Avfallshierarkin
2016-03-14 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
- Källa: Lagrådet (lagradet.se) — originalets PDF; texten är pdf:ens eget textlager
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Lagrådets yttrande 2016-03-14, Avfallshierarkin
Dokumentets text
1
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2016-03-14
Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika
Brickman samt justitierådet Agneta Bäcklund.
Avfallshierarkin
Enligt en lagrådsremiss den 11 februari 2016 (Miljö- och energidepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande
över förslag till
1. lag om ändring i miljöbalken,
2. lag om ändring i lagen (2016:000) om ändring i miljöbalken.
3. lag om ändring i lagen (2009:1168) om ändring i miljöbalken,
4. lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220),
5. lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
6. lag om ändring i lagen (2012:434) om ändring i lagen (2009:1167)
om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
7. lag om ändring i lagen (2007:162) om bilskrotningsfonden.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren Johan Fallenius.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
2
Förslaget till lag om ändring i miljöbalken
Allmänt
I remissen föreslås att 15 kap. miljöbalken ska upphävas och ersättas med ett nytt 15 kap. Det gällande kapitlet innehåller bestämmelser om avfall och det ska även det föreslagna kapitlet göra. Det
föreslås nya bestämmelser om avfallshierarkin som enligt remissen
(s. 37) medför väsentliga materiella förändringar och innebär en ny
systematik. Vidare sägs det att bestämmelserna behöver moderniseras språkligt och redaktionellt. Kapitlet innehåller flera normgivningsbemyndiganden som delvis överlappar varandra. Med en ny disposition sägs kapitlet kunna bli tydligare. Allt detta motiverar enligt remissen att det nuvarande 15 kap. ersätts med ett nytt kapitel.
Som framgår i det följande har Lagrådet inte övertygats om att det
föreslagna nya kapitlet har befriats från det gällande kapitlets brister i
fråga om struktur och språk. Lagrådet återkommer till de föreslagna
ordförklaringarna och bemyndigandena, som medverkar till att göra
regelsystemet komplicerat och svårt att överblicka.
Till det nya kapitlet har överförts åtskilliga bestämmelser från det nu
gällande kapitlet utan väsentliga ändringar. Formellt kommer de att
utgöra nya bestämmelser och Lagrådet har att granska dem från den
utgångspunkten. Att de må ha förts över till det nya kapitlet utan särskilt beredningsunderlag är inget skäl mot en sådan granskning.
Bemyndiganden
Inte mindre än 23 av de 47 paragraferna i förslaget till ett nytt 15 kap.
innehåller bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter om
hanteringen av avfall eller, i något fall, om avfallsförebyggande åt-
3
gärder. I många av paragraferna föreslås regeringen kunna överlåta
föreskriftsrätt till en myndighet och i vissa fall till en kommun.
Bemyndigandenas omfång och utformning varierar påtagligt. Det
medför, i förening med det stora antalet, att det är närmast ogörligt
att överblicka hur stort utrymmet är för föreskrifter av lägre valör och
således också vilka preciseringar av och undantag från lagens bestämmelser som kan förekomma.
Enligt remissen innehåller det nuvarande 15 kap. flera delvis överlappande normgivningsbemyndiganden, medan den föreslagna nya
dispositionen uppges kunna medföra att kapitlet blir tydligare (s. 37).
Det kan betvivlas att de föreslagna ändringarna innebär någon avgörande skillnad i detta avseende. Fortfarande framstår det i flera fall
som oklart huruvida ett bemyndigande överlappar ett annat och vad
den överlåtna föreskriftsrätten i sådana fall innebär. Det är t.ex. svårt
att förstå hur bemyndigandet i fråga om vissa slag av förpackningar i
15 § förhåller sig till det mer generella bemyndigandet i 16 § och till
reglerna om tillstånds- och anmälningsplikt i 17 och 18 §§. Det är
inte heller lätt att avgöra hur de bemyndiganden som föreslås i 38
och 39 §§ ska förstås.
Remissens förslag har med vissa begränsade undantag överförts
oförändrade från det upphävda kapitlet. Vidare förekommer liknande
bemyndiganden ymnigt även i andra kapitel i miljöbalken. Det saknas
förutsättningar för att i detta lagstiftningsärende mer ingående analysera hur ändamålsenliga och i övrigt lämpliga de berörda bestämmelserna är. Lagrådet förordar emellertid en samlad översyn av
miljöbalkens bemyndiganden.
