Sök i Ratio Lex

Företagsbot

2005-10-20 · 151 sidor, varav 148 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

  • Källa: Regeringskansliet (regeringen.se) — originalets PDF · regeringens sida; texten är pdf:ens eget textlager
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 148 av 151 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Lagrådsremiss Företagsbot (2005-10-20)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagrådsremiss
Företagsbot
Regeringen överlämnar denna remiss till Lagrådet.
Stockholm den 20 oktober 2005.
Berit Andnor
Maria Kelt
(Justitiedepartementet)

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll
I lagrådsremissen läggs fram förslag som syftar till att effektivisera systemet med företagsbot och öka den praktiska användningen av sanktionen för brott i näringsverksamhet. Härigenom bör incitamenten för en
näringsidkare att organisera verksamheten på ett sätt som motverkar
överträdelser öka, vilket också torde få betydelse i konkurrenshänseende.
Vid viss mindre allvarlig brottslighet i näringsverksamhet görs näringsidkarens ansvar primärt i förhållande till det individuella ansvaret. Det
motiveras bl.a. av rättviseskäl. Det bidrar också till att göra företagsbotsinstitutet till en mer central del av det straffrättsliga systemet.
Möjligheten att ålägga företagsbot utvidgas. Kravet att brottsligheten
skall ha inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter
som är förenade med verksamheten eller annars vara av allvarligt slag
slopas. Företagsbot skall dock inte åläggas för brott för vilka endast penningböter är föreskrivet. Vidare kompletteras kravet att näringsidkaren
inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten med en bestämmelse av innebörd att företagsbot härutöver kan
åläggas när brottet har begåtts av en person i ledande ställning eller en
person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. Beloppsgränserna för företagsbot justeras och anpassas till
Sveriges internationella åtaganden. Företagsbot skall fastställas till lägst
5 000 kronor och högst 10 miljoner kronor. Vidare förtydligas principerna för bestämmande av företagsbot liksom bestämmelsen om jämkning
och eftergift. Grunderna för jämkning och eftergift ändras också i vissa
hänseenden.
Näringsidkarens ansvar görs i viss utsträckning primärt i förhållande
till det individuella ansvaret när det gäller oaktsamma brott i näringsverksamhet som straffvärdemässigt ligger på bötesnivå. En åtalspröv-

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

ningsregel införs som innebär att ett brott som kan föranleda talan om
företagsbot och som har begåtts av oaktsamhet och inte kan antas föranleda annan påföljd än böter får åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.
En möjlighet att ålägga företagsbot genom strafföreläggande införs.
Företagsbot skall kunna åläggas genom strafföreläggande om boten avser
ett belopp som inte överstiger 500 000 kronor.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2006.

2

s. 3 Kontrollera mot PDF

Innehållsförteckning
1

Beslut .................................................................................................5

2

Lagtext ...............................................................................................6
2.1
Förslag till lag om ändring i brottsbalken ...........................6
2.2
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken....................9
2.3
Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.....................11

3

Ärendet och dess beredning.............................................................13

4

Bakgrund och allmänna utgångspunkter .........................................14
4.1
Bakgrund...........................................................................14
4.2
Allmänna utgångspunkter .................................................17

5

Förutsättningar för åläggande av företagsbot ..................................20
5.1
Nuvarande reglering..........................................................20
5.2
Kravet på grovt åsidosättande eller brottslighet av
allvarligt slag slopas..........................................................21
5.3
Kravet att näringsidkaren inte har gjort vad som
skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten
kompletteras ......................................................................23
5.4
Undantaget för uppenbart oskäliga fall slopas..................26
5.5
En mer generell begränsning av tillämpningsområdet......29

6

Beloppsgränser och regler om bestämmande av företagsbot ..........30
6.1
Nuvarande reglering..........................................................30
6.2
Beloppsgränserna justeras.................................................31
6.3
Reglerna om bestämmande av företagsbot förtydligas.....33

7

Jämkning och eftergift .....................................................................36
7.1
Nuvarande reglering..........................................................36
7.2
Grunderna för jämkning och eftergift förtydligas och
ändras ................................................................................36

8

Förhållandet mellan företagsboten och det individuella
straffansvaret ...................................................................................41
8.1
Nuvarande reglering m.m. ................................................41
8.2
En åtalsprövningsregel införs ...........................................42

9

Företagsbot genom strafföreläggande .............................................50
9.1
Nuvarande reglering..........................................................50
9.2
Företagsbot genom strafföreläggande...............................50
9.3
Beloppsgränser för föreläggande av företagsbot ..............53

10

Rättsverkan av utländsk dom...........................................................54
10.1
Nuvarande reglering..........................................................54
10.2
Utländsk brottmålsdoms rättsverkan i förhållande till
juridiska personer..............................................................54

11

Företagaransvar ...............................................................................56
11.1
Inledning ...........................................................................56
11.2
Bör företagaransvaret lagregleras? ...................................56

12

Ikraftträdande ..................................................................................59
3

s. 4 Kontrollera mot PDF

13

Ekonomiska konsekvenser ..............................................................59

14

Författningskommentar ...................................................................60
14.1
Förslag till lag om ändring i brottsbalken .........................60
14.2
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken..................64
14.3
Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.....................64

Bilaga 1

Sammanfattning av betänkandet Straffansvar för juridiska
personer (SOU 1997:127)......................................................66

Bilaga 2

Betänkandets lagförslag.........................................................78

Bilaga 3

Remissinstanserna (SOU 1997:127)....................................112

Bilaga 4

Sammanfattning av departementspromemorian
Företagsbot (Ds 2001:69) ....................................................113

Bilaga 5

Promemorians lagförslag.....................................................115

Bilaga 6

Remissinstanserna (Ds 2001:69) .........................................122

Bilaga 7

Remissinstanserna (Näringsdepartementets promemoria
Antagande av rambeslut om straffrättsliga regler vid
föroreningar från fartyg)......................................................123

Bilaga 8

Rådets rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga
regelverket för bekämpande av föroreningar orsakade av
fartyg....................................................................................124

Bilaga 9

Europaparlamentets och rådets direktiv om föroreningar
orsakade av fartyg och införandet av sanktioner för
överträdelser ........................................................................133

4

s. 5 Kontrollera mot PDF

1

Beslut

Regeringen har beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid
förverkande m.m.

5

s. 6 Kontrollera mot PDF

2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 36 kap. 7–10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 36 kap. 10 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

36 kap.
7 §1
För brott som har begåtts i utövFör brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet ningen av näringsverksamhet
skall, på yrkande av allmän åkla- skall, på yrkande av allmän åklagare, näringsidkaren åläggas före- gare, näringsidkaren åläggas företagsbot, om det för brottet är företagsbot, om
skrivet strängare straff än penningböter och
1. näringsidkaren inte har gjort
1. brottsligheten har inneburit
ett grovt åsidosättande av de sär- vad som skäligen kunnat krävas
skilda skyldigheter som är förena- för att förebygga brottsligheten,
de med verksamheten eller annars eller
är av allvarligt slag och
2. näringsidkaren inte har gjort
2. brottet har begåtts av
vad som skäligen kunnat krävas
a) en person i ledande ställning
för att förebygga brottsligheten.
grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta
beslut på näringsidkarens vägnar,
eller
b) en person som annars haft ett
särskilt ansvar för tillsyn eller
kontroll i verksamheten.
Första stycket gäller inte, om
Första stycket gäller inte, om
brottsligheten varit riktad mot när- brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren eller om det annars ingsidkaren.
skulle vara uppenbart oskäligt att
ålägga företagsbot.
8 §2
Företagsbot skall fastställas till
lägst tio tusen kronor och högst tre
miljoner kronor.

1
2

Senaste lydelse 1986:1007.
Senaste lydelse 1986:118.

Företagsbot skall fastställas till
lägst fem tusen kronor och högst
tio miljoner kronor.

6

s. 7 Kontrollera mot PDF

9 §3
När storleken av företagsbot bestäms, skall särskild hänsyn tas till
brottslighetens art, omfattning och
förhållande till näringsverksamheten.

När storleken av företagsbot bestäms, skall, med beaktande av
straffskalan för brottet, särskild
hänsyn tas till den skada eller fara
som brottsligheten inneburit samt
till brottslighetens omfattning och
förhållande till näringsverksamheten.
Skälig hänsyn skall också tas till
det förhållandet att näringsidkaren tidigare ålagts att betala företagsbot.
10 §4

Företagsbot får efterges eller
sättas lägre än vad som bort ske
med tillämpning av 9 §,
1. om påföljd för brottet ådöms
näringsidkaren eller företrädare
för denne,

2. om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild
rättsverkan för näringsidkaren eller
3. om det annars är påkallat av
särskilda skäl.

Företagsbot får sättas lägre än
vad som borde ha skett med tilllämpning av 9 §,
1. om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild
rättsverkan för näringsidkaren och
den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng,
2. om näringsidkaren efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa
eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet,
3. om näringsidkaren frivilligt
angivit brottet för myndigheterna,
eller
4. om det annars finns särskilda
skäl för jämkning.
Om det är påkallat med hänsyn
till något förhållande som avses i
första stycket får företagsbot efterges.

10 a §
Om ett brott som kan föranleda
talan om företagsbot
1. har begåtts av oaktsamhet,
och
2. inte kan antas föranleda annan påföljd än böter
får brottet åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.
3
4

Senaste lydelse 1986:118.
Senaste lydelse 1986:118.

7

s. 8 Kontrollera mot PDF

____________________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

8

s. 9 Kontrollera mot PDF

2.2

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 48 kap. 2, 4 och 5 §§ rättegångsbalken skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

48 kap.
2 §1
Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till
godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter
vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som
anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller
sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild
rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen
(1994:419) om brottsofferfond, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning
och blodundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för
utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna
om särskild rättsverkan.
Är brott förenat med företagsbot
skall också denna genom strafföreläggande föreläggas den misstänkte till godkännande.
4 §2
Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott,
för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns
särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har
begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.
Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas
genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma
till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den
villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.
Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då
boten inte överstiger 500 000 kr.

1
2

Senaste lydelse 1996:1624.
Senaste lydelse 1998:605.

9

s. 10 Kontrollera mot PDF

5 §3
Strafföreläggande får inte utfärdas,
om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger,
om i föreläggandet inte tas upp
om i föreläggandet inte tas upp
alla brott av den misstänkte, vilka alla brott av den misstänkte, vilka
enligt åklagarens vetskap förelig- enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller
ger till bedömning,
om målsäganden förklarat att
om målsäganden förklarat, att
han avser att föra talan om enskilt han eller hon avser att föra talan
anspråk i anledning av brottet som om enskilt anspråk i anledning av
avser annat än betalningsskyldig- brottet som avser annat än betalningsskyldighet.
het eller
om talan om företagsbot skall
föras i anledning av brottet.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

3

Senaste lydelse 1994:1412.

10

s. 11 Kontrollera mot PDF

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:1009) om förfarandet i
vissa fall vid förverkande m.m.
dels att 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
2 §1

En fråga som avses i 1 § prövas,
om inte annat följer av 3 eller 5 §,
av tingsrätten efter särskild talan.
Om inte annat framgår av denna
lag, gäller för sådan talan i tilllämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på
vilket inte kan följa svårare straff
än böter. Målet får dock avgöras
utan huvudförhandling, om en sådan förhandling inte behövs med
hänsyn till utredningen i målet och
inte heller begärs av någon av parterna.
Utfärdas stämning, skall den mot vilken talan riktas föreläggas att inställa sig till huvudförhandling eller yttra sig skriftligen vid påföljd att
egendomen annars kan förklaras förverkad. Uteblir han från förhandlingen eller yttrar han sig inte, skall egendomen förklaras förverkad, om det
inte framgår att talan är ogrundad.
Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle
att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.
En fråga som avses i 1 § prövas,
om inte annat följer av 3 §, av
tingsrätten efter särskild talan. Om
inte annat framgår av denna lag,
gäller för sådan talan i tillämpliga
delar reglerna i rättegångsbalken
om åtal för brott på vilket inte kan
följa svårare straff än böter. Målet
får dock avgöras utan huvudförhandling, om en sådan förhandling
inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

5§
Företagsbot får föreläggas näringsidkare genom strafföreläggande. I sådana fall gäller 48 kap.
2–5, 6–8, 10 och 12 a §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar
och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället den som föreläggs företagsbot.
Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att näringsidkaren
1. undertecknar en förklaring
om att denne erkänner de omständigheter som ligger till grund för
föreläggandet och godtar den fö1

Senaste lydelse 2000:178.

11

s. 12 Kontrollera mot PDF

retagsbot som tagits upp i föreläggandet, och
2. lämnar förklaringen till den
mottagare som är behörig att ta
emot förklaringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.
Föreläggandet kan också godkännas genom att hela beloppet
betalas till den myndighet som
regeringen föreskriver. En sådan
betalning skall inte anses som ett
godkännande, om det framgår att
näringsidkaren inte har avsett att
godkänna föreläggandet.
Ett godkännande är utan verkan
om det sker sedan åklagaren har
väckt talan om företagsbot.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

12

s. 13 Kontrollera mot PDF

3

Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 21 juni 1995 att tillkalla en särskild utredare
för att utreda frågor om sanktioner vid brott i näringsverksamhet med
syfte att effektivisera bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten
(dir. 1995:95). Utredningen, som antog namnet Företagsbotsutredningen,
överlämnade i oktober 1997 betänkandet Straffansvar för juridiska personer (SOU 1997:127).
Utredningens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och dess
lagförslag i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning
över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju1997/3660/L5).
Som ett led i den fortsatta beredningen av frågan om en reform av företagsbotsinstitutet utarbetades inom Justitiedepartementet en promemoria
med förslag till effektivisering av regelsystemet inom ramen för det befintliga systemet med företagsbot, Företagsbot (Ds 2001:69).
En sammanfattning av departementspromemorian och dess lagförslag
finns i bilaga 4 respektive bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju1997/3660/L5).
Den 5 mars 2003 föreslog Europeiska kommissionen ett direktiv om
föroreningar orsakade av fartyg och införandet av påföljder, inbegripet
brottspåföljder, för föroreningsbrott (EUT C 76, 25.3.2004, s. 5). Den 2
maj 2003 kompletterade kommissionen förslaget till direktiv med ett förslag till rådets rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga regelverket
för bestraffning av föroreningar orsakade av fartyg (EUT C 76,
25.3.2004, s. 15). Under våren 2005 utarbetades inom Näringsdepartementet en promemoria om Sveriges antagande av rambeslutet, Antagande av rambeslut om straffrättsliga regler vid föroreningar från fartyg.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N2005/3212/RS). På grundval av
promemorian utarbetade regeringen proposition 2004/05:157 Antagande
av rambeslut om straffrättsliga regler vid föroreningar från fartyg. I propositionen föreslog regeringen att riksdagen skulle godkänna rambeslutet. Regeringen redovisade också huvuddragen kring de lagändringar som
rambeslutet kräver. Några konkreta lagförslag lades inte fram i propositionen, utan det angavs att de redovisade lagstiftningsbehoven skulle
komma att beredas vidare och behandlas i ett senare sammanhang. Riksdagen godkände rambeslutet den 15 juni 2005 (prop. 2004/05:157, bet.
2004/05:TU13, rskr. 2004/05:292). Rambeslutet och direktivet antogs av
rådet för ekonomiska och finansiella frågor (EKOFIN) den 12 juli 2005;
rådets rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga regelverket för
bekämpande av föroreningar orsakade av fartyg (EUT L 255, 30.9.2005,
s. 164) och Europaparlamentets och rådets direktiv om föroreningar orsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser (EUT L
255, 30.9.2005, s. 11). Rambeslutet och direktivet finns i bilaga 8–9.
I detta lagstiftningsärende behandlar regeringen främst de förslag som
lagts fram i departementspromemorian. Vidare lämnas förslag till de lagändringar som bör vidtas för att Sverige fullt ut skall uppfylla rambeslutets åtaganden om ansvar och påföljder för juridiska personer.

13

s. 14 Kontrollera mot PDF

4

Bakgrund och allmänna utgångspunkter

4.1

Bakgrund

Företagsbot

Bestämmelserna om företagsbot infördes år 1986. Lagstiftningen byggde
på ett förslag från kommissionen (Ju 1982:05) mot ekonomisk brottslighet (prop. 1985/86:23, bet. 1985/86:JuU13, rskr. 1985/86:110). Till
grund för förslaget låg delbetänkandet Företagsbot (Ds Ju 1984:5).
Företagsbot skall åläggas näringsidkare vid brott som har begåtts i näringsverksamhet, om brottsligheten inneburit ett grovt åsidosättande av de
särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är
av allvarligt slag och näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kan
krävas för att förebygga brottsligheten.
Tillkomsten av systemet med företagsbot motiverades med att det då
gällande sanktionssystemet var otillräckligt när det gällde att komma till
rätta med brott i näringsverksamhet. Ett skäl till det uppgavs vara bristande proportioner mellan ådömda påföljder och de ekonomiska intressen
som kan stå på spel för ett företag. De straff som mättes ut framstod som
otillräckliga ur preventiv synpunkt. En annan brist angavs vara att förverkande endast kunde användas för att till samhället dra in faktiska uppnådda förtjänster av brott. Eftersom förverkande inte kunde användas för
att eliminera utsikten till vinst ansågs ordningen kunna inbjuda till chanstagningar från företagets sida. Det ansågs därför finnas behov av en sanktion mot företag med påtagligt repressiva inslag.
Företagsboten konstruerades inte som en brottspåföljd utan som en
särskild rättsverkan av brott, och skulle utgöra ett komplement till det
individuella straffansvaret.
Företagsbotsutredningen m.m.

