må ock erinras om stadgandet i 13 § andra stycket. Av detsamma följer, att den tredje man, som fått särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, icke i något fall äger åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt. I förhållande till honom är fullmakten genom ett sådant meddelande återkallad. Därest en skriftlig fullmakt enligt sitt innehåll förlänar fullmäktigen behörighet att företaga rättshandlingar endast gent emot viss man, är det alltså för fullmaktsgivaren obehövligt att därjämte återtaga eller låta förstöra fullmaktshandlingen eller vidtaga åtgärder för att få densamma förklarad kraftlös.

Då en skriftlig fullmakt är återkallad i och med fullmaktshandlingens återtagande, kunna rättshandlingar, som fullmäktigen därefter företager, icke göras gällande mot fullmaktsgivaren. Tredje man handlar alltså på egen risk, om han icke förvissar sig därom att fullmäktigen vid rättshandlingens företagande fortfarande innehar fullmakten; att denna i

17 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 90

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

17 §. anledning av en föregående affär blivit företedd för tredje man, gagnar honom icke. Å andra sidan följer av det föreslagna stadgandet, att fullmäktigen, så länge han innehar fullmaktshandlingen, kan på grund av densamma företaga rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren, även om denne skulle hava förbjudit honom att göra bruk av densamma. Rättssäkerheten kräver, att en rättshandling, som tillkommit under sådana förhållanden, må kunna åberopas av tredje man, när denne varit i god tro. Att detta måste gälla, om fullmaktshandlingen faktiskt blivit företedd för tredje man vid rättshandlingens företagande, är uppenbart. Däremot kunna meningarna vara delade, huruvida tredje man bör kunna åberopa en rättshandling, som fullmäktigen företagit på grund av en icke återkallad skriftlig fullmakt, vilken aldrig blivit företedd för tredje man. Detta spörsmål är icke i förslaget avgjort. Därav att lagtexten såsom utmärkande för skriftlig fullmakt angiver, att fullmakten innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives till fullmäktigen för att av honom företes för tredje man, får icke dragas den slutsatsen, att fullmaktens företeende skulle vara ett oeftergivligt villkor för tilllämpningen av de rättsgrundsatser, som gälla om rättshandlingar företagna på grund av skriftlig fullmakt.

När fullmaktsgivaren i syfte att återkalla en skriftlig fullmakt avfordrar fullmäktigen den handling, varå fullmakten grundas, bör fullmäktigen icke under några förhållanden äga kvarhålla densamma. En dylik befogenhet skulle visserligen för fullmäktigen kunna vara av värde såsom ett medel att framtvinga betalning av fordringar, som han på grund av det honom givna uppdraget kan äga hos sin huvudman. Men detta fullmäktigens intresse måste stå tillbaka för fullmaktsgivarens intresse att återfå den handling, som sätter fullmäktigen i stånd att företaga rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren. På dessa grunder vilar det i andra stycket upptagna stadgandet, vilket även det äger motsvarighet i tyska civillagen.

I 88 § av det förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande, som kommittén den 31 december 1912 avgivit, stadgas, att om en handelsresande är av sin huvudman försedd med slutsedelsblanketter av visst innehåll, ett försäljningsavtal, som den resande med ifyllande av sådan blankett ingår, blir lika bindande för huvudmannen som om denne uttryckligen bemyndigat den resande att sluta avtalet. Då dylika blanketter icke pläga undertecknas av den, i vilkens namn de äro utfärdade, lära de icke kunna betraktas såsom skriftliga fullmakter, och förevarande paragraf är alltså icke tillämplig å dem. Vad det anförda stadgandet i nyss nämnda förslag beträffar, förutsätter det-

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 91

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

samma uppenbarligen, att den, som begagnar blanketten, är anställd 17, 18 $5. såsom handelresande hos den, för vars räkning han handlar, men det uttalar sig icke rörande verkan av blanketternas användande efter det att anställningen såsom handelsresande upphört. Huruvida även i sist nämnda fall försäljningsavtalet bör anses bindande för den, i vars namn det slutits, är ett spörsmål, som är alltför beroende av omständigheterna i det särskilda fallet för att kunna lösas genom en allmängiltig regel. Med hänsyn till spörsmålets ringa praktiska betydelse torde bestämmelser därom ej heller vara erforderliga.

18 §. 1)

Enligt föregående paragraf sker återkallelse av skriftlig fullmakt därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra fullmaktshandlingen. Detta är icke alltid möjligt. För att återkallelse skall kunna ske är det nämligen nödvändigt, att handlingen blir tillgänglig för fullmaktsgivaren. Det kan emellertid hända, att fullmäktigen icke kan anträffas eller att han uppgiver sig hava förlorat handlingen. I sådana fall bör fullmaktsgivaren för att kunna förebygga missbruk av fullmakten hava en utväg att betaga densamma dess förbindande kraft, utan att handlingen behöver tillrättaskaffas. Enahanda utväg torde böra stå fullmaktsgivaren till buds, i fall fullmäktigen tredskas och icke vill lämna ifrån sig fullmakten; fullmaktsgivaren bör icke behöva underkasta sig den tidsutdräkt och de kostnader, som äro förenade med en rättegång om fullmaktens utfående, och ej heller vara utsatt för risken, att fullmäktigen under tiden gör obehörigt bruk av fullmakten.

I betraktande härav och efter förebild av en liknande bestämmelse i tyska civillagen föreslås i förevarande paragraf, att åt fullmaktsgivaren må under vissa omständigheter medgivas rätt att, på därom framställd ansökan, få en fullmaktshandling av offentlig myndighet förklarad kraftlös. Enligt kommitténs preliminära utkast skulle fullmaktsgivaren för sådant ändamål vända sig till allmän domstol. Såsom i åtskilliga av de över utkastet avgivna yttrandena erinrades, kan det emellertid för fullmaktsgivaren vara av största vikt, att handlingen utan tidsutdräkt må kunna förklaras kraftlös. Detta skulle icke kunna ske, om ärendet måste handläggas vid allmän domstol; särskilt på landet kan ju lång tid förflyta mellan rättens sammanträden. Konungens befallningshavande är däremot en myndighet, som alltid är för allmänheten till- 1)

Jfr Lassen § 23 vid not 28; Stang s. 359—360 — B. G. B. § 176; U. E. §§ 1021, 1022.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 92

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

18, 19 §§. gänglig. Enligt kommitténs mening möter icke någon betänklighet att anförtro prövningen av dylika ärenden åt nämnda myndighet, vilken också genom sin övriga verksamhet är väl skickad att avgöra vad fullmaktsgivaren bör iakttaga för att bringa kraftlösförklaringen till allmänhetens kännedom.

Ett naket påstående av fullmaktsgivaren, att han icke kan få fullmaktshandlingen tillbaka, bör naturligtvis icke vara tillräckligt för bifall till ansökningen. Å andra sidan skulle det i många fall innebära en obillighet mot fullmaktsgivaren, om man av honom fordrade full bevisning i nämnda hänseende. Om t. ex. handlingen uppgives hava förkommit, är det ju i allmänhet omöjligt att styrka, att den icke skulle kunna tillrättaskaffas. Förslaget uppställer för den skull såsom villkor för rätt att få fullmaktshandlingen förklarad kraftlös, att fullmaktsgivaren visar sannolika skäl, att densamma förkommit eller att han av annan orsak icke kan få den åter. Vederbörande myndighet har även i övrigt att tillse, att omständigheterna äro sådana, att ansökningen kan bifallas. I de flesta fall torde tillfälle böra lämnas fullmäktigen att yttra sig i ärendet, såvida detta utan tidsutdräkt låter sig göra.

Finnes fullmaktsgivarens ansökning kunna bifallas, skall Konungens befallningshavande utfärda kungörelse, att fullmaktshandlingen efter viss tid skall vara kraftlös. Närmare bestämmelser härom och huru kungörelsen skall av fullmaktsgivaren offentliggöras lämnas i andra stycket.

När fullmaktsgivaren vederbörligen offentliggjort nämnda kungörelse och den av Konungens befallningshavande bestämda tiden gått till ända, kan fullmäktigen icke längre på grund av fullmakten företaga rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren. Vid berörda tidpunkt inträder således samma situation som om fullmaktshandlingen då hade återställts eller förstörts. Därigenom är fullmaktsgivaren alltså icke fritagen från skyldigheten att iakttaga vad i 14 eller 16 § föreskrives, om fullmakten jämväl på där angivna sätt bragts till tredje mans kunskap.

De danska och norska förslagen förete i avseende å detaljbestämmelserna vissa skiljaktigheter såväl sins emellan som från det svenska förslaget.

19 §. 1) Vid

motiveringen av 12 § andra stycket har närmare utvecklats, hurusom fullmaktsgivaren i och för fullmaktens bringande till tredje

1) Jfr Stang s. 360.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 93

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

mans kännedom kan gå till väga på två väsentligt skilda sätt. Antingen kan han knyta fullmakten vid ett eller flera yttre fakta, av vilka tredje man kan hämta upplysning om fullmaktens tillvaro och innehåll. Eller också kan han inskränka sig till att giva fullmäktigen besked, vilka rättshandlingar denne har lov att företaga, och överlämna åt honom att för tredje man återgiva den sålunda meddelade fullmaktens innehåll. I sistnämnda fall, när fullmakten allenast grundar sig å fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen, föreligger vad man plägar kalla muntlig fullmakt.

Fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen behöver emellertid icke vara muntligt; varje tyst eller uttrycklig till fullmäktigen riktad viljeförklaring av innehåll, att denne skall äga företaga rättshandlingen i fullmaktsgivarens namn, är att anse såsom en muntlig fullmakt. När däremot viljeförklaringen innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives till fullmäktigen för att av honom företes för tredje man, föreligger en skriftlig fullmakt, å vilken 17 § äger tillämpning. Är åter skrivelsen allenast avsedd för fullmäktigen, har den icke annan verkan än ett muntligt meddelande till honom.

Vid 12 § har kommittén angivit skälen, varför en rättshandling, som fullmäktigen under åberopande av muntlig fullmakt företager, icke bör bliva gällande mot fullmaktsgivaren, om fullmäktigen handlat i strid mot dennes föreskrifter. Samma skäl tala för att fullmaktsgivaren icke bör bliva bunden av rättshandlingar, som fullmäktigen företager efter det fullmaktsgivaren alldeles förbjudit honom att vidare handla för hans räkning. För återkallelse av muntlig fullmakt behöver därför icke fordras annat eller mera än ett sådant förbud för fullmäktigen. Får tredje man själv bära förlusten, när han inlåter sig med någon, som uppgiver sig handla på grund av muntlig fullmakt men aldrig haft någon sådan, bör han också själv stå risken, i fall han förlitar sig på den, som en gång haft muntlig fullmakt men förbjudits att vidare använda densamma. I enlighet härmed stadgas i förevarande paragraf, att en muntlig fullmakt är återkallad, när meddelande, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till handa. Rättshandlingar, som fullmäktigen därefter må företaga, bliva alltså icke gällande mot fullmaktsgivaren, även om tredje man var i god tro. I fråga om tolkning av uttrycket komma till handa hänvisas till det vid 2 § anförda.

Flerstädes i det föregående är nämnt, att en och samma fullmakt kan hava meddelats på två eller flera av de olika sätt, som i 14—17 §§ angivas; den kan t. ex. vara både skriftlig och allmänneligen kungjord. När detta är förhållandet, erfordras enligt 13 § för full-

19 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 94

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

19, 20 §§. maktens återkallande, att samtliga de åtgärder vidtagas, som äro föreskrivna för de olika sätt, varpå fullmakten tillkännagivits. En fullmakt kan däremot icke på samma gång föreligga både i självständig gestalt och såsom muntlig. Muntlig är nämligen enligt förslaget en fullmakt endast när den icke erhållit en av fullmäktigens uppgifter oberoende tillvaro utan grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen. Har fullmaktsgivaren knutit fullmakten vid ett yttre faktum, äga hans meddelanden till fullmäktigen allenast betydelse för det inre rättsförhållandet mellan dem. För giltig återkallelse av fullmakt, som givits till känna på något av de i 14—17 §§ nämnda sätt, är det alltså, såsom förut framhållits, aldrig erforderligt att iakttaga vad i 19 § föreskrives.

20 §.1)

Vid 13 § har framhållits, att man såsom villkor för giltig återkallelse av fullmakter, vilka meddelats på något av de i 14—17 §§ angivna sätt, icke kan uppställa, att återkallelsen faktiskt skall hava kommit till tredje mans kännedom, utan att det är tillräckligt, om fullmaktsgivaren vidtager sådana åtgärder, som måste anses tjänliga att för tredje man göra kunnigt, att fullmakten icke vidare skall gälla. Och återkallelse av muntlig fullmakt sker, enligt vad föregående paragraf utvisar, genom ett meddelande från fullmaktsgivaren till fullmäktigen; att tredje man får kännedom om återkallelsen, erfordras icke. Vid det ena som det andra slaget av fullmakter kan det således inträffa, att giltig återkallelse föreligger, oaktat tredje man saknar kännedom om förhållandet. Möjligheten, att tredje man stannar i okunnighet därom att en fullmakt blivit för kraftlös förklarad, är icke heller utesluten.

Så länge tredje man icke har sig bekant, att fullmakten upphört, finnes det tillfälle för fullmäktigen att använda fullmakten till att i fullmaktsgivarens namn företaga rättshandlingar, vilka på grund av fullmaktens återkallelse eller kraftlösförklaring icke kunna göras gällande mot fullmaktsgivaren. Härigenom kan tredje man tillskyndas förlust, vilken i viss mån är att tillskriva fullmaktsgivaren. Genom den fullmakt han givit men sedan återtagit har han lämnat fullmäktigen ett medel i händerna att förmå tredje man att inlåta sig i avtal eller andra rättshandlingar med fullmäktigen. Med hänsyn härtill torde det under vissa förhållanden kunna fordras av fullmaktsgivaren, att han såsom

1) Jfr Stang s. 361 — U. E. § 1018: 2 pkt. 2; Prochownick I s. 683, 686.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 95

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

fullmaktens

upphovsman kommer tredje man till hjälp i en dylik situation. I sådant syfte föreslås i förevarande paragraf, att fullmaktsgivaren skall hava en viss skyldighet att underrätta tredje man därom att fullmakten icke vidare är gällande.

För denna underrättelseplikt måste emellertid ganska snäva gränser uppdragas. Eljest skulle nämligen den säkerhet mot fullmaktens användande, som fullmaktsgivaren genom dess återkallande avser att bereda sig, komma att i hög grad äventyras. Endast när fullmaktsgivarens tystnad skulle utgöra ett uppenbart åsidosättande av tredje mans intresse kan det åläggas fullmaktsgivaren att varsko honom. Med hänsyn härtill har den föreslagna underrättelseplikten gjorts beroende av vissa i paragrafen närmare angivna förutsättningar.

Sålunda erfordras till en början, att fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara, att fullmäktigen kommer att på grund av fullmakten företaga en eller flera rättshandlingar. För att den föreslagna bestämmelsen skall kunna tillämpas är det således icke tillräckligt, att fullmaktsgivaren med den kännedom han har om fullmäktigen kan tänka sig möjligheten, att denne skall söka begagna sig av fullmakten; endast i sådana fall, då fullmaktsgivaren har grundad anledning antaga, att fullmäktigen kommer att göra bruk av densamma, är fullmaktsgivaren pliktig att inskrida. För att en dylik skyldighet skall åligga honom förutsättes vidare, att han känner till, med vilken eller vilka fullmäktigen ärnar inleda eller fortsätta affärsförbindelser. Vet han icke detta, kan han icke på sätt här föreslås varsko dem, som fullmäktigen genom sitt handlingssätt kan tillskynda förlust. Ett tredje villkor för det föreslagna stadgandets tillämplighet, vilket ej torde tarva närmare utveckling, är, att fullmaktsgivaren skall hava anledning antaga, att den tredje man, om vars underrättande är fråga, saknar vetskap om fullmaktens upphörande.

Däremot är det, för att ifrågavarande bestämmelse skall äga tillämpning, ej nödvändigt, att den befarade rättshandlingen är förbunden med bedrägligt syfte hos fullmäktigen; fullmaktsgivaren är underrättelsepliktig jämväl i sådana fall, då fullmäktigen icke äger kännedom därom att fullmakten återkallats eller förklarats för kraftlös och sålunda handlar i god tro, då han gör bruk av fullmakten.

Skulle det på grund av en eller annan omständighet vara omöjligt för fullmaktsgivaren att träffa vederbörande tredje man med en underrättelse av nu omhandlade slag, får detta icke gå ut över fullmaktsgivaren. Då ifrågavarande underrättelseplikt är honom ålagd i tredje mans intresse, bör den icke göras mera betungande än omständigheterna oundgängligen kräva. Fullmaktsgivaren är också enligt det föreslagna

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 96

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

20, 21 §§. lagrummet pliktig att giva underrättelse endast där så ske kan. Och av 42 § följer, att fullmaktsgivaren måste anses hava fullgjort sin skyldighet härutinnan, när han inlämnat underrättelsen för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt densamma till tredje man; risken för att försändelsen kommer bort på vägen till adressaten ligger alltså å denne. Detta överensstämmer med vanliga regler om reklamationsskyldighet men innefattar en avvikelse från vad som gäller om meddelanden, varigenom en fullmakt återkallas; dessa hava nämligen ingen verkan, om de icke komma adressaten till handa.

Den påföljd, som enligt paragrafens andra punkt inträder i händelse fullmaktsgivaren åsidosätter sin underrättelseplikt — nämligen att han blir bunden av den utav fullmäktigen företagna rättshandlingen, såvida tredje man var i god tro — överensstämmer också med vad som eljest enligt förslaget gäller i fråga om reklamationsskyldighet.

21 §.1)

När en fullmaktsgivare vill återkalla en fullmakt, vidtager han icke alltid de åtgärder, som i det föreliggande fallet äro erforderliga för att återkallelsen skall anses giltig. Den, som givit annan skriftlig fullmakt, tror kanske, att han behörigen återkallat denna, när han tillsagt fullmäktigen att icke göra bruk av fullmakten. Och även om han vet, att fullmakten icke är återkallad förrän den återtagits från fullmäktigen, nöjer han sig ofta med att tillsäga fullmäktigen att icke använda fullmakten i förlitande därpå att denne skall hörsamma tillsägelsen. Det kan ock tänkas, att fullmaktsgivaren söker återkalla fullmakten på riktigt sätt men icke är i stånd att företaga härför erforderliga åtgärder. Rederiet för ett fartyg, som befinner sig å främmande ort, kan t. ex. tillskriva befälhavaren att omedelbart lämna sin tjänst och överlämna fartygets förande åt någon annan, men befälhavaren bryr sig ej om tillsägelsen utan fortfar att föra befälet.

I fall sådana som de nu nämnda är fullmakten uppenbarligen icke på behörigt sätt återkallad. Men om i ett visst fall tredje man ägt kännedom därom att fullmaktsgivaren vidtagit åtgärder för att göra slut på fullmakten eller eljest givit till känna sin vilja, att fullmakten icke vidare skall gälla, bör fullmäktigen icke kunna på grund av sin fullmakt binda fullmaktsgivaren i förhållande till denne tredje man.2)

1) Jfr Stang § 34 not 4 — B. G. B. § 173; S. O. 37: 2; U. E. § 1019.

2) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 29 juni 1911 (N. J. A. s. 332).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 97

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

De åtgärder, som erfordras för att en fullmakt skall anses behörigen 21, 22 §§. återkallad, hava ju endast till syfte, att tredje man skall få kännedom därom att fullmaktsgivaren icke vill låta fullmakten gälla. Om nu denna fullmaktsgivarens vilja blir eller bort bliva en viss tredje man bekant på annat sätt, bör denne uppenbarligen icke kunna grunda någon rätt därå att föreskrivna återkallelseåtgärder icke blivit vidtagna. På dessa grunder vilar bestämmelsen i förevarande paragraf. Det torde näppeligen behöva påpekas, huru nära den står den i 12 § första stycket uttalade grundsatsen, att en rättshandling, som fullmäktigen företager i strid mot särskilda av fullmaktsgivaren meddelade föreskrifter, icke kan av tredje man i ond tro göras gällande mot fullmaktsgivaren, även om rättshandlingen faller inom fullmaktens gränser.

Den föreslagna bestämmelsen kan naturligtvis icke åberopas i sådana fall, då tredje man allenast har anledning att tro, att fullmaktsgivaren helst skulle se, att fullmakten icke funnes till, eller vet, att denne samtalsvis uttalat önskningar i sådan riktning. Genom ett sådant uttalande har fullmaktsgivaren icke tillräckligt tydligt givit uttryck åt sin vilja, att fullmakten icke vidare skall gälla.

22 §.1)

Huruvida en utfärdad fullmakt förlorar sin verkan genom fullmaktsgivarens död eller utan hinder därav fortfar att gälla, är ett spörsmål, som blivit inom olika rättssystem och för olika slag av fullmakter olika besvarat. Den romerska rättens grundsatser om mandat hava även i detta avseende utövat ett mäktigt inflytande. Liksom mandatet upphörde genom mandantens död, ansågs förr allmänt en fullmakt förfalla genom fullmaktsgivarens död. Denna grundsats har emellertid visat sig medföra kännbara olägenheter. I all synnerhet när fullmakten meddelats av en affärsman i och för hans rörelse och rörelsen fortsättes efter hans död, är det praktiskt olämpligt, att fullmakten skall förlora sin verkan genom dödsfallet. På handelsrättens område har man därför i nyare tid allmänt brutit med nämnda grundsats. Även i den moderna processrätten har den motsatta grundsatsen vunnit insteg; en rättegångsfullmakt anses icke förlora sin verkan därigenom att den part, som utfärdat densamma, under rättegången avlider. Också i det avseende, varom här är fråga, har handelsrätten visat sig vara en föregångare

1) Jfr Trygger s. 175; Lassen § 23 vid not 31; Stang § 34 v — Code civil (franska civillagen, citerad C. c.) 2003, 2009; Ö. § 1022 pkt. 1, § 1026; B. G. B. §§ 168 pkt. 1 och 672 pkt. 1 samt §§ 169 och 674; S. O. 35: 1, 37, 465: 2; U. E. § 1017 pkt. 2, § 1674: 1; Dernburg I § 165 III; Prochownick I s. 684, 686, 687.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 98

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

22 §. för den allmänna civilrätten. Många rättssystem kvarstå visserligen på den äldre ståndpunkten, att fullmakt förfaller genom fullmaktsgivarens död, men den motsatta principen ligger till grund för den tyska civillagen och det ofta nämnda ungerska lagförslaget.

Vad vårt eget land beträffar, synas hithörande stadganden i 1734 års lag vila på den förutsättningen, att ett uppdrag eller en fullmakt förfaller genom huvudmannens död. I 18 kap. 8 § handelsbalken stadgas sålunda, att syssloman i händelse av huvudmannens död skall avgiva redovisning för dennes arvingar och sedan vara skild från sysslan, där dem ej annorlunda åsämjer. Och enligt 15 kap. 8 § rättegångsbalken åligger det rättegångsfullmäktig att, om huvudmannen dör under rättegången, kungöra detta för rätten och taga ny fullmakt av dem, som genom dödsfallet bliva sakägare. Ehuru sistnämnda stadgande ingalunda giver vid handen, att en utfärdad fullmakt skulle i och med fullmaktsgivarens död omedelbart förlora sin verkan,2) utvisar det i allt fall, att ny fullmakt erfordras från stärbhusdelägarnes sida. I fråga om fullmakter av det i 18 kap. handelsbalken avsedda slag finnes icke någon uttrycklig bestämmelse av detta innehåll, men det torde vara den allmänna meningen, att de i regel förlora sin giltighet genom fullmaktsgivarens död. En motsatt princip har emellertid gjort sig gällande i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura; i dess 30 § stadgas nämligen, att huvudmannens död ej medför prokurans upphörande.

Enligt kommitténs tanke tala övervägande skäl för att lägga denna senare princip till grund för lagstiftningen. Att i detta avseende tilllämpa olika grundsatser, allt eftersom fullmakten avser merkantila förhållanden eller icke, synes icke kunna försvaras. De skäl, som föranlett, att en prokura förblir gällande efter firmainnehavarens död, betinga i själva verket, att samma grundsats genomföres i fråga om andra fullmakter. Det torde icke kunna påstås, att flertalet av de rättshandlingar, som företagas på grund av fullmakt, äro av den beskaffenhet, att fullmaktsgivarens död skulle göra det önskvärt, att de bleve ogjorda. Stärbhusdelägarnes intresse tillgodoses säkerligen bättre genom en rättsregel, som gör det möjligt för fullmäktigen att handla på grund av fullmakten, än genom den motsatta. På dessa grunder vilar den i förevarande paragraf uppställda huvudregeln, att om fullmaktsgivaren dör, fullmakten ändock blir gällande.

Denna sats kan dock icke uppställas såsom en undantagslös regel.

2) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 17 maj 1888 (N. J. A. s. 151), den 31 juli 1889 (N. J. A. s. 273) och den 15 nov. 1899 (N. J. A. s. 464) samt Kungl. Maj:ts utslag den 14 sept. 1909 (N. J. A. s. 422).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 99

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Omständigheterna kunna vara sådana, att fullmäktigen, även om fullmakten icke uttryckligen innehåller, att den skall upphöra att gälla vid fullmaktsgivarens död, på grund av dödsfallet bör avhålla sig från att företaga en rättshandling, som i och för sig faller inom fullmaktens gränser. Detta är t. ex. förhållandet, om en person, vilken i uteslutande syfte att erhålla en för hans personliga förhållanden lämpad bostad beslutit sig för att inköpa en villa, som det eljest aldrig skulle fallit honom in att förvärva, giver någon fullmakt att verkställa inköpet, men avlider innan detta ägt rum. I dylika undantagsfall, där särskilda omständigheter utvisa, att förutsättningarna för fullmaktens brukande icke vidare äro för handen, bör fullmakten genom fullmaktsgivarens dödsfall förlora sin giltighet — helt eller delvis, allt eftersom den uteslutande avser en rättshandling, vars förutsättningar genom dödsfallet förfallit, eller den jämväl skänker behörighet att företaga andra rättshandlingar.

För att fullmaktsgivarens död skall hava nu nämnda verkan måste emellertid, där fråga är om en rättshandling, som företagits på grund av fullmakt, vilken annorledes än genom fullmäktigen bragts till tredje mans kunskap, fordras, att denne ägt eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för fullmäktigens behörighet att företaga den ifrågavarande rättshandlingen. Denna fordran måste uppställas för vinnande av nödig överensstämmelse med de grundsatser, som enligt förslaget gälla i fråga om återkallelse av sådana fullmakter. Har återkallelse ej i vederbörlig ordning skett, kan rättshandling, som på grund av fullmakten företages, åberopas av tredje man, även om fullmaktsgivaren på annat sätt givit till känna, att han icke vill låta fullmakten gälla. Lika litet som ett sådant tillkännagivande har någon verkan mot tredje man i god tro, bör fullmaktsgivarens död kunna mot honom åberopas, med mindre han ägt eller bort äga kännedom om dödsfallet och dess betydelse för rättshandlingen. Annorlunda förhåller sig detta, när den rättshandling, varom fråga är, företagits på grund av muntlig fullmakt. Tredje mans goda tro kan då ej förläna rättshandlingen giltighet, med mindre även fullmäktigen var i god tro, då han företog densamma. Detta överensstämmer med vad som enligt 19 § gäller, när en rättshandling företagits på grund av muntlig fullmakt efter det denna återkallats hos fullmäktigen. På dessa grunder vila de i andra punkten av första stycket upptagna bestämmelserna.

En rättshandling, som enligt 2 § i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse m. m. den 18 september 1862 är utan verkan mot den avlidnes borgenärer, i fall den företages av stärb-

22 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 100

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

22, 23 §§. husdelägarne, bör naturligtvis icke medföra större verkan, om den företages av en fullmäktig på grund av fullmakt, som den avlidne i livstiden utfärdat. En erinran härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

För sådana fall, då fullmäktigen, efter det fullmaktsgivaren avlidit men innan tiden till egendomsavträde är ute, på grund av sin fullmakt betalar förfallen gäld utan att fordra borgen eller annan säkerhet eller då fullmäktigen eljest under sådana förhållanden, som i 23 § av samma förordning avses, företager en rättshandling av den beskaffenhet, att densamma, om den företagits av stärbhusdelägarne, visserligen skulle blivit gällande mot borgenärerna men föranlett, att stärbhusdelägarne blivit personligen ansvariga för den dödes gäld, innehåller förslaget icke någon bestämmelse. Har rättshandlingen företagits med stärbhusdelägarnes goda minne, böra uppenbarligen samma påföljder inträda som om stärbhusdelägarne själva företagit handlingen. Om däremot fullmäktigen handlat utan deras vetskap och vilja, skulle det kunna ifrågasättas, att rättshandlingen borde bliva utan verkan mot borgenärerna. Att fullmäktigen på grund av sitt handlingssätt skulle kunna bliva personligen ansvarig för boets gäld, är nämligen uteslutet, och att i här förutsatta fall ålägga stärbhusdelägarne dylik ansvarighet kan icke ifrågakomma. Emellertid skulle det icke väl överensstämma med de rättsgrundsatser, som gjort sig gällande i förordningen om urarvagörelse m. m., att låta rättshandlingar av annan beskaffenhet än de i förordningens 2 § avsedda bliva utan verkan mot borgenärerna. Dessas rätt synes vara tillräckligt tillgodosedd genom den ersättningsskyldighet, som enligt allmänna rättsregler torde åligga fullmäktigen, därest han kan övertygas om att genom den ifrågavarande rättshandlingen hava av uppsåt eller oaktsamhet skadat deras intressen.

23 §.1)

Enligt vissas mening bör en fullmakt icke upphöra att gälla därigenom att fullmaktsgivaren förklaras omyndig. Till stöd härför plägar åberopas, att det icke skulle vara förenligt med fullmaktsgivarens intresse, om alla av honom utfärdade fullmakter förfölle i och med omyndighetsförklaringen, då härigenom lätt kunde hända, att för honom fördelaktiga affärer, som fullmäktigen inlett för hans räkning, ginge om

1) Jfr Trygger s. 175; Lassen § 23 vid not 32; Stang s. 366—367 — U. E. § 1017 pkt. 2, § 1674: 2 samt ovan under 22 § anförda stadganden i C. c., B. G. B. och S. O.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 101

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

intet. Det har ock framhållits, att fullmäktigen kan vara väl skickad att ombesörja de rättshandlingar, som han befullmäktigats att företaga, ehuru fullmaktsgivaren själv är oförmögen att vidare handhava sina angelägenheter.

Enligt kommitténs tanke lider det icke något tvivel, att den motsatta ståndpunkten förtjänar företrädet. Skulle rättshandlingar kunna företagas på grund av fullmakter, utfärdade av en omyndigförklarad person, kunde syftet med omyndighetsförklaringen därigenom lätteligen förfelas. Man tänke t. ex. på sådana fall, då en person på grund av slöseri förklaras omyndig; finge reverser och andra förbindelser, som efter omyndighetsförklaringen utfärdas i hans namn under åberopande av förut lämnad fullmakt, göras gällande mot honom, bleve han ju i tillfälle att trots omyndighetsförklaringen förslösa sin förmögenhet. Sant är visserligen, att förmyndaren är berättigad att återkalla sådana fullmakter, men detta kan vara förenat med stora svårigheter, särskilt om de äro ställda på innehavaren och fullmäktigen handlar i samförstånd med den omyndigförklarade. Beträffande förvaltningen av den omyndigförklarades angelägenheter bör endast en vilja råda, nämligen förmyndarens; då denne bär ansvaret för förvaltningen, bör han också hava alla dess trådar i sin hand.

Förevarande paragraf vilar alltså på grundsatsen, att fullmaktsgivarens omyndighetsförklarande bringar fullmakten till upphörande. Denna grundsats kan dock icke genomföras i fråga om alla rättshandlingar. I den mån den omyndigförklarade fortfarande äger rättslig handlingsförmåga, böra rättshandlingar, som företagas på grund av hans fullmakt, bliva gällande mot honom. Men hänsyn härtill har åt det föreslagna stadgandet givits en avfattning, som utmärker, att en rättshandling, som företages på grund av sådan fullmakt, icke har större rättsverkan än den skulle haft, om den omyndigförklarade själv företagit densamma.

För att den av fullmäktigen företagna rättshandlingen skall bliva ogiltig förutsättes enligt förslaget icke, att tredje man ägde eller bort äga vetskap om omyndighetsförklaringen. Detta överensstämmer med den i vår rätt vedertagna grundsatsen, att verkan av omyndighetsförklaring inträder omedelbart i och med rättens beslut därom, så att rättshandling, som den omyndigförklarade själv därefter företager, blir ogiltig utan avseende därå, om den, gent emot vilken rättshandlingen företages, äger kännedom om omyndighetsförklaringen, eller ens om något gjorts för att bringa denna till allmän kunskap. 1734 års lag innehöll inga bestämmelser i sådant syfte, och då genom kungörelsen den 11 maj 1774 stadgades skyldighet för vederbörande domare att, när någon ställes

23 S.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 102

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

23 §. under förmyndare, genast låta kungöra detta i Post- och Inrikestidningar, gjordes iakttagandet av denna föreskrift icke till ett villkor för omyndighetsförklaringens verkan mot tredje man.

Det norska förslaget gör lika litet som det svenska den av fullmäktigen företagna rättshandlingens verkan beroende av tredje mans goda eller onda tro. Det danska förslaget intager däremot en annan ståndpunkt; enligt detsamma blir en rättshandling, som fullmäktigen företagit på grund av sådan fullmakt, som i 14—17 §§ avses, icke ogiltig, med mindre omyndighetsförklaringen vederbörligen kungjorts eller tredje man ändock ägde eller bort äga kunskap om den. Denna med gällande dansk rätt överensstämmande ståndpunkt synes äga företräde framför den, som kommit till uttryck i de svenska och norska förslagen. Men då å ena sidan det icke ligger inom kommitténs uppgift att föreslå ändrade bestämmelser beträffande verkningarna av omyndighetsförklaring över huvud, och å andra sidan det icke låter sig göra att i fråga om rättshandlingar, som företagas på grund av fullmakt, uppställa regler, avvikande från dem, som gälla beträffande fullmaktsgivarens egna rättshandlingar, har nämnda ståndpunkt icke kunnat läggas till grund för det svenska förslaget.

Rättshandlingar, som av fullmäktigen företagits före omyndighetsförklaringen men som först efter densamma komma till tredje mans kunskap, falla icke in under det föreslagna stadgandet. Detta är en naturlig följd därav att omyndighetsförklaringen icke kan hava kraftigare verkan å rättshandlingar, vilka förut företagits på grund av fullmakt, än å dem, vilka fullmaktsgivaren själv företagit medan han ännu rådde över sig och sitt gods. En rättshandling av sistnämnda slag lärer, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, enligt svensk rätt vara giltig, även om den först efter omyndighetsförklaringen kommer till medkontrahentens kunskap.

Det föreslagna stadgandet skall enligt den svenska texten tillämpas även i sådana fall, då en rättshandling företagits på grund av fullmakt, utfärdad av en kvinna, som sedermera, innan fullmäktigen gjort bruk av fullmakten, ingått äktenskap och därigenom kommit under sin mans målsmanskap. Gift kvinnas rätt att råda över sin egendom är enligt svensk lag mycket begränsad. Förvaltningen däröver tillkommer i det stora hela mannen, där ej genom äktenskapsförord annorlunda bestämts eller viss egendom enligt bestämmelse i gåva eller testamente är undantagen från mannens förvaltning. Att samma resultat som genom sådana bestämmelser skulle kunna uppnås på det sätt, att kvinnan före giftermålet utfärdade en mer eller mindre vidsträckt fullmakt att förvalta hennes

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 103

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

egendom, är naturligtvis uteslutet. Rättshandlingar, som företagas på 23, 24 §§. grund av sådan fullmakt, böra icke medföra annan verkan än de skulle haft, om de företagits av hustrun själv. Det är icke fullmaktens utan rättshandlingens datum, som i det avseende, varom här är fråga, bör tillmätas avgörande betydelse. 2) Gäld, som genom en sådan rättshandling uppkommer, är icke att anse såsom gjord före äktenskapet utan av den i 11 kap. 5 § giftermålsbalken angivna beskaffenhet. Nödig hänsyn till tredje man kan icke härigenom anses åsidosatt. Liksom en var, som sluter avtal med en kvinna, har att förvissa sig om, huruvida hon är gift och vilken egendom i sådant fall svarar för gälden, bör tredje man, gent emot vilken rättshandling företages på grund av fullmakt, som utfärdats av kvinna, göra sig underrättad om dessa förhållanden.

24 §. 1)

Försättes fullmaktsgivaren i konkurs, kunna rättshandlingar, som därefter företagas på grund av fullmakten, icke göras gällande mot konkursboet. Lika litet som gäldenären själv efter konkursen kan avhända boet egendom eller ingå avtal, som grunda rätt till betalning ur de avträdda tillgångarna, bör fullmäktigen efter nämnda tidpunkt kunna göra det på grund av fullmakt från gäldenären. Bestämmanderätten över boets angelägenheter tillkommer borgenärerna och deras förtroendemän, gode männen eller sysslomännen. I överensstämmelse härmed uppställes i förevarande paragraf den regeln, att därest fullmaktsgivaren försättes i konkurs, rättshandlingar, som fullmäktigen företager, icke grunda någon rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen. Av stadgandets avfattning framgår, att det icke lägger hinder i vägen för att en sådan rättshandling göres gällande mot gäldenären personligen.

Enligt svensk konkursrätt äro rättshandlingar, som en i konkurs försatt gäldenär företager, utan verkan mot konkursboet, oavsett om medkontrahenten ägt kännedom om konkursen. Detta torde gälla, även om offentlig stämning icke skulle hava utfärdats, då den rättshandling företages, om vars verkan mot konkursboet är fråga. Ej heller för tilllämpning av här föreslagna bestämmelse kräves därför, att tredje man ägt eller bort äga vetskap om konkursen.

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 26 juni 1912 (N. J. A. s. 302).

1) Jfr Trygger s. 175; Lassen § 23 vid not 33; Stang § 34 VII — Ö. § 1024, tyska konkurslagen (1898) § 23; Dernburg I § 165 not 5; Prochownick I s. 685 samt ovan under 22 § anförda stadganden i C. c., S. O. och U. E.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 104

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

24, 25 §§. Lika litet som närmast föregående paragraf avser den nu förevarande sådana rättshandlingar, som av fullmäktigen företagits, innan fullmaktsgivaren försattes i konkurs, men som först efter nämnda tidpunkt komma till tredje mans kunskap. En sådan rättshandling kan således icke på grund av bestämmelsen i förevarande paragraf bliva ogiltig. Detta är en följd av gällande rätts ståndpunkt i fråga om rättshandlingar, företagna av gäldenären själv medan han ännu rådde över sig och sitt gods. En dylik rättshandling lärer nämligen icke vara ogiltig, därför att den kommer till tredje mans kunskap först efter det egendomen blivit avträdd till konkurs; vilja borgenärerna icke låta den gälla, måste återvinningstalan enligt vanliga regler anställas.

Både i fråga om betydelsen av tredje mans goda tro och beträffande rättshandlingar, som företagits före konkurstillståndets inträdande, står det danska förslaget på en annan ståndpunkt än de svenska och norska, vilka i dessa avseenden till fullo överensstämma. Enligt förstnämnda förslag blir fullmäktigens rättshandling i allmänhet gällande mot konkursboet, såframt den blivit tredje man kunnig innan konkursen vederbörligen kungjorts eller konkursen ändock blivit eller bort bliva tredje man bekant. Eljest blir rättshandlingen utan verkan mot konkursboet, även om den företagits före konkursen. Dessa skiljaktigheter hava sin grund i den ståndpunkt den danska konkurslagen intager i fråga om rättshandlingar företagna av gäldenären själv.

25 §. 1)

Enligt närmast föregående båda paragrafer äga rättshandlingar, som på grund av fullmakt företagas efter det fullmaktsgivaren upphört att råda över sig och sitt gods, icke större verkan än de skulle haft, om de företagits av fullmaktsgivaren själv. Med en sålunda begränsad rätt är tredje man icke betjänt, och han lärer därför icke vara villig att inlåta sig i avtal med fullmäktigen. Ligger han i underhandlingar med denne om någon affär, komma dessa sålunda i allmänhet att avbrytas. Detta kan, särskilt när det är fråga om en affär av brådskande natur, uppenbarligen medföra betydande olägenheter för fullmaktsgivaren. Sant är visserligen, att förmyndaren eller konkursförvaltningen kan förse fullmäktigen med ny fullmakt, men innan de hinna sätta sig in i förhållandena, måste alltid någon tid förflyta. Den ende, för vilken det är

1) Jfr Ö. § 1022 pkt. 2, § 1025; B. G. B. § 168 pkt. 1 och § 672 pkt. 2; S. O. 405: 2; U. E. § 1017 pkt. 2 och § 1676: 1.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 105

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

möjligt att handla med den skyndsamhet omständigheterna kräva, är 25, 26 $5. fullmäktigen. Vill man i dylika fall skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust, är det alltså nödigt att låta fullmäktigen tillvarataga fullmaktsgivarens intresse intill dess erforderliga åtgärder kunna vidtagas av förmyndaren eller konkursförvaltningen. Då avfattningen av 23 och 24 §§ skulle kunna anses lägga hinder i vägen härför, har det funnits nödigt att i lagtexten upptaga en uttrycklig bestämmelse av detta innehåll. Denna bestämmelse har fått sin plats i förevarande paragraf. Dess avfattning torde med tillräcklig tydlighet utmärka, att fullmaktens giltighet icke får utsträckas utöver vad fullmaktsgivarens eller hans konkursbos intresse oundgängligen kräver. Fullmakten bör i allmänhet icke få användas till inledande av underhandlingar om nya avtal; endast till fullföljande av underhandlingar, som vid tiden för fullmaktsgivarens omyndighetsförklaring eller försättande i konkurs redan varit påbörjade, eller till företagande av andra åtgärder, som icke tåla uppskov, är fullmäktigen i kraft av förevarande paragraf behörig.

Det föreslagna stadgandet fastslår allenast, att fullmäktigen under sådana förhållanden, som där avses, är behörig att handla med bindande verkan för fullmaktsgivaren eller hans konkursbo. Huruvida han är därtill pliktig, avgöres icke i föreliggande lagförslag, vilket, på sätt i den inledande motiveringen till detta kapitel närmare utvecklats, icke reglerar det rättsförhållande mellan fullmaktsgivare och fullmäktig, som i allmänhet ligger bakom fullmakten. För vissa särskilda fall hava bestämmelser om dylik plikt upptagits i det av kommittén framlagda förslaget till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande; enligt hänvisningar i 76 och 87 §§ av nämnda lagförslag skall nämligen vad i dess 48 § är föreskrivet beträffande kommissionärer äga tillämpning å handelsagenter och handelsresande.

§ 26.

När den, som i annans namn företager en rättshandling, därvid handlar efter fullmakt, d. v. s. på grund av fullmakt och inom de gränser fullmakten sätter för hans behörighet, blir rättshandlingen jämligt 11 § gällande mot fullmaktsgivaren, och fullmäktigen står helt och hållet utom densamma. Annorlunda förhåller sig detta, om den,

1) Jfr Trygger s. 155—162; Lassen § 23 III: 4; Stang § 33 — C. c. 1997; H. G. B. I 55; B. G. B. § 179; S. O. 39; U. E. § 1024; Dernburg I § 169 II: 2; Prochownick § 141 b, § 142.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 106

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

26 §. som uppträder såsom fullmäktig för annan, icke handlar efter fullmakt. Likgiltigt är härvid, om han överskrider den behörighet hans fullmakt förlänar honom eller han icke har någon fullmakt alls, vare sig nu detta beror därpå att fullmakt aldrig meddelats honom eller därpå att den fullmakt han fått från början varit ogiltig eller sedermera upphört att gälla. Även om han själv inser, att han icke har erforderlig fullmakt, är det icke sagt, att han handlar i något ohederligt syfte. I sådana fall, då det gäller att handla snabbt, är det mycket vanligt, att ett ombud sluter avtal i sin huvudmans namn, utan att avvakta fullmakt från honom, i förväntan att huvudmannen sedan skall godkänna avtalet. En rättshandling, vilken företagits av någon, som icke handlat efter fullmakt, kan nämligen genom att godkännas — ratihaberas — av den, i vars namn rättshandlingen företagits, bliva gällande mot denne på samma sätt som om den företagits på grund av behörig fullmakt. Frågan, huruvida tredje man är pliktig att avvakta dylikt godkännande, måste besvaras olika i olika fall.2) Insåg han, att erforderlig fullmakt ej förefanns, måste ett avtal mellan honom och fullmäktigen anses vara ingånget under förutsättning, att åt den uppgivne huvudmannen skall lämnas tillfälle att godkänna detsamma, och tredje man bör därför vara pliktig att stå fast vid avtalet så lång tid, som kan beräknas åtgå för att erhålla ett dylikt godkännande. Om däremot tredje man antog, att den uppgivne fullmäktigen handlade på grund av behörig fullmakt, lärer han vara berättigad att draga sig ifrån avtalet, så snart han får kännedom därom att den, i vars namn fullmäktigen uppträdde, icke är bunden av avtalet; om dennes godkännande kommer, innan tredje man hunnit draga sig tillbaka, torde emellertid avtalet därigenom bliva bindande för tredje man.

Understundom kan ett avtal bliva bindande för den, i vars namn det slutits, utan något godkännande från hans sida. Så t. ex. stadgas i 78 och 89 §§ av det ofta berörda förslaget till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande, att om en handelsagent eller en handelsresande till sin huvudman inberättar försäljningsavtal, som han för dennes räkning slutit, och huvudmannen förmenar, att agenten eller den resande handlat utan bemyndigande eller överskridit givet bemyndigande, det åligger huvudmannen att, om han icke vill godkänna avtalet, utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom vid äventyr att avtalet eljest anses vara av honom godkänt.

2) Jfr Trygger s. 164; Stang s. 349—350 — B. G. B. §§ 177, 178; S. O. 38; U. E. § 1023; Dernburg I § 169 II: 1; Prochownick § 125.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 107

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

26 §.

En annan omständighet, som kan medföra, att en i annans namn utan stöd av fullmakt företagen rättshandling blir gällande mot den uppgivne huvudmannen, är, såsom vid 28 § skall närmare utvecklas, att vad som genom rättshandlingen åtkommits blivit använt till huvudmannens nytta.

När helst huvudmannen blir bunden av den i hans namn företagna rättshandlingen, står fullmäktigen, såsom redan nämnts, helt och hållet utanför det genom hans handling uppkomna rättsförhållandet; tredje man kan icke mot honom göra gällande några anspråk på grund av rättshandlingen, även om huvudmannen skulle vägra att fullgöra vad honom enligt densamma åligger. 3)

För sådana fall, då den uppgivne huvudmannen icke blir bunden av rättshandlingen och då tredje man således icke kan mot honom göra sina rättigheter gällande, uppstår fråga, om tredje man skall äga hålla sig till den, som företagit rättshandlingen. Det är denna praktiskt viktiga fråga, som i förevarande paragraf besvaras. Understundom göres gällande, att då rättshandlingen företagits i annans namn och den, som företagit densamma, alltså genom sitt uppträdande givit till känna, att han icke vill vara bunden av rättshandlingen, tredje man icke bör kunna mot honom grunda något anspråk å densamma. Endast om den, som företagit rättshandlingen, vetat med sig, att han icke haft erforderlig fullmakt, eller om han gjort sig skyldig till vårdslöshet genom att icke förvissa sig om, huru härmed förhåller sig, skulle han genom att företaga densamma ådraga sig skadeståndsskyldighet i förhållande till tredje man. Den skada, som i sådant fall skulle av honom ersättas, vore icke den skada, som tredje man lider därigenom att rättshandlingen icke kan göras gällande mot den uppgivne huvudmannen (det positiva intresset), utan den, som tillskyndas tredje man därigenom att han i anledning av rättshandlingen haft utgifter och kostnader eller i förlitande på dess giltighet underlåtit att göra en annan affär, som måhända kunnat bliva lika inbringande (det negativa intresset).

Med ett sålunda till sina förutsättningar och sitt omfång begränsat ersättningsanspråk är emellertid tredje man icke betjänt. Rättssäkerheten kräver, att den, som inlåter sig i avtal eller annan rättshandling med en person, vilken handlar såsom fullmäktig för annan, må kunna förlita sig därpå att denne har erforderlig fullmakt och, om han icke har sådan, göra honom ansvarig för all förlust i följd därav att rättshandlingen icke kan göras gällande mot den uppgivne huvudmannen.

3) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 5 april 1892 (N. J. A. s. 213).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 108

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

26 §. Denna ståndpunkt torde överensstämma med gällande svensk rätt; 4) jämför 18 kap. 2 § handelsbalken sista punkten. Grundsatsen är också erkänd i dansk-norsk rätt. Till stöd för densamma kan ur teoretisk synpunkt anföras, att den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, i allmänhet måste anses hava iklätt sig garanti, att han är berättigad att handla å dennes vägnar.

På dessa grunder vilar den i första stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, att den, som vid slutande av avtal eller företagande av annan rättshandling uppträder såsom fullmäktig för annan, är ansvarig för att han har erforderlig fullmakt och förty pliktig att, om rättshandlingen icke kan göras gällande mot den uppgivne huvudmannen, ersätta tredje man all skada, som därigenom tillskyndas denne. Då ersättningsskyldigheten sålunda grundas därpå att den, som handlar såsom fullmäktig, skall anses hava iklätt sig ansvarighet för att han har erforderlig fullmakt, är det tydligt, att stadgandet icke kan åberopas mot den förmente fullmäktigen, därest denne på grund av omyndighet icke kan med laga verkan ikläda sig en sådan förbindelse. Detta hindrar emellertid icke, att en omyndig, som obehörigen uppträtt såsom fullmäktig, kan ådraga sig ersättningsskyldighet i förhållande till tredje man. Har han mot bättre vetande uppgivit sig hava fullmakt eller i detta avseende gjort sig skyldig till vårdslöshet, åligger det honom enligt allmänna rättsgrundsatser att ersätta därigenom uppkommande skada; ersättningsskyldigheten torde dock i detta fall endast omfatta det s. k. negativa intresset.

Beträffande ersättningsskyldighetens omfattning i de fall, då det föreslagna stadgandet äger tillämpning, är att märka, att den skada, som skall ersättas, är den, som tredje man lider därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot den uppgivne huvudmannen. Visar det sig, att denne, om rättshandlingen varit för honom bindande, icke skulle kunnat fullgöra sina skyldigheter enligt densamma, har tredje man icke genom den förmente fullmäktigens handlingssätt lidit skada i vidare mån än han kunnat göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen. Om denne försatts i konkurs, bör alltså ersättningen begränsas till det belopp, som kunnat erhållas såsom utdelning i konkursen. Den, som handlat såsom fullmäktig, har nämligen därigenom allenast iklätt sig garanti för rättshandlingens giltighet mot den uppgivne huvudmannen, icke för dennes vederhäftighet eller förmåga att fullgöra densamma.

4) Se Kungl. Maj:ts domar den 7 april 1891 (N. J. A. s. 160), den 16 okt. 1912 (N. J. A. s. 412) och nedan not 6 först anförda båda rättsfall.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 109

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

26 §.

Enligt vissa främmande lagar äger tredje man, när rättshandlingen icke kan göras gällande mot den uppgivne huvudmannen, välja mellan att påfordra dess fullgörande av den förmente fullmäktigen och att av honom kräva skadestånd på grund därav att den icke blivit fullgjord. En sådan valrätt för tredje man är enligt kommitténs tanke icke av något praktiskt behov påkallad; får han av fullmäktigen full ersättning för all skada, som av rättshandlingens ogiltighet gent emot huvudmannen blir en följd, synes hans intresse därigenom vara tillräckligt tillgodosett. Om emellertid rättshandlingen är av sådan beskaffenhet, att den kan fullgöras av fullmäktigen lika väl som av huvudmannen — detta är exempelvis fallet, då fråga är om ett köpeavtal, enligt vilket huvudmannen är köpare eller har att leverera vanliga handelsvaror — torde det icke böra förvägras fullmäktigen att i huvudmannens ställe fullgöra rättshandlingen, därest han finner detta fördelaktigare än att gälda skadestånd i anledning av underlåtet fullgörande. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i slutet av första stycket. Det är alltså enligt förslaget den förmente fullmäktigen och icke tredje man, som har att välja mellan dessa båda alternativ, såvida något val över huvud kan ifrågakomma. Detta är uppenbarligen icke fallet, då tredje man har anspråk på en prestation från den uppgivne huvudmannen själv, exempelvis då fråga är om leverans av varor, som skola tillverkas vid dennes fabrik.