4
Ordförklaringar
I 15 kap. 1–9 §§ finns ett antal ordförklaringar. Vissa av dessa avser
termer som är grundläggande för regleringen i kapitlet, som ”avfall”,
”återanvändning” och ”återvinning”. Andra avser särskilda slag av
avfall, skilda delar av avfallsprocessen eller personer med särskilt
ansvar i denna process och/eller i det avfallsförebyggande arbetet.
För att föreskrifter om vad ord ska betyda i en viss kontext ska vara
ändamålsenliga måste vissa krav vara uppfyllda. Ordförklaringarna
bör begränsas till termer som behöver definieras för att lagen och de
författningar som bygger på den ska bli begripliga och kunna tillämpas av domstolar, myndigheter, kommuner och enskilda. Särskilt
viktigt är det att grundläggande termer, som är avgörande för förståelsen av bestämmelser om ansvar, tillstånd och sanktioner, är klart
och entydigt avgränsade. Det är vidare mindre lämpligt att tilldela ett
ord eller uttryck en betydelse som avviker från den innebörd det har i
allmänt språkbruk eller i andra näraliggande författningar. Slutligen
saknas det skäl att förklara vardagliga ord och uttryck om de ska användas på ett sätt som inte avviker från den normala innebörden.
Ordförklaringarnas tillämpningsområde har genomgående begränsats till 15 kap. Ett ord bör användas i samma betydelse i balkens
alla kapitel, och ambitionen vara att ett ord har samma betydelse i
alla författningar som reglerar ett visst område, som i detta fall avfallshantering. Lagrådet noterar exempelvis att enligt remissens lagförslag orden ”återvinna” och ”bortskaffa”, som förklaras i 5 §, används även på annat håll i balken. Begrepp som förklaras i miljöbalken bör alltså ha samma innebörd även på lägre föreskriftsnivå, inte
minst med hänsyn till att balken innehåller ett antal blankettstraffbud
där överträdelser av handlingsregler på lägre nivå straffsanktioneras.
5
Lagrådet förordar därför att ordförklaringarnas begränsning till 15
kap. tas bort.
Som Lagrådet utvecklar i det följande kan förslagets förklaringar av
centrala begrepp som ”avfall”, ”återanvändning” och ”återvinning”
inte anses motsvara rimliga krav på konsistens, begriplighet och
ändamålsenlighet. Vidare förklaras ord som inte sedan används i den
remitterade lagtexten, som ”biprodukt” och ”behandla”. Andra uttryck,
som ”hantera”, används i lagtexten i en annan betydelse än den som
framgår av förklaringen. Vissa ord, t.ex. ”deponera” och ”bilskrotare”,
förklaras inte alls.
Ordförklaringarna är också överlappande på så sätt att ett uttryck
som förklaras sedan ingår i en definition av ett annat uttryck. Detta
gör dem svåra att överblicka och förstå. Som exempel kan nämnas
att ”hantera” bl.a. avser att ”samla in” och att ”återvinna”, samtidigt
som ”hantera” används i definitionen av ”återvinna”, trots att ”samla
in” endast avser åtgärder som inte innefattar ”återvinning” och trots
att ”återvinna” är en form av hantering. ”Samla in” anges vara åtgärder som inte utgör del av behandlingen av avfallet eller åtgärder som
vidtas innan avfallet transporteras till den plats där avfallet behandlas. ”Behandlas” förklaras som återvinna eller bortskaffa avfall. Med
de angivna ordförklaringarna är det svårt att utröna vilka åtgärder
som omfattas av uttrycket ”hantera” i ordförklaringen av ”återvinna”.
Det borde vara möjligt att förenkla ordförklaringarna. Exempelvis kan
det ifrågasättas att ordet ”hantera”, som även enligt vanligt språkbruk
har en allmän och vidsträckt innebörd, behöver definieras. Om syftet
endast är att markera att lagen kan vara tillämplig på åtgärder som
inte innebär fysisk befattning med avfall, kan detta regleras särskilt.
Ordförklaringarna behöver övervägas ytterligare under den fortsatta
beredningen.