Systemet med företagsbot har dock kritiserats från bl.a. effektivitetssynpunkt. År 1995 tillsatte därför regeringen en utredning med uppgift att
utreda frågor om sanktioner vid brott i näringsverksamhet, Företagsbotsutredningen (dir. 1995:95). Utredningen skulle bl.a. utvärdera reglerna
om företagsbot och utifrån denna utvärdering föreslå hur sanktionssystemet när det gäller brott inom näringsverksamhet skall effektiviseras.
Utredningen avlämnade sitt betänkande, Straffansvar för juridiska personer (SOU 1997:127), i slutet av 1997. Betänkandet innehåller en
genomgång och analys av sanktionsmöjligheterna vid brott och andra
överträdelser begångna inom ramen för juridiska personers verksamhet.
I betänkandet föreslogs bl.a. att de nuvarande reglerna om företagsbot
skulle upphävas och att juridiska personer i stället skulle kunna dömas
till straff för brott som fysiska personer begått i den juridiska personens
verksamhet. Enskilda näringsidkare skulle också kunna bestraffas på
motsvarande sätt. Vidare skulle stat och kommun, med undantag för brott
begångna vid myndighetsutövning, omfattas av regleringen.
Förslaget innebär inte att brottsbegreppet ändras. Liksom tidigare skulle enbart fysiska personer kunna begå brott och straffansvar för juridiska
14

s. 15 Kontrollera mot PDF

personer skulle, liksom när det gäller åläggande av företagsbot, förutsätta
att brott begåtts inom ramen för den juridiska personens verksamhet.
I princip skulle tillämpningsområdet för straffansvaret för juridiska
personer endast omfatta vissa utvalda brott, vid vilka det är särskilt föreskrivet att företagsböter skall kunna dömas ut, dvs. ett selektivt urval.
Huvudtanken var att det selektiva urvalet endast skulle omfatta näringsreglerande straffbestämmelser. Enligt förslaget skulle det emellertid också införas en fakultativ genombrottsregel som kompletterar det selektiva
urvalet. Genombrottsregeln innebär att det under vissa förutsättningar
skall vara möjligt att döma juridiska personer till ansvar också för andra
brott än de som ingår i det selektiva urvalet. Endast personer som ingår i
den juridiska personens ledning eller som haft i uppdrag att svara för viss
del av verksamheten skulle kunna utlösa straffansvar för den juridiska
personen enligt genombrottsregeln. Vidare skulle ansvar enligt genombrottsregeln fordra att det varit fråga om ett grovt åsidosättande av de
skyldigheter som är förenade med verksamheten.
När det gäller mindre allvarliga brott på det näringsreglerande området
ansåg utredningen att det normalt var tillräckligt med straff för den juridiska personen. Av den anledningen föreslogs en särskild bestämmelse
om åtalsunderlåtelse för den som är misstänkt för brott i det fall åtal för
brottet väcks mot en juridisk person.
Utredningen föreslog även att principerna för det s.k. företagaransvaret
skulle kodifieras.
Företagsbotsutredningens betänkande fick ett i många avseenden positivt bemötande vid remissbehandlingen. Utredningens förslag bedömdes
vara väl genomtänkta och underbyggda. Ett antal remissinstanser kritiserade emellertid utredningen för att inte i tillräcklig omfattning ha utrett
möjligheterna att, i stället för att införa ett helt nytt system, förbättra och
effektivisera det nuvarande systemet med företagsbot. Bl.a. menade
Riksåklagaren att det inte kan uteslutas att det nuvarande systemet skulle
kunna fungera effektivt om det fick en annan utformning och föreslog
därför att frågan utreds vidare. Hovrätten över Skåne och Blekinge ansåg
att det mot bakgrund av att utredningen inte tillräckligt analyserat och
utvärderat det nuvarande systemet var svårt både att bedöma vilka brister
det nuvarande systemet har och om det var motiverat att ersätta det nuvarande systemet med straffansvar för juridiska personer. Utredningens
förslag till den s.k. genombrottsregeln kritiserades också från rättssäkerhets- och legalitetssynpunkt.
Förslaget har inte lett till några författningsändringar. Remisskritiken
mot utredningens förslag och den omständigheten att det kan ifrågasättas
om det är motiverat att genomföra så omfattande och komplicerade systemförändringar – bl.a. införandet av ett straffansvar för juridiska personer och det selektiva urvalet – när de i praktiken endast kommer att beröra mindre allvarlig brottslighet, aktualiserade frågan om inte de ovan
nämnda problemen bör angripas på ett annat sätt än det som utredningen
föreslagit.
Mot denna bakgrund gjordes bedömningen att det bör övervägas om
man inte genom mer begränsade förändringar i det nuvarande systemet
kan komma till rätta med de svagheter som är förknippade med företagsbotsinstitutet. Ett förslag till sådana förändringar, som innebär att det
nuvarande systemet med företagsbot effektiviseras, har därför utarbetats

15

s. 16 Kontrollera mot PDF

inom Justitiedepartementet i departementspromemorian Företagsbot (Ds
2001:69). Även om de förslag som presenterats i många avseenden avviker från de som presenterats i Företagsbotsutredningens betänkande finns
det betydande likheter i inriktningen av förslagen, bl.a. såtillvida att tilllämpningsområdet för företagsbot utvidgas till att omfatta också mindre
allvarlig brottslighet.
Internationella åtaganden

På senare tid har även krav på effektiva sanktioner mot brott begångna
inom ramen för en juridisk persons verksamhet kommit från internationellt håll. I ett flertal rättsakter inom främst Europeiska unionen, Europarådet och Förenta nationerna har det utarbetats bestämmelser om ansvar
och sanktioner mot juridiska personer för brott som begåtts i deras verksamhet.
Dessa rättsakter innehåller bestämmelser som bl.a. ålägger medlemsstaterna att ha en lagstiftning enligt vilken juridiska personer skall kunna
ställas till ansvar för vissa angivna brott som begåtts till deras förmån av
personer med en ledande ställning inom den juridiska personens organisation grundad på befogenhet att företräda den juridiska personen, att
fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller att utöva kontroll
inom den juridiska personen. Vidare åläggs medlemsstaterna bl.a. att
säkerställa att en juridisk person i vissa fall skall kunna ställas till ansvar
när brister i övervakning eller kontroll som skall utföras av en person
med sådan ställning har gjort det möjligt för en person som är underställd
den juridiska personen, att begår vissa brott till förmån för den juridiska
personen.
I sammanhanget kan också nämnas att det inom Europeiska unionen
har utarbetats ett rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt
erkännande på bötesstraff. Rambeslutet omfattar även företagsbot (jfr
prop. 2003/04:92). Arbetet med genomförande av rambeslutet pågår
inom regeringskansliet.
Den svenska regleringen av företagsbot har, när det gäller frågan om
sanktioner mot juridiska personer, bedömts uppfylla de krav som uppställs inom bl.a. Europeiska unionen. I samband med att riksdagen godkände rådets rambeslut om förstärkning av skyddet mot förfalskning i
samband med införandet av euron genom straffrättsliga och andra påföljder (EGT L 140, 14.6.2000, s. 1) gjordes den bedömningen att de svenska reglerna om företagsbot (36 kap. 7–10 §§ brottsbalken) motsvarar de
krav som ställs i rambeslutet (prop. 1999/2000:85, bet.
1999/2000:JuU20, rskr. 1999/2000:217). Samma bedömning gjordes i
det lagstiftningsärende som behandlade de lagändringar som ansågs nödvändiga till följd av det rambeslutet (prop. 2000/01:40, bet.
2000/01:JuU9, rskr. 2000/01:138). I den rapport som Europeiska kommissionen upprättade avseende medlemsstaternas genomförande av rambeslutet (KOM[2002] 771 slutlig) angavs också Sverige som en av åtta
medlemsstater som har lagstiftning som uppfyller åtagandena enligt rambeslutet. Motsvarande bedömning har gjorts av regering och riksdag även
när det gäller senare rambeslut såsom t.ex. rambeslutet om penningtvätt,
identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel
till och vinning av brott (EGT L 182, 5.7.2001, s. 1), rambeslutet om be-

16

s. 17 Kontrollera mot PDF

kämpande av terrorism (EGT L 164, 22.6.2002, s. 3) och rambeslutet om
bekämpande av människohandel (EGT L 203, 1.8.2002, s. 1).
I ett avseende medför dock Sveriges internationella åtaganden krav på
vissa ändringar av systemet med företagsbot. Inom Europeiska unionen
har antagits ett rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga regelverket för bekämpande av föroreningar orsakade av fartyg (rådets rambeslut
2005/667/RIF av den 12 juli 2005 om förstärkning av det straffrättsliga
regelverket för bekämpande av föroreningar orsakade av fartyg, EUT L
255, 30.9.2005, s. 164). Sammanlänkat med rambeslutet är ett direktiv
om föroreningar orsakade av fartyg och införandet av sanktioner för
överträdelser (Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/35/EG av
den 7 september 2005 om föroreningar förorsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser, EUT L 255, 30.9.2005, s. 11).
Rambeslutet innehåller bl.a. bestämmelser om att överträdelser av vissa
av direktivets bestämmelser skall vara kriminaliserade, om vilka straff
som skall följa på brotten, bestämmelser om ansvar för juridiska personer
samt bestämmelser om att påföljder för juridiska personer skall innefatta
böter eller administrativa avgifter på vissa angivna miniminivåer.
I den proposition som föregick riksdagens godkännande av rambeslutet
(prop. 2004/05:157, bet. 2004/05:TU13, rskr. 2004/05:292) har, på motsvarande sätt som beträffande tidigare nämnda rambeslut, gjorts den bedömningen att de svenska reglerna om företagsbot i huvudsak motsvarar
de krav som ställs i rambesluten. När det gäller bestämmelserna om påföljder för juridiska personer i det aktuella rambeslutet har dock konstaterats att de nivåer företagsboten i dag kan dömas ut till inte uppfyller
kraven enligt rambeslutet. Regeringen anser därför att maximibeloppet
för företagsbot bör höjas (se nedan avsnitt 6.2, jfr prop. 2004/05:157
s. 36).

4.2

Allmänna utgångspunkter

Behovet av en reform

Bestämmelserna om företagsbot har kommit att tillämpas relativt sparsamt (jfr departementspromemorian Företagsbot [Ds 2001:69] s. 35 ff.
och betänkandet Straffansvar för juridiska personer [SOU 1997:127], Del
B, s. 255 ff.). Yrkande om företagsbot har framställts i ett begränsat antal
fall och i flertalet av dessa har talan om företagsbot ogillats. Som en förklaring till det har det från bl.a. åklagarhåll angivits att reglerna är komplicerade och svåra att tillämpa.
I kritiken mot systemet har vidare bl.a. anförts att det förhållandet att
företagsbot bara kan åläggas när brottsligheten inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten
eller annars är av allvarligt slag kan innebära en snävare avgränsning av
tillämpningsområdet än vad som varit avsett. Det har också anförts att
det ofta är svårt att styrka att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.
Företagsboten utgör således inte, såsom den kommit att tillämpas, ett
tillräckligt effektivt medel när det gäller att beivra brott begångna i näringsverksamhet.

17

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till det kommer att Sveriges internationella åtaganden medför krav på
effektiva sanktioner mot brott begångna inom ramen för en juridisk persons verksamhet.
Företagsbotsinstitutet effektiviseras

Enligt regeringens mening bör det vara en grundläggande utgångspunkt
att systemet med företagsbotsinstitutet effektiviseras. Reglerna om företagsbot bör vara tydliga och enkla att tillämpa och utformas så att sanktionen utgör ett praktiskt användbart instrument för att komma till rätta
med brott förövade i näringsverksamhet.
Tillämpningsområdet för systemet med företagsbot bör utvidgas, så att
sanktionen även omfattar mindre allvarlig brottslighet som sker i näringsverksamhet. Om näringsidkaren får bära de straffrättsliga konsekvenserna då brottsligheten är att hänföra till dennes verksamhet ökar
incitamenten att organisera verksamheten på ett sätt som motverkar eller
förhindrar att överträdelser sker. Att åtgärder mot brott i näringsverksamhet förstärks har också betydelse från bl.a. konkurrenssynpunkt. Genom att sanktioner riktas mot näringsidkare för sådana brott förbättras
förutsättningarna för en sund konkurrens på lika villkor.
En utökad användning av företagsbotinstitutet ger anledning att överväga om beloppsgränserna bör ändras samt om det bör tydliggöras vilka
kriterier som skall vara avgörande vid bestämmandet av sanktionens storlek. Som nämnts ovan är en höjning av maximigränserna för företagsbot
nödvändig för att åstadkomma överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden.
Det finns även skäl att överväga utformningen av bestämmelserna om
jämkning och eftergift för att åstadkomma en mer lättillämpad och effektiv reglering.
Såväl strävan efter en effektiv reglering som tanken på att vidga tilllämpningsområdet talar för att det bör införas en möjlighet att ålägga
företagsbot med tillämpning av ett förenklat förfarande.
Företagsbot bör vara en primär sanktion vid vissa mindre allvarliga brott i
näringsverksamhet

En annan utgångspunkt är att företagsbot bör vara en primär sanktion vid
vissa mindre allvarliga brott i näringsverksamhet.
Brister som leder till överträdelser av näringsreglerande lagstiftning
torde ofta vara hänförliga till företagets organisation och struktur. Rättviseskäl kan därför tala för en reform som riktar ansvaret direkt mot den
näringsidkare som bedriver verksamheten i stället för en enskild person
som verkar inom företaget. En sanktion som riktar sig direkt mot företaget ger vidare ett incitament att organisera verksamheten så att överträdelser motverkas och kan därför vara mer effektiv än en sanktion mot
enskilda personer som verkar inom företaget. Det är också viktigt att ett
effektiviserat system med företagsbot inte utformas på ett sådant sätt att
enskilda näringsidkare missgynnas i förhållande till större företag, i vilka
sanktionerna drabbar skilda subjekt. Särskilt vid mindre allvarlig brotts18

s. 19 Kontrollera mot PDF

lighet kan det ifrågasättas om det alltid finns ett behov av parallella sanktioner – individuellt straffansvar och företagsbot.
Det framstår därför som rimligt att ansvaret för mindre allvarliga brott
begångna i näringsverksamhet i viss utsträckning flyttas över på näringsidkaren. Att rikta om den straffrättsliga reaktionen mot näringsidkaren i
vissa fall skulle också vara ett sätt att göra företagsboten till en mer central del av det straffrättsliga sanktionssystemet.
En begränsad reform

En utgångspunkt för reformeringen av systemet med företagsbot är att de
regler som föreslås skall utgöra ett effektivt sanktionssystem när det gäller brott inom näringsverksamhet. Samtidigt bör utgångspunkten vara att
strukturella förändringar bör undvikas om de riskerar att leda till osäkerhet om bestämmelsernas tillämpningsområde. Inarbetade begrepp bör
inte bytas ut om inte uppenbara fördelar står att vinna med förändringen.
Företagsbotsutredningen föreslog att det nuvarande systemet där företagsboten utgör en särskild rättsverkan av brott ersätts av ett system där
företag kan ådömas straff i juridisk mening. Företagsboten skulle ersättas
av straffet företagsböter.
Avgörande för bedömningen om systemet med företagsbot som en särskild rättsverkan av brott bör ersättas med ett straffansvar för juridiska
personer är om företagsbotens formella karaktär av straff eller särskild
rättsverkan i sig har någon betydelse för systemets effektivitet eller funktionssätt. Enligt regeringens mening finns det inte något som talar för att
så är fallet. Sveriges internationella åtaganden kräver inte heller att
straffansvar för juridiska personer införs. Företagsbot bör därför, som
föreslagits i promemorian, även i fortsättningen utgöra en särskild rättsverkan av brott.
I samband med att systemet med företagsbot infördes berördes frågan
om regleringen skulle vara generellt tillämplig eller om den endast skulle
gälla vissa utvalda brott. Det bedömdes då att en generell reglering var
att föredra, dels på grund av lagstiftningstekniska överväganden, dels på
grund av intresset av en konsekvent och sammanhängande lagstiftning
(jfr prop. 1985/86:23 s. 17 och SOU 1997:127 Del A s. 266 ff.). Företagsbotsutredningen föreslog att företagsböter skall kunna utdömas endast för vissa särskilt utvalda brott, det s.k. selektiva urvalet. Enligt regeringens mening har den bedömning i frågan som gjordes i samband
med företagsbotssystemet tillkomst fortfarande fog för sig. Regeringen
anser därför att regleringen av systemet med företagsbot även fortsättningsvis bör vara generellt tillämplig.
Företagsbotsutredningen föreslog vidare att principerna för företagaransvaret skulle kodifieras. Företagaransvar är en beteckning för det
straffrättsliga ansvar som en företagare kan drabbas av till följd av underlåtenhet att utöva tillsyn och kontroll över den verksamhet som han eller
hon bedriver. Principerna är oreglerade och har i allt väsentligt utvecklats
genom rättspraxis och doktrin.
Innebörden av utredningens förslag är att ansvaret vid brott i en juridisk persons verksamhet primärt skall åvila den som ingår i den juridiska
personens ledning. Om arbetsuppgifter har delegerats på ett korrekt sätt
19

s. 20 Kontrollera mot PDF

skall ansvaret i stället åvila den som utfört de delegerade uppgifterna.
Någon ändring i förhållande till gällande rätt var inte avsedd.
Som anförts i betänkandet försvåras en kodifiering av de aktuella principerna av att det inte finns någon accepterad teoribildning och terminologi på området, även om det råder en stor enighet om principernas praktiska tillämpningsområde (jfr SOU 1997:127 Del A s. 318). Regeringen
har i tidigare sammanhang uttalat att legalitetsprincipen inte hindrar en
tillämpning av principerna för företagaransvar (prop. 1993/94:130 s 18
f.). Med hänsyn bl.a. härtill och med beaktande av ovan angivna utgångspunkt anser regeringen att det inte finns tillräckliga skäl att nu föreslå en kodifiering av företagaransvaret. Frågan behandlas närmare i avsnitt 11.

5

Förutsättningar för åläggande av företagsbot

5.1

Nuvarande reglering

Företagsbot är, som tidigare nämnts, en ekonomisk sanktion som under
vissa förutsättningar kan åläggas näringsidkare. Med näringsidkare avses
fysiska eller juridiska personer som yrkesmässigt bedriver verksamhet av
ekonomisk art, oavsett om verksamheten är inriktad på vinst eller inte.
Förutsättningarna för att döma ut företagsbot regleras i 36 kap. 7 §
brottsbalken.
En förutsättning för åläggande av företagsbot är enligt första stycket att
ett brott skall ha begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Denna fråga
skall bedömas på motsvarande sätt som vid tillämpning av bestämmelserna om förverkande vid brott i utövningen av näringsverksamhet enligt
36 kap. 4 § brottsbalken. Ett brott skall alltså anses begånget i näringsverksamhet om det ingår som ett led i en näringsidkares verksamhet. Det
skall typiskt sett ha en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs
av gärningsmannen, antingen i sin egenskap av näringsidkare eller företrädare för eller anställd hos den som bedriver näring. Brott i näringsverksamhet anses inte kunna begås av andra än näringsidkare, ställföreträdare eller uppdragstagare hos näringsidkare. Både näringsverksamhet
som bedrivs i privat och offentlig – statlig och kommunal – regi omfattas
av regleringen (jfr prop. 1985/86:23 s. 26 ff. och s. 62 f.).
En annan förutsättning är enligt första stycket punkten 1 att brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som
är förenade med verksamheten eller att brottsligheten annars är av allvarligt slag. Med sådana särskilda skyldigheter avses i första hand förpliktelser för näringsidkare som följer av utpräglat näringsreglerande lagstiftning, både sådana regler som är av allmän karaktär och sådana som
bara gäller för vissa slag av näringsverksamhet. Med brott som är av allvarligt slag avses främst överträdelser av centrala straffbestämmelser
men även gärningar som är ägnade att vålla betydande skada eller som
innebär åsidosättanden av viktiga samhällsintressen. Att brottsligheten
skall ha varit av allvarligt slag innebär inte att brottet måste vara att hänföra till den grövre graden i sådana fall där brottet är indelat i olika svårighetsgrader. Det är den samlade bilden av brottslighetens art och om-

20

s. 21 Kontrollera mot PDF

fattning som är avgörande för om den är av sådant slag som avses i punkten 1.
Som en ytterligare förutsättning för företagsbot gäller enligt punkten 2
i samma stycke att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat
krävas för att förebygga brottsligheten. De krav som i detta hänseende
skall ställas på företagaren är ganska höga. Kraven innebär att företaget
måste präglas av en god organisation och struktur, att anställda ges erforderliga föreskrifter och instruktioner samt att rutiner övervakas. För att
föreskrifter skall kunna leda till att näringsidkaren undgår företagsbot
krävs det också att de är allvarligt menade och att de har meddelats bl.a. i
syfte att förhindra brott av just det slag som ägt rum. Oberoende av om
sådana särskilda föreskrifter eller instruktioner finns måste det kunna
krävas att verksamheten har organiserats på ett sådant sätt att en rimlig
kontroll utövas av att den bedrivs på ett lagenligt sätt (jfr prop.
1985/86:23 s. 28 ff., s. 61 ff. och s. 112 f.).
Av andra stycket framgår att företagsbot inte skall åläggas i anledning
av brott som varit riktade mot näringsidkaren, dvs. då näringsidkaren kan
inta ställning som målsägande i brottmålet, eller om det annars skulle
vara uppenbart oskäligt.

5.2

Kravet på grovt åsidosättande eller brottslighet av
allvarligt slag slopas

Regeringens förslag: För företagsbot krävs inte längre att brottsligheten skall ha inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars vara av allvarligt
slag.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Tullverket och Företagarnas Riksorganisation har avstyrkt förslaget. Tullverket anför att den föreslagna utvidgningen skulle stå i strid med det utvecklingsarbete som verket bedriver
tillsammans med näringslivet, innebärande etablering av rutiner och ramar för samverkan i partnerskap (projekt servicetrappan). Företagarnas
Riksorganisation menar att slopandet av detta krav är ytterst tveksamt
från rättssäkerhetssynpunkt. För ansvar skulle det räcka att ”näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten”. Enligt organisationen skulle det vid rena underlåtenhetsbrott finnas en överhängande risk att företagaren måste styrka vilka förebyggande
åtgärder han eller hon vidtagit, främst genom instruktioner, arbetsbeskrivningar och dylik dokumentation som är sällsynt hos de små företagen, vilket i praktiken skulle innebära en omvänd bevisbörda. Datainspektionen, Verket för näringslivsutveckling (NUTEK) och Sveriges Advokatsamfund har avstyrkt förslagen till reform av företagsbotsinstitutet.
De menar att de befintliga sanktionsmöjligheterna mot juridiska personer
är tillräckliga för att bekämpa brott i näringsverksamhet.