Ett praktiskt synnerligen viktigt spörsmål är, huruvida tredje man, när han i anledning av rättshandlingen vill framställa anspråk mot den, som i uppgiven egenskap av fullmäktig företagit densamma, har att styrka, att rättshandlingen icke kan göras gällande mot den uppgivne huvudmannen, eller om det är den förmente fullmäktigen, som, för att undgå ersättningsskyldighet, måste visa, att han handlat efter fullmakt eller att rättshandlingen blivit godkänd av huvudmannen eller ändock är gällande mot denne. Uppenbart är, att effektiviteten av det föreslagna stadgandet skulle i hög grad förringas, därest tredje man måste styrka, att rättshandlingen icke är bindande för den uppgivne huvudmannen. Att förebringa utredning härom i en process, vari denne icke är part, är så gott som omöjligt, och tredje man skulle därför ofta bliva nödsakad att först anhängiggöra rättegång mot den uppgivne huvudmannen. Det behöver icke närmare utvecklas, med vilka olägenheter detta skulle vara förbundet,5) särskilt när denne icke kan stämmas till svensk domstol — och detta är regel, när tvist uppstår, huruvida en handelsagent överskridit givet bemyndigande. Enligt kommitténs tanke 5)

Jfr rättsfall, refererade i N. J. A. 1883 s. 479 och 1908 s. 442.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 110

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

26 §. kan det icke råda något tvivel därom att det bör åligga den, som uppträtt såsom fullmäktig, att visa, att den av honom företagna rättshandlingen är bindande för den uppgivne huvudmannen, såvida han vill undgå att själv ansvara för densamma. Att bevisbördan ligger å honom, framgår av det föreslagna stadgandets avfattning. Förslaget överensstämmer härutinnan med den tyska civillagen, och samma uppfattning har gjort sig gällande i svensk rättspraxis.6)

Grundsatsen, att den, som handlat såsom fullmäktig för annan, skall ansvara för att hans rättshandling blir gällande mot denne, kan icke alltid upprätthållas. Om nämnda ansvarighet grundas därå att fullmäktigen, när ej annat framgår av omständigheterna, måste anses hava iklätt sig garanti i nämnda avseende, är det uppenbart, att densamma icke bör vinna tillämpning, därest han uttryckligen sagt ifrån, att den av honom företagna rättshandlingen faller utom gränserna för hans fullmakt — förutsatt naturligtvis att han icke i sammanhang därmed, på framställning av tredje man eller av eget initiativ, garanterat denne, att rättshandlingen skulle bliva godkänd av den uppgivne huvudmannen. Men detsamma måste gälla, därest tredje man annorledes än genom fullmäktigen fått vetskap därom att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig fullmakt överskreds, och jämväl när omständigheterna vid rättshandlingens företagande voro sådana, att tredje man bort inse, att erforderlig fullmakt icke var för handen. En undantagsbestämmelse för sådana fall som de nu nämnda har införts i andra stycket. Av densamma blir en följd, att om t. ex. en fullmaktsgivare genom särskilt meddelande till tredje man återkallat fullmakten utan att underrätta fullmäktigen härom, denne icke ådrager sig någon ersättningsskyldighet i förhållande till denne tredje man genom en rättshandling, som han företager i förlitande på den återkallade fullmakten. Är tredje man i tillfälle att granska en av fullmäktigen åberopad skriftlig fullmakt, bör fullmäktigen likaledes undgå ersättningsskyldighet, därest han överlämnat åt tredje man att tolka fullmaktens omfattning och denne med orätt antager, att fullmäktigen i kraft av densamma har vidsträcktare behörighet än honom i själva verket tillkommer. Tredje man torde ej heller kunna framställa något anspråk mot fullmäktigen, därest denne handlat på grund av en skriftlig fullmakt, som utan hans vetskap blivit förklarad kraftlös.

Även bortsett från sådana fall, då tredje man insett eller bort inse fullmäktigens bristande behörighet, skulle det under vissa förhållanden

6) Se Kungl. Maj:ts domar den 14 okt. och 25 nov. 1910 (N. J. A. s. 516 och not. A n:r 556). Jfr emellertid Kungl. Maj:ts dom den 29 dec. 1876 (N. J. A. s. 557).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 111

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

leda till obillig hårdhet mot fullmäktigen, om han skulle svara för rättshandlingar, som han i god tro företagit. Ansvarighet bör visserligen, såsom förut framhållits, åligga honom, även om någon vårdslöshet icke kan läggas honom till last därutinnan att han handlat såsom fullmäktig, men om han till stöd för sin behörighet kan åberopa en fullmakt, som — i följd av någon särskild omständighet, varom han vid rättshandlingens företagande varken ägt eller kunnat med fog förutsättas hava ägt någon kunskap — från början var eller sedermera blivit ogiltig, synes man icke skäligen i hans handlande på grund av fullmakten kunna inlägga en garanti för dess giltighet. I andra stycket har därför införts en undantagsbestämmelse, varigenom fullmäktigen jämväl för sådana fall fritages från ersättningsskyldighet. Något försök att i lagtexten närmare angiva beskaffenheten av de åsyftade omständigheterna har icke gjorts; syftet med bestämmelsen är allenast att öppna möjlighet för domstolarna att i ömmande fall fritaga en fullmäktig från ersättningsskyldighet, när han handlat i förlitande på en honom given fullmakt. Såsom exempel på omständigheter, vilka enligt kommitténs mening böra kunna åberopas till fredande från ersättningsskyldighet, må nämnas, att en skriftlig fullmakt visar sig vara förfalskad, utan att handlingen bär spår därav, eller att en fullmakt, som meddelats genom telegram, blivit genom telegraferingsfel till sitt innehåll förvanskad och i följd därav jämlikt andra stycket av den föreslagna 34 § icke kan göras gällande mot fullmaktsgivaren, likaledes att denne blivit sinnnessjuk eller förklarats omyndig eller försatts i konkurs så kort tid före rättshandlingens företagande, att förhållandet icke kan antagas hava varit fullmäktigen kunnigt, då han företog rättshandlingen.

27 §. 1)

I de föregående paragraferna av detta kapitel har endast varit fråga om fullmakter, vilka giva fullmäktigen behörighet att företaga rättshandlingar för fullmaktsgivarens räkning. Men en fullmakt kan också gå ut på att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företagas i förhållande till honom. Rättshandling, som på grund av sådan fullmakt företages gent emot fullmäktigen, har då samma verkan mot fullmaktsgivaren som om den hade företagits mot denne själv. En fullmakt av detta slag föreligger t. ex. när stärbhusdelägare efter en avliden person annonsera, att en viss advokat är bemyndigad att upp- 1)

Jfr B. G. B. § 164: 3.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 112

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

27 §. bära boets utestående fordringar. Ofta har fullmakten sin grund däri att fullmäktigen intager en sådan ställning, som i 16 § avses. Exempelvis må nämnas, att enligt 84 och 92 §§ i det ofta nämnda förslaget till lag om kommission m. m. handelsagenter och handelsresande under vissa förutsättningar äga å sin huvudmans vägnar mottaga reklamationer och andra meddelanden i anledning av verkställda försäljningar.

Det vanligaste är för övrigt, att en och samma fullmakt förlänar fullmäktigen behörighet i båda ovannämnda avseenden. Detta är alltid fallet, när fullmakten avser slutande av avtal; fullmäktigen är då behörig att avgiva anbud och mottaga svar därå med samma verkan som om anbudet avgivits av fullmaktsgivaren och svaret kommit honom till handa.

Att föreskrifterna i 11—26 §§ böra finna användning även å fullmakter, som på sätt nu sagts giva fullmäktigen en passiv behörighet, utsäges i förevarande paragraf. Fullmaktsgivaren blir således jämlikt 11 § omedelbart berättigad och förpliktad genom rättshandlingar, som företagas och i kraft av fullmakten kunna företagas gent emot fullmäktigen. I fråga om återkallelse av fullmakten skola de i 13—19 §§ givna regler lända till efterrättelse. Om t. ex. hyresvärden A. meddelat sina hyresgäster, att vice värden B. äger å hans vägnar mottaga uppsägning av hyreskontrakten, kunna hyresgästerna, även om A. sedermera förbjuder B. att vidare mottaga uppsägningar, verkställa giltig uppsägning hos B. ända tills A. underrättar dem om förbudet (14 §), dock icke där de annorledes erhållit kännedom om detsamma (21 §). Har däremot B. för sin behörighet i sådant avseende icke något annat stöd än att A. muntligen uppdragit åt honom att mottaga hyresgästernas uppsägningar, blir en uppsägning, som göres efter det A. meddelat B., att hans uppdrag återkallas, icke gällande mot A. (19 §). Följer fullmakten av den ställning fullmäktigen intager i förhållande till fullmaktsgivaren, upphör den först därigenom att fullmäktigen avlägsnas från ställningen. En handelsagent, som är anställd med viss uppsägningstid, är sålunda behörig att mottaga reklamationer även efter det han blivit uppsagd; först när uppsägningstiden gått till ända, har hans ställning och därmed hans fullmakt upphört. Uppträder någon så som om han hade en fullmakt av här avsedd beskaffenhet utan att äga sådan, skola de i 26 § givna reglerna lända till efterrättelse. En avskedad handelsagent, som mottager en reklamation för sin förre huvudman, kan alltså bliva skyldig att ersätta den, som gjort reklamationen, all förlust, som kan tillskyndas honom därigenom att denna icke blir gällande mot huvudmannen.

Angående verkan därav att fullmäktigen, när en rättshandling skall

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 113

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

företagas gent emot honom, vägrar att taga någon befattning med den- 27, 28 §§. samma innehåller förslaget icke någon bestämmelse. Någon allmängiltig regel härom torde icke kunna uppställas och förekommer ej heller kommittén veterligen i utländsk lagstiftning. Uppenbart är, att om t. ex. uppsägning av ett hyreskontrakt skall ske och tredje man för sådant ändamål omedelbart före uppsägningstidens utgång inställer sig hos fullmäktigen, han därvid icke kan mötas med det besked, att denne av fullmaktsgivaren förbjudits att mottaga uppsägningen. Får däremot hyresgästen i god tid kännedom om förhållandet, synes det kunna fordras, att han för uppsägningens verkställande vänder sig till husvärden personligen.

28 §.

I 7 och 32 §§ av lagen angående handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887 — här nedan kallad firmalagen — meddelas bestämmelser om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret anmäld, och om verkan därav att sådan återkallelse kungjorts eller icke kungjorts. Dessa bestämmelser avvika i åtskilliga avseenden från reglerna i föreliggande lagförslag. Om innehavaren av en firma vill återkalla anmäld prokura, åligger det honom sålunda enligt 32 § firmalagen att till handelsregistret göra anmälan om återkallelsen. Och av 7 § samma lag följer, att återkallelse, som blivit införd i handelsregistret och kungjord i ortstidningen, anses hava kommit till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han varken ägt eller bort äga kunskap därom. Även om prokuran tillkännagivits för tredje man på något av de sätt, som i 14—17 §§ av föreliggande förslag avses, lärer det alltså enligt firmalagen icke vara nödvändigt att för dess återkallande vidtaga sådana åtgärder, som i berörda paragrafer föreskrivas. Av 7 § firmalagen följer vidare, att en återkallelse av prokura, innan den kungjorts i ortstidningen, icke kan med laga verkan åberopas mot annan än den, som visas hava ägt vetskap därom. Nämnda paragraf innehåller däremot icke någon motsvarighet till den i 21 § av förslaget upptagna bestämmelsen, att jämväl den tredje man, som borde haft vetskap om fullmaktsgivarens åtgärder för att bringa fullmakten till upphörande, icke äger göra någon på grund av densamma företagen rättshandling gällande mot fullmaktsgivaren.

Då firmalagens ifrågavarande stadganden överenstämma med de i nämnda lag i övrigt tillämpade principer angående anmälan av förhållanden, varom handelsregistret skall giva upplysning, kan det icke komma i fråga att söka bringa dem till överensstämmelse med föreliggande

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 114

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

28 §. lagförslag. Att de fortfarande skola lända till efterrättelse, framgår av första stycket i förevarande paragraf. Om sålunda en till handelsregistret anmäld prokura, såsom ofta är händelsen, bragts till tredje mans kännedom även genom ett särskilt meddelande från firmainnehavaren, t. ex. därigenom att denne lämnat en avskrift av prokuran till en bank eller till postverket, behöver firmainnehavaren, när han vill återkalla prokuran, icke genom särskilt meddelande underrätta banken eller postverket, att prokuran icke vidare skall gälla. Och om skriftlig prokura utfärdats och anmälts till handelsregistret, kan firmainnehavaren icke återkalla densamma genom att taga tillbaka eller låta förstöra originalhandlingen; är denna förkommen, behöver han icke anlita det i 18 § av förslaget föreskrivna förfarandet utan kan göra den oskadlig genom en enkel anmälan till handelsregistret. Vad beträffar 20 §, förefinnes ej heller något utrymme för dess tillämpning å anmäld prokura. Där givna bestämmelser hava föranletts därav att enligt förslaget en fullmakt kan vara återkallad, oaktat de åtgärder, som i sådant syfte vidtagits, icke kommit eller bort komma till tredje mans kunskap. Detta är däremot aldrig fallet, när en anmäld prokura blivit återkallad. Av 7 § första stycket firmalagen framgår nämligen, att sådan återkallelse, även om den blivit anmäld till handelsregistret och kungjord i ortstidningen, icke kan åberopas gent emot den tredje man, vilken, enligt vad omständigheterna utvisa, varken haft eller bort hava kunskap om återkallelsen.

I den mån lagförslagets bestämmelser icke strida mot firmalagens, böra de finna användning å den anmälda prokuran. I sådant avseende må särskilt framhållas, att de i 12 § samt 23—25 §§ föreslagna stadgandena äro av beskaffenhet att kunna tillämpas å anmäld prokura. Å prokura, som icke blivit till handelsregistret anmäld, böra förslagets bestämmelser i sin helhet tillämpas. Det torde knappast behöva påpekas, att om en prokurist oberoende av prokuran försetts med särskild fullmakt, denna måste återkallas på sätt i detta förslag för varje särskilt fall stadgas.

Såsom förut framhållits, kräves i allmänhet icke någon viss form för fullmakt. Från denna grundsats innehåller gällande rätt ett viktigt undantag, ity att enligt 10 kap. 1 § jordabalken för behörighet att sälja, förbyta eller förpanta annans fasta egendom fordras skriftlig fullmakt av ägaren. Någon förändring härutinnan torde icke böra vidtagas. Andra stycket av förevarande paragraf innehåller för den skull ett förbehåll, att den ifrågavarande bestämmelsen fortfarande skall gälla. När en fullmakt enligt lag kräver skriftlig form, står och faller fullmakten med den skriftliga handlingen. Med hänsyn härtill har i andra stycket

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 115

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

upptagits en erinran, att om fullmaktsgivaren i syfte att bringa fullmakten 28 §, 3 kap till upphörande återtagit fullmaktshandlingen eller enligt 18 § fått densamma förklarad kraftlös, fullmakten är utan verkan. Rättshandling, som därefter företages, kan alltså ej göras gällande mot fullmaktsgivaren, även om fullmakten jämväl på annat sätt skulle hava bragts till tredje mans kännedom eller sådant fall är för handen, som i 20 § avses.

1 18 kap. 3 § handelsbalken stadgas bl. a., att fullmaktsgivaren är saklös i allt vad syssloman utom hans ombud och vilja av annan lånt eller med någon slutit haver, utan det visas, att det honom till nytta använt är. Det förbehåll, som innefattas i slutorden av det anförda stadgandet, torde böra tolkas så, att fullmaktsgivaren icke blir i allo bunden av fullmäktigens rättshandling, så snart han haft en, om än så obetydlig nytta därav, utan allenast i den mån han haft nytta av densamma. Bestämmelsen bör säkerligen tillämpas även i sådana fall, då någon utan stöd av fullmakt företagit en rättshandling i annans namn. Ehuru det torde vara främmande för modern rätt att grunda en rättshandlings giltighet å en omständighet av nämnda art — de i utländsk lagstiftning förekommande bestämmelserna angående oberättigat riktande äro av annan beskaffenhet — har kommittén ansett sig icke kunna förorda upphävande av ifrågavarande stadgande, då det är en känd sak, att våra domstolar i stor utsträckning åberopa detsamma för att komma till ett materiellt riktigt resultat 1). Ofta skulle man visserligen kunna nå samma mål genom att tillämpa reglerna om ratihabition, men för den händelse någon drager nytta av det, som genom en rättshandling åtkommits, utan att veta av, att rättshandlingen företagits i hans eget namn, kan i hans handlingssätt icke inläggas ett godkännande av rättshandlingen. Då nämnda stadgande sålunda fortfarande bör gälla, har en erinran härom införts i tredje stycket.

3 kap.

Om rättshandlingars ogiltighet.

Medan 1 kap. giver regler om slutande av avtal och 2 kap. innehåller bestämmelser angående fullmakt att företräda en annan vid avtal eller andra rättshandlingar, har 3 kap. till uppgift att reglera verk- 1)

Se Kungl. Maj:ts domar den 19 nov. 1874 (N. J. A. s. 449), den 25 maj 1881 (N. J. A. s. 279), den 28 okt. 1901 (N. J. A. s. 453), den 25 april och den 8 nov. 1906 (N. J. A. not. A n;r 218 och s. 457) samt den 21 dec. 1908 (N. J. A. s. 567). Jfr. Kungl. Maj:ts dom den 29 maj 1912 (N. J. A. s. 259).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 116

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

3 kap ningarna av vissa omständigheter, vilka hava till följd, att en rättshandling icke blir gällande efter sitt innehåll. Detta kapitel har alltså större räckvidd än de föregående; det handlar om alla slags rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Att i lag söka definiera begreppet rättshandling kan naturligtvis icke ifrågakomma. I förslaget användes uttrycket i så vidsträckt bemärkelse, att därunder innefattas alla viljeförklaringar, vilka hava till syfte att grundlägga, förändra eller upphäva ett rättsförhållande, som faller inom förmögenhetsrättens område. Att detta syfte också uppnås, förutsättes icke; överskriften till 3 kap. och de särskilda bestämmelserna i detsamma utvisa, att såsom rättshandlingar, låt vara ogiltiga sådana, betecknas viljeförklaringar, som av en eller annan anledning icke medföra avsedd rättsverkan. Detta överensstämmer ock med det allmänna språkbruket i vårt land.

I fråga om förhållandet mellan begreppet avtal och begreppet rättshandling har rått och råder ännu mycken oklarhet. Av ålder har man plägat skilja mellan ensidiga och ömsesidiga rättshandlingar (rättsärenden) och betraktat avtalet såsom det typiska exemplet på de senare. Av denna terminologi blir en följd, att de viljeförklaringar, varigenom ett avtal kommer till stånd, nämligen anbudet och antagandet, icke kunna betecknas såsom rättshandlingar utan endast såsom delar eller moment av den ömsesidiga rättshandlingen, avtalet. Detta betraktelsesätt har utan tvivel sin grund i en från den romerska rätten härstammande principiell obenägenhet att tillerkänna ensidiga rättshandlingar bindande kraft; kan anbudet återkallas, så länge det ännu icke accepterats, ligger det nära till hands att betrakta detsamma allenast såsom ett led i avtalet och detta senare såsom grundläggande rättsfaktum. När däremot, såsom enligt modern utländsk lagstiftning och jämväl enligt förslaget är fallet, ett anbud till en frånvarande person är bindande jämväl i den meningen, att det icke kan återkallas sedan det kommit till adressatens kunskap, synes det vara naturligare att uppfatta anbudet såsom en ensidig rättshandling, medförande förpliktelse för avgivaren under villkor, att antagande svar kommer honom till handa inom utsatt eller skälig tid. Vid ömsesidigt förpliktande avtal måste detta svar giva uttryck åt anbudstagarens vilja att fullgöra den betingade motprestationen, och svaret innebär alltså även det en förpliktande viljeförklaring. Med denna uppfattning blir avtalet i själva verket icke en rättshandling utan två. Insikten härom bör emellertid icke utgöra något hinder att i överensstämmelse med gängse språkbruk tala om avtal och andra rättshandlingar. Denna terminologi användes såväl i förslagets överskrift som i vissa särskilda paragrafer i 3 kap. Det i lagtexten

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 117

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

3 kap.

flerstädes använda uttrycket »den, gent emot vilken rättshandlingen företogs», betecknar vid avtal naturligtvis medkontrahenten. I motiven begagnas detta senare ord för korthetens skull såsom synonymt med lagtextens mera korrekta och omfattande uttryck. Något missförstånd torde icke härav kunna föranledas.

Även en fullmakt är, såsom i motiven till 2 kap. framhållits, att anse såsom en rättshandling i förslagets mening. Genom själva befullmäktigandet blir fullmaktsgivaren visserligen icke förpliktad i förhållande till tredje man; först därigenom att en rättshandling företages på grund av fullmakten uppkommer ett rättsförhållande dem emellan. Att det sålunda fordras ett ytterligare rättsfaktum för att det med fullmakten avsedda rättsförhållandet skall komma till stånd, hindrar emellertid icke, att själva befullmäktigandet karakteriseras såsom en rättshandling. Det föreligger alltså i själva verket två rättshandlingar, en från fullmäktigens och en från fullmaktsgivarens sida, och de i 3 kap. givna bestämmelserna om rättshandlingars ogiltighet kunna därför åberopas, icke blott då fullmäktigens rättshandling framkallats genom tvång eller svek eller lider av någon annan där nämnd ogiltighetsgrund, utan jämväl då det är fullmakten, som av någon sådan anledning är ogiltig. 1)

Såsom exempel på andra rättshandlingar, som i följd av här givna regler kunna bliva ogiltiga, må nämnas betalning av en skuld, överlämnande (tradition) av en sak eller en kvantitet varor till fullgörande av ett köpeavtal, återställande av lånt, lejt eller förtrott gods och över huvud taget alla handlingar, som ske i syfte att uppfylla någon den handlande åliggande förpliktelse. Dylika handlingar torde, även om de enligt arten av det föreliggande rättsförhållandet skola fullgöras mot bekommande av motprestation från andra sidan, icke enligt svenskt språkbruk kunna betecknas såsom avtal. Även handlingar, som icke innefatta någon utfästelse från den handlandes sida eller något förfogande över honom tillhöriga rättsobjekt utan närmast medföra rättsverkningar mot den, gent emot vilken handlingen företages — exempelvis uppsägning av ett skuldebrev eller av ett hyreskontrakt eller reklamation i anledning av kontraktsbrott eller annat förhållande — äro att anse såsom rättshandlingar i förslagets mening, å vilka bestämmelserna i 3 kap. äro tillämpliga. Dessa bestämmelser avse även benefika rättshandlingar (gåvor); testamenten falla däremot, såsom av förslagets överskrift framgår, utom området för denna lagstiftning.

En hastig blick på förslagets stadganden om de särskilda ogiltighets- 1)

Jfr Lassen § 23 vid not 34 — 3.6» 3 kap.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 118

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

3 kap.

grunderna giver vid handen, att dessa stadganden ingalunda göra anspråk på att vara uttömmande. Omyndigas rättshandlingar äro av skäl, som anförts i den skrivelse, vari kommittén redogjort för det nu avslutade arbetet, icke i förslaget reglerade. Ej heller hava däri influtit några bestämmelser angående rättshandlingar, företagna av sinnessjuka eller eljest icke normala personer.2) I det preliminära utkastet behandlades detta ämne i en särskild paragraf, vilken visserligen lämnade öppet, huruvida en rättshandling, som tillkommit under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller tillfällig sinnesförvirring, under alla förhållanden eller endast under särskilda förutsättningar är att anse såsom ogiltig, men däremot öppnade möjlighet för domstolarna att för sådana fall, då medkontrahenten var i god tro, tillerkänna denne rätt till ersättning för den förlust han lidit genom att förlita sig på rättshandlingens giltighet (det negativa intresset). Stadgandet var resultatet av en kompromiss. Enligt vissas mening borde rättshandlingar, som företagits av sinnessjuka eller eljest abnorma personer, i allo likställas med omyndigas rättshandlingar. Andra åter höllo före, att detta endast borde gälla, om den sjuke förklarats omyndig; i annat fall skulle det — särskilt i betraktande därav att enligt nutida psykiatrisk uppfattning sinnessjukdom kan vara för handen hos en person, vilken för lekmannen framstår såsom normal — vara alltför farligt för rättssäkerheten, om hans rättshandlingar förklarades ogiltiga utan hänsyn till medkontrahentens goda tro. Då enighet härom icke kunnat uppnås och då den medlande ståndpunkt, som i utkastet kommit till uttryck, icke helt tillfredsställde någondera sidans anhängare, hava kommittéerna enat sig om att icke framlägga något förslag i ämnet. Om detta ämne, såsom väl antagligt är, kommer att upptagas till behandling i sammanhang med frågan om omyndigas rättshandlingar, vinnes därigenom den fördelen, att ämnet kan regleras i hela dess vidd. Frågan om rättskapaciteten har nämligen sin största praktiska betydelse vid testamenten, ehuru vid rättshandlingar av detta slag dess lösning icke är förenad med lika stora vanskligheter, i ty att det allenast kommer an på testators sinnesbeskaffenhet och hänsyn icke behöver tagas till förvärvarens goda tro.

2) Jfr Nordling s. 187; Eschelsson: Om skuldebrev, Uppsala 1912 (citerad Eschelsson) s. 108—111; Kinberg: Om den rättsliga handlingsförmågan från psykiatrisk synpunkt i Tidsskrift for Retsvidenskab 1913 s. 197—223; Lassen § 14 vid not 7 — 12 a, § 16 II och samme författares avhandling »Vilje og Erklæring» s. 59—61; Stang § 17 not 1 och § 39 vid not 12 — C. c. 1124 och 503; Ö. §§ 865 och 21; B. G. B. §§ 104. 105; Schweizerisches Zivilgesetzbuch vom 10 Dezember 1907 art. 16—18; U. E. § 916; Dernburg I § 63; Rümelin: Die Geisteskranken im Rechtsgeschäftsverkehr, Tübingen 1912; Planiol 1131—1133, 1340: 6; Prochownick §§ 64—66.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 119

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

De i början av 3 kap. upptagna stadgandena avse sådan ogiltighet, som har sin grund i särskilda vid rättshandlingens tillkomst föreliggande omständigheter, vilka uteslutit viljans frihet eller åt densamma givit ett uttryck, som icke överensstämmer med den verkliga viljan. Ej heller dessa stadganden göra emellertid anspråk på fullständighet; såsom i motiven till dem skall närmare utvecklas, har det icke ansetts lämpligt att uppställa särskilda regler vare sig om verkan av villfarelse i bevekelsegrunderna till rättshandlingens företagande (s. k. error in motivis) eller över huvud om betydelsen därav att de förutsättningar, från vilka den handlande utgått, visa sig hava varit oriktiga eller icke gå i uppfyllelse.

När en rättshandling, varigenom någon åtkommit fast eller lös egendom eller ock förvärvat skuldebrev eller annan handling, varå fordran eller annan rättighet grundas, är ogiltig, uppstår fråga, huruvida ogiltigheten kan åberopas gent emot tredje man, som i god tro fått egendomen eller handlingen till sig överlåten från förvärvaren. Härom innehåller förslaget inga bestämmelser, frånsett det särskilda stadgandet i 35 § angående handlingar, som upprättats för skens skull, och de regler om invändningar mot löpande skuldebrev, som upptagits dels i 36 § första stycket dels i ett särskilt förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen om utsökningslagens införande m. m. Även för andra fall skulle det kunna ifrågasättas att uppställa särskilda rättsregler till skydd för godtrosförvärv. När en ogiltighetsgrund — exempelvis svikligt förledande — enligt förslagets bestämmelser icke kan göras gällande, med mindre medkontrahenten insåg eller bort inse, att densamma var för handen, kunde det tyckas, att ogiltigheten ej heller borde få åberopas gent emot den, som utan sådan insikt från honom förvärvat vad han genom rättshandlingen åtkommit. Att uppställa en allmän regel av detta innehåll torde dock vara att gå för långt. Beträffande lösören förefinnes i svensk rätt intet praktiskt behov av en sådan regel, och beträffande fast egendom skulle det illa överensstämma med de hos oss gällande rättsgrundsatser, om rätten att tala å ett ogiltigt fång skulle utan vidare avskäras därigenom att förvärvaren överläte egendomen till någon annan. Ej heller när skuldebrev eller annan handling, som icke är av löpande egenskap, överlåtits till annan, synes det kunna försvaras att för andra fall än sådana, som i 35 § avses, betaga handlingens utfärdare rätt att mot förvärvaren göra samma invändningar i fråga om handlingens giltighet som mot hans företrädare.

Beträffande avtal eller andra rättshandlingar till förmån för tredje man innehåller förslaget inga särskilda bestämmelser, men vad däri

3 kap.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 120

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

3 kap. stadgas skall naturligtvis tillämpas även å rättshandlingar av detta slag. I sådant avseende må erinras, att det i 3 kap. mångenstädes använda uttrycket »den, gent emot vilken rättshandlingen företogs», vid avtal till förmån för tredje man betecknar medkontrahenten och icke tredje man. När en rättshandlings giltighet eller verkan enligt förslaget är beroende av god tro hos den, gent emot vilken handlingen företogs, avses alltså även vid dylika avtal medkontrahenten, och det gagnar icke tredje man, att han varit i god tro, när medkontrahenten icke varit det. Detta torde ock överensstämma med rådande rättsuppfattning både inom och utom de skandinaviska länderna.3)

När viss form för en rättshandling är föreskriven i lag, äro naturligtvis rättshandlingar, som företagas utan iakttagande av formföreskriften, i regel ogiltiga. Förslaget innehåller inga bestämmelser om sådana ogiltighetsgrunder, vilka lämpligen behandlas i sammanhang med den formföreskrift, varom fråga är.

I utländsk lagstiftning förekomma understundom allmänna bestämmelser av innehåll, att rättshandlingar, som strida mot lag eller goda seder, äro ogiltiga. 4) Enligt kommitténs mening skulle ett dylikt allmänt uttalande icke äga något värde. Det är ingalunda säkert, att en rättshandling, som ur viss synpunkt är lagstridig eller till och med straffbar, icke är civilrättsligt giltig, och lika litet torde någon allmän rättsregel kunna uppställas av innehåll, att varje rättshandling, som går ut på något moraliskt förkastligt eller innefattar vederlag därför, är ogiltig. Frågan, om och i vad mån en rättshandling på grund av det omoraliska i dess innehåll må anses juridiskt ogiltig, torde hädanefter liksom hittills böra överlämnas åt domstolarna att efter omständigheterna i det särskilda fallet avgöra. Ej heller beträffande spel och vad och därmed sammanhängande frågor hava särskilda bestämmelser ansetts böra meddelas. 5)

De stadganden förslaget innehåller angående rättshandlingars ogiltighet på grund av deras innehåll (37—40 §§) hava alla karaktären av inskränkningar i avtalsfriheten för särskilda fall, i vilka erfarenheten visat, att denna lätteligen missbrukas till förfång för den ekonomiskt

3) Jfr Lassen § 24 vid not 24; Stang § 23 vid not 34 — B. G. B. § 334 och § 123:2 pkt. 2; U. E. § 1035; Ö. E. § 178: 2.

B. § ,.4) Se C. c. 1131, 1133; B. G. B. §§ 134, 138: i; S. O. 20; U. E. §§ 955, 956; O. E. § 157. Jfr Lassen § 20 III; Stang § 38 XVIII, XIX, §§ 45, 46.

5) Jfr Lassen § 128; norsk “Lov om den almindelige borgerlige straffelovs ikrafttræden“ den 22 maj 1902 § 12: 1 — C. c. 1965, 1967; Ö. §§ 1270—1272; B. G. B. § 762; S. O. 513, 514; U. E. §§ 960, 961.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 121

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

svagare parten. Enahanda är förhållandet med de till skydd för köparen givna bestämmelser, som upptagits i det särskilda lagförslaget om avbetalningsköp. I sådana fall som de nu nämnda är rättshandlingen icke i sin helhet ogiltig, utan åt domstolarna har allenast tillerkänts befogenhet att jämka på dess innehåll i den mån detta finnes vara uppenbart obilligt. Även de i de föregående paragraferna omnämnda ogiltighetsgrunderna kunna under särskilda förhållanden föranleda därtill att en rättshandling blir endast delvis ogiltig. Under vilka förutsättningar detta bör bliva fallet, lärer icke kunna genom bestämmelser i lag avgöras.

3 kap., 29 och 30 §§. 29 och 30 §§. 1)

1734 års lag innehåller som bekant icke några allmänna rättsregler angående förutsättningarna för avtals och andra rättshandlingars giltighet. Efter en uppräkning av olika slag av laga fång i 1 kap. 1 § jordabalken heter det helt allmänt: »Lagligt stånde, olagligt återgånge». Vad som gör ett fång olagligt angives icke generellt, utan man har att härutinnan söka ledning av spridda bestämmelser om särskilda slag av avtal. I fråga om verkan av tvång och svek återfinnas sådana bestämmelser — förutom i 1 kap. 5 § och 4 kap. 1 och 7 §§ giftermålsbalken — i 1 kap. 1 § handelsbalken. Sistnämnda lagrum innehåller i fråga om köp av lös egendom följande stadgande: »Köp bör ske utan tvång eller list, med säljarens och köparens goda ja och samtycke. Sker det annorledes, vare ogilt.» Ehuru detta stadgande säkerligen närmast åsyftar sådana fall, då tvånget eller sveket utövats av medkontrahenten, har detsamma åberopats till stöd därför att avtal, som framkallats genom tvång eller svek, enligt svensk rätt skulle vara ogiltiga, även då det är tredje man, som gjort sig skyldig till tvång eller förledande, och medkontrahenten saknat kunskap därom. Denna tolkning vinner ett visst stöd därav att enligt 4 kap. 3 § utsökningsbalken — vars innehåll ligger till grund för de bestämmelser, som numera återfinnas i 10 § 2 mom. av förordningen om utsöknings- 1)

Jfr N. L. B. 16 §; Nordling s. 184—186; Björling: Om påföljderna av tvång enligt svensk civilrätt I, Lund 1904, särskilt s. 33—35, 37—39; Hagströmer: Föreläsningar i svensk straffrätt II (1911) s. 244—278; Eschelsson s. 105, 129—131; Lassen § 15; Stang § 38 IX, X, § 43 — C. c. 1111—1115, 1117, 1304; Ö. §§ 870, 874, 875; B. G. B. §§ 123, 124; S. O. 29—31; U. E. §§ 991—994, 1000—1002; Ö. E. §§ 152, 154, 155; Dernburg I § 147; Planiol 1112—1117, 1340: 2, 1347; Prochownick §§ 81, 82.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 122

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

29 och 30 §§. lagens införande m. m. — invändning om tvång eller förledande att utgiva skuldebrev kunde göras gällande även gent emot den, som i god tro blivit innehavare av skuldebrevet.

Varken i lagkommitténs eller äldre lagberedningens förslag till allmän civillag förekom någon motsvarighet till nämnda stadgande. Det av nya lagberedningen år 1894 avgivna förslaget till lag om köp och byte innehöll däremot en uttrycklig bestämmelse, att den, som blivit tvungen eller förledd att sluta köp, skulle äga rätt att påyrka återgång av köpet, utan att därvid gjordes någon skillnad, allt eftersom medkontrahenten var i god tro eller icke. Vid förslagets granskning inom högsta domstolen anmärktes emellertid mot denna bestämmelse, att tvång eller förledande, som utövats av tredje man, icke borde få åberopas mot medkontrahenten, såvida denne vid avtalets ingående saknat vetskap därom.

I den utländska lagstiftningen göres i allmänhet skillnad mellan rättshandlingar, som framkallats genom tvång, och sådana, som hava sin grund i svikligt förledande. De senare äro i allmänhet giltiga, om det är tredje man, som gjort sig skyldig till sveket, och medkontrahenten varken insett eller bort inse, att svek ägt rum. Vad tvång beträffar, hava de flesta främmande lagar fasthållit vid den redan i den romerska rätten gällande grundsatsen, att därigenom framkallade rättshandlingar äro ogiltiga utan hänsyn till medkontrahentens goda tro. Denna grundsats har kommit till uttryck såväl i den franska som den tyska civillagen och anses vara gällande även i dansk och norsk rätt. Den schweiziska lagen om obligationsrätten står på samma ståndpunkt, ehuru man vid lagens revision i anledning av den nya schweiziska civillagens tillkomst väsentligen modifierat densamma genom ett tillägg av innehåll, att om tvånget utövats av tredje man och medkontrahenten varit i god tro, det kan åläggas den tvungne att ersätta honom hans förlust. Enligt den österrikiska civillagen gäller däremot, att tvång från tredje mans sida icke kan åberopas mot medkontrahenten, såvida denne var i god tro, och samma grundsats har kommit till uttryck i de lagförslag, som nyligen framlagts i Österrike och Ungern. Enahanda ståndpunkt intager den engelska rätten.

Att den, som själv framkallat en rättshandling genom rättsstridigt tvång, icke bör kunna grunda någon rätt å densamma, är uppenbart. Detsamma bör gälla om den, som varit delaktig i tvång, utövat av tredje man, eller som insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom sådant tvång. Meningarna kunna vara delade egentligen endast om sådana i verkligheten icke synnerligen ofta förekommande fall, då tvång utövats av tredje man och medkontrahenten varken ägt eller bort äga

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 123

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

kunskap därom. Såsom den föregående översikten av den utländska 29 och 30 §§. lagstiftningen giver vid handen, upprätthåller man i allmänhet jämväl för dessa fall — i motsats mot vad som gäller i händelse av svikligt förfarande från tredje mans sida — grundsatsen om rättshandlingens ogiltighet och tager sålunda icke någon hänsyn till medkontrahentens goda tro. Den olika behandlingen av tvång och svek i detta avseende är säkerligen i främsta rummet att tillskriva den romerska rättens inflytande. Granskar man de reella grunder, på vilka åtskillnaden vilar, skall man finna, att dessa äro skäligen svaga. Det plägar anföras, att det skulle vara svårare att skydda sig mot tvång än mot svikligt förfarande, men om detta påstående håller streck för andra fall än sådana, då tvånget utövas med våldsamma medel eller eljest är av allvarligare beskaffenhet, är minst sagt tvivelaktigt. Större betydelse bör måhända tillmätas ett annat stundom anfört skäl, nämligen att det med hänsyn därtill att tvång är en i rättslivet vida mera sällsynt förteelse än svek icke är lika farligt för rättssäkerheten att låta detsamma medföra verkan även gent emot en medkontrahent i god tro.

Ju kraftigare de tvångsmedel äro, varigenom en rättshandling framkallats, desto starkare reagerar rättskänslan mot att låta densamma gälla mot den tvungne. Har tvånget nått den intensitet, att den tvungne varit ett alldeles viljelöst redskap i den andres hand — man talar i sådana fall om vis absoluta i motsats mot vis compulsiva — kan man icke ens säga, att den rättshandling, varom fråga är, verkligen företagits av den tvungne; i varje fall kan det icke komma i fråga, att denne skulle bliva bunden av densamma. Men även då rättshandlingen så till vida är resultatet av en viljeakt från den tvungnes sida, att denne, ställd inför valet att företaga densamma eller att bliva utsatt för våldsamheter, föredragit det förra alternativet, synes det svårligen kunna försvaras att låta hänsyn till den tvungne vika för hänsyn till medkontrahenten, därför att denne varit i god tro. Mot sådana grövre former av tvång, som nu nämnts, lärer lagstiftningen alltfort böra reagera genom att förklara därigenom framkallade rättshandlingar obetingat ogiltiga. Det är emellertid icke tvångsmedel av detta slag, som under nutida förhållanden spela den största rollen. Såsom medel för utpressning använder man sig i våra dagar huvudsakligen av hot att till åtal angiva eller eljest yppa något brottsligt eller skandalöst förhållande av den person, som är föremål för utpressningen. En rättshandling, som företages under trycket av sådant hot, är visserligen ej heller den resultat av den handlandes fria vilja, men denne har dock här större möjlighet att reagera mot den påtryckning, varför han är utsatt. Att det oaktat låta honom undan-

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 124

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

29 och 30 §§. draga sig rättshandlingens fullgörande gent emot en person, som saknat all kännedom om de omständigheter, varunder den tillkommit, skulle illa överensstämma med den tendens att skydda förvärv i god tro, som genomgår den moderna lagstiftningen.

På nu anförda grunder vilar den åtskillnad, som i förslaget gjorts mellan tvång av grövre och tvång av mindre grov beskaffenhet. I fråga om gränsen mellan dessa båda slag av tvång råder icke full överensstämmelse mellan de tre texterna, vilket beror därav att man vid beskrivningen av de tvångsmedel, som äro utmärkande för det grövre slaget, i varje text anslutit sig till de bestämmelser i vederbörande lands strafflag, som karakterisera rån. Enligt det svenska förslaget fordras alltså, att såsom medel för tvånget använts våld å person eller ock hot, som innebär trängande fara. En rättshandling, som framtvungits genom sådana medel, är enligt 29 § första stycket icke under några förhållanden gällande mot den tvungne; att den, gent emot vilken rättshandlingen företagits, må hava varit i god tro, kommer härvid icke i betraktande. I 30 § däremot stadgas, att en rättshandling, som framkallats genom lindrigare tvångsmedel, icke kan göras gällande mot den tvungne, såvida den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, själv utövat tvånget eller ock insett eller bort inse, att handlingen framkallats genom tvång från tredje mans sida. Efter orden utsäger detta stadgande endast, att tvång av där avsedda slag kan åberopas mot den, som icke var i god tro, men av detsamma, jämfört med 29 §, följer naturligtvis, att sådant tvång i allmänhet icke kan åberopas mot den, som var i god tro. I fråga om skälen därtill att man icke i den föreslagna lagtexten direkt uttalat sistnämnda grundsats hänvisas till det vid 34 § anförda.

För att en rättshandling skall vara ogiltig på grund av tvång förutsättes, att det använda tvånget varit rättsstridigt.2) Detta är fallet, icke blott om de använda tvångsmedlen i och för sig varit rättsstridiga, utan även då någon medelst hot att företaga en åtgärd, vartill han är lagligen berättigad, tilltvingat sig obehöriga förmåner. Hit hör exempelvis, att någon utpressar penningar genom hot om angivelse för brott, åtminstone såvida han icke i fråga om detta brott har målsäganderätt.3) En betalning, som framtvungits genom hot om lagsökning för fordringen, är däremot naturligtvis fullt giltig. Att allenast rättsstridigt tvång faller in under de föreslagna bestämmelserna, framgår av deras avfatt- 2)

Jfr Kungl. Maj:ts dom den 30 juni 1910 (N. J. A. s. 368).

3) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 7 okt. 1897 (N. J. A. s. 476) och dom den 21 nov. 1910 (N. J. A. s. 594).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 125

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

ning. Lydelsen av 30 § utvisar också, att medkontrahenten icke anses 29 och 30 §§. hava varit i ond tro, med mindre han insett eller bort inse, icke blott att tvång utövats, utan även att detta varit rättsstridigt.

Att den, som varit utsatt för rättsstridigt tvång, är berättigad att av den tvingande söka ersättning för den skada han därigenom lidit, är uppenbart. Dylik rätt tillkommer honom, evad han är berättigad att åberopa rättshandlingens ogiltighet eller icke, och i förra fallet vare sig han gör bruk av denna senare rätt eller föredrager att låta rättshandlingen gälla. Särskilda bestämmelser härom hava ansetts obehövliga.

För rätten att åberopa tvång stadgas i utländska lagar ofta en viss preskriptionstid, efter vars utgång den tvungne icke äger söka åter vad som blivit honom genom tvånget avhänt; även efter utgången av denna tid anses han emellertid kunna göra invändning om tvång gent emot anspråk på fullgörande av den rättshandling, varom fråga är, och är naturligtvis oförhindrad att kräva skadestånd av den, som utövat tvånget. Också i nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte förekom en särskild preskriptionsbestämmelse. Dylika bestämmelser äro givetvis av värde i den mån tvång kan åberopas gent emot godtroende medkontrahent, men sakna enligt kommitténs tanke giltig rättsgrund, för så vitt den tvungne därigenom skulle avskäras från rätten att söka sitt åter från den, som utövat tvånget eller därom haft vetskap. Vill den tvungne åberopa tvånget gent emot medkontrahent i god tro, bör det däremot åligga honom att utan oskäligt uppehåll efter dess upphörande giva denne meddelande därom vid äventyr att rättshandlingen eljest blir gällande mot den tvungne, vare sig den blivit å hans sida fullgjord eller icke. Härigenom blir medkontrahentens intresse bättre tillgodosett än om det skulle stå den tvungne fritt att avvakta utgången av en viss för alla fall lika preskriptionstid; även om denna sattes relativt kort, kunde medkontrahenten lida avsevärd skada därigenom att han icke tidigare fått kännedom om rättshandlingens ogiltighet. På dessa grunder vilar stadgandet i 29 § andra stycket. Det avser enligt ordalydelsen endast sådant tvång, som omtalas i första stycket. Även om man anser, att tvång av det slag, som plägar betecknas såsom vis absoluta, icke går in därunder, lärer det emellertid icke kunna betvivlas, att jämväl den, som varit utsatt för sådant tvång, enligt grunderna för det föreslagna stadgandet har reklamationsskyldighet. Att icke någon motsvarande bestämmelse upptagits i 30 §, beror därav att denna för sin tillämpning förutsätter ond tro hos medkontrahenten.

Såsom i den inledande motiveringen till detta kapitel framhållits, hava här givna bestämmelser icke till uppgift att avgöra, i vad mån en

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 126

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

29 och 30 §§, rättshandlings ogiltighet kan åberopas mot någon, som stöder sin rätt på överlåtelse från den, gent emot vilken rättshandlingen företagits. Lika litet som föreliggande förslag löser frågan, om den tvungne över huvud har någon talan mot den, som under sådana förhållanden åtkommit egendom, vilken blivit honom genom tvånget frånhänd, avgör detsamma, huruvida den i 29 § andra stycket föreskrivna reklamationsskyldigheten utgör förutsättning för bifall till dylik talan. Regelns avfattning giver otvetydigt vid handen, att därigenom endast stadgas reklamationsskyldighet i förhållande till den, gent emot vilken rättshandlingen företogs.

Enligt nu gällande lag — 10 § 2 mom. i förordningen om nya utsökningslagens införande — åligger det den, som blivit tvungen att utfärda ett löpande skuldebrev, att hos offentlig myndighet göra anmälan om tvånget, såvida han vill vara bibehållen vid sin rätt att åberopa detsamma gent emot den, som senare i god tro blivit innehavare av skuldebrevet. Detta stadgande skall enligt kommitténs förslag upphöra att gälla. Skälen härför skola utvecklas vid motiveringen av det särskilda förslaget till lag om ändrad lydelse av nämnda lagrum.

31 §. 1)

I utländsk lagstiftning göres, såsom i motiven till 29 och 30 §§ framhållits, i allmänhet den åtskillnaden mellan rättshandlingar, som framkallats genom tvång, och sådana, som hava sin grund i svikligt förledande, att de förra under alla förhållanden äro ogiltiga, men de senare endast om det är medkontrahenten, som gjort sig skyldig till svikligt förfarande, eller om han insett eller bort inse, att svek ägt rum från tredje mans sida. Att svek icke får åberopas mot medkontrahent i god tro, var en redan i den romerska rätten erkänd rättsgrundsats, vilken sedermera fastslagits i fransk, österrikisk, schweizisk och tysk lagstiftning och även i den engelska och dansk-norska rätten är gällande. Enligt svensk lag äro däremot, såsom likaledes förut omnämnts, tvång och svek likställda, och den allmänna meningen i vårt land torde vara, att den, som blivit svikligen förledd att företaga en rättshandling, kan åberopa förledandet gent emot medkontrahenten, även om denne varit i

1) Jfr N. L. B. 16 §; Nordling s. 184—186; Eschelsson s. 127—129; Lassen § 19; Stang § 38 IV—VIII, § 40 VII, XI — C. c. 1116, 1117, 1304; Ö. §§ 871— 875; B. G. B. §§ 123, 124; S. O. 28, 31; U. E. §§ 991—994, 1000—1002; Ö. E. §§ 152, 154, 155; Dernburg I § 146; Planiol 1102—1111, 1340: 1, 1347; Prochownick §§ 81, 82, 90, 289 b-d.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 127

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

31 §.

god tro. Detta gäller, där löpande skuldebrev utfärdats, dock endast under förutsättning, att anmälan om förledandet skett på sätt särskilt är stadgat.

Enligt kommitténs tanke förtjänar denna grundsats, som utom Sverige och Finland icke torde hava vunnit erkännande i något rättssystem, icke att vidare upprätthållas. De skäl, som ligga till grund för de i 30 § föreslagna bestämmelserna angående sådant tvång, som där avses, göra sig med ökad styrka gällande, när rättshandlingen framkallats genom svek. Redan den omständigheten, att svek faktiskt förekommer ojämförligt oftare än tvång, gör det för rättssäkerheten vida farligare att låta den, som varit utsatt för svek från tredje mans sida, åberopa detta gent emot en medkontrahent, som därom varken ägt eller bort äga kunskap. Endast för sådana fall, då den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, själv gjort sig skyldig till svek eller då han insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom svikligt förledande från tredje mans sida, har man ansett sig böra fastslå, att rättshandlingen icke är gällande mot den förledde. Stadgandet härom har formulerats i överensstämmelse med 30 §. Av detsamma blir naturligtvis en följd, att när ingendera av dessa förutsättningar är för handen, rättshandlingen i allmänhet kan göras gällande av den, gent emot vilken den företagits. I fråga om anledningen därtill att detta icke direkt uttalats hänvisas till det vid 34 § anförda.

Lika litet som i fråga om tvång har det ansetts nödigt att beträffande svek uttala, att den förledde är berättigad till skadestånd av den, som gjort sig skyldig till svikligt förledande mot honom, och att skadestånd kan utkrävas, evad rättshandlingen blir gällande eller icke. Att icke någon särskild reklamationsregel, motsvarande den i 29 § andra stycket för visst slag av tvång givna, upptagits i förevarande paragraf, beror därav att denna för sin tillämpning förutsätter ond tro hos medkontrahenten, vilken vid sådant förhållande enligt kommitténs tanke icke bör kunna grunda någon rätt därå att den andre låter någon tid förflyta, innan han giver till känna, att han icke vill låta rättshandlingen gälla.

Enligt allmänna rättsgrundsatser åligger det den, som vill med åberopande av svek undandraga sig fullgörandet av en rättshandling eller kräva åter vad han på grund därav utgivit, att bevisa, att han varit utsatt för svikligt förfarande och därigenom föranletts till handlingen.2) Även om domstolarna icke ställa alltför stora anspråk på bevisningen i sistnämnda avseende, kan det mången gång för honom vara förenat

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 7 okt. 1910 (N. J. A. s. 499).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 128

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

31, 32 §§. med svårigheter att styrka, att det svikliga förfarandet inverkat bestämmande å hans handlingssätt. Man har därför ansett sig böra uppställa en presumtion i denna riktning för sådana fall, då det är medkontrahenten, som gjort sig skyldig till svikligt förfarande. Kan denne övertygas om att hava svikligen — d. v. s. mot bättre vetande och i avsikt att därigenom förleda den andre till rättshandlingens företagande — lämnat positivt oriktiga uppgifter angående omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse för den andres benägenhet att företaga rättshandlingen, eller att genom förtigande av sådana omständigheter3) hava gjort sig skyldig till svikligt förfarande, synes det icke innefatta någon obillighet mot honom, om man, därest han vill göra gällande, att de av honom uppgivna eller förtegade omständigheterna icke haft något inflytande å rättshandlingens tillkomst eller innehåll, fordrar bevisning därom från hans sida. På dessa grunder vilar den bestämmelse, som upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Det torde knappast behöva påpekas, att både denna bestämmelse och den i första stycket givna materiella rättsregeln för sin tillämpning förutsätta, att det förfarande, varom fråga är, kan karakteriseras såsom svikligt, och att detta icke lika ofta är fallet, när någon för rättshandlingen betydelsefull omständighet förtegats som när positivt oriktiga uppgifter lämnats.

32 §.1)

Den ogiltighetsgrund, varom i förevarande paragraf är fråga, har icke lika gamla anor i rättens historia som de i det föregående behandlade. Mot missbruk av ekonomisk övermakt sökte man i äldre tid huvudsakligen inskrida genom förbud att vid försträckning taga ränta utöver viss höjd; överträdelse härav betecknades såsom ocker och medförde i allmänhet både kriminellt ansvar och förverkande av den utfästa räntan. I mitten av förra århundradet skedde ett omslag, vilket plägar betecknas med uttrycket räntans frigivande; liksom den fria konkurrensen bestämde varuprisen, borde det, ansåg man, stå den enskilde fritt att betinga sig så hög ränta å sitt kapital, som han kunde erhålla. Avtalsfriheten på detta område gav emellertid snart anledning till missbruk,

3) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 18 nov. 1910 (N. J. A. s. 648).

1) Jfr Winroth: Strödda uppsatser I, Uppsala 1901, s. 56—61; Lassen § 15 vid not 10, § 20 vid not 10 b — 11 och § 98 vid not 76—97; norsk “Lov om den almindelige borgerlige straffelovs ikrafttræden“ den 22 maj 1902 § 17; Stang § 44 och § 40 II — B. G. B. § 138: 2; S. O. 21; U. E. § 957; Ö. E. § 157: 4; Dernburg I §§ 126, 127; Planiol 1118, 2075—2083; Prochownick §§ 81, 82, 84, 86.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 129

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

och det befanns nödigt att i annan form inskrida mot densamma. Ett nytt ockerbegrepp utbildades, enligt vilket ocker karakteriserades icke såsom ett överskridande av ett en gång för alla bestämt räntemaximum utan såsom ett förfarande, varigenom någon begagnar sig av medkontrahentens brydsamma ställning till att förskaffa sig oskälig vinst på hans bekostnad. I Tyskland genomfördes en på dessa principer byggd lagstiftning år 1880. Den gällde dock till en början endast beviljande av penningelån eller anstånd med betalning — s. k. kreditocker — men utsträcktes 1893 till att gälla rättshandlingar av annat slag — s. k. sakocker — exempelvis köp till oskäligt lågt pris av föremål, som ägaren i följd av sin nödställda belägenhet ser sig tvungen att sälja. Den tyska lagstiftningen har tjänat till förebild för motsvarande bestämmelser i den reviderade schweiziska lagen om obligationsrätten samt i de förut omnämnda österrikiska och ungerska lagförslagen. Liknande grundsatser gälla och hava sedan länge gällt i engelsk rätt, i det att rättshandlingar, som tillkommit genom otillbörlig påverkan (undue influence), anses ogiltiga, om medkontrahenten gjort sig skyldig därtill eller ock insett eller bort inse, att den handlande varit utsatt för sådan påverkan från tredje mans sida. I den franska lagstiftningen har däremot det moderna ockerbegreppet icke vunnit erkännande; bortsett från handelsförhållanden, där obegränsad avtalsfrihet numera råder, upprätthålles ännu i Frankrike förbudet att taga ränta utöver viss höjd.