6
15 kap. 1 §
Paragrafen är avsedd att förklara det för kapitlet grundläggande ordet
”avfall”. I första stycket finns således en förklaring av vad som ska
förstås med avfall, i andra stycket beskrivs något som inte är avfall
och i tredje stycket redovisas vad som krävs för att något som har
varit avfall ska upphöra att vara det.
Ett föremål eller ämne är enligt första stycket avfall om innehavaren
gör sig av med det, avser att göra sig av med det eller är skyldig att
göra sig av med det.
I andra stycket föreskrivs att ett ämne eller föremål är en biprodukt
och inte avfall om det
1. har uppkommit i en produktionsprocess där huvudsyftet inte är
att producera ämnet eller föremålet,
2. kan användas direkt utan någon annan bearbetning än den
som är normal i industriell praxis, och
3. kommer att fortsätta att användas på ett sätt som är hälsooch miljömässigt godtagbart och som inte strider mot lag eller
annan författning.
Ett ämne eller föremål som har blivit avfall upphör enligt tredje stycket att vara avfall om det har hanterats på ett sätt som innebär återvinning och uppfyller krav i fråga om fortsatt användning enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av (rätteligen) 38 § första stycket 3.
Regleringen väcker frågor.
Till att börja med finns ingen beskrivning av vad som ska förstås med
”göra sig av med”, t.ex. hur uttrycket förhåller sig till ”bortskaffa”, som
7
förklaras i 5 §. Det kan rimligen inte vara avsikten att en försäljning
eller annan överlåtelse av ett ämne eller föremål är ett sådant sätt att
göra sig av med något som medför att det ska anses vara avfall. Det
är också oklart om ett föremål upphör att vara avfall om innehavaren
har avsett att göra sig av med det men ångrar sig. Vad det innebär
att vara skyldig att göra sig av med något framgår inte heller.
Även undantagsregeln i andra stycket är otydlig. Det framgår inte vad
det betyder att en bearbetning är normal i industriell praxis och inte
heller vad som avses med att ämnet eller föremålet kommer att ”fortsätta att användas”. Begränsningen i tredje punkten till vad som är
hälso- och miljömässigt godtagbart är svår att förstå när det i samma
punkt också föreskrivs att användningssättet inte får strida mot lag
eller annan författning. Det är också oklart hur den senare begränsningen förhåller sig till föreskriften i första stycket att ett föremål eller
ämne är avfall om innehavaren är skyldig att göra sig av med det.
Till tolkningsproblemen bidrar att det under föredragningen har upplysts att det är innehavarens avsikt att göra sig av med föremålet
eller ämnet som ska vara avgörande för om detta ska rubriceras som
avfall och om något som har blivit avfall ska upphöra att vara det.
Undantaget för biprodukter i andra stycket har angetts vara en hjälpregel för att det inte ska behöva bevisas vad som är innehavarens
avsikt; om förutsättningarna i 1–3 är uppfyllda kan det antas att innehavarens avsikt inte är att göra sig av med föremålet och att detta
alltså inte är avfall. Även tredje stycket har uppgetts vara en presumtionsregel, som dock kan tillgripas bara om ämnet eller föremålet
efter återvinning uppfyller krav enligt vissa föreskrifter.
Lagrådet konstaterar att det inte står vare sig i den föreslagna lagtexten eller i direktivet att det är innehavarens avsikt med ett ämne eller
föremål som avgör om något ska definieras som avfall och om något
8
ska anses upphöra att vara avfall. Det framgår inte heller av remissen vilka överväganden som ligger till grund för bedömningen att
detta är en ändamålsenlig avgränsning av vad som är avfall eller när
något ska upphöra att vara avfall. Inte heller framgår det vilka överväganden som ligger till grund för att bestämmelsen i tredje stycket
ska vara tillämplig bara om kraven enligt vissa föreskrifter, vilkas innehåll inte redovisas, är uppfyllda. Om paragrafens tredje stycke ska
ha denna begränsade tillämpning saknas det också en huvudregel i
lagen om när något upphör att vara avfall. I en lagstiftning där återvinning är ett centralt och omhuldat begrepp får detta anses vara en
besvärande brist.
I lagtekniskt hänseende vill Lagrådet påpeka följande.
