Sök i Ratio Lex

Snabbare lagföring

2002-02-14 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

  • Källa: Regeringskansliet (regeringen.se) — originalets PDF · regeringens sida; texten är pdf:ens eget textlager
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Lagrådsremiss Snabbare lagföring (2002-02-14)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagrådsremiss
Snabbare lagföring
Regeringen överlämnar denna remiss till Lagrådet.
Stockholm den 14 februari 2002

Britta Lejon
Per Hall
(Justitiedepartementet)

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll
För att förkorta genomströmningstiderna i brottmål föreslås att
åklagarens behörighet att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling utvidgas och att åklagaren, innan talan har väckts vid
domstol, får inhämta sådant yttrande från frivårdsmyndigheten som avses
i 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
Rättens uppdrag till åklagaren att utfärda stämning och att kalla till
huvudförhandling skall ges i samråd med åklagaren.
I syfte att åstadkomma en mer effektiv brottsutredande verksamhet
föreslås vidare att den som skall höras under en förundersökning skall
kunna kallas till förhöret vid påföljd av vite och att möjligheten att
tillgripa hämtning till förhör skall utvidgas. Beslut om att en kallelse
skall förenas med vite får enligt förslaget fattas av undersökningsledaren
eller av en polisman som får leda förhöret. En fråga om utdömande av
vitet prövas av åklagaren. Den som har förpliktats att utge ett vite har
möjlighet att begära rättens prövning av detta beslut. Den längsta tillåtna
väglängden för hämtning till ett förhör under en förundersökning föreslås
öka från fem mil till tio mil. Om det är av synnerlig vikt för utredningen
att förhöret äger rum skall enligt förslaget hämtning få ske oavsett
väglängden.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Innehållsförteckning
1

Beslut ................................................................................................ 3

2

Lagtext .............................................................................................. 4
2.1
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ................... 4
2.2
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om
särskild personutredning i brottmål, m.m........................... 8

3

Ärendet och dess beredning............................................................ 10

4

Utgångspunkter............................................................................... 10
4.1
Snabbare genomströmning............................................... 10
4.2
Den brottsutredande verksamheten .................................. 12

5

Stämning och kallelse till huvudförhandling .................................. 12
5.1
Nuvarande ordning ........................................................... 12
5.2
Överväganden................................................................... 13

6

Personutredningar ........................................................................... 18
6.1
Nuvarande ordning ........................................................... 18
6.2
Överväganden................................................................... 19

7

Vitesföreläggande vid kallelse till förhör under
förundersökningen .......................................................................... 22
7.1
Nuvarande ordning ........................................................... 22
7.2
Överväganden................................................................... 23

8

Väglängden för hämtning till förhör............................................... 29
8.1
Nuvarande ordning ........................................................... 29
8.2
Överväganden................................................................... 29

9

Ikraftträdande m.m.......................................................................... 31

10

Ekonomiska konsekvenser.............................................................. 32

11

Författningskommentar................................................................... 32
11.1
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .............. 32
11.2
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om
särskild personutredning i brottmål, m.m......................... 36

Bilaga 1

Författningsförslag i delbetänkandet Snabbare lagföring −
Några förslag till förenklingar (SOU 2001:59)..................... 37

Bilaga 2

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
delbetänkandet Snabbare lagföring 1 − Några förslag till
förenklingar (SOU 2001:59)................................................. 41

2

s. 3 Kontrollera mot PDF

1

Beslut

Regeringen har beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken och
2. lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i
brottmål, m.m.

3

s. 4 Kontrollera mot PDF

2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 23 kap. 7 § samt 45 kap. 1 och 16 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 23 kap. 6 a och
b §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 kap.
6a§
Den som skall höras under förundersökningen får vid vite kallas
att infinna sig vid förhöret, om det
är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Vite får inte föreläggas, om förhöret
avses ske per telefon eller om
väglängden till den plats förhöret
skall hållas överstiger tio mil och
det inte är av synnerlig vikt för
utredningen att förhöret äger rum.
Beslut om vitesföreläggande enligt första stycket meddelas av
undersökningsledaren eller av en
polisman som får leda förhöret.
Uteblir den som har kallats vid
vite, får nytt vite föreläggas i samband med kallelse till förhör en
senare dag.
6b§
Frågor om utdömande av vite
som har förelagts med stöd av 6 a §
prövas av åklagaren.
Den som har förpliktats att betala
ett vite får inom tre veckor från det
att han eller hon fick del av beslutet
begära rättens prövning av detta.
Begäran om sådan prövning skall
göras hos åklagaren, som i så fall
skall överlämna ärendet till rätten.
Innan rätten fattar beslut skall
åklagaren ges tillfälle att yttra sig.

4

s. 5 Kontrollera mot PDF

Om någon begäran om rättens
prövning inte har gjorts inom den
angivna tiden, får åklagarens beslut
verkställas enligt utsökningsbalken.
7 §1
Underlåter den som kallats till
förhör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen och överstiger ej
väglängden mellan den plats, som
utsatts för förhöret, och den, där
han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig,
femtio kilometer, må han hämtas till
förhöret.
Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en väglängd av femtio kilometer från den
plats, där förhör skall hållas, hämtas
till förhöret, om undersökningen
avser brott, varå fängelse kan följa,
och det skäligen kan befaras, att han
ej skulle hörsamma kallelse eller i
anledning av kallelse skulle genom
undanröjande av bevis eller på
annat sätt försvåra utredningen.

Den som utan giltig orsak underlåter att följa en kallelse att inställa
sig till ett förhör får hämtas till förhöret, om det har satts ut att hållas
på en plats inom en väglängd av tio
mil från den plats där han eller hon
har sin bostad eller vid kallelsens
mottagande uppehöll sig.

Utan föregående kallelse får den
som uppehåller sig inom en väglängd av tio mil från den plats där
förhör skall hållas hämtas till
förhöret, om undersökningen avser
ett brott på vilket fängelse kan följa
och det skäligen kan befaras att han
eller hon inte skulle följa en kallelse
eller att han eller hon med anledning av en kallelse skulle genom
undanröjande av bevis eller på
annat sätt försvåra utredningen.
När det är av synnerlig vikt för
utredningen att förhöret äger rum,
får hämtning enligt första eller
andra stycket ske oavsett väglängden.
Är den som skall höras anhållen
Är den som skall höras anhållen
eller häktad, skall han inställas å eller häktad, skall han eller hon
inställas på den plats som bestämts
plats, som bestämts för förhöret.
för förhöret.

45 kap.
1§
Åtal väcks genom att åklagaren
Vill åklagaren väcka åtal, skall
han hos rätten göra skriftlig an- hos rätten skriftligen ansöker om
sökan om stämning å den som skall stämning mot den som skall tilltalas.
tilltalas; rätten äge dock i den Åtal skall anses väckt när stämningsansökan kom in till rätten.
omfattning, som finnes lämplig,
uppdraga åt åklagare att själv
utfärda stämning.
Åtal skall anses väckt, då stämRätten får i samråd med åklaganingsansökan inkom till rätten eller, ren uppdra åt åklagaren att utfärda
1

Senaste lydelse 1969:588.

5

s. 6 Kontrollera mot PDF

om åklagaren utfärdat stämning, då stämning. I sådant fall skall åklagadenna delgavs den tilltalade.
ren i samband med att stämning
utfärdas ge in ett exemplar av stämningen till rätten. Åtal anses väckt
när detta exemplar kom in till
rätten.
Nytt åtal får inte väckas mot den
Ej må mot den tilltalade nytt åtal
väckas för gärning, för vilken han tilltalade för gärning för vilken han
eller hon redan står under åtal.
redan står under åtal.
16 §2
En stämning som utfärdas av
Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § åklagaren skall ha det innehåll som
stadgas om stämningsansökan och anges i 4 § om stämningsansökan
och vara undertecknad av åklagavara undertecknad av åklagaren.
ren.
I stämningen skall åklagaren
I stämningen skall åklagaren
tillika förelägga den tilltalade att dessutom förelägga den tilltalade att
inom viss, av åklagaren bestämd tid inom en viss, av åklagaren bestämd
muntligen eller skriftligen hos tid muntligen eller skriftligen hos
rätten uppgiva de bevis han vill rätten ange de bevis som han eller
åberopa vid huvudförhandlingen hon vill åberopa vid huvudföroch vad han vill styrka med varje handlingen och vad som skall
särskilt bevis. Detta gäller dock ej, styrkas med varje särskilt bevis. Det
om åklagaren på grund av den gäller dock inte om åklagaren på
tilltalades erkännande eller annan grund av den tilltalades erkännande
omständighet finner uppenbart, att eller någon annan omständighet
bevis ej kommer att av den tilltalade finner att det är uppenbart att bevis
uppgivas. Om det är lämpligt, må inte kommer att anges av den tillåklagaren i stämningen kalla den talade. Om det är lämpligt, får
åklagaren i stämningen kalla den
tilltalade till huvudförhandling.
tilltalade till huvudförhandling.
En åklagare som sätter ut ett mål
Då mål av åklagare utsättes till
huvudförhandling, åligge honom att till huvudförhandling skall följa de
iakttaga de föreskrifter om tiden för föreskrifter om tiden för huvudförhuvudförhandling, som meddelats handling som meddelats av rätten.
av rätten; åklagaren äge ombesörja Åklagaren får ombesörja sådana
kallelser och förelägganden, som kallelser och förelägganden som
avses i 15 §.
avses i 15 §.
Stämningen och till denna fogade
Stämningen skall med därvid
handlingar
skall delges den tillfogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes talade. Uppgift om målsägandes
eller vittnens ålder, yrke och bo- eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse stadsadress, som saknar betydelse
för åtalet, skall inte framgå av de för åtalet, skall inte framgå av de
handlingar som delges. Sedan stäm- handlingar som delges. Sedan stämningen delgivits, skall den med ningen delgetts skall bevis om detta
bevis därom omedelbart tillställas ges in till rätten. När sådana kallelser och förelägganden som avses i
rätten.
2

Senaste lydelse 1994:420.

6

s. 7 Kontrollera mot PDF

tredje stycket delgetts, skall de med
bevis om delgivning ges in till
rätten.
Frågor om utdömande av viten
som förelagts i en kallelse med stöd
av tredje stycket prövas av rätten
utan särskild ansökan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

7

s. 8 Kontrollera mot PDF

2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om
särskild personutredning i brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs att 1, 2 och 7 §§ lagen (1991:2041) om särskild
personutredning i brottmål, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
1§

När det i ett brottmål för att
avgöra påföljdsfrågan eller annars
behövs en särskild utredning om en
misstänkts personliga förhållanden
eller om åtgärder som kan antas
bidra till att han avhåller sig från
fortsatt brottslighet, skall rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.
Ett sådant yttrande behöver dock
inte inhämtas, om den utredning
som behövs ändå finns tillgänglig
för rätten eller om rätten inhämtar
utredningen på annat sätt.

När det i ett brottmål för att
avgöra påföljdsfrågan eller annars
behövs en särskild utredning om en
misstänkts personliga förhållanden
eller om åtgärder som kan antas
bidra till att han eller hon avhåller
sig från fortsatt brottslighet, skall ett
yttrande inhämtas från frivårdsmyndigheten.
Ett sådant yttrande behöver dock
inte inhämtas, om den utredning
som behövs ändå finns tillgänglig
för rätten eller om den inhämtas på
annat sätt.
2§

Beslut att inhämta yttrande från
frivårdsmyndigheten skall meddelas så snart det lämpligen kan ske.
Om allmänt åtal inte har väckts,
får beslut meddelas endast under
förutsättning att den misstänkte
har erkänt gärningen eller det
annars finns sannolika skäl för
misstanken att han har begått
brottet.

Ett beslut att inhämta yttrande
från frivårdsmyndigheten meddelas av rätten. Innan allmänt åtal
har väckts, får beslut meddelas av
åklagaren. Beslutet skall meddelas
så snart det lämpligen kan ske.