Vad de nordiska länderna beträffar, må här framhållas, att i Danmark råder full avtalsfrihet i fråga om räntans storlek utom beträffande fordringar mot säkerhet i fast egendom; det moderna ockerbegreppet är för den danska rätten främmande. I norsk lagstiftning vann detta begrepp insteg genom en lag 1888, som dock endast avsåg kreditocker; genom norska strafflagen 1902 § 295 och promulgationslagen till densamma § 17 utsträcktes bestämmelserna till att gälla även sakocker. För smärre lån mot handpant finnas ännu särskilda stadganden om räntemaximum. I vårt land upphävdes förbudet att taga eller låta förskriva sig högre ränta än sex procent, i vad det avsåg försträckningar, som utan inteckningssäkerhet lämnas på viss tid ej överstigande sex månader, genom kungörelsen den 13 september 1864 och, i vad det därefter gällde, genom lagen den 28 september 1907. Redan dessförinnan hade genom lagen den 14 juni 1901 det moderna ockerbegreppet införlivats med svensk lagstiftning. Denna lag gäller dock endast kreditocker. Har någon annorledes än vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med gälds betalning gjort sig skyldig till sådant förfarande, som

32 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 130

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

32 §. i nämnda lag beskrives, är förfarandet icke straffbart, och en rättshandling, som tillkommit under sådana förhållanden, lärer icke kunna anses ogiltig. Den finska strafflagen 1889 står på väsentligen samma ståndpunkt som 1901 års lag.

Enligt kommitténs tanke saknas giltig anledning att begränsa ockerlagstiftningen till att avse blott kreditocker. Föreligga de förutsättningar, som enligt modern rättsuppfattning äro utmärkande för ocker, böra påföljderna därav bliva desamma, vare sig rättshandlingen har egenskap av försträckning eller icke. Att man såväl i vårt land som annorstädes tidigare ingripit mot det ocker, som utövas vid beviljande av kredit och förlängning av kredittiden, har sin grund däri att dessa fall tilldragit sig den största uppmärksamheten, enär de föranlett de grövsta missbruken av avtalsfriheten. Har man en gång kommit till insikt om att det förkastliga ligger däri att någon utnyttjar annans beträngda ställning till att förskaffa sig orättfärdig vinning på hans bekostnad, låter det sig emellertid icke försvara att bortse härifrån, när fråga är om en rättshandling av annat slag än försträckning eller beviljande av anstånd med gälds betalning, utan grundsatsen måste genomföras i fråga om alla rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Bestämmelserna i ämnet böra då också, i likhet med vad som skett i den nya tyska och schweiziska lagstiftningen, upptagas bland övriga stadganden om rättshandlingars ogiltighet.

Förslagets bestämmelser i fråga om förutsättningarna för ocker ansluta sig ganska nära till de i 1901 års lag givna. Det fordras sålunda, att någon begagnat sig av — eller »utnyttjat», såsom det i de andra texterna använda uttrycket lyder — annans trångmål, oförstånd eller lättsinne. Med trångmål förstås icke blott ekonomiskt trångmål utan även annan nödställd belägenhet, t. ex. sjönöd eller annan livsfara. Uttrycket oförstånd är naturligtvis icke liktydigt med saknad av förståndets bruk utan betecknar bristande omdömesförmåga i allmänhet eller beträffande en sådan affär som den ifrågavarande; det torde således till fullo motsvara vad som i de andra texterna betecknas med uttrycken enfald (förståndssvaghet) och oerfarenhet. Att lättsinne särskilt nämnes, beror därav att det, enligt vad erfarenheten visar, företrädesvis är unga personer, som i förhoppning om blivande arv eller understöd från förmögna släktingar kasta sig i händerna på ockrare. En annan kategori av personer, som torde vara i behov av särskilt skydd, äro de, som intaga en beroende ställning i förhållande till någon, vilken kan begagna sig därav för att bereda sig oskälig vinning på deras bekostnad. Under bestämmelsen härom falla exempelvis avtal, varigenom någon tillskansar

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 131

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

sig obehöriga fördelar av den, som för sin uppfostran eller utbildning är hänvisad till honom. Det förutsättes emellertid, att ett personligt avhängighetsförhållande missbrukas; avtal, varigenom någon anställes i arbete mot en oskäligt ringa lön, kunna icke förklaras ogiltiga allenast därför att den anställde så till vida befunnit sig i en beroende ställning, att annat arbete icke stått honom till buds.

Då förslaget, såsom förut är nämnt, likställer sakocker och kreditocker, har det varit nödvändigt att i allmännare ordalag än de i 1901 års lag begagnade angiva beskaffenheten av den genom ocker framkallade rättshandlingen. Av den föreslagna lagtexten framgår, att förfarandet skall hava resulterat i en rättshandling, varigenom den förfördelade presterat eller förbundit sig att prestera något, som står i uppenbart missförhållande till värdet av motprestationen eller för vilket någon motprestation icke skall utgå. Om, såsom i allmänhet är fallet, prestationer skola utgöras å ömse sidor, är det således, för att ocker skall föreligga, icke tillräckligt, att prestationerna icke till fullo motsvara varandra i värde, utan det måste föreligga en så pass betydande värdeskillnad, att man kan tala om ett uppenbart missförhållande mellan prestationerna. En dylik fordran uppställes allmänt för att förfarandet skall vara straffbart, och det synes ur rättssäkerhetens synpunkt svårligen kunna försvaras att eftergiva densamma, när det gäller att reglera handlingens civilrättsliga följder. Det norska förslaget står emellertid härutinnan på en annan ståndpunkt, i det att enligt detsamma en rättshandling, vilken framkallats genom sådant missbruk av ekonomisk övermakt, som ovan beskrivits, är ogiltig, så snart ett missförhållande mellan prestationerna föreligger; att detta skall vara uppenbart, vilket även enligt norska strafflagen utgör en förutsättning för straffbarhet, kräves icke. Vad härefter beträffar gåvor och andra rättshandlingar, vid vilka vederlag icke utgår eller betingas, torde det vara jämförelsevis sällsynt, att de tillkomma under sådana förhållanden, som här avses. Något giltigt skäl att utesluta de föreslagna bestämmelserna från tillämpning i dylika fall torde dock icke förefinnas, så mycket mindre som särskilt missbruk av annans beroende ställning kan tänkas förekomma i den form, att denne förmås att genom gåvor visa sin erkänsla mot den, av vilken han i ett eller annat avseende är beroende. Den engelska rättens regler om »undue influence» tillämpas också å benefika rättshandlingar.

I likhet med vad som enligt förslaget gäller vid svek och vissa slag av tvång har man även vid ocker att skilja mellan sådana fall, då det otillbörliga förhållandet ligger medkontrahenten till last och då tredje man gjort sig skyldig därtill. I förra fallet är rättshandlingen alltid

32 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 132

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

32, 33 §§. ogiltig. I senare fallet gäller enligt andra stycket, att rättshandlingen är ogiltig, såframt medkontrahenten insett eller bort inse förhållandet; är detta icke händelsen, kan han i allmänhet göra rättshandlingen gällande, och den, som varit utsatt för ocker, får nöjas med skadestånd av ockraren. Att denne är skadeståndsskyldig, har ansetts obehövligt att uttala. Jämväl därutinnan råder överensstämmelse mellan förevarande paragraf och de båda närmast föregående, att särskilda regler om reklamationsskyldighet icke i någon av dem upptagits. Beträffande skälen härför hänvisas till det vid 29 och 30 §§ anförda.

I fråga om ett särskilt slag av avtal, nämligen sådana, som avse bärgning av förolyckat eller nödställt fartyg eller dess last, finnas redan i gällande rätt stadganden, vilka kunna anses innefatta en tillämpning av samma vidsträckta ockerbegrepp, som ligger till grund för förslagets bestämmelser. Dessa stadganden hava sin plats i 227 § sjölagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 13 december 1912. De ändringar, som genom nämnda lag vidtogos i sjölagen, utgöra resultatet av ett samarbete mellan ett stort antal sjöfartsidkande länder i syfte att åstadkomma bland annat överensstämmande rättsregler angående bärgning. I denna på gällande konvention grundade lagstiftning torde någon ändring icke böra vidtagas genom särskild lagstiftning för de skandinaviska länderna. Vid sådant förhållande hava de kommitterade, som utarbetat föreliggande förslag, enat sig om att i tredje stycket av förevarande paragraf införa en erinran därom att de nu föreslagna bestämmelserna icke medföra någon ändring i sjölagens ifrågavarande stadgande.

1901 års lag angående ocker innehåller som bekant både straffrättsliga stadganden och civilrättsliga regler. De senare lära, om det nu framlagda förslaget upphöjes till lag, böra upphöra att gälla. En bestämmelse härom har också upptagits i 43 §. Vad beträffar de straffrättsliga stadgandena i nämnda lag, torde det böra tagas under övervägande, huruvida icke en omarbetning av dem i syfte att även i kriminellt avseende likställa sakocker med kreditocker kan anses påkallad. Kommittén har ansett det ligga utom dess uppgift att framlägga något förslag i sådant syfte, så mycket mera som en omarbetning av strafflagstiftningen i dess helhet ju är förestående.

33 §.

Att i lag med anspråk på fullständighet angiva alla de omständigheter, som kunna göra en rättshandling ogiltig, torde icke vara möjligt. I varje fall göra förslagets bestämmelser härutinnan, såsom redan i den

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 133

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

inledande motiveringen till detta kapitel påpekats, icke anspråk på att vara uttömmande. Hittills hava vi i svensk rätt helt och hållet saknat allmänna stadganden i detta ämne, och domstolarna hava varit hänvisade till rättsgrundsatser, för vilka något stöd i skriven lag sällan kunnat åberopas. Om nu bestämmelser meddelas angående verkan av tvång och svek, misstag o. s. v., är därmed den faran förbunden, att domstolarna, när någon sådan ogiltighetsgrund icke föreligger, i saknad av tillämpligt lagbud skulle anse sig icke kunna undgå att taga en rättshandling för god, oaktat detta finnes stridande mot rättskänslan. För att förebygga ett sådant mot syftet med den nya lagstiftningen stridande resultat har det ansetts nödigt att i förslaget upptaga en uttrycklig bestämmelse, varigenom möjlighet beredes att vid prövningen av en rättshandlings giltighet taga hänsyn även till andra omständigheter än de i den föreslagna lagtexten särskilt nämnda. Denna bestämmelse har fått sin plats i förevarande paragraf.

För dess tillämpning förutsättes, dels att rättshandlingen tillkommit under sådana omständigheter, att det skulle strida mot tro och heder att göra den gällande, när man har vetskap om dessa omständigheter, dels att sådan vetskap måste antagas hava förefunnits hos den, gent emot vilken rättshandlingen företogs. Åro dessa förutsättningar för handen, får rättshandlingen icke gälla, oaktat någon särskild, i lag uttryckligen nämnd anledning till dess ogiltighet icke kan åberopas. Vad förstnämnda förutsättning beträffar, måste densamma tolkas rent objektivt; finner domstolen det vara stridande mot tro och heder att göra den ifrågakomna rättshandlingen gällande, behöver den icke ingå i prövning av frågan, om medkontrahenten har klart för sig, att han handlar mot tro och heder genom att göra den gällande. Å andra sidan kräves, att medkontrahenten bevisligen haft eller på grund av de föreliggande förhållandena måste antagas hava haft vetskap angående de omständigheter, under vilka rättshandlingen tillkommit. Är detta icke fallet, kan han visserligen hava handlat vårdslöst genom att icke taga närmare reda på förhållandena, men ohederligt är hans handlingssätt icke.

Mot det föreslagna stadgandet kan förväntas den anmärkningen, att tro och heder liksom motsvarande uttryck i de andra texterna — »almindelig Hæderlighed» i den danska, »redelighet eller god tro» i den norska — äro allt för svävande begrepp för att lämpligen kunna läggas till grund för lagstiftning. Prövningen, om ett handlingssätt strider mot tro och heder, ställer dock icke större anspråk på domarens omdöme och urskillning än andra likartade uppgifter, inför vilka han ofta är ställd, exempelvis bedömandet, huruvida en person vid ingående av ett avtal

33 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 134

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

33 §. gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande. Nämnas må ock, att man i den nya tyska civillagen1) känt behov av att till ledning för rättsskipningen fastslå principen, att avtal skola tolkas och förbindelser fullgöras så som tro och heder i handel och vandel fordra, och att dessa satser ständigt åberopas av domstolarna, när det gäller att utfylla luckor i lagen eller över huvud att förhjälpa den materiella rätten till seger. Någon fara för rättssäkerheten lärer det föreslagna stadgandet ej heller innebära, då det, för att en rättshandling skall kunna på grund av detsamma förklaras ogiltig, kräves, att den, som påyrkar rättshandlingens fullgörande eller motsätter sig den andres yrkande om dess återgång, därigenom kan sägas handla i strid mot tro och heder. Det torde för visso icke behöva befaras, att domstolarna ej skola visa nödig varsamhet i att sålunda stämpla ett förfarande såsom ohederligt. Riktigt tillämpat, medför stadgandet icke någon fara för den redbara samfärdseln men ett välbehövligt skydd mot ohederliga affärstransaktioner.

Till närmare belysning av det föreslagna stadgandets räckvidd må här nämnas några exempel, i vilka de i det konkreta fallet föreliggande omständigheterna vid rättshandlingens tillkomst kunna vara sådana, att det måste betecknas såsom ohederligt att göra rättshandlingen gällande. Den, som företagit en rättshandling, kan därvid på grund av kroppslig sjukdom, ålderdomssvaghet,2) berusning 3) eller andra orsaker hava varit ur stånd att klart bedöma handlingens innebörd och följder, utan att han likväl kan sägas hava saknat förståndets bruk. Om i ett sådant fall medkontrahenten var tillstädes vid rättshandlingens tillkomst och till fullo insåg det tillstånd, vari den andre befann sig, men icke desto mindre vill göra rättshandlingen gällande, kan detta sägas vara stridande mot tro och heder.

Utrymme för tillämpning av det föreslagna stadgandet förefinnes också i sådana fall, då den ene kontrahenten väl icke kan övertygas om att hava genom svikligt förfarande framkallat en rättshandling men på ett ohederligt sätt begagnat sig av den handlandes obekantskap med vissa faktiska förhållanden. Gränsen mellan lovligt utnyttjande av en affärsskicklighet, som är överlägsen medkontrahentens, och ett mot tro och heder stridande handlingssätt är i sådana fall ofta svår att draga, men fall kunna för visso förekomma, som äro att hänföra till den senare

1) B. G. B. §§ 157, 242.

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 23 dec. 1889 (N. J. A. s. 429).

3) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 11 mars 1887 (N. J. A. s. 65) och den 18 mars 1910 (N. J. A. s. 133).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 135

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

33 §.

kategorien, utan att svikligt förfarande behöver föreligga. Man tänke t. ex. på sådana fall, då en styrelseledamot i ett bolag, vilken vet, att bolaget gjort så stora förluster, att konkurs är omedelbart förestående, skyndar sig att sälja sina aktier i bolaget, innan dessa förhållanden blivit kända för utomstående. Ett dylikt beteende måste anses stridande mot tro och heder, och säljaren bör därför icke kunna grunda någon rätt å ett avtal, som tillkommit under sådana omständigheter, utan fastmera vara pliktig att på köparens yrkande låta det gå åter.

Särskild uppmärksamhet förtjäna rättshandlingar, som företagits under inflytande av en villfarelse. Man plägar härvid skilja mellan sådana fall, då villfarelsen eller misstaget haft till följd, att en avgiven viljeförklaring icke överensstämmer med den verkliga viljan, och sådana, då förklaringens avgivare visserligen givit ett riktigt uttryck åt sin vilja, men villfarelsen inverkat bestämmande å viljan. Sistnämnda slag av villfarelse plägar betecknas såsom villfarelse i bevekelsegrunderna (error in motivis) och bör enligt en åsikt, som förr var allmänt härskande, i allmänhet icke föranleda därtill att rättshandlingen anses ogiltig. Härvid har man dock icke kunnat bliva stående. Mellan nämnda båda slag av villfarelse kan icke någon skarp gränslinje uppdragas, och rättfärdigheten kräver, att även en s. k. error in motivis under vissa förhållanden tages i betraktande. Man har därför i åtskilliga främmande lagar sökt urskilja särskilda kategorier av dylik villfarelse och likställt dem med sådan villfarelse, som hänför sig till själva innehållet av den avgivna viljeförklaringen. Så t. ex. stadgas i tyska civillagen 4), att en viljeförklaring kan ryggas, icke blott då avgivaren svävat i villfarelse angående förklaringens innehåll, utan jämväl då villfarelsen rör sådana egenskaper hos en person eller en sak, som i handel och vandel anses väsentliga. Liknande stadganden återfinnas i den schweiziska lagen angående obligationsrätten.5) I denna ställas de särskilt uppräknade slagen av väsentlig villfarelse i motsats till en villfarelse, som blott angår bevekelsegrunden till ett ingånget avtal; tillika föreskrives, att villfarelse icke får åberopas, om detta skulle strida mot tro och heder.

De försök, som sålunda i utländsk lagstiftning blivit gjorda att uppdraga en gräns mellan de villfarelser, som kunna inverka å en rättshandlings giltighet, och övriga slag av villfarelse, äro enligt kommitténs mening icke av beskaffenhet att mana till efterföljd. Den uppgift, som rättsskipningen här har att lösa, lärer endast i ringa mån underlättas

4) B. G. B. § 119: 2. Jfr U. E. § 988.

5) S. O. 23—25.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 136

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

33 §. genom så beskaffade stadganden som dem, för vilka ovan redogjorts. I förslaget hava därför icke upptagits några särskilda bestämmelser i detta ämne utöver dem, som 34 § första stycket meddelar angående verkan därav att en viljeförklaring i följd av misstag å avgivarens sida fått annat innehåll än åsyftat varit. Är detta icke fallet, men har den, som avgivit viljeförklaringen, föranletts därtill av en villfarelse, kan emellertid det allmänna stadgandet i förevarande paragraf komma till tillämpning, såvida medkontrahenten måste antagas hava avvetat, att den andre handlat under intrycket av en sådan villfarelse, och det med hänsyn härtill skulle strida mot tro och heder, om han gjorde förklaringen mot honom gällande. Huruvida en villfarelse i bevekelsegrunderna även eljest kan åberopas med den påföljd, att en därav påverkad rättshandling blir ogiltig, är som nämnt icke i förslaget avgjort. Av grunderna för 34 § första stycket lärer emellertid följa, att denna fråga i allmänhet måste besvaras nekande för sådana fall, då medkontrahenten varit i god tro. 6) Ej heller i nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte förekom någon bestämmelse angående s. k. error in motivis.

Frågan om verkan av dylik villfarelse utgör i själva verket endast en sida av det inom den juridiska litteraturen livligt omstridda ämne, vilket plägar sammanfattas under beteckningen förutsättningsläran. 7) Det händer icke sällan, att den, som företager en rättshandling, därvid tydligen utgår från en viss förutsättning, vilken sedermera visar sig vara oriktig eller icke gå i uppfyllelse. I allmänhet är naturligtvis rättshandlingen utan hinder därav gällande. 8) Men äro förhållandena sådana, att medkontrahenten måste antagas hava insett, att den andre handlat under nämnda förutsättning och lagt sådan vikt vid densamma, att han, om saken kommit på tal, skulle gjort densamma till ett villkor för rättshandlingens bestånd eller ock alldeles underlåtit att företaga densamma, skulle det mången gång strida mot tro och heder, om medkontrahenten sökte göra rättshandlingen gällande under åberopande, att någon uttrycklig bestämmelse i nämnda avseende icke blivit träffad. Ett dylikt

6) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 2 juni 1908 (N. J. A. s. 221). Det genom Kungl. Maj:ts dom den 27 febr. 1911 avgjorda rättsfallet (N. J. A. s. 82) torde icke kunna åberopas i motsatt riktning.

1) Se härom Alexanderson: Läran om penninganvisning I, Uppsala 1904, s. 18—34; Eschelsson s. 119—127; Lassen § 18 I, II; Stang § 37 samt referat och recensioner i Tidsskrift for Retsvidenskab 1893 s. 286—291, 1894 s. 63—64, 1895 s. 285—300 och 1896 s. 325—327.

Jfr Kungl. Maj:ts dom den 14 nov. 1893 (N. J. A. s. 433).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 137

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

anspråk kan då med stöd av förevarande paragraf tillbakavisas, såvida den, som framställer detsamma, vid den i 41 § angivna tidpunkt insett eller måste antagas hava insett, att den ifrågavarande förutsättningen var oriktig. Om och i vad mån den handlandes förutsättningar eljest kunna inverka å en av honom företagen rättshandling, är i förslaget lämnat öppet. Enligt kommitténs tanke äro dessa frågor icke mogna för lagstiftning, utan det bör hädanefter liksom hittills överlämnas åt domstolarna i att vid tolkningen av en rättshandling, vars förutsättningar brustit, taga tillbörlig hänsyn till detta förhållande. 9) Ej heller i utländsk lagstiftning förekomma några allmänna stadganden i detta ämne.

34 §. 1)

Förevarande paragraf giver regler för sådana fall, då den, som företagit en rättshandling, såsom grund för dennas ogiltighet åberopar, att den viljeförklaring, som kommit medkontrahenten till handa, fått annat innehåll än åsyftat varit, vare sig detta beror på något misstag av den, som avgivit viljeförklaringen, eller har sin grund däri att denna framkommit i annat skick än den avgivits.

Angående verkningarna härav har rått och råder ännu mycken meningsskiljaktighet. Två teorier kämpa om herraväldet. Enligt den äldre av dessa, den s. k. viljeteorien, är en viljeförklaring, som icke överensstämmer med den verkliga viljan, ogiltig eller kan åtminstone ryggas utan hänsyn därtill om medkontrahenten insett eller bort inse den bristande överensstämmelsen. Den fara för rättssäkerheten, som denna teori medför, om den hänsynslöst genomföres, söker man förebygga eller åtminstone minska genom att för sådana fall, då medkontrahenten var i god tro, tillerkänna honom rätt till ersättning för den förlust han kan 9)

Jfr Kungl. Maj:ts domar den 27 nov. 1912 (N. J. A. s. 493).

1) Jfr ang. första stycket N. L. B. 14 §; Nordling s. 183—184, 201—202; Eschelsson s. 111—119; Lassen § 17 I, II och samme författares avhandling "Vilje og Erklæring“; Hagerup i Tidsskrift for Retsvidenskab 1894 s. 38—46, 48—56; Stang § 38 XI—XIV, §§ 40, 41; Platou i Norsk Retstidende 1911 s. 529—559 — C. c. 1109, 1110, 1117, 1304; Ö. § 876; B. G. B. §§ 119, 121, 122; S. O. 23—26, 31; U. E. §§ 987—989, 993, 994, 1000—1002; Ö. E. §§ 153, 155; Dernburg I §§ 143— 145; Planiol 1095—1101, 1340: 1, 1347; Prochownick §§ 77, 78, 80, 87—91, 289 a; ang. andra stycket N. L. B. 13 och 15 §§; Nordling s. 192—193; Lassen § 17 vid not 16, § 23 vid not 21; Stang § 21 IX, XI — B. G. B. §§ 120—122; S. O. 27, 31; U. E. §§ 990, 993, 994, 1000—1002; Ö. E. §§ 153, 155; Dernburg I § 145 vid not 29—33; Prochownick I s. 531.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 138

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

34 §. lida genom att förlita sig på rättshandlingens giltighet (det s. k. negativa intresset). Enligt vissas mening bör sådan ersättning gäldas allenast när det beror av vårdslöshet eller försummelse från den, som avgivit viljeförklaringen, att denna fått annat innehåll än åsyftat varit, enligt andras åsikt åter oberoende härav. Anhängarne av den motsatta, i allmänhet såsom tillitsteori betecknade läran göra häremot med styrka gällande, att den, som i god tro mottager en frivilligt avgiven viljeförklaring, icke är betjänt med ett sålunda begränsat ersättningsanspråk utan bör kunna göra förklaringen gällande efter dess innehåll genom att kräva fullgörande av den rättshandling, varom fråga är, eller full ersättning för den förlust han lider genom uteblivet fullgörande (det positiva intresset). Bristande överensstämmelse mellan en viljeförklaring och den bakom liggande verkliga viljan bör alltså enligt denna teori endast få åberopas gent emot den, som insett eller bort inse, att sådan var för handen.

Med hänsyn till frågans stora betydelse torde en kortfattad översikt av de viktigaste utländska rättssystemens ställning till densamma vara på sin plats. Den romerska rätten, vilken även i nu ifrågavarande avseende övat ett mäktigt inflytande på de moderna kulturfolkens rätt, stod enligt den härskande uppfattningen på viljeteoriens grundval. Samma ståndpunkt intager fransk rätt. Även den schweiziska lagen angående obligationsrätten utgår från viljeteorien, ehuru man vid lagens revidering mildrat teoriens konsekvenser genom att tillerkänna domaren befogenhet att, när villfarelsen kan tillräknas viljeförklaringens avgivare såsom vårdslöshet, ålägga denne att, där billigheten det fordrar, ersätta medkontrahenten även annan skada än sådan, som inbegripes under det negativa intresset. Under förarbetena till den tyska civillagen enades man därom att ingendera teorien borde utan modifikationer läggas till grund för lagens bestämmelser, men i stort sett blev dock viljeteorien segrande. Detta visar sig särskilt däri att framställda yrkanden, att villfarelse ej borde få åberopas mot medkontrahent i god tro, förkastades. Å andra sidan ansåg man det vara för omsättningens säkerhet oavvisligen nödigt, att medkontrahenten icke måtte komma till skada därigenom att han förlitade sig på den honom tillhandakomna viljeförklaringen, och till förebyggande härav stadgades skyldighet för förklaringens avgivare att ersätta sådan skada, utan hänsyn därtill om han haft någon skuld till att förklaringen icke rätteligen återgav hans verkliga vilja. På tillitsteoriens ståndpunkt står däremot den österrikiska civillagen, likaledes förut omnämnda österrikiska och ungerska lagförslag. Denna teori synes

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 139

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

34 §.

också vara förhärskande i engelsk-amerikansk rätt, ehuru meningarna härom äro delade.

Vad de nordiska länderna beträffar, har dansk rättsvetenskap och rättspraxis med sällspord enighet anslutit sig till de principer, som pläga sammanfattas under namnet tillitsteorien. Även i vårt land hava dessa grundsatser, om ock under annat namn, under den senaste mansåldern vunnit allt större utbredning både i teori och i praxis.2) Nya lagberedningens år 1894 avgivna förslag innehöll också i 14 § en bestämmelse, som tydligen vilade på tillitsteoriens grund, och mot densamma framställdes vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärkning endast av en bland domstolens i granskningen deltagande medlemmar. Jämväl i Norge har denna teori deciderade anhängare, men detsamma är fallet med viljeteorien; meningarna äro där vida mera delade än i de andra nordiska länderna, ehuru de praktiska skiljaktigheterna mellan de olika teoriernas anhängare ingalunda äro så stora, som man med hänsyn till de olika utgångspunkterna kunnat vänta.

I betraktande av frågans läge i Norge har den norska kommittén funnit sig icke kunna upptaga någon bestämmelse i ämnet för andra fall än sådana, då den bristande överensstämmelsen mellan viljan och viljeförklaringen beror därpå att denna under dess befordran till adressaten blivit förvanskad. Norska texten gäller alltså endast dylika i andra stycket av de svenska och danska texterna behandlade fall. Från svensk och dansk sida har man ansett det vara ett alltför stort offer att av hänsyn till dessa norska betänkligheter alldeles förbigå ett så betydelsefullt ämne som frågan om verkan därav att en viljeförklaring i följd av misstag å avgivarens sida fått annat innehåll än åsyftat varit. En bestämmelse härom har alltså upptagits i första stycket av de svenska och danska texterna.

I olikhet mot de utländska lagbud, för vilka i motiven till 33 § redogjorts, har denna bestämmelse begränsats till att gälla sådana fall, då det misstag, som förelupit, haft till följd, att viljeförklaringens innehåll icke överensstämmer med den verkliga viljan. Har den, som avgivit viljeförklaringen, givit ett riktigt uttryck åt sin vilja, men varit fången i en villfarelse, som inverkat bestämmande å viljan, föreligger, såsom förut nämnts, en s. k. error in motivis. Huruvida en villfarelse av detta slag inverkar å en rättshandlings giltighet även i andra fall än sådana,

2) Se särskilt Kungl. Maj:ts dom den 2 juni 1908 (N. J. A. s. 221); jfr även Kungl. Maj:ts dom den 27 nov. 1896 (N. J. A. s. 426) och utslag den 30 sept. 1912 (N. J. A. s. 399).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 140

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

34 §. å vilka 33 § är tillämplig, är av skäl, som vid motiveringen av nämnda paragraf utvecklats, i förslaget lämnat öppet.

Vad som skall anses utgöra innehållet av en avgiven viljeförklaring hava domstolarna att fastställa genom tolkning av förklaringen, varvid hänsyn naturligtvis bör tagas icke blott till dennas ordalydelse utan till samtliga omständigheter, som kunna vara av betydelse för ett riktigt bedömande av dess innebörd. Påstår den, som avgivit viljeförklaringen, att dess sålunda fastställda innehåll är ett annat än det av honom åsyftade, har han att förebringa bevisning härom. Ett sådant förhållande lärer i allmänhet bero på felskrivning3) eller missägning från hans sida eller på oriktigt användande av ord eller uttryck, som i förklaringen förekomma.4) Under det föreslagna stadgandet komma däremot icke sådana fall, då en viljeförklaring icke varit allvarligt menad utan avgivits på skämt; någon särskild bestämmelse härom har desto mindre ansetts erforderlig, som det icke kan råda något tvivel därom att dylika fall böra bedömas på samma sätt som de i lagtexten uppmärksammade.

När ett misstag av här avsedda beskaffenhet förelupit och den, till vilken viljeförklaringen är riktad, insett eller bort inse detsamma, äger han enligt första stycket av förevarande paragraf icke göra förklaringen gällande efter dess innehåll. Vad sålunda föreslagits är till sin rättsenlighet så otvivelaktigt, att det näppeligen behövt uttalas. Den huvudsakliga betydelsen av det föreslagna stadgandet ligger däri att av detsamma måste anses framgå, att ett misstag i allmänhet icke kan åberopas, när mottagaren av viljeförklaringen varken insett eller bort inse detsamma. Att denna med tillitsteorien överensstämmande grundsats icke i den föreslagna lagtexten uttryckligen fastslagits, har huvudsakligen berott därav att det enligt kommitténs mening skulle vara obilligt att under alla förhållanden avskära möjligheten att taga hänsyn till ett misstag, om vilket mottagaren varken ägt eller bort äga kännedom. Särskildt i sådana fall, då den rättshandling, varom fråga är, har egenskap av gåva eller för medkontrahenten medför förmåner, vilka i värde väsentligen överstiga den betingade motprestationen, torde en sådan möjlighet böra hållas öppen. För vanliga fall däremot böra enligt kommitténs mening misstag, även om de kunna anses vara ursäktliga, icke få åberopas mot medkontrahent i god tro. Rätt till ersättning för det negativa intresset gör icke till fyllest. Medkontrahenten kan i förlitande på den honom tillhandakomna viljeförklaringen hava underlåtit att göra andra för honom

3) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 9 okt. 1912 (N. J. A. s. 401).

4) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 27 mars 1905 (N. J. A. s. 138).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 141

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

34 §.

fördelaktiga affärer, men för den förlust, som tillskyndas honom därigenom att dessa icke kommit till stånd, kan han icke få någon ersättning, såvida det icke lyckas honom att förebringa utredning därom att detta förhållande har sin grund i hans tillit till ifrågavarande viljeförklaring. Svårigheten att åstadkomma sådan bevisning förringar i hög grad det praktiska värdet av det skydd för den goda tron, som på denna väg står att vinna.

Mellan hittills behandlade fall och dem, då en avgiven viljeförklaring blivit under befordringen till innehållet förvanskad, föreligger den väsentliga olikheten, att det i de senare icke beror av den, som avgivit förklaringen, att denna fått annat innehåll än åsyftat varit. Att det oaktat låta mottagaren, därför att han i god tro tagit del av det honom tillhandakomna meddelandet, göra dess innehåll gällande mot avsändaren skulle enligt kommitténs mening innefatta en obillighet mot denne. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas därför, att avsändaren i sådana fall icke är bunden av förklaringen i det skick den framkommit. Samma princip ligger till grund för motsvarande bestämmelse (13 §) i nya lagberedningens ofta nämnda förslag till lag om köp och byte, och någon anmärkning mot densamma framställdes icke vid förslagets granskning i högsta domstolen.

Vad sålunda föreslagits kommer att få sin huvudsakliga betydelse för sådana tyvärr icke opraktiska fall, då en offert, en accept eller ett annat affärsmeddelande, som befordras genom telegraf, i följd av fel vid telegraferingen framkommer med annat innehåll än det för befordran inlämnade telegrammet hade. För den förlust, som härigenom kan tillskyndas den korresponderande allmänheten, torde någon ersättning icke kunna erhållas från telegrafverket, då detta enligt gällande reglemente 5) är fritaget från ersättningsskyldighet. Med nu nämnda fall hava i förslaget likställts, att ett meddelande, som framföres muntligen genom bud, oriktigt återgives av budet. Det skulle kunna ifrågasättas, att följderna härav borde drabba avsändaren, därest det är han, som valt den anlitade budbäraren. Detta torde dock icke vara riktigt. Den, som inlåter sig i förhandlingar med en sådan person, inser nog själv, att han handlar på egen risk lika väl i fråga om meddelandets innehåll som när det gäller, huruvida detsamma över huvud förskriver sig från den person, vars vilja budet uppgiver sig framföra. Förslagets ståndpunkt i detta avseende överensstämmer också med vad som enligt 19 § gäller i fråga om fullmakt, som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till full-

5) Se kungörelsen ang. fastställelse av telegrafreglemente den 27 maj 1909 § 3.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 142

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

34 §. mäktigen; när fullmakten allenast på detta sätt bragts till tredje mans kännedom, kan man säga, att fullmäktigen vid dess framförande handlat såsom fullmaktsgivarens bud.

När mottagaren av en sådan viljeförklaring, som i andra stycket avses, icke har någon anledning att misstänka, att dess innehåll blivit förvanskat, kan han drabbas av betydande förlust därigenom att det sedermera befinnes, att densamma icke är bindande för avgivaren. Om t. ex. ett telegrafiskt anbud att sälja en vara till ett pris av 108 kronor för viss myckenhet blivit genom telegraferingsfel förvanskat, så att det telegram, som kommer adressaten till handa, innehåller siffran 103, och mottagaren i god tro accepterar detta anbud, kan han i förlitande på att avtal därigenom kommit till stånd hava sålt varan vidare, och han äger då naturligtvis icke mot den nye köparen åberopa, att ett denne icke vidkommande avtal befunnits ogiltigt. Ju förr han får kännedom härom, desto lättare är det emellertid för honom att anskaffa varan från annat håll eller eljest vidtaga åtgärder för att begränsa de skadliga följderna av det föregående avtalets ogiltighet. Det bör därför åligga den, som på grund av telegraferingsfel eller annan här avsedd omständighet vill rygga en av honom avgiven viljeförklaring, att giva besked därom utan oskäligt uppehåll efter det nämnda omständighet kommit till hans kunskap. Underlåter han det, bör detta hava till följd, att viljeförklaringen blir gällande i det skick den framkommit, såvida mottagaren var i god tro. Om däremot denne insåg eller på grund av det skick, vari viljeförklaringen kom honom till handa, eller andra särskilda omständigheter bort inse, att densamma undergått förvanskning, synes giltig anledning icke föreligga att låta förklaringen gälla, därför att avsändaren icke givit sådant besked. På dessa grunder vila de bestämmelser om reklamationsskyldighet, som upptagits i sista punkten av förevarande paragraf. Då reklamationsskyldigheten skall räknas från det ögonblick, då den, som avgav viljeförklaringen, får veta, att denna förvanskats, ligger det i mottagarens eget intresse att med hänsyn till en sådan eventualitet underrätta avsändaren om innehållet) av den honom tillhandakomna förklaringen. Detta iakttages också i affärskorrespondens, som äger rum genom telegram. Den, som accepterar en telegrafisk offert, upprepar i allmänhet i sin accept det pris, som står i det honom tillhandakomna telegrammet; är detta felaktigt, får den andre genom accepten kunskap om förvanskningen och blir alltså skyldig att omedelbart reklamera.

Enligt nya lagberedningens förslag skulle avsändaren av ett förvanskat telegrafiskt meddelande vara bunden av meddelandet, såframt

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 143

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

förvanskningen kunde anses vara föranledd av vårdslöshet eller försummelse från hans sida — varmed särskilt torde hava åsyftats otydlighet i det inlämnade telegrammet — samt vara pliktig att, även om någon vårdslöshet eller försummelse icke låg honom till last, ersätta mottagare i god tro dennes kostnader i anledning av meddelandet. Det nu framlagda förslaget saknar motsvarighet till båda dessa bestämmelser. Ligger vårdslöshet avsändaren till last, är han enligt allmänna rättsgrundsatser skyldig att ersätta därav orsakad skada, likaväl som den, som gjort sig skyldig till oaktsamhet genom att hava undertecknat en skuldförbindelse, vilken lätteligen kan förfalskas, därigenom kan ådraga sig skadeståndsskyldighet i förhållande till den, som i god tro förvärvat densamma "). Även om skadeståndets belopp i ena eller andra fallet blir lika stort som det skulle blivit, om den avgivna viljeförklaringen varit bindande, vilar ersättningsskyldigheten i sådana fall på annan grund. Att i stället för sådan ersättningsskyldighet ålägga den, som genom vårdslöshet vållat, att en från honom utgången viljeförklaring till innehållet förvanskats, att stå fast vid förklaringen i dess förvanskade skick är ur teoretisk synpunkt mindre tilltalande och torde icke vara av praktiskt behov påkallat. Vad åter beträffar ifrågasatt skyldighet för avsändaren att oberoende av skuld ersätta mottagaren av ett förvanskat meddelande kostnader och utgifter eller att eljest gälda ett begränsat skadestånd, synes ett sådant stadgande, såsom också vid granskningen av nya lagberedningens förslag inom högsta domstolen erinrades, sakna giltig rättsgrund. Att uppdraga någon skarp gräns mellan kostnader och annan skada i följd av ett förvanskat meddelande låter sig för övrigt icke göra.

35 §. 1)

Bristande överensstämmelse mellan vilja och viljeförklaring föreligger även i sådana fall, då ett avtal slutits eller en rättshandling ingåtts för skens skull. Detta förhållande kan bero av olika anledningar; stundom sker det i syfte att göra egendom oåtkomlig för borgenärer, stundom söker man för att undgå tillämpning av något besvärande lagbud giva en rättshandling sken av att vara något annat än den är. Meningen kan antingen vara, att rättshandlingen över huvud icke skall grunda någon rätt för den enligt dess innehåll berättigade, eller ock att denne

6) Se t. ex. Kungl. Maj:ts dom den 18 juli 1911 (N. J. A. s. 293).

1) Jfr Eschelsson s. 154; Lassen § 17 III; Stang § 42 II, III — C. c. 1321; B. G. B. § 405; S. 0. 18: 2; Dernburg II § 141 vid not 3; Planiol 1253—1255.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 144

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

35 §. skall förvärva en mindre omfattande rätt än innehållet giver vid handen. Från övriga fall av bristande överensstämmelse mellan vilja och viljeuttryck skilja sig dessa s. k. simulerade rättshandlingar därigenom att kontrahenterna i fullt samförstånd åt sin rättshandling giva ett annat innehåll än det, som överensstämmer med deras verkliga vilja och mening. Då medkontrahenten sålunda aldrig kan vara i god tro, om han söker göra rättshandlingen gällande efter dess innehåll, är det uppenbart, att ett sådant anspråk måste tillbakavisas, såvida det styrkes, att simulation ägt rum. Någon uttrycklig bestämmelse härom har icke ansetts erforderlig.

Så länge tredje mans rätt icke är i fråga, kan grundsatsen om simulerade rättshandlingars ogiltighet upprätthållas utan alla inskränkningar. Annorlunda förhåller sig detta, när den rättighet, varom fråga är, överlåtits å någon annan, vilken saknat kännedom om simulationen. Å ena sidan står då en person, som avsiktligen sagt eller skrivit annat än han menat, å andra sidan en person, som förlitat sig på den sålunda avgivna viljeförklaringen. Åtminstone för sådana fall, då denna tagit sig uttryck i en särskilt upprättad skriftlig handling, vilken framstår såsom bärare av rättigheten eller upprättats för att tjäna till bevis om densamma, lider det enligt kommitténs mening icke något tvivel, att den, som i god tro förvärvat rätt enligt handlingens innehåll, bör skyddas. Rättssäkerhetens krav sammanfaller här med rättskänslans. I förslaget stadgas alltså, att om skuldebrev — det må vara löpande eller icke — kontrakt eller annan skriftlig handling upprättats för skens skull och fordran eller annan rättighet på grund av handlingen överlåtits på någon, som därvid var i god tro, denne äger göra rättigheten gällande utan hinder av simulationen. Vad sålunda föreslagits har sin förebild i åtskilliga främmande lagar och torde näppeligen innefatta någon ändring av nu gällande svensk rätt; åtminstone har i ett rättsfall angående giltigheten av kontrakt, varigenom avverkningsrätt till skog upplåtits, den meningen gjort sig gällande, att den, som i god tro blivit innehavare av kontraktet, ägde njuta rättigheten till godo utan hinder därav att kontraktet upprättats för skens skull.')

Av det föreslagna stadgandet följer, att om någon genom skenköp säljer sin fastighet och köparen i sin ordning säljer eller annorledes överlåter densamma till någon, som vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kunskap om det föregående fångets ogiltighet, denna överlåtelse blir gällande mot den ursprunglige säljaren. En annan grupp av fall,

2) Se Kungl. Maj:ts dom den 31 jan. 1907 (N. J. A. s. 42). Jfr Kungl. Maj:ts dom den 23 juni 1910 (N. J. A. s. 364).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 145

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

å vilka här givna regel kan vinna tillämpning, utgöra de hyreskontrakt, i vilka hyran upptages till högre belopp än det verkliga under försäkran i en eller annan form från husägarens sida, att endast det lägre beloppet skall utkrävas. Sådant sker vanligen i syfte att vilseleda spekulanter i fråga om fastighetens hyresavkastning. En hyresgäst, som inlåter sig på en dylik transaktion, kan, om förslaget upphöjes till lag, bliva pliktig att till ny ägare av fastigheten, vilken fått hyreskontrakten å sig transporterade, betala det i kontraktet utsatta hyresbeloppet och får sedan bäst han gitter söka sitt åter av den förutvarande ägaren.

För sådana fall, då icke någon skriftlig handling upprättats i anledning av den simulerade rättshandlingen, hava särskilda bestämmelser icke funnits påkallade. Är det fråga om lösören, som förvärvaren fått i sin besittning, har man att tillämpa vanliga rättsregler angående godtrosförvärv.

36 §. 1)

För att en viljeförklaring skall medföra avsedd rättsverkan måste naturligtvis i regel fordras, att den genom avgivaren bringas till adressatens kunskap. Om A. meddelar C., att han är besluten att antaga ett anbud, som gjorts av B., kan B. icke därå grunda någon rätt, såvida icke C. mottagit meddelandet i egenskap av ombud för B. eller ock erhållit A:s uppdrag att bringa meddelandet till B:s kännedom och verkligen utför detta uppdrag. 2) Lika litet lärer i allmänhet ett å en bolagseller kommunalstämma fattat beslut att ingå visst avtal eller ikläda sig viss förbindelse kunna åberopas av den tilltänkte medkontrahenten, såvida icke beslutet blivit honom delgivet. 3) Det ovan sagda gäller även om skriftliga viljeförklaringar. Om någon skrivit ett brev, vari han erbjuder 1)

Jfr ang. första stycket Nordling s. 190—193, 202; Trygger: Fullmakt s. 167—168, 169 och Kommentar till utsökningslagen, Uppsala 1904, s. 77—78; Ekeberg: Växelförpliktelses uppkomst, Uppsala 1905, s. 7—11, 42—44; Eschelsson s. 107, 116—119, 197, 203—204; Fehr: Fordringspreskription, Uppsala 1913, s. 203 — 207; Lassen § 10 vid not 2 a, § 11 vid not 2—3 a, § 23 vid not 57, § 53 vid not 28—31; Stang s. 211, 249—250 — B. G. B. § 794: 1, § 796; H. G. B. II § 364: 2; Dernburg II § 148; Staub § 364 Anm. 6, § 366 Anm. 50; Grünhut: Wechselrecht, Leipzig 1897, I s. 277—283; Prochownick I s. 524, II s. 61;

ang. andra stycket Nordling s. 191 — H. G. B. I 296 ; B. G. B. § 370; Dernburg II § 115 vid not 11—15; Staub Exk. zu § 58 Anm. 16—25. 2)

Jfr Kungl. Maj:ts dom den 3 april 1894 (N. J. A. s. 203).

3) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 14 dec. 1870 (Naumanns tidskrift 1871 s. 441), den 12 juni 1899 (N. J. A. s. 259) och den 1 juni 1900 (N. J. A. s. 277).

35, 36 §§.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 146

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

36 §. sig att sluta köp eller annat avtal, och låter brevet ligga på sitt skrivbord, lärer han icke vara bunden av sitt erbjudande, därest det kan visas, att en främmande person tagit brevet och lagt det på posten.

Tillämpningen av dessa allmänna rättsgrundsatser leder emellertid i vissa fall till resultat, vilka ur rättssäkerhetens synpunkt måste betecknas såsom vådliga. Denna synpunkt är förtjänt av särskilt beaktande, då viljeförklaringen nedlagts i en urkund, som framstår såsom bärare av den fordran eller rättighet, varom fråga är, och som åt varje behörig innehavare av urkunden giver en självständig rätt i förhållande till utfärdaren (s. k. innehavare- och orderpapper). Den, som i god tro blivit innehavare av en sådan urkund, äger göra rättigheten gällande, även om urkunden skulle hava blivit en föregående innehavare frånstulen eller annorledes utan hans vilja kommit ur hans besittning. Detta har tydligen sin grund däri att man velat underlätta och trygga omsättningen av dylika urkunder, och det synes vara en naturlig fortsättning på den sålunda inslagna vägen, om man bereder godtroende innehavare samma skydd, när urkunden på nämnda sätt frånkommit den, som undertecknat densamma.

En bestämmelse i sådant syfte har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Den gäller icke blott löpande skuldebrev — vare sig dessa äro ställda till innehavaren eller till viss man eller order, en omständighet som ju enligt svensk rätt saknar juridisk betydelse — utan alla handlingar, som äro gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet. Med sistnämnda uttryck har man velat utmärka, att det skall vara fråga om en handling, som åt varje behörig innehavare giver en självständig, av föregående innehavares förhållande till utfärdaren oberoende rätt. Detta är exempelvis fallet med växlar, checkar och konnossement, såvida de ej innehålla orden »icke till order» eller annat förbehåll, som gör, att de icke kunna i vanlig ordning indosseras. Inteckningar på grund av löpande skuldebrev falla naturligtvis också in under det föreslagna stadgandet. Den, som i god tro förvärvat en sådan inteckning genom överlåtelse från en föregående innehavare, kan alltså enligt förslaget söka betalning ur fastigheten eller göra fordringsrätt gällande mot den, som enligt handlingen är personligen ansvarig för det däri förskrivna beloppet, utan hinder därav att handlingen icke blivit av denne utgiven. Likgiltigt är härvid, om denne tappat eller annorledes förlorat handlingen eller om densamma blivit honom frånhänd genom olovligt tillgrepp.

Vad sålunda föreslagits torde innefatta en ändring av nu gällande rätt. Någon uttrycklig lagbestämmelse i ämnet finnes visserligen icke, men av det i 10 § 2 mom. av förordningen om utsökningslagens in-

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 147

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

förande upptagna stadgandet om invändning rörande tvång eller förledande att utgiva löpande skuldebrev har man velat sluta, att invändning därom att ett sådant skuldebrev aldrig blivit utgivet skulle kunna framställas även mot den, som i god tro blivit innehavare av skuldebrevet. Att detta ur rättssäkerhetens synpunkt är otillfredsställande, erkännes emellertid även av författare, som på detta sätt tolka nu gällande lag.

I Danmark och Norge har på grund av särskilda stadganden i en för dessa länder gemensam förordning av år 1798 den meningen gjort sig gällande, att utfärdaren av ett s. k. negotiabelt dokument icke kan mot en godtroende innehavare åberopa, att handlingen utan hans vilja kommit ur hans besittning. Vid sådant förhållande och då frågan om gemensam lagstiftning beträffande skuldebrev enligt det för samarbetet fastställda programmet kommer att framdeles upptagas till behandling, har man från dansk och norsk sida ansett överflödigt att för närvarande meddela någon uttrycklig bestämmelse i ämnet. Första stycket av förevarande paragraf har därför icke någon motsvarighet i de andra texterna, men dess innehåll överensstämmer, såsom redan är nämnt, med vad som anses gälla i dansk-norsk rätt. Framhållas må ock, att den tyska civillagen innehåller ett liknande stadgande i fråga om innehavarepapper. Beträffande växlar och andra handelsrättsliga orderpapper finnes däremot icke någon motsvarande bestämmelse i tysk rätt, och meningarna äro delade, huruvida samma eller en motsatt grundsats skall å dem tillämpas.

Liknande synpunkter som i fråga om innehavare- och orderpapper göra sig i viss mån gällande även beträffande kvitton. När man erlägger betalning t. ex. för varor, som inköpts i en butik, mot kvitterad räkning från butikens ägare, är man i allmänhet icke i tillfälle att förvissa sig därom, huruvida den person, som presenterar räkningen, är behörig att uppbära betalningen. För rättskänslan skulle det säkerligen framstå såsom obilligt, om den, som sålunda i god tro erlagt betalning, skulle behöva betala en gång till, därest det sedermera befunnes, att den, som uppburit betalningen, skulle hava obehörigen åtkommit kvittot. Redan i gamla tyska handelslagen förekom ett numera till civillagen överflyttat stadgande av innehåll, att den, som överbringar ett kvitto, skall anses behörig att uppbära betalning, såvida icke särskilda den betalande bekanta omständigheter motsäga ett sådant antagande. Utan stöd av lag torde man emellertid näppeligen kunna komma till ett sådant resultat. En bestämmelse i ämnet har därför upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

Bestämmelsen avser endast kvitton å penningebelopp. Av den,

36 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 148

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

36, 37 §§. som fullgör en honom åliggande leveransskyldighet eller annan förpliktelse, som icke går ut på betalning av penningar, synes det kunna fordras, att han förvissar sig därom att den person, till vilken prestationen fullgöres, är behörig att mottaga densamma å den berättigades vägnar. En vanlig kvitterad räkning anser man sig däremot kunna betala utan att anställa efterforskningar, om den, som överbringar räkningen, har fått i uppdrag att uppbära betalning för densamma. Om denna grundsats skall lagfästas, torde man emellertid böra begränsa densamma till att gälla sådana fall, då betalning erlagts för en förfallen fordran. Har betalning erlagts i förtid, synes — i analogi med vad som enligt 40 § växellagen gäller om betalning av växel — risken för att den, som uppburit betalningen, icke varit behörig därtill, böra drabba den betalande. En ytterligare förutsättning för tillämpning av det föreslagna stadgandet är, att betalningen erlagts av gäldenären. Skulle någon annan utan att vara därtill pliktig och utan att hava erhållit gäldenärens uppdrag betala hans skuld under sådana förhållanden, som här avses, kan betalningen icke åberopas mot borgenären. Grunden härtill är, att om denne förlorat kvittot, han bör hava möjlighet att underrätta gäldenären om förhållandet och därigenom förebygga, att betalning erlägges till obehörig person; har borgenären gjort detta, bör han vara tryggad, och det kan icke av honom fordras, att han skall bringa förhållandet till utomstående personers kännedom.

37 §.1)

Det förekommer som bekant synnerligen ofta inom affärslivet, att en person utfäster sig att till en annan gälda visst vite för den händelse han skulle underlåta att fullgöra en honom åliggande förpliktelse. Det ojämförligt vanligaste är, att vitet bestämmes till visst belopp i penningar, men uttrycket vite användes även i fråga om annan förmögenhetsförlust, som någon kan hava underkastat sig för sådan händelse, som ovan nämnts. Vitesbestämmelser kunna anknytas till de mest olikartade avtal. I större leverans- och entreprenadkontrakt är det synnerligen vanligt, att

1) Jfr Lagkommitténs förslag till allmän civillag (1826) 15 kap. 1 och 2 §§ handelsbalken; Fehr: Vitesbestämmelser i avtal, Uppsala 1913, s. 16—17; Lassen § 124 särskilt vid not 14 — C. c. 1152, 1231; Ö. § 1336 pkt. 3; H. G. B. I 284: 1; B. G. B. § 343; H. G. B. II § 348; S. O. 163: 1, 3; U. E. § 1049; Dernburg II § 103; Staub § 348 Anm. 21 —31; Verhandlungen des zwanzigsten deutschen Juristentages (1889) Band IV s. 60—82, särskilt s. 65, 66, 78; Planiol 268; Prochownick §§ 117, 119, 312—318.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 149

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

37 §.

säljaren eller entreprenören vid vite förbinder sig att å utsatt tid leverera varan eller hava arbetet färdigt; vitesbestämmelser å köparens eller beställarens sida spela däremot en mindre roll. Ofta göres vitets storlek beroende av varaktigheten utav ett eventuellt dröjsmål, i det att man bestämmer, att vitet skall utgå med visst belopp per dag, vecka eller annan tidsenhet. Även i fraktavtal hava vitesutfästelser vidsträckt användning. I certepartier möter man i allmänhet bestämmelsen, att vid underlåtet fullgörande från ena eller andra sidan skadestånd skall utgå med hela det kalkylerade fraktbeloppet. Sådana bestämmelser äro otvivelaktigt att hänföra till vitesutfästelser.