I första paragrafens förklaringar till ”avfall” och ”biprodukt” används
än ”föremål eller ämne”, än ”ämne eller föremål”. I 2 § anges däremot
att avfallsförebyggande åtgärder vidtas innan ”ett ämne, material
eller en produkt” har blivit avfall. Det framgår inte varför olika uttryck
används i paragraferna. Lagrådet förordar att samma uttryck används i båda paragraferna om inte någon saklig skillnad är avsedd.
I 1 § andra stycket introduceras termen ”biprodukt”, som sedan inte
återkommer i kapitlet. Ordet behövs inte i lagtexten. Att det förekommer i direktivet föranleder ingen annan bedömning. Det är direktivets innebörd som ska genomföras och den nationella lagstiftaren
bestämmer hur det ska göras.
Lagrådet förutsätter att definitionen av det centrala begreppet avfall
analyseras och klargörs i det fortsatta beredningsarbetet.
9
15 kap. 4 §
Enligt 4 § avses med ”återanvändning” att något som inte är avfall
används igen för att fylla samma funktion som det ursprungligen var
avsett för. En sådan beskrivning förefaller träffa så gott som all användning av ett ämne eller föremål, så länge det inte är avfall och
med undantag för den första gången ämnet eller föremålet används.
Enligt direktivet avses med återanvändning varje förfarande som innebär att produkter eller komponenter som inte är avfall återanvänds
i samma syfte för vilket de ursprungligen var avsedda. Lagrådet ifrågasätter att det är lämpligt att avgränsa termen återanvändning på ett
sätt som så uppenbart avviker från normalt språkbruk och konstaterar att cirkeldefinitionen i direktivet lämnar utrymme för en förnuftig
tolkning.
15 kap. 5 §
Med ”återvinning” avses enligt 5 § att hantera avfall på ett sådant sätt
att det förbereds för att kunna återanvändas eller kommer till nytta
som ersättning för något annat material eller förbereds för att komma
till sådan nytta.
Uttrycket ”förbereda avfall för återanvändning” i 5 § innebär att avfall
kontrolleras, rengörs eller repareras så att det kan återanvändas utan
ytterligare behandling. Det är alltså en form av återvinning.
Ordförklaringarna är motsägelsefulla. Enligt 4 § kan något som återanvänds inte vara avfall. Lagtexten i 4 och 5 §§ måste uppfattas så
att, om ett föremål som utgör avfall kontrolleras och visar sig användbart för samma funktion, så är det inte avfall. Om något däremot
kommer till nytta som ersättning för något annat material så är det
fortfarande, enligt ordalydelsen, avfall. Detta framstår som svårt att
10
förena med bestämmelsen i 1 § tredje stycket, som innebär att något
som har hanterats på ett sätt som innebär återvinning och uppfyller
kraven enligt angivna föreskrifter upphör att vara avfall. Återvinning
enligt 5 § är nämligen inte bara att avfallet kommer till nytta utan
även att det förbereds för att komma till nytta som ersättning för något annat material. Ytterligare en komplikation är att dessa båda led
kan följa efter varandra i en och samma process.
Ett grundläggande problem i 5 § är alltså att det inte heller av denna
paragraf kan utläsas när återvinningsprocessen är avslutad och när
avfall på grund av återvinningsåtgärder upphör att vara avfall, vilket
är ägnat att förvåna mot bakgrund av den vikt som avfallshierarkin
tillmäter återvinningsprocessen (jfr vad Lagrådet har anfört i anslutning till 1 §). Lagrådet konstaterar att detta måste framgå av lagtexten och förutsätter att ordförklaringarna förtydligas under den fortsatta beredningen.
När det gäller enskildheter i de olika ordförklaringarna konstaterar
Lagrådet följande.
Uttrycket ”hantera” i ordförklaringen till ”återvinna avfall” används,
som tidigare nämnts, inte med den innebörd som ordet ges i 7 §.
Med Lagrådets förslag i det föregående – att inte förklara ordet ”hantera” – undviks problemet.
Ordförklaringen till uttrycket ”materialåtervinna avfall” talar om ”produkter, material eller ämnen”. Lagrådet har under 1 § anfört att
samma formulering bör användas i 1 och 2 §§. Samma formulering
bör användas även i 5 § om inte någon saklig skillnad är avsedd.