Om åtal inte har väckts, får
beslut att inhämta yttrande
meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt
gärningen eller det annars finns
sannolika skäl för misstanken att
han eller hon har begått brottet.
7§
Rätten får, när det finns skäl till
det, förordna en läkare att avge
läkarintyg om en misstänkt, under
förutsättning som anges i 2 § andra
meningen. Om rätten särskilt
anger det i förordnandet, skall in-

Rätten får, när det finns skäl till
det, förordna en läkare att avge
läkarintyg om en misstänkt, under
förutsättning som anges i 2 § andra
stycket. Om rätten särskilt anger
det i förordnandet, skall intyget

8

s. 9 Kontrollera mot PDF

tyget omfatta de medicinska omfatta de medicinska förutsättförutsättningarna för att överlämna ningarna för att överlämna den
den misstänkte till rättspsykiatrisk misstänkte till rättspsykiatrisk vård
vård utan särskild utskrivnings- utan särskild utskrivningsprövning.
prövning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får
avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att
avge ett sådant intyg som avses i första stycket andra meningen.
En misstänkt som inte är häktad
En misstänkt som inte är häktad
är skyldig att inställa sig för är skyldig att inställa sig för
läkarundersökning på tid och plats läkarundersökning på tid och plats
som läkaren bestämmer. Om den som läkaren bestämmer. Om den
misstänkte inte inställer sig får misstänkte inte inställer sig får
polismyndigheten lämna hand- polismyndigheten lämna handräckning för att han skall komma räckning för att han eller hon skall
komma till undersökningen.
till undersökningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

9

s. 10 Kontrollera mot PDF

3

Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 7 december 2000 att tillkalla en beredning med
uppgift att verka för rättsväsendets utveckling. En huvuduppgift för
beredningen är att undersöka möjligheterna att med bibehållen
rättssäkerhet öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete. När
det gäller lagföring av brott skall beredningen särskilt undersöka
möjligheterna att förkorta den genomsnittliga genomströmningstiden från
brottsanmälan till dom och straffverkställighet. Beredningen skall också
särskilt överväga på vilket sätt brottsutredningsverksamheten kan
förbättras. Beredningen skall vidare uppmärksamma frågor om myndigheters lokalisering. I beredningens uppgift ingår även att överväga frågor
om utbildning, kompetensutveckling och personalrörlighet inom rättsväsendet. Beredningen skall bedriva arbetet i nära samverkan med
berörda myndigheter inom rättsväsendet och därvid ta hänsyn till det
utvecklingsarbete som pågår. Delbetänkanden skall presenteras av
beredningen efter hand som olika frågor behandlas. Beredningen skall
före utgången av år 2003 redovisa det aktuella läget inom rättsväsendet
för de frågor som omfattas av utredningen och en plan för det fortsatta
arbetet.
Beredningen, som har antagit namnet Beredningen för rättsväsendets
utveckling (BRU), har till regeringen överlämnat delbetänkandet
Snabbare lagföring 1 − Några förslag till förenklingar (SOU 2001:59).
Beredningens lagförslag finns i bilaga 1. Delbetänkandet har remissbehandlats. I bilaga 2 finns en förteckning över remissinstanserna.
Remissvaren och en remissammanställning finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dnr Ju2001/5337).

4

Utgångspunkter

4.1

Snabbare genomströmning

Granskning av rättsväsendets myndigheter

Under senare år har en omfattande granskning ägt rum av rättsväsendets
myndigheter.
I rapporten Brottmålskedjan − i Sverige och andra länder (RRV
1999:30) kartlägger och analyserar RRV olika problemområden inom
den s.k. brottmålskedjan. I framställningen betonas aktiviteter och
samverkan mellan huvudaktörerna i denna kedja. Man framhåller bl.a.
betydelsen av rollfördelning, samlokalisering, parallellitet i handläggningen och prioriteringsordning.
I rapporten redovisas olika försöksverksamheter där man försöker få
aktiviteter hos de olika aktörerna att äga rum delvis parallellt. Det
innebär att nästa aktör i brottmålsförfarandet påbörjar handläggningen
innan den tidigare aktören är helt klar med sin del. RRV konstaterar att
erfarenheterna från dessa försök visar att ökad parallellitet leder till
minskade kostnader och till högre kvalitet, t.ex. i form av högre kvalitet i
utsagor från vittnen.
10

s. 11 Kontrollera mot PDF

I rapporten Brottmålskedjan − rättsadministrativ analys med
internationella jämförelser (RRV 2001:3) redovisas bl.a. hur lång tid det
tar för rättssystemet att hantera några vanligt förekommande
brottmålsärenden med en misstänkt gärningsman från brottsanmälan till
dom i tingsrätt. RRV framhåller i sin rapport att en stor del av
genomströmningstiderna egentligen består av liggetider (s. 20).
JO genomför sedan hösten 1999 en granskning av den brottsutredande
verksamheten vid olika polismyndigheter i landet. Granskningen, som
sker i form av inspektioner, avser bl.a. polisens handläggningstider i
denna verksamhet. Vid samtliga hittillsvarande inspektioner där beslut
meddelats har JO konstaterat att handläggningstiderna när det gäller
utredningsverksamheten är anmärkningsvärt långa.
Den redovisade granskningen ger stöd åt uppfattningen att de totala
genomströmningstiderna när det gäller hanteringen av brottmål generellt
sett är för långa och att åtgärder behöver vidtas för att förfarandet vid
rättsväsendets myndigheter skall bli snabbare.
Försöksverksamhet

Runt om i landet pågår en rad försöksprojekt som syftar till att förkorta
de totala genomströmningstiderna från brottsanmälan till dom. Syftet
skall uppnås genom i första hand ett ökat samarbete inom rättsväsendet
på de orter där projekten pågår. I de flesta projekt finns en målsättning
om att tiden mellan brottsanmälan och dom skall vara cirka fyra veckor.
De första projekten startade för cirka två år sedan i Handen (SLprojektet) och i Jönköping (KLÖS-projektet). Dessa projekt är numera
avslutade men på dessa orter arbetar man fortfaradne på det sätt som
utvecklades i projekten.
I projekten valdes vissa brottstyper ut för den snabbare
handläggningen. SL-projektet i Handen koncentrerade sig på brottstypen
våld mot kvinnor. I KLÖS-projektet koncentrerade man sig inledningsvis
på bl.a. enklare misshandelsbrott, enklare stöldbrott och viss trafikbrottslighet. Efter en tid bestämdes dock att det inte skulle finnas någon
begränsning vad gällde brottstyp i det sistnämnda projektet. Samtliga
brott som lämpade sig för en snabb handläggning kunde således ingå i
projektet. Inte i något av projekten handlades dock mål med häktade eller
ungdomsmål.
Ett av flera medel som man använde för att minska
genomströmningstiderna var att öka parallelliteten i handläggningen. I
Handen innebar det att åklagaren redan under förundersökningen
beslutade att inhämta viss personutredning i de fall då sådan erfordrades.
Det rörde sig om yttranden från frivårdsmyndigheten enligt bestämmelsen i 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
Man gjorde också en översyn av rollfördelningen mellan framför allt
polis och åklagare men även mellan åklagare och domstol. När det gäller
rollfördelningen mellan polis och åklagare lät man i Jönköping åklagaren
inträda som förundersökningsledare i samtliga brottsutredningar som
handlades inom ramen för projektet. I Handenprojektet innebar
översynen av rollfördelningen inte bara att åklagare beslutade om viss
personutredning utan också att åklagaren gavs behörighet att utfärda
11

s. 12 Kontrollera mot PDF

stämning och kalla till huvudförhandling. Tingsrätten upplät en särskild
dag per vecka för sådana förhandlingar.
I båda projekten infördes också särskilda tidsfrister för brottsutredningsförfarandet och för när huvudförhandling skulle äga rum. I
Handen bestämdes tiden för brottsutredningsförfarandet till fyra dagar
från brott till beslut i åtalsfrågan. Redan veckan efter det att åtalsbeslut
fattats skulle huvudförhandling äga rum. Det kan nämnas att i Handen
polisen var aktiv för att få tilltalade, målsäganden och vittnen att komma
till huvudförhandlingen. Det innebar att polisen redan under förundersökningen talade om för berörda vilken dag en huvudförhandling kunde
beräknas äga rum.
En positiv effekt – vid sidan av minskade genomströmningstider –
uppges för t.ex. domstolarnas del ha varit att antalet inställda
huvudförhandlingar minskat. Vad gäller Handenprojektet har det sedan
projektet pågått en tid konstaterats att det skett en minskning i antalet
anmälda fall av misshandel riktad mot kvinnor inom domkretsen. Bland
dem som deltagit i projektet finns uppfattningen att detta har sin grund i
att samhällets reaktion på brottet kommit snabbare.

4.2

Den brottsutredande verksamheten

Det anmäls årligen drygt en miljon brott i Sverige. Uppklarningsprocenten för samtliga brott år 1998 var 27 procent. Samma år uppgick
uppklaringsprocenten för brott mot brottsbalken till 20 procent. Andelen
uppklarade brott har minskat successivt, främst sedan början av 1980talet. Det har dock skett en tydlig förbättring under de senaste två åren.
Det totala antalet ärenden som redovisades från polisen till åklagare
minskade med 9 procent mellan åren 1998 och 1999. Betydande
minskningar i denna del gällde för kategorierna tillgrepps- och
skadegörelsebrott, våldsbrott, ekobrott och övriga brott. Endast 14
procent av polisens ärenden överlämnas nu till åklagare mot 26 procent
vid mitten av 1990-talet. Drygt en miljon ärenden lades ned eller skrevs
av under år 1998 på grund av att spaningsuppslag saknades eller
spaningarna inte gett något resultat.
Polisen har uppgivit att det är svårt att få personer som kallas till
förhör under en förundersökning att inställa sig till förhöret. Som ett sätt
att komma till rätta med detta har framförts att sanktionssystemet vid
utevaro borde effektiviseras.

5

Stämning och kallelse till huvudförhandling

5.1

Nuvarande ordning

Ett allmänt åtal väcks i allmänhet genom att åklagaren ger in en skriftlig
stämningsansökan till tingsrätten. Det är sedan domstolens sak att utfärda
stämning och delge den tilltalade stämningen. Enligt undantagsregler i
45 kap. 1 och 16 §§ RB får dock rätten i lämplig omfattning uppdra åt
åklagare att utfärda stämning. I det fallet anses åtalet väckt när åklagaren
12

s. 13 Kontrollera mot PDF

har delgett den tilltalade stämningen. En stämning som utfärdas av
åklagaren skall innehålla samma uppgifter som en stämningsansökan.
Detta innebär att åklagaren skall lämna uppgifter bl.a. om den brottsliga
gärningen och de bevis som åberopas.
I stämningen skall åklagaren normalt förelägga den tilltalade att inom
en viss tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppge de bevis som han
eller hon vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad som skall styrkas
med varje bevis. Om det är lämpligt får åklagaren i stämningen kalla den
tilltalade till huvudförhandlingen. Om åklagaren sätter ut ett mål till
huvudförhandling, skall han eller hon iaktta de föreskrifter om tiden för
huvudförhandling som meddelas av rätten. Åklagaren får också ombesörja kallelser av vittnen och andra till förhandlingen. Sedan
stämningen har delgetts skall den med bevis om delgivningen omedelbart
sändas till rätten.
Enligt förarbetena till rättegångsbalken (se NJA II 1943 s. 564) kan
systemet med åklagarstämning tillämpas t.ex. beträffande alla
ordningsförseelser och beträffande vissa andra grupper av brott då den
misstänkte erkänt gärningen eller det av annat skäl finns anledning anta
att förberedande åtgärder inte behövs.

5.2

Överväganden

Regeringens förslag: Åklagares behörighet att utfärda stämning och
kalla till huvudförhandling utvidgas. När rätten vill ge åklagaren i
uppdrag att utfärda stämning och att kalla till huvudförhandling skall
det ske i samråd med åklagaren. En åklagare som utfärdar stämning
skall ge in ett exemplar av stämningen till rätten och åtal skall anses
väckt när detta exemplar har kommit in till rätten. Frågor om
utdömande av sådana viten som åklagaren förelagt i kallelser prövas
av allmän domstol.
Beredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Beredningen föreslår att kravet på att åklagaren undertecknar stämningen
tas bort så att även andra anställda inom åklagarväsendet än åklagare
skall kunna ges i uppdrag att utfärda stämning sedan en åklagare har
beslutat om sådan.
Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser har
tillstyrkt förslagen eller förklarat att man inte har någon erinran mot att
de genomförs. Förslagen avstyrks av Mora och Örebro tingsrätter,
Helsingborgs tingsrätt (majoriteten), Ekobrottsmyndigheten, Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet samt Statstjänstemannaförbundet (ST-Domstol och ST-Åklagarväsendet). Flera remissinstanser är tveksamma till om förslagen innebär några effektivitetsvinster. Några menar att förfarandet med åklagarstämningar är möjligt att
använda endast i enklare mål och/eller inom vissa delar av landet.
Prioriterings- och resursfrågor berörs också i en del remissyttranden.
Flera remissinstanser, bl.a. JO, JK, Riksåklagaren (RÅ) och
fakultetsnämnden, berör principiella frågor om förhållandet mellan
domstol och åklagare och vad en förändring kan komma att få för
betydelse för tilltalades tilltro till domstolarnas opartiskhet. JO och

13

s. 14 Kontrollera mot PDF

fakultetsnämnden anser att de fall i vilka åklagarstämningar inte skall få
användas bör anges i lag.
Skälen för regeringens förslag
Åklagarens behörighet att utfärda stämning