21

s. 22 Kontrollera mot PDF

Skälen för regeringens förslag
Bakgrund

Vid företagsbotsinstitutets tillkomst ansågs att det framstod som ändamålsenligt att företagsbot endast skulle tillämpas i fråga om mer allvarlig
brottslighet och att förseelser och bagatellbrott borde kunna lämnas utanför regleringen. Skälet till det uppgavs vara att de preventiva effekter
som i de fallen stod att vinna torde vara ganska begränsade i förhållande
till det merarbete som annars skulle uppkomma för de rättsvårdande
myndigheterna. I stället borde man, när det gäller mindre allvarliga brott,
kunna förlita sig på det personliga straffansvaret och på att brottsliga förtjänster vid behov förklaras förverkade (jfr prop. 1985/86:23 s. 29 och s.
31 f.).
Som tidigare redovisats har det emellertid i olika sammanhang ifrågasatts om inte kravet på grovt åsidosättande eller brottslighet som annars
är av allvarligt slag har medfört att tillämpningsområdet för företagsboten blivit mer begränsat än vad som från början varit avsett. Denna uppfattning motsägs inte av praxis. Av de domstolsavgöranden som redovisats av Företagsbotsutredningen framgår bl.a. att den omständigheten att
ett brott inte inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter
som är förknippade med näringsverksamheten eller annars har varit av
allvarligt slag utgör den vanligaste grunden för att ogilla talan om företagsbot (SOU 1997:127 Del B s. 255 ff.) Eftersom praxis på området är
begränsad kan dock alltför säkra slutsatser inte dras endast med ledning
av den.
Möjligheten att ålägga företagsbot utvidgas

En utgångspunkt för reformeringen av företagsbotsinstitutet är att sanktionen skall utgöra ett mer effektivt instrument för att motverka och beivra brott inom näringsverksamhet. Som nämnts ovan innebär kraven på
grovt åsidosättande av näringsidkarens särskilda skyldigheter eller brottslighet av allvarligt slag – förutom att det skall vara fråga om brott i verksamheten – en betydande begränsning av företagsbotens tillämpningsområde. För att sanktionen skall träffa samtliga straffvärda gärningar är det
viktigt att tillämpningsområdet för systemet med företagsbot vidgas.
En utvidgning av tillämpningsområdet för företagsbot är också viktigt
från brottspreventiv synpunkt. I likhet med vad som anförts såväl i promemorian som av Företagsbotsutredningen anser regeringen att sanktioner mot juridiska personer har störst preventiv effekt när det gäller brott
som begås inom ramen för en i övrigt seriös näringsverksamhet. Brister
som leder till överträdelser av näringsreglerande lagstiftning är ofta hänförliga till företagets organisation och struktur. Även brott som bedrägeri,
häleri och stöld kan i många fall, när brottet sker inom näringsverksamheten, motverkas genom en god företagsorganisation och erforderliga
rutiner. Om näringsidkaren får bära de straffrättsliga konsekvenserna då
brottsligheten är att hänföra till dennes verksamhet, ökar incitamenten att
organisera verksamheten på ett sätt att inte överträdelser sker. Detta gäller inte bara vid sådan allvarlig brottslighet som omfattas av dagens reglering utan även brottslighet av mindre allvarlig karaktär.

22

s. 23 Kontrollera mot PDF

Att samhället ser till att regler om näringsverksamhet följs har vidare
betydelse från bl.a. konkurrenssynpunkt. Genom att åtgärderna mot brott
i näringsverksamhet förstärks, förbättras förutsättningarna för en sund
konkurrens på lika villkor. Till det kommer att gärningar av mindre allvarlig natur torde utgöra den vanligaste typen av överträdelser som förekommer inom ramen för näringsverksamhet. Det finns därför ett starkt
allmänt intresse av att motverka sådana överträdelser. Regeringen delar
inte den tveksamhet från rättssäkerhetssynpunkt som framförts av Företagarnas Riksorganisation. Bevisbördan för att förutsättningarna för företagsbot är uppfyllda – bl.a. kravet att näringsidkaren inte skall ha gjort
vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten – ligger,
liksom tidigare, hos åklagaren.
Regeringen föreslår därför sammanfattningsvis att systemet med företagsbot utvidgas till att omfatta även mindre allvarlig brottslighet som
sker inom ramen för näringsverksamhet. Kravet på att den brottslighet
som ligger till grund för yrkandet om företagsbot skall ha inneburit ett
grovt åsidosättande eller annars vara av allvarligt slag bör alltså slopas.
Som utvecklas nedan i avsnitt 5.5. bör företagsbot dock inte kunna åläggas för brott för vilka endast penningböter är föreskrivet.

5.3

Kravet att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten
kompletteras

Regeringens förslag: Det nuvarande kravet att näringsidkaren inte har
gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten
kompletteras med en bestämmelse av innebörd att företagsbot härutöver kan åläggas när brottet har begåtts av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta
beslut på näringsidkarens vägnar eller av en person som annars haft ett
särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
I promemorian har den kompletterande bestämmelsen formulerats så att
företagsbot – utöver vad som följer av 36 kap. 7 § första stycket punkten
1 brottsbalken – kan åläggas om brottet har begåtts av en person med
ledande ställning eller särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll eller liknande uppgifter.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget
eller har lämnat det utan erinran. Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt och
Föreningen Svenskt Näringsliv anser dock att den angivna personkretsen
är oklart angiven och att det med hänsyn till legalitetsprincipen finns skäl
att ytterligare överväga utformningen av bestämmelsen. Göteborgs tingsrätt anser vidare att bestämmelsens utformning i språkligt hänseende bör
tillnärmas de EU-rättsakter i vilka den har sina förebilder. Malmö tingsrätt anser att grunderna för det utvidgade ansvaret är vagt angivna och
har ifrågasatt om det inte kan innebära ett allt för långtgående ansvar.
Arbetsmiljöverket har anfört att rekvisitet att ”näringsidkaren inte har
gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten”
23

s. 24 Kontrollera mot PDF

bör formuleras om så att det begränsas till att träffa de fall där gärningsmannen handlat i strid mot givna order eller instruktioner eller där företagsledningen inte rimligen hade kunnat förutse brottet. Företagarnas
Riksorganisation anser att det är naturligare att företaget har ett större
ansvar för tydliga instruktioner till medarbetare med rutinuppgifter än att
det ansvarar för brottsliga handlingar begångna av ledande personer. Organisationen avstyrker förslaget även i denna del.
Skälen för regeringens förslag
Bakgrund

En av de grundläggande förutsättningarna för att ålägga företagsbot är
enligt 36 kap. 7 § första stycket punkten 2 brottsbalken att näringsidkaren
inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Som redovisats ovan innebär bestämmelsen att företagsbot inte
skall åläggas i fall där verksamheten har organiserats så att en rimlig
kontroll utövas av att den bedrivs på ett lagenligt sätt eller i fall där en
anställds brott har begåtts i strid mot uttryckliga och allvarligt menade
order eller instruktioner. Skälet till denna begränsning av tillämpningsområdet för företagsbotsinstitutet är att systemet annars har ansetts kunna
få orimliga konsekvenser i vissa fall (prop. 1985/86:23 s. 66 f. och s. 112
f.).
I Företagsbotsutredningens förslag fanns inte någon motsvarande begränsning av näringsidkarens ansvar. Det förhållandet att näringsidkaren
gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brott skulle alltså
inte i sig utgöra en grund för att underlåta att väcka åtal mot den juridiska
personen. Vid remissbehandlingen kritiserades förslaget från rättssäkerhetssynpunkt. Det ansågs vara allt för långtgående att hålla den juridiska
personen ansvarig också i fall där det inte förelegat några brister i tillsyn
eller kontroll.
I likhet med vad som anförts i promemorian anser regeringen att en reglering som innebär att varje enskild arbetstagare, helt oberoende av ledningens åtgärder, kan ådra näringsidkaren ansvar är för långtgående.
Åläggande av företagsbot bör inte kunna ske oberoende av hur näringsidkaren agerat för att förebygga och förhindra brott. En utgångspunkt bör
därför vara att näringsidkarens ansvar även i fortsättningen skall begränsas. För att systemet med företagsbot skall fungera mer effektivt bör
emellertid regleringens tillämpningsområde utvidgas något i förhållande
till vad som gäller i dag.
Internationella åtaganden

I sammanhanget bör även beaktas de krav som följer av Sveriges internationella åtaganden inom främst Europeiska unionen, Europarådet och
Förenta nationerna. I dag finns, som nämnts ovan, bl.a. i ett flertal rambeslut antagna inom ramen för det rättsliga och inrikes samarbetet inom
Europeiska unionen, krav på att sanktioner under vissa förutsättningar
skall kunna riktas mot juridiska personer. Dessa rättsakter innehåller bestämmelser som bl.a. ålägger medlemsstaterna att ha en lagstiftning en-

24

s. 25 Kontrollera mot PDF

ligt vilken juridiska personer skall kunna ställas till ansvar för vissa angivna brott som begåtts till deras förmån av personer med en ledande
ställning inom den juridiska personens organisation grundad på befogenhet att företräda den juridiska personen, att fatta beslut på den juridiska
personens vägnar, eller att utöva kontroll inom den juridiska personen.
Vidare åläggs medlemsstaterna bl.a. att säkerställa att en juridisk person i
vissa fall skall kunna ställas till ansvar för brister i övervakning eller
kontroll som skall utföras av en person med sådan ställning.
Den svenska regleringen av företagsbot har, som tidigare redovisats
(avsnitt 4.1), bedömts uppfylla de krav på sanktioner mot juridiska personer som uppställs inom bl.a. Europeiska unionen. Även med beaktande
härav skulle dock, enligt regeringens uppfattning, ett mer lättillämpat
system och en utvidgning av möjligheterna att utdöma företagsbot kunna
bidra till en tydligare överensstämmelse mellan svensk rätt och de krav
som följer av det internationella straffrättsliga samarbetet.
Grunden för företagsbot kompletteras

För att företagsbotsinstitutet skall få större genomslag och tillämpning
bör grunden för tillämpningsområdet kompletteras. Enligt regeringens
uppfattning bör, som föreslagits i promemorian, som huvudregel ansvaret
begränsas genom att det uppställs ett krav på brister i kontroll och tillsyn
– motsvarande det som finns i 36 kap. 7 § första stycket punkten 2
brottsbalken. Som ett komplement till detta krav bör det dock föreskrivas
att näringsidkaren, oberoende av sådana brister, kan få ansvara för brott
som begåtts av personer med viss särskild ställning i företaget. En sådan
regel skulle innebära att näringsidkaren i grunden ansvarar endast om
företaget som helhet inte gjort vad som skäligen kunnat begäras för att
förebygga brott men att näringsidkaren har ett utvidgat ansvar för en viss
begränsad grupp av personer.
Ett skäl för en sådan utvidgning är att personer i ledande ställning i
många fall kan sägas stå utanför de system för kontroll och tillsyn som
kan finnas i ett företag. Rutiner och kontroller måste alltid utföras och
upprätthållas av individer. För att regleringen skall fungera effektivt är
det viktigt att den tar sikte även på situationer där brister förekommer hos
de som är satta att utföra kontrollen och inte endast i övrigt hos företaget
eller näringsidkaren som sådan. Till det kommer att personer i ledande
ställning ofta har sådana befogenheter och uppgifter som gör det rimligt
att ålägga dem ett större ansvar. De kan bl.a. ha större möjligheter att
utnyttja företaget och uppnå personlig vinning av överträdelser. Det sagda innebär inte att en näringsidkare skall kunna drabbas av ansvar för
abnormhandlingar eller brott som riktats mot näringsidkaren och som
begåtts av personer i ledande ställning. Sådana handlingar omfattas, liksom tidigare, dels av begränsningen att brottet skall ha skett i näringsverksamhet, dels av undantagsregeln i 36 kap. 7 § andra stycket brottsbalken för brott som riktas mot näringsidkaren (jfr prop. 1985/86:23 s. 28
f., s. 33 ff. och s. 66, se närmare avsnitt 5.4.)
Ett annat skäl är, som nämnts, en önskan att på ett tydligare sätt anpassa regleringen till det internationella regelverket på området. Enligt ordalydelsen tar den svenska regleringen om företagsbot sikte på vad en näringsidkare, dvs. en juridisk eller fysisk person, har gjort eller inte gjort

25

s. 26 Kontrollera mot PDF

för att förebygga brott etc., medan de flesta bestämmelser i internationella instrument som reglerar ansvar för juridiska personer tar sikte på vad
enskilda personer har gjort eller underlåtit att göra. Detta leder bl.a. till
att det av den svenska regleringen inte klart framgår om företagsbot kan
påföras i fall där ett företag haft fullt godtagbara rutiner för att förebygga
brott men där en person i ledande ställning likväl begått brott inom ramen för näringsverksamheten.
När det gäller frågan om hur regleringen bör utformas gör regeringen
följande överväganden. I promemorian har föreslagits att den nuvarande
bestämmelsen om att företagsbot skall åläggas i de fall då näringsidkaren
inte gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten
bör kompletteras med en bestämmelse av innebörd att företagsbot skall
kunna åläggas i de fall då en person i ledande ställning, eller som annars
har särskilt ansvar för tillsyn, kontroll eller liknande uppgifter, begått
brottet.
Regeringen anser, i likhet med bl.a. Svea hovrätt, att det av legalitetsskäl finns anledning att precisera bestämmelsen. Med hänsyn till det internationella straffrättsliga samarbetet finns det också, som Göteborgs
tingsrätt har anfört, skäl att i språkligt hänseende närma bestämmelsens
utformning till motsvarande bestämmelser i internationella instrument.
Av ett flertal sådana rättsakter följer, som nämnts ovan i avsnitt 4.1, att
en sådan ledande ställning inom den juridiska personens organisation kan
grundas bl.a. på befogenhet att företräda den juridiska personen eller att
fatta beslut på den juridiska personens vägnar. Enligt regeringens mening
innebär en motsvarande specificering en rimlig avgränsning av ansvaret i
dessa fall. För att bestämmelsens tillämpningsområde inte skall bli för
omfattande bör den inte omfatta personer som kan ha ”liknande uppgifter”, vilket föreslogs i promemorian.
Det föreslås därför sammanfattningsvis att den nuvarande bestämmelsen om att företagsbot skall åläggas i de fall då näringsidkaren inte gjort
vad som skäligen kan krävas för att förebygga brott kompletteras med en
bestämmelse av innebörd att företagsbot dessutom skall kunna åläggas i
de fall då en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på dennes vägnar eller en person
som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten har begått brottet.

5.4

Undantaget för uppenbart oskäliga fall slopas

Regeringens förslag: Undantagsregeln i 36 kap. 7 § andra stycket
brottsbalken, som innebär att företagsbot inte skall åläggas om det
skulle vara uppenbart oskäligt, slopas.
Regeringens bedömning: Undantaget för brottslighet som varit riktad
mot näringsidkaren bör finnas kvar.
Promemorians förslag överensstämmer endast delvis med regeringens. I promemorian har även föreslagits att undantaget för brottslighet
som varit riktad mot näringsidkaren skall slopas.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Stockholms tingsrätt anser att man bör skil-

26

s. 27 Kontrollera mot PDF

ja mellan förutsättningar att ålägga företagsbot och förutsättningar att
efterge företagsbot samt att undantaget för uppenbart oskäliga fall därför
bör behållas. Malmö tingsrätt har anfört att det skulle skapa en enklare
och tydligare reglering om undantaget för de fall där brottet riktat sig mot
näringsidkaren får stå kvar men undantaget för uppenbar oskälighet utgår, eftersom detta kan beaktas enligt reglerna om jämkning och eftergift.
Även Riksåklagaren, Brottsförebyggande rådet och Länsstyrelsen i Örebro län är av uppfattningen att undantaget i andra stycket för brott som
begåtts mot näringsidkaren bör finnas kvar. Umeå tingsrätt menar att den
i promemorian gjorda tolkningen av uttrycket ”i näringsverksamhet” avviker från tidigare förarbetsuttalanden och anser, i likhet med Göteborgs
tingsrätt, att det vore lämpligt att i lagtext definiera vad som menas med
att brott ”begåtts i utövningen av näringsverksamhet”. Riksåklagaren och
Arbetsmiljöverket anser att kravet på att företagsbot endast kan åläggas
vid brott som har begåtts i näringsverksamhet bör slopas.
Skälen för regeringens bedömning och förslag
Undantaget för brott riktade mot näringsidkaren

Företagsbot skall enligt gällande rätt, som nämnts ovan, inte åläggas om
brottsligheten riktat sig mot näringsidkaren eller om det annars vore uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot. Undantaget för brott begångna
mot näringsidkaren är tillämpligt i de fall där näringsidkaren kan inta
ställning som målsägande, men inte i fall där brottet på ett mer indirekt
sätt drabbar näringsidkaren (prop. 1985/86:23 s. 66).
I promemorian föreslogs att nämnda undantag skulle slopas. Någon
förändring i sak var emellertid inte avsedd. Som skäl för förslaget anfördes att undantaget för brott riktade mot näringsidkaren redan omfattas av
kravet på att företagsbot endast skall åläggas då brott begåtts i näringsverksamhet. Det ansågs att det i begreppet näringsverksamhet måste ligga ett krav på att åtgärden på något sätt utgör ett naturligt inslag i företagets verksamhet eller i någon mening främjar eller är avsedd att främja
denna. När det gäller brott som omfattas av dagens undantagsregel, dvs.
brott som direkt riktar sig mot företaget, ansågs att dessa bör kunna undantas redan på den grunden att de inte kan anses begångna i näringsverksamheten. Om brottet på ett indirekt sätt riktar sig mot eller annars är
till men för näringsidkaren borde det enligt promemorian vara tillräckligt
att detta kan beaktas vid tillämpning av reglerna om jämkning och eftergift.
Enligt regeringens mening bör utgångspunkten alltjämt vara att brott
som riktat sig mot näringsidkaren inte skall medföra företagsbot. Det bör
anges uttryckligen. I likhet med ett flertal remissinstanser anser regeringen att det kan ifrågasättas om den i promemorian gjorda tolkningen av
uttrycket ”i näringsverksamhet” överensstämmer med tidigare förarbetsuttalanden (jfr prop. 1985/86:23 s. 66 och s. 68). Med hänsyn till det och
med den utgångspunkten att strukturella förändringar inte bör göras om
de riskerar att leda till osäkerhet om bestämmelsens tillämpningsområde
anser regeringen i likhet med bl.a. Riksåklagaren och Brottsförebyggande rådet att undantaget för brott som begåtts mot näringsidkaren bör fin-

27

s. 28 Kontrollera mot PDF

nas kvar. Ändringsförslaget bör alltså inte genomföras i denna del. Av
samma skäl bör det inte införas någon definition av begreppet ”brott som
har begåtts i utövningen av näringsverksamhet”. Det saknas vidare, enligt
regeringens bedömning, skäl att i detta sammanhang överväga frågan om
kravet på kopplingen till näringsverksamhet bör förändras i något avseende.
Undantaget för uppenbart oskäliga fall

Som anförts i promemorian utgör regeln om att företagsbot inte skall
åläggas när detta skulle vara uppenbart oskäligt tillsammans med jämkningsregeln i nuvarande 36 kap. 10 § punkten 3 brottsbalken en viss dubblering av möjligheterna att avstå från att ålägga företagsbot. I sistnämnda paragraf föreskrivs att företagsbot får efterges eller sättas lägre inte
bara i de mer specifika situationer som anges i punkterna 1 och 2 utan
också om det annars är påkallat av särskilda skäl.
Det bör därför övervägas om man, mot bakgrund av intresset av att
göra regleringen enkel och tydlig, kan slopa kravet på att åläggande av
företagsbot inte skall vara uppenbart oskäligt och i stället ge utrymme för
sådana hänsynstaganden genom de särskilda reglerna om eftergift. Vid
denna bedömning gör sig olika intressen gällande.
Mot en sådan förändring kan, som Stockholms tingrätt påpekat, anföras att kravet på att ett åläggande av företagsbot inte skall vara uppenbart
oskäligt inte längre skulle vara en förutsättning att ålägga företagsbot
enligt 36 kap. 7 § brottsbalken utan i stället ett skäl att efterge densamma
enligt 36 kap. 10 § brottsbalken. Skillnaden är av principiell natur.
En ändring av innebörd att oskälighet enbart blir ett skäl för att efterge
(eller jämka) företagsbot ligger i linje med vad som gäller för individuellt
straffansvar. Det förhållandet att det vore uppenbart oskäligt att ådöma
påföljd har ingen betydelse för bedömningen av om ett brott har förövats
men utgör däremot, under vissa förutsättningar, grund för att meddela
påföljdseftergift. Även om företagsboten formellt sett utgör en särskild
rättsverkan av brott finns det, med beaktande av institutets syfte, skäl för
en utformning av bestämmelserna som liknar reglerna om påföljd och
påföljdseftergift.
Ytterligare ett skäl som talar för en sådan förändring är att den gör systemet mer överskådligt och lättillämpat. I förarbetena till den nuvarande
regleringen talas, i samband med behandlingen av jämknings- och eftergiftsreglerna, om att bedömningen i princip bör göras i två steg för att
systemet skall bli överskådligt och lätthanterligt: först fastställs företagsbotens storlek enligt reglerna i 36 kap. 9 § brottsbalken, därefter görs den
jämkning eller eftergift som är motiverad (jfr prop. 1985/86:23 s. 46).
Strukturen grumlas emellertid av att oskälighetsregeln i 36 kap. 7 §
brottsbalken, trots att den ingår i förutsättningarna för att ålägga företagsbot, närmast framstår som en eftergiftsgrund.
Regeringen föreslår därför sammanfattningsvis att undantagsregeln i
36 kap. 7 § andra stycket brottsbalken, som innebär att företagsbot inte
skall åläggas om det annars skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot, slopas. Ändringen torde inte medföra någon större saklig skillnad i förhållande till nu gällande regler. Med den föreslagna förändringen
skulle beslutsprocessen delas upp i tre tydligt åtskilda steg. Först skulle

28

s. 29 Kontrollera mot PDF

en bedömning göras av om förutsättningarna för att ålägga företagsbot är
uppfyllda enligt 36 kap. 7 §, därefter skulle företagsbotens storlek fastställas enligt 36 kap. 9 § och slutligen skulle en bedömning göras av om
det finns skäl att jämka eller efterge boten enligt 36 kap. 10 § brottsbalken.