11
15 kap. 7 §
Som Lagrådet har anfört i det föregående behöver ”hantera avfall”
inte definieras.
15 kap. 8 §
I paragrafen förklaras uttrycket ”uttjänt bil”. Uttrycket används bara i
32 § och det kan behandlas i den paragrafen på samma sätt som
”mottagningsbevis” och ”skrotningsintyg”.
Definitionen innehåller begränsningar som gör att t.ex. större bilar
inte omfattas. Det väcker frågan vad som gäller när sådana fordon
utgör avfall enligt definitionen i 1 §. Lagrådet återkommer till den
frågan i anslutning till 32 §.
15 kap. 9 §
I paragrafen förklaras ordet producent, bl.a. som den som yrkesmässigt säljer en vara eller en förpackning. Något skäl för att endast
den som säljer och inte den som överlåter något på annat sätt ska
omfattas av begreppet producent har inte redovisats. Vid föredragningen har vitsordats att uttrycket ”överlåter” bättre speglar syftet
med bestämmelsen (jfr prop. 1992/93:180 s.59 f.). ”Säljer” bör alltså
ersättas med ”överlåter”.
15 kap. 11 §
I paragrafens första stycke används ordet ”hanteras”, i andra stycket
uttrycket ”ta hand om”. Om ingen skillnad är avsedd bör samma uttryck användas i båda styckena.
12
15 kap. 12 §
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om producentansvar. Ansvaret knyter an till ordförklaringen till ”hantera avfall” i 7 § 1. Om 7 §
behålls, förordar Lagrådet att formuleringar i den bestämmelsen
återanvänds.
Under föredragningen har upplysts att bestämmelsen i andra stycket
ska föreskriva att varje kategori av producenter ansvarar för det avfall
som härrör från verksamheter bedrivna av producenter i den berörda
kategorin. För att detta ska komma till tydligt uttryck bör första och
andra styckena föras samman och uttrycket ”kategori av producenter” användas som precisering av det obestämda uttrycket ”producenterna”, som inte visar att olika föreskrifter kan gälla för olika kategorier av produkter. Paragrafen innehåller ett bemyndigande och det
blir en uppgift för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att göra en förnuftig kategoriindelning.
I tredje stycket finns en regel om hur stor del av avfallet som en producent kan åläggas att ta hand om. Enligt bestämmelsen avser skyldigheten inte producentens eget avfall. Föreskrifterna får alltså
ålägga varje producent att ta hand om mer avfall än den egna andelen. För Lagrådet framstår det som svårt att förstå hur detta ska
tillämpas. Om regeln ska ha den angivna innebörden, bör det klargöras under den fortsatta beredningen.
Lagrådet förordar vidare att – på samma sätt som i 9 § – avledningar
av ordet ”sälja” byts ut mot avledningar av ordet ”överlåta”.
I tredje stycket förekommer uttrycket ”ta hand om avfall”. Vid föredragningen har upplysts att vad som avses är samma aktiviteter som
13
anges i paragrafens första stycke. Då bör aktiviteterna beskrivas med
samma ord på båda ställena.
Lagrådet föreslår – med reservation för oklarheterna – att paragrafen
ges följande lydelse.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om skyldighet för producenter att se till att avfall samlas in,
transporteras, återvinns eller bortskaffas på ett hälso- och miljömässigt
godtagbart sätt. Sådana föreskrifter får avse endast avfall från verksamhet
som en viss kategori av producenter bedriver och avfall som utgörs av varor eller förpackningar som dessa producenter tillverkar, för in till Sverige
eller överlåter.
Skyldigheten för en producent enligt föreskrifterna får avse högst så stor
del av avfallet som motsvarar producentens andel av marknaden för nya
sådana varor eller förpackningar eller ska på annat sätt stå i rimlig proportion till producentens verksamhet.
15 kap. 18 §
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i
vissa fall av yrkesmässig avfallshantering. Paragrafen har sin motsvarighet i den nuvarande 15 kap. 27 §, som dock innehåller den
begränsningen att bemyndigandet gäller bara om det behövs av
hälso- och miljöskäl. Det framgår inte varför denna begränsning inte
har tagits med i den föreslagna bestämmelsen. Frågan bör besvaras
under den fortsatta beredningen.