I syfte att minska de totala genomströmningstiderna i brottmål föreslår
beredningen att åklagares behörighet att utfärda stämning och kallelse till
huvudförhandling utvidgas. De bestämmelser i 45 kap. RB som reglerar
dessa frågor bör enligt beredningen inte längre betraktas som
undantagsregler. I beredningsförslaget behålls den nuvarande ordningen
enligt vilken det är rätten som skall ge åklagaren i uppdrag att utfärda
stämning. Uppdraget skall dock enligt beredningsförslaget lämnas av
rätten i samråd med åklagaren. Förslaget läggs fram mot bakgrund bl.a.
av de goda erfarenheterna från försöksprojekten som pågått i olika delar
av landet (jfr avsnitt 4.1). Tanken med förslaget är att öppna möjligheter
till att anpassa förfarandet till de lokala förhållandena. Det bör enligt
beredningen ankomma på lokala åklagarkammare och tingsrätt att
gemensamt komma överens om den närmare utformningen just på deras
ort. Beredningen tror att systemet med åklagarstämning i fortsättningen
bör kunna tillämpas i stor utsträckning. Beredningen lämnar en mängd
synpunkter på hur ett system med åklagarstämning kan och bör utformas
i praktiken.
Flera remissinstanser, bl.a. Stockholms tingsrätt, är odelat positiva till
beredningsförslaget. Några remissinstanser tar tillfället i akt att redovisa
sin uppfattning om hur man kan få ett system med åklagarstämning att
fungera väl. Det gäller t.ex. Handens tingsrätt som under flera år har
utvecklat ett sådant system (SL-projektet). Andra domstolar som inom
ramen för det gällande regelsystemet försökt att åstadkomma snabbförfaranden i brottmål har lämnat praktiskt värdefulla synpunkter på andra
lösningar. Det gäller bl.a. Jönköpings tingsrätt (KLÖS-projektet) och
Karlstads tingsrätt (KLIV-projektet). Det är dock även många
remissinstanser som ställer sig tveksamma till om man verkligen kan nå
några effektivitetsvinster genom systemet med åklagarstämning och om
inte eventuella vinster i snabbhet huvudsakligen endast återspeglar omprioriteringar som har skett.
Några remissinstanser är kritiska till förslaget med åklagarstämningar
med hänvisning till att det förändrar rollfördelningen mellan domstol och
åklagare. Vilka roller som domstolarna och åklagarna bör ha styrs av en
mängd olika faktorer. Vissa krav är oeftergivliga. Systemet måste
sålunda garantera rättssäkerheten och vara ägnat att sörja för tilltro till
domstolarnas opartiskhet. Några av remissinstanserna menar att de tilltalades förtroende kan minska genom att åklagarna inte längre bestämmer endast vilka som skall svara vid domstol och för vad de skall svara
utan också vid vilken tidpunkt de skall göra detta. RÅ anser att gränsen
mellan domstolens uppgifter och åklagarens kan komma att bli otydlig.
Regeringen anser dock inte att det föreligger någon beaktansvärd risk att
åklagaren skulle få ett alltför stort inflytande över rättegången. Det
normala är visserligen att åklagaren endast ger in en stämningsansökan
14

s. 15 Kontrollera mot PDF

och att rätten innan stämning utfärdas skall göra en prövning av om det
föreligger ett rättegångshinder som skall föranleda avvisning. Denna
prövning kommer, när åklagaren har utfärdat stämning, inte att ske förrän
efter det att stämningen har utfärdats och antagligen även delgetts. Detta
är dock enligt regeringens uppfattning inte något avgörande hinder mot
systemet med åklagarstämningar. Antalet omedelbart avvisade stämningsansökningar är för övrigt vid allmänt åtal försvinnande litet. Att den
ena av två parter i samråd med domstolen bestämmer tidpunkten strider
inte mot den vedertagna principen om ”equality of arms”.
När det gäller frågor om hur tilltalade uppfattar frågor av nu berört slag
kan man endast spekulera. Regeringen betraktar farhågor av den art som
vissa remissinstanser har gett uttryck för som överdrivna. Risken för att
den tilltalades tilltro till domstolarnas opartiskhet sjunker torde inte vara
mindre i de fall där domstolen enligt den nuvarande huvudregeln i rättegångsbalken utfärdar stämning. En tilltalad som inte är bevandrad inom
processrätten kan nämligen lätt få uppfattningen att domstolen när den
utfärdar sin stämning preliminärt har ställt sig bakom åklagarens framställning. Som Domstolsverket anfört finns det redan i andra länder en
utveckling som innebär att parterna görs ansvariga för förberedande
åtgärder inför domstolens behandling av saken. En sådan utveckling kan
ses som en ytterligare markering av domstolens opartiskhet. Självfallet
måste dock, särskilt i fall där åklagarstämningar sker, såväl åklagaren
som rätten vara tydliga i sina upplysningar till den tilltalade och andra
om vart dessa skall vända sig med eventuella framställningar eller
påpekanden om t.ex. förhinder.
Regeringen kan inte se några principiella hinder mot en utvidgad
tillämpning av systemet med åklagarstämningar i enlighet med
beredningsförslaget. Det är enligt regeringen angeläget att skapa
möjligheter att anpassa förfarandet till lokala förhållanden. Viktigt i
sammanhanget är att systemet är fakultativt. Ingen domstol skall
påtvingas någon lösning och det kommer fortfarande att vara domstolens
uppgift att, i viss utsträckning i samråd med åklagare, planera den
dömande verksamheten och prioritera målen på ett riktigt sätt.
Effektiviteten av ett system med åklagarstämningar är långtifrån någon
självklarhet. Remissyttrandena ger klara belägg för att det inte går att
åstadkomma någon enhetlig ordning för tillämpningen över hela landet
av ett sådant system. Förutsättningarna växlar från tingsrätt till tingsrätt
beroende på målsammansättning, geografiska förhållanden och mycket
annat. För att man skall få brottmål handlagda snabbare behöver man
parallella och flexibla regelsystem som kompletterar varandra och kan
utnyttjas på olika sätt på olika orter. Regeringen ser mycket positivt på de
lokala initiativ av skiftande slag som utvecklats i syfte att förkorta
handläggningstiderna i brottmål och bedömer att arbetet med att lösa
frågor i syfte att åstadkomma optimala lösningar fortfarande kan sägas
befinna sig i en utvecklingsfas. Beredningens överväganden och den
remissbehandling som nu har förekommit ger ett gott underlag för det
fortsatta arbetet.

15

s. 16 Kontrollera mot PDF

Gränserna för åklagarens behörighet att utfärda stämning, m.m.

Ett system med åklagarstämning aktualiserar också frågor om gränserna
för systemets tillämplighet. Åklagarsidan kan givetvis aldrig tillåtas att
blanda sig i frågor om hur den tilltalade skall vara företrädd i
rättegången. Offentliga försvarare måste således alltid förordnas av rätten
och åklagarsidan skall inte kunna påverka valet. Detta medför dock
principiellt sett inte något hinder mot åklagarstämning ens i det fallet att
det är klart att en offentlig försvarare kommer att behöva förordnas.
Beredningen anser att det dock kan utgöra ett praktiskt hinder och menar
att systemet med åklagarstämning inte bör tillämpas i de fall där den
misstänkte begär att en viss person skall förordnas som offentlig försvarare. Några remissinstanser ställer sig bakom beredningsuttalandena
på den punkten och några av dem menar till och med att man skall
lagfästa ett förbud mot åklagarstämning när en offentlig försvarare skall
förordnas. Det är dock samtidigt flera remissinstanser, bl.a. flera
hovrätter, Handens tingsrätt och Domstolsverket, som menar att de praktiska problem som beredningen pekar på utan större svårighet kan lösas.
Regeringen kan inte finna att det föreligger tillräckliga skäl att ställa upp
något formellt hinder mot åklagarstämning för det fallet att ett
försvararförordnande kan bli aktuellt. Detta gäller även om den tilltalade
angett att han vid huvudförhandlingen vill företrädas av en viss advokat
som försvarare. I stället kan det enligt regeringen överlämnas åt rätten att
i samråd med åklagaren dra upp riktlinjer för hur de praktiska frågorna
med försvararförordnanden skall lösas. Delvis samma frågor kan uppstå
när det finns ett behov av målsägandebiträde. Även i dessa fall anser
regeringen att frågorna kan lösas av rätten och åklagaren i samråd.
Beredningen anser vidare att åklagarstämningar inte bör förekomma
om det i målet förekommer ett sådant tvångsmedel som innebär att rätten
har att bevaka att åtal väcks inom viss tid. Som exempel kan nämnas det
fallet att rätten har beslutat om häktning och kvarstad. Vid t.ex. häktning
måste rätten också bevaka att det väckta åtalet är sådant att tvångsåtgärden skall bestå. Enligt de nuvarande reglerna anses i huvudfallet ett
allmänt åtal vara väckt när åklagarens stämningsansökan kommer in till
rätten, medan vid åklagarstämning åtalet anses väckt när stämningen
delges den tilltalade. Delgivningen verkställs genom åklagaren och rätten
har ingen möjlighet att omedelbart konstatera att delgivning har skett.
Beredningen menar att det inte finns några sakliga skäl för att ha skilda
lösningar för de båda fallen. Beredningen föreslår därför att åklagaren i
samband med att en åklagarstämning utfärdas skall ge in ett exemplar av
den till rätten och att åtalet skall anses vara väckt när detta exemplar har
kommit in till rätten. Remissinstanserna har allmänt godtagit det
förslaget och även regeringen anser att det bör genomföras. Därmed
kommer frågan om användande av åklagarstämning efter ett av rätten
beslutat tvångsmedel i ett nytt läge. I den mån rätten kan bygga upp
rutiner som medför att det blir lika enkelt att bevaka att en åklagarstämning ges in som det med nuvarande regler är att bevaka att en
stämningsansökan kommer in bör det, som flera remissinstanser har
påpekat, i dessa fall inte föreligga något hinder mot en åklagarstämning.
Bestämmelser om att åtal skall väckas inom viss tid finns också i 29 §
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
16

s. 17 Kontrollera mot PDF

Med anledning av dessa regler bör enligt beredningen även ungdomsmål
vara undantagna från åklagarstämning. Det är emellertid att märka att
rätten i normala fall inte annat än i efterhand kan kontrollera om åklagaren iakttagit de särskilda reglerna om tidsfrister för ungdomsmål. Denna
efterhandskontroll blir, åtminstone om tidpunkten för väckande av ett
åtal genom åklagarstämning bestäms på det av beredningen föreslagna
sättet, lika effektiv som om åtal väcks på vanligt sätt.
Ett ytterligare exempel beredningen ger på fall i vilka man inte bör
använda åklagarstämning är att rätten skall grunda sin behörighet på
någon av de fakultativa forumreglerna i 19 kap. 1, 3 och 6 §§ RB. Fallen
är inte vanliga och det är en självklarhet att rätten inte ger åklagaren
möjlighet att stämma i de fall där rätten kan komma att behöva besluta
om avvisning på grund av en forumbrist.
Sammanfattningsvis har regeringen svårt att finna exempel på fall där
en användning av systemet med åklagarstämning skall vara utesluten.
Avgörande för användningen är i stället effektivitetsfrågorna. Särskilt för
sådana fall där frågor om offentliga försvarare, målsägandebiträden eller
bevisning från den tilltalades sida kan bli aktuella är det nog svårt att
uppnå det eftersträvade målet med en snabbare genomströmning av
brottmålen. Med ett fakultativt system där rätten fritt beslutar i samråd
med åklagarna om systemets användning är det dock knappast någon risk
att inte effektivitetsfrågorna blir tillräckligt beaktade. Mycket talar för att
systemet kommer att i större utsträckning användas endast när det gäller
relativt enkla fall. Regeringen ser det under alla omständigheter som
viktigt att söka undanröja varje onödigt hinder när det gäller att
åstadkomma en snabbare hantering.
Skall andra än åklagare kunna ges i uppdrag att utfärda stämning?

Beredningen förslår att även andra anställda inom åklagarväsendet än
åklagare skall kunna ges i uppdrag att utfärda stämning sedan en åklagare
har beslutat om stämning. Även uppgiften att underteckna och expediera
kallelser och förelägganden skall enligt beredningens förslag kunna
skötas av andra anställda än åklagare. Beredningen förslår dock ingen
ändring i den nuvarande regeln att de stämningsansökningar som vid
allmänt åtal ges in till rätten skall vara undertecknade av åklagaren.
Det nu berörda förslaget har av remissinstanserna lämnats utan erinran.
Förebilden till förslaget har beredningen hämtat från vissa regler i
tingsrättsinstruktionen som ger domstolsbiträden möjlighet att utfärda
stämning sedan en lagfaren domare beslutat om stämning och som ger
dem möjlighet att också underteckna och expediera kallelser m.m. En
stämning utfärdad av domstolen utgör ett föreläggande att svara på det
som sägs i en stämningsansökan. Beslutet om att domstolen skall utfärda
stämning är i sig mycket kort. En vid en åklagarmyndighet utfärdad
stämning är av ett annat slag, eftersom den i sig upptar även det som
annars finns i stämningsansökningen. Man kan därmed inte nå samma
vinster av en delegering och en sådan är också förenad med vissa risker
för att det uppstår fel. Regeringen menar därför att endast uppgiften att
underteckna och expediera kallelser bör kunna skötas av andra anställda
än åklagare. I den delen behövs det emellertid enligt regeringen ingen
17

s. 18 Kontrollera mot PDF

lagändring, eftersom den av beredningen förordade ordningen redan
tydligt framgår av den nuvarande lydelsen av 45 kap. 16 § RB enligt
vilken åklagaren skall ”ombesörja” kallelser och förelägganden.
Utdömande av vite

I den stämning och de kallelser till rätten som åklagaren utfärdar med
stöd av 46 kap. 15 § RB skall regelmässigt ingå förelägganden att inställa
sig till en huvudförhandling vid påföljd av vite. Åklagaren har att
kontrollera att stämning och kallelser som har utfärdats av honom eller
henne har delgetts den tilltalade och övriga kallade samt att därefter ge in
kallelser och delgivningsbevis till rätten. Av 6 § andra stycket viteslagen
följer att det ankommer på åklagaren att pröva om vitet skall dömas ut,
om den kallade inte inställer sig. Beredningen anser att en fråga om
vitesutdömande i stället bör prövas av rätten som har att pröva alla andra
sådana frågor när det gäller underlåtenhet att inställa sig till en
huvudförhandling. Förslaget kommer till uttryck genom att det i 45 kap.
RB tas in en bestämmelse om rättens vitesutdömande. Bestämmelsen tar
över viteslagens bestämmelse. Regeringen anser att beredningens förslag,
som har godtagits av remissinstanserna, bör genomföras.