5.5

En mer generell begränsning av tillämpningsområdet

Regeringens förslag: Företagsbot skall inte kunna åläggas för brott
för vilka endast penningböter är föreskrivet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Malmö tingsrätt anser att regleringen endast
skall omfatta brott där fängelse ingår i straffskalan. Vägverket och
Landsorganisationen i Sverige (LO) påpekar att det vid upprepade och
allvarliga förseelser mot t.ex. kör- och vilotidsbestämmelser, något som
kan innebära konkurrensfördelar, finns behov av att kunna utdöma företagsbot. Detta kommer dock med det nuvarande förslaget inte att vara
möjligt, eftersom dessa förseelser endast straffas med penningböter.
Skälen för regeringens förslag: En utvidgning av möjligheterna att
ålägga företagsbot i enlighet med de ställningstaganden som gjorts i föregående avsnitt innebär att ett företag skulle kunna åläggas företagsbot
för brott som begås i näringsverksamheten även när brottsligheten är av
mindre allvarligt slag.
Enligt regeringens mening kan det emellertid inte anses sakligt motiverat att systemet skall omfatta sådana brott som närmast uppfattas som
vardagliga ordningsförseelser, som t.ex. hastighetsöverträdelser. Det
finns alltså ett behov av att avgränsa tillämpningsområdet för företagsbot. Vid bedömningen av hur en sådan avgränsning skall göras är det
enligt regeringens mening viktigt att gränserna för sanktionens tillämpningsområde blir tydliga utan att onödigt avkall görs på sanktionens effektivitet.
Regeringen har viss förståelse för de principiella synpunkter på en inskränkning av tillämpningsområdet som framförts av bl.a. Vägverket och
LO. Som anförts i promemorian är emellertid en inskränkning nödvändig
från praktisk synpunkt. Med de förslag som presenteras nedan angående
företagsbotens förhållande till det individuella ansvaret, skulle det leda
för långt om också brott som endast kan föranleda penningböter skulle
omfattas av företagsbotssystemet. Bland annat skulle t.ex. trafikförseelser, som normalt lagförs genom ordningsbot, behöva underställas åklagare för bedömning av om förutsättningar att ålägga företagsbot föreligger
(se vidare avsnitt 8.2). Det torde – även med beaktade av Vägverkets synpunkter – förhållandevis sällan framstå som angeläget att påföra företagsbot för brott som endast kan föranleda penningböter för individen.
Inskränkningen torde därför inte medföra några beaktansvärda nackdelar
från kriminalpolitisk synpunkt. En sådan avgränsning som föreslagits av
Malmö tingsrätt skulle enligt regeringens mening å andra sidan innebära
att sanktionens tillämpningsområde blir alltför begränsat. Exempelvis
skulle vissa brott mot arbetsmiljölagens regler, bl.a. rörande anlitande av

29

s. 30 Kontrollera mot PDF

minderåriga arbetstagare, inte omfattas av regleringen (jfr 8 kap. 2 § 1.
arbetsmiljölagen [1977:1160]).
Regeringen delar därför, liksom majoriteten av remissinstanserna, promemorians bedömning att den lämpligaste avgränsningen är att föreskriva att företagsbot inte skall åläggas för brott som endast har penningböter
i straffskalan. En sådan lösning innebär, som framhållits i promemorian,
att tillämpningsområdet för företagsboten i detta avseende blir något snävare än vid tillämpning av det selektiva urval som Företagsbotsutredningen föreslog. Ett fåtal brott med penningböter i straffskalan ingick i
det selektiva urval som föreslogs av Företagsbotsutredningen. Denna
nackdel uppvägs enligt regeringens mening av att regleringen med den
föreslagna lösningen blir tydligare och mer lättillämpad.

6

Beloppsgränser och regler om bestämmande
av företagsbot

6.1

Nuvarande reglering

Regler om latituden för företagsbot och om hur företagsboten skall bestämmas finns i 36 kap. 8–9 §§ brottsbalken.
Av 36 kap. 8 § brottsbalken framgår att boten skall bestämmas direkt i
pengar, till lägst 10 000 kronor och högst 3 miljoner kronor. Principerna
för hur beloppet bestäms överensstämmer i huvudsak med de allmänna
principer för straffmätning som anges i 29 kap. brottsbalken. I 36 kap.
9 § brottsbalken anges att när företagsboten bestäms, skall särskild hänsyn tas till brottslighetens art, omfattning och förhållande till näringsverksamheten.
Med brottslighetens art avses i detta sammanhang – till skillnad från
den senare införda bestämmelsen i 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken
– i första hand hur allvarligt brottet är men även sådana omständigheter
som eventuella vinstmotiv, om brottet begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet och vikten av de allmänna intressen som har skadats. Även återfall – att näringsidkaren tidigare har ådömts företagsbot – bör kunna tas
med i bedömningen.
Brottslighetens omfattning har angetts som en särskild omständighet
för att markera att det i allmänhet finns anledning att se mer allvarligt på
sådan brottslighet som har bedrivits på ett systematiskt sätt och i stor omfattning än på enstaka överträdelser. Näringsidkarens ekonomiska ställning och betalningsförmåga skall i princip inte beaktas när boten fastställs. Det har dock ansetts att det inte helt går att bortse från dessa omständigheter när domstolen på grundval av en samlad bedömning har att
nå fram till en lämpligt avvägd sanktion i det enskilda fallet.
Med brottslighetens förhållande till näringsverksamheten avses bl.a.
gärningsmannens ställning i företaget och om företagsledningen har beordrat att brottet skulle utföras eller om det har kommit till stånd utan
dess vetskap (jfr prop. 1985/86:23 s. 36 ff., s. 69 ff. och s. 114).

30

s. 31 Kontrollera mot PDF

6.2

Beloppsgränserna justeras

Regeringens förslag: Beloppsgränserna för företagsbot ändras så att
företagsbot skall bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 10 miljoner kronor.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Åklagarmyndigheten i Västerås anser att det
lägsta beloppet som företagsbot kan bestämmas till skall vara 1 000 kronor. Som skäl har anförts att det föreslagna beloppet skulle kunna leda
till en omotiverad repressionsskärpning genom att företagsbot i vissa fall
enligt förslaget kommer att ersätta den nu gällande ordningen med straffrättsligt företagaransvar för enskilda personer. Straffvärdet för överträdelser av näringsrättsliga författningar är inte sällan lågt. En lägre gräns
skulle också minska tröskeleffekterna mot eftergift av företagsbot. Åklagarmyndigheten i Umeå har ifrågasatt den föreslagna sänkningen av minimibeloppet. Några remissinstanser, däribland Hovrätten över Skåne
och Blekinge, Överåklagaren i Umeå, Ekobrottsmyndigheten, Konkurrensverket och LO, har satt i fråga om inte maximibeloppet bör sättas
högre, eftersom sanktionshotet även med den föreslagna övre gränsen
skulle framstå som försumbart i vissa fall. Konkurrensverket har vidare
anfört att ett absolut tak för företagsboten bör kunna bestämmas i relation
till företagets omsättning. Detta skulle likna konkurrenslagens regler om
konkurrensskadeavgift. Enligt Konkurrensverkets erfarenhet är företagets
omsättning sällan någon tvistefråga i sig och den föreslagna lösningen
skulle, enligt verkets uppfattning, ge erforderlig flexibilitet till systemet
att i varje enskilt fall fastställa en sanktion som är både avhållande och
avskräckande. Åklagarmyndigheten i Göteborg menar å andra sidan att
det skulle uppstå processuella problem om företagsboten skulle bestämmas i relation till företagets storlek. Ekobrottsmyndigheten Östra avdelningen menar att något högsta belopp för företagsbot inte skall finnas.
Gränserna bör avgöras av praxis och vägledning för domstolarna skall
kunna hämtas från skadeståndsrätten. Malmö tingsrätt och Ekobrottsmyndigheten anser att man i utredningsarbetet inte tillräckligt har beaktat
möjligheterna att införa en modell med ett relativt tak.
Skälen för regeringens förslag
Beloppsgränserna justeras

De föreslagna ändringarna i fråga om förutsättningarna för åläggande av
företagsbot medför att företagsbot kommer att kunna dömas ut i betydligt
fler fall än tidigare. Det finns därför anledning att se över frågan om beloppsgränserna för företagsbot bör ändras i något avseende.
Regeringen tar först upp frågan om det finns skäl att justera den nedre
beloppsgränsen. Företagsbotsutredningen föreslog att minimibeloppet
skulle sänkas och att företagsböter skulle bestämmas till lägst 5 000 kronor. Beloppet skulle sättas så att det överensstämmer med vad som gäller
för konkurrensskadeavgift enligt konkurrenslagen. Utredningen föreslog

31

s. 32 Kontrollera mot PDF

också att det skulle finnas en möjlighet att gå under det lägsta beloppet
för det fall endast penningböter är föreskrivet för brottet eller om det annars finns synnerliga skäl för det. Som ett absolut minimum för dessa fall
föreslogs 100 kronor.
Slopandet av kravet på att brottsligheten skall ha inneburit ett grovt
åsidosättande eller annars vara av allvarligt slag medför att företagsbot
kommer att aktualiseras även för brottslighet med ett lågt straffvärde.
Med anledning av detta anser regeringen, i likhet med vad som anförts i
promemorian, att det finns skäl att sänka den nedre gränsen för företagsbot. Ett skäl som talar för att boten bör sättas lägre än det föreslagna beloppet är att tröskeleffekter som skulle kunna uppkomma vid en eftergift
av företagsboten skulle undvikas. Enligt regeringens mening får emellertid 5 000 kr anses vara ett väl avvägt belopp som utgångspunkt för en
nedre gräns. Det gäller särskilt med beaktande av att latituden för företagsbot med den föreslagna höjningen av maximibeloppet, som utvecklas
nedan, kommer att bli förhållandevis vid. Problemet med tröskeleffekter
torde inte heller bli särskilt stort. Motsvarande bedömning görs i frågan
om den föreslagna lägsta nivån skulle kunna medföra en repressionsökning för enskilda näringsidkare vid en jämförelse med de lägsta nivåerna
för dagsböter. Regeringen anser därför sammanfattningsvis att den nedre
gränsen för företagsbot bör sättas till 5 000 kronor.
Nästa fråga är om även den övre gränsen för företagsbot bör ändras i
något avseende. Ett av huvudsyftena med de föreslagna ändringarna är
att företagsbotssystemets effektivitet skall förbättras. För att sanktionen
skall få en tillräckligt avskräckande effekt krävs, enligt regeringens mening, att maximibeloppet höjs. Företagsbotsutredningen föreslog att beloppet skulle sättas till 5 miljoner kronor. Även detta hade sin förebild i
vad som gäller för konkurrensskadeavgift enligt konkurrenslagen. Enligt
regeringens mening bör maximibeloppet dock sättas högre än så.
Ett par remissinstanser, bl.a. Ekobrottsmyndigheten Östra avdelningen,
har anfört att det inte bör finnas något absolut tak för företagsbot. En fördel med en reglering som bygger på ett relativt tak är att den sannolikt
skulle göra sanktionen effektivare i förhållande till de större företagen.
En sådan reglering kan emellertid, såsom framhållits av vissa remissinstanser, befaras medföra problem i praktiken. Det gäller särskilt om beloppet skulle bestämmas i relation till företagets omsättning, vilken skulle kunna bli en besvärlig tvistefråga i processen om åläggande av företagsbot. En sådan ordning kan medföra en ogynnsam processekonomi.
Övervägande skäl talar därför enligt regeringens mening för att den övre
gränsen skall vara fast.
Anpassning till internationella åtaganden

Vid överväganden hur den övre beloppsgränsen skall bestämmas måste
hänsyn också tas till Sveriges internationella åtaganden.
Inom Europeiska unionen har, som nämnts i avsnitt 4.1, antagits ett
rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga regelverket för bekämpning av föroreningar orsakade av fartyg (rådets rambeslut 2005/667/RIF
av den 12 juli 2005). Sammanlänkat med rambeslutet är ett direktiv om
föroreningar förorsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser (Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/35/EG av den 7

32

s. 33 Kontrollera mot PDF

september 2005). Riksdagen har godkänt rambeslutet (prop.
2004/05:157, bet. 2004/05:TU13, rskr. 2004/05:292). Beredningen av de
författningsåtgärder som föranleds av rambeslutet och direktivet pågår
för närvarande i Näringsdepartementet och kommer att redovisas i en
departementspromemoria under hösten 2005.
I rambeslutets artikel 5 och 6 finns bestämmelser om ansvar och påföljder för juridiska personer. De innebär att påföljder i form av bötesstraff eller administrativa avgifter under vissa förutsättningar skall kunna
åläggas juridiska personer när brott har begåtts till deras förmån. Vidare
får vissa andra påföljder införas. Något krav på att införa straffrättsligt
ansvar för juridiska personer finns inte.
Som nämnts i avsnitt 4.1 utgör detta standardbestämmelser som återkommer i flera andra antagna rambeslut inom ramen för samarbetet i
rättsliga och inrikes frågor inom Europeiska unionen. I ett avseende avviker bestämmelsen om påföljder för juridiska personer i det aktuella
rambeslutet dock från det sätt på vilket motsvarande bestämmelser tidigare har utformats. Det föreskrivs nämligen i artikel 6 att det bötesstraff
eller de administrativa avgifter som skall kunna dömas ut mot juridiska
personer skall ha ett maximum på mellan minst 150 000 euro till 300 000
euro. I de allvarligaste fallen, inklusive åtminstone de uppsåtliga brott
som omfattas av artikel 4.4 och 4.5 i rambeslutet, skall påföljder innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter på minst 750 000 euro till
1 500 000 euro. De medlemsstater som inte har euron som valuta skall
tillämpa den växelkurs mellan euron och deras egen valuta som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning den dag rambeslutet antas, dvs. den 12 juli 2005. De nivåer företagsboten i dag kan dömas ut till
uppfyller således inte kraven enligt rambeslutet.
Enligt regeringens uppfattning skulle en höjning på det sätt som föreslås i promemorian innebära att rambeslutets krav på maximinivåer uppfylls (jfr prop. 2004/05:157 s. 36). Det föreslagna maximibeloppet får
vidare anses tillräckligt betydande för att utgöra en reell sanktion även i
förhållande till stora, multinationella företag. Det bör även beaktas att
brott av så allvarligt slag att de kan aktualisera företagsbot på den nivån
regelmässigt också torde komma att föranleda individuellt straffansvar.
Regeringen anser därför sammanfattningsvis att maximibeloppet för företagsbot bör sättas till 10 miljoner kronor.

6.3

Reglerna om bestämmande av företagsbot förtydligas

Regeringens förslag: Reglerna om bestämmande av företagsbot ändras och förtydligas på så sätt att, med beaktande av straffskalan för
brottet, särskild hänsyn skall tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit, brottslighetens omfattning samt dess förhållande till
näringsverksamheten. Härutöver föreskrivs att skälig hänsyn skall tas
till det förhållandet att näringsidkaren tidigare ålagts att betala företagsbot.
Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. I promemorian föreslås även att särskild hänsyn skall tas till den risk
som brottsligheten inneburit.

33

s. 34 Kontrollera mot PDF

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Handens tingsrätt menar att orden ”fara”
och ”risk” språkligt sett har samma innebörd och att enbart rekvisiten
”skada” och ”fara”, vilka svarar mot rekvisiten i 29 kap. 1 § brottsbalken,
skall ingå i lagtexten. Riksåklagaren anser att det redan av lagtexten, och
inte enbart av motiven, bör framgå att den hänsyn som skall tas till att
näringsidkaren tidigare kan ha ålagts företagsbot skall beaktas i försvårande hänseende. Enligt Åklagarmyndigheten i Västerås bör även graden
av åsidosättande av näringsidkarens skyldigheter anges som en omständighet som särskilt skall beaktas när företagsboten bestäms.
Skälen för regeringens förslag
Regleringen förtydligas

Såsom tidigare framhållits är ett av huvudsyftena med reformförslagen
att systemet med företagsbot skall effektiviseras och förenklas. Enligt
regeringens mening finns det därför skäl att utforma reglerna om bestämmande av företagsbot så att det tydligare framgår vilka faktorer som
har betydelse när företagsboten mäts ut.
När det gäller principer för bestämmande av företagsböter föreslog Företagsbotsutredningen en bestämmelse av innebörd att 29 kap. brottsbalken skulle tillämpas ”på motsvarande sätt” vid bestämmande av företagsböter. Detta förslag överensstämmer i stort med vad som anses gälla i
dag, nämligen att allmänna principer om straffmätning i brottsbalken
skall tillämpas.
Enligt regeringens mening kan det, som anförts i promemorian, emellertid ifrågasättas om en hänvisning till 29 kap. brottsbalken verkligen
skulle ge mer vägledning. En direkt hänvisning till 29 kap. brottsbalken
framstår systematiskt sett som en mindre lämplig lösning om man, såsom
det föreslås, väljer att behålla det nuvarande systemet med företagsbot
och inte införa ett straffansvar för juridiska personer. Vi delar därför promemorians bedömning att det liksom i dag är lämpligare att reglera bestämningen av företagsbot i 36 kap. brottsbalken. Regleringen bör emellertid ändras så att det tydligare framgår vilka faktorer som i huvudsak
skall vara styrande när företagsboten bestäms.
Vilka faktorer skall vara avgörande?

Av 36 kap. 9 § brottsbalken framgår att domstolen, när den bestämmer
storleken av företagsbot, skall ta särskild hänsyn till brottslighetens art,
omfattning och förhållande till näringsverksamheten.
Hänvisningen till brottslighetens art avser, som nämnts i avsnitt 6.1, i
första hand hur allvarligt brottet är. Denna bedömning bygger bl.a. på
den skada eller fara som brottsligheten inneburit men inkluderar även
faktorer som att gärningen begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, om
ett vinstmotiv legat bakom brottet och vikten av de allmänna intressen
som skadats. Återfall – att näringsidkaren tidigare har ålagts företagsbot
– bör också kunna tas med i bedömningen.
34

s. 35 Kontrollera mot PDF

Enligt regeringens mening bör den skada eller fara som brottsligheten
inneburit även fortsättningsvis vara grundläggande för bestämningen av
boten. Som framhållits såväl i promemorian som av Företagsbotsutredningen finns emellertid goda skäl att göra utmätandet av företagsboten
verksamhetsrelaterat snarare än personrelaterat. Subjektiva faktorer som
att gärningen begåtts uppsåtligen bör således ges en mindre framträdande
betydelse till förmån för mer objektiva faktorer såsom – förutom brottslighetens omfattning – den skada eller fara som brottet medfört (jfr SOU
1997:127 Del A s. 375 ff.). I enlighet med vad Handens tingsrätt anfört
torde bestämmelsen inte tillföras något praktiskt mervärde genom att,
vilket föreslogs i promemorian, både begreppen ”risk” och ”fara” används. En markering av denna något förändrade inriktning på bestämningen av företagsbot bör göras genom att orden ”brottslighetens art”
byts ut mot en hänvisning till den för brottsligheten gällande straffskalan
samt till ”den skada eller fara som brottsligheten inneburit”. Som framhållits i promemorian undviker man därmed också uttrycket brottslighetens art som har en särskild innebörd i bestämmelser om påföljdsval.
Övriga faktorer som skall beaktas enligt bestämmelsen, brottslighetens
omfattning och dess förhållande till näringsverksamheten, får anses väl
förenliga med en verksamhetsrelaterad inriktning vid utmätande av företagsboten. Dessa faktorer bör följaktligen också fortsättningsvis omnämnas i lagtexten.
En särskild fråga är på vilket sätt det förhållandet att en näringsidkare
tidigare ålagts företagsbot skall beaktas. Såsom Företagsbotsutredningen
framhållit bör återfall normalt sett vara en viktigare faktor vid bestämmande av en sanktion mot en juridisk person än vad återfall är vid
straffmätning mot en enskild person. Detta beror på att återfall – i fråga
om enskilda – även kan beaktas vid förverkande av villkorligt medgiven
frihet eller vid påföljdsvalet. För juridiska personer kan denna faktor endast tillmätas betydelse vid bestämmandet av sanktionen. Mot denna
bakgrund anser regeringen att återfall bör nämnas särskilt som en faktor
av betydelse vid bestämmande av företagsbot. Enligt vår uppfattning är
det närmast en självklarhet att det endast kan komma i fråga att beakta
tidigare ålagd företagsbot i försvårande riktning. Vid beaktande av ett
återfalls betydelse bör, som anförts i bl.a. promemorian, hänsyn tas till
företagets storlek. När det gäller större företag, där riskerna för att det
förekommer upprepade överträdelser är större, kan det inte komma i fråga att alltid beakta ett återfall endast på den grunden att företaget tidigare
ålagts företagsbot. I större företag bör återfall normalt bara beaktas om
fråga är om likartade överträdelser som är hänförliga till samma del av
verksamheten.
I likhet med Åklagarmyndigheten i Västerås anser regeringen att graden av åsidosättande av näringsidkarens skyldigheter bör vara av betydelse när företagsbotens storlek bestäms. Den omständigheten bör dock
kunna beaktas redan vid bedömningen av den fara eller skada som brottsligheten inneburit, samt av brottslighetens förhållande till näringsverksamheten. Det torde därför inte finnas skäl att ange denna omständighet
särskilt.
Frågan om hur näringsidkarens betalningsförmåga bör beaktas behandlas i avsnitt 7.2.
35

s. 36 Kontrollera mot PDF

Regeringen föreslår därför sammanfattningsvis att det i 36 kap. 9 §
brottsbalken föreskrivs att vid bestämmande av företagsbot, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn skall tas till den skada
eller fara som brottsligheten inneburit, brottslighetens omfattning samt
dess förhållande till näringsverksamheten. Härutöver skall skälig hänsyn
också tas till det förhållandet att näringsidkaren tidigare ålagts att betala
företagsbot.