Den huvudsakliga förklaringen därtill att man vid sådana avtal, som ovan nämnts, i så stor utsträckning begagnar sig av vitesklausuler torde vara den, att man vill på förhand fixera storleken av det skadestånd, som skall utgå i händelse av kontraktsbrott, och därigenom undgå en långvarig och osäker process angående omfattningen av liden skada. Även om domstolarna numera icke ställa lika stora anspråk som förr på bevisning angående skadans omfång, är det givetvis en avsevärd förmån att icke behöva förebringa någon bevisning i sådant avseende. I all synnerhet gäller detta, när dröjsmålet orsakat hinder i näring eller skadans omfattning eljest är beroende av den skadelidandes individuella förhållanden.

Vitesutfästelser hava emellertid även en annan uppgift att fylla i rättslivet. När, såsom ofta är händelsen, i kontrakt, varigenom en person engageras att uppträda såsom skådespelare eller musiker eller att eljest inför allmänheten visa prov på sin konst, höga viten stipuleras för fall av kontraktsbrott, tjänar vitet i främsta rummet såsom ett kraftigt påtryckningsmedel mot den sålunda engagerade att vederbörligen uppfylla sina förpliktelser enligt kontraktet. Samma funktion kan en vitesbestämmelse fylla i de fall, då vid överlåtelse av en handelsrörelse säljaren vid vite förbinder sig att icke driva handel, varigenom köparen utsattes för konkurrens, eller över huvud då en vitesbestämmelse fogats till ett konkurrensförbud av det slag, som i 39 § av förslaget avses. Att en och samma vitesbestämmelse ofta tillgodoser båda de här ovan nämnda syftena, torde knappast behöva påpekas. Särskilt gäller detta om vitesbestämmelser i entreprenadkontrakt.

Att en vitesutfästelse, som är knuten till ett giltigt avtal, enligt svensk rätt är bindande, lider intet tvivel, ehuru någon bestämmelse härom i lag icke finnes. Endast för det fall, att någon vid försträckning i penningar utfäst visst vite, gällde enligt 9 kap. 6 § handelsbalken i dess lydelse enligt förordningen den 11 augusti 1815, att vitet skulle

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 150

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

37 §. vara ogillt. Detta lagrum har emellertid genom lagen den 28 september 1907 upphört att gälla. Även sådana vitesutfästelser äro alltså numera giltiga, och någon nedsättning av vitet kan icke ifrågakomma, med mindre utfästelsen tillkommit under sådana förhållanden, som avses i lagen den 14 juni 1901 angående ocker. Är detta icke fallet, lärer enligt nu gällande svensk rätt icke förefinnas någon möjlighet för domstolarna att nedsätta ett vitesbelopp ens om detta finnes stå i uppenbart missförhållande till det intresse den, som betingat sig vitet, har i avtalets uppfyllelse. I lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag har i huvudsak samma ståndpunkt kommit till uttryck; endast för sådana fall, då den förbindelse, till vilken vitesbestämmelsen knutits, blivit delvis fullgjord, medgavs i förslagen jämkningsrätt i fråga om vitets belopp. Vad Danmark och Norge beträffar, torde även där råda full avtalsfrihet i fråga om storleken av utfäst vite.

En obegränsad avtalsfrihet på detta område kan emellertid, enligt vad erfarenheten utvisar, giva anledning till missbruk. För att förebygga sådana har man därför i åtskilliga utländska lagar funnit nödigt att meddela särskilda bestämmelser, varigenom avtalsfriheten härutinnan inskränkes. Redan i den österrikiska civillagen återfinnes en bestämmelse, varigenom åt domaren tillerkännes befogenhet att efter fri prövning nedsätta alltför höga viten. En dylik befogenhet tillkommer honom även enligt den schweiziska lagen om obligationsrätten. I Tyskland har man likaledes givit domstolarna rättighet att jämka på viten, som äro oproportionerligt höga. Liknande grundsatser gälla i viss mån enligt engelsk rätt. I Frankrike upprätthålles däremot fortfarande i det stora hela avtalsfriheten på detta område. Den franska lagstiftningen äger icke annan motsvarighet till sådana bestämmelser, varom här är fråga, än att åt domaren tillerkänts jämkningsrätt, när det avtal, vartill vitesbestämmelsen knutits, blivit delvis uppfyllt. Det är tydligen denna bestämmelse, som tjänat till förebild för ovan nämnda stadganden i de äldre svenska lagförslagen.

Enligt kommitténs tanke förefinnes ett verkligt behov att begränsa den hos oss rådande friheten att avtala viten till hur höga belopp som helst. Det måste säkerligen mången gång kännas i hög grad motbjudande för domaren att nödgas utdöma viten, vilka uppenbarligen överstiga rimlighetens gränser. Nödig hjälp mot dessa missförhållanden torde icke kunna beredas genom den föreslagna 32 §. Vill man undgå de olägenheter, som äro förenade med en obegränsad avtalsfrihet på detta område, lärer det därför vara nödigt att följa den utländska lagstiftningens föredöme genom att tillerkänna domstolarna rätt att ned-

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 151

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

37 §.

sätta viten, som äro uppenbart obilliga. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i förevarande paragraf. I likhet med motsvarande stadgande i tyska lagen avser denna icke blott sådana fall, då vite skall utgå vid underlåtet fullgörande av en juridisk förpliktelse, utan jämväl sådana, då vitesbestämmelsen knutits till företagandet eller underlåtandet av en handling, vars underlåtande eller företagande icke kan uttvingas. Skydd mot överdrivet höga vitesbestämmelser synes även i dessa fall vara av behovet påkallat.

Den prövning av ett utfäst vites skälighet, som enligt förslaget kan äga rum, ankommer naturligtvis i främsta rummet på de allmänna domstolarna; endast om vitesbestämmelsen innefattas i ett avtal, i fråga om vilket kontrahenterna underkastat sig avgörande genom skiljedom, tillkommer det skiljemännen att pröva vitets skälighet. Kommittén har icke varit blind för de betänkligheter, som ur rättssäkerhetens synpunkt kunna hysas mot att tillåta jämkning av bestämmelser, om vilka kontrahenterna varit ense. Det är emellertid endast i sådana fall, då det utfästa vitet finnes vara uppenbart obilligt, som någon jämkningsrätt skall förefinnas, och det lärer icke behöva befaras, att domstolarna i oträngt mål skola göra bruk av den rätt, som sålunda tillagts dem. Handhaves stadgandet med nödig varsamhet, lärer det icke komma att uppmuntra till kontraktsbrott eller obefogad vägran att gälda ett förverkat vite och sålunda förringa det ökade rättsskydd, som man genom vitesbestämmelser med fog söker vinna.

Bland de länder, för vilkas lagstiftning ovan redogjorts, intaga Tyskland och Österrike så till vida en särställning, att enligt särskilda bestämmelser i dessa länders handelslagar någon nedsättning av viten icke kan äga rum i handelsförhållanden. I Österrike gäller detta, vare sig den, som utfäst vitet, är köpman eller icke, i Tyskland endast om vitet utfästs av en köpman i och för hans rörelse. Förslaget innehåller icke någon motsvarande undantagsbestämmelse. Även i förhållandet köpmän emellan förefinnes enligt kommitténs tanke ett verkligt behov att kunna jämka på vitesbestämmelser, som äro uppenbart orimliga.2) Att tillämpa alldeles olika civilrättsliga regler, allt eftersom en person är köpman eller icke, överensstämmer ej heller väl med svensk rättsåskådning. Erinras må ock, att en undantagsbestämmelse sådan som den i dessa lagar före- 2)

Jfr Kungl. Maj:ts dom den 29 mars 1898 (N. J. A. s. 117), varigenom ett rederi, som åtagit sig att från England till Stockholm frakta minst 1,150 tons järnrör för en frakt av 6 shillings per ton, men i fartyget inlastat 12 tons mindre än överenskommits, i enlighet med certepartiets bestämmelser förpliktades att såsom skadestånd utgiva hela det beräknade fraktbeloppet (omkring 340 engelska pund).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 152

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

37 §. kommande, tillämpad å svenska förhållanden, skulle i synnerligen hög grad förringa betydelsen av det föreslagna stadgandet. Att märka är nämligen, att enligt svensk rätt icke blott handlande och fabrikanter utan även t. ex. större hantverkare och byggmästare äro att anse såsom köpmän. De danska och norska förslagen överensstämma med det svenska, allenast med den modifikationen, att enligt det danska lagförslaget frågan om nedsättning av vite, som någon förbundit sig att gälda till en köpman, under vissa förhållanden skall bedömas av Sø- og Handelsretten, i vilken domstol köpmän hava säte och stämma.

Vid prövningen av frågan, om och i vad mån ett utfäst vite skall nedsättas, har domstolen, enligt vad det föreslagna stadgandet giver vid handen, att taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Man har emellertid ansett sig böra särskilt framhålla, att vid denna prövning avseende bör fästas icke blott å den ekonomiska förlust, som tillskyndas den, vilken betingat sig vitet, utan även å hans intresse i övrigt i företagandet eller underlåtandet av den handling, varom fråga är. Då, såsom förut framhållits, anledningen till att vite betingas oftast ligger däri att man på detta sätt vill undgå att behöva förebringa bevisning om det intresse man har i avtalets fullgörande, bör någon nedsättning av vitet tydligen icke ifrågakomma, med mindre det kan anses uppenbart eller styrkt, att ett påtagligt missförhållande föreligger mellan vitets storlek och det intresse, som genom detsamma skall tillgodoses. Härom åligger det alltså den, som påyrkar nedsättning av vitet, att i fall av behov förebringa utredning. Vid tillämpning av förevarande paragraf bör jämväl tagas hänsyn till dens förhållande, som utfäst vitet, bland annat därtill, om han avsiktligen eller kanske rent av för att skada underlåtit att uppfylla sin förpliktelse eller, å andra sidan, om han för sin underlåtenhet kan åberopa mer eller mindre giltig ursäkt. Åt den förpliktades förmögenhetsställning torde däremot icke i och för sig böra tillmätas någon betydelse.

Den föreslagna bestämmelsen giver vid handen, att man, när det gäller att avgöra, huruvida ett utfäst vite kan anses vara uppenbart obilligt eller icke, har att taga hänsyn till förhållandena vid tiden för vitets utkrävande. Någon nedsättning bör nämligen enligt kommitténs mening icke få ske, när vitet visserligen i betraktande av de förhållanden, under vilka det utfästs, ter sig såsom oskäligt högt men detta icke kan sägas vara fallet, när senare inträffade omständigheter tagas i betraktande. Är åter vitets utkrävande uppenbart obilligt, bör det nedsättas, även om det icke översteg billighetens gränser, då det utfästes.

Ej sällan påträffas kontraktsbestämmelser av det innehåll, att den

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 153

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

ene kontrahenten skall hava rätt att mot betalning av en viss penninge- 37, 88 §§. summa (mulcta poenitentialis, Reugeld) befria sig från sin förpliktelse enligt kontraktet. En dylik klausul har en annan karaktär än vite, i det att den icke giver medkontrahenten någon befogenhet att vid underlåtet fullgörande utkräva just den ifrågavarande penningesumman, utan bevisning angående storleken av liden skada måste i vanlig ordning förebringas. Bestämmelsen är given till förmån för den, som betingat sig en dylik friköpsrätt, icke i medkontrahentens intresse. Understundom kan det dock vara förenat med svårigheter att avgöra, huruvida det varit kontrahenternas mening att träffa avtal om vite eller att endast lämna den ene valrätt mellan att företaga en handling och att betala visst belopp. 3) Är det senare fallet, finnes icke något utrymme för tilllämpning av förevarande paragraf.

Om ett utfäst vite utan förbehåll erlägges, sedan detsamma blivit förverkat, tyder detta därpå att den, som utfäst vitet, icke anser detsamma oskäligt. Någon rätt att sedermera påkalla domstols prövning av vitets skälighet synes därför icke böra tillkomma honom. För medkontrahenten framstår också vitets erläggande såsom en definitiv avveckling av parternas mellanvarande i detta avseende. På dessa grunder vilar den i sista punkten av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, att ett redan guldet vite icke må sökas åter. Skulle vitet hava erlagts innan det förverkats, eller skulle den, som betalar förverkat vite, därvid hava förbehållit sig sina rättigheter, möter däremot icke något hinder att med åberopande av förevarande paragraf kräva åter större eller mindre del av det sålunda erlagda beloppet.

38 §. 1)

Uttrycket vite plägar icke användas i fråga om varje förmögenhetsförlust, som någon kan hava underkastat sig för den händelse han icke skulle rätteligen uppfylla en honom åliggande förpliktelse; för att en vitesutfästelse skall föreligga måste man hava åtagit sig att fullgöra en särskild prestation i penningar eller annat vid sidan av huvudförpliktel- 3)

Jfr Kungl. Maj:ts dom den 30 okt. 1911 (N. J. A. s. 467).

1) Jfr ang. första stycket S. O. 162: 1; U. E. § 1054;

ang. andra stycket Torp: Dansk Tingsret, Köpenhamn 1905, § 47 vid not 30; Hagerup: Norsk Panteret, Kristiania 1889, s. 286 — C. c. 2078: 2; Ö. § 1371; B. G. B. § 1229; Schweizerisches Zivilgesetzbuch vom 10 Dezember 1907 art. 894; U. E. § 820; Dernburg III § 269: 7.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 154

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

38 §. sen. Ofta innebära emellertid de mer eller mindre stränga bestämmelser angående verkan av kontraktsbrott, som i kontrakt påträffas, endast modifikationer i de egentliga kontraktsvillkoren. Dylika bestämmelser kunna liksom vitesutfästelser vara av den uppenbart obilliga beskaffenhet, att en tillämpning av dem måste anses överskrida gränserna för det tillåtna. De skäl, som funnits påkalla rätt för domstolarna att nedsätta oskäligt höga viten, äga samma giltighet i fråga om bestämmelser av här avsedda slag. I förevarande paragraf har kommittén till reglering upptagit detta ämne, i vad det rör några av de för närvarande mest brukliga bestämmelserna angående påföljder av kontraktsbrott.

Med en vitesutfästelse har sålunda likställts ett i avtal träffat förbehåll om rätt för den ene kontrahenten att utan hinder därav, att den andre i följd av avtalets hävande går miste om honom däri tillförsäkrade förmåner, utkräva det vederlag, som den andre förbundit sig att erlägga för deras åtnjutande. Ett typiskt exempel härpå erbjuda sådana i hyreskontrakt ofta förekommande bestämmelser, enligt vilka hyresgästen, om avtalet på grund av kontraktsbrott å hans sida upphör i förtid ändock skall vara pliktig att gälda hyra för hela återstående hyrestiden. Det obilliga i ett dylikt förbehåll, vilket kan användas till att bereda hyresvärden dubbel hyresinkomst av den uthyrda lägenheten, ligger i öppen dag. I rättspraxis har man också redan nu funnit sig oförhindrad att åsidosätta dylika kontraktsbestämmelser. Frågan, om och i vad mån ett sådant förbehåll lagligen kan göras gällande, har nämligen ansetts vara beroende därav, huruvida och på vilka villkor hyresvärden fått eller kunde hava fått lägenheten uthyrd till annan.2) Samma synpunkter hava gjort sig gällande i fråga om motsvarande förbehåll i arrendekontrakt. 3)

En annan typisk bestämmelse av det slag, som här avses, föreligger, när man för den händelse ett ingånget avtal skulle komma att hävas på grund av underlåtet fullgörande från andra sidan betingar sig att få behålla allt vad man i följd av avtalet bekommit. Dylika bestämmelser äro synnerligen vanliga i kontrakt angående avbetalningsköp. Där förekommer nämligen så gott som alltid en klausul, varigenom säljaren förbehåller sig rätt att, om köparen skulle brista i sin betalningsskyldighet, återtaga godset utan att behöva återbetala något av vad som avbetalts å köpeskillingen. Även i köpekontrakt angående fast egendom plägar stundom inryckas den bestämmelsen, att om köparen icke å den

2) Se Kungl. Maj:ts domar den 24 febr. 1874 (N. J. A. s. 89) och den 16 okt. 1908 (N. J. A. s. 420).

3) Se Kungl. Maj:ts dom den 8 jan. 1907 (N. J. A. s. 10).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 155

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

för utfärdande av köpebrev bestämda dagen fullgör likviden, köpet skall gå åter och köparen hava förverkat den vid kontraktets upprättande erlagda delen av köpeskillingen. Dylika förbehåll om förverkande av det, som i följd av avtalet redan blivit erlagt, (förverkandeklausuler) måste enligt nu gällande rätt säkerligen anses giltiga. Tillämpade i all sin stränghet kunna de emellertid leda till resultat, vilka för rättskänslan äro i hög grad stötande. För att förebygga missbruk synes därför ett ingripande från lagstiftarens sida vara av verkligt behov påkallat.

Vad utländsk lagstiftning på detta område beträffar, har man i den schweiziska lagen angående obligationsrätten samt i det ofta nämnda ungerska lagförslaget upptagit föreskrifter, enligt vilka de regler, som givits rörande nedsättning av viten, skola äga motsvarande tillämpning i fråga om förverkandeklausuler. I Tyskland och Österrike finnas däremot endast i fråga om avbetalningsköp särskilda bestämmelser angående sådana klausuler, som här avses.

Angående avbetalningsköp hava till skydd för köparen bestämmelser upptagits i ett särskilt lagförslag, vilket dock av skäl, som i motiven till detsamma skola närmare utvecklas, endast skall äga tillämpning å avbetalningsköp, vid vilka köpeskillingen icke överstiger tre tusen kronor. I fråga om sådana avbetalningsköp behöver alltså den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen icke åberopas; en erinran härom har upptagits i tredje stycket.

Från förverkandeklausuler bör man skilja ett annat slag av kontraktsbestämmelser, som särskilt vid försäljning av gruvor äro brukliga. I sådana kontrakt betingar sig köparen ofta rätt att inom viss tid undandraga sig det tillämnade köpets fullgörande och erlägger vid kontraktets upprättande ett större eller mindre belopp, som, därest han gör bruk av nämnda rätt, skall få behållas av säljaren. Syftet med dylika bestämmelser är tydligen, att avtalet tills vidare endast skall medföra bundenhet å säljarens sida, under det att köparen skall äga välja mellan att vidbliva detsamma och att avstå därifrån. Bestämmer sig denne inom den utsatta tidsfristen för det förra alternativet, betraktas det belopp han vid kontraktets upprättande guldit såsom en avbetalning å köpeskillingen. Begagnar han sig åter av sin rätt att frånträda avtalet, är den erlagda handpenningen förverkad. Denna utgör då vederlag därför att spekulanten haft gruvan på hand under den överenskomna tiden, och någon jämkning av beloppet synes här lika litet böra komma i fråga som i sådana vid föregående paragraf omnämnda fall, då någon

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 156

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

38 §. betingat sig rätt att mot betalning av en viss penningesumma friköpa sig från sina kontraktsenliga förpliktelser.

I avbetalningskontrakt påträffar man understundom en klausul, varigenom säljaren betingar sig, att för den händelse köparen skulle brista i sin betalningsskyldighet alla återstående poster omedelbart skola förfalla till betalning (förfalloklausul, clausula cassatoria). I det särskilda lagförslaget om avbetalningsköp har man upptagit vissa bestämmelser i syfte att bereda köparen skydd mot dylika klausuler. Dessa hava emellertid användning även vid andra avtal och rättshandlingar. Det är sålunda icke ovanligt, att i inteckningar eller andra skuldebrev intages en bestämmelse av innehåll, att hela kapitalet skall vara förfallet till betalning, därest utfäst ränta icke rätteligen erlägges. Att dylika förbehåll för närvarande skulle vara ogiltiga, lärer icke kunna påstås, och något gagn av en särskild bestämmelse, varigenom avtalsfriheten på detta område inskränktes, torde näppeligen vara att förvänta. Följden därav skulle säkerligen i många fall endast bliva den, att låntagaren finge förbinda sig att erlägga betalning viss tid efter uppsägning och nöja sig med en mer eller mindre bestämd försäkran av långivaren, att någon uppsägning icke skall ske, så länge ränta och amortering rätteligen erläggas. Ej heller i utländsk lagstiftning har man, bortsett från avbetalningsköp, veterligen inskridit mot dessa s. k. förfalloklausuler.

Vad angår den tredje kategorien av kontraktsbestämmelser, som i förevarande paragraf avses, nämligen de särskilt vid försträckning förekommande förbehållen om förverkande av pant (s. k. lex commissoria), hava de sedan gammalt varit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. Redan i den romerska rätten var det en borgenär förbjudet att betinga sig rätt att, utan redovisningsskyldighet till gäldenären, realisera eller för egen räkning behålla en pant, som blivit ställd för hans fordran. I anslutning härtill har man i såväl fransk som österrikisk rätt förklarat dylika förbehåll ogiltiga. Även den moderna tyska och schweiziska lagstiftningen samt det ungerska lagförslaget intaga samma ståndpunkt. Enligt gällande rätt i Danmark och Norge möter däremot intet hinder att träffa ett sådant avtal, varom här är fråga.

I vårt land har en vid försträckning mot pantsäkerhet träffad överenskommelse om rätt för panthavaren att i händelse betalning icke rätteligen erlägges efter gottfinnande realisera panten utan redovisningsskyldighet till gäldenären ansetts vara utan verkan på grund av den i 9 kap. 6 § handelsbalken i dess lydelse enligt förordningen den 11 augusti 1815 förekommande bestämmelsen om ogiltighet av vite vid

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 157

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

38 §.

försträckning. 4) Sedan detta lagrum år 1907 upphävts, torde näppeligen något hinder möta för panthavaren att göra gällande äganderätt till panten på grund av en sådan överenskommelse, som ovan nämnts. Att dylika avtal kunna bereda panthavaren oskälig vinst på gäldenärens bekostnad, lärer emellertid icke kunna bestridas. Andra stycket av förevarande paragraf avser att så vitt möjligt förebygga missbruk av avtalsfriheten på detta område.

Det föreslagna stadgandet avser icke endast pant utan även annan säkerhet, som kan hava blivit ställd för fullgörande av betalningsskyldighet eller annan förpliktelse. Härmed åsyftas i främsta rummet sådana avtal, som ske i köpets form men vilkas egentliga syfte är att bereda den s. k. köparen säkerhet för någon honom tillkommande fordran hos medkontrahenten. Ett avtal av denna typ är till sitt syfte jämförligt med egendoms pantsättande för skuld under sådana villkor, att borgenären äger göra sig betäckt för sin fordran genom att tillägna sig panten 5). Är avtalets verkliga innebörd den sålunda angivna, synes det böra vara underkastat samma regler, som enligt förslaget skola tilllämpas i fråga om pant.

Vad som enligt 37 § gäller beträffande nedsättning av oskäligt höga viten skall enligt förevarande paragraf äga motsvarande tillämpning å samtliga förbehåll av här avsedda beskaffenhet. Skulle det vara uppenbart obilligt att låta förbehållet lända till efterrättelse, kan det alltså jämkas efter ty skäligt prövas. Vid dylik prövning hava domstolarna att taga hänsyn till samtliga omständigheter, sådana de föreligga vid den tidpunkt, då förbehållet göres gällande. I fråga om de synpunkter, som härvid böra vara bestämmande, hänvisas till det vid 37 § anförda.

Någon jämkningsrätt bör uppenbarligen icke tillkomma domstolarna, när den, som underkastat sig sådan påföljd, varom här är fråga, efter avtalets hävande avstått från rätten att påkalla jämkning, ej heller när förbehåll, att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad, träffats efter det gäldenären redan brustit i fullgörandet av sin förpliktelse. Detta torde med tillräcklig tydlighet framgå av den föreslagna lagtexten. Icke heller bör det tillkomma den, som efter avtalets hävande utan förbehåll utgivit vederlag, som det enligt avtalet åligger honom att erlägga, att på grund av vad i förevarande paragraf är stadgat, kräva åter något av vad han sålunda utgivit. Jämväl i sådant avseende skall vad i 37 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

4) Se Kungl. Maj:ts dom den 19 jan. 1881 (N. J. A. s. 6.).

5) Jfr det i N. J. A. 1909 s. 466 refererade rättsfallet.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 158

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

39 § 1).

Mot den skarpa konkurrens, som gör sig gällande på alla områden inom det nutida näringslivet, söka näringsidkarne skydda sig på varjehanda sätt. Direkt riktade mot den fria konkurrensen äro sådana avtal, varigenom den ene kontrahenten betingar sig, att den andre icke skall idka handel eller annan verksamhet, som konkurrerar med hans egen, eller taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet. Dylika konkurrensförbud ingå merendels såsom moment i ett mera omfattande avtal och pläga då benämnas konkurrensklausuler. När en affärsman överlåter sin rörelse å en annan, förbinder han sig sålunda ofta att icke grunda eller inträda i ett konkurrerande företag. Detsamma gäller om den, som utträder ur ett handelsbolag eller en annan affärsrörelse, vilken han drivit tillsammans med en eller flera andra personer. Likaså förekommer det i stor utsträckning, att den, som hos en näringsidkare erhåller en anställning, vilken kräver viss talang eller skicklighet, får utfästa sig att icke efter tjänstetidens utgång taga anställning hos en konkurrent. Särskilt inom industrien spela dylika avtal en stor roll, i ty att arbetsgivarne på detta sätt söka skydda sig mot prisgivande av yrkeshemligheter. Konkurrensförbud kunna också göras till föremål för fristående avtal. Mellan affärsmän, som konkurrera med varandra genom att sälja samma slags vara inom samma område, träffas sålunda stundom överenskommelse om uppdelning av försäljningsområdet, så att en var av dem skall äga ensam sälja varan inom ett bestämt distrikt. Till konkurrensförbuden, vilka naturligtvis med hänsyn till tid, ort eller innehåll i övrigt kunna vara mer eller mindre omfattande, knyta sig vanligen utfästelser av visst vite i händelse av förbudets överträdande. Erfarenheten visar, att den, som åtagit sig en förpliktelse av här avsedd beskaffenhet, därigenom ofta underkastas inskränkningar i sin frihet att utöva förvärvsverksamhet, vilka för honom äro oskäligt betungande. Särskilt gäller detta vid avtal mellan yrkesidkare och personer, som äro

1) Jfr Lassen § 76 vid not 2; Stang § 45 vid not 9—12 — H. G. B. II § 74, § 76: 1; Gewerbeordnung § 133 f (tillagd genom promulgationslagen till nya tyska handelslagen); Handlungsgehilfengesetz (österrikisk lag av den 10 jan. 1910) § 36; S. O. 356—359, 361; U. E. § 959; Staub § 22 Anm. 33, 34, § 74 Anm. 1—3, 5 —14; Droysen: Die §§ 74, 75 des Handelsgesetzbuchs, Berlin 1908; Cantor: Die Konkurrenzklausel, Berlin 1911; Düringer: Die gesetzgeberische Regelung der Konkurrenzklausel i Deutsche Juristenzeitung 1911 s. 1233—1239; Prochownick I s. 559—560, II s. 184—185.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 159

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

39 §.

anställda i deras tjänst. De missbruk, vartill avtalsfriheten på detta område givit anledning, hava föranlett, att man i åtskilliga länder funnit nödigt att inskrida mot densamma. I Tyskland hava sådana bestämmelser meddelats i fråga om konkurrensklausuler i avtal mellan yrkesidkare och personer anställda i deras tjänst. En dylik klausul är enligt dessa bestämmelser bindande för den anställde endast i den mån han icke med hänsyn till den tid utfästelsen gäller eller dennas innehåll i övrigt kan anses genom densamma obilligt hindras i sin fortkomst. Är avtalet ingånget mellan en handlande och hans biträde, äger utfästelsen under inga omständigheter giltighet mer än tre år efter anställningens upphörande. När det gäller att bedöma giltigheten av ett konkurrensförbud för någon, vilken icke innehaft sådan anställning, som ovan sagts, kan man i Tyskland komma till samma resultat genom tillämpning av civillagens allmänna stadgande, att avtal, som strida mot goda seder, äro ogiltiga. Även i engelsk rätt anlägger man denna synpunkt på avtal av här ifrågavarande slag. I Österrike har man i en lag av den 16 januari 1910 (Handlungsgehilfengesetz), vilken i åtskilliga avseenden reglerar rättsförhållandet mellan personer, som äro anställda i handel eller vissa andra yrken, och deras principaler, till behandling upptagit jämväl frågan om giltigheten av konkurrensförbud för dylika personer. Man har här genom mera detaljerade föreskrifter byggt vidare på den tanke, som ligger till grund för ovannämnda tyska bestämmelser i ämnet. Framhållas må, att enligt den österrikiska lagen giltighetstiden för ett konkurrensförbud inskränkts till ett år samt att förbudet över huvud är ogiltigt, om den, som underkastat sig detsamma, har lägre årsinkomst än fyra tusen Kronen. Även i den reviderade schweiziska lagen angående obligationsrätten hava stadganden upptagits angående förutsättningarna för giltigheten av konkurrensförbud i tjänsteförhållanden. Enligt dessa stadganden är ett konkurrensförbud icke giltigt, med mindre den anställde kan betydligt skada principalen genom att begagna sig av den inblick han förvärvat i dennes kundkrets eller affärshemligheter. Även om detta är händelsen, blir dock förbudet bindande endast i en med hänsyn till tid, ort och omfattning skälig begränsning, så att den anställdes ekonomiska fortkomst icke genom detsamma obilligt försvåras. I olikhet mot vad fallet är i de länder, för vilkas lagstiftning nu redogjorts, har man i det ofta nämnda ungerska lagförslaget upptagit ett allmänt stadgande, enligt vilket varje avtal, varigenom någon till förmån för en annan för alltid och utan inskränkning till viss ort avstår från utövande av yrke eller annan verksamhet, är ogiltigt. Har någon avgivit en sådan utfästelse för bestämd tid eller bestämd ort, är enligt nämnda förslag inskränkningen

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 160

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

39 §. giltig i den mån den visar sig nödvändig för att den andra parten icke skall skadas i sitt yrke eller sin verksamhet genom konkurrens från den, som gjort utfästelsen.

I de skandinaviska länderna finnas inga särskilda lagbestämmelser i detta ämne. Att sådana utfästelser, varom här är fråga, enligt gällande svensk rätt i allmänhet måste anses giltiga, lider intet tvivel. 2) För att förekomma missbruk av den nu rådande avtalsfriheten på detta område är det emellertid enligt kommitténs mening av behovet påkallat, att laga verkan frånkännes sådana konkurrensförbud, som överskrida billighetens gränser. Bestämmelser härom innefattas i 39 och 40 §§. Av dessa innehåller förstnämnda paragraf huvudstadgandet, den senare en detaljbestämmelse beträffande konkurrensklausuler i avtal mellan en yrkesidkare och någon i hans tjänst anställd person.

För tillämpning av de föreslagna bestämmelserna förutsättes, enligt vad deras avfattning utvisar, ej blott att en person i förhållande till en annan utfäst sig att icke idka handel eller annan verksamhet av visst slag eller icke taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet, utan även att det ifrågavarande avtalet tillkommit i syfte att förebygga konkurrens. Om, såsom naturligtvis kan inträffa, ett avtal därom att en person skall avhålla sig från viss verksamhet ingås i annat syfte, äro de omständigheter, av vilka avtalets giltighet bör bero, så skiftande, att det icke låter sig göra att därom uppställa regler i lag. Däremot böra bestämmelserna tillämpas, vare sig avsikten med förbudet varit att avvärja konkurrens från den persons sida, som avgivit utfästelsen, eller att förhindra befarad konkurrens från annat håll. Detta senare är t. ex. fallet, då en arbetare vid erhållande av anställning i en fabrik, där han kan bliva i tillfälle att få kännedom om vissa hemliga tillverkningsmetoder, förbinder sig att icke efter slutad anställning taga plats i andra företag, som konkurrera med den ifrågavarande fabriken. Säkerligen komma ifrågavarande bestämmelser att få sin huvudsakliga betydelse inom handel, industri och hantverk, men utrymme för deras tillämpning finnes även inom andra yrkesgrenar, exempelvis advokat- och tandläkareyrket.

I två avseenden kan enligt kommitténs uppfattning ett konkurrensförbud överskrida gränserna för det tillåtna, nämligen dels om det sträcker sig längre än som kan erfordras för att hindra konkurrens, dels om det över hövan inskränker den förpliktade i hans frihet att

2) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 5 dec. 1905 (N. J. A. s. 513) och den 20 mars 1907 (N. J. A. s. 122).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 161

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

utöva förvärvsverksamhet. Har den, till vars förmån utfästelsen gjorts, ur konkurrenssynpunkt intet berättigat intresse i förbudets upprätthållande, är det klart, att det endast skulle vara att onödigt betunga den förpliktade, om man läte honom vara bunden av detsamma. Ej heller bör lagen skydda ett avtal, som betager den förpliktade möjligheten att skaffa sig nödigt uppehälle. Härvidlag kommer ej blott den förpliktades eget intresse i betraktande utan även samhällets. Även bortsett därifrån att, om den förpliktade ej förmår försörja sig, han ju kan komma att falla fattigvården till last, bör ej heller den, som är i sådan ställning, att han icke behöver arbeta för att försörja sig, vara bunden av ett avtal, som skulle hava till följd, att han måste fullständigt avhålla sig från förvärvsverksamhet. Den rätt att fritt bestämma över sina handlingar och sin verksamhet, som tillkommer varje människa, bör hon visserligen kunna delvis uppgiva, men aldrig med laga verkan helt avstå.

Om och i vad mån ett konkurrensförbud i något av ovan nämnda två avseenden kan anses överskrida gränserna för det tillåtna, är att avgöra efter omständigheterna i det särskilda fallet. Efter förebild av de utländska lagar, för vilka ovan redogjorts, har i förslaget upptagits en uttrycklig föreskrift, att hänsyn skall tagas bland annat till den tid, över vilken förbudet sträcker sig, och den eller de orter detsamma omfattar. Därmed är dock icke sagt, att ett förbud, för att giltighet skall kunna tillerkännas detsamma, måste vara begränsat i båda dessa riktningar eller ens i någondera av dem. Fastmera hava domstolarna att efter den totalbild konkurrensförbudet till sitt innehåll erbjuder träffa avgörande, om och i vad mån gränserna för det tillåtna kunna anses överskridna. Det kan sålunda inträffa, att ett till tid och ort obegränsat konkurrensförbud med hänsyn till den begränsade omfattningen av den förbjudna verksamheten kan förklaras giltigt i hela sin utsträckning. Såsom ovan nämnts, bör ett konkurrensförbud upprätthållas endast i den mån sådant är behövligt för att skydda den enligt utfästelsen berättigade mot konkurrens. Upphör han med sin verksamhet, synes därför jämväl förbudet i allmänhet böra upphöra att gälla. Det är emellertid tänkbart, att han även i dylika fall har intresse i förbudets upprätthållande; det kan t. ex. vara fråga om någon, som sålt sin handelsrörelse för ett pris, vilket bestämts med hänsyn till förbudets förefintlighet. Frågan om konkurrensförbudets behövlighet för den berättigade är av betydelse icke blott så till vida, att ett förbud, som sträcker sig längre än erforderligt är, kan förklaras helt eller delvis ogiltigt, utan — enligt vad slutorden i det föreslagna stadgandet utvisa — även i det avseendet, att man vid bedömande av frågan, om den, som underkastat

39 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 162

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

39 §. sig förbudet, därigenom skulle över hövan inskränkas i sin frihet, har att taga hänsyn till det intresse, som medkontrahenten må äga i förbudets upprätthållande. En ganska omfattande inskränkning i den förpliktades förvärvsverksamhet kan sålunda vara befogad, om den berättigade har stort gagn av densamma, men bör icke få upprätthållas, om den nytta, som därigenom beredes honom, är ringa. Bland övriga omständigheter, som böra tagas i betraktande, vid bedömande av frågan, om ett konkurrensförbud över hövan inskränker den förpliktades förvärvsförmåga, må nämnas möjligheten för honom att övergå till en annan yrkesgren; för den ene kan detta vara lätt, för den andre är det exempelvis på grund av ålder eller bristande utbildning icke möjligt att försörja sig med annan verksamhet än den han tillförene utövat. Hänsyn är ock att taga därtill, huruvida den förpliktade erhållit eller betingat sig något vederlag för de inskränkningar han underkastat sig i sin frihet att utöva förvärvsverksamhet. Den, som erhållit ett vederlag, tillräckligt stort till hans försörjning eller till att förhjälpa honom att grunda en ny verksamhet, förtjänar uppenbarligen, även om han förbrukat vederlaget till annat än det avsedda ändamålet, mindre hänsyn än den, som aldrig erhållit något vederlag för sin utfästelse.

Om domstolen vid prövning av samtliga föreliggande omständigheter finner, att konkurrensförbudet icke bör upprätthållas, har detta enligt förslaget icke till följd, att den gjorda utfästelsen är i sin helhet ogiltig, utan allenast att giltighet måste frånkännas densamma i den mån den skulle medföra alltför stora inskränkningar i den förpliktades frihet att utöva förvärvsverksamhet eller sträcka sig längre än som kan erfordras för att förebygga konkurrens. Vad sålunda föreslagits överensstämmer med vad som enligt 37 och 38 §§ gäller om vitesutfästelser och därmed jämförliga kontraktsbestämmelser.

Det torde knappast behöva påpekas, att det föreslagna stadgandet icke äger tillämpning å sådana avtal, varigenom en anställd förbinder sig att icke under den tid anställningen varar utöva någon verksamhet, som konkurrerar med principalens. Ett dylikt avtal är naturligtvis giltigt. Även om den anställde icke iklätt sig någon särskild förbindelse i sådant avseende, torde han i regel icke vara berättigad att under anställningstiden driva någon som helst verksamhet, som konkurrerar med principalens,

I nästföljande paragraf av de preliminära utkasten hade i alla tre texterna upptagits ett stadgande, som beträffande vissa slag av konkurrensförbud innefattade en betydlig skärpning av huvudregeln. Stadgandet innehöll nämligen, att där någon, som var anställd i yrke såsom arbetare, arbetsförman eller handelsbetjänt eller i motsvarande underordnad

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 163

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

ställning, i och för anställningen gent emot sin principal avgivit en utfästelse att ej idka viss verksamhet eller taga anställning hos någon, som idkade sådan verksamhet, han icke i något fall skulle vara bunden av utfästelsen. Kommittén hade trott, att ett sådant stadgande skulle kunna vara till gagn icke minst ur den synpunkten, att man därigenom undginge att i fråga om konkurrensförbud av detta slag behöva ingå i prövning av frågan, huruvida den, som underkastat sig förbudet, därigenom skulle otillbörligt inskränkas i sin frihet att utöva förvärvsverksamhet. Någon egentlig fara för principalerna skulle ett sådant stadgande, enligt vad kommittén ansåg sig hava anledning att antaga, icke innebära, då någon verklig konkurrens från personer i dylik underordnad ställning sällan vore att befara. Det viktigaste syfte, som ett konkurrensförbud i sådana fall syntes kunna tjäna, vore att bereda skydd mot otillbörligt användande eller yppande från en förutvarande anställds sida av yrkeshemligheter, som på grund av tjänsteförhållandet kommit till hans kännedom, men behovet av skydd i sådant hänseende borde enligt kommitténs mening kunna tillgodoses genom en blivande lagstiftning mot illojal konkurrens.

I de yttranden, som inkommit över utkastet, hava emellertid starka betänkligheter uttalats mot det ifrågasatta stadgandet. Så har t. ex. framhållits, att ehuru konkurrensförbud av ifrågavarande slag hittills ej funnit mera vidsträckt användning i vårt land, sådana anställda, som avsågos med nämnda bestämmelse, i regel av hederskänsla avhållit sig från att efter slutad tjänst själva hänsynslöst konkurrera med sin förre principal eller lämna sin medverkan till sådan konkurrens från annat håll. Man har befarat, att denna känsla skulle slappas, i fall det ifrågasatta stadgandet bleve lag och sålunda ett förfaringssätt, som förut ansetts otillbörligt, bleve förklarat lovligt. Vidare har utvecklats, hurusom särskilt i sådana fall, då principalen driver sin verksamhet i ringa omfattning och hans ekonomiska ställning icke är nämnvärt starkare än den anställdes, det ifrågasatta stadgandet kunde komma att verka högeligen obilligt mot principalen. Man har också erinrat om svårigheten att uppdraga en bestämd gräns mellan sådana anställda, vilka borde komma i åtnjutande av det särskilda skydd stadgandet avsåg att skänka, och dem, vilka bekläda något högre platser i en yrkesidkares tjänst.

Med anledning av vad sålunda förekommit har kommittén ansett sig icke böra upptaga det ifrågasatta stadgandet i det slutliga förslaget. Att utesluta detsamma synes icke möta någon avgörande betänklighet, enär en anställd i varje fall, då en utfästelse av här ifrågavarande slag

39 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 164

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

39, 40 §§. kan anses otillbörligt försvåra hans fortkomst, redan på grund av det allmänna stadgandet i 39 § icke är bunden av densamma.

Det danska förslaget i dess slutliga lydelse intager i förevarande avseende samma ståndpunkt som det svenska. Den norska kommittén har däremot, oaktat även i Norge framkommit anmärkningar mot det ifrågasatta stadgandet, ansett sig böra i huvudsak vidhålla detsamma. I norska förslaget utgör det första stycket av 40 §.

40 §.1)

Om någon, som är anställd i handel eller annat yrke, gent emot sin principal avgivit en sådan utfästelse, som i 39 § omtalas, är han naturligtvis icke bunden av densamma, därest principalen utan fog avskedar honom eller anställningen eljest upphör i förtid till följd av kontraktsbrott å principalens sida. Lika tydligt är, att konkurrensförbudet förblir gällande, om avtalet upphör på grund av kontraktsbrott från den anställdes sida.

När däremot ett tjänsteavtal av nu ifrågavarande slag är ingånget på obestämd tid och principalen allenast begagnar sig av sin rätt att bringa detsamma till upphörande, kan det vara föremål för olika meningar, huruvida konkurrensförbudet bör äga giltighet. Man kunde tycka, att den anställde i sådana fall borde vara bunden av sin utfästelse, likaväl som han är det, när avtalet ingåtts på bestämd tid och anställningen upphör i följd därav att denna tid går till ända. Det är emellertid, enligt vad kommittén inhämtat, även bland principalerna den allmänna uppfattningen, att konkurrensförbudet i sådana fall icke bör kunna göras gällande. Syftet med en konkurrensklausul är nämligen huvudsakligen, att förbudet skall utgöra ett hinder för den anställde att mot principalens vilja lämna sin anställning för att övergå till en konkurrerande verksamhet. Det vore då ej billigt, om principalen, när anställningen upphör på hans initiativ, skulle kunna påfordra förbudets upprätthållande; den anställde komme måhända därigenom att utsättas för stora vanskligheter och detta utan eget förvållande. Vad nu sagts gäller i allmänhet, även om principalen haft giltig anledning till sin åtgärd, t. ex. om uppsägning skett därför att principalen i följd av dåliga konjunkturer nödgas inskränka sin rörelse och av sådan orsak måste avskeda en del av sin personal.

1) Jfr H. G. B. II § 75, § 76: 1; Handlungsgehilfengesetz § 37; S. O. 360, 361; Staub § 75 Anm. 1—5.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 165

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Om den anställde givit principalen skälig anledning att uppsäga 40, 41 §§. honom, bör emellertid konkurrensklausulen lända till efterrättelse. En sådan anledning kan föreligga, icke blott när den anställde gjort sig skyldig till sådant kontraktsbrott, som kan tillräknas honom såsom försumlighet, utan även exempelvis när han drabbats av en sjukdom, vilken gör det för honom omöjligt att fylla de plikter, som enligt avtalet åligga honom. Vad åter beträffar de fall, då den anställde själv lämnar sin tjänst, är han naturligtvis i allmänhet bunden av sin utfästelse att icke idka konkurrerande verksamhet eller taga anställning hos en konkurrent. Endast om principalen genom underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser mot den anställde givit honom giltig anledning att lämna sin tjänst, bör denne vara fritagen från den skyldighet han sålunda åtagit sig; att han i stället för att av sådan anledning häva det ingångna avtalet i vanlig ordning uppsäger detsamma, bör icke försämra hans ställning. På dessa grunder vila de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna.

I fråga om konkurrensklausuler, som anknutits till andra avtal än tjänsteavtal, innehåller förslaget icke några motsvarande bestämmelser. Av allmänna rättsgrundsatser följer emellertid, att om den, till vilkens förmån utfästelsen gjorts, gör sig skyldig till kontraktsbrott och avtalet av sådan anledning häves, all verkan av utfästelsen förfaller.

4 kap.

Allmänna bestämmelser.

41 §.1)

Enligt åtskilliga bestämmelser i 2 kap. är giltigheten av en rättshandling, som företages genom fullmäktig, beroende därav att den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, icke insåg eller bort inse, att fullmäktigen genom rättshandlingen överskred sin befogenhet, eller eljest var i god tro med avseende å vissa förhållanden. Sådana bestämmelser återfinnas i 12, 20, 21 och 22 §§ samt 26 § andra stycket. Även i

1) Jfr Lassen § 17 vid not 18 och samme författares avhandling "Vilje og Erklæring“ s. 53—54; Stang s. 456; Hagerup i Tidsskrift for Retsvidenskab 1894 s. 49—50, 54 — O. E. § 153 i. f.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 166

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

41 § 3 kap. förekomma ett stort antal stadganden, enligt vilka en rättshandlings giltighet eller verkan är beroende av medkontrahentens goda tro, nämligen i 29 § andra stycket, 30 §, 31 § första stycket, 32 § andra stycket samt 33 och 34 §§. Intet av alla dessa stadganden innehåller någon bestämmelse angående den tidpunkt, till vilken hänsyn skall tagas vid bedömandet av frågan, huruvida medkontrahenten kan anses hava varit i god tro eller icke. För att icke onödigt tynga lagtexten har det ansetts lämpligt att i förevarande paragraf upptaga en generell bestämmelse i detta ämne. Enligt denna ankommer det principiellt på den tidpunkt, då den rättshandling, varom fråga är, kommer till medkontrahentens kunskap. Har denne redan då rättshandlingen blev honom kunnig insett eller bort inse någon omständighet, som är av beskaffenhet att inverka å rättshandlingens giltighet, bör han icke kunna grunda någon rätt å densamma.

Enligt kommitténs tanke skulle det emellertid under vissa förhållanden kunna leda till obilliga resultat, om icke någon hänsyn finge tagas därtill att en sådan omständighet blivit eller bort bliva medkontrahenten kunnig omedelbart efter det han tagit del av rättshandlingen och innan denna ännu i något avseende inverkat bestämmande å hans handlingssätt. Man tänke exempelvis på sådana fall, då ett muntligen gjort anbud omedelbart antages och anbudsgivaren, innan kontrahenterna ännu skilts åt, upplyser, att hans anbud tillkommit av något misstag.2) Det är företrädesvis dylika fall, som av viljeteoriens anhängare pläga åberopas till stöd för påståendet, att tillitsteorien skulle otillbörligt gynna mottagaren av en viljeförklaring på bekostnad av den, som avgivit densamma. På det att förslagets bestämmelser icke må giva rum för en dylik anmärkning, har i andra punkten av förevarande paragraf upptagits ett stadgande, som lämnar domstolarna tillfälle att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, bortse därifrån att medkontrahenten icke strax insåg eller bort inse det förhållande, som åberopas till stöd för rättshandlingens ogiltighet.

När den, gent emot vilken en rättshandling företagits, därvid företrätts av fullmäktig och rättshandlingens verkan är beroende av god tro, lärer det i allmänhet ankomma på fullmäktigens goda eller onda tro.3) Tydligt är emellertid, att om fullmaktsgivaren själv var i ond tro, rättshandlingen icke bör bliva gällande därför att hans fullmäktig varit i god tro. Lika tydligt torde vara, att de regler, som i

2) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 15 nov. 1911 (N. J. A. s. 540).

3) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 23 juni 1910 (N. J. A. s. 364).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 167

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

förslaget uppställas angående verkan därav att en rättshandling framkallats genom tvång eller förledande från medkontrahentens sida eller att denne därvid övat ocker, också skola tillämpas, då det är medkontrahentens fullmäktig, som gjort sig skyldig till ett sådant otillbörligt förhållande. Varken i ena eller andra avseendet hava särskilda bestämmelser härom ansetts erforderliga.4)

42 §.

I vissa fall åligger det enligt förslaget den, som fått mottaga anbud eller svar å anbud, att giva besked, om han icke vill antaga anbudet eller godtaga svaret. Påföljden, om sådant underlåtes, är, att anbudet anses antaget eller att avtal anses hava genom svaret kommit till stånd. Bestämmelser av detta innehåll återfinnas i 4, 6 och 10 §§. Vidare omtalas i 20, 29 och 34 §§ vissa fall, då en rättshandling, som eljest skulle vara ogiltig, blir gällande, när den person, som företagit rättshandlingen eller för vars räkning den företagits, underlåtit att giva medkontrahenten meddelande i visst närmare angivet avseende.

Om det meddelande, som sålunda i vissa fall bör givas, blivit vederbörligen avsänt men till följd av omständigheter, som ej bero av avsändaren, över huvud icke eller icke i rätt tid kommer adressaten till handa, uppstår fråga, huruvida samma påföljd bör inträda som när vederbörande underlåtit avsända meddelandet. Denna fråga bör säkerligen besvaras nekande. Skyldigheten att giva meddelanden av här avsedda slag är vederbörande ålagd i dens intresse, till vilken meddelandet är riktat, och detta bör därför gå på hans risk. Vad sålunda föreslagits överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 61 § av lagen den 20 juni 1905 om köp och byte av lös egendom och 3 § i det av kommittén utarbetade förslaget till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande. Avfattningen av det föreslagna stadgandet utesluter icke, att avsändaren kan bliva skyldig att sända nytt meddelande, om han genom brev från adressaten eller annorledes får veta, att det föregående förkommit.

Av helt annan beskaffenhet äro de meddelanden, varigenom ett anbud eller svar eller en fullmakt återkallas. För giltigheten av sådan återkallelse erfordras, att det meddelande, varigenom återkallelsen sker,

4) Jfr Trygger: Om fullmakt s. 129—130, 169—170; Lassen § 24 vid not 32—34; Stang s. 463—464 — B. G. B. § 166; U. E. § 1010.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 168

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

42, 43 §§. kommit adressaten till handa. Meddelandet går alltså på avsändarens risk. En erinran härom har till förebyggande av missförstånd upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

43 §.

Såsom förut påpekats, finnas i 1734 års lag icke några allmänna stadganden om slutande av avtal eller om rättshandlingars ogiltighet. I fråga om köpeavtal uttalas emellertid i 1 kap. 1 § handelsbalken den regeln, att köp bör ske utan tvång eller list med säljarens och köparens goda ja och samtycke och att köp, som sker annorledes, är ogillt. Nämnda stadgande kan icke bibehållas vid sidan av de i 29—31 §§ av förslaget upptagna bestämmelserna. Kommittén hemställer därför om lagrummets upphävande.

I 2 och 3 §§ av lagen den 14 juni 1901 angående ocker regleras i fråga om försträckning och beviljande av anstånd med gälds betalning den inverkan rättshandlingens giltighet röner därav att den finnes innefatta ocker. Beträffande rättshandlingar av annat slag än sådana, som avses i ockerlagen, finnas däremot i gällande rätt — bortsett från 227 § sjölagen — icke några motsvarande stadganden. Fastmera föreskrives i 9 kap. 9 § handelsbalken, att den vinst ej må för ocker räknas, som kommer av lovlig handel, eller det köp, som lagligen slutet är. Detsamma gäller enligt nämnda lagrum, där jord för penningelån förskriven är och avrad på vinst och förlust i stället för räntan av det lån, evad avraden varder mer eller mindre. Såsom vid motiveringen av 32 § närmare utvecklats, har kommittén ansett den grundsatsen böra genomföras i fråga om alla rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, att en rättshandling, som tillkommit genom ocker, icke är gällande mot den förfördelade. De bestämmelser, som i sådant hänseende meddelats, avse att ersätta nu gällande civilrättsliga stadganden i ämnet. Därest förslaget upphöjes till lag, böra därför 2 och 3 §§ i ockerlagen samt 9 kap. 9 § handelsbalken upphöra att gälla. Att någon ändring ej göres i 227 § sjölagen, framgår av tredje stycket i 32 §.

Enligt 28 § tredje stycket sker genom de nu föreslagna bestämmelserna om fullmakt ej ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken stadgar angående verkan därav att det, som genom fullmäktigens rättshandling åtkommits, blivit använt till fullmaktsgivarens nytta. För så vitt nämnda kapitel eljest innehåller mot förslagets bestämmelser stridande stadganden om fullmakt i förmögenhetsrättsliga förhållanden, bör det icke

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 169

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

vidare vara gällande. Någon uttrycklig föreskrift om upphävande av vissa delar av ifrågavarande kapitel torde emellertid icke kunna meddelas. Där förekommande bestämmelser om fullmakt äro nämligen så invävda i stadganden, vilka avse det inbördes rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig, att de svårligen kunna ur sitt sammanhang utbrytas.

43 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 170

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Förslag till lag om avbetalningsköp.

Under senare tider har för omsättningen inom handel och industri skapats en ny kontraktsform, som vunnit utbredning i hela den civiliserade världen och som hos oss fått namnet avbetalningskontrakt. Gemensamt för alla dylika kontrakt är, att de avse att bereda den, som vill förskaffa sig ett lösöreföremål men ej är i stånd att kontant betala detsamma och ej heller är i åtnjutande av eljest erforderlig kredit, tillfälle att förvärva föremålet mot betalning, som skall erläggas efter hand å vissa bestämda terminer efter det föremålet utlämnats till honom. Ehuru avtal av ifrågavarande slag oftast framträda i form av hyreskontrakt, är det dock, såsom i det följande kommer att närmare utvecklas, uppenbart, att de i själva verket hava karaktären av köp och att de om köp gällande rättsregler å dem äga tillämpning. Den fördel, som beredes mindre bemedlade personer därigenom att de få köpa på avbetalning, kunna de naturligtvis icke påräkna att få åtnjuta utan att ingå på villkor, som säljarne till sin säkerhet uppställa. Då köparne icke äro i stånd att ställa borgen eller annan säkerhet för betalningen, måste säljarne på annat sätt skaffa sig nödig trygghet för att köpesumman skall bliva betald. Att betinga sig panträtt i det sålda och till köparen utlämnade godset låter sig icke göra på grund av den i modern rätt gällande regeln, att panträtt i lös egendom kan stiftas endast i form av handpant. Man har därför funnit på ett annat sätt att bereda säljaren säkerhet i godset; säljaren förbehåller sig att, intill dess köpeskillingen blivit till fullo gulden, betraktas såsom ägare av godset, så att detsamma, i händelse betalning uteblir, kan av honom återtagas. I länder, där sådana äganderättsförbehåll icke ansetts giltiga, har säljaren i stället plägat betinga sig, att om någon avbetalning ej varder rätteligen erlagd, alla återstående avbetalningsbelopp utan vidare genast skola vara till betalning förfallna. En dylik bestämmelse förekommer visserligen också annorstädes i avbetalningskontrakten — i regel jämsides med äganderättsförbehåll —

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 171

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

men den spelar då en jämförelsevis underordnad roll. Det typiska för avbetalningsaffärerna är åtminstone i de skandinaviska länderna, att säljaren på grund av uttryckligt eller underförstått förbehåll om äganderätt till godset skall äga rätt att återtaga detsamma, om köparen icke fullgör sin betalningsskyldighet.