15 kap. 20–22 §§
Rubriken före paragraferna lyder ”Kommunens ansvar”. Paragraferna
behandlar dock inte kommunens ansvar i hela dess vidd. Av andra
paragrafer i kapitlet framgår att avsikten är att kommunen ska an-
14
svara för annat än det som föreskrivs i dessa paragrafer. Rubrikens
lydelse bör övervägas ytterligare.
15 kap. 23 §
Under föredragningen har upplysts att paragrafen ska reglera fastighetsinnehavarens avfallshantering på den egna fastigheten. I förtydligande syfte föreslår Lagrådet att paragrafens andra stycke ges följande lydelse.
Första stycket gäller inte en fastighetsinnehavare som på fastigheten återvinner eller bortskaffar avfallet, om det görs utan risk för olägenhet för
människors hälsa eller miljön.
15 kap. 24 §
I paragrafens andra punkt föreskrivs att kommunen i det enskilda
fallet får ge tillstånd till avfallshantering som avses i 23 § andra
stycket. Bestämmelsen har det egendomliga innehållet att kommunen får ge tillstånd i ett fall där avfallshanteringen är tillåten utan tillstånd. Bestämmelsen motiveras enligt vad som har upplysts vid
föredragningen av att fastighetsinnehavaren kan ha behov av ett
bindande besked om att hanteringen är tillåten. I själva verket är
det alltså fråga om ett slags förhandsbesked.
Lagrådet förordar att det speciella innehållet markeras i lagtexten,
t.ex. så att kommunen i det enskilda fallet får ge tillstånd till avfallshantering som avses i 23 § andra stycket, trots att tillstånd inte krävs.
15 kap. 29 §
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i angivet hänseende be-
15
träffande den som ”i eller i samband med” en yrkesmässig verksamhet ger upphov till avfall. Vad ”i samband med” betyder framgår inte
och det bör klargöras under den fortsatta beredningen.
Med reservation för det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen ges
följande lydelse.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att den som i eller i samband med en yrkesmässig verksamhet ger upphov till annat avfall än hushållsavfall ska lämna avfallet till
någon som har det tillstånd eller har gjort den anmälan som krävs för hanteringen.
15 kap. 30 §
Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet eller kommun
som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att den som i
eller i samband med en yrkesmässig verksamhet ger upphov till avfall ska lämna uppgift till kommunen om avfallet och dess hantering.
Paragrafen väcker samma fråga som den föregående paragrafen.
Vidare kan noteras att paragrafen innebär en saklig ändring i förhållande till den nuvarande 15 kap. 26 §, som gäller bara annat avfall än
hushållsavfall. Det framgår inte om ändringen är avsedd. Detta bör
klargöras under den fortsatta beredningen.
15 kap. 31 §
I paragrafen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att bilskrotare ska vara auktoriserade och om villkoren för auktorisation av
bilskrotare. I den nu gällande 24 § 1 finns en definition av begreppet
bilskrotare. Den definitionen omfattar bara dem som bedriver yrkes-
16
mässig verksamhet som syftar till att återvinna, återanvända eller
bortskaffa uttjänta bilar. I remissen begränsas bemyndigandet inte till
dem som bedriver yrkesmässig verksamhet. Något skäl för att begränsningen har tagits bort redovisas inte.
15 kap. 32 §
Paragrafen innehåller bemyndiganden som tar sikte på personbilar,
bussar och lastbilar vars totalvikt inte överstiger 3 500 kilogram och
som är avfall. Tydligen ska andra fordon omfattas av andra bemyndiganden i kapitlet. Frågan inställer sig vilka dessa bemyndiganden är
och varför en åtskillnad behöver göras.
15 kap. 34 och 35 §§
I paragraferna finns bestämmelser om deponering av avfall. Ordet
”deponering” definieras inte i kapitlet. I avfallsförordningen
(2011:927) finns en definition av ordet. Som Lagrådet har anfört inledningsvis bör uttryck ges samma innebörd i lag och anslutande
föreskrifter. Lagrådet förordar därför att en definition av ”deponering”
förs in i kapitlet för att en enhetlig innebörd ska säkerställas.
15 kap. 38 §
I 38 och 39 §§ finns enligt rubriken ”ytterligare föreskrifter om avfall”.