7

Jämkning och eftergift

7.1

Nuvarande reglering

Bestämmelser om jämkning och eftergift av företagsbot finns i 36 kap.
10 § brottsbalken. Av punkt 1 framgår att företagsbot får efterges eller
sättas lägre än vad som bort ske med tillämpning av 9 § om påföljd för
brottet ådöms näringsidkaren eller företrädare för denne. Bestämmelsen
tar sikte på det särskilda förhållande som uppstår när företagsbot skall
åläggas en enskild näringsidkare som dessutom bär individuellt straffansvar för brottet. Regleringen har tillkommit för att ge utrymme för en
lämplig avvägning av den samlade reaktionen på brottet. Enligt punkt 2
får som skäl för jämkning eller eftergift beaktas om brottet medför annan
betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren. Med
uttrycket annan betalningsskyldighet avses bl.a. det fallet att näringsidkaren till följd av brottet åläggs att betala en sanktionsavgift. Med särskild
rättsverkan avses i första hand förverkande. Av punkt 3 framgår att företagsboten också får efterges eller sättas lägre om det annars är påkallat av
särskilda skäl (jfr prop. 1985/86:23 s. 72 ff. och s. 115 f.).
Systemet utgår, som tidigare nämnts, från tanken att beslutsprocessen
när det gäller att komma fram till en lämpligt avvägd företagsbot bör ske
i två steg. Först bör det utmätandet av företagsboten ske enligt 36 kap.
9 § brottsbalken. Därefter bör prövas om det finns skäl att sätta ned eller
efterge boten, huvudsakligen på grund av omständigheter som inträffat
efter brottet (jfr prop. 1985/86:23 s. 46).

7.2

Grunderna för jämkning och eftergift förtydligas och
ändras

Regeringens förslag: Bestämmelsen om jämkning och eftergift i 36
kap. 10 § brottsbalken förtydligas så att paragrafen i första stycket anger de faktorer som kan föranleda jämkning och därefter, i ett andra
stycke, reglerar när företagsbot kan efterges. – Grunderna för jämkning och eftergift ändras. Den omständigheten att näringsidkaren eller
dennes företrädare dömts till påföljd för brottet slopas som självständig grund. Företagsbot får jämkas om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren och den
samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt
sträng med tillämpning av 36 kap. 9 § brottsbalken, om näringsidkaren
efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga

36

s. 37 Kontrollera mot PDF

verkningarna av brottet, om näringsidkaren frivilligt angivit brottet för
myndigheterna, eller om det annars finns särskilda skäl för jämkning.
– Företagsbot får efterges om det är påkallat med hänsyn till något av
dessa förhållanden.
Regeringens bedömning: Näringsidkarens betalningsförmåga bör
inte ges en särställning vid bedömningen av om företagsboten skall
jämkas eller efterges.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
I promemorian har dock föreslagits att näringsidkarens betalningsförmåga skall beaktas som en självständig grund för jämkning och eftergift.
Även i övrigt har lagtexten getts en något annorlunda utformning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Ett par instanser har haft vissa synpunkter
på bestämmelsens språkliga utformning. Skattemyndigheten i Malmö
anser att bestämmelsen om jämkning och eftergift inte bör utvidgas på
det sätt som föreslagits. De generösa jämkningsreglerna är enligt myndigheten ett skäl till varför yrkandena om företagsbot är så få. De kan
också påverka benägenheten att utfärda strafförelägganden. Hovrätten
över Skåne och Blekinge anser att det redan i lagtexten bör framgå att
jämkning endast kan komma i fråga i undantagsfall. Svea hovrätt menar
att det i 29 kap. 5 § brottsbalken bör införas en särskild bestämmelse som
tydligare beaktar eventuella dubbelbestraffningseffekter. Enligt Umeå
tingsrätt bör det tydligare i lagtexten komma till uttryck att sanktionskumulationer skall undvikas. Socialstyrelsen anser att ordet ”sträng” i
punkten 2 är alltför allmänt, oprecist och svårtillämpat och därför bör
ersättas av ordet ”ingripande”. För att undvika att reglerna om jämkning
och eftergift tillämpas på ett sätt som inte är avsett eller önskvärt bör,
enligt Riksåklagaren, förutsättningarna för tillämpningen av dessa bestämmelser kvalificeras. Riksåklagaren menar vidare att de förslagna
punkterna 1 och 2 kan utgå utan risk för att oskäliga resultat kan uppstå.
Enligt Riksåklagaren medför förslaget att en mycket omfattande utredning om näringsidkarens ekonomiska situation kommer att krävas i varje
ärende där företagsbot blir aktuell. Det finns också klara incitament för
företagaren att tömma sitt bolag på tillgångar före huvudförhandlingen
för att därigenom kunna undvika företagsbot. Förutsättningarna för tilllämpning av reglerna om eftergift i det andra stycket bör skärpas, förslagsvis till ”om det av särskilda skäl är påkallat”. Åklagarmyndigheten i
Stockholm manar till återhållsamhet i vad mån hänsyn skall tas till näringsidkarens betalningsförmåga och anser att straffmätningen vid mindre
allvarlig brottslighet bör vara schabloniserad. I de sällsynta fall där
jämkning kan komma i fråga på grund av bristande betalningsförmåga
kan jämkningen åstadkommas genom regeln i förslagets punkt 5. Arbetsmiljöverket avstyrker att företagsbotens storlek skall kunna göras
beroende av näringsidkarens betalningsförmåga. Även Åklagarmyndigheten i Västerås menar att företagarens betalningsförmåga inte skall beaktas vid frågan om jämkning eller eftergift, utan redan vid bestämmandet av botens storlek. På så vis kan betalningsförmågan även beaktas i
höjande riktning.
37

s. 38 Kontrollera mot PDF

Skälen för regeringens förslag och bedömning
Bestämmelsen förtydligas

Såsom framgått ovan regleras jämkning och eftergift av företagsbot i ett
sammanhang. I bestämmelsen anges inte hur dessa förfaranden förhåller
sig till varandra. Eftergift nämns dock före jämkning.
Bestämmelsen har enligt regeringens mening fått en ologisk uppbyggnad. För att systemet med företagsbot skall få större genomslag är det
viktigt att bestämmelserna är tydliga.
Enligt regeringens uppfattning bör det klargöras att jämkning av företagsbot skall ske i första hand och att företagsbot skall efterges endast när
jämkning, med hänsyn till omständigheterna, inte är tillräckligt. De omständigheter som kan medföra jämkning av företagsbot bör därför anges
först. Därefter bör i ett särskilt stycke anges att boten kan efterges om
omständigheterna har särskild styrka.
Sanktionskumulation

Som tidigare anförts tar 36 kap. 10 § punkt 1 brottsbalken framför allt
sikte på situationer då enskilda näringsidkare och mindre bolag åläggs
företagsbot. Syftet med bestämmelsen är att hänsyn skall tas till att påföljden för brottet och företagsboten, just när det gäller enskilda näringsidkare och vissa mindre bolag, i praktiken kan drabba samma person.
Därmed ges utrymme för en lämplig avvägning av den samlade reaktionen på brottet (jfr prop. 1985/86:23 s. 72 f.). Om inte detta förhållande
beaktades skulle en sorts dubbelbestraffningseffekt uppkomma, vilket
skulle kunna leda till omotiverat kraftfulla ingripanden i enskilda fall.
Enligt regeringens uppfattning kan det emellertid ifrågasättas om risken för dubbelbestraffningseffekter bör beaktas som skäl för jämkning av
företagsboten. Detta gäller särskilt sedan de allmänna principerna för
straffmätning och påföljdseftergift införts i 29 kap. brottsbalken. Det
finns flera anledningar som talar för att en eventuell sanktionskumulation
i stället bör beaktas vid bestämmande av påföljd för den enskilde. Ett
skäl är att den nuvarande lösningen kan innebära att delägare i ett fåmansbolag på ett omotiverat sätt kan gynnas av att den delägare som begått ett brott ådöms påföljd för detta. Ett annat skäl är att relationen mellan 29 kap. 5 § brottsbalken, som reglerar förmildrande omständigheter,
och 36 kap. 10 § brottsbalken annars riskerar att bli otydlig. Det sagda
ligger också väl i linje med de ställningstaganden som görs i avsnitt 8.2
om förhållandet till det individuella ansvaret.
Regeringen föreslår därför att jämkningsgrunden i 36 kap. 10 § första
stycket punkt 1 brottsbalken slopas. Om det i ett enskilt fall skulle visa
sig att det inte är möjligt att uppnå rimliga resultat genom att med stöd av
29 kap. 5 § brottbalken sätta ned den påföljd som ådöms den enskilde,
finns ytterst möjligheter att använda den mer generella jämkningsgrund
som finns i 36 kap. 10 § första stycket punkt 4 i förslaget, dvs. att det
annars finns särskilda skäl för jämkning. Det saknas därför tillräcklig
anledning att, som Svea hovrätt föreslagit, införa en särskild jämkningsgrund i 29 kap. brottsbalken avseende sådana fall.
38

s. 39 Kontrollera mot PDF

I 36 kap. 10 § punkt 2 brottsbalken tas, som redovisats, framför allt
sikte på fall där näringsidkaren åläggs att betala en sanktionsavgift, blir
skadeståndsskyldig eller där brottet föranleder förverkande eller annan
särskild rättsverkan av brott. Syftet med denna bestämmelse är likartat
med syftet bakom punkt 1, dvs. att undvika att den samlade reaktionen på
brottsligheten framstår som oproportionerlig.
Enligt regeringens uppfattning finns det inte något behov av ändringar
i denna del. Däremot bör det komma till tydligare uttryck i lagtexten i
vilka fall jämkning bör ske. Ett förtydligande tillägg bör därför göras av
innebörd att företagsbot får jämkas om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren och den samlade
reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng. Regeringen delar inte Socialstyrelsens uppfattning att begreppet sträng skulle
vara för vagt och oprecist.
Billighetsskäl

Som tidigare nämnts föreslog Företagsbotsutredningen att 29 kap. brottsbalken skulle tillämpas ”på motsvarande sätt” vid bestämmande av företagsböter. I denna del har gjorts den bedömningen att en direkt hänvisning till dessa bestämmelser bl.a. av systematiska skäl framstår som en
mindre lämplig lösning (jfr avsnitt 6.3).
Som framhölls av utredningen är det emellertid tydligt att vissa bestämmelser, särskilt några av punkterna i 29 kap. 5 § första stycket
brottsbalken, kan vara av relevans i förhållande till företag. Detta gäller
framför allt punkterna 2 och 3. De avser dels att den tilltalade (i överförd
bemärkelse näringsidkaren) efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa
eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet, dels att den tilltalade
(näringsidkaren) frivilligt angett sig.
I denna del delar regeringen promemorians bedömning att det skulle
vara av värde att i lagtexten föreskriva att sådana faktorer kan utgöra
grund för jämkning och, ytterst, eftergift av företagsbot. Det föreslås därför att bestämmelsen i 36 kap. 10 § brottsbalken kompletteras med ytterligare två mer specificerade punkter i princip motsvarande 29 kap. 5 §
första stycket punkterna 2 och 3 brottsbalken.
Näringsidkarens betalningsförmåga

I Företagsbotsutredningens betänkande föreslogs att man vid straffmätningen avseende företagsböter skall kunna ta hänsyn till den juridiska
personens betalningsförmåga. Företagsbotsutredningen förordade emellertid en viss återhållsamhet härvidlag, bl.a. därför att straffmätningen
vid mindre allvarliga brott bör vara schabloniserad och därför att företagets storlek ändå ofta kommer att inverka på böternas storlek.
Med beaktande dels av att betalningsförmågan inte har något att göra
med hur allvarligt samhället ser på brottsligheten, dels av att hänsyn till
betalningsförmågan inte regelmässigt bör tas ansågs det i promemorian
lämpligare att i stället föreskriva att företagsbot kan jämkas eller efterges
om det är påkallat med hänsyn till näringsidkarens betalningsförmåga.
39

s. 40 Kontrollera mot PDF

I likhet med flera remissinstanser anser dock regeringen att lämpligheten av att i lagtexten så tydligt peka ut näringsidkarens betalningsförmåga som en jämkningsgrund kan ifrågasättas. Det har bl.a. anförts att en
sådan jämkningsgrund skulle kunna medföra incitament att tömma bolag
på tillgångar. Det kan också innebära krav på omfattande utredning om
näringsidkarens ekonomiska situation. I de fall en näringsidkares betalningsförmåga kan ha betydelse i jämkningshänseende borde en sådan
bedömning kunna ske enligt bestämmelsen i punkten 4, dvs. om det annars finns särskilda skäl för jämkning. Promemorians förslag bör därför
inte genomföras i denna del.
Övriga skäl för jämkning

I 36 kap. 10 § punkt 3 brottsbalken regleras fall där det annars är påkallat
av särskilda skäl att jämka eller efterge företagsbot.
Enligt regeringens bedömning bör det också fortsättningsvis finnas en
allmänt hållen bestämmelse av innebörd att jämkning får ske på grund av
vissa icke närmare specificerade förhållanden. Bestämmelsen kan lämpligen utformas i nära anslutning till nuvarande punkt 3 men med beaktande av att den i första rummet kommer att gälla jämkning; dvs. så att
det föreskrivs att företagsbot, utöver vad som följer av de tidigare punkterna, får jämkas ”om det annars finns särskilda skäl för jämkning”. Särskilda skäl för jämkning skulle bl.a. kunna vara att det framstår som uppenbart oskäligt att ålägga full företagsbot, t.ex. på grund av att brottet,
utan att det helt kan undantas med tillämpning av allmänna principer om
t.ex. abnormhandlingar eller på grund av att det inte är begånget i näringsverksamheten, indirekt riktar sig mot näringsidkaren.
Eftergift

Paragrafens första stycke skall, som ovan framhållits, enligt förslaget
endast ta sikte på jämkning av företagsbot. Frågan om eftergift bör därför
regleras i ett andra stycke. I detta bör föreskrivas att företagsbot får efterges om det är påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket.
För att det skall vara påkallat att efterge företagsbot bör krävas att det
föreligger åtminstone någon faktor som kan utgöra grund för jämkning
och att denna faktor har sådan tyngd att jämkning inte är tillräcklig. Riksåklagaren har anfört att det, för att markera att eftergift endast bör ske i
undantagsfall, bör föreskrivas att företagsbot kan efterges om det av särskilda skäl är påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket. Enligt regeringens mening innebär dock den föreslagna regleringen att bestämmelsen om eftergift bör tillämpas restriktivt och i
den allmänna bestämmelsen i punkten 4 kvalificeras redan de skäl som i
övrigt kan beaktas som grund för jämkning. Det saknas därför anledning
att utforma bestämmelsen på det sätt som Riksåklagaren föreslagit.
Som anförts i promemorian bör eftergift kunna komma i fråga bl.a. i de
fall då det enligt nuvarande reglering skulle bedömas som uppenbart
oskäligt att ådöma företagsbot. Vidare bör det i undantagsfall finnas utrymme för att efterge företagsbot när ett företag blir ansvarigt i enlighet

40

s. 41 Kontrollera mot PDF

med principerna för det utvidgade ansvaret enligt 36 kap. 7 § punkt 2 i
förslaget. Detta gäller framför allt om det, trots att brottet är hänförligt
till en person med särskilt ansvar, framstår som orimligt att lägga den
enskildes handlande näringsidkaren till last.

8

Förhållandet mellan företagsboten och det
individuella straffansvaret

8.1

Nuvarande reglering m.m.

Nuvarande reglering

Företagsbot utgör som redovisats en särskild rättsverkan av brott, som
har begåtts i utövningen av en näringsidkares verksamhet. Det innebär att
företagsbot endast kan bli aktuellt om det har begåtts ett brott i verksamheten. Samtliga objektiva och subjektiva rekvisit i en straffbestämmelse
måste vara uppfyllda. Det finns inte något krav på att gärningsmannen
åtalas för brottet eller ens identifieras men det måste stå klart att ett brott
har blivit begånget (jfr prop. 1985/86:23 s. 62 f.).
Företagsbot kan åläggas en näringsidkare antingen i form av en juridisk person eller en enskild sådan i vars verksamhet ett brott har begåtts
eller en enskild näringsidkare för ett brott han eller hon själv har begått.
Frågan om enskilda personer som bedriver näringsverksamhet och
själva lagförs för brott i den verksamheten skall kunna åläggas företagsbot berördes särskilt vid bestämmelsernas tillkomst (jfr prop. 1985/86:23
s. 24 f. och s. 108 ff.) Det ansågs då att en ordning med ”dubbla straff”
skulle kunna leda till en omotiverat sträng reaktion. Det ansågs dock inte
komma i fråga att ge en särskild företagsform en gynnad ställning jämfört med alla andra, vilket skulle ha blivit fallet om den enskilde företagaren i denna situation skulle vara immun mot företagsbot. Frågan löstes
genom jämkningsregeln i 36 kap. 10 § punkten 1 brottsbalken. Den enskilde näringsidkaren kan alltså åläggas företagsbot men boten får efterges eller sättas lägre än vad som annars bort ske, om påföljd för brottet
ådöms näringsidkaren eller företrädare för denne.
Att företagsbot utgör en särskild rättsverkan av brott innebär att i princip samma allmänna processuella regler är tillämpliga som vid förverkande. Om yrkandet om företagsbot riktas mot den som är tilltalad för
brottet förs talan normalt i samband med åtalet för brottet. Om yrkandet
framställs mot någon annan än den som är tilltalad för brottet förs talan
enligt lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
(nedan 1986 års förfarandelag). Vid företagsbotsinstitutets tillkomst infördes emellertid särreglering på vissa områden. Således får företagsbot
endast åläggas på yrkande av åklagare, nämndemän måste delta i domstolens avgörande och företagsbot får inte åläggas genom strafföreläggande eller ordningsbot (jfr prop. 1985/86:23 s. 52 ff.).

41

s. 42 Kontrollera mot PDF

Företagsbotsutredningens förslag

Företagsbotsutredningens förslag – som innebar att ett straffansvar skulle
införas för juridiska personer – innehöll en nyordning när det gäller förhållandet mellan det individuella ansvaret och företagets ansvar. Enligt
förslaget skulle företagets ansvar i viss utsträckning vara primärt i förhållande till det individuella ansvaret. Detta skulle åstadkommas genom en
utvidgning av möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse för det fall
talan om företagsböter förs mot den juridiska personen. Som skäl för
åtalsunderlåtelse för den som är misstänkt för brott skulle särskilt beaktas
om åtal väcks mot den juridiska personen.
Förslaget motiverades dels med att man uppnår en mer rättvis ordning
genom att rikta ansvaret direkt mot den juridiska person som bedriver
verksamheten, dels med att behovet av att bestraffa individen minskar
påtagligt om den juridiska personen bestraffas för brott begångna i näringsverksamheten. Utredningen framhöll att det för att upprätthålla de
särskilda straffbestämmelsernas effektivitet och preventiva effekt i
många fall, åtminstone beträffande mindre allvarlig brottslighet, är tillräckligt att rikta ansvaret mot den juridiska personen.
Flera remissinstanser uttryckte oro för att den föreslagna ordningen
kan verka negativt när det gäller straffhotets preventiva effekter, bl.a.
ansågs utredningens förslag innebära ett uttunnande av individens
straffansvar och att detta kunde leda till att brott ”genomförs” genom en
juridisk person. Vidare framhölls att den av Företagsbotsutredningen
föreslagna lösningen kunde komma att leda till att domstolen, efter det
att åklagaren har meddelat ett åtalsunderlåtelsebeslut innebärande en sakerförklaring av den fysiska personen, kunde komma att ogilla åtalet mot
den juridiska personen av det skälet att den inte har funnit det styrkt att
den utpekade fysiska personen har gjort sig skyldig till det brott som åtalet avser. Det skulle alltså finnas en risk för motstridighet mellan beslutet
om åtalsunderlåtelse och domstolens avgörande i fråga om ansvar för den
juridiska personen.