Bruket att sälja på avbetalning förskriver sig från senare delen av förra århundradet. Till en början hade det sin huvudsakliga användning vid handel med möbler, inom vilken bransch det fortfarande spelar en mycket stor roll. Särskilt gäller detta i Tyskland, från vilket land avbetalningsaffärerna spritt sig till Sverige. Numera förekomma dylika affärer inom de flesta industrigrenar. Det storartade uppsving, som särskilt tillverkningen av symaskiner och pianon nått i våra dagar, torde näppeligen hava inträffat, om ej avsättningen underlättats genom denna kontraktsform. Av densamma använder man sig numera i vårt land exempelvis vid försäljning av automobiler, lantbruksmaskiner, kassakontrollapparater, kreatur, böcker, kläder, manufakturvaror, tavlor och alla slags prydnadsföremål. Snart sagt allt kan köpas på avbetalning, från och med fullständiga hotellinredningar till och med föremål av helt obetydligt värde.

Den stora utbredning avbetalningsaffärerna sålunda vunnit utvisar, att de motsvara ett verkligt behov inom omsättningslivet. I själva verket medför också denna avtalsform, när den icke missbrukas, betydande fördelar för båda kontrahenterna, icke minst för köparen. Framför allt beredes därigenom åt den obemedlade möjlighet att komma i besittning av relativt dyrbara föremål, vilka av honom kunna användas såsom produktionsmedel, exempelvis symaskiner och annat, som han behöver för sitt yrke, pianon för undervisningsbruk o. d. Möjligheten att anskaffa möbler och annat bohag på avbetalning är ock av stor betydelse för den, som endast därigenom bliver i tillfälle att grunda ett eget hem. Och även om köparen på grund av lättheten att erhålla kredit lockas att anskaffa för honom mindre behövliga föremål, blir han å andra sidan tvungen till sparsamhet för att kunna i rätt tid erlägga förfallande avbetalningar.

I samma mån avbetalningsaffärerna trängt sig fram och erövrat marknaden hava emellertid, särskilt enligt vad erfarenheten från främmande länder giver vid handen, åtskilliga med dem förenade missförhållanden allt tydligare trätt i dagen. Systemet att sälja på avbetalning anses motverka kontanthandeln och vara ägnat att befordra ett osunt kreditgivande. Den lätthet, varmed man mot ett ringa belopp kan komma i besittning av det köpta, samt affärens egen beskaffenhet, som för köparen försvårar en riktig uppskattning av köpesummans storlek,

Avbetalningsköp.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 172

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Avbetalningsköp.

förleda mången till att anskaffa föremål, vilka äro för honom onödiga och icke passa för hans ekonomiska förhållanden. Klagomål hava jämväl förts däröver att gods, som säljes på avbetalning, ofta är av underhaltig beskaffenhet och betingar oskäligt högt pris. Med avseende å själva avtalets innehåll har det visat sig, att över allt, där avbetalningsaffärerna fått utveckla sig fritt, den ene kontrahenten, köparen, vilken merendels är den ekonomiskt underlägsne, i allmänhet låter förmå sig att gå in på kontraktsvillkor, som för honom äro oskäligt betungande. Till sådana hör särskilt den i de allmänt förekommande tryckta formulären för köp på avbetalning sedvanliga bestämmelsen, att säljaren, för den händelse en avbetalning icke erlägges punktligt, skall vara berättigad icke blott att återtaga det sålda föremålet utan även att det oaktat behålla hela den uppburna betalningen. Det obilliga i en sådan bestämmelse framträder särskilt, när den tillämpas sedan större delen av betalningen blivit erlagd.

De missförhållanden, vartill avbetalningsaffärerna visat sig kunna leda, hava föranlett, att man i flera länder på lagstiftningens väg ingripit till skydd för köparne. Tyskland har härvid gått i spetsen. Redan år 1890 förelades för riksdagen ett förslag till lag angående »Abzahlungsgeschäfte». Dessförinnan hade ämnet dryftats under förhandlingarna på de tjugoförsta och tjugoandra tyska juristmötena. Vid dem hade varjehanda botemedel mot de rådande missförhållandena föreslagits. Att, såsom från visst håll ifrågasatts, uppställa ett absolut förbud mot nämnda avtalsform ansågs icke tillrådligt. Stora sympatier hade däremot ett förslag att förbjuda försäljning på avbetalning av sådana föremål, som kunna betecknas såsom lyxartiklar. I motiven till det tyska lagförslaget 1) framhölls emellertid, att en dylik inskränkning i avbetalningsaffärernas område visserligen skulle kunna principiellt försvaras, men att rättssäkerheten därigenom skulle äventyras. Det lärer nämligen vara uppenbart, att man icke av en säljare kan fordra, att han skall kunna i varje särskilt fall bedöma, om den, som vill köpa en sak, är i den ekonomiska ställning, att saken för honom är att betrakta såsom en överflödig lyxartikel. Ett annat botemedel, som man velat anlita, är att genom stadganden på näringslagstiftningens område söka förhindra avbetalningsaffärernas fördärvliga verkningar. Man har velat, att de, som sälja på avbetalning, skulle likställas med innehavare av pantlåneaffärer; det skulle sålunda erfordras offentlig myndighets tillstånd till rörelsens utövande, och detta tillstånd skulle kunna förverkas, om

1) Avtryckta i nedan not 2 omnämnda kommentar.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 173

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Avbetalningsköp.

affärens innehavare gjorde sig skyldig till missbruk. Häremot har emellertid med fog framhållits, att en sådan lagstiftning bleve betungande för säljarne och lätt kunde avskräcka de bättre elementen bland dem från att befatta sig med försäljning på avbetalning. I motiven till ovan omförmälda tyska lagförslag tages uttryckligen avstånd från att på något av de sätt, för vilka nu redogjorts, söka förhindra eller inskränka användningen av den avtalsform, varom här är fråga. Däremot påpekas, att. en väsentlig hjälp mot de överklagade missförhållandena vore att förvänta av de ändringar i tyska ockerlagen, som vidtagits under år 1893; genom dessa utsträcktes nämligen begreppet ocker till att omfatta alla rättshandlingar, vid vilka någon söker genom missbruk av sin ekonomiska övermakt skaffa sig oskälig vinst på medkontrahentens bekostnad. Slutligen framhålles i motiven, att det enda, som därutöver synes kunna göras för att nå åsyftat resultat, är att genom tvingande civilrättsliga bestämmelser söka skydda köparne mot tillämpningen av vissa, företrädesvis i avbetalningskontrakt förekommande, alltför stränga kontraktsvillkor. Dit hör framför allt den förut omnämnda bestämmelsen, att alla erlagda avbetalningar skola vara förverkade, när avtalet häves på grund av köparens underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser. Vid behandlingen i tyska riksdagen undergick förslaget ingen annan ändring än att däri upptogs en bestämmelse, varigenom avbetalningsköp angående lottsedlar och premieobligationer förbjöds vid bötesstraff. Lag i ämnet utfärdades den 16 maj 1894.2) För det närmare innehållet av vissa bestämmelser i denna lag kommer att redogöras i sammanhang med motiveringen av de särskilda paragraferna i föreliggande lagförslag.

Den väg man i Tyskland slagit in på följdes snart också av Österrike, där en lag om »Ratengeschäfte» utfärdades den 27 april 1896. Även denna lag inskränker sig till att bekämpa vissa utväxter på det område, varom här är fråga. Den avser huvudsakligen att skydda köparen dels mot bestämmelsen, att erlagda poster skola vara förverkade, om köparen gör sig skyldig till dröjsmål med en posts erläggande, dels ock mot den särskilt i sistnämnda land brukliga klausulen, att i händelse av sådant dröjsmål följande poster genast förfalla till betalning.

Även i Schweiz har man genom civilrättsliga stadganden sökt råda

2) Bland kommentarerna till denna lag märkes den av M. K. Samter utgivna, Berlin 1911. Av större allmänt intresse är Lazarus: Das Recht des Abzahlungsgeschäftes, Berlin 1898, (nedan citerad Lazarus).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 174

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Avbetalningsköp bot på de missförhållanden, som pläga åtfölja avbetalningsaffärerna.3) Bestämmelser i ämnet finnas såväl i civillagen av den 10 december 1907 (art. 716) som i lagen angående obligationsrätten den 30 mars 1911 (art. 226—228). Syftet med dessa bestämmelser är att förhindra en mot köparen alltför sträng tillämpning av de båda i avbetalningskontrakten förekommande klausuler, mot vilka, enligt vad nyss nämnts, den österrikiska lagen vänder sig. Innehållet i de särskilda stadgandena ansluter sig nära till motsvarande bestämmelser i de båda främmande lagar, vilka förut reglerat dessa förhållanden. Utan motsvarighet i dessa lagar är emellertid den schweiziska civillagens regel (art. 715), att ett förbehåll om äganderätt till försålda lösören, vilka utgivits till köparen, icke kan åberopas av säljaren, med mindre förbehållet blivit infört i ett offentligt register.

I Danmark har frågan likaledes varit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. År 1895 framlade den danska regeringen för riksdagen ett förslag till lag om »Avdragshandler», vilket förslag nära anslöt sig till den tyska lagen i ämnet. Sedan landstinget med några obetydliga ändringar antagit regeringens förslag, behandlades detsamma följande år i folketinget. Där underkastades förslaget en ganska skarp kritik och blev i väsentliga delar omarbetat. Förslaget i sitt förändrade skick gick sedermera åter till landstinget, som dock icke godkände detsamma. Då den behandling förslaget undergått i riksdagen sålunda icke ledde till något positivt resultat, lät regeringen saken tills vidare bero. År

1907 blev emellertid frågan på enskilt initiativ upptagen till förnyad behandling i folketinget. Följden härav blev, att regeringsförslaget från år 1895 antogs först i maj 1908 och därpå ånyo under följande session i december samma år. Emellertid lyckades det icke att få frågan behandlad i landstinget före sessionens slut, och sedermera har den icke varit före i riksdagen. Att ämnet icke gjordes till föremål för särskild dansk lagstiftning, lärer delvis hava berott därpå att fråga blivit väckt om gemensam skandinavisk lagstiftning på detta område. Till det åttonde nordiska juristmötet (1896) hade från norsk sida framlagts en redogörelse i ämnet, utmynnande i ett utkast till lagbestämmelser, och vid följande juristmöte (1899) blev ämnet föremål för en ingående diskussion.4)

3) Jfr Oser: Eigentumsvorbehalt und Abzahlungsgeschäft i Zeitschrift för schweizerisches Recht, Band 46 (1905) s. 437—522; Thilo: Réserve de propriété et vente å tempérament, Lausanne 1906. Ang. fransk rätt hänvisas till sistnämnda arbete s. 54—63, ang. engelsk rätt till Prochownick II s. 423—424.

4) Se Hambro: Om avdragshandler, Kristiania 1899.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 175

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

En lagstiftning på ifrågavarande område är, enligt vad åtskilliga av de över det preliminära utkastet till föreliggande förslag inkomna yttrandena bekräftat, jämväl i vårt land av behovet påkallad. Även hos oss hava framträtt de missförhållanden, som i allmänhet pläga åtfölja avbetalningsköp. De formulär till kontrakt, som här i landet användas, äro oftast avfattade efter tyska förebilder och innehålla därför i regel samma stränga villkor, varöver man klagat så starkt i Tyskland. Att icke lika starka klagomål försports i vårt land, torde huvudsakligen bero därpå att de svenska säljarne ofta draga sig för att tillämpa villkoren i all deras stränghet. Fråga om lagstiftningens ingripande väcktes första gången år 1901, då ämnet uppsattes på programmet för det gemensamma skandinaviska lagstiftningsarbetet. Av de i nämnda program upptagna ämnen blev som bekant rättsförhållandet mellan köpare och säljare först föremål för behandling. De överensstämmande lagar om köp och byte av lös egendom, vilka tillkommit såsom resultat av detta arbete, innehålla emellertid icke några speciella bestämmelser om avbetalningsköp. Skälet härtill är, enligt vad i motiven framhålles, att ämnet på grund av sin fristående natur och de socialpolitiska synpunkter, ur vilka det företrädesvis borde betraktas, icke ägnade sig att i detta sammanhang upptagas till behandling. På programmet för det förnyade lagstiftningsarbete, som år 1909 återupptogs, står bl. a. frågan om bestämmelser mot missbruk av ekonomisk övermakt, särskilt angående köp på avbetalning. Kommittéerna hava vid behandlingen av detta ämne kommit till den övertygelsen, att detsamma icke kan på ett tillfredsställande sätt regleras allenast genom rent civilrättsliga bestämmelser. Det har ansetts nödigt att jämväl upptaga vissa processuella regler, vilka i främsta rummet avse att bereda möjlighet för ett snabbt och billigt handräckningsförfarande för sådana fall, då säljaren vill göra bruk av sin rätt att återtaga det på avbetalning sålda godset. Då dessa regler icke lämpligen kunna infogas i det lagförslag om avtal och andra rättshandlingar, som nu framlägges, har det synts kommittéerna vara den lämpligaste anordningen att i ett särskilt förslag till lag om avbetalningsköp sammanföra alla hithörande bestämmelser.

Vid behandlingen av detta ämne har någon meningsskiljaktighet icke rått därom att köp på avbetalning är en omsättningsform, som för närvarande måste anses oumbärlig. Kommittéerna hava därför funnit sin uppgift vara att i största möjliga mån söka inskränka de med avbetalningsköp förenade missförhållandena utan att lägga hinder i vägen för den reella avbetalningshandeln. Principiellt hava kommittéerna sålunda intagit samma ståndpunkt, som ligger till grund för den utländska lag- Avbetalningsköp.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 176

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Avbetalningsköp, 1 §. stiftning, för vilken ovan redogjorts. Såsom i det följande kommer att närmare utvecklas, förete däremot förslagen i väsentliga punkter betydande skiljaktigheter från dessa lagar.

En jämförelse mellan de tre förslagens texter giver vid handen, att de civilrättsliga reglerna i det stora hela äro överensstämmande, om ock avvikelser i en eller annan punkt icke kunnat undgås. I de paragrafer, där bestämmelser meddelas om godsets återtagande genom exekutiv myndighet, har man naturligtvis i de olika förslagen måst taga hänsyn till de regler, som i varje land gälla för det exekutiva förfarandet i allmänhet. Då dessa regler i Danmark och Norge äro helt olika de hos oss gällande, förete förslagen i denna del väsentliga skiljaktigheter. Dessa hava också inverkat på innehållet av 4 §, där, såsom nedan skall närmare utvecklas, den svenska texten i åtskilliga avseenden avviker från de andra.

Erinras må ock, att den norska kommittén avgivit ett särskilt lagförslag innefattande förändringar i gällande näringslagstiftning. Syftet med detta förslag är att göra rätten att på avbetalning sälja vissa mindre dyrbara föremål beroende av offentlig myndighets tillstånd. Dylikt tillstånd kan enligt förslaget återkallas, om det sätt, varpå rörelsen drives, eller andra särskilda omständigheter giva anledning att befara missbruk. Enligt den svenska kommitténs mening utgöra de i vårt land förhandenvarande förhållandena icke tillräcklig anledning för uppställande av en dylik inskränkning i näringsfriheten. 1 §.

I den inledande motiveringen till detta lagförslag har framhållits, hurusom bruket att sälja på avbetalning numera vunnit insteg inom ett mycket stort antal branscher och i fråga om de mest olikartade föremål. Sin ojämförligt största betydelse hava naturligtvis dessa affärer vid försäljning av vanliga lösören. Men det förekommer även, att aktier säljas på avbetalning, och ingenting hindrar, att den, som vill överlåta ett patent eller en affärsrörelse, betingar sig, att köpeskillingen skall erläggas på sätt och under villkor, som äro typiska för avbetalningsköp. I betraktande härav har kommittén ansett den blivande lagstiftningen böra omfatta icke blott lösören utan allt, som har karaktären av lös egendom. Med detta uttryck betecknas i svenskt lagspråk alla förmögenhetsrättigheter, vilka icke enligt lagen den 24 maj 1895 äro att till fast egendom hänföra.

Enligt nämnda lag hör till en fastighet ej blott därå uppförd

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 177

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

byggnad utan även dess fasta inredning och vad som anskaffats till stadigvarande bruk för byggnaden. Det kan därför inträffa, att ett föremål, som sålts på avbetalning, t. ex. en maskin, förlorar sin egenskap av lös egendom därigenom att det förbindes med en byggnad. I ett dylikt fall kan fråga uppstå, huruvida den omständigheten, att maskinen blivit så införlivad med fastigheten, att den utgör ett tillbehör till denna, skall medföra, att säljarens förbehåll om äganderätt till maskinen icke vidare äger giltighet.1) Att i föreliggande förslag upptaga detta spörsmål till behandling har icke ansetts lämpligt. Kommittéerna hava så mycket mindre haft anledning därtill, som man i dansk och norsk rätt saknar uttryckliga bestämmelser angående vad till fast egendom är att hänföra. I vårt land torde denna fråga lämpligen böra regleras i sammanhang med en blivande revision av bestämmelserna i lagen den 24 maj 1895; lagberedningen har också i sitt år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk ägnat uppmärksamhet åt frågan.2) 1 §.

För att ett avbetalningsköp skall föreligga förutsättes enligt förslaget, att den överenskomna köpeskillingen skall erläggas i minst två poster samt att åtminstone någon post förfaller till betalning först efter det godset utgivits till köparen. Endast undantagsvis lärer den, som säljer på avbetalning, våga lämna godset ifrån sig utan att dessförinnan hava uppburit någon del av köpeskillingen; redan när kontrakt upprättas betalar köparen i allmänhet ett större eller mindre belopp. Storleken av nämnda belopp är beroende av godsets beskaffenhet. Är det fråga om gods, vars värde hastigt minskas genom begagnande, t. ex. en kostym kläder, uppgår den post, som köparen har att betala vid kontraktets upprättande, enligt vad kommittén inhämtat, i regel till minst en tredjedel av köpeskillingen; vid köp av möbler betalas vanligen en fjärdedel eller en femtedel kontant. När åter köpet avser ett föremål, som även efter en längre tids begagnande bibehåller sitt värde jämförelsevis oförändrat, är det belopp, som betalas vid kontraktets upprättande, betydligt mindre. Antalet av de poster, som skola gäldas efter det godset utgivits till köparen, är också mycket växlande. Inom vissa branscher — t. ex. vid försäljning av lantbruksmaskiner — äro de ofta blott tre eller fyra; vid försäljning av möbler, pianon och symaskiner kunna avbetalningarna uppgå till tjugo, trettio eller ännu större antal.

1) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 4 juni 1909 (N. J. A. s. 278) och Almén: Om köp och byte av lös egendom, Stockholm 1906, 1908 (nedan citerad Almén) § 28 not 129.

2) Jfr Nya jordabalken III s. 105.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 178

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

1 §. Att endast en post skall betalas efter godsets utgivande, torde för närvarande knappast förekomma. Lagen lärer emellertid böra omfatta även sådana fall, enär den eljest skulle kunna eluderas därigenom att säljarne i kontrakten utsatte, att hela det belopp, som icke erlades kontant, förfölle till betalning på en gång, men muntligen förklarade sig villiga att mottaga avbetalningar därå.

När gods säljes på avbetalning, är det allmänt brukligt, att köpeavtalet klädes i skriftlig form. Därvid begagna säljarne i regel tryckta formulär till kontrakt. Bland de formulär, som här i landet kommit till användning, kan man särskilja två huvudtyper. Understundom betecknas avtalet med sin rätta benämning eller såsom köp under villkor, att äganderätten till det på avbetalning sålda och till köparen överlämnade godset skall förbliva hos säljaren, intill dess alla avbetalningarna blivit erlagda. Kontrakt av denna typ äro emellertid sällsynta. Det ojämförligt vanligaste är, såsom redan i den inledande motiveringen påpekats, att avtalet framträder i form av hyreskontrakt. 3) Karakteristiskt för ett dylikt s. k. hyreskontrakt är, att hyresförhållandet skall fortfara, till dess hyresmannen erlagt de överenskomna hyreslikviderna, men att han därefter äger att såsom sin egendom behålla de dittills förhyrda föremålen. Man påträffar också avtal, enligt vilka äganderätten till godset ej, på sätt nyss nämnts, av sig själv skall övergå å hyresmannen, utan denne i stället tillförsäkras rätt att, när den överenskomna hyran blivit till fullo gulden, mot ett obetydligt belopp inköpa det föremål, varom fråga är. Understundom går säljaren så långt i försiktighet, att kontraktet saknar varje antydan om en senare inträdande överflyttning av äganderätten; dess övergång å köparen utgör då endast en tyst förutsättning för affären.

Den huvudsakliga anledningen, varför man vid avbetalningsköp i så stor utsträckning använder sig av hyresavtalets form, torde vara att söka däri att säljarne på detta sätt tro sig vinna ett starkare skydd för sin rätt till godset, när denna skall göras gällande mot tredje man, särskilt mot köparens borgenärer. Denna föreställning beror dock i själva verket på en villfarelse. Har säljaren förbehållit sig äganderätt till godset, lider det icke något tvivel, att köparen, om han försäljer eller annorledes avhänder sig detsamma, kan dömas till ansvar för förskingring.4) Det lärer icke heller kunna betvivlas, att ett äganderättsförbehåll (pactum reservati dominii) enligt svensk rätt äger giltighet mot

3) Jfr Almén: Rubriken vid not 32—34.

4) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 5 nov. 1902 (N. J. A. s. 403).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 179

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

1 $.

köparens borgenärer. Någon tvekan synes icke råda härom i praxis, när säljaren mot köparens konkursbo gör gällande rätt på grund av ett dylikt förbehåll. 5) Att en köparens borgenär icke kan för sin fordran erhålla utmätning i gods, till vilket säljaren förbehållit sig äganderätt, är också i praxis allmänt erkänt; 6) och det torde ej heller lida något tvivel, att sådant gods icke får kvarhållas till säkerhet för hyra, som köparen kan vara skyldig sin husvärd. Däremot lärer hinder icke möta att för köparens gäld utmäta dennes rätt att genom fortsatta avbetalningar förvärva definitiv äganderätt till godset.

Man har understundom velat göra gällande, att grundsatsen om äganderättsförbehållets giltighet mot borgenärer skulle strida mot den i moderna rättssystem allmänt erkända principen, att panträtt i lös egendom förutsätter, att godset är i borgenärens besittning. Det skulle ock kunna ifrågasättas, om icke grunderna för lösöreköpsförordningen borde föranleda därtill, att säljaren lika litet borde kunna på detta sätt bereda sig skydd mot köparens borgenärer, som en köpare genom själva avtalet kan förvärva någon rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande mot säljarens borgenärer. Mellan dessa fall föreligger dock den väsentliga skiljaktigheten, att i det sistnämnda gods, som tillhört säljaren och fortfarande finnes hos honom, skulle bliva oåtkomligt för hans borgenärer, under det att man i det förra vill giva köparens borgenärer rätt att tillgripa gods, som denne har i sin besittning men i fråga om vilket säljaren aldrig avstått från sin äganderätt. Ett sådant ingrepp i avtalsfriheten synes icke kunna motiveras av hänsyn därtill att köparens innehav av godset möjligen kan hava varit bestämmande för hans borgenärer, då dessa lämnade honom kredit. Med samma skäl skulle man då kunna ifrågasätta, att gods, som lämnats till försäljning i kommission, borde få tillgripas av kommissionärens borgenärer. Detta skulle dock stå i avgjord strid mot rådande rättsuppfattning. 1 motiven till 53 § av det år 1912 avgivna förslaget till lagstiftning i detta ämne har kommittén emellertid framhållit, att den, som i själva verket har för avsikt att sälja en vara i fast räkning, icke kan bereda sig något företräde framför köparens övriga borgenärer därigenom att han betecknar mellanhavandet med denne såsom kommission. Liknande synpunkter göra sig gällande, när någon under form av avbetalningsköp säljer ett föremål, men om- 5)

Jfr Kungl. Maj:ts dom den 4 juni 1909 (N. J. A. s. 278) och Almén § 28 vid not 131—133. 6)

Jfr Kungl. Maj:ts dom den 15 maj 1895 (N. J. A. s. 208) och Almén § 28 vid not 135.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 180

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

1 §. ständigheterna utvisa, att han icke haft för avsikt att betaga köparen rätten att fritt förfoga över detsamma utan allenast att bereda sig möjlighet att återtaga föremålet för den händelse köparen skulle komma på obestånd, innan han gjort bruk av denna rätt. Ett äganderättsförbehåll av dylik beskaffenhet bör uppenbarligen icke medföra avsedd verkan. 7)

Till avbetalningsköp hänföres understundom varje försäljning under villkor, att betalningen skall erläggas i särskilda poster efter det godset utlämnats till köparen. Hava inga andra villkor betingats mellan kontrahenterna, synes det emellertid omöjligt att skilja ett dylikt avtal från ett vanligt kreditköp, där betalningen erlägges successivt. En nödvändig förutsättning för att ett avbetalningsköp i egentlig mening skall föreligga är enligt kommitténs tanke, att avtalet till säljarens förmån innehåller särskilda bestämmelser angående verkan därav att betalningen icke rätteligen erlägges. Hos oss innehålla kontrakten alltid bestämmelser, som gå ut på att bereda säljaren tillfälle att återfå det på avbetalning sålda godset, om köparen icke fullgör sin betalningsskyldighet. Därutinnan överensstämma de båda typer av kontrakt, för vilka ovan redogjorts, att de i regel innehålla uttryckligt förbehåll om rätt för säljaren att i dylikt fall taga godset åter. Det förekommer emellertid, särskilt då fråga är om kontrakt angående större leveranser till fabriker, hotell o. d., att i kontrakten icke nämnes något om säljarens rätt att återtaga vad som levererats. Anledningen härtill torde vara, att vid sådana större affärer köparen anser det ligga något stötande i ett sådant förbehåll och att säljaren desto hellre finner sig kunna avstå därifrån, som en dylik befogenhet enligt rådande rättsuppfattning i vårt land i allmänhet lärer följa redan av äganderättsförbehållet. Enligt vad förevarande paragraf utvisar, har såsom utmärkande för begreppet avbetalningsköp fastslagits, att säljaren i avtalet förbehållit sig antingen rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad honom åligger, eller ock äganderätt till detsamma, intill dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd.

Inom kommittén har varit ifrågasatt att såsom karakteristiskt för avbetalningsköp angiva allenast, att säljaren på sätt nyss nämnts träffat förbehåll om rätt att återtaga godset, men att på samma gång i lagen uttala, att säljaren, där ej annat framginge av omständigheterna, skulle anses hava betingat sig dylik rätt, när han förbehållit sig äganderätt till godset. Ginge man denna väg, kunde det emellertid befaras att, säljarne i syfte att eludera den nya lagstiftningen träffade förbehåll

7) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 6 nov. 1908 (N. J. A. s. 449).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 181

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

1 §.

om äganderätt till godset men uttryckligen förklarade sig avstå från rätt att återtaga detsamma och i stället begagnade sig av förbehåll, att vid utebliven betalning hela den betingade köpeskillingen skall vara förfallen (clausula cassatoria, förfalloklausul). Någon anledning att inskrida mot en dylik klausul, när den icke är förenad med äganderättsförbehåll, torde icke förefinnas, enär klausulen i fråga icke bereder säljaren något skydd mot köparens borgenärer. Om däremot säljaren tillika förbehållit sig äganderätt till godset, kan detta icke tagas i mät för köparens gäld eller indragas i dennes konkurs. Emellertid möter, såsom förut nämnts, intet hinder att till fordringens gäldande utmäta köparens rätt att genom fortsatta avbetalningar förvärva definitiv äganderätt till godset. Sker detta och inropar säljaren sedermera denna rätt, uppnår han i själva verket därigenom samma resultat, som om han återtagit godset. Säljaren kan naturligtvis också i sammanhang med begäran om utmätning av det på avbetalning sålda godset förklara sig avstå från sin rätt till detsamma; har han gjort detta, blir den, som på auktionen inropar godset, omedelbart ägare till detsamma. 8) Vare sig säljaren förfar på ena eller andra sättet, går köparen därigenom förlustig sin rätt till godset och kommer så till vida i samma ställning, som om detta återtagits av säljaren. Vid sådant förhållande har kommittén ansett nödigt, att de till skydd för köparen föreslagna bestämmelserna må komma till användning även i sådana undantagsfall, då säljaren icke betingat sig rätt att återtaga godset och någon sådan rätt ej heller kan anses tillkomma honom i kraft av äganderättsförbehållet.

Vid sidan av rätt att återtaga godset, när köparen underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet, betingar sig säljaren stundom, att samma påföljd skall inträda, om köparen i annat hänseende åsidosätter vad honom åligger, t. ex. försummar att anmäla ombyte av bostad. Ehuru det knappast torde förekomma, att en dylik påföljd är knuten endast till en underlåtenhet av sistnämnda slag, har giltig anledning icke synts föreligga att utesluta lagen från tillämpning i ett dylikt fall.

När det gäller att avgöra, huruvida ett avtal har karaktären av avbetalningsköp eller icke, är man naturligtvis obunden av den benämning kontrahenterna givit åt sin överenskommelse; man har härvid framför allt att taga hänsyn till det ekonomiska syfte, som de med sitt avtal fullfölja. Uppenbart är, att förslagets bestämmelser måste äga tillämpning jämväl å sådana i hyreskontraktens form förklädda köpeavtal, för vilka ovan redogjorts. I praxis har någon gång yppat sig tvekan angående

8) Jfr Almén § 28 not 138 samt angående tysk rätt Lazarus §§ 109—112.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 182

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

1 §. den verkliga innebörden av ett dylikt avtal, när kontraktet icke innehåller någon bestämmelse om äganderättens övergång. 9) För att undanröja varje tvivel i detta hänseende har i förevarande paragraf upptagits en erinran, att lagen skall äga tillämpning även i ett sådant fall, såframt syftet finnes vara, att den, som fått godset till sig utgivet, skall bliva ägare därav sedan han erlagt den överenskomna betalningen. Att i det särskilda fallet avgöra, om detta kan antagas hava varit meningen, torde icke möta större svårighet. Vid bedömande härav måste framför allt tagas i betraktande, om de avtalade hyresbeloppen äro så höga, att de icke kunna anses utgöra gottgörelse allenast för sakens begagnande. En annan omständighet, som tyder därpå att köp föreligger, är, att någon bestämd hyrestid icke avtalats utan att överenskommelse träffats endast om beloppens storlek, förfallotid och antal.

Såsom i den allmänna motiveringen till föreliggande lagförslag anmärkts, avser detsamma i likhet med främmande lagar på detta område huvudsakligen att skydda dem, som köpa på avbetalning, mot tillämpningen av alltför betungande köpevillkor. Något behov av skydd i detta hänseende har man i Tyskland och Österrike icke ansett föreligga för sådana avbetalningsaffärer, då köparen är köpman och såsom sådan införd i handelsregistret. Avbetalningsköp av detta slag hava därför undantagits från de i nämnda länder utfärdade lagars tillämpningsområde. Mot en sådan undantagsbestämmelse möta emellertid enligt kommitténs mening avgörande betänkligheter. Den omständigheten, att köparen är köpman, utesluter ingalunda, att säljaren kan begagna sig av sin ekonomiska övermakt till att uppställa villkor, som äro uppenbart obilliga. Medgivas måste emellertid, att behovet av skydd för köparen i allmänhet är större, när det är fråga om små affärer, än i sådana fall, då köpet avser mycket dyrbara föremål t. ex. en hel inredning till ett hotell eller ett maskineri, som anskaffats för driften av en fabrik. Då härtill kommer, att de betänkligheter, som från köpmanshåll kunna hysas mot lagstiftningens ingripande på detta område, egentligen endast beträffande de stora avbetalningsköpen synas grundade, har kommittén, om också med tvekan, funnit sig föranlåten att begränsa de föreslagna bestämmelserna till att gälla smärre affärer. Var gränsen bör dragas, kan naturligtvis vara föremål för delade meningar. Inom kommittén har man ansett lämpligast att från förslagets tillämpningsområde utesluta sådana avtal, där avbetalningspriset överstiger tre tusen kronor. Kommittén är fullt medveten om de stora betänkligheter, som från juridisk synpunkt möta

9) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 29 april 1908 (N. J. A. s. 183).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 183

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

mot varje värdegräns. Det kan icke förnekas, att stora och små avbetalningsköp juridiskt sett hava samma karaktär, och det är därför mindre tilltalande, att olika civilrättsliga regler skola gälla, allt eftersom priset är några kronor högre eller lägre än den satta värdegränsen. För kommittén har det dock stått utom tvivel, att de stora affärerna socialt och ekonomiskt sett höra till en annan typ av avtal än dem man här egentligen har i sikte och att de icke böra göras till föremål för så pass summariska lagbestämmelser, som dem förslaget innehåller.

Mot missförhållanden, vilka kunna åtfölja sådana avbetalningsköp, där priset överstiger tre tusen kronor, har kommittén sökt inskrida genom bestämmelser i det förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, som framlägges samtidigt med föreliggande lagförslag. Så t. ex. handlar 38 § i det förstnämnda förslaget om de i avbetalningskontrakten sedvanliga men även i andra kontrakt förekommande förbehållen om rätt för endera parten — vid avbetalningsköp säljaren — att, oaktat avtalet häves, behålla allt vad han i följd därav bekommit, s. k. förverkandeklausuler. Ett dylikt förbehåll får enligt nämnda paragraf, jämförd med den närmast föregående, icke tillämpas, för så vitt sådant med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter skulle vara uppenbart obilligt. Detta innebär alltså, att man åt domstolarna överlämnat att efter omständigheterna i det särskilda fallet pröva, huruvida ett dylikt förbehåll är av beskaffenhet att utan obillighet kunna i hela sin stränghet tillämpas, eller om en mer eller mindre långt gående jämkning i detsamma må anses påkallad. När fråga är om avbetalningsköp, kan naturligtvis domstolen vid sådan prövning hämta ledning av de bestämmelser föreliggande lagförslag innehåller beträffande de avbetalningsköp, å vilka detsamma är tillämpligt. Erinras må ock, att i lagförslaget om avtal m. m. upptagits en bestämmelse (32 §), varigenom nu gällande civilrättsliga regler om ocker utsträckts till att gälla varje fall, då någon vid ingående av avtal begagnar sig av medkontrahentens trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att av denne taga eller betinga sig oskäliga förmåner. Ifrågavarande bestämmelse kan naturligtvis tillämpas jämväl å avbetalningsköp, evad priset är högre eller lägre än tre tusen kronor.

2 §.

Förut är nämnt, att avbetalningskontrakten i vårt land regelmässigt innehålla bestämmelser, enligt vilka säljaren skall hava rätt att återtaga det på avbetalning sålda godset, om köparen icke rätteligen fullgör sin

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 184

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

2 5. betalningsskyldighet. Tillämpas dessa bestämmelser efter sin ordalydelse, kunna de leda till obillig hårdhet mot köparen. Det bör visserligen icke vara säljaren betaget att av sådan anledning återtaga godset. Men det synes å andra sidan icke kunna försvaras att lämna kontrahenterna obegränsad avtalsfrihet i detta avseende. Kontrakten innehålla ofta, att säljaren skall vara berättigad att vid varje, även det minsta dröjsmål med betalningen taga godset åter. Utan tvivel ligger det vikt uppå att betalningen erlägges i rätt tid, men för att tillgodose säljarens intresse härutinnan kräves icke en så långt gående stränghet mot köparen. Dennes bristande punktlighet kan för övrigt vara beroende av omständigheter, vilka göra den i viss mån ursäktlig. En sömmerska, som köpt en symaskin på avbetalning och som för köpeskillingens gäldande är hänvisad till vad hon förtjänar på sitt arbete, kan t. ex. på grund av sjukdom bliva urståndsatt att till bestämd förfallodag anskaffa medel till en avbetalnings erläggande. Och detsamma kan inträffa, om skörden slår fel för en lantbrukare, som ämnat genom dess föryttring bereda sig nödiga medel till gäldande av köpeskillingen för en utav honom på avbetalning inköpt lantbruksmaskin. Särskilt i dylika fall skulle det innebära en obillig hårdhet, om icke tillfälle bereddes köparen att söka anskaffa medel på annat sätt utan säljaren genast kunde göra bruk av sin rätt att taga godset åter.

De synpunkter, som ovan framhållits, äga i stort sett giltighet beträffande varje i avtalet stadgad särskild påföljd av köparens underlåtenhet att fullgöra sin betalningsskyldighet. Framför allt kan klausulen om hela köpeskillingens förfallande till omedelbar betalning, därest en post ej bliver i rätt tid erlagd, missbrukas på ett för köparen ödesdigert sätt, såframt den får göras gällande även vid ett obetydligt dröjsmål. Detsamma gäller om en av köparen gjord utfästelse att gälda visst vite för den händelse någon avbetalning icke skulle erläggas i rätt tid.

För att skydda en köpare, vilken gjort sig skyldig till ett jämförelsevis obetydligt dröjsmål med betalningen, mot sådana ödesdigra påföljder, som förut nämnts, har man ansett nödigt att i första stycket av förevarande paragraf begränsa kontrahenternas avtalsfrihet härutinnan. De begränsningar man i sådant hänseende funnit påkallade avse att förhindra, att en dylik påföljd av underlåten betalning göres gällande dels i sådana fall, då köparen inom en viss kortare tid efter förfallodagen erbjuder säljaren betalning för hans fordran, dels ock då det belopp köparen underlåtit att gälda endast utgör en obetydlig del av hela köpeskillingen. Däremot göres genom ifrågavarande bestämmelser icke någon

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 185

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

2 5

inskränkning i säljarens rätt att i vanlig ordning hos köparen indriva sin fordran jämte ränta därå från förfallodagen. Detta framgår tydligt av stadgandets formulering; det avser endast sådana särskilda påföljder, som kontrahenterna kunna hava avtalat med varandra.

Den utländska lagstiftning, för vilken redogjorts i den inledande motiveringen till förslaget, innehåller endast i fråga om säljarens befogenhet att göra förfalloklausulen gällande någon motsvarighet till ifrågavarande stadgande. Sålunda är i Tyskland och Schweiz föreskrivet, att en dylik klausul icke må tillämpas, med mindre köparen gjort sig skyldig till dröjsmål med minst två på varandra följande poster, vilka tillsammans utgöra minst en tiondel av avbetalningspriset. Enligt den österrikiska lagen är det för tillämpning av klausulen erforderligt men också tillräckligt, att dröjsmål föreligger med minst två på varandra följande poster. Att i dessa lagar motsvarande bestämmelser icke meddelats för sådana fall, då säljaren vill göra bruk av sin rätt att återtaga godset, torde finna sin förklaring däri att han, såsom vid 3 § skall närmare utvecklas, enligt dem icke i sådant fall kan utkräva den betingade köpeskillingen utan måste finna sig i en uppgörelse, som allenast lämnar honom skälig ersättning för godsets bruk och nyttjande under den tid köparen varit i besittning av detsamma.

Enligt förslaget går däremot säljaren icke miste om rätten att utkräva den betingade köpeskillingen därigenom att han gör bruk av sin rätt att återtaga godset. Vid sådant förhållande har det ansetts nödigt att för utövningen av denna rätt uppställa samma inskränkande villkor som för tillämpningen av en förfalloklausul. Ingendera påföljden bör få göras gällande, när köparens dröjsmål med hänsyn till tiden eller till det belopp, varom fråga är, måste anses vara av ringa betydelse. Huru långvarigt dröjsmålet skall vara för att säljaren därå skall kunna grunda någon sådan rätt, som här avses, kan vara föremål för delade meningar. Strängt taget borde lösningen av detta spörsmål bero därav, huru ofta de särskilda likviderna vid avbetalningsköp pläga verkställas. Härutinnan innehålla emellertid kontrakten mycket växlande bestämmelser. Avser köpet ett föremål av något högre värde, torde det vanligaste vara, att posterna förfalla till betalning varje månad, men det förekommer också, att köparen endast en gång i kvartalet har att fullgöra sin betalningsskyldighet. Är det däremot fråga om föremål av relativt ringa värde, åligger det i regel köparen att varje vecka eller var fjortonde dag göra en inbetalning till säljaren. Då det icke lärer kunna ifrågakomma att stadga olika tid för olika fall, har kommittén funnit den lämpligaste regleringen av förhållandet vara den, att åt köparen beredes ett rådrum

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 186

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

2 5. av fjorton dagar, varunder han är i tillfälle att ordna sitt mellanvarande med säljaren. Den omständigheten, att köparen dröjt med betalningen fjorton dagar utöver förfallodagen, lärer i allmänhet ådagalägga, antingen att han icke endast tillfälligtvis är oförmögen att fullgöra sin betalningsskyldighet, eller ock att han icke tillbörligen vårdar sig därom. Och för säljaren torde en bestämmelse sådan som den föreslagna icke medföra någon avsevärd olägenhet. Detta vinner stöd bland annat därav att man i vissa formulär till kontrakt, som nu användas, påträffar bestämmelser, varigenom åt köparen inrymmes en dylik respittid med betalningens erläggande. Enligt vad kommittén inhämtat, är det också inom den reella avbetalningshandeln allmänt brukligt, att säljaren icke förrän någon tid förflutit efter inträffat dröjsmål å köparens sida skrider till de stränga åtgärder, av vilka han enligt kontraktet är berättigad att omedelbart göra bruk.

Även om köparen fjorton dagar utöver förfallodagen dröjt med betalningen av en post, kan det emellertid, om denna utgör endast en ringa del av köpeskillingen, enligt kommitténs mening drabba köparen alltför hårt, om han på grund därav skulle nödgas lämna godset ifrån sig eller bliva underkastad annan i avtalet stadgad särskild påföljd. För den skull har man funnit nödigt att uppställa den ytterligare förutsättningen för en dylik påföljds inträdande, att den post, som utestår ogulden, skall uppgå till minst en tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden förut förfallen post utgöra minst en tjugondel därav. För sådana fall, då köparen gjort sig skyldig till dröjsmål med två eller flera poster, finnes naturligtsvis större anledning att befara, att kommande poster ej skola rätteligen erläggas, än vad fallet är, när han endast en gång brustit i sin betalningsskyldighet. Det skulle därför kunna ifrågasättas att låta kontraktets bestämmelser om verkan av underlåten betalning utan vidare lända till efterrättelse, så snart minst två förfallna poster utestå oguldna. Med hänsyn därtill att posterna kunna vara synnerligen små i förhållande till avbetalningspriset har det emellertid ansetts lämpligt att därutöver fordra, att de utestående posterna tillsammans skola utgöra minst en tjugondel av nämnda pris.

Av den föreslagna bestämmelsen blir en följd, att om köparen, innan fjorton dagar förflutit från en posts förfallodag, erbjuder sig att betala densamma, säljaren icke kan vägra att mottaga betalningen. Att säljaren däremot ej är pliktig att mottaga endast en del av sin förfallna fordran, följer av allmänna rättsgrundsatser. Uppgår icke den post, för vilken betalning uteblivit, till en tiondel av köpeskillingen, lärer köparen även efter utgången av de fjorton dagarna kunna erlägga betalning till

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 187

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

2 5.

säljaren med den påföljd, att kontraktets bestämmelser om verkan därav att betalningen ej erlagts i rätt tid icke bliva mot honom tillämpliga. Om däremot köparen låtit komma sig till last dröjsmål av sådan beskaffenhet, som enligt stadgandena i förevarande paragraf medför rätt för säljaren att åberopa kontraktets bestämmelser, har köparens erbjudande av betalning icke nämnda verkan; säljaren går därigenom icke miste om sin ifrågavarande rätt. Att detta emellertid blir fallet, om säljaren frivilligt mottager den erbjudna betalningen, framgår av stadgandets formulering. Vill säljaren vara bibehållen vid sin rätt att göra den för dröjsmålet stadgade påföljden gällande, har han att tillbakavisa den erbjudna betalningen; någon rätt att mottaga denna under förbehåll om sina rättigheter står honom icke öppen.

Under det att första stycket av förevarande paragraf avser att reglera de fall, då säljaren brister i sin betalningsskyldighet, är andra stycket riktat mot sådana kontraktsbestämmelser, som kunna vara träffade för den händelse köparen i annat avseende åsidosätter vad honom enligt avtalet åligger. Dessa åligganden kunna vara av växlande art. Sålunda förbinder sig köparen ofta att väl vårda godset och att icke genom försäljning, pantsättning eller annorledes avhända sig detsamma. Ej sällan stadgas i kontrakten skyldighet för köparen att hos säljaren göra anmälan om flyttning. Syftet härmed är att underlätta säljarens kontroll däröver att köparen icke förskingrar eller vanvårdar vad han köpt. En annan förpliktelse, som köparen stundom underkastar sig, är att hålla godset brandförsäkra^ Säljarne pläga också betinga sig att erhålla underrättelse, därest godset skulle bliva utmätt för köparens gäld. Anledningen härtill torde ligga däri att enligt svensk rättspraxis en utmätningsgäldenär, som överklagar en verkställd utmätning under uppgift, att den utmätta egendomen icke är honom tillhörig, icke får sin talan upptagen till prövning och att det därför är av vikt för säljaren att bliva satt i tillfälle att själv överklaga en dylik utmätning.1) När köparen i kontraktet åtagit sig att fullgöra något sådant åliggande, som nu nämnts, medför hans underlåtenhet att fullgöra detsamma enligt kontraktet i regel samma påföljd som ett dröjsmål med betalningen. Inskrider man mot dylika klausuler, när de äro anknutna till köparens underlåtenhet att erlägga den överenskomna betalningen, fordrar konsekvensen, att man icke utan vidare tager dem för goda, när de åberopas i anledning av annan underlåtenhet från hans sida. Att i lagtexten angiva de förutsättningar, under vilka en dylik underlåtenhet måste anses vara av väsentlig betydelse för säljaren, låter sig emellertid icke

1) Jfr Almén § 28 not 134.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 188

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

2 3—5 §§. göra, utan man måste åt domstolarna överlämna att efter omständigheterna i det särskilda fallet pröva, huruvida en dylik påföljd är av beskaffenhet att utan obillighet mot köparen kunna oförändrad tillämpas. Detta betingas av samma skäl, som ligga till grund för motsvarande bestämmelser i 37 och 38 §§ av förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

3—5 §§.

I avbetalningskontrakt påträffar man, enligt vad förut är nämnt, så gott som alltid den bestämmelsen, att om säljaren gör bruk av sin rätt att återtaga godset, han ändock icke är pliktig att till köparen återbetala något av vad han å köpeskillingen uppburit. De missförhållanden, som yppat sig vid avbetalningsaffärerna, äro förnämligast att tillskriva användningen av denna klausul om förverkande av redan erlagda avbetalningar. Att en dylik klausul enligt nu gällande rätt är giltig, lärer icke kunna betvivlas. För rättskänslan är det emellertid stötande, att en köpare, som guldit större delen av köpeskillingen men gör sig skyldig till dröjsmål med kanske den sista posten, skall kunna förpliktas att återställa vad han köpt och i det närmaste betalt utan rätt att återfå ens någon del av den erlagda betalningen. Med tanke på det orättfärdiga i dylika konsekvenser av avtalsfriheten har kommittén ansett det vara en av de viktigaste uppgifterna för den nya lagstiftningen att på denna punkt genom uppställande av tvingande rättssatser inskrida till köparens skydd. Syftet med de bestämmelser förslaget i sådant hänseende innehåller är att tvinga den säljare, som vill återtaga på avbetalning sålt gods, att föranstalta om en uppgörelse av kontrahenternas mellanvarande i anledning av det dem emellan ingångna avtalet. De grunder, efter vilka denna uppgörelse skall äga rum, angivas i 3—5 §§.

Även med de utländska lagar, för vilka ovan redogjorts, har syftet framför allt varit att inskrida mot förverkandeklausulen. Enligt dessa lagar gäller principiellt, att om säljaren gör bruk av sin rätt att träda tillbaka från avtalet på grund av köparens underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser, vardera kontrahenten har att till den andre återbära vad han av denne bekommit. Uppenbart är emellertid, att det vore att gå för långt, om man ville ålägga säljaren att mot återbekommande av godset, som mången gång kan hava förlorat betydligt i värde, till köparen utgiva allt vad han uppburit av köpeskillingen. Säljaren bör åtminstone i någon mån hållas skadeslös för den förlust han lider genom avtalets återgång. Vid lösningen av detta spörsmål kunna olika vägar

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 189

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

3—5 9S. väljas.

Till grund för de bestämmelser, som ovan omförmälda utländska lagar härutinnan innehålla, ligger den tanken, att säljaren vid godsets återtagande bör bliva försatt i samma situation, vari han skulle befunnit sig, om avtalet aldrig blivit ingånget. I den tyska lagen har frågan lösts på det sätt, att säljaren äger bekomma ersättning dels för sina i följd av avtalet havda omkostnader, dels ock för sådan skada å godset, som har sin grund i köparens vållande eller i någon annan omständighet, för vilken denne har att svara; tillika åligger det köparen att till säljaren gälda gottgörelse för godsets bruk och nyttjande, och skall vid bestämmande av gottgörelsens storlek hänsyn tagas till godsets under tiden inträffade minskning i värde. Enligt motsvarande bestämmelser i Österrike och Schweiz skall uppgörelsen mellan kontrahenterna i det stora hela tillgå på samma sätt som i Tyskland. Jämväl det danska förslaget av år 1895 anslöt sig härutinnan nära till den tyska lagen.

Mot den lösning frågan sålunda vunnit i utländsk lagstiftning kunna enligt kommitténs tanke befogade anmärkningar framställas. Ur principiell synpunkt kan mot densamma invändas, att enär det är i följd av kontraktsbrott å köparens sida, som säljaren nödgas återtaga godset, denne icke bör behöva nöja sig med att få ersättning allenast för de direkta förluster, som åsamkats honom genom avtalets ingående (det negativa kontraktsintresset); säljaren har ett berättigat krav därpå att till grund för skadeståndsberäkningen lägges det intresse han ägt i avtalets uppfyllelse (det positiva intresset). Att avskära en säljare, som gör bruk av sin rätt att återtaga godset, från möjligheten att få ersatt den vinst han skulle gjort på affären synes kommittén vara att gå längre än nödig hänsyn till köparen kräver. Genom att ordna saken på sådant sätt kan man lätt lägga hinder i vägen för den reella avbetalningshandeln. Men även ur en annan synpunkt kan lämpligheten av bestämmelser, varigenom säljaren berövas all vinst å affären, sättas i fråga. Det kan nämligen befaras, att säljarne i följd av den större risk de därigenom komme att löpa, skulle se sig nödsakade att höja priset å de föremål, som säljas på avbetalning. Resultatet av dylika bestämmelser kunde således bliva, att de komme att gå ut över sådana köpare, som ordentligt fullgjorde sin betalningsskyldighet; dessa finge så att säga vidkännas en riskpremie för säljarens förlust å de övriga affärerna.

Av nu anförda skäl har kommittén föreslagit en sådan reglering av förevarande ämne, att åt säljaren tillerkännes rätt att vid uppgörelsen räkna sig till godo, förutom nödiga kostnader för godsets återtagande, det belopp, vartill den betingade köpeskillingen kan beräknas uppgå å uppgörelsens dag, men att å andra sidan godsets värde skall gottskrivas

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 190

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

3—5 §§ köparen, så att om detta värde överstiger vad som återstår oguldet av säljarens fordran, godset icke får återtagas, med mindre överskottet gäldas till köparen. Vare sig man väljer förslagets ståndpunkt eller den, som intagits av ovannämnda utländska lagar, lärer resultatet av uppgörelsen mången gång bliva ungefär detsamma; erfarenheten visar nämligen, att den gottgörelse, som säljaren enligt dessa lagar äger beräkna sig för godsets nyttjande och för dess minskning i värde, i allmänhet sättes så högt, att nämnda uppgörelse i realiteten knappast ställer sig för köparen fördelaktigare. Under vissa förhållanden är fastmera en uppgörelse i enlighet med förslagets regler förmånligare för köparen. Tydligast visar sig detta, om ett föremål, som sålts på avbetalning, på grund av ändrade konjunkturer eller andra förhållanden stiger i värde, så att det vid återtagandet har högre värde än vid avtalets ingående; sådan värdestegring kommer enligt förslaget köparen till godo.