Enligt 38 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela
1. de föreskrifter om avfall som behövs på grund av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen,
2. föreskrifter om att en viss hantering av avfall är återvinning eller
bortskaffande, och
17
3. föreskrifter om krav som ska vara uppfyllda för att ett ämne eller
föremål inte ska anses vara avfall.
Av remissen framgår att bemyndigandet enligt 1. ska användas när
en föreskrift behövs för att Sverige ska uppfylla de krav som ställs
på grund av medlemskapet, t.ex. i ett direktiv (s. 47). Det är oklart hur
ett så öppet bemyndigande förhåller sig till regeringsformens regler
om normgivningsmakten. Frågan bör övervägas vidare under den
fortsatta beredningen.
Frågan kan ställas hur detta bemyndigande förhåller sig till andra
bemyndiganden i kapitlet. T.ex. förefaller det som föreskrivs i 13 §
andra stycket ta sikte på samma slags förhållanden som det nu aktuella bemyndigandet.
Vad som avses med återvinning och med bortskaffande framgår av
definitioner i 5 §. Bemyndigandet enligt 2. ska enligt remissen användas för att på förordnings- eller föreskriftsnivå ange exempel på
vad som ska avses med begreppen. Lagrådet ifrågasätter att det behövs ett bemyndigande för att sådana exempel ska få redovisas.
Bemyndigandet enligt 3. anknyter till bestämmelsen i 1 § tredje
stycket om att ett ämne eller föremål som har blivit avfall kan upphöra att vara det om ämnet eller föremålet uppfyller vissa föreskrivna
krav. Det framgår av såväl allmänmotiveringen som den i övrigt föga
hjälpsamma författningskommentaren att bemyndigandet är avsett
bara för föreskrifter om när något ska anses ha upphört att vara avfall. Det föreslagna bemyndigandet har emellertid fått en vidare utformning än så. Om bestämmelsen är avsedd för sådana situationer
som avses i 1 § tredje stycket bör bestämmelsens utformning ses
över.
18
15 kap. 39 §
Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet eller kommun
som regeringen bestämmer meddela ytterligare föreskrifter om hur
avfall ska hanteras om det behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön. Paragrafen motsvarar 15 kap. 9 § första
stycket i den gällande lagen, men har enligt författningskommentaren
preciserats genom kravet på att föreskrifterna ska behövas med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö. Därmed undantas från bemyndigandet t.ex. föreskrifter om tillstånds- eller anmälningsplikt för viss
hantering av avfall, föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter om
viss avfallshantering och föreskrifter om hur anordningar för hantering av avfall ska vara utformade (s. 49–50).
Att preciseringen i sig skulle ha denna innebörd kan betvivlas.
Lagrådet konstaterar att det i andra paragrafer i förslaget finns bemyndiganden som avser just föreskrifter om tillstånds- och anmälningsplikt, om skyldighet att lämna uppgifter och om utformningen av
anordningar för hantering av avfall. I remissen har inte redovisats
vilka överväganden som har legat till grund för att dessa bemyndiganden, som framstår som tämligen allmänt hållna, har ansetts behöva redovisas i särskilda paragrafer i stället för att regleras i en
samlingsparagraf.
Det framgår inte heller hur föreskrifter som avses med bemyndigandena i 38 § avviker från föreskrifter som kan meddelas med stöd
av 39 §. I den mån föreskrifter som kan meddelas med stöd av
38 § behövs med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö är bemyndigandena i 38 § överflödiga.
19
Lagrådet förordar mot den angivna bakgrunden att innebörden av de
olika bemyndigandena förtydligas eller, om så behövs, utformingen
övervägs vidare.
15 kap. 41 §
I 40–45 §§ finns bestämmelser om kommunal renhållningsordning.
En sådan ska enligt 40 § antas av kommunfullmäktige och innehålla
en avfallsplan samt de föreskrifter som kommunen har meddelat med
stöd av regeringens bemyndiganden enligt detta kapitel.
Enligt 41 § ska kommunen, när den planerar och beslutar hur den
ska ta sitt ansvar enligt detta kapitel eller meddelar föreskrifter med
stöd av regeringens bemyndiganden enligt detta kapitel, ta hänsyn till
fastighetsinnehavarnas förmåga att själva hantera avfall och de behov som finns för olika slag av bebyggelse.