6

Personutredningar

6.1

Nuvarande ordning

Domstolen har en skyldighet att se till att det finns utredning om den
tilltalades levnadsomständigheter och om de personliga förhållanden som
kan vara av betydelse för bedömningen av påföljdsfrågan, om det är
fråga om att döma till annan påföljd än böter eller det annars finns
särskild anledning (jfr 35 kap. 6 §, 45 kap. 12 § och 46 kap. 9 § RB). De
former av personutredning som är vanligast förekommande är yttrande
från frivårdsmyndighet, läkarintyg, upplysningar från socialnämnden och
rättspsykiatrisk undersökning.
Viss utredning om den tilltalades person skall ingå i förundersökningsprotokollet och således infordras redan under förundersökningen (4, 21
och 21 a §§ förundersökningskungörelsen, 1947:948, FUK). Det gäller
t.ex. uppgift om den misstänktes inkomst- och förmögenhetsförhållanden, yrke eller anställning samt bostadsort.
Yttrande från frivårdsmyndighet, upplysningar från socialnämnd samt
läkarintyg regleras i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i
brottmål, m.m.
I lagens 1 § föreskrivs att när det i ett brottmål för att avgöra
påföljdsfrågan eller annars behövs en särskild utredning om en
misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra
till att han eller hon avhåller sig från fortsatt brottslighet, skall rätten
inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten. Ett sådant yttrande behöver
dock inte inhämtas, om den utredning som behövs ändå finns tillgänglig
för rätten eller rätten inhämtar utredningen på annat sätt.
18

s. 19 Kontrollera mot PDF

Av 2 § i lagen framgår att ett beslut att inhämta yttrande från
frivårdsmyndigheten skall meddelas så snart det lämpligen kan ske. Om
allmänt åtal inte har väckts, får beslut meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns
sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet.
I 6 § finns bestämmelser om upplysningar från socialnämnd. Enligt
paragrafen skall socialnämnden på begäran lämna upplysningar om den
misstänkte och föreslå de åtgärder som nämnden anser behövs för att
främja hans eller hennes anpassning i samhället. Behörig att begära
upplysningar är rätten, åklagare och frivårdsmyndighet.
När det gäller ungdomsmålen finns en särskild bestämmelse såvitt
avser yttrande från frivårdsmyndigheten i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). I fråga om den
som inte fyllt 18 år får åklagaren enligt 10 § LUL, innan talan har väckts
vid domstol, inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten enligt 1 § lagen
om särskild personutredning i brottmål, m.m. Syftet med bestämmelsen,
som infördes i och med 1995 års ungdomsmålsreform, var att få till stånd
en snabbare handläggning genom att förundersökning och personutredning kan bedrivas parallellt (prop. 1994/95:12 s. 70 ff.).

6.2

Överväganden

Regeringens förslag: Åklagare skall under förundersökningen få
inhämta sådant yttrande från frivårdsmyndigheten som avses i 1 §
lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
Beredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förutom att
beredningens förslag inte innefattar någon begränsning för åklagare att
inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten efter det att åtal väckts.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker
beredningsförslaget eller lämnar detta utan erinran. Förslaget avstyrks av
Mora tingsrätt och Ekobrottsmyndigheten. Helsingborgs tingsrätt
(majoriteten), Hudiksvalls tingsrätt och Sveriges advokatsamfund är
tveksamma till om förslaget leder till några effektivitetsvinster.
Skälen för regeringens förslag
Behörighet för åklagaren att inhämta personutredning

Beredningen föreslår att åklagare skall få behörighet att fatta beslut om
att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten. Som skäl anges bl.a. att
det från flera håll framförts att inhämtande av personutredningar utgör en
flaskhals när det gäller tingsrätternas genomströmningstider och att det i
försöksprojektet som bedrivits i Handen (jfr avsnitt 4.1) visat sig att ett
tidigt beslut om personutredning leder till en snabbare genomströmning.
Beredningen anser därför att bestämmelsen som gör det möjligt att
inhämta personutredning redan under förundersökningen bör komma till
användning i långt större omfattning än vad som för närvarande är fallet.
Det bästa sättet att åstadkomma detta är enligt beredningen att ge
19

s. 20 Kontrollera mot PDF

åklagaren behörighet att fatta beslut om att inhämta yttrande från
frivårdsmyndigheten. I projektet i Handen var det regelmässigt åklagaren
som beslutade om att personutredning skulle inhämtas.
Regeringen konstaterar att nästan alla remissinstanser har godtagit
beredningsförslaget.
Utan tvivel är det så att ett tidigt beslut om personutredning har en
positiv effekt när det gäller genomströmningstiden. Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt remissyttrande även påpekat att ett tidigt beslut om
personutredning innebär att klienten oftast är mer motiverad för att
diskutera sin situation samt att de åtgärder som kan bli aktuella blir mer
adekvata om de vidtas i anslutning till brottet. Även i Handenprojektet är
erfarenheten från frivårdens sida att man upplever det lättare att få de
misstänkta att medverka till personutredningen, om den kan genomföras
nära den händelse som är föremål för en brottsutredning. Det gäller
oavsett om brottet är erkänt eller förnekat. Enligt uppgift är det snarare så
att de misstänkta upplever det som positivt att personutredning och
brottsutredning bedrivs parallellt.
Om man bortser från erkända fall är sannolika skäl den misstankegrad
som fordras för att yttrande skall få inhämtas från frivårdsmyndigheten
under förundersökningen. Denna misstankegrad är välkänd för åklagarna
och motsvarar den som enligt huvudregeln fordras för att anhålla en
person (24 kap. 6 § första stycket RB jfr 24 kap. 1 § RB). I ungdomsmålen får åklagarna redan inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten. I
dessa mål gäller dessutom att åklagaren innan beslut fattas i åtalsfrågan i
regel skall inhämta yttrande från socialnämnden (10 och 11 §§ LUL).
Uppgiften att inhämta viss personutredning förekommer även inför t.ex.
ett beslut om åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 § första stycket 4
RB. Det är således inte en helt ny arbetsuppgift som skulle åläggas
åklagarna.
Som Riksåklagaren påpekat i sitt remissyttrande kan tidsvinsten
komma att variera beroende på om det är polisen eller åklagaren som är
förundersökningsledare i ärendet. I de ärenden där polisen är förundersökningsledare kommer beslut om inhämtande av personutredning att
fattas först i nära anslutning till att åtal väcks. Regeringen anser dock att
varje tidsvinst, oavsett om den är begränsad, är av godo ur ett
medborgarperspektiv.
Det finns ytterligare fördelar med att åklagaren ges behörighet att
besluta om viss personutredning. Om åklagaren hämtar in den aktuella
personutredningen och denna kommer in till åklagaren innan han eller
hon har meddelat beslut i åtalsfrågan, kommer det sannolikt att innebära
att åklagarna i större omfattning än i dag kan utfärda strafföreläggande
med villkorlig dom som påföljd. En anledning till att det inte sker i dag
har nämligen uppgetts vara att det i avsaknad av personutredning ibland
råder osäkerhet om förutsättningarna för villkorlig dom är uppfyllda.
Förslaget innebär inte att det övergripande ansvaret för att det finns ett
tillräckligt underlag för att avgöra påföljdsfrågan flyttas från rätten till
åklagarna. Ansvaret skall fortfarande ytterst åligga rätten. Förslaget tar
inte heller sikte på de former av personutredningar som är mest
ingripande från integritetssynpunkt för den enskilde. Rätten skall således
alltjämt ensam ha beslutanderätt när det gäller läkarintyg enligt 7 § lagen
20

s. 21 Kontrollera mot PDF

om särskild personutredning i brottmål, m.m. och rättspsykiatriska
undersökningar.
Förslaget innebär inte heller att rätten fråntas sin beslutanderätt när det
gäller att införskaffa yttranden från frivårdsmyndigheten. Om åklagaren
skulle vara tveksam till om yttrande skall inhämtas, skall han eller hon
kunna vända sig till rätten med en begäran om att viss utredning skall
inhämtas. Motsvarande gäller för övrigt redan i dag i ungdomsmålen
(prop. 1994/95:12 s. 71 f). Det kan också inträffa att åklagaren bedömer
att ett yttrande inte behöver inhämtas, men att rätten har en annan
uppfattning i den frågan när målet väl kommer in dit. Självfallet skall
rätten då kunna besluta om sådan personutredning.
Med hänsyn till vad som ovan anförts finner regeringen att
beredningens förslag att åklagaren skall ha behörighet att inhämta
yttrande från frivårdsmyndigheten enligt 1 § lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. bör genomföras.
Tidpunkten för åklagarbeslut

I beredningens förslag finns det inte någon begränsning i tiden vad gäller
åklagarens behörighet att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.
Regeringen anser dock att åklagarens behörighet att inhämta yttrande bör
begränsas till tiden innan talan har väckts vid domstol. När åtal redan
väckts finns inte någon tidsvinst att göra och oklarhet kan uppkomma om
det är rätten eller åklagaren som skall inhämta ett yttrande.
När bör åklagaren inhämta personutredning?

En personutredning med anledning av misstanke om brott innebär
normalt ett förhållandevis stort intrång i den enskildes integritet. JK har i
sitt remissyttrande framfört farhågor att en konsekvens av att tidpunkten
för personutredning förläggs till förundersökningen kan bli att det
genomförs ett större antal onödiga personutredningar än vad som för
närvarande är fallet. Mora tingsrätt och Ekobrottsmyndigheten framför
liknande synpunkter. En sådan utveckling skulle naturligtvis vara
olycklig inte minst från integritetssynpunkt. Regeringen har dock svårt
att tro att förslaget kommer att leda till någon beaktansvärd ökning av
antalet onödiga personutredningar.
Åklagaren måste självfallet i varje enskilt fall noggrant överväga om
inhämtande av yttrande från frivårdsmyndigheten är nödvändigt för att
avgöra påföljdsfrågan eller om det annars behövs en särskild utredning
om den misstänktes personliga förhållanden eller om åtgärder som kan
antas bidra till att han eller hon avhåller sig från fortsatt brottslighet.
Yttrande från frivårdsmyndigheten enligt 1 § lagen om särskild
personutredning i brottmål, m.m., skall således inte rutinmässigt
inhämtas av åklagare under förundersökningen i alla mål där det kan vara
fråga om att döma till annan påföljd än böter och förutsättningarna enligt
2 § är uppfyllda.
Rätten bör även i fortsättningen besluta om yttranden från frivårdsmyndigheten i de fall den misstänkte begärs häktad. Det framstår som
naturligt att åklagaren då avvaktar med att besluta om personutredning
21

s. 22 Kontrollera mot PDF

och framställer ett yrkande om sådan utredning vid häktningsförhandlingen, om han eller hon anser att behov av personutredning
föreligger.
Överprövning av åklagarens beslut

Beredningen har övervägt om det skall vara möjligt för den misstänkte
att få ett av åklagaren meddelat beslut om att inhämta yttrande från
frivårdsmyndigheten prövat i domstol och kommit fram till att det inte
behöver finnas en sådan möjlighet till domstolsprövning. Beredningen
har hänvisat till vad som tidigare uttalats i förarbetena till 10 § LUL. Där
konstaterades att det inte var nödvändigt att införa en sådan möjlighet till
domstolsprövning. I stället framhölls att det inte fanns något hinder mot
att den unge begär överprövning av åklagarens ställningstagande hos
högre åklagare enligt de allmänna regler som gäller om detta (prop.
1994/95:12 s. 72). Regeringen ställer sig bakom beredningens uppfattning.
Behörighet för polismyndigheten att inhämta personutredning

Regeringen anser i likhet med beredningen att polismyndighet inte bör
ges behörighet att besluta om sådana personutredningar som nu är
aktuella. En sådan ordning skulle kunna medföra en ökad risk för att
personutredningar infordras i onödan.