Förslagets regler om uppgörelse mellan kontrahenterna skola tillämpas i varje fall, då säljaren återtager godset. Det är därvid utan betydelse, om rätt att taga godset åter är säljaren uttryckligen tillerkänd i kontraktet eller om sådan rätt måste anses tillkomma honom i följd därav att han förbehållit sig äganderätt till godset intill dess köpeskillingen blivit erlagd. Någon åtskillnad göres icke heller mellan de fall, då köparens dröjsmål med betalningen utgör grunden för framställt yrkande om godsets återbekommande, och dem, då sådant yrkande grundas å köparens underlåtenhet att i annat avseende fullgöra vad honom åligger. Ehuru nu ifrågavarande bestämmelser i främsta rummet äro riktade mot förverkandeklausulen, utgör det dock icke någon förutsättning för deras tillämpning, att en dylik klausul finnes intagen i kontraktet. Även om säljaren för den händelse köparen underlåter att fullgöra sina förpliktelser icke skulle hava förbehållit sig annan rätt än att häva köpet, är han underkastad förslagets bestämmelser. Han är sålunda icke berättigad att påyrka köpets hävande enligt allmänna rättsregler utan måste, om han vill återfå godset, finna sig däri att hans mellanvarande med köparen, om denne det äskar, göres upp på sätt i förslaget stadgas. Den huvudsakliga grunden därtill att bestämmelserna erhållit en så vidsträckt räckvidd har varit, att man därigenom så vitt möjligt velat förebygga ett kringgående av lagen.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 191

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Vid den uppgörelse, som enligt förslaget skall äga rum, borde 3—5 §§. strängt taget tillgå sålunda, att köparen debiterades bl. a. det belopp, vartill köpeskillingen kunde beräknas uppgå å uppgörelsens dag, samt krediterades dels vad han redan erlagt av köpeskillingen och dels värdet av godset, då det återtages. I 3 §, som angiver vad köparen vid uppgörelsen får räkna sig till godo, talas emellertid endast om godsets värde. Att enligt nämnda paragraf köparen icke äger räkna sig till godo jämväl de poster, som han redan betalt, står i överenstämmelse därmed att enligt 4 § vid beräkningen av säljarens tillgodohavande hänsyn skall tagas allenast till den oguldna delen av köpeskillingen. Resultatet av uppgörelsen blir i själva verket detsamma, vare sig de poster, för vilka betalning erlagts, därvid medräknas eller icke. Att kommittén föredragit det senare alternativet, beror därav att reglerna om uppgörelsen därigenom bliva enklare och mera överskådliga.

För utrönande av godsets värde vid återtagandet hava olika utvägar ifrågasatts. Vid tillkomsten av den tyska lagen förordades sålunda från visst håll, att gods, som säljaren vill återtaga, borde försäljas å offentlig auktion. Detta skulle dock, såsom från annat håll framhölls, icke vara tillräckligt betryggande för köparen; denne är nämligen i allmänhet icke i tillfälle att vid auktionen bevaka sin rätt och därigenom förhindra, att godset slumpas bort till underpris. Förslaget utgår därifrån att gods, om vars värde vid återtagandet parterna icke kunna enas, i regel måste bliva föremål för särskild värdering samt innehåller i 13 och 15 §§ närmare regler angående det sätt, varpå värderingen skall äga rum. Kommittén har visserligen icke kunnat dölja för sig, att mot ett sådant ordnande av saken resa sig vissa betänkligheter ur praktisk synpunkt. Det ligger nämligen i öppen dag, hur vanskligt det mången gång kan vara att exakt bestämma värdet av en begagnad sak. Svårigheter av dylik art undgår man emellertid icke genom att välja det system, som ligger till grund för den tyska lagens bestämmelser i denna del; de synas tvärtom därvid göra sig gällande med ökad styrka. Vid tillämpningen av stadgandena i nämnda lag möta nämligen svårigheter ej blott i fråga om värderingen av den skada å godset, som det åligger köparen att ersätta, utan jämväl när det gäller att beräkna den minskning i godsets värde, vartill hänsyn skall tagas vid bestämmande av den gottgörelse, som skall gäldas för godsets bruk och nyttjande.

Att i lag angiva de grunder, efter vilka godset vid återtagandet skall värderas, låter sig icke göra; hänsyn måste därvid tagas till de i varje fall föreliggande omständigheterna. Den värdering, varom här är fråga, får sålunda icke, såsom fallet är, då utmätt lös egendom skall

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 192

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

3—5 §§. värderas enligt 73 § utsökningslagen, innebära allenast ett fastställande av det pris godset kan beräknas betinga vid exekutiv försäljning. Avgörande bör i första hand vara, huru mycket säljaren genom att på det för honom förmånligaste sättet realisera godset kan med säkerhet antagas erhålla för detsamma.

Uppenbart är, att det värde, som vid återtagandet kan komma att åsättas godset, i regel måste bliva betydligt lägre än dess värde vid den tidpunkt, då avtalet slöts. Vare sig denna värdeminskning uppkommit genom bruk och slitning eller genom olyckshändelse, är det enligt förslaget köparen, som drabbas av densamma. Detta överensstämmer med den i 17 § köplagen beträffande köp i allmänhet uttalade regeln; av denna framgår, att köparen, sedan inköpt gods blivit avlämnat, står faran för att det av våda förstöres, försämras eller förminskas. Den omständigheten, att, såsom vid avbetalningsköp är händelsen, äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess köpeskillingen blivit till fullo gulden, synes icke böra föranleda någon rubbning i nämnda regel. 1) Praktiskt sett äro också de resultat man kommer till med en dylik regel mera tillfredsställande än om det motsatta skulle gälla. Det vore nämligen i hög grad obilligt mot säljaren, om t. ex. den, som köpt ett piano på avbetalning, skulle fritagas från sin betalningsskyldighet och till och med kunna fordra åter vad han redan betalt, därför att pianot vid en eldsvåda hos honom brunnit upp. För köparen möter det i regel icke någon svårighet att brandförsäkra på avbetalning köpta föremål tillika med annan egendom, som av honom innehaves, men den, som idkar handel på avbetalning, kan ej gärna taga försäkringar för alla åt olika håll kringspridda saker, som försålts på dylika villkor.

Det ligger i sakens natur, att en säljare i regel måste taga mera betalt för en vara, när han lämnar köparen kredit än då likviden kontant erlägges. Då det gäller att avgöra, huru mycket högre priset bör sättas i förra fallet än i det senare, har säljaren i första hand att taga i betraktande den ränteförlust han lider därigenom att betalningstiden framskjutes. Är kredittiden helt kort, blir denna förlust av jämförelsevis liten betydelse. Annorlunda ställer sig saken, då, såsom vid avbetalningsköp ej sällan inträffar, den tid, inom vilken den överenskomna betalningen skall vara erlagd, sträcker sig utöver två eller tre år. Här- 1)

Jfr Almén § 17 vid not 50—55.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 193

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

till kommer, att säljaren vid avbetalningsköp har att räkna med en 3—5 §§. betydande risk, till vilken någon motsvarighet icke finnes vid köp mot kontant betalning. De, som köpa på avbetalning, intaga i regel en mycket svag ställning i ekonomiskt avseende. Ofta äga de inga andra tillgångar att förfoga över än sin egen arbetskraft. Deras förmåga att anskaffa medel till köpeskillingens gäldande kan sålunda röna inverkan av sjukdom, arbetslöshet eller andra sådana omständigheter. Den risk säljaren härigenom löper att icke bekomma den betingade köpeskillingen ökas ytterligare därav att de sämre elementen bland köparne icke vårda sig om att fullgöra sina skyldigheter enligt avtalet. En annan omständighet, som har inflytande på avbetalningsprisets höjd i förhållande till kontantpriset, är, att vid köp på avbetalning köpeskillingen regelmässigt skall erläggas i flera olika poster; härigenom åsamkas säljaren ökade kostnader för inkassering av de särskilda posterna och för en därmed sammanhängande vidlyftigare bokföring.

I varje fall, då köpeskillingen endast delvis är förfallen, när uppgörelse sker, kräver billigheten, att säljaren å den icke förfallna delen får vidkännas visst avdrag, svarande mot den prisförhöjning, som, enligt vad ovan sagts, föranletts därav att godset sålts på avbetalning. Denna grundsats har kommit till uttryck i första och andra styckena av 4 §.

Strängt taget borde det belopp, som vid uppgörelsen skall avdragas från de icke förfallna posterna, beräknas särskilt för varje post under hänsyn till den tid, som ännu återstår till postens förfallodag. En sådan uträkning skulle emellertid ofta bliva så besvärlig, att den praktiska användningen av regeln därigenom kunde äventyras. Kommittén har därför ansett lämpligt att ordna förhållandet på det sätt, att oavsett om säljaren enligt kontraktet skulle hava behövt vänta längre eller kortare tid på betalningen av de icke förfallna posterna, dessa skola minskas med en viss kvotdel, lika för alla.

I fråga om sättet för beräkningen av ovan omförmälda avdrag stadgas i förslaget, att därest upplysning kan vinnas angående förhållandet mellan det pris godset skulle hava betingat, om det sålts mot kontant likvid, och det överenskomna avbetalningspriset, de icke förfallna posterna skola minskas i mån därav. Ofta nog torde det emellertid inträffa, att dylik upplysning icke står att erhålla. För sådana fall är det nödvändigt att i lagen angiva en viss grund för bestämmande av det avdrag, som skall göras. Storleken av detta avdrag kan vara föremål för olika meningar. I förslaget har man stannat vid en tiondel. Denna bestämmelse har stöd i de upplysningar, som härutinnan inhämtats från olika håll. Enligt dessa synes man kunna antaga såsom det normala, att inom

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 194

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

3—5 §§. den reella avbetalningshandeln kontantpriset understiger avbetalningspriset med omkring en tiondel. Att undantag härifrån förekomma, kan visserligen ej förnekas. Erinras må emellertid, att den föreslagna bestämmelsen, att säljaren icke får räkna sig till godo mer än nio tiondelar av de icke förfallna posterna, icke skall komma till tillämpning, då upplysning kan vinnas om det verkliga förhållandet mellan kontantpris och avbetalningspris. Liksom säljaren icke behöver finna sig i ett större avdrag än t. ex. med en tjugondel, om han kan visa, att gängse kontantpris för den vara, varom fråga är, når upp till nittiofem procent av det betingade avbetalningspriset, så kan å andra sidan köparen fordra, att de ännu icke förfallna posterna nedsättas till tre fjärdedelar, om han styrker, att det pris godset betingar vid köp mot kontant betalning icke utgör mer än sjuttiofem procent av avbetalningspriset.

Att det i praktiken mången gång särskilt för köparen kan bliva. förenat med betydande svårigheter att styrka, vilket pris godset skulle hava betingat, om det sålts mot kontant betalning, lärer icke kunna bestridas. När säljaren själv mot kontant betalning säljer gods av det slag, varom fråga är, kommer naturligtvis i regel det pris han därvid håller att ligga till grund för beräkningen av avdragets storlek. Avgörande för frågan är det emellertid icke. Lyckas köparen visa, att vid köp mot kontant betalning priset för gods av ifrågavarande slag annorstädes är lägre än hos säljaren, och beror detta icke på särskilda omständigheter såsom exempelvis försäljningslokalens belägenhet eller kundkretsens beskaffenhet, måste säljaren finna sig däri att avdraget beräknas efter förhållandet mellan nu nämnda lägre pris och avbetalningspriset. Anser säljaren, att en nedsättning med tio procent är för stor, åligger det honom att förebringa bevisning, att kontantpriset utgör mer än nittio procent av avbetalningspriset. Vad kontraktet möjligen kan innehålla angående kontantprisets höjd får naturligtvis icke tillmätas avgörande betydelse härutinnan.

För att bevisning rörande förhållandet mellan kontantpris och avbetalningspris skall kunna förebringas förutsättes enligt det svenska förslaget, att saken blir föremål för domstols prövning. Vid det handräckningsförfarande, som i förslaget omhandlas, kan någon tillämpning av vad i 4 § andra stycket är stadgat icke komma i fråga. Uttrycklig bestämmelse härom har upptagits i 12 §, till vilken någon motsvarighet icke förekommer i de andra förslagen. Av denna bestämmelse blir en följd, att vid den beräkning av säljarens tillgodohavande, som utmätningsmannen har att verkställa när handräckning meddelas, den icke förfallna delen av köpeskillingen alltid skall minskas med en tiondel. Vill någon av parterna sedermera påkalla tillämpning av 4 § andra

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 195

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

stycket, äger han, såsom vid 14 § skall närmare utvecklas, att efter 3—5 §§. stämning å den andre utföra sin talan vid domstol. Det torde knappast behöva påpekas, att köparen, om han vill göra bruk av denna rätt, äger vända sig mot säljaren, även om denne skulle hava överlåtit sin på kontraktet grundade rätt å någon annan, t. ex. en inkasserare, vilken i handräckningsärendet varit köparens motpart.

När det gäller att avgöra, vilka poster vid uppgörelsen skola betraktas såsom förfallna, har man enligt de danska och norska förslagen alltid att taga hänsyn till den tidpunkt, då godset faktiskt återtages. Det svenska förslaget står principiellt på samma ståndpunkt men gör undantag för det fall, att säljaren vid domstol yrkar godsets återbekommande. Går säljaren den vägen, är det i stället tiden för stämningens delgivning, som blir av avgörande betydelse i förevarande hänseende. Vad sålunda föreslagits synes bäst överensstämma med vanliga processuella regler. Finge man, när säljaren anlitar domstol för att återfå godset, icke taga hänsyn till tiden för stämningens delgivning, bleve därav en följd, att domstolen i sin dom i regel icke kunde angiva storleken av det belopp säljaren vid uppgörelsen ägde räkna sig till godo. Så framt icke förfallotiden för alla poster redan inträtt, när domen avkunnades, kunde däri endast bestämmas den grund, efter vilken säljarens återstående fordran skulle beräknas. Fullföljdes talan i högre instans, skulle emellertid säkerligen redan innan hovrättens dom fölle samtliga poster så gott som alltid vara förfallna och något avdrag alltså icke kunna komma i fråga. Genom att draga saken under högre rätts prövning skulle sålunda den ena parten kunna åstadkomma, att den bevisning, som motparten kunde hava förebragt angående förhållandet mellan kontantpris och avbetalningspris, bleve värdelös. Svårighet skulle ock vållas därav att underrättens dom, ehuru icke laga kraftvunnen, kunde hava verkställts efter sitt innehåll.

Paragrafens avfattning utvisar, att man vid avgörande av spörsmålet, huruvida en post vid uppgörelsen är att anse såsom förfallen eller icke, allenast har att hålla sig till den för densamma i kontraktet utsatta förfallodagen. Säljaren äger sålunda icke göra gällande, att någon post i det avseende, varom här är fråga, skall betraktas såsom förfallen, därför att köparen underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt avtalet och kontraktet såsom påföljd för sådan underlåtenhet stadgar, att samtliga poster skola omedelbart förfalla till betalning. I de danska och norska förslagen har man ansett nödigt att intaga en uttrycklig bestämmelse av detta innehåll.

Å de oguldna poster, som vid den tidpunkt, till vilken vid upp-

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 196

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

3—5 §§. görelsen skall tagas hänsyn, redan äro förfallna, är säljaren enligt lag berättigad till ränta efter sex procent från de särskilda förfallodagarna. I 12 § har man emellertid, såsom vid motiveringen av densamma skall närmare utvecklas, ansett sig kunna i enkelhetens intresse föreskriva, att när fråga är om handräckning, dylik ränta icke skall tagas i betraktande vid den uträkning av säljarens tillgodohavande, som utmätningsmannen har att verkställa. Samma regel har jämväl uppställts beträffande ränta, som kan hava blivit i avtalet särskilt utfäst. I de danska och norska förslagen har man i förevarande hänseende gått ännu längre. Enligt dem gäller nämligen, att när uppgörelse sker, hänsyn aldrig skall tagas till ränta, vare sig sådan skolat utgå på grund av lag eller särskilt avtal. En dylik bestämmelse har man icke ansett vara påkallad av de i vårt land rådande förhållandena. Med den ståndpunkt, som den svenska kommittén intagit i fråga om den tid, till vilken uppgörelsen skall hänföra sig, när säljaren vid domstol yrkar godsets återbekommande, torde ock bäst överensstämma, att säljaren får tillgodoräkna sig ränta å förfallna poster från de särskilda förfallodagarna och å sitt tillgodohavande i övrigt från stämningsdagen till dess betalning sker.

Jämväl därutinnan avvika de danska och norska förslagen från det svenska, att i dem upptagits en särskild regel för det fall, att godset blivit sålt till ett i förhållande till dess värde oskäligt högt pris. Är detta händelsen, kan köparen enligt dessa förslag fordra, att säljarens tillgodohavande upptages allenast till det belopp, som skulle återstå oguldet, om avbetalningspriset hade varit skäligt. Uppgå de poster, vilka redan äro erlagda, till så högt belopp, att det kan anses utgöra ett skäligt avbetalningspris, eller till mera, blir alltså säljarens tillgodohavande vid uppgörelsen lika med noll. Det svenska förslaget har ingen annan motsvarighet till denna regel än att de säljare, vilka för sina varor betinga sig oskäligt höga pris, icke komma i åtnjutande av den rätt till snabb handräckning, som man velat bereda innehavare av reella avbetalningsaffärer. En undantagsbestämmelse för dylika fall har upptagits i andra stycket av 11 §.

Förutom vad nu nämnts skola vid uppgörelsen de kostnader, som kunna anses hava varit nödiga för godsets återtagande, räknas säljaren till godo. Har säljaren sökt handräckning för att återfå godset, torde i nödiga kostnader ingå företrädesvis dels själva förrättningskostnaden, såsom arvode till utmätningsman och vittne, reseersättning till dem, där sådan skall utgå, ersättning till särskilt tillkallade sakkunniga o. s. v., dels ock de utgifter, som säljaren måste vidkännas för transport av godset m. m. Har saken varit föremål för domstols prövning, äro de

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 197

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

3—5 §§.

rättegångskostnader köparen kan hava förpliktats att utgiva att anse som nödig kostnad. Innehåller domen, att verkställighet skall ske på den tappandes bekostnad, kommer härtill kostnaden för dylik verkställighet.

För sådana fall, då det vid godsets återtagande visar sig, att dess värde överstiger det belopp, som enligt 4 § resp. 12 § räknats säljaren till godo, stadgas i 5 § första stycket, att denne icke äger återbekomma godset, med mindre det överskjutande beloppet betalas till köparen eller nedsättes hos utmätningsmannen. När återtagandet äger rum i följd av domstols förordnande, kan någon rubbning i de grunder, efter vilka säljarens tillgodohavande beräknats, icke ifrågakomma, och det har för dessa fall kunnat åläggas säljaren såsom ett villkor för godsets återbekommande, att han till köparen gäldar det överskjutande beloppet; han har alltså, när han söker verkställighet av domen, att tillhandahålla utmätningsmannen nämnda belopp, för att det genom dennes försorg må tillställas köparen. Den uppgörelse, som kommer till stånd, när handräckning meddelas för godsets återtagande, blir däremot icke alltid definitiv, utan parterna kunna, såsom vid 14 § skall närmare utvecklas, vid domstol påkalla en uppgörelse efter andra grunder. Vid sådant förhållande har man ansett det vara för dessa fall lämpligast, att det överskjutande beloppet, såsom också i 13 § andra stycket stadgas, tills vidare nedsättes hos utmätningsmannen. Skulle köparen frivilligt hava återlämnat godset till säljaren, har man att efter omständigheterna i det särskilda fallet bedöma, huruvida han därigenom kan anses hava avstått från den rätt, som enligt 3 § tillkommer honom.

Den omständigheten, att säljaren gör bruk av sin rätt att taga godset åter, bör uppenbarligen icke betaga honom möjligheten att i vanlig ordning hos köparen utkräva det belopp, varmed hans fordran, beräknad på sätt i 4 § sägs, kan överstiga godsets värde. Å andra sidan bör han icke kunna utkräva mer än detta belopp. Den i 4 § påbjudna nedsättningen av säljarens fordran utgör icke allenast ett led i den uppgörelse, som skall äga rum vid godsets återtagande, utan innebär en definitiv förlust av hans överskjutande fordran. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i andra stycket av 5 §. Vad där stadgas skall naturligtvis tillämpas, även om växel eller annan förbindelse blivit utfärdad i anledning av köpet; säljaren äger då vid krav på grund av förbindelsen icke utbekomma mera än han enligt nämnda bestämmelse har att fordra.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 198

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

6 §.

6 §. Syftet med bestämmelserna i 3—5 §§ är, såsom förut utvecklats, att för sådana fall, då säljaren gör bruk av sin rätt att återtaga godset, framtvinga en uppgörelse efter billiga grunder av kontrahenternas mellanvarande. Dessa bestämmelser äro uppenbarligen ägnade att förhindra, att säljaren genom godsets återtagande bereder sig oskälig vinst på köparens bekostnad. Huruvida de också innebära ett tillräckligt skydd för köparen, kan emellertid sättas i fråga. Bortsett från sådana fall, då godset varit för köparen obehövligt, medför säkerligen mången gång förlusten av rätten att begagna detsamma för honom en olägenhet, som endast i ringa mån uppväges därav att godsets värde vid uppgörelsen räknas honom till godo och att han på grund därav möjligen återfår någon del av den erlagda köpeskillingen. Mest kännbar för köparen blir förlusten av godset, då fråga är om en symaskin eller annat, som han behöver för sitt yrke. Återtager säljaren dylikt gods, blir köparen för sitt uppehälle nödsakad att skaffa sig annat i stället för det återtagna. I regel erbjuder sig då för honom ingen annan utväg än att inlåta sig på en ny avbetalningsaffär med risk att ännu en gång få betala i det närmaste hela köpeskillingen för en sak, som sedermera kanske fråntages honom. Givet är, att det i sådana fall ofta skulle innebära en väsentlig förmån för köparen, om hans mellanhavande med säljaren kunde ordnas på det sätt, att honom bereddes tillfälle att förvärva definitiv äganderätt till godset genom att betala säljaren visst belopp. Genom stadgandena i 6 och 7 §§ har kommittén sökt tillgodose detta köparens intresse.

Enligt första stycket i förevarande paragraf kan köparen i visst fall befria sig från vidare betalningsskyldighet enligt avtalet genom att på en gång inbetala säljarens oguldna fordran, reducerad på sätt i 4 § sägs. Inom kommittén har varit ifrågasatt att tillerkänna köparen rätt att när som helst begagna sig av denna utväg. För sådana fall, då köparen är solvent och trots hans underlåtenhet att fullfölja sina kontraktsenliga förpliktelser säljaren finner med sitt intresse förenligt att driva in de olika posterna, allt efter som de förfalla, har det emellertid synts betänkligt att på detta sätt låta köparen förvandla det ingångna avtalet från ett avbetalningsköp till ett kontantköp med den verkan, att den återstående köpeskillingen eventuellt skall minskas med en tiondel. Det är säljaren och icke köparen, som det bör tillkomma att avgöra, om avtalet skall fullgöras enligt dess innehåll eller godset tagas åter.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 199

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Har säljaren en gång valt den senare utvägen och genom att framställa yrkande om godsets återbekommande lagt i dagen, att han önskar en uppgörelse av hela sitt mellanhavande med köparen, synes man däremot utan att gå säljaren för när kunna medgiva köparen den rätt, som här avses. Denna bör icke kunna betagas honom därigenom att säljaren sedermera återkallar sitt ifrågavarande yrkande.

Andra punkten av förevarande paragraf giver vid handen, att om säljaren hos exekutiv myndighet sökt verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktats utgiva godset, denne kan förhindra dess återtagande genom att gälda vad säljaren enligt domen har att fordra. Har säljaren begärt handräckning för godsets återbekommande, gäller enligt det föreslagna stadgandet, att den sökta åtgärden icke får beviljas, om köparen betalar det belopp, vartill säljarens tillgodohavande uppgår, när detta beräknas enligt reglerna i 12 §. Klart är emellertid, att det vid beräkningen av nämnda tillgodohavande icke kan vara tidpunkten för godsets faktiska återtagande, som blir avgörande för frågan, huruvida en post skall betraktas såsom förfallen eller icke, utan att härvid hänsyn måste tagas till den tid, då betalningen erlägges eller varder säljaren erbjuden.

Enligt förslaget är det, såsom vid 10 § skall närmare utvecklas, för att handräckning skall kunna meddelas för godsets återtagande, icke erforderligt, att köparen är närvarande vid förrättningen. Det är sålunda icke uteslutet, att godset återtages utan att köparen blir i tillfälle att utöva den rätt, som enligt första stycket tillkommer honom. Och även om köparen är vid förrättningen tillstädes, torde han ofta icke hinna att omedelbart anskaffa nödiga medel till gäldande av säljarens tillgodohavande. För att nå åsyftat resultat har man därför funnit nödigt att komplettera det förut omnämnda stadgandet med den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, att köparen inom viss tid efter det säljaren återbekommit godset äger lösa det åter hos denne. Det band en sådan inlösningsrätt lägger på den, som återtagit godset, bör icke äga längre varaktighet än det intresse, som skall därmed tillgodoses, kan antagas påkalla. Kommittén har trott tiden lämpligen kunna begränsas till fjorton dagar. Under denna tidrymd lärer nog i allmänhet en köpare, om han över huvud taget är i den ställning, att han kan tänka på att lösa godset åter, vara i tillfälle att anskaffa därför erforderliga medel. Av bestämmelsen blir en följd, att säljaren måste låta en tid av fjorton dagar förflyta, innan han ånyo säljer eller annorledes förfogar över detsamma. Att detta i allmänhet icke torde medföra någon avsevärd olägenhet för honom, framgår därav att många säljare

6 %.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 200

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

6, 7 §§. för närvarande självmant låta godset ligga någon tid för köparens räkning. I nu brukliga kontraktsformulär påträffas också ofta en uttrycklig bestämmelse, att köparen för den händelse godset återtages skall äga rätt att inom viss tid — stundom ända upp till tre månader — lösa det åter mot erläggande av förfallna belopp.

Då köparen gör bruk av sin rätt att lösa godset åter, har han naturligtvis i främsta rummet att betala det belopp, vartill godset vid återtagandet värderats. Detta är emellertid icke tillräckligt för sådana fall, då säljarens fordran beräknad enligt reglerna i 4 § överstiger godsets värde. Säljaren bör då icke vara pliktig att lämna godset ifrån sig, utan att också det överskjutande beloppet till honom gäldas.

7 §.

När flera föremål sålts genom samma avbetalningsköp, kan säljarens rätt att återtaga godset göras av honom gällande i fråga om allt det sålda, även om köparen redan betalt ett större belopp än vad av köpeskillingen kan anses belöpa å något eller några av föremålen. För tillämpning av bestämmelserna i 6 § utgör det likaledes en förutsättning, att köpet i ett dylikt fall betraktas såsom en enhet. Givet är emellertid, att det för köparen kan vara av stor betydelse, att om han icke har tillräckligt med penningar att betala det hela, han dock kan få behålla det nödvändigaste. För den skull kunde det ifrågasättas att låta den köparen enligt 6 § första stycket tillerkända rätten att förvandla köpet till ett kontantköp av honom utövas beträffande varje särskilt föremål för sig. Emellertid erbjuda sig vissa svårigheter, när det gäller att beräkna, huru mycket av vad säljaren enligt 4 § har att fordra kan anses belöpa å det eller de föremål, som köparen önskar behålla. Har särskilt pris å varje föremål ej blivit i kontraktet utsatt, är en dylik beräkning så gott som omöjlig att verkställa. Men även om, såsom för närvarande i regel är fallet, kontraktet innehåller erforderliga uppgifter i detta hänseende, skulle tillämpningen av en dylik regel medföra stora praktiska svårigheter, därest säljaren i ett visst fall icke vidhölle sitt krav på att återfå de sålda föremålen. Det bleve nämligen då nödvändigt att föranstalta om en uppgörelse, som allenast berörde de föremål, vilka köparen vill betala i förtid. Om däremot säljaren vidhåller sitt yrkande om godsets återbekommande, så att en uppgörelse av hela mellanvarandet kommer till stånd, synes något hinder icke möta att låta köparen uttaga och behålla de föremål han helst vill mot erläggande av de värden, som vid uppgörelsen blivit dem åsatta, jämte det belopp, som säljaren

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 201

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

enligt 5 § andra stycket må hava att fordra. En bestämmelse av detta 7, 8 §§. innehåll har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Tillika stadgas där i anslutning till 6 § andra stycket, att om godset redan återtagits, köparen äger på ovannämnda villkor inom fjorton dagar lösa åter ett eller flera av de återtagna föremålen.

I förhållande till de regler, som sålunda enligt första stycket skola vinna tillämpning, innefattar andra stycket ett väsentligt undantag. Visserligen torde man kunna påstå, att säljaren i allmänhet icke har något berättigat intresse att motsätta sig köparens önskan att behålla några av de sålda föremålen. Men om dessa äga sådant samband med varandra, att deras värde skulle märkligen minskas genom avskiljandet — exempelvis om köpet avser ett möblemang med soffor, bord och stolar i samma stil 1— skulle det kunna lända säljaren till förfång att endast återfå en del av det sålda. Detta har från visst håll bestritts, i det man gjort gällande, att när värdet av de föremål, som säljaren återfår, vid uppgörelsen skall bestämmas, hänsyn måste tagas till ifrågavarande värdeminskning. Häremot kan emellertid invändas, att en dylik minskning i värde ofta är synnerligen svår att uppskatta och att säljaren har liten säkerhet för att uppskattningen blir riktig. På grund härav har man ansett nödigt att för dessa fall utesluta tillämpningen av de i första stycket givna bestämmelserna.

8 §.

Om någon, innan han fullgjort sin betalningsskyldighet enligt ett avbetalningsköp, med samme säljare ingår annat sådant avtal, förbehåller sig säljaren stundom, att äganderätten till det gods, som blivit genom det förra avtalet försålt, skall förbliva hos honom, intill dess köparen rätteligen fullgör jämväl vad honom enligt det senare köpet åligger. Särskilt i Tyskland lärer det i stor utsträckning förekomma, att rätten till på avbetalning sålt gods på detta sätt göres beroende därav att köparen uppfyller villkoren i ett eller flera andra avbetalningsköp. Uppenbart är, att dylika förbehåll för säljarne innebära ett kraftigt påtryckningsmedel mot köparne. De hava också i Tyskland givit anledning till starka och berättigade klagomål.

Giltigheten av ett sådant förbehåll, som ovan nämnts, torde enligt svensk rätt icke kunna dragas i tvivelsmål, såvida det träffats, innan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet enligt det föregående avtalet. Om det också icke kan förnekas, att ett sammankopplande på detta sätt av två eller flera skilda avbetalningsköp innebär en obillighet mot

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 202

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

8, 9 §§. köparen, möta dock enligt kommitténs tanke vissa betänkligheter mot att, såsom ifrågasatt varit, utan vidare förklara alla dylika förbehåll ogiltiga. Erkännas måste, att säljaren åtminstone för sådana fall, då de föremål, som genom det senare köpet anskaffas, kunna anses komplettera vad som genom det tidigare förvärvats, kan äga ett berättigat intresse att etablera ett sådant sammanhang mellan de båda avtalen. Det enda skydd man ansett sig kunna lämna köparen består däri att man i förevarande paragraf tillerkänt honom rätt att, om han finner detta med sitt intresse förenligt, påfordra, att förslagets bestämmelser skola tillämpas på samma sätt som om allt godset blivit sålt genom ett avtal. Sin egentliga betydelse kommer detta stadgande att få vid beräkningen, huru stort belopp som måste utestå oguldet för att säljaren skall kunna göra gällande sådan påföljd, som i 2 § första stycket avses. Men även när köparen vill begagna sig av sin rätt enligt 7 §, kan stadgandet vara honom till nytta.

9 §.

Den omständigheten, att säljaren förbehållit sig rätt att återtaga godset för den händelse köparen skulle underlåta att uppfylla sina förpliktelser enligt avtalet, medför, såsom förut är nämnt, icke, att om köparen gör sig skyldig till dylik underlåtenhet, det skulle vara säljaren betaget att fasthålla köpet, så att han låter köparen behålla godset och kräver ut de olika posterna, allt eftersom de förfalla. Väljer säljaren denna utväg, lärer hinder icke möta att lagsöka köparen på den förfallna delen av köpeskillingen. Vare sig säljaren framställer dylikt krav hos exekutiv myndighet eller vid domstol, göres genom föreliggande lagförslag icke någon inskränkning i hans rätt att utkräva hela den i avtalet betingade köpeskillingen med ränta; någon nedsättning av köpeskillingen kommer då icke i fråga. För sådana fall däremot, då säljaren vill begagna sig av förbehåll, att underlåtenhet att erlägga en post skall hava till följd, att senare poster omedelbart förfalla till betalning, har man, såsom redan vid 2 § framhållits, ansett nödvändigt att ingripa till skydd för köparen. Visserligen torde det för närvarande i vårt land sällan förekomma, att dylika förfalloklausuler intagas i kontrakten. Härutinnan kunde emellertid lätt en ändring inträda, därest man i föreliggande lagförslag inskränkte sig till att giva regler allenast för det fall, att säljaren gör bruk av sin rätt att taga godset åter.

Då ju även när en förfalloklausul göres gällande den del av köpeskillingen, som eljest ej vore förfallen, räknas säljaren till godo i förtid,

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 203

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

har det synts kommittén billigt, att han å denna del får vidkännas ett 9, 10 §§. liknande avdrag som när godset återtages. I fråga om beräkningen av avdragets storlek gäller enligt förevarande paragraf, att de i 4 § första och andra stycket givna regler skola äga motsvarande tillämpning. Någon tillämpning av tredje stycket i 4 § kan icke ifrågakomma, då godset i här förutsatta fall icke återtages.

10 §.

Om köparen icke frivilligt lämnar ifrån sig på avbetalning sålt gods, när säljaren är berättigad att återtaga detsamma, måste denne enligt nu gällande rätt vända sig till domstol för att få godset åter. Visserligen förekomma i avbetalningskontrakten så gott som alltid förbehåll, att säljaren skall äga utan anlitande av domstol eller exekutiv myndighet återtaga godset. Men att själv taga sig rätt är — utom i vissa undantagsfall, där självtäkt uttryckligen medgivits — enligt vår lag en förbjuden och straffbar gärning. Det gäller då att undersöka, huruvida det ansvar, som i 10 kap. 20 § strafflagen är stadgat för olovlig självtäkt, kan anses bortfalla därigenom att i ett kontrakt tillåtits den ene kontrahenten att själv taga sig rätt. I överensstämmelse med den mening, som i rättspraxis gjort sig gällande beträffande dylika klausuler i hyresavtal angående fast egendom, 1) torde det i fråga om ett sådant förbehåll, som ovan nämnts, kunna antagas för visst, att säljaren icke äger åberopa detsamma till sitt fredande från ansvar för egenmäktigt förfarande. 2)

Utan att domstol förpliktat köparen att utgiva godset kan säljaren för närvarande icke heller erhålla exekutiv myndighets medverkan för dess återtagande. Det i 191 § utsökningslagen omförmälda handräckningsförfarandet får endast tillämpas mot den, som själv tagit sig rätt, och överexekutor äger icke jämlikt grunderna för nämnda paragraf bevilja handräckning för utbekommande av visst gods, som med sökandens begivande kommit ur hans besittning. 3)

Det omständliga förfarande, som nu måste anlitas, när på avbetalning sålt gods skall återtagas, kan medföra olägenheter för såväl köpare som säljare. Dessa olägenheter göra sig med särskild styrka gällande, när fråga är om små affärer. Kostnaderna för rättegången,

1) Se t. ex. Kungl. Maj:ts utslag den 10 dec. 1908 (N. J. A. s. 550).

f) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 10 april 1891 (N. J. A. s. 205).

3) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 2 febr. 1912 (N. J. A. s. 21).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 204

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

10 §. vilka köparen i sista hand har att gälda, kunna då lätteligen överstiga godsets värde. Ej sällan vållar köparen själv av oförstånd, att kostnaderna onödigt drivas i höjden, därigenom att han underlåter att inställa sig vid rätten. Följden härav blir, att köparen bötfälles för utevaro, varjämte målet uppskjutes till annan dag med föreläggande för honom vid vite att då komma tillstädes. Detta kan upprepas vid det ena rättegångstillfället efter det andra. Köparen får då dyrt betala det uppskov han genom sitt uteblivande förskaffat sig. Vid Stockholms rådstuvurätt, där mål av förevarande beskaffenhet förekomma i mycket stor utsträckning,4) har man ansett sig oförhindrad att, när svaranden uteblir, genom tredskodom bifalla yrkandet om godsets utfående. Huruvida denna strävan att i någon mån avhjälpa de rådande missförhållandena står i överensstämmelse med gällande rätt, torde emellertid vara tvivel underkastat.

Av vad sålunda blivit anfört lärer framgå, att, såsom redan i den inledande motiveringen påpekats, det ämne, som i förslaget behandlas, icke kan tillfredsställande regleras genom enbart civilrättsliga bestämmelser. För att förslagets regler om uppgörelse mellan kontrahenterna skola lända köparen till verklig nytta, är det en ovillkorlig förutsättning, att de kostnader för godsets återtagande, som säljaren i varje särskilt fall äger räkna sig till godo, icke stiga till alltför högt belopp. Behovet av lagstiftningsåtgärder i syfte att införa ett snabbare och billigare tillvägagångssätt för godsets utfående än det, som nu står säljaren till buds, låter sig därför icke förnekas. Detta syfte kan enligt kommitténs mening lämpligen vinnas genom att utanför den allmänna civilprocessens område anordna ett förfarande, varigenom en säljare utan omgång och stora kostnader kan komma till sin rätt gent emot köparen i de fall, då någon tvekan icke kan råda därom att denne är skyldig att lämna godset ifrån sig. Bestämmelser härom äro upptagna i 10—14 och 16 §§.

Det av kommittén föreslagna förfarandet har karaktären av handräckning. Ett utmärkande drag för detta förfarande är, att någon process i egentlig mening icke förekommer i detsamma. Det innebär allenast, att säljaren med angivande av grunden för sitt yrkande hos vederbörlig myndighet anhåller om dess medverkan för godsets utbekommande och att myndigheten därefter summariskt träffar sitt avgörande. För handräckningsförfarandets användning förutsättes emellertid, icke blott

4) Enligt uppgift hava under tiden den 1 januari till den 15 juni 1913 vid Stockholms rådstuvurätt icke mindre än 175 mål angående avbetalningsköp blivit genom dom eller förlikning avgjorda.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 205

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

att det rättsanspråk, som göres gällande, är av förut nämnda beskaffenhet, utan ock att särskild bevisning föreligger, av vilken anspråkets berättigande kan anses framgå. Endast då säljaren till stöd för sitt anspråk att återfå godset kan åberopa ett av köparen undertecknat avbetalningskontrakt har man ansett sig kunna låta honom gå den väg för anspråkets realiserande, som här anvisas.

Beträffande den myndighet, åt vilken befattning med dylika ärenden bör anförtros, har man att välja mellan överexekutor och vederbörande utmätningsman. Kommittén har trott det vara lämpligast att låta säljaren vända sig direkt till utmätningsmannen. Att här liksom i de fall, som avses i 191 § utsökningslagen, hänvisa sökanden till överexekutor för att erhålla dennes förordnande om handräckningens verkställande skulle allenast leda till onödig omgång, då någon verklig handläggning av ärendet icke kan äga rum, utan att godset är för förrättningsmannen tillgängligt. Att handräckning kan sökas omedelbart hos underordnad exekutiv myndighet, saknar för övrigt icke all motsvarighet i vår rätt; enligt 22 § av förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund gäller, att den, som lider men av vattenuppdämning, äger för rättelses vinnande anlita utmätningsman eller länsman.

Behörig att lämna handräckning är enligt förevarande paragraf utmätningsmannen i den ort, där godset finnes. Detta står i överensstämmelse med vad som gäller enligt utsökningslagen. Enligt denna lag är nämligen varje utmätningsmans befogenhet inskränkt till att omfatta sådana åtgärder, som skola verkställas inom hans enligt 2 eller 4 § i nämnda lag bestämda tjänstgöringsområde.

Förfarandet skall enligt andra punkten av förevarande paragraf inledas med en skriftlig ansökan av säljaren. Denna ansökan kan ingivas till utmätningsmannen men får ock insändas med posten. Vid ett så summariskt förfarande, som förslaget avser att införa, är det givet, att någon utredning utöver ansökningens och därvid fogade handlingars innehåll i regel icke kan förekomma inför utmätningsmannen. Ansökningen torde därför böra innehålla alla uppgifter om såväl säljaren som köparen, vilka kunna vara behövliga för deras identifiering. Därutöver är det nödvändigt, att säljarens oguldna fordran enligt kontraktet i ansökningen angives med sådan noggrannhet, att vid förrättningen någon tvekan om vad som i denna del skall ligga till grund för beräkningen av säljarens tillgodohavande icke kan äga rum. I sådant syfte har föreskrivits, att ansökningen skall innehålla uppgift å oguldna poster och deras förfallotider. För att det av säljaren i ansökningen framställda

10 §.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 206

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

10 §. anspråket icke blott till sitt innehåll utan även till sin grund skall bliva så fullständigt angivet och styrkt, som omständigheterna medgiva, har det tillika ålagts säljaren att vid ansökningen foga avbetalningskontraktet i huvudskrift. Denna handling är säljaren naturligtvis berättigad att återfå, sedan ärendet blivit av utmätningsmannen slutligen prövat. En avskrift av kontraktet synes emellertid böra finnas kvar hos utmätningsmannen och, där så prövas lämpligt, intagas i dennes protokoll. För att på enklaste sätt nå detta syfte har man föreskrivit, att ansökningen skall vara åtföljd jämväl av en bestyrkt avskrift av köpeavhandlingen. Någon tunga för sökanden innebär detta icke; säljarne använda sig nämligen så gott som alltid av tryckta kontraktsformulär och behöva sålunda endast fylla i några ord i ett dylikt.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf är säljaren pliktig att på anfordran av utmätningsmannen förskottera kostnaderna för handräckningen. Denna bestämmelse grundar sig därå att utmätningsmannen icke äger hos köparen uttaga ifrågavarande kostnader. Dessa bestå huvudsakligen av arvode till utmätningsman och vittne, reseersättning till dem, om sådan skall utgå, samt ersättning till sakkunniga, där sådana tillkallats att biträda vid värdering, som i 13 § sägs. Erinras må, att förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. allenast gäller förrättningar, som avses i utsökningslagen. Motsvarande bestämmelser lära därför i administrativ ordning böra meddelas beträffande handräckning, varom här är fråga.

Då ansökan om handräckning inkommer till utmätningsmannen, har denne naturligtvis i första rummet att pröva, om han är behörig att verkställa den sökta åtgärden samt om de inkomna handlingarna uppfylla de fordringar, för vilka ovan redogjorts. Är detta icke fallet eller finner utmätningsmannen, att han av annan anledning — t. ex. på grund av föreskrifterna i 11 § — icke kan företaga den begärda handräckningen, skall ansökningen avslås och anteckning om hindret göras i den dagbok, som utmätningsmannen har att föra.

Föreligga åter förutsättningarna för att den sökta handräckningen skall kunna äga rum, har utmätningsmannen att så snart ske kan företaga densamma. Säljarens närvaro vid förrättningen har icke ansetts erforderlig, då det enligt förevarande paragraf åligger honom att redan då handräckningen sökes tillhandahålla utmätningsmannen de uppgifter, som för dennes medverkan äro behövliga. En annan sak är, att det kan ligga i säljarens eget intresse att vara tillstädes för att taga hand om godset. Vad köparen beträffar, är det givetvis önskvärt, att han är

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 207

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

närvarande. Därigenom förenklas uppgörelsen av parternas mellanvarande, 10, 11 §§. och köparen blir i tillfälle att genom företeende av kvitto eller annorledes vederlägga säljarens uppgifter om storleken av hans fordran, där dessa äro oriktiga.

Redan i det föregående har emellertid antytts, att förrättningen stundom kan äga rum utan hinder därav att köparen icke är tillstädes. En förutsättning härför är enligt tredje stycket av förevarande paragraf, att det föreligger något av de fall, då, efter vad i 59 § utsökningslagen sägs, utmätning får ske i gäldenärens frånvaro. I regel erfordras sålunda, att underrättelse, på sätt i 60 § av nämnda lag stadgas, meddelats köparen därom att handräckning sökts för godsets återbekommande. Att sådan underrättelse lämnas, är, såsom i ett flertal av de inkomna yttrandena framhållits, av betydelse särskilt ur den synpunkten, att möjlighet därigenom beredes köparen att själv eller genom ombud närvara vid förrättningen och att utöva de befogenheter, som enligt 6 och 7 §§ i förslaget tillkomma honom. Underrättelse, som nu sagts, är emellertid ej av nöden, när köparen icke har stadigt hemvist i riket eller känt ombud i orten, där förrättningen skall ske, ej heller när utmätningsmannen har anledning att förmoda, att köparen håller sig undan därför att han väntar förrättningen. I alla de fall, då förrättningen får ske i köparens frånvaro, åligger det dock utmätningsmannen att tillsäga någon av de i 59 § utsökningslagen angivna personer att närvara vid förrättningen.

11 §.

Sådan handräckning, som i förslaget avses, bör enligt kommitténs tanke lämnas allenast då något tvivel icke kan råda om säljarens rätt att återbekomma godset. I syfte att bereda köparen nödig trygghet i detta avseende stadgas i första stycket av förevarande paragraf, att utmätningsmannen äger lämna sin medverkan till godsets återtagande endast i sådana fall, då säljaren på grund därav att köparen gjort sig skyldig till sådant dröjsmål med betalningen, som i 2 § första stycket sägs, uppenbarligen är berättigad att taga godset åter. Råder någon tvekan härutinnan, bör utmätningsmannen vägra handräckning. Detsamma gäller, när köparen i annat avseende åsidosatt sina skyldigheter enligt avtalet — t. ex. underlåtit att göra anmälan om flyttning. Vill säljaren av sådan anledning framställa yrkande om godsets återbekommande, måste han hädanefter liksom hittills utföra sin talan vid domstol. Den i 2 § andra stycket föreskrivna prövningen, huruvida tillämpningen

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 208

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

11, 12 §§ av en dylik påföljd i det särskilda fallet skulle verka uppenbart obilligt, lärer icke kunna med trygghet överlämnas åt underordnad exekutiv myndighet.

Även om det är givet, att säljaren på grund av köparens bristande betalningsskyldighet är berättigad att återbekomma godset, äger utmätningsmannen, såsom redan vid 4 § framhållits, i vissa fall vägra att lämna sin medverkan därtill. Härför förutsättes, att köparen kan göra sannolikt, att godset blivit sålt till ett i förhållande till dess värde oskäligt högt pris. Enligt kommitténs tanke böra nämligen de säljare, vilka för sina varor betinga sig oskäligt höga pris, icke komma i åtnjutande av den rätt till snabb handräckning, som man velat bereda innehavare av reella avbetalningsaffärer. En undantagsbestämmelse för dylika fall har därför upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

12 §.

Förut har framhållits, hurusom säljaren icke äger återbekomma på avbetalning sålt gods, utan att en uppgörelse kommer till stånd av kontrahenternas mellanvarande i anledning av det dem emellan ingångna avtalet. Det är då tydligt, att det måste åligga utmätningsmannen att vid handräckningen tillse, att uppgörelse sker i enlighet med de regler 3—5 §§ därom innehålla. I dessa regler göres emellertid, då fråga är om handräckning, genom första punkten i förevarande paragraf en modifikation så till vida, att i dylikt fall någon tillämpning av vad i 4 § andra stycket är stadgat om beräkning av säljarens fordran icke får äga rum. Kommittén har nämligen icke ansett det överensstämma med handräckningsförfarandets karaktär, att bevisning inför utmätningsmannen förebringas angående förhållandet mellan kontantpris och avbetalningspris. Vid den beräkning av säljarens tillgodohavande, som utmätningsmannen har att verkställa, skall sålunda den icke förfallna delen av köpeskillingen alltid minskas med en tiondel. Vill någon av parterna påkalla tillämpning av 4 § andra stycket, måste han, enligt vad 14 § utvisar, draga saken under domstols prövning.

Även i ett annat avseende skiljer sig den uppgörelse, som kommer till stånd när fråga är om handräckning, från den, som skall äga rum då godset annorledes återtages. Enligt vad andra punkten av förevarande paragraf giver vid handen, skall nämligen i förstnämnda fall någon ränta icke tillgodoräknas säljaren, ändå att sådan eljest skulle enligt lag utgå. Denna föreskrift har tillkommit i enkelhetens intresse, i det man ansett, att en dylik ränteberäkning skulle i oproportionerlig

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) · opaginerad (PDF-sida 210)

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

grad försvåra den uträkning av säljarens tillgodohavande, som utmätningsmannen har att verkställa. Samma betraktelsesätt har gjort sig gällande beträffande ränta, som må hava blivit i avtalet särskilt utfäst. Att, på sätt här föreslagits, låta utmätningsmannen helt se bort från all ränta kan icke sägas innebära någon obillighet mot säljaren. Denne behöver icke anlita handräckningsförfarandet för att återfå godset utan kan för sådant ändamål vända sig till domstol, i vilket fall han äger tillgodoräkna sig den ränta, som enligt lag eller avtal må tillkomma honom. Och även om han en gång valt den förra vägen, står det honom enligt 14 § fritt att vid domstol påkalla sådan uppgörelse, som skolat äga rum, om godset återtagits annorledes än genom handräckning.

För att åskådliggöra, huru tillämpningen av förslagets bestämmelser om uppgörelse skulle gestalta sig, när handräckning meddelas för godsets återbekommande, må här anföras ett par exempel. En symaskin har blivit såld genom avbetalningskontrakt, upprättat den 15 januari 1916, till ett pris av 140 kronor, varav 10 kronor erlagts vid kontraktets upprättande och återstoden skall betalas med 5 kronor i månaden. Köparen har i enlighet med kontraktet erlagt avbetalningar under sjutton månader med sammanlagt 85 kronor men därefter underlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet. På yrkande av säljaren återtages symaskinen den 1 oktober 1917. Vid den uppgörelse, som därvid skall äga rum, har säljaren att fordra tre förfallna poster å sammanlagt 15 kronor. Den icke förfallna delen av köpeskillingen, vilken utgör 30 kronor, skall enligt 4 och 12 §§ i förslaget minskas med en tiondel och beräknas alltså till 27 kronor. Förutom nämnda båda poster, 15 kronor och 27 kronor, skall säljaren tillgodoräknas kostnaden för maskinens återtagande, som upptages till exempelvis 7 kronor. Säljarens hela tillgodohavande utgör sålunda 49 kronor. Om nu maskinen vid återtagandet värderas till 70 kronor, äger säljaren icke återbekomma densamma, med mindre han hos utmätningsmannen deponerar det överskjutande beloppet, 21 kronor.

Andras det anförda exemplet sålunda, att köparen antages hava erlagt endast sju avbetalningar med sammanlagt 35 kronor och att godset återtages redan den 1 december 1916, gestaltar sig uppgörelsen på följande sätt. Säljarens tillgodohavande utgör: tre förfallna poster utgörande 15 kronor, nio tiondelar av den icke förfallna delen av köpeskillingen utgörande 72 kronor samt kostnaderna för maskinens återtagande utgörande 7 kronor, således tillhopa 94 kronor. Värderas nu maskinen till 90 kronor, är säljaren icke pliktig att för dess återbekom-

12 $.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 210

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

12. 13 §§. mande deponera något belopp hos utmätningsmannen utan fastmera berättigad att i vanlig rättegång mot köparen utkräva sin återstående fordran.

13 §.

I sådana fall, då utmätningsmannen finner sig böra meddela handräckning för återtagande av gods, som sålts på avbetalning, åligger det honom enligt första stycket av förevarande paragraf att verkställa den värdering av godset, vilken är nödvändig för utrönande av vad köparen skall äga räkna sig till godo vid den i sammanhang med handräckningen skeende uppgörelsen av parternas mellanhavande. Enligt kommitténs tanke är utmätningsmannen, på grund av den vana han måste antagas besitta att värdera begagnade saker, framför andra lämpad att verkställa sådan värdering, varom här är fråga. Givet är emellertid, att godset stundom kan vara av den art, att särskild sakkunskap är av nöden hos den, som skall fastställa dess värde. Åt utmätningsmannen har därför tillerkänts befogenhet att för den händelse det honom åtföljande vittnet icke skulle äga erforderlig sakkunskap tillkalla särskilda sakkunniga att biträda vid värderingen. Då säljaren är pliktig att på utmätningsmannens begäran förskjuta kostnaderna för förrättningen och således även ersättningen till de sakkunniga, har man ansett sig böra i lagtexten upptaga en erinran därom att utmätningsmannen vid prövning av frågan, om det i ett visst fall kan anses lämpligt att tillkalla sakkunniga, bör taga i betraktande, huruvida säljaren framställt yrkande därom eller icke. Att ålägga utmätningsmannen ovillkorlig plikt att efterkomma ett sådant yrkande har dock icke ansetts lämpligt. Än mindre har det kunnat ifrågakomma att tillerkänna köparen, vilken ofta torde sakna medel att gälda kostnaderna för förrättningen, rätt att påyrka tillkallande av särskilda värderingsmän.

Vid motiveringen av stadgandet i 3 § har framhållits, att det värde, vilket skall åsättas godset, när det återtages, icke får beräknas allenast med hänsyn till det pris godset kan antagas betinga vid exekutiv försäljning, utan att värderingsmännen böra söka utfinna vad säljaren genom att på förmånligaste sätt realisera godset kan erhålla för detsamma. En omständighet, som därvid bör kunna komma i betraktande, är att säljaren kan vara i tillfälle att genom en obetydlig reparation i avsevärd mån höja värdet av det återtagna godset.

Om det vid handräckningen visar sig, att godsets värde överstiger säljarens fordran beräknad enligt 4 § första och tredje stycket, måste denne för att återfå godset, på sätt i andra stycket av förevarande para-

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 211

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

graf sägs, hos utmätningsmannen nedsätta det överskjutande beloppet. 13, 14 §§. Att man icke ansett sig kunna ålägga säljaren att omedelbart gälda detta belopp till köparen, beror därpå att, såsom redan förut påpekats, den beräkning av säljarens tillgodohavande, som sker när handräckning meddelas för godsets återtagande, icke alltid blir definitiv utan, enligt vad 14 § utvisar, kan dragas under domstols prövning.

14 §.