8.2

En åtalsprövningsregel införs

Regeringens förslag: I 36 kap. 10 a § brottsbalken införs en ny bestämmelse som innebär att ett brott som kan föranleda talan om företagsbot och som dels har begåtts av oaktsamhet, dels inte kan antas
föranleda annan påföljd än böter, får åtalas av åklagaren endast om
åtal är påkallat från allmän synpunkt.
Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. I promemorian föreslås dock att det – vad avser de fall som inte omfattas av åtalsprövningsregeln – uttryckligen anges att det förhållandet att
talan om företagsbot kan föras med anledning av ett brott inte skall hindra lagföring av den som begått det brott som ligger till grund för talan om
företagsbot.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna, däribland Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Malmö,
Åklagarmyndigheten i Göteborg och Juridiska fakulteten vid Lunds uni-

42

s. 43 Kontrollera mot PDF

versitet, har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Åklagarmyndigheten i Västerås anser att det individuella ansvaret bör begränsas
än mer så att även uppsåtliga handlingar omfattas av åtalsprövningen.
Regleringen skulle kunna utformas på så sätt att åtal får väckas endast
om det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. – Ekobrottsmyndigheten och Skogsstyrelsen har avstyrkt förslaget. Några andra instanser har vidare framfört invändningar mot det. Ekobrottsmyndigheten
menar att det personliga ansvaret fyller en funktion i många fall, t.ex. vid
trafikförseelser med utländska förare som i praktiken är oåtkomliga för
beslut om företagsbot. Ett annat exempel är enligt Ekobrottsmyndigheten
åkerier där chaufförer systematiskt bryter mot bestämmelser om farligt
gods eller liknande. Dessa skulle med promemorians förslag i praktiken
kunna bli straffimmuna. Svea hovrätt, Malmö tingsrätt, Justitiekanslern,
Kustbevakningen och Elsäkerhetsverket menar att de kriminalpolitiska
konsekvenserna av att införa ett system som kan resultera i att det individuella ansvaret tunnas ut och att individer inte behöver ta straffrättsligt
ansvar för sina egna brottsliga handlingar inte bör underskattas. Svea
hovrätt pekar vidare på det enligt hovrätten något inkonsekventa resultatet att individen skall åtalas och ådömas påföljd för brott begångna i näringsverksamhet som förskyller penningböter men inte för sådana förhållandevis allvarligare – om än oaktsamma – brott som förskyller böter.
Hovrätten över Skåne och Blekinge och Åklagarmyndigheten i Linköping
anser att det individuella ansvaret alltjämt bör vara det primära för brott
begångna i näringsverksamhet, att förslaget kan få svåröverskådliga konsekvenser samt att promemorian innehåller alltför diffusa gränsdragningar när det gäller frågan i vilka fall åtal skall väckas. För det fall såväl företagsbot som påföljd döms ut för samma brott bör enligt hovrätten det
sammantagna resultatet beaktas, särskilt för företagare som är personligt
ansvariga. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. LO menar att det är
oklart hur förslaget förhåller sig till andra regler om åtalsförutsättningar i
brottsbalken och anser i likhet med Statens Folkhälsoinstitut att förslaget
bör beredas ytterligare.
Skälen för regeringens förslag
Vid viss mindre allvarlig brottslighet bör företagsbot vara den primära
straffrättsliga sanktionen

I avsnitt 5.2 föreslås att tillämpningsområdet för företagsbot vidgas till
att omfatta också mindre allvarlig brottslighet. Genom den föreslagna
reformen kommer företagsbot att kunna aktualiseras vid alla brott i näringsverksamhet för vilka det är föreskrivet strängare straff än penningböter.
Att såväl individuellt straffansvar som företagsbot kan utkrävas för
mer allvarliga överträdelser följer redan av dagens reglering. Frågan är
om det även vid mindre allvarlig brottslighet i näringsverksamhet finns
ett behov av parallella sanktioner fullt ut eller om ansvaret i viss mån bör
flyttas över på näringsidkaren. Företagsboten utgör en repressiv sanktion
som i grunden tjänar samma syften som straff. Den återhållsamhet som i
allmänhet bör iakttas när det gäller nykriminaliseringar och straffskärpningar bör enligt regeringens mening även få genomslag när man överväger vad den samlade straffrättsliga reaktionen på ett brott bör vara (jfr

43

s. 44 Kontrollera mot PDF

prop. 1994/95:23 s. 55 och 1994/95:JuU2 s. 6 f.). Det bör därför övervägas om de utvidgade möjligheterna att ålägga företagsbot skulle kunna
medföra ett sammantaget oproportionerligt kraftigt ingripande från det
allmännas sida när det gäller viss mindre allvarlig brottslighet i näringsverksamhet. Denna synpunkt gör sig särskilt gällande i fråga om enskilda
näringsidkare som, i de fall de begått ett brott, kan drabbas av såväl företagsbot som straff. Även om risken för sådan dubbelbestraffning, som
utvecklats under avsnitt 7.2, i första hand bör beaktas vid bestämmande
av påföljd för den enskilde i enlighet med 29 kap. 5 § brottsbalken, är det
viktigt att inte själva systemet utformas på ett sådant sätt att enskilda näringsidkare missgynnas i förhållande till större företag i vilka sanktionerna drabbar skilda subjekt.
Som framhållits av Företagsbotsutredningen kan också rättviseskäl anföras för en reform som riktar ansvaret direkt mot den näringsidkare som
bedriver verksamheten i stället för en enskild person som verkar inom
företaget. När straffansvar åläggs med stöd av principerna om företagaransvar kan det framstå som om ansvaret närmar sig ett strikt och vikarierande ansvar, dvs. när någon oberoende av uppsåt eller oaktsamhet döms
för en gärning som någon annan förövat. Det straffrättsliga företagaransvaret kan innebära att en enskild person, som i praktiken inte haft särskilt stora möjligheter att påverka situationen, får svara för brister som i
slutänden är hänförliga till företaget och dess struktur och organisation
snarare än till individens oaktsamhet. Särskilt när det gäller mindre allvarliga oaktsamhetsbrott kan det sägas vara rimligare att företaget, snarare än en utpekad individ, får bära ansvaret.
En sanktion mot näringsidkaren kan vidare vara effektivare än en sanktion mot enskilda personer som verkar inom företaget. Överträdelser av
näringsreglerande lagstiftning beror inte sällan på brister som är hänförliga till företagets organisation. En sanktion som riktar sig direkt emot
företaget skulle därför kunna ge ett incitament att organisera verksamheten på ett sätt som motverkar överträdelser.
Vidare torde behovet av att ställa individen till svars för vissa mindre
allvarliga brott minska när ett system införs enligt vilket ansvar kan utkrävas direkt av näringsidkaren.
Det bör, som framhållits i promemorian, betonas att den föreslagna regleringen i princip inte innefattar någon omvärdering av den enskildes
handlande. I sammanhanget bör också noteras att den föreslagna regleringen är tillämplig endast när det är fråga om överträdelser som kan beivras genom företagsbot. I dessa fall väcks alltså talan om företagsbot mot
näringsidkaren oavsett om åtal väcks eller inte.
När det gäller oaktsamma överträdelser av näringsreglerande lagstiftning kan det ofta vara svårt att slå fast vem eller vilka inom företaget
som varit oaktsamma. Det kan leda till att åtal för brott ogillas. Med den
föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för företagsbot skulle
det dock vara möjligt att föra talan om företagsbot mot näringsidkaren,
vilket är naturligt eftersom bristen i många fall kan antas vara hänförlig
till företagets organisation och struktur. Den reform som regeringen föreslår innebär alltså att en adekvat straffrättslig reaktion kan ådömas också
i dessa fall. Med tanke på att den föreslagna regeln, som utvecklas nedan,
har ett begränsat tillämpningsområde och att åtal alltid bör kunna väckas
om det är påkallat från allmän synpunkt torde det enligt regeringens me-

44

s. 45 Kontrollera mot PDF

ning inte finnas skäl att befara att den skall komma att påverka straffhotets preventiva effekter i nämnvärd utsträckning eller att den skulle kunna användas för att ”begå brott genom företaget”.
Övervägande skäl talar därför enligt regeringens mening för att ansvaret för brott förövade i näringsverksamhet delvis bör flyttas över på näringsidkaren. Företagsbot bör därför vara den primära straffrättsliga sanktionen vid viss mindre allvarlig brottslighet.
En särskild åtalsprövningsregel bör införas

Nästa fråga är hur en sådan ordning, enligt vilken ansvaret i viss utsträckning flyttas över på näringsidkaren, bör utformas.
Företagsbotsutredningen föreslog att det i 20 kap. 7 § rättegångsbalken
införs ett nytt andra stycke enligt vilket det vid bedömande av om åtalsunderlåtelse skall meddelas, särskilt skall beaktas om talan om företagsbot förs i anledning av brottet. Det kan emellertid, som framförts i promemorian, ifrågasättas om utvidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse är
det lämpligaste sättet att åstadkomma en sådan ordning. Detta skulle
bl.a., som noterats av vissa remissinstanser under remissbehandlingen av
utredningens förslag, kunna leda till att ett senare domstolsavgörande
kommer att strida mot beslutet om åtalsunderlåtelse. Vidare förutsätter
ett beslut om åtalsunderlåtelse i princip ett erkännande av gärningsmannen. Detta förhållande skulle, om den enskilde förnekar t.ex. av hänsyn
till företaget, kunna leda till att det inte blir möjligt att besluta om åtalsunderlåtelse i de fall som regleringen tar sikte på.
En annan möjlighet att åstadkomma ett likartat resultat är, som föreslagits i promemorian, att införa en särskild åtalsprövningsregel för vissa
situationer där en individ begått ett brott som kan föranleda talan om företagsbot. En sådan lösning skulle, eftersom ett beslut att inte väcka åtal
enligt en sådan åtalsregel inte innebär någon sakerförklaring – dvs. en
förklaring att någon gjort sig skyldig till brottslig gärning, vare sig straff
utdöms eller inte – inte medföra några risker för motstridiga avgöranden.
Vidare skulle resultatet i det enskilda fallet inte heller vara lika beroende
av om den enskilde erkänner eller förnekar.
Regeringen anser därför sammanfattningsvis att den lämpligaste utformningen, i de fall då det är motiverat att utesluta en prövning av det
personliga ansvaret och endast pröva frågan om företagsbot, är att föreslå
en särskild åtalsprövningsregel. En sådan bör innebära att åtal mot den
fysiske gärningsmannen – i vissa situationer – inte får väckas av åklagaren om brottet kan föranleda talan om företagsbot. En regel av detta slag
bör dock förses med en ventil för att inte ges ett alltför brett tillämpningsområde.
Åtalsbegränsningen bör gälla mindre allvarliga oaktsamhetsbrott

De situationer i vilka det framstår som mindre angeläget att ingripa med
en sanktion såväl mot företaget som mot den enskilde är i första hand då
den enskilde gjort sig skyldig till mindre allvarliga oaktsamhetsbrott.
Vid brott som kan antas leda till annan påföljd än böter anser regeringen det självklart att en straffrättslig sanktion bör kunna riktas mot den

45

s. 46 Kontrollera mot PDF

enskilde även om brottet kan föranleda talan om företagsbot. Att underlåta att lagföra gärningsmannen i sådana situationer skulle bl.a. riskera att
undergräva straffbudets legitimitet.
I promemorian har föreslagits att åtalsprövningsregeln endast bör omfatta oaktsamma gärningar. I detta sammanhang bör nämnas den åtalsprövningsregel som införts i 29 kap. 11 § fjärde stycket miljöbalken. Av
bestämmelsen framgår att om en gärning som avses i 29 kap. 4–10 §§
miljöbalken – dvs. bl.a. brotten otillåten miljöverksamhet (4 §), försvårande av miljökontroll (5 §) eller nedskräpning (7 §) – kan föranleda miljösanktionsavgift och inte kan antas föranleda annan påföljd än böter, får
åtal väckas endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt. I det förslag
som föregick den lagändringen föreslogs att åtalsprövningsregeln endast
skulle avse brott som begåtts av oaktsamhet (Miljöbalken under utveckling, ett principbetänkande, SOU 2002:50 s. 245 ff.). I regeringens förslag, som godtogs av riksdagen, omfattades emellertid även uppsåtliga
gärningar av åtalsprövningsregeln. Som skäl för det anfördes att ”som
Riksåklagaren m.fl. påpekat skulle det ofta komma att krävas en avsevärd utredning innan man kan ta ställning till om uppsåt eller oaktsamhet
föreligger. Det skulle också uppkomma problem om åklagaren bedömer
en gärning som uppsåtlig och väcker åtal medan domstolen sedan bedömer gärningen som oaktsam. Dessutom kan även en uppsåtlig gärning
vara sådan att en miljösanktionsavgift framstår som en tillräcklig sanktion. Därför talar övervägande skäl för att åtalsprövningsregeln inte endast bör begränsas till gärningar som begåtts av oaktsamhet.” (prop.
2002/03:54 s. 22).
De överväganden som gjordes i det sammanhanget tog sikte på ett begränsat antal brott enligt miljöbalken. Företagsbotsregleringen föreslås
omfatta samtliga brott som sker i näringsverksamhet för vilka är föreskrivet strängare straff än penningböter, dvs. även uppsåtliga brottsbalksbrott som exempelvis bedrägligt beteende och undandräkt. Att låta
sådana brott, som i många fall kan antas föranleda böter som påföljd,
omfattas av åtalsprövningsregeln anser regeringen vara uteslutet. Enligt
regeringens mening bör risken för utredningssvårigheter inte heller överdrivas. Som anförs nedan föreslås att åtal alltid bör kunna väckas om det
är påkallat från allmän synpunkt. Det kan bl.a. gälla brott som skett genom medveten oaktsamhet. Mot denna bakgrund anser regeringen att det
utgör en rimlig gränsdragning att inte låta uppsåtliga gärningar omfattas
av åtalsprövningsregeln.
I sammanhanget bör även Sveriges internationella åtaganden beaktas. I
ett flertal internationella instrument, bl.a. de tidigare nämnda rambesluten
om förstärkning av skyddet mot förfalskning i samband med införandet
av euron genom straffrättsliga och andra påföljder (EGT L 140,
14.6.2000, s. 1) och rambeslutet om bekämpande av terrorism (EGT L
164, 22.6.2002, s. 3) finns bestämmelser av innebörd att en juridisk persons ansvar inte skall utesluta lagföring av fysiska personer som begått
de ifrågavarande brotten (jfr avsnitt 4.1 och 5.3). De krav på ansvar för
juridiska personer som uppställs i dessa och andra relevanta instrument
gäller uteslutande uppsåtliga brott och andra brott av mer allvarlig karaktär. Eftersom förslaget till åtalsprövningsregel, som utvecklas nedan, endast omfattar mindre allvarliga oaktsamhetsbrott utgör Sveriges internationella åtaganden inte något hinder i detta sammanhang.

46

s. 47 Kontrollera mot PDF

Som Svea hovrätt har noterat får regleringen till följd att olika regelverk kommer att gälla för brott begångna i näringsverksamhet som förskyller penningböter respektive oaktsamma brott som förskyller böter.
För de förstnämnda brotten är reglerna om företagsbot inte tillämpliga.
Sedvanliga principer om allmän åtalsplikt föreligger. De sistnämnda
brotten omfattas däremot av företagsbotsregleringen och åtalsprövningsregeln. Som utvecklats i avsnitt 5.5 anser regeringen att en begränsning
av tillämpningsområdet för företagsbot är nödvändig av bl.a. praktiska
skäl. Vidare torde det förhållandevis sällan framstå som angeläget att
påföra företagsbot för brott som endast kan föranleda penningböter för
individen. Samtidigt talar, som redovisats ovan, övervägande skäl för att
ansvaret för mindre allvarlig brottslighet förövad i näringsverksamhet i
viss utsträckning flyttas över på näringsidkaren.
Regeringen anser därför sammanfattningsvis att åtalsprövningsregeln
endast bör vara tillämplig på brott som har begåtts av oaktsamhet och
som inte kan antas föranleda annan påföljd än böter. Som utvecklas nedan bör dock åtalsprövningsregeln förses med undantag.
När det är påkallat från allmän synpunkt bör åtal alltid kunna väckas

Åtalsprövningsregeln tar sikte på mindre allvarlig brottslighet, oaktsamma brott som straffvärdemässigt ligger på bötesnivå, för vilka en straffrättslig sanktion mot den enskilde som huvudregel inte är nödvändig.
Åtal bör dock, enligt regeringens mening, kunna väckas även i dessa fall
om det är påkallat från allmän synpunkt.
Det kan för det första vara fråga om brott som närmar sig eller gränsar
till ett sådant straffvärde där annan påföljd än böter bör komma i fråga.
Det kan också gälla brott som skett genom medveten oaktsamhet, på ett
mer systematiskt sätt eller vid upprepade tillfällen. Även vid brott som
innebär särskilt allvarliga risker i förhållande till straffbudets skyddsändamål kan det vara påkallat från allmän synpunkt att åtala gärningsmannen.
Det kan vidare handla om situationer i vilka det på förhand står klart
att en talan om företagsbot inte kan komma att föras eller verkställas mot
näringsidkaren. Det kan exempelvis gälla utländska rättssubjekt eller om
företaget är försatt i konkurs eller på annat sätt har upphört som ett subjekt vilket domen om företagsbot kan verkställas mot. Det skulle då kunna upplevas som stötande om en överträdelse riskerar att inte bestraffas. I
sammanhanget bör dock noteras att även sådana företag som inte har
någon permanent verksamhet i Sverige kan – exempelvis genom ett
kvarstadsförfarande – bli åtkomliga för en dom om företagsbot. I de fall
det kan förutses att företagsbot förmodligen aldrig kommer att kunna
utdömas eller verkställas bör det emellertid anses påkallat från allmän
synpunkt att väcka åtal mot gärningsmannen.
Som anförts av LO finns särskilda åtalsprövningsregler av olika slag
redan på flera håll i lagstiftningen, exempelvis vid brottet vållande till
kroppsskada eller sjukdom. Enligt regeringens mening torde dessa regler
inte innebära något problem i förhållande till den regel som här föreslås.
De särskilda åtalsprövningsreglerna syftar till att åklagaren gällande vissa brott överhuvudtaget inte skall föra någon talan med anledning av
brottet om det inte är påkallat från allmän synpunkt. Den föreslagna

47

s. 48 Kontrollera mot PDF

åtalsprövningsregeln aktualiseras först då övriga förutsättningar för åtal
föreligger samtidigt som talan om företagsbot kan föras med anledning
av brottet.
Enligt regeringens mening är det uppenbart att åtalsbegräsningregeln
utgör ett avgränsat undantag från den allmänna huvudprincipen om åklagares åtalsplikt enligt 20 kap. 6 § rättegångsbalken. Skäl saknas därför att
som föreslagits i promemorian, för de fall som inte omfattas av åtalsprövningsregeln, uttryckligen ange att det förhållandet att talan om företagsbot kan föras med anledning av ett brott inte skall hindra lagföring av
den som begått det brott som ligger till grund för talan om företagsbot.
Förslaget bör alltså inte genomföras i denna del.
Regeringen anser därför sammanfattningsvis att en åtalsbegränsningsregel bör införas som innebär att ett brott som kan föranleda talan om
företagsbot och som dels har begåtts av oaktsamhet, dels inte kan antas
föranleda annan påföljd än böter, får åtalas av åklagaren endast om åtal
är påkallat från allmän synpunkt.
Vissa processuella aspekter

En konsekvens av den föreslagna åtalsprövningsregeln är att talan om
företagsbot som huvudregel inte kommer att föras i samband med åtal för
brott som omfattas av regeln. I stället kommer särskilt yrkande om företagsbot att framställas mot den näringsidkare i vars verksamhet ett brott
har begåtts enligt den ovan nämnda 1986 års förfarandelag.
En sådan ordning innebär i sig inte några principiella nyheter. Motsvarande situation kunde redan före företagsbotsregleringens tillkomst uppkomma i de fall särskild talan om förverkande riktats mot någon som inte
var åtalad för brott (jfr prop. 1985/86:23 s. 57). När systemet med företagsbot infördes reglerades talan om särskild rättsverkan mot någon som
inte var åtalad för brott i 17 § första stycket lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken (RP). Där föreskrevs att, om en fråga om
egendoms förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott angår
någon som inte är tilltalad, skall talan föras mot honom eller henne. Vidare angavs att om sådan talan gäller, om inte annat särskilt är föreskrivet, i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om åtal för brott på vilket
inte kan följa svårare straff än böter. 17 § RP är numera upphävd. Förfarandet regleras i stället i 2 § första stycket i 1986 års förfarandelag. Bestämmelsen motsvarar i sak 17 § första stycket RP (jfr prop. 1986/87:6
s. 42).
Vid företagsbotssystemets tillkomst gjordes, som nämnts ovan, vissa
undantag från 17 § RP. Således infördes särbestämmelser som innebar att
mål om företagsbot skall avgöras med nämnd, att företagsbot inte kan
åläggas genom strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot samt
att företagsbot bara kan åläggas efter yrkande av åklagare. I övrigt skulle
tillämpas vad som i allmänhet gäller i fråga om rättegången i brottmål. I
motiven berördes vissa problemställningar som kan bli aktuella när särskild talan om företagsbot förs mot den företagare eller det företag i vars
verksamhet ett brott har begåtts. Det gäller bl.a. frågor om forum, delgivning, utevarodom, överklagande, möjlighet för näringsidkare att anlita
offentlig försvarare samt straffprocessuella tvångsmedel (jfr prop.
1985/86:23 s. 52 ff.).