7

Vitesföreläggande vid kallelse till förhör under förundersökningen

7.1

Nuvarande ordning

Den som i ett brottmål skall inställa sig vid en domstol föreläggs i
allmänhet att göra detta vid påföljd av vite. Regler om detta finns i
rättegångsbalken. Balkens bestämmelser kompletteras av allmänna
bestämmelser som finns i lagen (1985:206) om viten (viteslagen). Viten
för inställelser till en domstolsförhandling brukar avse en till två tusen
kronor. Vid underlåtenhet att iaktta ett vitessanktionerat föreläggande
dömer domstolen ut vitet, helt eller delvis. Om det är sannolikt att den
kallade har laga förfall, dvs. en giltig ursäkt för att inte inställa sig, får
dock enligt 32 kap. 6 och 8 §§ RB något vite inte dömas ut. Utdömda
viten tillfaller staten. Om betalning inte sker kan under vissa förutsättningar vitet förvandlas till fängelse.
Under en förundersökning i brottmål får enligt 23 kap. 6 § RB förhör
hållas med var och en som antas kunna lämna upplysningar av betydelse
för utredningen. Ett förhör skall enligt 5 § FUK hållas på tid och plats
som kan antas medföra minsta olägenhet för den som skall höras, om inte
därigenom förundersökningens behöriga gång motverkas eller polisens
eller åklagarens arbete avsevärt försvåras. Förhöret skall också i övrigt
anordnas så att onödig tidsspillan för den hörde undviks. I allmänhet

22

s. 23 Kontrollera mot PDF

hålls ett förhör på en polisstation. För vissa fall är dock ett telefonförhör
tillräckligt och i en del fall kan enligt 8 § FUK förhöret ersättas av en
skriftlig berättelse från den som har upplysningar att lämna. Den som
skall höras bör enligt 5 § FUK, om det kan ske och det inte bedöms som
olämpligt med hänsyn till utredningen, kallas i god tid till förhöret. I de
allra flesta fall sker kallelsen per telefon eller genom ett lösbrev. Det
finns inga bestämmelser om vite vid kallelse till ett förundersökningsförhör, om man bortser från de mycket speciella och ovanliga fall där under
förundersökningen ett förhör hålls inför domstol. Avsaknaden av
bestämmelser innebär att något vite inte får föreläggas. I stället för vite
finns en möjlighet i vissa fall att framtvinga ett förhör genom hämtning
(se närmare avsnitt 7.2).
Den som hörs under en förundersökning i brottmål har enligt kungörelsen (1969:590) om ersättning vid förundersökning i brottmål i normala
fall rätt till ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan. Någon
ersättning utgår dock inte, om den hörde har försökt att avvika eller på
annat sätt undandra sig förundersökning eller på annat sätt försvåra
sakens utredning, om den hörde genom att falskeligen anmäla sig själv
eller på annat sätt uppsåtligen föranlett förhöret utan att det funnits
anledning till det, om den hörde är skyldig till brottet eller medverkat till
detta eller om det i övrigt med hänsyn till den hördes förhållande till
saken inte är skäligt att ersättning utgår.
Till skillnad mot vad som gäller vid t.ex. förhör i domstol äger förhör
under en förundersökning rum på de mest skilda platser. Det är inte helt
ovanligt att förhör äger rum i den hördes bostad. I sådant fall brukar förhörsledaren och den som skall höras först ha kommit överens om en
lämplig tidpunkt för förhöret. Många gånger sker förhör per telefon. Inte
i något av dessa fall utfärdas någon kallelse. Det normala är dock att den
som skall höras och som inte är anhållen eller häktad kallas att infinna
sig på en polisstation.

7.2

Överväganden

Regeringens förslag: Den som skall höras under en förundersökning
skall kunna kallas till förhöret vid påföljd av vite. Beslut om att en
kallelse skall förenas med vite får fattas av undersökningsledaren eller
av en polisman som får leda förhöret. En fråga om utdömande av vitet
skall prövas av åklagaren. Den som har förpliktats att betala ett vite
kan begära rättens prövning av detta beslut.
Beredningens förslag: Beredningen föreslår att även den som skall
leda förhöret utan att vara polisman skall ha möjlighet att förelägga vite
och att viten skall dömas ut av tingsrätt. I övrigt överensstämmer
regeringens förslag med beredningens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker beredningsförslaget eller lämnar detta utan erinran. Förslaget avstyrks dock av
Hovrätten över Skåne och Blekinge, Ekobrottsmyndigheten, Sveriges
domareförbund och Sveriges advokatsamfund. Riksåklagaren och
Brottsoffermyndigheten avstyrker förslaget såvitt gäller målsägande och
vittnen. JK och Karlstads tingsrätt ifrågasätter om fördelarna med

23

s. 24 Kontrollera mot PDF

förslaget överväger de nackdelar som uppstår. Såväl RPS som BRÅ
framhåller att vite måste föreläggas med återhållsamhet. JO och Sveriges
advokatsamfund anser att endast åklagare och polismän skall ha
möjlighet att besluta om vitesföreläggande. En kammare vid Ekobrottsmyndigheten menar att vitesföreläggande skall få användas även utanför
tillämpningsområdet för hämtningsreglerna.
Svea hovrätt, Göteborgs och Östersunds tingsrätter samt Domstolsverket menar att åklagare bör ha rätt att döma ut ett förelagt vite.
Helsingborgs tingsrätt (majoriteten) ifrågasätter om det inte bör vara
förvaltningsdomstolarna som beslutar om ett vitesutdömande.
Jönköpings tingsrätt anser att lagen (1996:242) om handläggning av
domstolsärenden bör vara tillämplig i tingsrätten när det gäller utdömande av ett vite. Även Göteborgs tingsrätt tar upp frågan om
ärendelagen bör vara tillämplig.
Skälen för regeringens förslag
Möjligheten att kalla vid vite under förundersökningen

Beredningen anger att det i inte obetydlig omfattning förekommer att den
som kallas till ett förundersökningsförhör över huvud taget inte hör av
sig till polisen och att polisen därför inte alltid kan utnyttja sin tid på ett
effektivt sätt. Beredningen menar mot den bakgrunden att möjligheten att
använda vitesförelägganden kan medföra att de som kallas till förhör
under en förundersökning i större utsträckning följer kallelsen.
Beredningen hänvisar i det hänseendet till prop. 1986/87:89 s. 123 där
det hävdas att vitessanktionen utgör den praktiskt mest viktiga sanktionen i fråga om skyldigheten att infinna sig vid en domstolsförhandling.
Beredningen föreslår mot den nu angivna bakgrunden att den som kallas
för att höras under en förundersökning skall kunna föreläggas att infinna
sig vid påföljd av vite, men bara om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Något föreläggande skall inte
utfärdas om förhöret avses ske per telefon eller om kallelsen till förhör
avser längre avstånd än att hämtning till förhöret får ske. Beredningen
betonar att avsikten med förslaget är att öppna möjligheten till ytterligare
ett sanktionsmedel när det gäller att få personer att inställa sig till ett
förundersökningsförhör och att förslaget inte på något sätt innebär att det
skall vara obligatoriskt med vitesföreläggande. Frågan om vite skall
enligt beredningen övervägas i varje enskilt fall.
Det torde inte vara ovanligt att den som har kallats till ett
förundersökningsförhör underlåter att inställa sig eller att ens höra av sig
till den som skall hålla förhöret. Varje underlåtenhet av det slaget kan
givetvis leda till en bristande effektivitet i polisarbetet. Vitesförelägganden är ett av de remedier man kan tänka sig att använda för att
komma till rätta med detta (se även avsnitt 8.2 om ökade möjligheter till
hämtning). Den remisskritik som riktas mot förslaget går ut på att
förslaget inte kommer att få någon större praktisk betydelse, att förslaget
kan försämra förhållandet mellan polisen och allmänheten samt att
förslaget kan leda till praktiska problem och merarbete hos såväl polisen
som hos domstolarna.
24

s. 25 Kontrollera mot PDF

Enligt de nu gällande reglerna sker kallelser till polisförhör enkelt och
formlöst. Någon sanktion anges inte i samband med kallelsen. Bakom
varje kallelse ligger dock ett outtalat hot om hämtning. Av 23 kap. 7 §
RB framgår sålunda att hämtning till förhör kan ske om den som kallats
har uteblivit utan giltig orsak och väglängden inte överstiger den för
hämtning maximala. Som angavs vid en reform år 1969 (se NJA II 1969
s. 682) bör kallelse till förhör på längre avstånd än att hämtning får ske
inte förekomma annat än undantagsvis och när kallelse sker i ett sådant
fall bör den som skall höras upplysas om att han eller hon inte är skyldig
att inställa sig till förhöret. Några remissinstanser menar att hotet om
hämtning får ses som ett starkare påtryckningsmedel än viteshotet och att
viteshotet därför är onödigt. Regeringen delar inte den uppfattningen. I
domstolarna torde det vara en allmän erfarenhet att de nuvarande
reglerna om att t.ex. en tilltalad skall föreläggas ett vite har ett starkt
berättigande trots att det även finns regler om hämtning av tilltalade.
Regeringen ser det som positivt ifall viteshotet skulle leda till att man i
en del fall undgick hämtning av en förhörsperson. Att en förundersökning i enstaka fall kan komma att ta längre tid därför att man först
prövar ett vitesföreläggande och först därefter tar till hämtning är en
konsekvens som kan godtas.
Några remissinstanser menar att polisförhör ganska ofta gäller personer som till följd av sin ekonomiska situation är vitesimmuna och att
vitesförelägganden i sådana fall är overksamma. Viteshotet är som
sanktionsmedel inte effektivt mot alla. Även här finns det emellertid
anledning att dra paralleller med domstolssituationen. En vitessanktion i
en domstolskallelse är långtifrån alltid onyttig när den kallade är
medellös. I sammanhanget bör också påpekas att utdömda viten kan
komma att förvandlas till fängelse.
Något mer substans ligger det enligt regeringen i den kritik mot
beredningsförslaget som tar sikte på förhållandet mellan polisen och
enskilda. Polisarbetet är beroende av ett förtroendefullt förhållande till
allmänheten. Personer som har blivit utsatta för ett viteshot eller kanske
till och med drabbats av att behöva utge ett vite kanske inte vid senare
tillfällen är lika villiga att ge sig till känna, meddela polisen uppgifter,
etc. Personer som känner sig vara för hårt behandlade av myndigheter
kan också komma att sprida sin uppfattning till andra. Vitesförelägganden kan alltså, om de används felaktigt, på sikt komma att
motverka sitt syfte.
Sett ur ett medborgarperspektiv är det enligt regeringen viktigt att ett
vitesföreläggande helst inte ges i andra fall än där det finns grund för
antagande att den kallade inte annars kommer att lojalt uppfylla sina
skyldigheter under förundersökningen. När det gäller domstolsförhandlingar kallas visserligen målsägande och vittnen redan första gången
vid vite, men situationen är inte jämförbar med den som brukar råda
under en förundersökning. Att någon uteblir från en domstolsförhandling
får nämligen ofta till följd att förhandlingen behöver ställas in till stor
olägenhet för andra som har infunnit sig och inte sällan med betydande
kostnadskonsekvenser. Liknande situationer uppstår sällan när det gäller
förhör under en förundersökning. Polisens nuvarande verksamhet utvisar
också att många kallade hörsammar kallelsen. Särskilt i fråga om
målsägande men även för de flesta vittnen och andra som inte kan sägas