Enligt första stycket av förevarande paragraf får utmätningsmans beslut i fråga om handräckning alltid överklagas hos överexekutor. Inom kommittén har varit ifrågasatt, att talan mot beslut, varigenom handräckning beviljats, icke skulle få fullföljas hos överordnad exekutiv myndighet, utan att man i stället borde hänvisa den med beslutet missnöjde att instämma saken till domstol. För sådana fall, då fråga är om klagan över värdering eller annan åtgärd, som vid handräckningen vidtagits, skulle en sådan ståndpunkt måhända kunna försvaras. Vill någon av parterna icke åtnöjas med det värde, som åsatts godset vid återtagandet, torde ett överklagande av utmätningsmannens beslut endast sällan kunna leda till åsyftat resultat. Bevisning om godsets värde måste nämligen förebringas genom vittnen eller sakkunniga, och dessa få allenast inför domstol avhöras på ed. Annorlunda ställer sig saken i sådana fall, då köparen förmenar, att utmätningsmannen i annat avseende förfarit felaktigt vid handräckningens meddelande eller att handräckning över huvud icke bort meddelas. I sådana fall synes rättelse lämpligast kunna vinnas därigenom att talan i vanlig ordning fullföljes mot utmätningsmannens beslut. Detsamma gäller, när sökt handräckning blivit förvägrad. Sökanden bör då hos överexekutor få prövad frågan, om utmätningsmannen med rätta avskurit honom från den genväg till godsets återbekommande, som handräckningsförfarandet innebär. Däremot torde i mål av denna enkla beskaffenhet klagan i högre instans icke böra tillåtas. Även härom har en bestämmelse upptagits i första stycket.

Någon viss klagotid behöver den, som vill vinna ändring i utmätningsmannens beslut, här lika litet som i andra handräckningsärenden iakttaga. I fråga om proceduren i övrigt vid ändrings sökande skola, enligt vad 16 § utvisar, utsökningslagens föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Den, som är missnöjd med värdering eller annan åtgärd, som vid handräckningen vidtagits, har enligt förslaget också rätt att instämma sin talan till domstol. I sammanhang med den härom i andra stycket

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 212

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

f

14. 15 §§. givna bestämmelsen har i den föreslagna lagtexten erinrats därom att det står parterna fritt att vid domstol söka få till stånd en ny uppgörelse på grundvalen av de regler, som skola tillämpas, när godset återtages annorledes än handräckningsvis. Ej heller befogenheten att instämma saken till domstol är för någondera parten begränsad till viss tid; därutinnan gäller detsamma, som när en fråga om handräckning enligt 191 eller 192 § utsökningslagen drages under domstols prövning. Har säljaren icke inom trettio dagar efter det handräckningen beviljades eller överexekutors beslut meddelades visat, att han instämt sådan talan, har detta endast till följd, att köparen äger lyfta det belopp, som enligt 13 § kan hava blivit nedsatt hos utmätningsmannen. Att beloppet fått lyftas av köparen, hindrar således icke, att denne sedermera på talan av säljaren förpliktas att återbetala detsamma eller någon del därav. Om åter säljaren inom nämnda tid instämt sin talan till domstol, kommer det naturligtvis att bero på domens innehåll, huruvida säljaren eller köparen får lyfta beloppet eller om detsamma skall fördelas mellan dem.

15 §.

När säljaren vid domstol framställer yrkande om godsets återbekommande, torde något värde å godset i regel icke kunna angivas i domen. Detta beror därav att enligt 3 § till grund för uppgörelsen skall läggas godsets värde vid återtagandet, d. v. s. vid den tidpunkt, då domen verkställes. Erinras må emellertid, att det ofta kan vara lämpligt, att domstolen föreskriver, huru värderingen skall äga rum; domen kan t. ex. innehålla, att frågan om godsets värde skall hänskjutas till avgörande av skiljemän. Har domstolen i sin dom förpliktat köparen att återställa godset men icke yttrat sig om dess värde eller om sättet för värderingen, måste naturligtvis den myndighet, som verkställer domen, värdera godset. Vid sådan förrättning skall enligt första stycket av förevarande paragraf vad i 13 § är stadgat angående värdering vid handräckning äga tillämpning. I fråga om vad utmätningsmannen har att iakttaga vid värdering, som här avses, må alltså hänvisas till det vid 13 § anförda. Över utmätningsmans förfarande vid verkställighet av dom kan enligt 200 § utsökningslagen klagan föras hos överexekutor. Har på avbetalning sålt gods jämlikt första stycket i förevarande paragraf blivit av utmätningsmannen värderat, torde emellertid den, som är missnöjd med det åsatta värdet, hava ringa utsikt att få detsamma ändrat, om han i vanlig ordning fullföljer talan mot förrättningen. Bevisning angående godsets värde kan nämligen, såsom vid 14 § påpekats, endast undan-

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 213

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

tagsvis förebringas på annat sätt än genom vittnen och sakkunniga, och för deras hörande på ed är det nödvändigt, att saken drages inför domstol. Att denna utväg står parterna öppen, framgår av andra stycket i förevarande pargraf, som i sådant avseende hänvisar till vad i 14 § stadgas. Även i ett annat avseende har man ansett lämpligt att likställa sådan förrättning, som här avses, med handräckning; föreskriften i 14 §, att klagan ej må föras över överexekutors beslut, gäller även i fråga om talan mot förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktats utgiva gods, som sålts på avbetalning.

16 §.

De processuella regler förslaget inehåller äro ingalunda uttömmande. Man har därför ansett nödigt att i förevarande paragraf upptaga en erinran därom att utsökningslagens föreskrifter i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse å förrättningar av här avsedda slag. Att utmätningsmannen vid sådan handräckning, som i förslaget avses, bör äga samma rätt att sätta annan i sitt ställe, som enligt 3 § utsökningslagen tillkommer honom i fråga om utsökningsmål, har synts kommittén uppenbart. Tillämpliga å handräckningsförfarandet äro jämväl utsökningslagens bestämmelser angående jäv mot utmätningsman och angående skyldighet för honom att vid varje förrättning hava med sig ojävigt vittne, likaledes de i 9 § utsökningslagen givna stadgandena om fogdes dagbok. Jämväl de i 166 § utsökningslagen givna föreskrifter angående vad utmätningsman har att iakttaga med avseende å medel, som till honom influtit, äro av beskaffenhet att kunna tillämpas i fråga om medel, som enligt föreskriften i 13 § andra stycket av föreliggande lagförslag blivit hos honom nedsatta. Framhållas må vidare, att den, som vill hos överexekutor överklaga utmätningsmans beslut, har att iakttaga vad utsökningslagen föreskriver angående klagan över utmätningsmans förfarande i allmänhet.

När handräckning meddelas, bör det åligga utmätningsmannen att över förrättningen föra protokoll i likhet med vad som för närvarande sker vid verkställighet eller annan åtgärd, som faller under utsökningslagens bestämmelser. Ett sådant protokoll bör givetvis upptaga allt, som är av betydelse för den förrättning, varom fråga är. Vid handräckning av här avsedda slag är det framför allt av vikt, att i protokollet upptecknas de föremål, som återtagas, och de värden, som bliva dem åsatta. Det enklaste sättet för föremålens uppteckning torde vara att såsom bilaga i protokollet intaga den avskrift av köpehandlingen, som säljaren enligt 10 § har att bifoga ansökningen om handräckning.

15, 16 §§.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 214

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

16, 17 §§. Det synes jämväl böra åligga utmätningsmannen att i den dagbok, som han är skyldig att föra, göra anteckningar om vad som förekommit vid handräckning av här nämnd beskaffenhet. Närmare föreskrifter om dagbokens förande lära böra meddelas i administrativ väg.

17 §.

Det ligger i sakens natur, att om det rättsskydd man genom förslaget velat bereda köparen skall bliva effektivt, det är nödvändigt att förläna de givna stadgandena tvingande kraft, så att de icke må kunna genom förbehåll i avtalet uteslutas. Den föreskrift, som i sådant syfte funnits påkallad, har fått sin plats i förevarande paragraf, vilken i de danska och norska förslagen utgör 15 §. Avfattningen av paragrafen utmärker, att om köparen lyckats i avtalet utverka sig en bestämmelse, som leder till fördelaktigare resultat för honom än en tillämpning av de i förslaget upptagna stadgandena, det står honom fritt att åberopa densamma. Innehåller däremot kontraktet någon bestämmelse, enligt vilken köparens underlåtenhet att fullgöra vad honom åligger skall i något avseende medföra strängare påföljd för honom än förslaget föranleder, frånkännes en dylik bestämmelse laga verkan genom den här givna föreskriften. Av densamma blir sålunda en följd bland annat, att om köparen utfäst sig att gälda visst vite för den händelse han icke skulle fullgöra sina kontraktsenliga förpliktelser, sådant vite icke kan utkrävas, såframt säljaren gör bruk av sin rätt att återtaga godset eller gör gällande sådan påföljd, som i 9 § avses. Enligt 4 § gäller nämligen, såsom förut nämnts, att säljaren icke äger av köparen bekomma mera än den oguldna delen av köpeskillingen, på angivet sätt reducerad, jämte de med godsets återtagande förenade kostnader.

Vad nu sagts i fråga om bestämmelser intagna i kontraktet skall, enligt vad förevarande paragraf giver vid handen, lända till efterrättelse jämväl om köparen efter kontraktets upprättande underkastat sig en så sträng påföljd, som ovan nämnts, för den händelse han framdeles skulle komma att åsidosätta sina skyldigheter. Någon inskränkning i avtalsfriheten har däremot icke ansetts påkallad i fråga om överenskommelser, vilka kunna träffas efter det köparen redan gjort sig skyldig till kontraktsbrott. Erfarenheten visar, att köparen då är vida bättre i stånd att tillvarataga sitt intresse än vad fallet är, innan någon försummelse ännu ligger honom till last. Något verkligt behov för lagstiftaren att i dylika fall ingripa till skydd för köparen torde icke föreligga, och det kan ifrågasättas, huruvida icke en sådan utvidgning av det föreslagna

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 215

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

stadgandet skulle lända köparen till mera skada än gagn. Man kan 17, 18 §§. nämligen befara, att säljaren därigenom skulle kunna avskräckas från att ingå på en för köparen fördelaktig förlikning, även om han i och för sig vore benägen därför.

18 §.

Av allmänna rättsgrundsatser torde följa, att de i förslaget innefattade civilrättsliga bestämmelserna icke skola äga tillämpning å rättsförhållanden, som tillkommit förrän dessa bestämmelser träda i kraft. Detsamma måste emellertid gälla i fråga om de processuella reglerna, enär dessa äga sådant samband med de civilrättsliga, att de icke kunna tillämpas å avtal, vilkas rättsverkningar skola bedömas enligt hittills gällande rätt. Vid sådant förhållande har det ansetts lämpligt att genom en uttrycklig bestämmelse i förevarande paragraf från förslagets tillämpning undantaga alla avbetalningsköp, som slutits före lagens ikraftträdande.

Nu ifrågavarande lagförslag torde böra träda i kraft samtidigt med den föreslagna lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Detta påkallas därav att lagförslaget om avbetalningsköp icke skall gälla i fråga om avtal, där avbetalningspriset överstiger tre tusen kronor, och att beträffande sådana avtal vissa i det andra lagförslaget upptagna bestämmelser kunna vinna tillämpning. De föreslagna inskränkningarna i avtalsfriheten böra oavsett deras plats i det ena eller andra lagförslaget samtidigt träda i kraft.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 216

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Förslag till lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen. i)

Därest i lagsökningsmål gäldenären gör invändning, att han blivit tvungen eller förledd att utgiva den handling, varå borgenären grundar sitt krav, skall enligt gällande rätt en sådan invändning i allmänhet lämnas utan avseende, så framt gäldenären försummat att i föreskriven ordning anmäla och kungöra tvånget eller förledandet. Kommittén har av skäl, som skola utvecklas vid motiveringen av dess förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen om utsökningslagens införande m. m., funnit sig böra förorda, att anmälan om tvång eller förledande att utgiva löpande skuldebrev icke vidare skall utgöra något villkor för beaktande av en å sådant förhållande grundad invändning mot krav, som framställes i vanlig rättegång. Någon ändring i nu gällande regler angående betydelsen för lagsökningsproceduren därav att sådan anmälan försummats har däremot icke ifrågasatts och är enligt kommitténs mening ej heller påkallad av de föreslagna civilrättsliga bestämmelserna angående rättshandlingar, som framkallats genom tvång eller svek. Huruvida en omarbetning av ifrågavarande för lagsökningsproceduren gällande regler av annan anledning är önskvärd, tillkommer det icke kommittén att bedöma. I sådant avseende må endast framhållas, att ett borttagande av den nu stadgade anmälningsskyldigheten otvivelaktigt skulle öka faran för grundlösa föregivanden från gäldenärens sida, att han varit utsatt för tvång eller förledande.

Den ändring, som föreslagits i förevarande paragraf, är en nödvändig konsekvens av de regler, som enligt kommitténs förslag skola tillämpas i fråga om möjligheten att åberopa tvång eller svek mot godtroende förvärvare. Om den, till vilken ett skuldebrev utgivits, varit i god tro, kan enligt 29—31 §§ i förslaget till lag om avtal och andra

1) Jfr Trygger: Kommentar till utsökningslagen s. 75—78; Ekeberg: Växelförpliktelses uppkomst, Upsala 1905, s. 31 not 1.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 217

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

rättshandlingar på förmögenhetsrättens område svek aldrig och tvång U. L. 25 §. endast där det är av grövre beskaffenhet åberopas mot honom. Samma grundsatser skola enligt förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen om utsökningslagens införande m. m. tillämpas, när invändning om tvång eller förledande göres mot någon, som i god tro förvärvat ett löpande skuldebrev efter överlåtelse från en föregående innehavare. I sådana fall, då giltigheten av ett skuldebrev sålunda är beroende av borgenärens goda tro, bör ett i lagsökningsväg framställt krav uppenbarligen icke såsom tvistigt förvisas till domstol, med mindre gäldenären invänder och gör sannolikt, icke blott att tvång eller förledande ägt rum, utan även att den, som framställer krav på grund av skuldebrevet, icke var i god tro vid sitt förvärv av detsamma. Går däremot invändningen ut på att tvång av den i 29 § avsedda beskaffenhet utövats, är det nog, att detta göres sannolikt; om gäldenärens motpart i lagsökningsmålet är i god tro eller icke, saknar nämligen i sådant fall betydelse.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 218

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.1)

I detta lagrum stadgas för närvarande, att om den, som utgivit löpande skuldebrev, invänder, att han blivit tvungen eller förledd därtill, denna invändning är utan verkan mot en innehavare av skuldebrevet, som är i god tro, såvida utgivaren försummat att iakttaga vad i 26 § utsökningslagen föreskrives i fråga om anmälan och kungörande av tvång eller förledande. Iakttagandet av dessa föreskrifter utgör alltså enligt gällande rätt ett oeftergivligt villkor för att dylika invändningar skola kunna vinna beaktande gent emot godtroende innehavare av skuldebrevet. Genom stadgandet beredes alltså ett visst skydd för den goda tron.

Om de av kommittén föreslagna reglerna angående rättshandlingar, som tillkommit genom tvång eller svek, genomföras, kommer den goda tron att skyddas i vida större utsträckning. Av bestämmelserna i 29— 31 §§ i förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område blir nämligen en följd, att den, som blivit svikligen förledd att utfärda ett skuldebrev, under inga förhållanden och den, som blivit tvungen därtill, endast om han varit utsatt för våld å person eller för hot, som innebär trängande fara, kan åberopa förledandet eller tvånget gent emot den, till vilken skuldebrevet utgivits, såvida denne varit i god tro, samt att det i sistnämnda fall åligger den tvungne

1) Jfr Nordling s. 186 not 1; Trygger: Fullmakt s. 167, 169 och Kommentar till utsökningslagen s. 76—77, 546; Ekeberg: Växelförpliktelses uppkomst s. 4—7, 11—13, 26—31; Eschelsson s. 80—84, 152—154, 198—215, 222, 228—229.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 219

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

att utan oskäligt uppehåll efter det tvånget upphörde giva den, som mottagit skuldebrevet, meddelande, att han vill mot honom åberopa tvånget. Detta gäller, vare sig skuldebrevet är ställt till viss man eller detsamma är av löpande beskaffenhet. Beträffande skuldebrev av sistnämnda slag skola enligt kommitténs förslag i förevarande paragraf upptagas bestämmelser, vilka äro ägnade att bereda den, som genom överlåtelse från en föregående innehavare förvärvat skuldebrevet och därvid var i god tro, erforderligt rättsskydd.

Med den ståndpunkt förslaget sålunda intager låter det sig uppenbarligen icke förena att tillerkänna en anmälan om svikligt förledande någon betydelse för det civilrättsliga spörsmålet om skuldebrevets giltighet mot den förledde. Detsamma gäller i fråga om anmälan rörande sådant tvång, som avses i 30 § av förslaget till lag om avtal m. m. Endast i fråga om tvång av den allvarligare beskaffenhet, som i 29 § av samma förslag beskrives, skulle det kunna ifrågasättas att upprätthålla fordringen på anmälan hos offentlig myndighet såsom villkor för invändningens beaktande. Detta skulle emellertid enligt kommitténs mening vara både överflödigt och olämpligt. De fall, som i nämnda paragraf avses, äro nämligen under nutida samhällsförhållanden så sällsynta och torde, om de förekomma, tilldraga sig så allmän uppmärksamhet, att det, även om anmälningsskyldigheten borttages, icke lärer behöva befaras, att en gäldenär genom ett grundlöst föregivande att hava varit utsatt för sådant tvång skall lyckas undandraga sig betalningsskyldighet. Och å andra sidan synes det innebära en hårdhet gent emot den, som genom sådana tvångsmedel förmåtts att utgiva ett skuldebrev, om han skulle vara nödgad att infria detsamma, därför att han av oförstånd försummat att hos offentlig myndighet göra anmälan om förhållandet.

Stadgandet i 10 § 2 mom. av förordningen om utsökningslagens införande giver vid handen, icke blott att invändningar av där avsedda slag äro avskurna gent emot godtroende innehavare, såvida föreskriven anmälan försummats, utan tillika att de, om anmälan skett i vederbörlig ordning, kunna åberopas, oaktat skuldebrevets innehavare är i god tro. Ifrågavarande stadgande kan alltså icke upphävas utan att ersättas av något annat. Det faller icke inom kommitténs uppgift att uttömmande angiva, vilka invändningar kunna framställas mot den, som i god tro blivit innehavare av ett löpande skuldebrev. För så vitt invändningen grundas å något förhållande, vars rättsverkningar regleras i den föreslagna lagen om avtal och andra rättshandlingar, och framställes gent

P. U. L. § 10: 2.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 220

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

P. U. L. § 10:2.

emot skuldebrevets förste innehavare, torde bestämmelserna i 3 kap. av nämnda lag lämna erforderlig ledning. Bortsett från de särskilda stadgandena i 35 § och 36 § första stycket, hava emellertid dessa bestämmelser, såsom i den inledande motiveringen till förslagets 3 kap. påpekats, allenast till uppgift att avgöra, huruvida en rättshandling kan göras gällande av den, gent emot vilken den företagits, och avse icke att reglera rättsförhållandet mellan den, som företagit rättshandlingen, och den, som genom överlåtelse från hans medkontrahent i god tro förvärvat vad därigenom åtkommits. Beträffande löpande skuldebrev lära emellertid sådana bestämmelser icke kunna undvaras, i all synnerhet om det stadgande, som nu har sin plats i 10 § 2 mom. av förordningen om utsökningslagens införande, kommer att upphävas.

Kommittén har därför i förevarande paragraf upptagit en allmän bestämmelse av innehåll, att invändningar mot löpande skuldebrev, vilka grunda sig å något förhållande, som avses i 30—34 §§ av den föreslagna lagen om avtal och andra rättshandlingar, icke kunna med laga verkan framställas gent emot den, som efter överlåtelse blivit innehavare av skuldebrevet och därvid var i god tro. Invänder skuldebrevets utfärdare, att detta tillkommit under sådana förhållanden, som i 32 eller 33 § avses, eller att misskrivning ägt rum, måste alltså invändningen lämnas utan avseende, såvida icke omständigheterna giva vid handen, att den, som gör skuldebrevet gällande, icke var i god tro vid sitt förvärv av detsamma. Att om skuldebrevet en gång kommit i godtroende innehavares hand, det kan göras gällande av en senare innehavare, även om denne ägt vetskap om de omständigheter, varunder det tillkommit, följer av allmänna rättsregler; en sådan vetskap är icke av beskaffenhet att afficiera förvärvarens goda tro.

I vad stadgandet hänvisar till 32—34 §§ av huvudförslaget, lärer detsamma icke innefatta någon ändring av gällande rätt. Vad särskilt beträffar skuldebrev, som tillkommit genom ocker, vilar andra punkten av 3 § i lagen angående ocker uppenbarligen på den förutsättningen, att invändning därom icke kan göras gällande mot godtroende innehavare av skuldebrevet. Att misskrivning förelupit, kan säkerligen ej heller åberopas. Däremot innefattar förslaget otvivelaktigt en ändring av gällande rätt därutinnan, att skuldebrevets utgivare icke kan mot den, som efter överlåtelse i god tro blivit innehavare av detsamma, åberopa svikligt förledande eller sådant tvång, som omförmäles i 30 § av förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar. Denna ändring är emellertid en given följd av de bestämmelser, som upptagits i 30 och

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 221

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

31 §§ av nämnda förslag, och i fråga om skälen för densamma må alltså hänvisas till det där anförda. Har någon blivit genom våld å person eller genom hot, som innebär trängande fara, tvungen att utfärda ett löpande skuldebrev, äger han däremot även enligt förslaget åberopa detta mot senare innehavare i god tro. Detta framgår därav att i den föreslagna lagtexten icke hänvisats till 29 § i förslaget till lag om avtal m. m. Tvång av där avsedda slag bör av skäl, som vid nämnda paragraf utvecklats, göra en rättshandling ogiltig, även om medkontrahenten varit i god tro, och samma skäl påkalla, att invändning därom bör kunna framställas mot den, som genom överlåtelse från en föregående innehavare förvärvat ett löpande skuldebrev och därvid varit i god tro.

Den, vilken ett löpande skuldebrev blivit på nu nämnda sätt avhänt, intager alltså enligt förslaget en annan ställning än den, från vilken ett sådant skuldebrev blivit utan användande av sådant våld eller hot, som är utmärkande för rån, olovligen tillgripet. Enligt 36 § första stycket av förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar kan nämligen invändning därom att ett papper av där avsedda slag utan utställarens vilja kommit ur hans besittning icke framställas mot någon, som i god tro blivit innehavare av detsamma. Den olika behandlingen av dessa fall torde kunna försvaras ur den synpunkten, att det där föreligger en handling, som gäldenären frivilligt undertecknat i syfte att förr eller senare göra bruk av densamma. Bestämmelserna angående verkan därav att någon med våld eller hot, som innebär trängande fara, avtvingats ett skuldebrev, hava däremot huvudsakligen avseende å sådana fall, då själva utfärdandet av skuldebrevet framkallats genom sådant tvång, och även om någon skulle på dylikt sätt tvingas att lämna ifrån sig ett förut utskrivet skuldebrev, är dock detta en svårare rättskränkning än stöld, i det att sådant brottsligt förfarande enligt 21 kap. 5 § strafflagen straffas såsom rån. Erinras må ock, att såväl enligt dansk-norsk som enligt tysk rätt invändning om tvång har kraftigare verkan än en invändning om stöld.

I fråga om andra invändningar än sådana, som grundas å förhållanden, vilka regleras i den föreslagna lagen om avtal och andra rättshandlingar, innehåller ej heller föreliggande lagförslag någon bestämmelse. Det lider emellertid icke något tvivel, att här givna stadgande kan analogt tillämpas exempelvis å en invändning om icke bekommen valuta eller över huvud å invändningar, som grundas därå att skuldebrevet utfärdats under förutsättningar, som sedermera visa sig

P. U. L. § 10: 2.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 222

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

P. U. L.

§ 10: 2. hava varit oriktiga eller icke gå i uppfyllelse. 2) Sådana invändningar däremot, som kunna framställas mot skuldebrevets förste innehavare, även om denne är i god tro, kunna givetvis också göras gällande mot senare innehavare i god tro. Hit hör exempelvis, att skuldebrevet är falskt eller förfalskat eller att det utfärdats av en omyndig. Detsamma lärer gälla, om den, som utfärdat skuldebrevet, handlat under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller tillfällig sinnesförvirring. 3)

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 4 okt. 1907 (N. J. A. s. 368).

J) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 23 juli 1895 (N. J. A. s. 266), den 17 febr. 1898 (N. J. A. s. 38) och den 2 mars 1906 (N. J. A. s. 116).

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) · opaginerad (PDF-sida 224)

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Sidbild i skanningen

PARALLELLTEXTER

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 224

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

Utkast

till

Lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

1 kap. Om slutande av avtal.

1 §.

Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare bindande för den, som avgivit anbudet eller svaret. Stadgandena i detta kapitel skola lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja.

I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande av viss form, gälle vad särskilt är stadgat.

2 §.

Har anbudsgivaren förbehållit sig svar inom viss tid, skall han anses hava föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till handa. Är

i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tid för svaret utsatt, skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat eller den tid på dagen telegrammet är inlämnat för befordran.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 225

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Norsk tekst.

Dansk Tekst

Udkast til Lov om Aftaler og andre Retshandler paa Formuerettens Omraade.

1ste Kapitel. Om Afslutning af Aftaler.

§ I-§ 1-

Tilbud og Svar paa Tilbud er bindende for Afgiveren. Reglerne i dette Kapitel komme til Anvendelse, forsaavidt ikke andet følger af Tilbudet eller Svaret eller af Handelsbrug eller anden S«‘dvane. Tilbud og svar paa tilbud binder den som har avgit det. Reglerne i dette kapitel kommer til anvendelse, hvis ikke andet fplger av retshandlen eller av handelsbruk eller anden sedvane. § 2.

§ 2.

Har Tilbudsgiveren fastsat en Frist for Antagelse af Tilbudet, maa antagende Svar være kommet frem til ham inden Fristens Udløb.

Fristen regnes, hvis Tilbudet er gjort i Brev, fra den Dag, Brevet er dateret, og hvis det er gjort i Telegram, fra den Tid paa Dagen, da Telegrammet er indleveret til Afsendelsesstedets Telegrafstation.

Utkast til Lov om avtaler og andre retshandler paa formuerettens omraade. 1ste kapitel. Om avslutning av avtaler. § 1. Tilbud og svar paa tilbud binder den som har avgit det. Reglerne i dette kapitel kommer til anvendelse, hvis ikke andet følger av retshandlen eller av handelsbruk eller anden sedvane. § 2.

Har tilbyderen forlangt svar inden en viss frist (akceptfrist), maa svar som antar tilbudet (akcept), være kommet frem til ham, før fristen er ute.

Er tilbudet gjort i brev, regnes fristen fra den dag brevet er datert, og hvis tilbudet er gjort i telegram fra det øjeblik det er indlevert til avsendelsesstedets telegrafstation.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 226

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

3 §.

Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för svar däri utsättes, måste antagande svar komma anbudsgivaren till handa inom den tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas åtgå. Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat föranledes av omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i rätt tid samt att svaret avsändes utan uppskov efter det anbudstagaren åtnjutit skälig betänketid och icke varder under vägen försenat; är anbudet gjort i telegram, äge anbudsgivaren tillika förutsätta, att svaret befordras på enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt till handa.

Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret medgives, måste omedelbart antagas.

4 §.

Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren till handa, skall gälla såsom nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avsänt svaret, utgår från att det framkommit i rätt tid och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom; underlåter han det, anses avtal hava genom svaret kommit till stånd.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 227

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Norsk tekst.

Dansk Tekst.

§ 3.

§ 3. G0res Tilbud i Brev eller Telegram, liden åt der fastsættes nogen Frist for Antagelse, maa antagende Svar være kommet frem til Tilbudsgiveren inden Udløbet af det Tidsrum, som ved Tilbudets Afgivelse af ham kunde paaregnes åt ville medgaa. Ved Beregningen af dette Tidsrum forudsættes, naar ikke andet følger af Omstændighederne, at Tilbudet kommer frem i rette Tid, samt åt Svaret afsendes uden Ophold, efter åt den, til hvem Tilbudet er rettet, har haft rimelig Betænkningstid, og åt det ikke forsinkes undervejs. Er Tilbudet gjort i Telegram, skal Antagelsen sendes telegrafisk, hvis den ikke paa anden Maade kommer ligesaa tidligt frem.

Tilbud, som fremsættes mundtlig uden åt give Frist for Antagelse, maa antages straks.

§ 4.

Kommer antagende Svar for sent frem, anses det som nyt Tilbud.

Dette gælder dog ikke, hvis Afsenderen af Svaret gaar ud fra, åt det er kommet frem i rette Tid, og Tilbudsgiveren maa indse dette. I saa Fald skal denne, hvis han ikke vil godkende Svaret, uden ugrundet Ophold give Afsenderen Meddelelse derom. Undlader han dette, anses Aftale for sluttet.

§ 3. Har tilbyderen ikke fastsat nogen akceptfrist, maa akcepten, hvis tilbudet er gjort i brev eller telegram, være kommet frem til ham inden utløpet av den tid som han maatte regne paa skulde gaa med, før han fik svar. Tiden beregnes, hvis ikke andet fremgaar av forholdet, under forutsætning av at tilbudet kommer frem uten forsinkelse, at den anden part skal ha rimelig tid til at overveie før han svarer, og at svaret ikke forsinkes underveis. Er tilbudet gjort i telegram, skal akcepten telegraferes, hvis den ikke ved anden befordring kommer likesaa tidlig frem. Er tilbudet gjort mundtlig, og er ikke akceptfrist indrømmet, maa det straks akcepteres. § 4.

Kommer akcepten for sent frem, ansees den for nyt tilbud.

Dette gjælder dog ikke, hvis avsenderen av akcepten gaar ut fra åt den er kommet frem i rette tid, og tilbyderen maa forstaa dette. I saa fald skal han, hvis han ikke vil godta akcepten, uten ugrundet ophold gi den anden part meddelelse om det. Ellers ansees avtale for sluttet.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 228

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

5 §.

Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det eljest skolat gälla, ej gått till ända.

6 §.

Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av tillägg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet, skall gälla såsom avslag i förening med nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avgav svaret, anser det överensstämma med anbudet och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter han det, skall avtal av det innehåll svaret utvisar anses hava kommit till stånd.

7 §.

Har i svar, varigenom anbud antages, framställts begäran om bekräftelse (konfirmation) av avtalet eller om avtalets avfattande i skriftlig form, må ej av den grund svaret anses innefatta avvikelse, som i 6 § avses.

8 §.

Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelsen kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat, till handa innan han tager del av detta eller samtidigt därmed.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 229

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

§ 5.

Afslaas Tilbud, er det bortfaldet, selv om Fristen for Svar endnu ikke er ndl0bet. Er tilbudet avslaat, er tilbyderen fri, selv om akceptfristen ikke er ute. § 6-

§ 6.

Svar, som gaar ud paa, åt Tilbud antages, men som paa Grund af Tillæg, Indskrænkninger eller Forbehold ikke stemmer med Tilbudet, anses som Afslag i Förbindelse med nyt Tilbud.

Dette gælder dog ikke, naar Afsenderen af Svaret gaar ud fra, åt det er overensstemmende med Tilbudet, og Tilbudsgiveren maa indse dette. I saa Fald skal denne, hvis han ikke vil godkende Svaret, uden ugrundet Ophold give Meddelelse derom. Undlader han dette, anses Aftale for sluttet med det Indhold, Svaret har.

§ 7. Forlanger Afsenderen af antagende Svar Stadfæstelse (Konfirmation) af Aftalen eller skriftlig Affattelse af den, anses Svaret ikke af den Grund for uoverensstemmende. § 8. Tilbud eller Svar, som tilbagekaldes, er bortfaldet, saafremt Tilbagekaldelsen kommer frem til den Norsk tekst. § 5. Er tilbudet avslaat, er tilbyderen fri, selv om akceptfristen ikke er ute. § 6. Fremtræder

svaret som akcept, men stemmer det ikke med tilbudet, anses det for avslag i förening med nyt tilbud.

Dette gjelder dog ikke, hvis avsenderen av akcepten gaar ut fra åt den stemmer med tilbudet, og tilbyderen maa forstaa dette. I saa fald skal han, hvis han ikke vil godta akcepten, uten ugrundet ophold gi den anden part meddelelse om det. Ellers ansees avtale for sluttet med det indhold akcepten har.

§ 7.

§ 7. Förlänger Afsenderen af antagende Svar Stadfästelse (Konfirmation) af Aftalen eller skriftlig Affattelse af den, anses Svaret ikke af den Grund for uoverensstemmende. Förlänger avsenderen av akcepten stadfæstelse (konfirmation) paa avtalen eller skriftlig avfatning av den, ansees akcepten ikke av den grund for uoverensstemmende.

§ 8.

Kaldes tilbud eller svar paa tilbud tilbake, er tilbakekaldelsen virksom, hvis den kommer frem

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 230

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

9 §.

Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryckligt svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant, vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om han vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet förfallet.

Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom antagande, är särskilt stadgat.

10 §.

Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud, använt orden »utan förbindelse», »utan obligo» eller liknande uttryck, anses meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av det innehåll meddelandet giver vid handen. Inkommer sådant anbud inom rimlig tid därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att avgiva anbud, och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom hans uppfordran, åligger det honom, där han icke vill antaga detsamma, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom till anbudsgivaren; underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 231

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

anden Part forinden eller samtidigt med, åt Tilbudet eller Svaret kommer til hans Kundskab.

§ 9. Har

Tilbudsgiveren erklæret, at han vil anse den anden Parts Tavshed for Antagelse af Tilbudet, eller fremgaar det iøvrigt af Forholdet, åt han ikke venter udtrykkeligt Svar, er den anden Part alligevel pligtig til, saafremt han vil antage Tilbudet, paa Forespørgsel at afgive Erklæring derom. Undlader han dette, er Tilbudet bortfaldet.

§ 10.

Har nogen i Henvendelse, som ellers vilde være at anse som Tilbud, anvendt Ordene »uden Forbindtlighed», »uden Obligo» eller lignende Udtryk, anses Henvendelsen alene som Opfordring til at gøre Tilbud i Overensstemmelse med dens Indhold. Fremkommer saadant Tilbud inden rimelig Tid fra nogen, som Henvendelsen er rettet til, og maa Modtageren gaa ud fra, åt det er fremkaldt ved Henvendelsen, skal han uden ugrundet Ophold give Tilbudsgiveren Meddelelse, hvis han ikke vil antage det. Undlader han dette, anses Tilbudet for antaget.

Norsk tekst. til den anden part før eller samtidig med at tilbudet eller svaret kommer til hans kundskap. § 9. Har den som har git et tilbud, erklært att han vil anse den anden parts taushet for akcept, eller fremgaar det forøvrig av forholdet at han ikke venter uttrykkelig svar, pligter allikevel den anden part paa forespørsel at gi svar, hvis han vil akceptere tilbudet. Gjør han ikke det, er tilbyderen fri. § 10.

Har nogen i henvendelse som ellers vilde bli åt betragte som tilbud, sat ind ordene uten forbindtlighet, uten obligo eller lignende, er henvendelsen ikke tilbud, men ansees for en opfordring til at gjøre tilbud av det indhold henvendelsen har. Indløper saadant tilbud inden rimelig tid fra nogen, som henvendelsen er rettet til, og maa mottageren gaa ut fra åt det er fremkaldt ved henvendelsen, skal han uten ugrundet ophold gi tilbyderen meddelelse, hvis han ikke vil akceptere tilbudet. Ellers ansees det for akceptert.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 232

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

2 kap.

Om fullmakt.

11 §.

Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.

Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet.

12 §.

Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.

Är fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 19 § avses, vare rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var i god tro.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 233

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

2det Kapitel. Om Fuldmagt.

§ 11- § 11-

Den, som har givet en anden Fuldmagt til åt foretage en Retshandel, bliver umiddelbart berettiget og forpligtet overfor Tredjemand ved Retshandel, som Fuldmægtigen foretager i Fuldmagtsgiverens Navn og indenfor Fuldmagtens Grændser.

Indtager nogen ifølge Aftale med en anden en Stilling, som efter Lov eller Sædvane medfører Beføjelse for ham til indenfor visse Grændser at handle paa den andens Vegne, anses han befuldmægtiget til åt foretage Retshandler, som falde indenfor disse Grændser,

§ 12- § 12-

Har Fuldmægtigen ved Retshandlens Foretagelse handlet i Strid med Fuldmagtsgiverens Forskrifter, er Retshandlen ikke bindende for denne, saafremt Tredjemand indsaa eller burde indse, at Fuldmægtigen saaledes överskred sin Beføjelse.

Er Fuldmagten en saadan som omtalt i § 19, og har Fuldmægtigen ved Foretagelsen af Retshandlen overskredet sin Beføjelse, er Retshandlen ikke bindende for

Norsk tekst. 2det kapitel. Om fuldmagt. § 11. Foretar fuldmægtigen en retshandel i fuldmagtsgiverens navn og indenfor fuldmagtens grænse, stifter retshandlen ret og pligt umiddelbart for fuldmagtsgiveren. § 12.

Har fuldmægtigen handlet i strid med forskrifter, som fuldmagtsgiveren har git ham, og forstod tredjemand det eller burde han forstaat det, blir retshandlen ikke bindende for fuldmagtsgiveren, selv om den ligger indenfor fuldmagten.

Har fuldmagtsgiveren bare meddelt fuldmagten til fuldmægtigen (§ 19), og handler denne i strid med forskrifter, som fuldmagtsgiveren har git ham, blir rets-

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 234

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

13 §.

Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses i 14—17 §§, åligger det honom, även om han meddelat fullmäktigen, att han icke längre vill låta fullmakten gälla, att iakttaga vad i nämnda paragrafer för varje fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var för sig tilllämpliga å samma fullmakt, skola de alla iakttagas.

Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 14 § angivna sätt, äge dock icke åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt.

14 §.

Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till honom särskilt riktat meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad, när särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit tredje man till handa.

15 §.

Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes allmänneligen kungjord eller enligt särskilda föreskrifter hos offentlig

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 235

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

Fuldmagtsgiveren, selv om Tredjemand var i god Tro.

§ 13- § 13-

Vil Fuldmagtsgiveren tilbagekalde en saadan Fuldmagt som omtalt i §§ 14—17, har han, selv om han har underrettet Fuldmægtigen om, åt Fuldmagten ikke længere skal gælde, at foretage, hvad der i de nævnte Paragrafer for hvert enkelt Tilfælde er foreskrevet; ere flere af disse Forskrifter anvendelige paa samme Fuldmagt, blive de alle åt iagttage.

Den Tredjemand, overfor hvem en Fuldmagt er tilbagekaldt paa den i § 14 omtalte Maade, kan ikke paaberaabe sig, åt Tilbagekaldelse ikke er sket paa anden Maade.

§ 14. En Fuldmagt, som er bragt til Tredjemands Kundskab ved en til ham særskilt rettet Erklæring fra Fuldmagtsgiveren, er tilbagekaldt, naar særskilt Erklæring om, at Fuldmagten ikke længere skal gælde, er kommet frem til Tredjemand. § 15. En Fuldmagt, som af Fuldmagtsgiveren er offentlig bekendtgjort i Bladene eller paa anden Norsk tekst. handlen ikke bindende for fuldmagtsgiveren, selv om tredjemand var i god tro. § 13.

Vil fuldmagtsgiveren kalde tilbake fuldmagt som er omtalt i §§ 14—17, maa han foreta det som er bestemt for hvert enkelt tilfælde. Er flere av bestemmelserne anvendelige paa samme fuldmagt, maa alle følges.

Er fuldmagten kaldt tilbake paa den maate som er omtalt i § 14, kan tredjemand ikke gjøre gjældene at den ogsaa skulde være kaldt tilbake paa anden maate.

§ 14- § 14- Fn Fuldmagt, som er bragt til Tredjemands Kundskab ved en til ham särskilt rettet Erklaering fra Fuldmagtsgiveren, er tilbagekaldt, naar särskilt Erklaering om, åt Fuldmagten ikke lsengere skal gaelde, er kommet frem til Tredjemand.

Har fuldmagtsgiveren bragt fuldmagten til tredjemands kundskap gjennem en særskilt erklæring til ham, er den kaldt tilbake, naar en særskilt erklæring om åt den ikke længer skal gjælde, er kommet frem till tredjemand.

§ 15.

Har fuldmagtsgiveren kundgjort fuldmagten gjennem bladene eller paa anden maate, kaldes den

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 236

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

myndighet anmäld, återkallas genom tillkännagivande, som i enahanda ordning kungöres eller anmäles.

Möter hinder häremot, skall återkallelsen på annat lika verksamt sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myndighet, som i 18 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende har att förfara.

16 §.

Fullmakt, som avses i 11 § andra stycket, återkallas därigenom att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller ställning, i kraft varav han varit befullmäktigad.

17 §.

Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives till fullmäktigen för att av honom innehavas och företes för tredje man, återkallas därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra handlingen.

Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren återställa fullmaktshandlingen.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 237

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

Maade, tilbagekaldes ved en Erklæring, som bekendtgøres paa samme Maade.

Er dette ikke muligt, skal Tilbagekaldelsen tilkendegives paa anden ligesaa virksom Maade. Fuldmagtsgiveren kan forlange, åt den i § 18 omtalte Myndighed skal afgøre, hvad han i saa Hänseende har åt foretage.

Fuldmagten anses ikke som offentlig bekendtgjort, fordi den er tinglæst.

§ 16- Norsk tekst. tilbake ved en erkbering, som kundgj0res paa samme vis. Lar dette sig ikke gj0re, kundgj0res ekheringen paa anden likesaa virksom maate. Fuldmagtsgiveren kan forlange, åt den myndighet som er nsevnt i § 18, avgj0r hvad han maa företa. Tinglysning av fuldmagt ansees ikke for kundgj0relse av den. § 16-

En saadan Fuldmagt, som omtales i § 11, 2det Stykke, tilbagekaldes derved, at Fuldmægtigen fjernes fra Stillingen.

§ 17. En skriftlig Fuldmagt, som er overgivet Fuldmægtigen, og som maa anses bestemt til at være i hans Besiddelse og at forevises for Tredjemand, tilbagekaldes derved, at den paa Fuldmagtsgiverens Forlangende tilbagegives ham eller tilintetgøres. Fuldmægtigen er pligtig til paa Forlangende at give Fuldmagten tilbage til Fuldmagtsgiveren. Norsk tekst. tilbake ved en erklæring, som kundgjøres paa samme vis. Lar dette sig ikke gjøre, kundgjøres eklæringen paa anden likesaa virksom maate. Fuldmagtsgiveren kan forlange, at den myndighet som er nævnt i § 18, avgjør hvad han maa foreta. Tinglysning av fuldmagt ansees ikke for kundgjørelse av den. § 16.

Har nogen ved avtale med en anden faat en stilling, som efter lov eller sedvane gir ham fuldmagt til at foreta retshandler paa den andens vegne, kaldes fuldmagten tilbake ved at fuldmægtigen fjernes fra stillingen.

§ 17.

Har fuldmagtsgiveren git fuldmægtigen skriftlig fuldmagt, kaldes den tilbake ved åt den paa fuldmagtsgiverens forlangende enten gives tilbake til ham eller tilintetgjøres. Fuldmægtigen

pligter åt gi fuldmagten igjen, naar fuldmagtsgiveren forlanger det.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 238

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

18 §.

Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att handling, som i 17 § omförmäles, förkommit eller att han av annan orsak icke kan få den åter, må handlingen, efter ty här nedan sägs, förklaras kraftlös.

Ansökan härom göres hos Konungens befallningshavande i den ort, inom vilken fullmaktsgivaren bor. Finnes ansökningen kunna bifallas, skall Konungens befallningshavande utfärda och sökanden låta i allmänna tidningarna införa kungörelse, att handlingen efter utgången av viss tid, som må bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens införande, skall vara kraftlös. Kungörelsen skall jämväl, där Konungens befallningshavande det föreskriver, införas i annan tidning, en eller flera gånger, innan den införes i allmänna tidningarna.

19 §.

Fullmakt, som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen, är återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till handa.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 239

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

§ 18.

§ 18- G0r Fuldmagtsgiveren det antageligt, at en saadan Fuldmagt som i § 17 omtalt er forkommet eller af anden Grund ikke kan erholdes tilbage inden rimelig Tid, kan den erklæres for uvirksom.

Begæring herom indgives til den almindelige Underret paa det Sted, hvor Fuldmagtsgiveren bor eller sidst havde Bopæl. Finder Retten, at Begæringen bør bevilges, udfærdiger den en Erklæring om, åt Fuldmagten skal være uvirksom, naar Erklæringen een Gång er optaget i Statstidende og der efter Optagelsen er gaaet en fastsat Tid, som ikke maa være længere end 14 Dage. Retten kan i Erklæringen bestemme, åt den ogsaa skal bekendtgøres paa anden Maade forinden Optagelsen i Statstidende. Naar Bekentgørelse paa foreskreven Maade har fundet Sted og den af Retten fastsatte Tid er udløben, er Fuldmagten uden Retsvirkning overfor Fuldmagtsgiveren; herom kan Fuldmagtsgiveren forlange Attest fra Retten.

Rettens Afgørelse efter denne Paragraf er upaaankelig. Bestaar Retten af flere Medlemmer, er det Formanden, som træffer Afgørelsen. § 19. En Fuldmagt, der alene hviler paa Fuldmagtsgiverens Erklæring til Fuldmægtigen, er tilbagekaldt, Norsk tekst. § 18. Gjør

fuldmagtsgiveren det sandsynlig at det ikke er mulig åt kalde skriftlig fuldmagt tilbake paa den maate som er foreskrevet i § 17, eller åt det ikke kan ske i rimelig tid, kan fuldmagten paa fuldmagtsgiverens begjæring erklæres magtesløs. Begjæringen

indgives til den myndighet som fører handelsregistret paa det sted, hvor fuldmagtsgiveren bor eller sidst hadde bopæl. Finder denne myndighet at begjæringen bør indvilges, utfærdiger den erklæring om åt fuldmagten skal være magtesløs, naar erklæringen har været indrykket i Norsk Kundgjørelsestidende og derefter en bestemt tid, høist fjorten dage, er gaat. Det kan i erklæringen bestemmes åt ogsaa anden bekjendtgjørelse skal ske før indrykningen i Kundgjørelsestidende.

Negter registreringsmyndigheten åt efterkomme begjæringen, kan fuldmagtsgiveren forlange spørsmaalet forelagt for vedkommende regjeringsdepartement. Dettes avgjørelse er endelig.

§ 19.

Er fuldmagten bare meddelt gjennem en erklæring fra fuldmagtsgiveren til fuldmægtigen, er

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 240

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

20 §.

Har fullmaktsgivaren särskild anledning att befara, att fullmäktigen, oaktat fullmakten återkallats eller blivit för kraftlös förklarad, kommer att på grund av densamma företaga rättshandling gent emot viss man, vilken kan antagas sakna vetskap om dess upphörande, åligger det honom att, där så ske kan, giva denne meddelande, att fullmakten icke vidare skall gälla. Underlåter han det, må han, såframt den, gent emot vilken rättshandlingen företagits, var i god tro, icke mot denne åberopa fullmaktens upphörande.

21 §.

Har fullmaktsgivaren, utan att fullmakten blivit i ovan stadgad ordning återkallad eller för kraftlös förklarad, tillsagt fullmäktigen att icke göra bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja, att fullmakten icke längre skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen företager, icke gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man ägde eller bort äga kännedom om förhållandet.

22 §.

Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för så vitt ej särskilda omständigheter utvisa, att den skall vara förfallen. Ändå

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 241

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

naar Erklæring om, åt Fuldmagten ikke længere skal gælde, er kommet frem til Fuldmaegtigen. den kaldt tilbake, naar en erklav ring om åt fuldmagten ikke skal gjaelde hunger er kommet frem til fuldmaegtigen. § 20.

§ 20.

Har Fuldmagtsgiveren særlig Grund til åt formode, at Fuldmægtigen, uagtet Fuldmagten er tilbagekaldt eller erklæret uvirksom, paa hans Vegne vil foretage en Retshandel overfor en bestemt Tredjemand, skal han, hvis han maa antage, åt denne er ubekendt med, åt Fuldmagten ikke længere gælder, saavidt mulig give ham Meddelelse herom. Undlader han dette, bliver Retshandlen bindende for ham, saafremt Tredjemand var i god Tro.

§ 21. Er Fuldmagten ikke tilbagekaldt eller erklæret for uvirksom, men har Fuldmagtsgiveren forbudt Fuldmægtigen at gøre Brug af den eller paa anden Maade tilkendegivet, at den ikke længere skal gælde, er en Retshandel, som foretages i Henhold til Fuldmagten, ikke bindende for Fuldmagtsgiveren, saafremt Tredjemand havde eller burde have Kundskab om Forholdet. § 22. Dør Fuldmagtsgiveren, er Fuldmagten alligevel gældende, forsaa- Norsk tekst. den kaldt tilbake, naar en erklæ ;- ring om at fuldmagten ikke skal gjælde længer er kommet frem til fuldmægtigen. § 20.

Er fuldmagten kaldt tilbake eller erklært magtesløs, men har fuldmagtsgiveren særlig grund til åt tro at fuldmægtigen allikevel vil foreta retshandel paa hans vegne overfor en bestemt tredjemand, som han maa anta ikke kjender til åt fuldmagten ikke gjælder længer, maa han saa vidt mulig gi ham meddelelse om det. Ellers blir retshandlen bindende for fuldmagtsgiveren, hvis tredjemand var i god tro.

§ 21.

Er fuldmagten ikke kaldt tilbake eller erklært magtesløs, men har fuldmagtsgiveren forbudt fuldmægtigen at bruke den, eller har han paa anden maate git tilkjende att han ikke længer vil åt den skal gjælde, blir retshandel som fuldmægtigen foretar, ikke bindende for fuldmagtsgiveren, hvis tredjemand kjendte forholdet eller burde kjendt det.

§ 22.

Dør fuldmagtsgiveren, gjælder fuldmagten allikevel forsaavidt ikke

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 242

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

att sådana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling, som fullmäktigen företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken ägde eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för fullmäktigens behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten sådan, som i 19 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog rättshandlingen.

Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot dödsboet, äge, där den dödes egendom varder avträdd till konkurs, icke mot borgenärerna större verkan än den skulle haft, om den företagits av stärbhusdelägarne.

23 §.

Där fullmaktsgivaren förklaras omyndig eller kommer under annans målsmanskap, have rättshandling, som fullmäktigen företager, icke större verkan än den skulle haft, om fullmaktsgivaren själv företagit densamma.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 243

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

vidt det ikke følger af særlige Omstændigheder, at den skal bortfalde. Selv om saadanne Omstændigheder foreligge, er dog en paa Fuldmagten støttet Retshandel gældende overfor Dødsboet, saafremt Tredjemand hverken havde eller burde have Kundskab om Dødsfaldet og dets Betydning for Fuldmægtigens Beføjelse til åt foretage Retshandlen; er Fuldmagten en saadan som omtalt i § 19, udkræves det til Retshandlens Gyldighed, åt heller ikke Fuldmægtigen havde eller burde have saadan Kundskab, da han foretog Retshandlen.

Fuldmagten ophører fra det Tidspunkt, da det viser sig, at Gæld ikke vedgaas. Reglerne om Konkurs finde i dette Tilfælde tilsvarende Anvendelse, saaledes at Bekendtgørelse i Statstidende af Indkaldelse til Fordringshaverne med Tilkendegivelse af, at Gæld ikke er vedgaaet, træder i Stedet for Kundgørelse af Konkurs. Betaler Fuldmægtigen Gæld efter Dødsfaldet, og er Boet insolvent, kan dette dog altid fordre, åt den stedfundne Betaling gaar tilbage.

§ 23. Bliver Fuldmagtsgiveren umyndiggjort, erhverver Tredjemand ikke ved Retshandel med Fuldmægtigen anden Retsstilling overfor den umyndiggjorte, end han vilde have erhvervet, hvis Retshandlen var foretaget med denne Norsk tekst. særlige

grunde viser åt den skal falde bort. En retshandel som fuldmægtigen foretar i henhold til fuldmagten, blir dog i hvert fald bindende for fuldmagtsgiverens bo, hvis tredjemand ikke kjendte eller burde kjendt dødsfaldet og dets betydning for fuldmagten til at foreta retshandlen. Har fuldmagtsgiveren bare meddelt fuldmagten til fuldmægtigen (§ 19), kræves det for åt retshandlen skal være bindende åt heller ikke fuldmægtigen kjendte forholdet eller burde kjendt det i det øjeblik han foretok retshandlen.

§ 23. Blir fuldmagtsgiveren gjort umyndig, faar retshandel som fuldmægtigen foretar, ikke anden virkning end om den umyndiggjorte selv hadde foretat den.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 244

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

24 §.

Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, äge tredje man icke å rättshandling, som fullmäktigen företager, grunda någon rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen.

25 §.

Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över sig och sitt gods, må fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna vidtagas av den, som enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar, i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som äro nödiga för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 245

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Norsk tekst.

Dansk Tekst.

selv. I de Tilfælde, hvor Tredjemand vilde være afskaaret fra åt paaberaabe sig Retshandlen overfor den umyndiggjorte, hvis han havde kendt eller burde have kendt Umyndiggørelsen, kan han, naar Retshandlen er foretaget i Henhold til en saadan Fuldmagt som omtalt i § 19, heller ikke paaberaabe sig den, saafremt Fuldmægtigen, da han foretog den, havde eller burde have saadan Kundskab.

§ 24.

Kommer Fuldmagtsgiveren under Konkurs, erhverver Tredjemand ikke ved Retshandel med Fuldmægtigen anden Retsstilling overfor Konkursboet, end han vilde have erhvervet, hvis Retshandlen var foretaget af Fuldmagtsgiveren selv. Er Retshandlen foretaget i Henhold til en saadan Fuldmagt som omtalt i § 19, kan Tredjemand ikke paaberaabe sig Retshandlen overfor Boet, saafremt Fuldmægtigen, da han foretog den, kendte eller burde kende Konkursen.

§ 25. Er Fuldmagtsgiveren død, umyndiggjort eller kommen under Konkurs, kan Fuldmægtigen, indtil de fornødne Foranstaltninger kunne træffes af Boet eller Værgen, i Kraft af Fuldmagten foretage § 24.