Paragrafens placering och i viss mån dess innehåll är ägnade att
bibringa läsaren uppfattningen att den avser kommunens arbete med
renhållningsordningen. Författningskommentaren kan läsas så att
den befäster den uppfattningen. Vid föredragningen har emellertid
upplysts att paragrafen är avsedd att ha ett vidare tillämpningsområde än renhållningsordningen och att den närmast hör hemma under rubriken Kommunens ansvar.
Det ansvar som åvilar kommunen enligt paragraferna under rubriken
Kommunens ansvar (20–22 §§) är begränsat till hanteringen av hushållsavfall och sådant annat avfall som av hälso- och miljöskäl behöver hanteras av kommunen. Renhållningsordningen ska innehålla
dels en avfallsplan med uppgifter om avfall inom kommunen och om
kommunens åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet,
dels de föreskrifter som kommunen har meddelat med stöd av rege-
20
ringens bemyndiganden. Renhållningsordningen ska alltså omfatta
även den avfallshantering som ligger utanför kommunens ansvarsområde, de avfallsförebyggande åtgärder som kommunen vidtar
samt de övriga åtgärder på avfallsområdet som kommunen föreskriver. Om bestämmelserna i 41 § är avsedda att ha en vid tillämpning
framstår det som föga ändamålsenligt att flytta dem till de paragrafer
som bara reglerar kommunens eget ansvar för viss avfallshantering.
Dessa paragrafer innehåller för övrigt en reglering som väsentligen
motsvarar hänsynsbestämmelserna i 41 §. Lagrådet förordar att paragrafens placering och frågan om vilka bestämmelser som ska gälla
för utformningen av renhållningsordningen övervägs vidare. Om paragrafen ska vara kvar under nuvarande rubrik, bör den förenklas
och kan förslagsvis ges följande lydelse.
När kommunen planerar och utformar en renhållningsordning ska den ta
hänsyn till fastighetsinnehavarnas förmåga att själva hantera avfall och till
de behov som finns för olika slag av bebyggelse.
15 kap. 43 §
Paragrafen föreskriver att kommunen, när den antar renhållningsordningen, ska ta hänsyn till de synpunkter som har kommit fram i det
samråd och den granskning som enligt 42 § ska föregå antagandet.
Med hänsyn till kravet på samråd i 42 §, som måste innebära att
kommunen ska beakta vad som har framförts under samrådet, och
till att det redan framgår av 41 § att kommunen ska beakta fastighetsinnehavarnas förmåga och de behov som finns för olika slag av
bebyggelse, ifrågasätter Lagrådet att bestämmelsen behövs.
15 kap. 44 §
Enligt paragrafens första stycke gäller bestämmelserna i 42 och
21
43 §§ även förslag till ändringar i en renhållningsordning. Lagrådet
förordar att det under det fortsatta beredningsarbetet övervägs om
inte även bestämmelsen i 41 §, om Lagrådets förslag godtas, bör
gälla också vid förslag om ändringar i renhållningsordningen.
15 kap. 45 §
Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om vad en kommunal avfallsplan
ska innehålla.
Vid föredragningen har upplysts att de föreskrifter som avses i förslaget är rena verkställighetsföreskrifter. Eftersom ett bemyndigande
i så fall inte behövs kan paragrafen utgå.
22 kap. 25 d §
Under föredragningen har upplysts att det inte föreslås någon
ändring i paragrafen.
27 kap. 7 §
I paragrafens första stycke föreskrivs i den gällande lydelsen att regeringen, de kommuner eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter i angivna hänseenden. Enligt den
föreslagna lydelsen får regeringen eller den myndighet eller kommun
som regeringen bestämmer meddela föreskrifter. Ordet ”kommun”
har alltså ändrats från pluralis till singularis. Motsvarande ändring bör
göras i tredje stycket, som bör ges följande lydelse.
22
Avgiften ska betalas till den myndighet eller kommun som regeringen bestämmer.
Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:000) om ändring i miljöbalken
Den lydelse av 15 kap. 26 § som återges i vänsterspalten är inte den
nuvarande lydelsen – som rubriken anger – utan den lydelse som
enligt remissen ska gälla från 1 juli 2016. Rubriken bör alltså rättas
till.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.