25

s. 26 Kontrollera mot PDF

vara misstänkta för brott bör därmed gälla att en första kallelse i de allra
flesta fall bör ges utan vitesföreläggande och att viteshotet sätts in först
efter en bristande uppfyllelse av den första kallelsen. Lika med
beredningen anser regeringen att vite inte bör föreläggas om förhör avses
ske per telefon. Det kan endast i rena undantagsfall vara tillräckligt för
ett viteshot att målsäganden eller vittnet inte kunnat anträffas för
telefonförhör. Situationen blir emellertid en annan, om en telefonkontakt
har etablerats och den som skall höras därvid t.ex. har vägrat att yttra sig.
Regeringen menar att en begränsning av vitesmöjligheten enligt det som
har sagts ligger i de förutsättningar för vitesanvändning som beredningen
har ställt upp.
Otvivelaktigt är det en del problem förenade med vitesförelägganden.
Främst är att märka att enligt 2 § viteslagen ett vitesföreläggande alltid
skall delges adressaten. En delgivning sker enligt reglerna i delgivningslagen (1970:428). Detta innebär att man i ett vitesfall inte kan skicka en
kallelse med vanligt lösbrev som man vanligen gör enligt nuvarande
regler. Det skall dock även sägas att dagens regler anses innebära att en
kallelse måste kunna bevisas för att en underlåtenhet att följa den skall
kunna föranleda ett beslut om hämtning enligt 23 kap. 7 § första stycket
RB. Delgivningen av vitesföreläggandet skapar alltså grunden för det
enda alternativa tvångsmedlet.
Om man inför en möjlighet att förelägga vite vid kallelse till förhör
under förundersökningen, kommer det också att föra med sig en viss
ökad administration inom framför allt polisen. Merarbetet för polisen
måste vägas mot de positiva effekter som en sådan möjlighet kan skapa
när det gäller att effektivisera vissa förundersökningar. Regeringen kan
inte dela de farhågor som några remissinstanser anfört om att denna
möjlighet leder till en ökad byråkratisering och onödig omgång. Snarare
skulle regeringen vilja framhålla förslagets betydelse för en flexibel
ordning enligt vilken just det tvångsmedel kan användas som behövs för
det enskilda fallet.
Sammanfattningsvis gör regeringen den bedömningen att vitesförelägganden i en hel del fall kan ha större nackdelar än fördelar när det
gäller förundersökningsförhör men att det också förekommer en hel del
fall där sådana förelägganden bör kunna bidra till en snabbare lagföring
och där nackdelarna är mindre framträdande. Regeringen anser att de av
beredningen angivna förutsättningarna för vitesföreläggande är väl
avvägda och ägnade att leda till att sådana förelägganden kommer att ges
endast i de fall där det är motiverat. Förslaget bör därför genomföras.
Begränsningar i användningen av vitesföreläggande

För skyldigheten för vittnen och andra att inställa sig till domstolsförhandlingar gäller i princip inga begränsningar i fråga om den väglängd
som ett vittne eller annan kan behöva tillryggalägga vid påföljd av vite.
En kammare vid Ekobrottsmyndigheten menar att det inte heller i fråga
om viteskallelser till förhör under en förundersökning bör finnas regler
om maximal väglängd. Ett domstolsförhör bör enligt grundläggande
processprinciper helst ske i ett sammanhang på ett ställe med alla som
skall höras i målet. Något motsvarande gäller dock inte i fråga om
26

s. 27 Kontrollera mot PDF

förundersökningsförhör. Särskilt med tanke på att det i ett och samma
ärende kan bli fråga om flera förhör med samme person under en
förundersökning anser regeringen att anknytningen till den maximala
väglängden för hämtning är ofrånkomlig.
För användningen av en vitesmöjlighet kommer de allmänna principerna för tvångsmedelsanvändning att gälla. Sålunda kommer legalitets-,
ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprinciperna att behöva tillämpas.
Av dessa är särskilt de två sistnämnda av praktisk betydelse. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda tvångsmedel bara när det
finns ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Enligt proportionalitetsprincipen skall en tvångsåtgärd i fråga om art,
styrka, räckvidd och varaktighet stå i rimlig proportion till det som står
att vinna med åtgärden.
När det gäller unga personer är möjligheterna att förelägga vite
begränsade. Av 2 § andra stycket viteslagen framgår sålunda att vite inte
får föreläggas, om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig
förmåga att följa föreläggandet. I en nyligen framlagd lagrådsremiss
föreslår regeringen att rättegångsbalkens bestämmelser om att den som
skall kallas till domstol i vissa fall skall föreläggas vite inte gäller den
som inte har fyllt 15 år. I samma lagrådsremiss föreslås även att kallelser
till ungdomar som har fyllt 15 men inte 18 inte skall förenas med vite,
om det finns särskilda skäl mot det. Möjligheterna att förelägga vite i en
kallelse till ett förundersökningsförhör bör inte vara mer omfattande. De
föreslagna reglerna om kallelse vid vite till domstolssammanträde bör
därför tillämpas analogt. Så länge vitesregler är fakultativa och alltså inte
obligatoriska behövs det för dem dock inga uttryckliga undantagsregler
av det slag som tas upp i den angivna lagrådsremissen.
Meddelande av vitesföreläggande

Beredningen föreslår att ett beslut om vitesföreläggande skall få
meddelas av undersökningsledaren eller av någon annan som får leda
förhöret. Några remissinstanser menar att endast åklagare och polismän
och alltså inte s.k. civilanställda skall kunna besluta. Regeringen delar
dessa instansers uppfattning med hänsyn till att vitesfrågan i en del fall
kan vara mindre lätt att bedöma.
En remissinstans menar att det av ett vitesföreläggande bör framgå att
vitet avser inställelsen och inte skyldigheten att uttala sig. Regeringen
kan dock inte se att avsaknaden i ett föreläggande av en uttrycklig
förklaring i det hänseendet skulle kunna ge upphov till någon risk för
missförstånd. Självklart får dock ett föreläggande aldrig ges en vilseledande utformning.
Utdömande av vite

En ideal användning av den fakultativa vitesmöjligheten skulle innebära
att vitesföreläggande gavs endast i de fall där vitet faktiskt framtvingar
att kallelsen följs. Därmed skulle viten aldrig behöva dömas ut. Självklart
kan man dock aldrig nå det ideala tillståndet. Man måste alltså räkna med
27

s. 28 Kontrollera mot PDF

att det i en del fall uppstår ett behov av att döma ut vitet. Dömer man inte
ut ett försuttet vite riskerar man att vitessystemet blir tandlöst.
Som huvudregel gäller enligt viteslagen att frågor om utdömande av
vite prövas av länsrätt på ansökan av den myndighet som har utfärdat
vitesföreläggandet. Frågor om utdömande av viten som har förelagts
någon till fullgörande av en skyldighet i rättegång eller i ett annat
motsvarande förfarande prövas dock utan någon särskild ansökan av den
myndighet som har utfärdat föreläggandet. Det finns också speciella
regler enligt vilka förvaltningsmyndigheter har möjlighet att döma ut
viten som de själva har förelagt. Som exempel gällande inställelseviten
kan här nämnas de regler i 2 kap. 10 − 12 §§ utsökningsbalken som ger
kronofogdemyndighet möjlighet att såväl förelägga som döma ut sådana
viten. Andra exempel erbjuder åtskilliga bestämmelser i lagen
(1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder. Det är till och med
tveksamt om det finns bestämmelser enligt vilka en förvaltningsmyndighet kan förelägga inställelseviten utan att myndighet också kan döma ut
vitet.
Beredningen föreslår att viten skall dömas ut av tingsrätterna. Flera
remissinstanser menar dock att i stället åklagaren skall kunna besluta om
utdömande. Som nämnts är huvudregeln enligt viteslagen att utdömandet
av ett vite är en domstolsuppgift även när vitet har förelagts av en
förvaltningsmyndighet. Man får emellertid en betydligt smidigare ordning, om man låter uppgiften ligga i första hand på åklagarmyndigheten
med rätt för den enskilde att få beslutet prövat i domstol. Ett utdömande
av ett inställelsevite kräver generellt stor snabbhet för att vitessanktionen
skall fungera väl. Åklagarna får också anses vara väl kompetenta att
själva pröva frågor om vitesutdömande. Dessutom är att märka att ett vite
i en kallelse till ett förundersökningsförhör i allmänhet kommer att ha
förelagts av en polisman. Mot denna bakgrund bör man enligt regeringen
välja åklagaralternativet.
Med hänsyn till den koppling som ett vitesutdömande i de aktuella
fallen har till brottmålsfrågor i allmänhet och kan ha till ett aktuellt
brottmål anser regeringen att åklagarens beslut bör kunna prövas av
tingsrätten. En begäran om sådan prövning bör göras hos åklagaren, som
överlämnar ärendet till tingsrätten.
Den omständigheten att frågan om utdömande av ett försuttet vite är
under prövning hindrar inte på något sätt att undersökningsledaren
beslutar om hämtning till förhör av den som har försuttit vitet. I sammanhanget bör 9 § första stycket viteslagen observeras. Den bestämmelsen
innebär att ett vite inte får dömas ut sedan ändamålet med vitet har
förlorat sin betydelse. Om ett förhör kan genomföras efter hämtning men
innan åklagaren har dömt ut ett försuttet vite, förfaller sålunda frågan om
utdömandet.

28

s. 29 Kontrollera mot PDF

8

Väglängden för hämtning till förhör

8.1

Nuvarande ordning

Regler om hämtning till ett förundersökningsförhör finns i 23 kap. 7 §
RB. I normalfallet gäller som förutsättning att den som skall höras först
har kallats till ett förhör men utan giltig ursäkt uteblivit. Hämtning får
dock ske utan föregående kallelse, om undersökningen avser ett brott för
vilket det kan följa fängelse och det skäligen kan befaras att den som
skall höras inte skulle följa en kallelse eller med anledning av en sådan
skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra
utredningen. Väglängden mellan förhörsplatsen och den plats där den
som skall hämtas bor eller uppehåller sig får inte överstiga 50 kilometer.
Särskilda regler gäller för den som är anhållen eller häktad.
Närmare bestämmelser om hämtning finns i 6 § FUK. En fråga om
hämtning skall i allmänhet avgöras av undersökningsledaren. Hämtning
av någon som inte är misstänkt för brott bör ske endast när det föreligger
särskilda skäl. Sådana skäl kan vara att förhöret inte eller endast med
avsevärd svårighet kan hållas på den plats där den som skall höras befinner sig eller att ett vittne behöver inställa sig på en viss plats för konfrontation eller på brottsplatsen för prövning av vittnets iakttagelseförmåga eller för rekonstruktionsförsök. Ett annat skäl kan vara att det med
hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt krävs
särskild skyndsamhet.

8.2

Överväganden

Regeringens förslag: Den längsta tillåtna väglängden för hämtning
till ett förhör under en förundersökning ökas från fem mil till tio mil.
Om det är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum skall
dessutom hämtning få ske oavsett väglängden.
Beredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Brottsoffermyndigheten motsätter sig en reform
såvitt gäller målsägande och vittnen. I övrigt har remissinstanserna tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Beredningen föreslår att den
maximala väglängden för hämtning ökas från 50 till 100 kilometer. Som
skäl anger beredningen bl.a. att många av landets invånare numera bor
mer än 50 kilometer från närmaste polisstation och är mer rörliga än på
1960-talet då den maximala väglängden för hämtning senast tilläts att
öka. Beredningen föreslår också att hämtning, om det är av synnerlig vikt
för utredningen att förhöret äger rum, skall kunna ske även när
väglängden är mer än 100 km. Beredningen motiverar det förslaget med
att det finns utredningar som bedrivs under ökad tidspress och som gäller
allvarlig brottslighet och där det finns en risk för att bevisläget skulle
komma att försämras väsentligt, om utredningen skulle fördröjas av att
hämtning till förhör inte kan ske.
29

s. 30 Kontrollera mot PDF

Regeringen konstaterar att remissinstanserna allmänt har godtagit
beredningsförslaget även om en remissinstans gjort ett undantag för
hämtning av målsägande och vittnen.
Otvivelaktigt är en möjlighet att företa hämtningar till förhör över
längre sträckor ägnad att effektivisera vissa förundersökningar. Hämtningar är inte så vanligt förekommande, men reglerna om hämtning har
också en mer allmän betydelse. Som angavs vid en reform år 1969 (se
NJA II 1969 s. 682) bör sålunda kallelse till förhör på längre avstånd än
att hämtning får ske inte förekomma annat än undantagsvis och när
kallelse sker i ett sådant fall bör den som skall höras upplysas om att han
eller hon inte är skyldig att inställa sig till förhöret. En indirekt men
viktig effekt av förslaget är att det tvingar en del av dem som med krav
på fysisk närvaro skall höras under en förundersökning och som bor eller
uppehåller sig mer än fem mil från det tänkta förhörsstället att frivilligt
resa till det stället för att undgå risken av att bli hämtade av polis. Med
dagens kommunikationsmedel bör en sådan resa endast i undantagsfall
behöva orsaka dem några mera betydande problem. Eventuella
olägenheter kan i allmänhet kompenseras genom de bestämmelser om
ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan som finns genom den i
avsnitt 7 anmärkta kungörelsen (1969:590) om ersättning vid förundersökning i brottmål. Om den hörde har försökt att försvåra sakens
utredning eller det finns en skälig anledning till misstanke att han eller
hon är skyldig till brottet, finns dock ingen sådan ersättningsrätt. Den
som har hämtats till förhöret kan dock även i sådant fall få ersättning för
hemresan, om han eller hon saknar medel till den.
Det finns givetvis också en viktig integritetsaspekt i sammanhanget.
Denna gäller främst tvångshämtning som sådan, men självklart kan även
vägsträckans längd vara av betydelse genom att denna generellt sett
påverkar frihetsberövandets varaktighet. Särskilt när det är fråga om
hämtningar över längre sträckor är det därför viktigt att regelverket
tillåter hämtning endast när det finns ett mycket starkt behov av åtgärden.
För att hämtning skall kunna beslutas, skall enligt den nuvarande
lydelsen av 23 kap. 7 § RB vissa förutsättningar vara uppfyllda. Även
flera allmänna principer för användningen av tvångsmedel motverkar att
hämtning sker på alltför långa avstånd när det inte är motiverat. Av dessa
principer, som har berörts redan i avsnitt 7, finns det här skäl att åter
nämna proportionalitetsprincipen och behovsprincipen. Också den i det
avsnittet anmärkta regeln i 5 § FUK om att en förundersökning bör
bedrivas så att ingen i onödan får vidkännas olägenhet har betydelse. De
nu angivna reglerna och principerna skapar sammantagna tillräckligt
goda förutsättningar för att man utifrån dem skall kunna tillåta att hämtningar sker trots att vägsträckan uppgår till tio mil.
För att hämtning skall kunna ske utan hänsyn till väglängden måste
emellertid ställas högre krav. Den av beredningen föreslagna förutsättningen är att det skall vara av synnerlig vikt för utredningen att förhöret
äger rum. Som beredningen påpekar återfinns uttrycket ”synnerlig vikt” i
27 kap. 20 § RB som handlar om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Beredningen, som redovisar de uttalanden som gjordes när
den paragrafen kom till (prop. 1988/89:124 s. 123 f.), menar att uttalandena bör ha sin giltighet även i det sammanhang som nu är aktuellt.
Beredningen påpekar att uttrycket synnerlig vikt är valt för att markera