Kommer fuldmagtsgiveren under konkurs, blir retshandel som fuldmægtigen foretar, ikke bindende for konkursboet.

§ 25.

Er fuldmagtsgiveren gjort umyndig eller kommet under konkurs, kan fuldmægtigen allikevel, i kraft av fuldmagten foreta de retshandler som er nødvendige for åt beskytte den umyndiggjorte eller boet mot

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 246

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

26 §.

Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att han har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga är, blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen; äge dock, där han hellre vill och hinder däremot icke möter av rättshandlingens beskaffenhet, i huvudmannens ställe fullgöra vad denne enligt rättshandlingen åligger.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog rättshandlingen, handlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild omständighet, varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej heller kunde med fog förutsätta, att han skulle veta besked, icke kan göras gällande mot huvudmannen.

27 §.

Vad här ovan i detta kapitel är stadgat om fullmakt att företaga rättshandlingar skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 247

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

de Retshandler, som ere nødvendige for åt beskytte Boet eller den umyndiggjorte mod Tab.

§ 26.

Den, der optræder som Fuldmægtig for en anden, indestaar for, åt han har fornøden Fuldmagt. Oplyser han ikke, åt han havde saadan, eller åt hans Retshandel er godkendt af den opgivne Fuldmagtsgiver eller af andre Grunde er bindende for denne, skal han erstatte den Skade, Tredjemand lider ved, åt Retshandlen ikke kan gøres gældende mod den opgivne Fuldmagtsgiver. Foretrækker han det, kan han i Stedet opfylde Retshandlen, saafremt det efter Forpligtelsens Indhold er muligt.

Denne Bestemmelse kommer ikke til Anvendelse, naar Tredjemand vidste eller burde vide, åt den, som foretog Retshandlen, ikke havde fornøden Fuldmagt. Ej heller kommer den til Anvendelse, naar den, som foretog Retshandlen, handlede i Henhold til en Fuldmagt, der var ugyldig eller uvirksom af Grunde, som han var uvidene om, og som Tredjemand ikke kunde paaregne, åt han vidste Besked om.

§ 27. Hvad ovenfor i dette Kapitel er fastsat om Fuldmagt til at fore- Norsk tekst. tap, indtil vergen eller bestyrelsen kan vareta deres tarv. § 26.

Den som optræder som fuldmægtig for en anden, indestaar for åt han har fornøden fuldmagt. Godtgjør han ikke åt han det har, eller åt retshandlen senere er blit godkjendt eller av andre grunde er bindende for den paa hvis vegne den er foretat, skal han erstatte den skade tredjemand lider ved åt retshandlen ikke kan gjøres gjældende mot den opgivne fuldmagtsgiver. Foretrækker han det, kan han i stedet opfylde retshandlen, hvis det efter indholdet av forpligtelsen er mulig.

Denne regel kommer dog ikke til anvendelse, hvis tredjemand forstod eller burde forstaat åt den som har foretat retshandlen, ikke hadde fornøden fuldmagt. Heller ikke kommer den til anvendelse, hvis retshandlen er foretat i henhold til en fuldmagt som var ugyldig eller uvirksom av grunde som den som har foretat retshandlen var uvidende om, og som tredjemand heller ikke kunde regne paa åt han kjendte til.

§ 27.

§ 27. Hvad ovenfor i dette Kapitel er fastsat om Fuldmagt til åt fore-Det som i dette kapitel er bestemt om fuldmagt til at foreta

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 248

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text. att

företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företagas i förhållande till honom.

28 §.

I fråga om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret anmäld, skall vad i 7 och 32 §§ lagen om handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887 är stadgat lända till efterrättelse. Har återkallelsen blivit införd i handelsregistret och kungjord i ortstidningen, är firmans innehavare icke pliktig att jämväl på annat sätt återkalla fullmakten.

Angående fullmakt att sälja, förbyta eller förpanta fast egendom är särskilt stadgat. Har sådan fullmakt blivit, efter ty i 17 och 18 §§ sägs, återkallad eller för kraftlös förklarad, vare fullmakten utan verkan.

Genom vad här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshandling av fullmäktigen i vissa fall icke är gällande mot fullmaktsgivaren, sker ej ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken innehåller angående verkan därav att vad som genom sådan rättshandling åtkommits blivit använt till fullmaktsgivarens nytta.

3 kap. Om rättshandlingars ogiltighet.

29 §.

Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga, vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom hot, som innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne.

Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och var denne i god tro, åligger det dock den tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande därom vid äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 249

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

tage Retshandler, finder tilsvarende Anvendelse paa Fuldmagt til at optræde for Fuldmagtsgiveren ved Retshandler, som foretages overfor ham.

§ 28.

Hvad der i den gældende Lovgivning særligt er fastsat for enkelte Fuldmagtsforhold, forandres ikke ved denne Lov.

Med Hensyn til Tilbagekaldelse af Prokura, som er anmeldt til Handelsregistret, gælder saaledes fremdeles, hvad der er fastsat i Lov Nr. 23 om Handelsregistre, Firma og Prokura af 1. Marts 1889 §§ 7 og 32. Naar Tilbagekaldelsen er indført i Handelsregistret og lovlig kundgjort, paahviler det ikke Prokuragiveren at tilbagekalde Fuldmagten paa anden Maade.

3dje Kapitel. Om ugyldige Viljeserklæringer. § 29. Er en Viljeserklæring retstridigt fremkaldt ved personlig Vold eller ved Trudsel om øjeblikkelig Anvendelse af saadan, er den ikke bindende for den tvungne. Er Tvangen udøvet af Tredjemand, og var den, til hvem Erklæringen er afgivet, i god Tro, Norsk: tekst. retshandler, faar tilsvarende anvendelse paa fuldmagt til at optræde for fuldmagtsgiveren ved retshandler som foretages overfor ham. § 28.

Om tilbakekaldelse av prokura som er anmeldt til handelsregistret, gjælder lov om handelsregistre, firma og prokura av 17. mai 1890 §§ 7 og 32. Er tilbakekaldelsen registrert og kundgjort paa lovbefalt maate, behøver fuldmagtsgiveren ikke åt kalde fuldmagten tilbake ogsaa paa andet vis.

3dje kapitel.

Om ugyldige Yiljeserklaeringer. Om ugyldige viljeserklaeringer. § 29.

§ 29.

Er en viljeserklæring retsstridig fremtvunget ved vold mot person eller ved trusler som fremkalder frygt for nogens liv eller helbred, binder den ikke den som har avgit den.

Er det tredjemand som har fremtvunget viljeserklæringen og

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 250

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

30 §.

Rättshandling, den någon utan användande av sådana tvångsmedel, som i 29 § avses, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej gällande mot den tvungne, där den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, själv utövat tvånget eller han insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida.

31 §.

Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde.

Har den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, svikligen uppgivit eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat densamma, såframt det ej visas, att det svikliga förfarandet icke inverkat å rättshandlingen.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 251

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

maa den tvungne, hvis han overfor ham vil paaberaabe sig Tvangen, give ham Meddelelse derom uden ugrundet Ophold, efter åt Tvangen er ophørt. Undlader han det, er han bundet ved Erklæringen. § 30. Er en Viljeserklæring retstridigt fremkaldt ved anden Tvang end i § 29 omtalt, er den ikke bindende for den tvungne, hvis den, til hvem Erklæringen er afgivet, selv har udøvet Tvangen eller har indset eller burdet indse, at Erklæringen retstridigt var fremkaldt ved Tvang fra Tredjemands Side. § 31. En Viljeserklæring er ikke bindende for Afgiveren, hvis den, til hvem Erklæringen er afgivet, har fremkaldt den ved Svig eller har indset eller burdet indse, at den var fremkaldt ved Svig fra Tredjemands Side. Har den, til hvem Erklæringen er afgivet, svigagtig givet urigtige Oplysninger om Omstændigheder, som kunne antages at være af Betydning for Erklæringen, eller gjort sig skyldig i svigagtig Fortielse af saadanne Omstændigheder, anses Erklæringen for at være fremkaldt ved den saaledes udviste Svig, medmindre det gøres antageligt, at denne ikke har indvirket paa Erklæringen. Norsk tekst.

var den anden part i god tro, maa den tvungne, hvis han vil paaberope tvangen, gi ham meddelelse om det uten ugrundet ophold efter åt tvangen er forbi. Ellers er han bundet ved erklmringen. § 30.

§ 30.

Er en Viljeser timring retstridigt fremkaldt ved anden Tvång end i § 29 omtalt, er den ikke bindende för den tvungne, hvis den, til hvem Erklmringen er afgivet, selv har udpvet Tvungen eller har indset eller burdet indse, åt Erklmringen retstridigt var fremkaldt ved Tvang fra Tredjemands Side. Er en viljeserklmring retsstridig fremkaldt ved tvang fra den anden part uten åt § 29 er anvendelig, binder den ikke den som har avgit den. Det samme gjælder, om tredjemand har fremtvunget den, og den anden part kjendte eller burde kjendt forholdet.

§ 31.

Er en viljeserklæring fremkaldt ved svig fra den anden part, binder den ikke den som har avgit den. Det samme gjælder hvis tredjemand har fremkaldt den ved svig, og den anden part kjendte eller burde kjendt forholdet.

Har den anden part svigagtig git urigtige oplysninger om omstændigheter som kan antages åt ha hat betydning for viljeserklæringen, eller har han svigagtig fortiet saadanne omstændigheter ansees han for åt ha fremkaldt erklæringen ved svig, hvis ikke det motsatte godtgjøres.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 252

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

32 §.

Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom till att taga eller betinga sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag, som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot den förfördelade.

Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första stycket avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och denne ägt eller bort äga kunskap därom.

Genom vad nu är stadgat sker ej ändring i 227 § sjölagen.

33 §.

Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen, och den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, måste antagas hava ägt sådan vetskap.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 253

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Norsk tekst.

§ 32.

§ 32.

Naar nogen har udnyttet en andens Nød, Letsind, Enfoldighed, Uerfarenhed eller et mellem dem bestaaende Afhængighedsforhold til åt opnaa eller betinge Fordele, som staa i aabenbart Misforhold til, hvad derfor ydes, eller som der ikke skal ydes Vederlag for, er den, der saaledes er udnyttet, ikke bunden ved den af ham afgivne Viljeserklæring.

Det samme gælder, hvis Tredjemand har gjort sig skyldig i et saadant Forhold som i 1ste Stykke omtalt, og den, til hvem Viljeserklæringen er afgivet, indsaa eller burde indse dette.

Ved de foranførte Bestemmelser sker der ingen ändring i Sølovens § 227.

§ 33. Selv om en Viljeserklæring ellers maatte anses for gyldig, kan den, til hvem Erklæringen er afgivet, dog ikke paaberaabe sig den, naar det paa Grund af Omstændigheder, som forelaa, da Erklæringen kom til hans Kundskab, og hvorom han maa antages at have været vidende, vilde stride imod almindelig Hæderlighed, om han gjorde den gældende. § 32.

Har nogen utnyttet en andens nødstilstand, letsind, forstandssvakhet, uerfarenhet eller det avhængighetsforhold som denne staar i til ham, til åt opnaa eller betinge fordeler som der ikke skal ydes vederlag for, eller som staar i missforhold til vederlaget, blir den anden part ikke bundet ved sin viljeserklæring.

Det samme gjælder, hvis det er tredjemand som har gjort sig skyldig i saadant forhold, og mottageren av viljeserklæringen kjendte eller burde kjendt forholdet.

Ved det som her er bestemt, er ingen förändring gjort i sjølovens § 227.

§ 33.

Selv om en viljeserklæring ellers maatte ansees for gyldig, binder den ikke den som har avgit den, hvis det paa grund av omständigheter, som forelaa da den anden part fik kundskap om erklæringen, og som det maa antages att han kjendte til, vilde stride mot redelighet eller god tro om han gjorde erklæringen gjældende.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 254

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

34 §.

Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat därmed jämförligt misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget. Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram eller framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av förklaringen i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning som nu sagts icke låta förklaringen gälla, åligger det dock honom att giva mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och var mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.

35 §.

Har skuldebrev, kontrakt eller annan skriftlig handling upprättats för skens skull, må utan hinder därav fordran eller rättighet, som den enligt handlingens innehåll berättigade på grund av densamma överlåtit å annan, göras gällande av förvärvaren, såframt denne var i god tro.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 255

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

§ 34.

Den, der har afgivet en Viljeserklæring, som ved Fejlskrift eller anden lignende Fejltagelse fra hans Side har faaet et andet Indhold end tilsigtet, er ikke bundet ved Erklæringens Indhold, hvis den, til hvem Erklæringen er afgivet, indsaa eller burde indse, åt der forelaa en Fejltagelse.

Bliver en afgiven Viljeserklæring, som befordres ved Telegraf eller mundtlig fremføres ved Bud, forvansket ved Fejl fra Telegrafvæsenets Side eller ved urigtig Gengivelse af Budet, er Afgiveren ikke bunden ved Erklæringen i den Skikkelse, hvori den kom frem, selv om den, til hvem Erklæringen er afgivet, var i god Tro. Vil Afgiveren gøre gældende, at Erklæringen er uforbindende, har han dog åt give Meddelelse derom uden ugrundet Ophold, efter åt Förvanskningen er kommet til hans Kundskab. Undlader han det, er han bunden ved Erklæringen i den Skikkelse, hvori den kom frem, saafremt den, til hvem Erklæringen er afgivet, var i god Tro.

§ 35.

Er en skriftlig Viljeserklæring oprettet paa Skrømt, og har den, til hvem Erklæringen er afgivet, overdraget en Ret ifølge samme Norsk tekst. § 34. Er en viljeserklæring

forvansket ved feiltelegrafering, blir den som har avgit den, ikke bundet ved erklæringen i den skikkelse den er kommet frem. Det samme gjælder, hvis en mundtlig viljeserklæring som sendes ved bud, blir bragt frem i forvansket skikkelse. Er avsenderen blit vidende om förvanskningen, og vil han paaberope den, skal han uten ugrundet ophold gi den anden part meddelelse om det. Gir han ikke slik meddelelse, gjælder erklæringen som den er kommet frem, hvis ikke den anden part kjendte eller burde kjendt j förvanskningen.

§ 35. Er en skriftlig Viljeserkäring oprettet paa Skremt, og har den, til hvem Erkkeringen er afgivet, överdraget en Ret ifölge samme § 35. Er en skriftlig viljeserkkering avgit paa skrømt, og har mottageren overdraget ret efter den til en godtroende tredjemand, kan det

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 256

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

36 §.

Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare handlingen, ändå att den utan hans vilja kommit ur hans besittning, gällande mot honom, där den efter överlåtelse kommit i godtroende innehavares hand.

Är kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur hans besittning, vare utan hinder därav betalning, som gäldenären, när fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot, gällande mot borgenären.

37 §.

Vite i penningar eller annat, som någon utfäst sig att gälda för den händelse han icke skulle fullgöra en honom åliggande förpliktelse eller eljest företaga eller underlåta att företaga en handling, må nedsättas efter ty skäligt prövas, såframt utkrävandet av vad utfäst blivit finnes vara uppenbart obilligt; vid prövning härav skall hänsyn tagas ej blott till förlust, som den enligt utfästelsen berättigade lidit, utan även till det intresse han eljest må hava haft i handlingens företagande eller underlåtande ävensom till övriga föreliggande omständigheter. Har förverkat vite utan förbehåll guldits, äge den, som utfäst vitet, icke på grund av vad här ovan är stadgat söka något åter.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 257

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

til en godtroende Tredjemand, kan det ikke overfor denne gøres gældende, at Erklæringen var afgivet paa Skr0mt. ikke overfor ham gjpres gjseldende åt erklseringen var skr0 mtet. § 36.

§ 36.

Er Kvittering for et Pengebeløb frakommet Fordringshaveren uden hans Vilje, bliver Skyldneren desuagtet frigjort ved Betaling, som han efter Forfaldstid i god Tro erlægger mod Kvitteringens Udlevering.

§ 37.

Har nogen lovet at erlægge en Bod, bestaaende af Penge eller andet, for det Tilfælde, at han ikke opfylder en ham paahvilende Forpligtelse eller iøvrigt fortager eller undlader en Handling, kan Boden nedsættes, hvis det findes at være aabenbart ubilligt, om den skulde erlægges i sin Helhed. Ved Afgørelsen heraf skal der tages Hensyn ikke blot til det Tab, som den efter Løftet berettigede lider, men ogsaa til den Interesse, han iøvrigt har i Handlingens Foretagelse eller Undladelse, saavelsom til de øvrige foreliggende Omstændigheder. Er en forbrudt Bod erlagt uden Forbehold, kan Tilbagesøgning ikke finde Sted under Paaberaabelse af, hvad nu er bestemt.

Har nogen overfor en Handlende (Lov om Kommission, Handels- Norsk tekst. ikke overfor ham gjøres gjældende at erklæringen var skrømtet. § 36. Er kvittering for et pengebeløp frakommet fordringshaveren uten hans vilje, blir skyldneren allikevel fri, hvis han i god tro og efterat fordringen er forfaldt, betaler pengene mot utlevering av kvitteringen. § 37. Har

nogen gaat ind paa åt han som bot skal betale penger eller erlægge anden ydelse, hvis han ikke opfylder sine forpligtelser, kan boten nedsættes, hvis det vilde være aapenbart ubillig om den blev erlagt fuldt ut. Ved avgjørelsen av dette spørsmaal skal hensyn tages til samtlige foreliggende forhold. Hensyn skal saaledes tages ikke bare til det pengetap fordringshaveren lider, men ogsaa til den interesse han ellers maatte ha i åt opfyldelse sker. Nedsættelse kan ikke ske, hvis boten er betalt uten forbehold efter åt den er forbrutt. Disse regler gjælder ogsaa, hvis nogen har paatat sig en bot for det tilfælde at han foretar eller undlater en handling uten åt han er forpligtet til det.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 258

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

38 §.

Har någon för den händelse, att ett av honom ingånget avtal skulle komma att hävas på grund av underlåtet fullgörande från hans sida, förbundit sig att utan hinder av avtalets hävande erlägga vad han utfäst eller låta den andre behålla vad erlagt blivit, skall vad i 37 § är i fråga om vite stadgat äga motsvarande tillämpning.

Lag samma vare, där vid försträckning eller eljest det förord träffats, att pant eller annan säkerhet, som blivit ställd för fullgörande av en förpliktelse, skall vara förverkad, där denna icke kommer att rätteligen fullgöras.

Om vissa avbetalningsköp gälle vad särskilt är stadgat.

39 §.

Har till förebyggande av konkurrens någon betingat sig av annan, att denne icke skall idka handel eller annan verksamhet av angivet slag eller icke taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet, vare

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 259

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Norsk tekst.

Dansk Tekst.

agentur og Handelsrejsende § 2) forpligtet sig til i Forhold, der angaa dennes Bedrift, at erlægge Bod som ovenfor omtalt, og opstaar der Spørgsmaal om Bodens Nedsættelse, kan hver af Parterne, hvis ikke anden Afgørelsesmaade er vedtaget, anlægge Sagen ved eller fordre den henvist til Sø- og Handelsretten i København, hvor den behandles som Handelssag.

§ 38.

Er det i en Aftale vedtaget, åt den ene Part, hvis Aftalen hæves paa Grund af Misligholdelse fra hans Side, skal have forbrudt sin Ret til at kræve tilbage, hvad han har erlagt, eller desuagtet skal erlægge, hvad der paahviler ham, finde Bestemmelserne i § 37, 1ste Stykke tilsvarende Anvendelse.

Det samme gælder, hvis det er vedtaget, åt Pant eller anden Sikkerhed, som er stillet for Opfyldelsen af en Forpligtelse, skal være forbrudt, hvis Forpligtelsen ikke opfyldes.

De i denne Paragraf givne Regler komme ikke til Anvendelse i de Tilfælde, som falde ind under Lov om Køb paa Afbetaling af

§ 39. Har nogen forpligtet sig til, at han af Konkurrencehensyn ikke maa drive Forretning eller anden § 38.

Er det i en avtale vedtat åt den ene part, hvis den anden hæver den paa grund av misligholdelse, skal ha forbrutt sin ret til at kræve tilbake det som han alt har erlagt, eller allikevel skal være forpligtet til at erlægge det som han endnu skylder, faar § 37 tilsvarende anvendelse.

Det samme gjælder, hvis det er vedtat åt pant eller anden säkerhet som er stillet for opfyldelsen av en forpligtelse, skal være forbrutt, hvis forpligtelsen ikke opfyldes.

Reglerne i denne paragraf kommer ikke til anvendelse i de tilfælde som omhandles i lov om kjøp paa avbetaling av

§ 39.

Har nogen gaat ind paa åt han av konkurransehensyn ikke skal ta plads i eller drive forretning eller

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 260

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

den, som gjort utfästelsen, icke därav bunden, för så vitt utfästelsen i fråga om tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre än som kan erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka honom i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sistnämnda avseende skall hänsyn tagas jämväl till det intresse den enligt utfästelsen berättigade har i densammas fullgörande.

40 §.

Där någon, som är anställd i handel eller annat yrke, gent emot yrkesidkaren för tid efter anställningens upphörande avgivit utfästelse, varom i 39 § är sagt, vare all verkan av hans utfästelse förfallen, såframt han varder skild från anställningen utan att därtill hava givit skälig anledning eller själv lämnar densamma och har giltig grund därtill i yrkesidkarens underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser mot honom.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 261

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

Virksomhed af en vis Art eller tage Ansættelse i en saadan, er Vedtagelsen ikke bindende for ham, forsaavidt den med Hensyn til Tid, Sted eller andre Forhold gaar videre end paakrævet for at værne imod Konkurrence eller utilbørligt indskrænker den forpligtedes Adgang til Erhverv. I sidstnævnte Henseende skal Hensyn tages ogsaa til den Interesse, den berettigede har i, åt Vedtagelsen efterkommes.

Reglerne i § 37, 2det Stykke finde tilsvarende Anvendelse.

§ 40.

Har nogen, der er ansat i en Forretning eller anden Virksomhed, overfor dennes Indehaver paataget sig en Forpligtelse af det i § 39 angivne Indhold, som skal gælde efter Ansættelsens Ophør, bliver Forpligtelsen uvirksom, hvis han opsiges eller afskediges uden at have givet rimelig Anledning dertil, eller han selv fratræder sin Stilling og Indehaverens Undladelse af åt opfylde sine Forpligtelser har givet ham gyldig Grund dertil.

Norsk tekst. virksomhet av en viss art, binder vedtagelsen ham ikke, forsaavidt den utilbørlig indskrænker hans adgang til erhverv eller maa ansees for at strække sig længer end paakrævet for at verne mot konkurranse. Ved avgjørelsen av om vedtagelsen utilbørlig indskrænker den forpligtedes adgang til erhverv skal hensyn tages ogsaa til den betydning det har for den anden part at avtalen opretholdes. § 40.

Har nogen som er ansat i en bedrift som lærling, kontorist, betjent, arbeider eller i lignende underordnet stilling, overfor indehaveren av bedriften av konkurransehensyn forpligtet sig til åt han i' en viss tid, efterat ansættelsen er ophørt, ikke skal ta plads i eller drive forretning eller virksomhet av en viss art, er forpligtelsen ikke bindende for ham.

Har nogen som er ansat i anden stilling i en bedrift, paatat sig slik forpligtelse gjælder den ikke, hvis indehaveren siger ham op liten åt han har git rimelig grund til det, eller hvis han selv fratræder, og indehaveren ved åt undlate åt opfylde sine forpligtelser har git ham rimelig grund til det.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 262

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

4 kap. Allmänna bestämmelser.

41 §.

Är enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandling beroende därav att den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, icke ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt, då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda omständigheter sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

42 §.

Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid äventyr att eljest avtal anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling, som av honom eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom gällande, och sådant meddelande varder inlämnat för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda därtill att avsändaren icke anses hava fullgjort vad honom åligger.

I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller vad i 8, 14 och 19 §§ är stadgat.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 263

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Norsk tekst.

Dansk Tekst.

4 de Kapitel. Almindelige Bestämmelse!-. Slutningsbestemmelser. § 41.

§ 41.

Naar en Viljeserklærings forbindende Kraft ifølge denne Lov er afhængig af, åt den, til hvem Erklæringen er afgivet, ikke havde eller burde have Kundskab om et vist Forhold eller iøvrigt var i god Tro, bliver Hensyn åt tage til, hvad han indsaa eller burde indse paa det Tidspunkt, da Viljeserklæringen blev ham bekendt. Dog kan der under særlige Omstændigheder ogsaa tages Hensyn til den Kundskab, han har faaet eller burde have faaet efter det nævnte Tidspunkt, men forinden Viljeserklæringen har virket bestemmende paa hans Handlemaade.

§ 42.

Naar nogen, som efter denne Lov skal "give Meddelelse", har indleveret Meddelelsen til Befordring med Telegraf eller Post eller, hvor andet forsvarligt Befordringsmiddel benyttes, har afgivet den til Befordring dermed, gaar det ikke ud over ham, åt Meddelelsen forsinkes eller ikke kommer frem.

4de kapitel. Slutningsbestemmelser. § 41. Naar efter denne lov en viljeserklærings forbindende kraft er betinget av at den anden part ikke kjendte eller burde kjendt et bestemt forhold eller forøvrig var i god tro, kommer det an paa det tidspunkt, da viljeserklæringen kom til hans kundskab. Dog kan, hvis særlige grunde tilsiger det, hensyn tages till att han efter dette tidspunkt, men før han endnu har indrettet sig efter viljeserklæringen, har faat eller burde faat kjendskab til forholdet. § 42.

Naar nogen som efter denne lov skal "gi meddelelse“, har indlevert meddelelsen til befordring med telegraf eller post eller, hvor andet forsvarlig befordringsmiddel , brukes, avgit den til befordring med dette, gaar det ikke ut over ham åt meddelelsen forsinkes eller ikke kommer frem.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 264

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

43 §.

Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 § handelsbalken, 2 och 3 §§ i lagen den 14 juni 1901 angående ocker samt vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot här ovan givna bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 265

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk tekst.

§ 43.

Ved nærværende Lov ophæves Christian den Femtes Danske Lov 5-1-4 og 5-1-5. Norsk tekst. § 43.

Ved nærværende lov ophæves Christian den femtes Norske Lov 5—1—4 og 5 og lov om rentefotens frigivelse m. m. av 29. juni 1888 § 5, jfr. lov om den almindelige borgerlige straffelovs ikrafttræden av 22. mai 1902 § 17. 1.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 266

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

Förslag till

Lag om köp på avbetalning.

1 §.

Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom lös egendom säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola erläggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika att säljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom vederlag för godsets bruk och nyttjande, skall utan hinder därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att den, som fått godset till sig utgivet, skall bliva ägare därav.

Lagen äger icke tillämpning, när sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningspriset), överstiger tre tusen kronor.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 267

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Norsk tekst.

Dansk Tekst.

Udkast til Lov om Køb paa Afbetaling. § 1. Ved Køb paa Afbetaling forstaas i denne Lov Køb, hvor Betalingen skal erlægges i Afdrag, af hvilke eet eller flere forfalde til Udbetaling, efterat den solgte Ting er overgivet til Køberen, og hvor Sælgeren derhos har betinget sig Ret til at tage Tingen tilbage, hvis Køberen ikke opfylder sine Forpligtelser, eller har forbeholdt sig Ejendomsret over Tingen, indtil Betalingen helt eller delvist er erlagt. Aftale, der er betegnet som Lejekontrakt, eller hvorefter Betalingen iøvrigt fremtræder som Vederlag for Tingens Brug, betragtes alligevel som Køb paa Afbetaling, naar det maa antages at have været Meningen, at Modtageren af Tingen skal blive Ejer af den. Loven kommer ikke til Anvendelse, naar Summen af alle Afdragene (Afbetalingsprisen) overstiger 3000 Kr. Loven gælder ikke for Køb af fast Ejendom. Utkast til

Lov om kjøp paa avbetaling.

§ L § iEt kjop

gaar ind under denne lov, naar det er avtalt åt et eller flere avdrag av kjøpesummen først skal betales, efter åt tingen er overgit til kjøperen, og sælgeren desuten har forbeholdt sig ret til åt ta tingen tilbake, hvis kjøperen ikke opfylder sine forpligtelser, eller har forbeholdt sig eiendomsret til tingen, indtill betalingen helt eller delvis er erlagt.

Om forholdet er kaldt leie, eller betalingen ellers er betegnet som vederlag for bruk av tingen, ansees det allikevel som kjøp paa avbetaling, hvis det er meningen åt mottageren skal bli eier av tingen.

Loven kommer ikke til anvendelse, hvis summen av alle avdragene (avbetalingsprisen) er over 3000 kroner. Loven gjælder ikke kjøp av fast eiendom.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 268

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

2 §.

Underlåter köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet, äge säljaren icke på grund därav rätt att taga godset åter, utkräva post, som eljest ej vore förfallen, eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton dagar utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst en tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden förut förfallen post utgör minst en tjugondel därav.

Där köparen i annat avseende än i första stycket sägs åsidosätter vad honom åligger, må särskild påföljd, som för sådan händelse kan vara avtalad, icke vinna tillämpning, för så vitt sådant med hänsyn till de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt.

3 §.

Vill säljaren taga godset åter, skall vid uppgörelse mellan honom och köparen värdet av godset, då det återtages, räknas köparen till godo.

4 §.

Säljaren äge, där godset återtages, räkna sig till godo, förutom oguldna poster, för vilka betingad förfallodag är inne vid tiden för godsets återtagande, nio tiondelar av övriga då oguldna poster; har

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 269

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

Norsk tekst. § 2.

§ 2.

Undlader Køberen at opfylde sin Betalingspligt, har Sælgeren ikke af den Grund Ret til åt tage Tingen tilbage, fordre Afdrag betalt, som ellers ikke vilde være forfaldne, eller gøre anden aftalt, særlig Retsvirkning af Undladelsen gældende, medmindre Køberen er udebleven med et Afdrag 14 Dage efter dets Forfaldstid, og det skyldige Beløb udgør enten mindst en Tiendedel af Afbetalingsprisen eller, sammenlagt med andre ubetalte, tidligere forfaldne Afdrag, mindst en Tyvendedel deraf.

Undlader Køberen at opfylde andre Forpligtelser, kan Sælgeren ikke gøre nogen for saadan Undladelse aftalt, særlig Retsvirking gældende, forsaavidt dette efter de foreliggende Omstændigheter vilde være aabenbart ubilligt.

§ 3.

Vil Sælgeren tage Tingen tilbage, skal ved Opgørelse mellem Parterne Tingens Værdi ved Tilbagetagelsen regnes Køberen tilgode.

§ 4.

§ 4. Saelgeren kan regne sig tilgode de ved Tilbagetagelsen forfaldne, ubetalte Afdrag, samt en saa stor

Norsk tekst. § 2. Undlater kjøperen at betale, hvad han skylder, har sælgeren ikke ret til av den grund at ta tingen tilbake eller forlange betaling av avdrag, som ellers ikke vilde være forfaldt eller gjøre gjældende anden særlig retsvirkning, som efter avtale mellem parterne skal følge av undlatelsen, hvis ikke kjøperen i fjorten dage har skyldt og fremdeles skylder enten et avdrag som utgjør mindst en tiendedel av avbetalingsprisen eller to eller flere avdrag som tilsammen utgjør mindst en tyvendedel av den. Undlater kjøperen at opfylde andre forpligtelser, og er særlige retsvirkninger avtalt for dette tilfælde, kan sælgeren ikke gjøre dem gjældende, forsaavidt det efter de foreliggende forhold vilde være aabenbart ubillig. § 3. Vil sælgeren ta tingen tilbake, skal ved opgjøret mellem parterne kjøperen godskrives den værdi tingen har paa den tid den tages tilbake. § 4. Sælgeren

kan paa sin side godskrive sig: a. de avdrag som er forfaldt,

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 270

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

säljaren vid domstol yrkat godsets återbekommande, skall i stället tagas hänsyn till tiden för stämningens delgivning.

Förmår köparen eller säljaren visa, att det pris, som godset skulle hava betingat, om det sålts mot kontant betalning (kontantpriset), med mer eller mindre än en tiondel understiger avbetalningspriset, skall sammanlagda beloppet av de icke förfallna posterna i stället för att minskas till nio tiondelar beräknas till den kvotdel, som kontantpriset utgör i förhållande till avbetalningspriset.

Kostnad, som säljaren måste vidkännas för godsets återtagande, skall ock räknas honom till godo.

5 §.

Finnes godsets värde överstiga det belopp, som enligt 4 § eller, där fråga är om handräckning, enligt 12 § räknats säljaren till godo, äge denne icke återbekomma godset, med mindre överskottet gäldas till köparen eller nedsättning sker, efter ty i 13 § andra stycket stadgas.

Är godsets värde mindre än vad säljaren enligt 4 § har att fordra, äge han icke utkräva mer än det överskjutande beloppet.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 271

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

Del af de ikke forfaldne Afdrag, som den Pris, for hvilken Tingen ved Aftalens Afslutningstid kunde være købt mod kontant Betaling (Kontantprisen), udgør af Afbetalingsprisen. Tilbagestaaende Afdrag, som ifølge Aftalen skulle forfalde til Udbetalning, hvis Køberen misligholder sine Forpligtelser, betragtes som ikke forfaldne, og der tages intet Hensyn til Renter, selv om der i Aftalen er vedtaget Rentebetaling. Kan det ikke oplyses, hvor stor Kontantprisen er, anses den for at udgøre ni Tiendedele af Afbetalingsprisen.

Hvis Afbetalingsprisen har været urimelig høj i Forhold til Tingens Værdi ved Aftalens Afslutning, beregnes der i Stedet for de ovenfor angivne Beløb alene Sælgeren en rimelig Afbetalingspris med Fradrag af allerede erlagte Afdrag.

Endvidere kan Sælgeren beregne sig Godtgørelse for de nødvendige Omkostninger ved Tingens Tilbagetagelse.

§ 5.

Hvis Tingens Værdi, jfr. § 3, överstiger det Beløb, som Sælgeren kan beregne sig efter § 4, kan han ikke tage Tingen tilbage, medmindre han samtidig betaler Køberen det overskydende Beløb.

Hvis Tingens Værdi er mindre end Sælgerens Fordring efter § 4, kan Sælgeren ikke fordre mere betalt end det overskydende Beløb. Norsk tekst. men endnu ikke betalt paa den tid tingen tages tilbake. Avdrag som er forfaldt alene fordi kjøperen har misligholdt sine forpligtelser, regnes ikke som forfaldt. b. en saa stor brøkdel av de avdrag som endnu ikke er forfaldt, som kontantprisen utgjør av avbetalingsprisen. Ved kontantprisen forstaaes den pris tingen kunde være kjøpt for mot kontant betaling paa den tid kjøpet blev sluttet. Oplyses det ikke, hvor stor kontantprisen er, ansees den for at utgjøre ni tiendedele av avbetalingsprisen. c. de omkostninger, som har været nødvendige for at faa tingen tilbake. Er avbetalingsprisen urimelig høi i forhold til den værdi tingen hadde da avtalen blev sluttet, kan kjøperen forlange at der i stedet for de beløp som er nævnt under a og b, godskrives sælgeren en rimelig avbetalingspris med fradrag av de avdrag som alt er betalt. § 5.

Er tingens værdi (§ 3) större end det beløp sælgeren kan godskrive sig efter § 4, kan han ikke ta tingen tilbake uten åt han samtidig betaler det som kjøperen faar tilgode efter opgjøret.

Er tingens værdi mindre end sælgerens fordring efter § 4, kan sælgeren ikke kræve mere end forskjellen.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 272

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

6 §.

Där säljaren yrkat att återbekomma godset, äge köparen, i stället för att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt avtalet, på en gång betala vad säljaren enligt 4 § har att fordra. Gör köparen det eller gäldar han, där fråga är om handräckning, det belopp, som enligt 12 § räknats säljaren till godo, må ej godset återtagas.

Har säljaren återbekommit godset, äge köparen rätt att inom fjorton dagar därefter lösa det åter. Vill köparen göra bruk av den rätt, skall han betala säljaren godsets värde vid återtagandet jämte det belopp, som säljaren enligt 5 § andra stycket må hava att fordra.

7 §.

Hava flera föremål sålts genom samma avbetalningsköp, och yrkar säljaren att återbekomma godset, äge köparen uttaga och behålla eller, där godset redan återtagits, inom fjorton dagar därefter lösa åter de föremål han helst vill mot det att han betalar säljaren de värden, som blivit dem åsatta. Har säljaren enligt 5 § andra stycket något att fordra, skall jämväl det belopp till honom gäldas.

Vad nu är stadgat skall icke äga tillämpning, när de föremål, som köparen vill uttaga eller lösa åter, äga sådant samband med de övriga, att dessas värde skulle märkligen minskas genom avskiljandet.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) · opaginerad (PDF-sida 274)

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

§ 6.

Har Sælgeren fremsat Krav paa åt faa Tingen tilbage, kan Køberen afgøre sit Mellemværende ined Sælgeren ved åt betale dennes Restfordring beregnet efter Reglerne i § 4. Gør han det, maa Tingen ikke tages tilbage.

Har Sælgeren faaet Tingen tilbage, har Køberen Ret til i 14 Dage derefter at indløse den mod åt betale den Værdi, Tingen havde ved Tilbagetagelsen, samt det Beløb, som Sælgeren maatte kunne fordre efter § 5, 2det Stykke.

§ 7. Ere flere Ting solgte paa Afbetaling ved samme Aftale, og fremsætter Sælgeren Krav paa at tage dem tilbage, har Køberen Ret til at udtage, eller, hvis Sælgeren har taget Tingene tilbage, i 14 Dage derefter at indløse en eller flere af Tingene efter eget Valg, imod at han betaler den paa dem satte Værdi. Tilkommer der Sælgeren et Beløb efter § 5, 2det Stykke, skal Køberen endvidere betale dette. Køberen har dog ikke Ret til at overtage nogen Ting, der hører saaledes sammen med Ting, som Sælgeren tager tilbage, at Fraskillelsen vilde medføre en væsentlig Værdiforringelse af det tilbagetagne. Norsk tekst. § 6.

Har sælgeren forlangt tingen tilbake, kan kjøperen gjøre op sit mellemværende med ham ved åt betale det som skal godskrives sælgeren efter § 4. Gjør han det, beholder han tingen.

Har sælgeren alt faat tingen tilbake, har kjøperen ret til at løse den ind inden 14 dage mot åt betale den værdi tingen hadde da den blev tat tilbake. Har sælgeren noget tilgode efter § 5, andet led, maa ogsaa det samtidig betales.

§ 7.

Er flere ting solgt underet, og forlanger sælgeren dem tilbake, har kjøperen ret til åt ta ut en eller flere av tingene efter eget valg, mot åt betale den værdi de er sat til. Har sælgeren noget tilgode efter § 5, andet led, maa ogsaa det samtidig betales. Har sælgeren alt faat tingene tilbake, kan kjøperen inden 14 dage derefter gjøre gjældende sin ret efter denne paragraf.

Kjøperen har dog ikke denne ret, hvis de ting som vilde bli igjen, har slik sammenhæng med de ting som han ønsker at ta ut, åt de vilde tape væsentlig i værdi ved åt bli skilt fra dem.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 274

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

8 §.

Har säljaren förbehållit sig, att köparens rätt till gods, som blivit genom ett avbetalningsköp försålt, skall vara beroende därav att han rätteligen fullgör vad honom enligt annat sådant avtal åligger, skall, där köparen det yrkar, vid tillämpningen av de i denna lag givna bestämmelser så anses som om allt godset blivit genom samma avbetalningsköp försålt.

9 §.

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt vilken köparens underlåtenhet att fullgöra vad honom åligger skall medföra, att han icke äger åtnjuta betingad förfallotid, och utkräver säljaren med åberopande av sådan bestämmelse hela den överenskomna betalningen eller större del därav än som frånsett bestämmelsen skulle vara till betalning förfallen, skola i fråga om beräkningen av säljarens fordran de i 4 § första och andra stycket givna regler äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Har om avbetalningsköp upprättats skriftlig avhandling, äge säljaren hos utmätningsmannen i den ort, där godset finnes, söka handräckning för godsets återtagande. Sådan ansökan skall göras skriftligen och innehålla uppgift å oguldna poster med deras förfallotider samt vara åtföljd av köpeavhandlingen i huvudskrift och bestyrkt avskrift.

Kostnaden för handräckningen skall, där utmätningsmannen det äskar, förskjutas av sökanden.

Angående rätt för utmätningsman att i vissa fall meddela handräckning utan hinder av köparens frånvaro skall vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är i fråga om utmätning föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 275

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

§ 8.

Har Sælgeren forbeholdt sig, at Køberens Ret efter et Køb paa Afbetaling skal være betinget af, åt han opfylder sine Forpligtelser efter et andet saadant Køb, kan Køberen fordre, åt de i denne Lov givne Regler anvendes, som om der forelaa eet Køb. § 9.

Er det i Aftalen bestemt, at Køberens Undladelse af åt opfylde sine Forpligtelser skal medføre, at tilbagestaaende Afdrag forfalde til Betaling tidligere end til de fastsatte Tider, og afkræver Sælgeren under Paaberaabelse heraf Køberen et større Beløb, end der ellers vilde være forfaldent, bliver Sælgerens Fordring åt beregne efter de i § 4, 1ste og 2det Stykke givne Regler.

§ 10. Vil Sælgeren tage Tingen tilbage, og vil Køberen ikke godvillig udlevere den, har Sælgeren enten at sagsøge Køberen til at udlevere Tingen med Angivelse af, hvorledes Opgørelse mellem Parterne ved Udlevereringen skal foregaa, eller at henvende sig til Fogeden med Begæring om ved hans Hjælp at blive indsat i Besiddelse af Tingen. Begæringen skal være affattet Norsk tekst. § 8. Har sælgeren forbeholdt sig, at kjøperens ret efter et kjøp paa avbetaling skal være betinget av at han opfylder sine forpligtelser efter et andet avbetalingskjøp, kan kjøperen forlange at reglerne i denne lov anvendes, som om der bare forelaa et kjøp. § 9.

Er det avtalt åt gjenstaaende avdrag skal være forfaldt, hvis kjøberen undlater åt opfylde sine forpligtelser, og forlanger sælgeren med hjemmel av denne avtale avdragene betalt, beregnes hans fordring efter reglerne i § 4 a og b. Er avbetalingsprisen urimelig høi i forhold til den værdi tingen hadde, da avtalen blev sluttet, kommer § 4, sidste led til anvendelse.

§ 10.

Vil sælgeren ta tingen tilbake, kan han forlange utlevering efter reglerne i §§ 11 —13 liten forutgaat lovmaal og dom.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 276

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

11 §.

Handräckning må ej beviljas, med mindre utmätningsmannen finner uppenbart, att med betalningen föreligger sådant dröjsmål, som i 2 § sägs.

Visar köparen sannolika skäl, att godset blivit sålt till oskäligt högt pris, må handräckning ej heller beviljas.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 277

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Norsk tekst.

Dansk Tekst.

skriftlig og være bilagt med en Udregning af det Beløb, som Sælgeren kræver i Henhold til § 4.

§ 11- § H.

Under Indsættelsesforretningen har Fogeden åt vejlede Parterne, forsaavidt de ikke give Møde ved Sagfører.

Tingens Værdi ansættes af Fogedvidnerne, i fornødent Fald med Tilkaldelse af sagkyndig Bistand.

Er Sælgeren utilfreds med Værdiansættelsen, kan han forlange optaget Skøn ved to af Fogeden udmeldte Mænd, dog kun saafremt Vurderingssummen andrager Halvdelen eller derover af Afbetalingsprisen. Den samme Ret tilkommer Køberen, saafremt Vurderingssummen andrager Halvdelen eller derunder af Afbetalingsprisen. Begæringen om Skøn maa fremsættes, forinden Fogedforretningen er sluttet, og den, der begærer Skønnet, maa deponere eller stille Sikkerhed for Omkostningerne ved Skønsforretningen, derunder Vederlag til Skønsmændene. Ved Opgør af Parternes Mellemværende afgør Fogeden, hvem af dem der skal bære Omkostningerne. Skønnet kan ikke gøres til Genstand for Overskøn.

Finder Fogeden, åt det Beløb, som Sælgeren har beregnet til Dækning af Omkostningerne ved Tingens Tilbagetagelse, er större

Utlevereringen foretages av den myndighet som eksekutionsforretningerne hører under. Begjæringen om utlevering skal være skriftlig og indeholde en beregning over hvad sælgeren mener, han kan godskrive sig efter reglerne i § 4. Bestyreren berammer tid og sted for forretningen og gir begjæringen paategning om det. Derefter forkynder sælgeren begjæringen for kjøperen. Reglerne om varsel til forlikskommissionen anvendes.

Findes det betænkelig at gi kjøperen varsel, kan bestyreren bestemme at forretningen sættes uten at kjøperen er stevnt. Er kjøperen tilstede, fremmes forretningen. Er han ikke tilstede, kan bestyreren beslutte åt tingen skal tages i forvaring av ham eller av en tredjemand som han opnævner. Forretningen utsættes derefter til en bestemt tid og til denne skal bestyreren varsle kjøperen gjennem skriftlig meddelelse som han paa stedet leverer til nogen som kan ta mot forkyndelse for kjøperen efter lov av 4. juni 1892 § 5. Er der ikke anledning til det, maa kjøperen stevnes som i förste led nævnt.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 278

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

12 §.

Då fråga är om handräckning, som i denna lag avses, skall vad i 4 § andra stycket är stadgat om beräkning av säljarens fordran icke äga tillämpning. Ej heller skall i ty fall ränta tillgodoräknas säljaren, ändå att sådan eljest skulle enligt lag utgå, eller hänsyn tagas till ränta, som må hava blivit i avtalet särskilt utfäst.

13 §.

Gods, för vars återtagande handräckning meddelas, skall av utmätningsmannen upptecknas och värderas; och äge utmätningsmannen, på yrkande av säljaren eller eljest där sådant prövas lämpligt, tillkalla sakkunniga att vid värderingen biträda.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 279

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Norsk tekst.

Dansk Tekst.

end rimeligt, kan han nedsætte det til et påseende Bel0b. § 12-

§ 12.

Er der efter de foreliggende Omstændigheder Tvivl om, hvorvidt Sælgeren har Ret til åt tage Tingen tilbage, kan Fogeden gøre Indsættelsesforretningen betinget af, at Sælgeren stiller Sikkerhed for det Tab, der ved en uretmæssig Tilbagetagelse vilde paaføres Køberen.

Er der Tvivl om, hvorvidt Sælgeren skal betale Køberen noget for Tingens Tilbagetagelse, eller om, hvormeget han skal betale, kan Fogeden gøre Indsættelsesforretningen betinget af, at Sælgeren stiller Sikkerhed for det omstridte Beløb.

I Tilfælde af Sikkerhedsstillelse har Fogeden åt henlede Køberens Opmærksomhed paa Bestemmelserne i § 13.

§ 13. Har Fogeden indsat Sælgeren i Besiddelse af Tingen mod Sikkerhedsstillelse, kan enhver af Parterne forlange afgjort ved Fo- § 12.

Forretningens bestyrer mægler forlik mellem parterne, hvis begge er tilstede. Møter ikke kjøperen, skal bestyreren vareta hans interesser under forretningen.

Enes ikke parterne om tingens værdi (§ 3), fastsættes den ved skjøn av forretningens bestyrer i förening med vidnerne. Finder bestyreren det paakrævet, kan han istedenfor vidnerne tilkalde to mænd, som er opnævnt overrensstemmende med lagrettelovens § 19. Gjør kjøperen indsigelse mot utleveringen, kan den bare foregaa, hvis bestyreren finder åt indsigelse n er aabenbart grundløs; gaar den ut paa at sælgeren har godskrevet sig mere end han har ret til efter § 4, kan dog forretningen fremmes, hvis sælgeren deponerer en saa stor sum hos bestyreren, som denne fastsætter. Reiser ikke sælgeren sak mot kjøperen inden to maaneder for åt faa avgjort, hvem som skal ha det deponerte beløp, tilfalder det kjøperen.

§ 13.

§ 13. Har Fogeden indsat Saelgeren i Besiddelse af Tingen mod Sikkerhedsstillelse, kan enhver af Parterne forlange afgjort ved Fo-Overskjon kan forlanges, hvis avbetalingsprisen er större end 200 kroner. Det bestyres av dommeren og avgives av fire mænd,

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 280

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

Finnes godsets värde överstiga vad säljaren har att fordra, äge denne icke återbekomma godset, med mindre han hos utmätningsmannen nedsätter det överskjutande beloppet.

14 §.

Beslut i fråga om handräckning må överklagas hos överexekutor. Över dennes beslut må ej klagan föras.

Är köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan åtgärd, som vid handräckningen vidtagits, eller vill någon av dem påkalla sådan uppgörelse, som skolat äga rum, om godset återtagits annorledes än genom handräckning, vare honom ej förment att efter stämning å den andre utföra sin talan vid domstol. Visar ej säljaren, att han instämt sådan talan inom trettio dagar efter det handräckningen beviljades eller, där förrättningen inom den tid överklagats, inom lika tid efter det överexekutors beslut meddelades, äge köparen hos utmätningsmannen lyfta det belopp, som, efter ty i 13 § andra stycket sägs, må hava blivit hos denne nedsatt.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 281

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

gedretten, hvorvidt det til Sikkerhed stillede Beløb skal tilfalde Køberen eller tilbagegives Sælgeren. Begæring herom skal fremsættes inden en Uge efter, at Sælgeren er sat i Besiddelse af Tingen. Under Sagens Behandling for Fogedretten paahviler der Fogeden den samme Vejledningspligt som under Indsættelsesforretningen. Fogedens Kendelse, til hvis Afsigelse Parterne skulle tilsiges, kan, naar Sagens Størrelse tillader det, i Løbet af 14 Dage efter Afsigelsen gøres til Genstand for Appel, og Appellen har opsættende Virkning.

Er det gaaet 4 Uger efter Indsættelsesforretningen, uden at Køberen har foretaget retslige Skridt mod Sælgeren i Anledning af Tingens Tilbagetagelse eller Opgørelse af Mellemværendet, gives det til Sikkerhed stillede Beløb tilbage til Sælgeren. § 14. Vil Køberen i Henhold til § 6 eller § 7 indløse Ting, som Sælgeren har faaet tilbage, finde Bestemmelserne i §§ 10—13 tilsvarende Anvendelse. Norsk tekst.

som er opnævnt paa vanlig maate. Stevning maa være forkyndt for den anden part inden en maaned, efter åt utleveringsforretningen er sluttet. Sælgeren kan ikke tilstevne overskjøn, hvis han ikke under forretningen har avgit erklæring om åt han vil gjøre det. Avgir han slik erklæring, kan bestyreren bestemme åt tingen ikke skal utleveres til ham, men åt den skal tages i forvaring av bestyreren eller av en tredjemand som han opnævner. Slik bestemmelse kan bestyreren ogsaa treffe, hvis kjøperen paa stedet erklærer at han vil forlange overskjøn. Overskjønnet betales av den part som det gaar imot; hvem det er, avgjpr overskjpnsmtcndene. § 14.

§ 14.

Vil Koberen i Henhold til § 6 eller § 7 indlose Ting, som Sselgeren har faaet tilbage, Ande Bestemmelserne i §§ 10—13 tilsvarende Anvendelse. Vil kj0peren bruke sin ret efter § 6 eller § 7 til at løse ind ting som sælgeren har faat tilbake, kan han forlange utlevering uten forutgaat lovmaal og dom. Reglerne i §§ 11—13 faar tilsvarende anvendelse.

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 282

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Svensk text.

15 §.

Vad i 13 § första stycket är stadgat angående värdering vid handräckning skall äga tillämpning vid förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktats utgiva gods, som sålts på avbetalning.

Är någon missnöjd med sådan förrättning, gälle i fråga om talan mot densamma vad i 14 § stadgas.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—15 §§ finnas meddelade, skola i fråga om förrättning, som där avses, utsökningslagens föreskrifter i tilllämpliga delar lända till efterrättelse.

17 §.

Har köparen, i avtalet eller sedermera, för den händelse han framdeles skulle komma att åsidosätta sina förpliktelser, avstått från någon rätt eller förmån, som honom enligt här ovan givna stadganden tillkommer, skola dessa ändock lända till efterrättelse.

18 §.

Vad här ovan i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning å avbetalningsköp, som slutits före den dag lagen träder i kraft.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 .

Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. (1914) s. 283

Skanning: Sveriges riksdag. Ny maskinläsning av Ratio Lex (Azure), kontrollerad mot sidbilden och NJA II 1915. Ännu inte kontrollerad mot sidbilden. Sidbild i skanningen

Dansk Tekst.

§ 15- § 15-

De i denne Lov til Beskyttelse for Køberen i Tilfælde af Misligholdelse givne Bestemmelser kunne ikke fraviges til hans Skade ved forudgaaende Overenskomst mellem Sælger og Køber.

Har Køberen aftalt med Sælgeren, at en Tredjemand skal være bemyndiget til at optræde paa hans Vegne i Tilfælde af Misligholdelse, er det uden Retsvirkning.

§ 16. Denne Lov er kun anvendelig paa de Køb paa Afbetaling, der afsluttes efter dens Ikrafttræden. Loven træder i Kraft samtidig med Lov om Aftaler og andre Retshandler paa Formuerettens Omraade. Norsk tekst. § 15. Kjøperen

kan ikke paa forhaand fraskrive sig rettigheter, som hjemles ham i denne lov.

Heller ikke kan han paa forhaand gi fuldmagt til åt slutte forlik paa hans vegne.

§ 16.

§ 16- Denne Lov er kun anvendelig paa de Kpb paa Afbetaling, der afsluttes efter dens Ikrafttrmden. Loven traeder i Kraft samtidig med Lov om Aftaler og andre Retshandler paa Formuerettens Omraade. Nservaerende lov træder i kraft samtidig med lov om avtaler og andre retshandler paa formuerettens omraade. Den er bare anvendelig paa avtaler som sluttes efterat den er traadt i kraft.