48

s. 49 Kontrollera mot PDF

De överväganden som gjordes i det sammanhanget har fortfarande fog
för sig. Med anledning av att en tillämpning av bestämmelserna i 1986
års förfarandelag blir huvudregel för samtliga fall där åtalsprövningsregeln är tillämplig, finns här anledning att särskilt beröra vissa ytterligare
processuella frågor.
Utgångspunkten är, som berörts ovan, att rättegångsbalkens bestämmelser om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter är
tillämpliga vid talan om företagsbot enligt 1986 års förfarandelag. Genom uttrycket "i tillämpliga delar" i 2 § första stycket i förfarandelagen
markeras emellertid att det kan finnas undantag. Sådana undantag torde
enligt regeringens mening främst avse de regler i rättegångsbalken som
tar sikte på enskilda individer. Således gäller undantag t.ex. för sådana
bestämmelser som handlar om den misstänktes personliga närvaro, häktning och reseförbud m.m. i de fall svaranden är juridisk person.
Hänvisningen till rättegångsbalkens allmänna regler innebär bl.a. att
talan om enskilt anspråk bör kunna framställas i mål om företagsbot. Ett
sådant anspråk torde kunna riktas mot den näringsidkare mot vilken talan
om företagsbot förs. De sakliga skäl som motiverar möjligheten att föra
talan om enskilt anspråk i brottmålsprocessen talar enligt regeringens
mening för att motsvarande möjlighet skall finnas om talan förs enligt
1986 års förfarandelag. En talan om enskilt anspråk förutsätter endast att
det finns ett åtal för brott och enligt 1986 års lag skall ju för sådan talan i
tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om åtal för brott på vilket
inte kan följa svårare straff än böter. Ett enskilt anspråk skulle således
kunna vara grundat på brottet. Åklagaren skulle därmed ha viss skyldighet att föra målsägandens talan i enlighet med bestämmelserna i 22 kap.
rättegångsbalken. Av processekonomiska skäl torde det ofta vara lämpligt om talan om företagsbot och skadeståndsskyldighet kan föras vid
samma tillfälle.
Vidare bör nämnas att det för prövning i hovrätten av en dom om företagsbot krävs prövningstillstånd (jfr 49 kap. 13 § rättegångsbalken och
NJA 1995 s. 351 I och RH 1994:60 och 61).
Som nämnts i förarbetena till företagsbotsregleringen är det, under de
förutsättningar som anges i 21 kap. 3 a § rättegångsbalken, möjligt att
förordna offentlig försvarare vid en talan enligt 1986 års förfarandelag.
Svaranden i målet skall alltså betraktas som tilltalad. Detta synes i princip kunna gälla även det fallet att svaranden är en juridisk person. Att
företagsbot i vissa fall blir en primär sanktion torde enligt regeringens
mening inte i sig påverka rätten till offentlig försvarare. Däremot påverkas den rätten t.ex. av frågan om hur komplicerat ett mål är.
Slutligen bör beröras frågan om målsägandes rätt att föra särskild talan om företagsbot. Frågan har prövats när det gäller tillämpningen av
17 § RP i förhållande till förverkande. I NJA 1986 s. 829 var frågan om
en målsägande kunde föra särskild talan om förverkande av egendom
som skulle ha frambragts genom förfalskning, trots att talan inte hade
grundats på förfalskningsbrottet utan på påståendet att egendomen kunde
befaras komma till brottslig användning. Högsta domstolen fann att bestämmelserna i rättegångsbalken om målsägandens subsidiära åtalsrätt
skulle äga motsvarande giltighet vid tillämpning av 17 § RP och gav
målsäganden rätt att föra särskild talan om förverkande. Motsvarande
49

s. 50 Kontrollera mot PDF

möjlighet torde enligt regeringens uppfattning finnas vid särskild talan
om företagsbot enligt 1986 års förfarandelag.

9

Företagsbot genom strafföreläggande

9.1

Nuvarande reglering

Företagsbot kan endast åläggas efter prövning i domstol. Som redovisats
ovan berördes frågan om företagsbot skulle kunna åläggas genom strafföreläggande när systemet med företagsbot infördes. Det ansågs emellertid
uppenbart att så inte borde kunna ske. En sådan ståndpunkt var naturlig
med utgångspunkt från att företagsboten då främst var tänkt att bli tilllämplig vid förhållandevis allvarlig brottslighet. Det infördes därför i 48
kap. 5 § rättegångsbalken en uttrycklig särreglering som uteslöt användningen av strafföreläggande och ordningsbot vid företagsbot (prop.
1985/86:23 s. 56).
Företagsbotsutredningen föreslog, med hänsyn till att sanktionen enligt
dess förslag skulle omfatta också mindre allvarlig brottslighet, att en
möjlighet att utdöma företagsböter genom strafföreläggande borde införas för brott som ingick i det s.k. selektiva urvalet. Lagtekniskt föreslog
utredningen en lösning som innebar att strafföreläggande avseende företagsböter integrerades i systemet avseende strafföreläggande i 48 kap.
rättegångsbalken.

9.2

Företagsbot genom strafföreläggande

Regeringens förslag: Företagsbot skall kunna åläggas med tillämpning av strafföreläggandeinstitutet. När företagsbot åläggs någon mot
vilken det föreligger förutsättningar för åtal skall förfarandet ske i enlighet med regleringen i 48 kap. rättegångsbalken. När ett föreläggande av företagsbot utfärdas i annat fall skall detta ske med stöd av en ny
bestämmelse i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Vissa
lagtekniska och språkliga justeringar har dock gjorts.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till förslaget eller har lämnat det utan erinran. Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten
i Göteborg och Åklagarmyndigheten i Västerås har tillstyrkt förslaget
eller har inte haft någon synpunkt på det. Även Åklagarmyndigheten i
Stockholm och Åklagarmyndigheten i Umeå är positiva till förslaget i och
för sig men förutspår att strafförelägganden inte kommer att utfärdas i
någon större omfattning innan en domstolspraxis hunnit utvecklas. Åklagarmyndigheten i Malmö anser att det kan finnas ett visst utrymme för att
tillämpa strafföreläggandeinstitutet i förhållande till företagsbot men menar att centrala råd och anvisningar är viktiga. Riksdagens ombudsmän
(JO) avstyrker dock förslaget i denna del. En grundläggande förutsättning för införande av en möjlighet att ålägga företagsbot genom straffö-

50

s. 51 Kontrollera mot PDF

reläggande är, enligt JO:s mening, att det finns en någorlunda stadgad
domstolspraxis på området. En sådan praxis saknas för närvarande.
Malmö tingsrätt ifrågasätter också företagsbot skall kunna åläggas genom strafföreläggande. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att de
föreslagna reglerna om strafföreläggande och åtalsprövning riskerar att
medföra att det personliga ansvaret inte utreds och att gärningsmannen
inte åtalas och döms, vilket leder tankarna till ett strikt ansvar för näringsidkaren för handlingar som enskilda arbetstagare utfört i näringsverksamheten. Vissa remissinstanser, bl.a. Handens tingsrätt, Göteborgs
tingsrätt och Åklagarmyndigheten i Linköping har pekat på riskerna med
en icke enhetlig rättstillämpning om systemet med strafföreläggande införs så länge praxis saknas på området. En förutsättning för att företagsbot skall kunna utdömas genom strafföreläggande är enligt Åklagarmyndigheten i Linköping att Riksåklagaren utfärdar föreskrifter i frågan.
Skälen för regeringens förslag
En utgångspunkt för reformeringen av systemet med företagsbot är att
sanktionen skall effektiviseras. En viktig åtgärd är därför, som föreslagits, att tillämpningsområdet utvidgas så att systemet med företagsbot
även omfattar mindre allvarlig brottslighet. För att företagsbotsinstitutet
skall bli ett praktiskt användbart verktyg i kampen mot brott som begås i
näringsverksamhet är det enligt regeringens mening också naturligt att
försöka förenkla hanteringen av företagsbot. Förenklade förfaranderegler
är vidare betydelsefullt ur ett ekonomiskt perspektiv. Regeringen anser
därför, i likhet med vad som anförts i promemorian, att starka skäl talar
för att företagsbot skall kunna åläggas genom ett förfarande som motsvarar strafföreläggande.
Vissa remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av att införa en möjlighet att ålägga företagsbot genom strafföreläggande innan en fast domstolspraxis har utbildats på området. Regeringen har förståelse för att
åläggande av strafföreläggande avseende företagsbot skulle underlättas
av en fast domstolspraxis. Samtidigt väger de effektivitetsskäl som redovisats ovan tungt. Problemen bör inte heller överdrivas. Som Företagsbotsutredningen har påpekat är strafföreläggandeinstitutet väl avpassat
till den stora majoritet av förhållandevis lindriga brott som talan om företagsbot – med den utvidgade regleringen – torde komma att grundas på.
Företagsboten torde regelmässigt kunna utmätas enligt tämligen schablonmässiga grunder där gärningens objektiva karaktär står i centrum.
Till det kommer att Åklagarmyndigheten och riksåklagaren har möjlighet
att utfärda allmänna råd och anvisningar som behövs för att uppnå enhetlighet och följdriktighet vid åklagarnas rättsillämpning. I likhet med bl.a.
Åklagarmyndigheten i Linköping anser regeringen att sådana allmänna
råd vore av värde.
Att företagsbot åläggs genom strafföreläggande i stället för efter en
prövning i domstol medför ingen skillnad när det gäller bestämmande av
företagsbotens storlek. Åklagaren skall i det enskilda fallet bestämma
företagsboten efter vad han eller hon anser att brottsligheten bör föranleda. Även när det gäller frågan om bestämmande av botens storlek torde
allmänna råd och anvisningar från Riksåklagaren kunna vara till hjälp.

51

s. 52 Kontrollera mot PDF

Som utvecklats i promemorian kan det diskuteras om institutet strafföreläggande bör användas för annat än straff eller straff kombinerat med
särskild rättsverkan av brott. Det kan hävdas att det rent terminologiskt
förefaller mindre tilltalande att använda beteckningen strafföreläggande
om inte föreläggandet tar sikte på straff. Härvid bör emellertid observeras
att det redan enligt gällande rätt är möjligt att utdöma villkorlig dom,
som inte är ett straff utan en påföljd, genom strafföreläggande. Strafföreläggandeinstitutet kan alltså redan i dag sägas till viss del vara inkonsekvent i terminologiskt och begreppsmässigt hänseende. Mot denna bakgrund bör de rent terminologiskt grundade invändningarna mot att använda strafföreläggandeinstitutet för att ålägga företagsbot inte tillmätas
någon avgörande betydelse.
Nästa fråga är hur en sådan ordning bör utformas. Företagsbotsutredningen föreslog, som nämnts ovan, en lagteknisk lösning som innebar att
strafföreläggande avseende företagsböter skulle integreras i regleringen i
48 kap. rättegångsbalken. Mot bakgrund av att systemet med företagsbot
enligt regeringens förslag skall behållas och att det inte skall införas något straffansvar för juridiska personer anser regeringen dock att en sådan
lösning är mindre lämplig.
En för rättegångsbalken bärande princip är att balken endast skall reglera tvistemål i allmänhet samt brottmål och förstadier till brottmål. När
det gäller brottmål har det funnits en strävan att fall som har likheter med
brottmål men som faktiskt inte angår någon som skall bestraffas skall
regleras särskilt. Hänvisningar skall därvid ske till rättegångsbalken (jfr
t.ex. 38 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, 17 § bötesverkställighetslagen (1979:189), 8 § lagen
(1986:436) om näringsförbud, 8 § lagen (1985:206) om viten, samt 2 §
lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. (1986
års förfarandelag). Enligt regeringens mening bör denna systematik bevaras.
I rättegångsbalken finns bestämmelser som rör särskild rättsverkan av
brott. Det förutsätts då, som anförts ovan, att förutsättningar för åtal är
uppfyllda beträffande den förelagde. Fall som uteslutande rör särskild
rättsverkan av brott regleras däremot i ovan angivna 1986 års förfarandelag.
Mot denna bakgrund anser regeringen, i likhet med vad som anförts i
promemorian, att föreläggande av företagsbot med stöd av 48 kap. rättegångsbalken endast skall kunna avse fall när företagsbot åläggs någon
mot vilken det föreligger förutsättningar för åtal. När ett separat föreläggande av företagsbot skall utfärdas utan att frågan om ansvar för brottet
tas upp skall detta endast kunna ske med stöd av en ny bestämmelse i
1986 års förfarandelag. Regelverket avseende själva strafföreläggandeinstitutet i 48 kap. rättegångsbalken föreslås dock bli tillämpligt även för
sistnämnda förelägganden.
Regeringen anser därför sammanfattningsvis att företagsbot skall kunna åläggas med tillämpning av strafföreläggandeinstitutet. När företagsbot åläggs någon som är misstänkt för brott skall förfarandet ske i enlighet med regleringen i 48 kap. rättegångsbalken. När ett föreläggande av
företagsbot utfärdas i annat fall skall detta ske med stöd av en ny bestämmelse i 1986 års förfarandelag.
52

s. 53 Kontrollera mot PDF

9.3

Beloppsgränser för föreläggande av företagsbot

Regeringens förslag: Företagsbot skall kunna åläggas genom strafföreläggande om boten avser ett belopp som inte överstiger 500 000 kr.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget
utan erinran. Riksåklagaren anser dock att den föreslagna gränsen för att
få utfärda strafföreläggande är oproportionerligt låg, 1/20 i förhållande
till det maximala belopp som en företagsbot kan bestämmas till enligt
förslaget, samt att det vid en jämförelse med strafföreläggande avseende
dagsböter förefaller avsevärt mer rimligt att tillåta strafföreläggande för
företagsbot upp till i vart fall hälften av det maximala beloppet, dvs.
5 miljoner kr. Åklagarmyndigheten i Göteborg menar att möjligheten bör
finnas att i uppenbara fall kunna använda strafföreläggandeinstitutet även
då fråga är om högre botbelopp. Åklagarmyndigheten i Malmö anser att
boten inte bör avse ett belopp som överskrider 250 000 kr. Hovrätten
över Skåne och Blekinge och Malmö tingsrätt menar att det föreslagna
beloppet ligger på en alltför hög nivå. Enligt hovrättens mening bör
ärenden av sådan omfattning handläggas i domstol. Praxisbildningen på
området bör överlämnas åt domstolarna. I avvaktan på det bör strafföreläggande avseende företagsbot endast kunna omfatta mer bagatellartade
förseelser.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens mening är det viktigt att det finns en gräns för hur stränga sanktioner som får utfärdas genom strafföreläggande. I såväl promemorian som av Företagsbotsutredningen föreslogs ett belopp om 500 000 kr som en övre gräns. Det ansågs
att det därigenom borde finnas utrymme för att använda strafföreläggande vid de flesta överträdelser, samtidigt som intresset av en fullständig
domstolsprövning tillgodoses vid en mer ingripande sanktion.
Mot detta förslag har Riksåklagaren anfört att den föreslagna beloppsgränsen riskerar att bidra till att åklagare väljer att bestämma en företagsbot till ett för lågt belopp, om man tar hänsyn till allvar i gärningen m.m.,
för att kunna använda sig av institutet strafföreläggande. En annan risk är
enligt Riksåklagaren att strafförelägganden i princip aldrig kan användas
mot större företag, eftersom det där med automatik bör bli fråga om högre belopp än för mindre företag, även vid inte fullt så allvarliga överträdelser. Riksåklagaren menar därför att det högsta beloppet för föreläggande bör sättas påtagligt högre. Samtidigt har emellertid Hovrätten över
Skåne och Blekinge menat att företagsbot bör kunna åläggas genom
strafföreläggande endast om den avser betydligt lägre belopp än 500 000
kr.
Vid en samlad bedömning anser regeringen, i likhet med vad som anförts av Företagsbotsutredningen och i promemorian, att ett maximibelopp på 500 000 kr får anses väl avvägt. Det medför att utrymmet för att
meddela strafföreläggande inte blir alldeles obetydligt. Samtidigt torde,
normalt sett, kunna sägas att brott som föranleder en företagsbot på mer
än 500 000 kr är så allvarliga att de regelmässigt bör bli föremål för
prövning i allmän domstol. Det föreslås därför att det maximala belopp
vid vilket strafföreläggande kan användas för att ålägga företagsbot sätts
till 500 000 kr.