30

s. 31 Kontrollera mot PDF

en restriktivitet vid tillämpningen. Det innebär att man beträffande det
förhör till vilket hämtning på längre avstånd än tio mil övervägs måste
göra den bedömningen att bl.a. utredningsläget gör förhöret nödvändigt
och att utredningen i princip inte kan föras framåt med, för den enskilde,
mindre ingripande åtgärder. Det sistnämnda uttrycks för övrigt även
genom behovsprincipen. En mindre ingripande åtgärd kan t.ex. vara att
hämtning sker inom den begränsade väglängden tio mil. Det bör således
alltid övervägas om förhörsledaren i stället för att hämta en person på ett
avstånd som överstiger tio mil kan hålla förhöret på en plats närmare den
plats där den som skall höras har sin bostad eller uppehåller sig.
Regeringen menar i likhet med beredningen att man med kravet på
”synnerlig vikt” kan tillåta hämtning även om väglängden överstiger tio
mil.
I fråga om utsträckta möjligheter till hämtning av speciellt målsägande
och vittnen kan man dock hysa viss tveksamhet till beredningsförslaget.
Självklart bör sådana personer inte tvångshämtas utan goda skäl (jfr det
som har sagts i avsnittet om vitesförelägganden). Regeringen gör
emellertid den bedömningen att målsägande och vittnen erbjuds ett
tillfredsställande skydd mot olämpliga hämtningar genom de redan
gällande reglerna i 6 § FUK om begränsning i vissa fall av möjligheterna
till hämtning.
Mot den nu angivna bakgrunden finner regeringen att beredningens
förslag om utvidgade möjligheter till hämtning bör genomföras. Förslaget bör enligt regeringen medföra att kallelser till förhör på längre
avstånd än tio mil inte utfärdas annat än undantagsvis och att när kallelse
sker utan att det finns en möjlighet till hämtning den som skall höras
upplyses om att han eller hon inte är skyldig att inställa sig till förhöret
(jfr det tidigare angivna uttalandet från år 1969).

9

Ikraftträdande m.m.

Regeringens förslag: Lagändringarna träder i kraft den 1 juli 2002.
Beredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen har pekat på att Polisen
behöver en viss tid efter det att riksdagen beslutat om en reform för att ta
fram nya blanketter och informera personalen. Remissinstanserna i övrigt
har lämnat förslaget utan synpunkt.
Skälen för regeringens förslag: De nya reglerna om åklagarstämning,
personutredning, vitesföreläggande och hämtning är angelägna och bör
träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen anser därför att de bör träda
i kraft redan den 1 juli 2002.
De nya reglerna bör kunna tillämpas även i förundersökningar som
pågår vid ikraftträdandet. Någon särskild övergångsbestämmelse behöver
inte införas.

31

s. 32 Kontrollera mot PDF

10

Ekonomiska konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslagen får inte några budgetkonsekvenser.
Beredningens bedömning: Överstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser har
lämnat förslaget utan synpunkt. Göteborgs och Östersunds tingsrätter
ställer sig tveksamma till om förslagen kommer att minska tingsrättens
kostnader. ST-Domstol har gett uttryck för liknande synpunkter.
Domstolsverket anser att en rad projekt måste startas lokalt för att se till
att de möjligheter utnyttjas som nu skapas för samverkan mellan polis,
åklagare och domstol.
Skälen för regeringens bedömning: Ur effektivitetssynpunkt innebär
förslagen fördelar för hela rättsväsendet. Förslagen bör leda till att fler
brott kan utredas och beivras.
Förslaget om utvidgad behörighet för åklagare att utfärda stämning och
kalla till huvudförhandling kan medföra vissa ekonomiska konsekvenser
för domstolarna och åklagarmyndigheterna. Utnyttjar en domstol möjligheten att till åklagare överlämna uppgiften att stämma och kalla till
huvudförhandling kommer kostnaderna för detta att flyttas från domstolen till åklagarmyndigheten. Det kan föranleda behov av en översyn
av resursfördelningen mellan domstolarna och åklagarmyndigheterna. En
närmare bedömning av hur resursfördelningen skall se ut kan dock enligt
regeringens bedömning inte göras förrän det inleds en utökad verksamhet
med åklagarstämningar. Sammantaget för rättsväsendet i sin helhet torde
dock förslaget inte innebära några kostnadsökningar.
Förslaget om vitesföreläggande kan medföra några nya mål i
domstolarna om prövning av beslut om utdömande av vite. Något behov
av resursförstärkningar till följd av detta föreligger inte utan eventuellt
merarbete bör kunna hanteras inom anslagsramen.

11

Författningskommentar

11.1

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

23 kap. 6 a §
Paragrafen, som är ny, ger möjlighet till vitesföreläggande vid kallelse
till förhör under förundersökningen. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.
Enligt första stycket får kallelse förenas med vite om det är lämpligt
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Varje enskilt fall
måste således bedömas för sig. I princip gäller bestämmelserna oavsett
om den som kallas till förhöret är misstänkt, målsägande eller vittne.
Viteshotet bör dock inte användas mot någon som inte är misstänkt och
som inte har obstruerat (jfr avsnitt 7.2). I första stycket sägs också
uttryckligen att vite inte får föreläggas, om förhöret avses ske per telefon.
Viteshotet får inte heller användas om väglängden till den plats förhöret
32

s. 33 Kontrollera mot PDF

skall hållas överstiger tio mil och det inte är av synnerlig vikt för
utredningen att förhöret äger rum.
Vitesföreläggande skall inte heller användas om den som skall höras är
häktad eller anhållen eller på liknande sätt omhändertagen. Detsamma
gäller när förhöret äger rum i den hördes bostad. Möjligheten att kalla
förhörspersoner som är under 18 år vid påföljd av vite har behandlats i
avsnitt 7.2.
Den som har beslutat om vitesföreläggandet skall bestämma vitesbeloppets storlek. Beloppet bestäms utifrån de allmänna riktlinjer som anges i 3 § viteslagen. Beloppets storlek skall framgå av föreläggandet. En
kallelse av nu aktuellt slag skall delges. Det innebär att den kallelse som
innehåller ett vitesföreläggande skall ges till känna på något av de sätt
som anges i delgivningslagen.
Av andra stycket framgår att undersökningsledaren eller en polisman
som får leda det aktuella förhöret är behörig att besluta om att en kallelse
skall förses med ett vitesföreläggande. Det naturliga är att det är förhörsledaren som beslutar. Att den som skall höras normalt bör kallas i god tid
framgår av 7 § FUK.
Skyldigheten att infinna sig i enlighet med en kallelse avser alltid en
personlig inställelse. Om en person som har kallats att infinna sig vid ett
förhör uteblir kan enligt tredje stycket ett nytt vite föreläggas i en kallelse
till en senare dag. Vitesbeloppets storlek kan då sättas högre än i det
första föreläggandet.

23 kap. 6 b §
Paragrafen, som är ny, avser frågan om utdömande av ett vite som
förelagts enligt 6 a §. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.
Av paragrafens första stycke framgår att frågan om utdömande av ett
enligt 6 a § förelagt och senare försuttet vite skall prövas av åklagaren.
Detta gäller oavsett om det är åklagaren själv eller en polisman som har
förelagt vitet.
Den som av åklagaren har förpliktats att betala vitet kan enligt andra
stycket begära rättens prövning av åklagarens beslut. Fristen för detta är
tre veckor från det att han eller hon fick del av beslutet. Det är inget krav
att den förpliktade delges åklagarens beslut, men för att vitessanktionen
skall verka är det viktigt att den enskilde blir medveten om att vitet har
dömts ut och att nya, kanske hårdare sanktioner väntar. En begäran om
rättens prövning skall göras hos åklagaren, som skall överlämna ärendet
till rätten. I tingsrätten handlägges frågan om vitesutdömandet som ett
s.k. RB-ärende. Ett beslut av tingsrätten kan överklagas.
Vid prövningen av frågan om ett vite skall dömas ut bör bestämmelserna om skäligt rådrum och om laga förfall i 32 kap. 1 § respektive
32 kap. 6 § tillämpas analogt (jfr Gärde, m.fl. Nya rättegångsbalken,
s. 434). Bestämmelser om vad som utgör laga förfall finns i 32 kap. 8 §
RB.
Enligt tredje stycket skall åklagaren ges tillfälle att yttra sig innan
rätten fattar beslut. Av fjärde stycket framgår att åklagarens beslut
verkställs enligt utsökningsbalken.
33

s. 34 Kontrollera mot PDF

23 kap. 7 §
Paragrafen reglerar frågor om hämtning till förhör under
förundersökningen. De föreslagna ändringarna behandlas i avsnitt 8.
I de två första styckena görs en ändring när det gäller den maximala
väglängden för hämtning till förhör under en förundersökning. Väglängden utökas från nuvarande femtio kilometer till tio mil. Möjligheten
att få en inställelse till stånd genom ett vitesföreläggande enligt 23 kap.
6 a § får med hänsyn till proportionalitetsprincipen betydelse vid
tillämpningen av första stycket. Om det finns skäl till antagande att omständigheterna inte påfordrar mer än ett vitesföreläggande, skall sålunda
ett sådant föreläggande väljas.
Till paragrafen har lagts ett nytt tredje stycke. Där föreskrivs att hämtning till förhör enligt första eller andra stycket får ske oavsett väglängden, om det är av synnerlig vikt att förhöret äger rum. I första hand skall
andra möjligheter att genomföra förhöret övervägas, t.ex. att förhörsledaren beger sig till en plats som ligger mindre än tio mil från den plats
där den som skall hämtas har sin bostad eller uppehåller sig.
Förutsättningarna för att tillämpa det tredje stycket är uppfyllda inte bara
när förhöret i sig är av synnerlig vikt för utredningen utan också i fall då
förhöret – oavsett det förväntade resultatet av förhöret – är nödvändigt
för att utredningen skall kunna föras vidare eller slutföras.
Övriga ändringar i paragrafen är endast av språklig karaktär.

45 kap. 1 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtals väckande. De föreslagna
ändringarna behandlas i avsnitt 5.
Den tidigare regleringen i första stycket om att rätten får ge åklagaren i
uppdrag att själv utfärda stämning är flyttad till andra stycket. Andra
meningen i första stycket om när åtal skall anses väckt i sådana fall då
åklagaren väcker åtal återfanns tidigare i andra stycket och är i sak
oförändrad. I första stycket har också gjorts en del språkliga justeringar.
Enligt andra stycket skall ett uppdrag från rätten till åklagaren att själv
utfärda stämning ges i samråd med åklagaren. Meningen är att även
omfattningen av uppdraget till åklagaren skall bli föremål för samrådet.
Rättens uppdrag till åklagaren bör företrädesvis utformas som ett
generellt förordnande att utfärda stämning. Detta får förses med de
undantag och begränsningar som rätten i samråd med åklagaren bedömer
som nödvändiga. Ett uppdrag till åklagaren att utfärda stämning bör även
innefatta att ombesörja kallelser till huvudförhandling i målet (se vidare
45 kap.16 §).
När åklagaren utfärdar stämning skall enligt andra stycket åtal anses
väckt när ett exemplar av stämningen kom in till rätten. Det är en förändring i förhållande till gällande rätt såtillvida att tidpunkten för åtals
väckande i sådana fall då åklagare utfärdar stämning för flertalet
situationer har flyttats bakåt.
En föreskrift om vid vilken tidpunkt åklagaren till rätten skall ge in ett
exemplar av den stämning som han eller hon har utfärdat återfinns för
närvarande i 45 kap. 16 § fjärde stycket RB. Den har flyttats till andra
stycket i förevarande paragraf. I sak innebär förändringen i denna del att
åklagaren skall ge in ett exemplar av stämningen till rätten redan i sam-

34

s. 35 Kontrollera mot PDF

band med att åklagaren utfärdar stämning och inte längre först vid den
senare tidpunkten när stämningen delgivits den tilltalade. Ändringen
hänger samman med att tidpunkten för åtals väckande i fall av åklagarstämning har ändrats.
Tredje stycket innehåller ändringar endast av språklig karaktär.

45 kap. 16 §
Paragrafen behandlar stämning som utfärdas av åklagare. De föreslagna
ändringarna behandlas i avsnitt 5.
I första till tredje styckena har endast gjorts språkliga justeringar. Ett
uppdrag till åklagaren att utfärda stämning skall, som angetts i kommentaren till 45 kap. 1 §, normalt även innefatta ett uppdrag att utfärda
samtliga kallelser till huvudförhandlingen i målet. Snabbheten i
förfarandet med åklagarstämning uppnås huvudsakligen på detta sätt. Det
finns även en kostnadsaspekt. Att en och samma handling innehåller
såväl en stämning mot den tilltalade som en kallelse till
huvudförhandling spar kostnader för delgivning.
Lämplighetsrekvisitet i andra stycket är avsett att markera att åklagaren
innan han eller hon tar in en kallelse i stämningen mot den tilltalade bör
beakta bl.a. behovet av förberedande åtgärder inför huvudförhandlingen.
Åklagaren, till skillnad mot rätten, har inte behörighet att besluta om
samtliga sådana åtgärder. Förslaget om att åklagaren skall få behörighet
att besluta om att inhämta viss personutredning (se avsnitt 6.2) innebär
att det införs en möjlighet för åklagaren att besluta om en vanligt
förekommande förberedande åtgärd. Det förslaget innebär i praktiken
väsentligt ökade möjligheter att uppdra åt åklagare att utfärda stämning
mot den tilltalade.
I bestämmelsen i tredje stycket att åklagaren får ombesörja sådana
kallelser och förelägganden som avses i 15 § ligger att han eller hon kan
delegera arbetet med kallelserna och föreläggandena till biträdespersonal.
Fjärde stycket har ändrats som en följd av ändringen i 1 § andra
stycket att ett exemplar av stämningen skall ges in till rätten redan i
samband med att åklagaren utfärdar stämningen. Sista meningen i fjärde
stycket är ny och innebär en kodifiering av vad som redan anses gälla.
Sedan sådana kallelser och förelägganden som avses i tredje stycket
delgivits skall de således med bevis om det ges in till rätten.
Femte stycket är nytt och reglerar vem som skall vara behörig att pröva
frågor om utdömande av sådana viten som har förelagts av åklagaren i
kallelser till huvudförhandling. Sådana frågor skall prövas av rätten.
Bestämmelserna i 32 kap. RB om skäligt rådrum och laga förfall är
analogt tillämpliga när det gäller frister och terminer som har bestämts av
annan myndighet än domstol. Någon särskild reglering av dessa frågor
behövs således inte av den anledningen att det är åklagaren som har
kallat till huvudförhandling.

35

s. 36 Kontrollera mot PDF

11.2

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om
särskild personutredning i brottmål, m.m.

1§
Paragrafen behandlar förutsättningarna för att ett yttrande från frivårdsmyndigheten skall inhämtas. De föreslagna ändringarna behandlas i avsnitt 6.
Paragrafens första och andra stycken ändras så att paragrafen enbart
reglerar förutsättningarna för att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten, inte vem som är behörig att inhämta sådant yttrande.
2§
Paragrafen behandlar när ett yttrande från frivårdsmyndigheten skall
inhämtas och förutsättningarna för att inhämta ett sådant yttrande innan
allmänt åtal har väckts. De föreslagna ändringarna behandlas närmare i
avsnitt 6.
I paragrafens första stycke anges vem som har behörighet att meddela
ett beslut att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten. Förutom rätten
ges även åklagaren behörighet att besluta om yttrande från frivårdsmyndigheten innan talan har väckts vid domstol. För ett sådant beslut under
förundersökningen skall, som framgår av paragrafens andra stycke, alltjämt fordras att den misstänkte har erkänt gärningen eller att det annars
finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet. I
det sistnämnda hänseendet är det således inte någon förändring i förhållande till gällande rätt. Beslutet bör meddelas så snart det lämpligen
kan ske.
Som framgår har rätten kvar sin behörighet att inhämta nu aktuella
yttranden. Om åklagaren skulle vara tveksam till om yttrande skall
inhämtas skall han eller hon kunna vända sig till rätten med en begäran
om att yttrande skall inhämtas. I de fall när den misstänkte begärs häktad
framstår det också som naturligt att åklagaren, om han eller hon anser att
behov av personutredning föreligger, vid häktningsförhandlingen begär
att rätten inhämtar sådan utredning. Om åklagaren under förundersökningen har bedömt att yttrande inte behöver inhämtas finns det inget
hinder mot att rätten, när målet väl kommer in dit, beslutar om personutredning.
7§
Paragrafen behandlar rättens möjlighet att förordna en läkare att avge
läkarintyg om en misstänkt.
Paragrafens första stycke ändras till följd av att 2 § samma lag erhållit
ett nytt andra stycke.
I tredje stycket görs endast en språklig justering.

36

s. 37 Kontrollera mot PDF

Författningsförslag i delbetänkandet Snabbare
lagföring − Några förslag till förenklingar (SOU
2001:59)
1

Bilaga 1

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 23 kap. 7 §, 45 kap. 1 och 16 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 23 kap. 6 a-c §§ av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 kap.
6a§
Den som skall höras under
förundersökningen får vid vite
kallas att infinna sig vid förhöret.
Vitesföreläggande enligt första
stycket får användas bara om det är
lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Föreläggande får aldrig ske om
förhöret avses ske per telefon eller
om kallelsen till förhör avser längre
avstånd än att hämtning får ske
enligt 7 §.
Beslut om vitesföreläggande
enligt första stycket meddelas av
undersökningsledaren eller av
någon annan som får leda förhöret.
6b§
Uteblir den som har kallats enligt
6 a § får nytt vite föreläggas, om
förhöret äger rum en senare dag.
6c§
Frågor om utdömande av vite
som har förelagts med stöd av 6 a §
prövas av tingsrätten i den ort där
vitet har utfärdats. Ansökan görs av
den myndighet som har beslutat om
föreläggandet.

37

s. 38 Kontrollera mot PDF

7§

Bilaga 1

Underlåter den som kallats till
förhör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen och överstiger ej
väglängden mellan den plats, som
utsatts för förhöret och den, där han
har sin bostad eller vid kallelsens
mottagande uppehöll sig, ett hundra
kilometer, får han hämtas till förhöret.
Utan föregående kallelse får den
som uppehåller sig inom en väglängd av ett hundra kilometer från
den plats, där förhör skall hållas,
hämtas till förhöret, om undersökningen avser brott, på vilket
fängelse kan följa, och det skäligen
kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller att han i
anledning av kallelse skulle genom
undanröjande av bevis eller på
annat sätt försvåra utredningen.
Om det är av synnerlig vikt för
utredningen att förhöret äger rum,
får hämtning enligt första och
andra styckena ske oavsett väglängden.
Är den som skall höras anhållen
Är den som skall höras anhållen
eller häktad, skall han inställas å eller häktad, skall han inställas på
den plats, som bestämts för förplats, som bestämts för förhöret.
höret.
Underlåter den som kallats till
förhör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen och överstiger ej
väglängden mellan den plats, som
utsatts för förhöret, och den, där han
har sin bostad eller vid kallelsens
mottagande uppehöll sig, femtio
kilometer, må han hämtas till förhöret.
Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en väglängd av femtio kilometer från den
plats, där förhör skall hållas, hämtas
till förhöret, om undersökningen
avser brott, varå fängelse kan följa,
och det skäligen kan befaras, att han
ej skulle hörsamma kallelse eller i
anledning av kallelse skulle genom
undanröjande av bevis eller på
annat sätt försvåra utredningen.

45 kap.
1§
Åtal väcks genom att åklagaren
Vill åklagaren väcka åtal, skall
han hos rätten göra skriftlig hos rätten skriftligen ansöker om
ansökan om stämning å den som stämning mot den som skall tillskall tilltalas; rätten äge dock i den talas. Åtal skall anses väckt då
omfattning, som finnes lämplig, stämningsansökan kom in till
uppdraga åt åklagare att själv rätten.
utfärda stämning.
Rätten får i samråd med åklaÅtal skall anses väckt, då
stämningsansökan inkom till rätten garen uppdra åt denne att själv
eller, om åklagaren utfärdat stäm- utfärda stämning. I sådant fall skall
ning, då denna delgavs den till- åklagaren i samband med att stämning utfärdas ge in ett exemplar av
talade.
stämningen till rätten. Åtal anses
väckt när detta exemplar kom in till
rätten.
Ej må mot den tilltalade nytt åtal
Nytt åtal får inte väckas mot den

38

s. 39 Kontrollera mot PDF

väckas för gärning, för vilken han tilltalade för gärning för vilken han Bilaga 1
redan står under åtal.
redan står under åtal.
16 §
Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 §
stadgas om stämningsansökan och
vara undertecknad av åklagaren.
I stämningen skall åklagaren
tillika förelägga den tilltalade att
inom viss, av åklagaren bestämd tid
muntligen eller skriftligen hos
rätten uppgiva de bevis han vill
åberopa vid huvudförhandlingen
och vad han vill styrka med varje
särskilt bevis. Detta gäller dock ej,
om åklagaren på grund av den
tilltalades erkännande eller annan
omständighet finner uppenbart, att
bevis ej kommer att av den tilltalade
uppgivas. Om det är lämpligt, må
åklagaren i stämningen kalla den
tilltalade till huvudförhandling.
Då mål av åklagare utsättes till
huvudförhandling, åligge honom att
iakttaga de föreskrifter om tiden för
huvudförhandling, som meddelats
av rätten; åklagaren äge ombesörja
kallelser och förelägganden, som
avses i 15 §.
Stämningen skall med därvid
fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes
eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse
för åtalet, skall inte framgå av de
handlingar som delges. Sedan stämningen delgivits, skall den med
bevis därom omedelbart tillställas
rätten.

Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad som föreskrivs i 4 § om stämningsansökan.
I stämningen skall åklagaren
dessutom förelägga den tilltalade att
inom viss, av åklagaren bestämd tid
muntligen eller skriftligen hos
rätten ange de bevis som han vill
åberopa vid huvudförhandlingen
och vad han vill styrka med varje
särskilt bevis. Det gäller dock inte
om åklagaren på grund av den
tilltalades erkännande eller någon
annan omständighet finner att det
är uppenbart att bevis inte kommer
att anges av den tilltalade. Om det
är lämpligt, får åklagaren i stämningen kalla den tilltalade till
huvudförhandling.
När åklagare sätter ut ett mål till
huvudförhandling, skall han följa
de föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av
rätten. Åklagaren får utfärda sådana kallelser och förelägganden
som avses i 15 §.
Stämningen och till denna fogade
handlingar skall delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes
eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse
för åtalet, skall inte framgå av de
handlingar som delges. Sedan stämningen delgivits skall bevis om
detta ges in till rätten. När sådana
kallelser och förelägganden som
avses i tredje stycket delgivits, skall
de med bevis om delgivning ges in
till rätten.
Frågor om utdömande av viten
som förelagts i en kallelse med stöd
av tredje stycket prövas av rätten
utan särskild ansökan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

39

s. 40 Kontrollera mot PDF

2

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild Bilaga 1
personutredning i brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
1§

När det i ett brottmål för att
När det i ett brottmål för att
avgöra påföljdsfrågan eller annars avgöra påföljdsfrågan eller annars
behövs en särskild utredning om en behövs en särskild utredning om en
misstänkts personliga förhållanden misstänkts personliga förhållanden
eller om åtgärder som kan antas eller om åtgärder som kan antas
bidra till att han avhåller sig från bidra till att han avhåller sig från
fortsatt brottslighet, skall rätten fortsatt brottslighet, skall åklagaren
inhämta yttrande från frivårds- eller rätten inhämta yttrande från
frivårdsmyndigheten.
myndigheten.
Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som
behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om rätten inhämtar
utredningen på annat sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

40

s. 41 Kontrollera mot PDF

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
delbetänkandet Snabbare lagföring 1 − Några förslag
till förenklingar (SOU 2001:59)

Bilaga 2

Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Göta hovrätt, Handens tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Mora
tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Örebro tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Hudiksvalls tingsrätt, Östersunds
tingsrätt, Luleå tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Riksrevisionsverket, Tullverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Nämndemännens
riksförbund, ST-domstol, ST-ÅV, Svenska polisförbundet.
Svenska kommunförbundet, TCO, SACO och LO har avstått från att
yttra sig.

41

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Regeringskansliet (regeringen.se). Texten är hämtad ur Regeringskansliets pdf och återges med sidindelningen i pdf:en. Ratio Lex är inte Regeringskansliet och företräder det inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Lagrådets yttrande 2002-02-22, Snabbare lagföring Snabbare lagföring ur registret