53

s. 54 Kontrollera mot PDF

10

Rättsverkan av utländsk dom

10.1

Nuvarande reglering

I 2 kap. 5 a § brottsbalken finns bestämmelser om utländsk brottmålsdoms rättsverkningar i Sverige. I paragrafen regleras bl.a. principen ne
bis in idem, dvs. att en utländsk brottmålsdom under vissa förutsättningar
skall utgöra hinder mot en ny lagföring i Sverige för samma gärning.
Huvudregeln anges i första stycket. Av den följer att om fråga om ansvar för gärning har prövats genom utländsk dom som vunnit laga kraft
och som meddelats antingen i den stat där gärningen förövats eller i en
stat som har tillträtt någon av de överenskommelser som anges i fjärde
stycket, får den tilltalade inte här i riket lagföras för samma gärning, om
han eller hon har frikänts från ansvar eller förklarats skyldig till brottet
utan att påföljd har ådömts, om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet
eller verkställigheten pågår, eller om ådömd påföljd har bortfallit enligt
lagen i den främmande staten.
Beträffande vissa brott görs i andra stycket undantag från denna rättsverkan av utländsk dom, såvida inte lagföringen i den främmande staten
har skett på begäran av svensk myndighet eller sedan personen överlämnats eller utlämnats från Sverige för lagföring. Undantagen avser brott
som har förövats här i riket eller utom riket mot svenskt offentligt intresse samt kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, folkrättsbrott, olovlig befattning
med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam
utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen
(2003:148) om straff för terroristbrott eller försök till sådana brott samt
brott som avses i 5 § samma lag, och brott för vilket det lindrigaste straffet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver.
Bland de överenskommelser som räknas upp i fjärde stycket finns
bl.a. konventionen den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (bedrägerikonventionen) och det andra protokollet den 19 juni 1997 till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

10.2

Utländsk brottmålsdoms rättsverkan i förhållande till
juridiska personer

Regeringens bedömning: Det bör inte genomföras någon förändring i
fråga om regleringen av utländsk brottmålsdoms rättsverkan (principen ne bis in idem) i förhållande till juridiska personer.
Promemorians förslag avviker från regeringens bedömning. I promemorian har föreslagits att det skall införas en ny bestämmelse i 2 kap.
brottsbalken som ger stöd för att tillämpa de regler och principer som
kommer till uttryck i 2 kap. 5 a § brottsbalken i förhållande till systemet
med företagsbot.
Remissinstanserna: Juridiska Fakulteten vid Lund Universitet har tillstyrkt förslaget. Övriga instanser har inte haft någon synpunkt på det.
54

s. 55 Kontrollera mot PDF

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 12 punkt 2 i det andra
protokollet till bedrägerikonventionen föreskrivs att artikel 7 i bedrägerikonventionen, som rör rättsverkningar av utländsk dom, skall gälla även
för protokollet och därvid tillämpas även i förhållande till företag. Detta
innebär att en utländsk dom varigenom en juridisk person har dömts till
ansvar för sådana gärningar som omfattas av det andra tilläggsprotokollet
under vissa förutsättningar skall utgöra hinder för att i Sverige lagföra en
juridisk person.
När det andra tilläggsprotokollet ratificerades och genomfördes i
svensk rätt gjordes den bedömningen att grunderna för 2 kap. 5 a §
brottsbalken innebär att en utländsk brottmålsdom mot en juridisk person
under vissa förutsättningar utgör hinder för att i Sverige föra talan om
företagsbot på grund av samma gärning. Det anfördes också att det i
sammanhanget borde beaktas att företagsbot, enligt 36 kap. 7 § andra
stycket brottsbalken, inte skall åläggas om det skulle vara uppenbart
oskäligt att göra detta. Samtidigt uttalades att det kan diskuteras om det
inte bör finnas ett tydligare stöd för att en utländsk dom i vissa fall kan
utgöra hinder för åläggande av företagsbot. Med hänsyn till att beredning
av Företagsbotsutredningens betänkande pågick valde emellertid regeringen att inte lägga fram något förslag till lagstiftning (jfr prop.
2000/01:133 s. 30).
Mot bakgrund av sistnämnda uttalande har det i promemorian föreslagits att det skall införas en ny bestämmelse i 2 kap. 5 b § brottsbalken
som uttryckligen föreskriver att 2 kap. 5 a § brottsbalken skall tillämpas
på motsvarande sätt när det gäller åläggande av företagsbot. En sådan
regel skulle enligt förslaget innebära att ett utdömt straff eller en administrativ sanktion i utlandet, under de förutsättningar som anges i 2 kap. 5
a § brottsbalken utgör hinder för att föra talan om företagsbot på grund
av samma gärning.
Enligt regeringens mening har de överväganden som gjordes i samband med genomförandet av det andra tilläggsprotokollet fortfarande fog
för sig. Den befintliga bestämmelsen i 2 kap. 5 a § brottsbalken uppfyller, enligt regeringens mening, således redan i dag de krav som uppställs
beträffande utländsk brottmålsdoms rättsverkan i förhållande till juridiska personer. Att regeringen nu föreslår att oskälighetsrekvisitet enbart
skall vara ett skäl för att efterge företagsbot påverkar därför inte bedömningen.
I sammanhanget bör också beaktas att en uttrycklig bestämmelse som
ger stöd för att tillämpa de regler och principer som kommer till uttryck i
2 kap. 5 a § brottsbalken i förhållande till systemet med företagsbot skulle kunna medföra en risk för oönskade e contrarioslut, t.ex. i förhållande
till andra former av särskild rättsverkan såsom förverkande. Förslaget bör
därför inte genomföras.

55

s. 56 Kontrollera mot PDF

11

Företagaransvar

11.1

Inledning

Företagaransvar är en beteckning för det straffrättsliga ansvar som en
företagare kan drabbas av till följd av underlåtenhet att utöva tillsyn och
kontroll över den verksamhet som han eller hon bedriver. Straffansvar
enligt principerna om företagaransvar kan drabba såväl enskilda näringsidkare som personer i ledningen för en juridisk person.
Principerna för företagaransvar vilar på grundtanken att det straffrättsliga ansvaret bör ligga hos den eller de som har den bästa möjligheten att
motverka lagöverträdelser inom en verksamhet genom en ändamålsenlig
ledning, organisation och kontroll av verksamheten. De gäller inte endast
i förhållande till företags verksamhet utan är tillämpliga också vid andra
legala verksamheter som bedrivs i kollektiva former (jfr NJA 1987 s.
426). För enkelhets skull betecknas i detta sammanhang den som bär ansvar enligt principerna för företagaransvar för företagare.
Företagaransvaret är oreglerat och har i allt väsentligt utvecklats genom rättspraxis och doktrin, som ett sätt att fastställa vem eller vilka som
skall bära det straffrättsliga ansvaret vid tillämpning av straffbestämmelser i näringsreglerande lagstiftning. Sådana bestämmelser tar normalt inte
sikte på att en gärning utförs av en person utan avser i stället att reglera
en viss typ av verksamhet.
Kriterierna för att fastställa om en person som bär företagaransvar har
gjort sig skyldig till brott är desamma vid gärningar inom en juridisk persons verksamhet som vid andra gärningar. Frågan är i båda fallen om
någon uppsåtligen eller av oaktsamhet – när detta är tillräckligt för ansvar – förfarit i strid mot en straffbestämmelse. Den gärning som företagaren med stöd av principerna för företagaransvar kan dömas till ansvar
för är således alltid en egen underlåtenhet även om ansvaret kan ha utlösts genom en anställds åtgärder. För ansvar krävs att man kan konstatera att företagarens underlåtenhet har orsakssamband med överträdelsen
eller med andra ord att överträdelsen hade kunnat undvikas om företagaren hade utövat tillsyn och kontroll i en omfattning som kunnat begäras
med hänsyn till omständigheterna.

11.2

Bör företagaransvaret lagregleras?

Regeringens bedömning: Det finns inte behov av att lagreglera företagaransvaret.
Företagsbotsutredningens förslag avviker från regeringens bedömning. Utredningen har föreslagit att principerna för företagaransvaret
skall kodifieras genom att det införs en bestämmelse i brottsbalken som
reglerar dels frågan om ansvar i det fall då det är en juridisk person som
innehar ställningen som specialsubjekt enligt en straffbestämmelse, dels
frågan om ansvar för överträdelser i en juridisk persons verksamhet till
följd av brister i tillsynen och kontrollen av denna samt slutligen möjligheterna att ”delegera” straffansvar för överträdelser i en juridisk persons
verksamhet. Innebörden av utredningens förslag är att ansvaret vid brott i

56

s. 57 Kontrollera mot PDF

en juridisk persons verksamhet primärt skall åvila den som ingår i den
juridiska personens ledning. Om arbetsuppgifter har delegerats på ett
korrekt sätt skall ansvaret i stället åvila den som utfört de delegerade
uppgifterna. Någon ändring i förhållande till gällande rätt var inte avsedd.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till utredningens förslag att principerna om fördelning av straffansvar inom juridiska personer skall ges uttryckligt lagstöd eller har lämnat förslaget utan
erinran. Ett par remissinstanser har dock haft invändningar mot den föreslagna bestämmelsen. Svea hovrätt har anfört att en lagreglering av företagaransvaret inte är nödvändig för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt
bedrägerikonventionen och inte heller för att införa ett system med
straffansvar för juridiska personer. Hovrätten hyser vidare en viss tveksamhet till utredningens förslag, eftersom en sådan reglering i praktiken
kan inverka negativt på företagens möjligheter att delegera ansvar och
befogenheter inom företaget. Svensk Handel anser att det finns en risk att
en kodifiering av företagaransvaret skulle kunna innebära faktiska förändringar i rättstillämpningen och motsätter sig därför förslaget. Svenska
Arbetsgivarföreningen (SAF) understryker att det är av yttersta vikt att en
kodifiering inte innebär förändringar av gällande rätt. Förändringar riskerar enligt SAF att skapa osäkerhet i fråga om var inom den juridiska personen det straffrättsliga ansvaret för överträdelser ligger och bör följaktligen undvikas.
Skälen för regeringens bedömning: Företagsbotsutredningen föreslog, som tidigare redovisats, att det införs ett straffansvar för juridiska
personer för gärningar som fysiska personer begått i dess verksamhet.
Det är bl.a. mot den bakgrunden man skall se utredningens förslag till
reglering av företagaransvaret. Utredningen behandlade tre olika frågor:
Vad som bör gälla vid överträdelse av straffbestämmelser som förutsätter
ett specialsubjekt när ställningen av specialsubjekt innehas av en juridisk
person, vem inom en juridisk person som primärt skall bära straffansvaret för sådana överträdelser i en juridisk persons verksamhet som beror
på brister i tillsynen och kontrollen, samt under vilka förutsättningar den
som bär ett primärt straffansvar kan ”delegera” detta till andra befattningshavare inom den juridiska personen. Förslaget utformades som en
ny paragraf i 23 kap. brottsbalken som reglerar frågan om gärningsmannaskap vid gärningar som begås i en juridisk persons verksamhet.
Enligt utredningen fanns starka skäl för att överväga om inte de principer för företagaransvar som utvecklats i praxis borde ges ett konkret lagstöd. Förutom det allmänna kravet på legalitet inom straffrätten talade att
principerna om företagaransvar och fördelningen av straffansvar inom
juridiska personer enligt förslaget normalt skulle vara den ”nyckel” som
öppnar för möjligheten att bestraffa den juridiska personen som sådan,
eftersom en fysisk person skulle vara ansvarsutlösande för den juridiska
personens straff. Företagaransvaret ansågs härigenom få en från praktisk
synpunkt så viktig funktion att det är rimligt att principerna också avspeglas i lagstiftningen. Utredningen hänvisade vidare till kraven i den
inom EU utarbetade konventionen av den 26 juli 1995 om skyddet av
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (bedrägerikonventionen) att vidta nödvändiga åtgärder för att företagsledare eller andra personer med befogenhet att fatta beslut eller utöva kontroll inom ett företag

57

s. 58 Kontrollera mot PDF

skulle kunna hållas straffrättsligt ansvariga för gärningar som har begåtts
för företagets räkning av en person som är underställd dem.
Samtidigt framhöll utredningen att en kodifiering av de aktuella principerna försvåras av att det inte finns någon allmänt accepterad teoribildning och terminologi på området, även om stor enighet råder om principernas praktiska tillämpningsområde. Som exempel kan nämnas de olika
sätt att beskriva gällande rätt som finns när det gäller gärningsmannaskapets konstruktion, medverkansfrågornas uppbyggnad och förhållandet
mellan företagaransvarsprinciperna och övriga principer för ansvarsfördelningen inom juridiska personer. Utredningen betonade vidare vikten
av att en lagstiftning bör hålla sig neutral till de olika teoretiska ansatser
som utvecklats inom doktrinen samt att det är viktigt att undvika att lagstiftningen på ett olyckligt sätt binder rättsutvecklingen (jfr SOU
1997:127 Del A s. 318).
Enligt regeringens mening kan det ifrågasättas om de argument som
framförts till stöd för en reglering av företagaransvaret har en sådan bärkraft att en förändring kan anses motiverad.
I likhet med vad Företagsbotsutredningen anfört försvåras en kodifiering av de aktuella principerna av att det inte finns någon accepterad teoribildning och terminologi på området (jfr SOU 1997:127 Del A s. 318).
Denna svårighet belyses bl.a. av den omständigheten att Företagsbotsutredningen och Straffansvarsutredningen, som också berört frågan, lämnat
i sak olika förslag till hur en kodifiering av rättsläget beträffande företagaransvar skulle kunna se ut (jfr SOU 1997:127 Del A s. 322 och SOU
1996:185 I s. 410 f.). Förslagen skiljer sig åt genom att de, som den som
föreskrifterna gäller, angett ”den som ingår i den juridiska personens ledning” respektive ”företrädare för den juridiska personen”. Som vissa remissinstanser framfört finns därmed en risk att en kodifiering av företagaransvaret skulle kunna innebära faktiska förändringar i rättstillämpningen, vilket bör undvikas.
En annan aspekt att beakta är att Företagsbotsutredningens förslag och
regeringens bygger på olika principer när det gäller den grundläggande
frågan om hur regleringen av sanktioner mot juridiska personer skall utformas. Som framgått ovan läggs inte här fram något förslag till reglering
av straffansvar för juridiska personer. I stället föreslås en mer begränsad
reform av det befintliga systemet med företagsbot. Det innebär att principerna om företagaransvar inte kommer att ha betydelse som ansvarsutlösande mekanism för den juridiska personens straff. Därmed får inte heller
en lagreglering av företagaransvaret samma betydelse.
Frågan om legalitetsprincipen uppställer krav på en lagreglering av
principerna för företagaransvar har, som utredningen redovisat, diskuterats i ett flertal sammanhang, bl.a. i samband med införandet av förbudet
mot analog rättstillämpning (prop. 1993/94:130 s. 18 och s. 106). Frågan
har också berörts av Straffansvarsutredningen (jfr SOU 1996:185 I s. 410
f.). Enligt regeringens mening har det ställningstagande som gjorts i samand med det tidigare lagstiftningsärendet fortfarande fog för sig. Legalitetsprincipen hindrar alltså inte en tillämpning av principerna för företagaransvar såsom de kommit till uttryck i praxis (prop. 1993/94:130 s. 18
f.).
Vidare kan nämnas att regeringen vid genomförandet av den ovan
nämnda bedrägerikonventionen har gjort bedömningen att konventionens

58

s. 59 Kontrollera mot PDF

bestämmelse om straffrättsligt ansvar för företagsledare inte påkallar någon lagstiftningsåtgärd (jfr. prop. 1998/99:32 s. 31 f.). Inte heller detta
argument innebär således att en lagreglering av företagaransvaret är nödvändig.
Regeringen anser därför sammanfattningsvis att det inte finns tillräckliga skäl att nu föreslå en kodifiering av företagaransvaret. Förslaget bör
därmed inte genomföras.

12

Ikraftträdande

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 2006.
Av 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (brottsbalkens
promulgationslag) och 2 kap. 10 § regeringsformen följer att bestämmelserna om företagsbot inte får ges retroaktiv tillämpning till den tilltalades
nackdel. Detta innebär att det utvidgade tillämpningsområdet för företagsbot som föreslås bara kan gälla för brott som begåtts efter ikraftträdandet. I 7 § brottsbalkens promulgationslag föreskrivs att åklagarens
befogenhet att väcka åtal för brott skall bedömas efter den lag som gäller
när åtal väcks. Bedömningen skall dock, enligt nämnda bestämmelse,
alltid ske efter äldre lag, om när handlingen företogs brottet var undantaget från allmänt åtal eller för sådant åtal var stadgat särskilt villkor och
bestämmelsen härom inte upptagits i den nya lagen. Några särskilda
övergångsbestämmelser behövs därför inte.

13

Ekonomiska konsekvenser

De föreslagna ändringarna kan väntas tillföra staten medel, eftersom företagsbot enligt huvudregeln tillfaller staten. Ändringarna innebär att
företagsbot kommer att kunna åläggas i en betydligt större omfattning än
enligt nuvarande reglering. Vidare föreslås att maximibeloppet för företagsbot höjs.
En ökad användning av företagsbot kan också innebära en ökad belastning på rättsväsendet. Denna ökning begränsas dock i viss utsträckning
av två åtgärder. För det första föreslås att företagsbot i stor utsträckning
skall kunna åläggas genom tillämpning av reglerna om strafföreläggande.
För det andra föreslås att åtal mot den individ som förövat det brott som
ligger till grund för talan om företagsbot, under vissa förutsättningar, inte
skall väckas i de fall företagsbot kan åläggas.
Eventuella merkostnader med anledning av förslagen skall därmed finansieras inom befintliga anslag.

59

s. 60 Kontrollera mot PDF

14

Författningskommentar

14.1

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

36 kap. 7 §
Paragrafen har behandlats i kapitel 5.
Ändringarna innebär att möjligheterna att ålägga företagsbot har utökats. Kravet på att brottsligheten skall ha inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten
eller annars ha varit av allvarligt slag har slopats. Även i övrigt har förutsättningarna att hålla näringsidkaren ansvarig för brott som begåtts i näringsverksamheten vidgats något.
Enligt bestämmelsens första stycke gäller alltjämt som en första förutsättning för åläggande av företagsbot att det brott som ligger till grund
för talan om företagsbot har begåtts i utövningen av näringsverksamhet.
Vidare förutsätts att det för brottet är föreskrivet strängare straff än
penningböter. Härigenom undantas brott med karaktär av ordningsförseelser eller som annars är av bagatellartad natur, såsom exempelvis hastighetsöverträdelser, för vilka endast penningböter är föreskrivet. Om det
i straffbestämmelsen är föreskrivet ett svårare straff vid försvårande omständigheter, räknas hela straffskalan. Däremot skall, vid gradindelade
brott, varje grad av brottet räknas för sig. Detsamma gäller straff som
bara kan följa då någon närmare specificerad omständighet föreligger (jfr
Berg m.fl. Brottsbalken, en kommentar, kap. 25-38, 35:8 samt Fitger,
Rättegångsbalken, del 2, 24:5).
Såsom en tredje förutsättning för åläggande av företagsbot föreskrivs
att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att
förebygga brottsligheten (punkt 1) eller att brottet har begåtts av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på dennes vägnar eller av en person som annars
haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten (punkt 2).
Punkt 1 är oförändrad och tar sikte på de fall där näringsidkaren som
sådan kan anses ansvarig för brottsligheten, t.ex. på grund av att denne
har haft bristande rutiner och kontroller till förebyggande av brott.
Punkt 2 tar sikte på sådana fall där näringsidkaren måhända har haft
fullt godtagbara rutiner för att förebygga brottsligheten men där sådana
personer som har ett särskilt ansvar inom företaget har begått brottet.
Den nya punkten kan således sägas innebära att näringsidkaren har ett
utökat ansvar för en viss krets av personer. Regleringen är tillämplig
också i fall där någon inom ramen för denna personkrets är att anse som
ansvarig enligt principerna om företagaransvar. Det utökade ansvaret
torde ha sin största betydelse i större företag, i vilka arbetsuppgifterna
naturligen fördelas och delegeras i större omfattning. I mindre företag
med endast ett fåtal anställda torde de utpekade personkategorierna ofta
överlappa varandra.
Med begreppet person i ledande ställning avses framförallt en person
som, på grund av att han eller hon ingår i företagets ledning eller under
självständigt ansvar rapporterar direkt till ledningen, kan sägas ha ett
särskilt ansvar för att verksamheten bedrivs på ett lagenligt sätt. Uttrycket person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll tar
sikte på personer som har ansvar för att kontrollera och utöva tillsyn över

60

s. 61 Kontrollera mot PDF

att regler (såväl allmänna som näringsidkarens egna), rutiner och säkerhetsföreskrifter upprätthålls och följs i verksamheten. Genom att uppställa krav på att ansvaret skall vara av ett visst kvalificerat – särskilt – slag
har markerats att personer med ansvar för i verksamheten löpande arbetsuppgifter, t.ex. en person med löpande ansvar för en viss maskins
underhåll och drift, inte omfattas av regleringen. Däremot kan t.ex. en
förman eller arbetsledare typiskt sett ha ett sådant särskilt ansvar som
avses med bestämmelsen. En bedömning av om ansvaret är av ett sådant
kvalificerat slag måste emellertid göras i varje enskilt fall.
I sammanhanget bör framhållas att reglerna om när företagsbot skall
åläggas är obligatoriska. Åklagaren skall alltså föra talan om företagsbot
om han eller hon bedömer att rekvisiten är uppfyllda (jfr prop.
1985/96:23 s. 65).
Av andra stycket följer att företagsbot inte skall åläggas i anledning av
brottslighet som varit riktad mot näringsidkaren. I denna del är regleringen oförändrad. Det tidigare undantaget för uppenbart oskäliga fall har
slopats. Ändringen i denna del har behandlats i avsnitt 5.4.
36 kap. 8 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.2.
Minimibeloppet för företagsbot har sänkts från 10 000 kr till 5 000 kr.
Denna förändring är en naturlig följd av att tillämpningsområdet för företagsbot har vidgats till att också gälla mindre allvarlig brottslighet.
Samtidigt har maximibeloppet höjts från 3 miljoner kr till 10 miljoner
kr. Höjningen syftar dels till att säkerställa att också allvarligare brottslighet kan mötas av en adekvat reaktion, dels till att anpassa beloppsgränserna till Sveriges internationella åtaganden.
Principerna för bestämmande av företagsbotens storlek regleras i
36 kap. 9 § brottsbalken. Liksom när det gäller straffskalorna för brott
bör den övre delen av skalan vara förbehållen ytterlighetsfall.
36 kap. 9 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 6.3.
I bestämmelsen regleras principerna för bestämmande av företagsbot. I
första stycket har uttrycket ”brottslighetens art” slopats. I stället föreskrivs att det, när storleken av företagsbot bestäms, med beaktande av
straffskalan för brottet skall tas särskild hänsyn till den skada eller fara
som brottsligheten inneburit. Bedömningen skall i stor utsträckning utgå
från objektiva omständigheter. Subjektiva faktorer, dvs. huruvida den
enskilde handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet bör i regel ges en mer
begränsad betydelse. I den mån brottsligheten är känd eller t.o.m. sanktionerad från ledningens sida kan detta emellertid utgöra ett skäl att skärpa sanktionen. Detta förhållande kan beaktas bl.a. vid bedömande av
brottslighetens förhållande till näringsverksamheten, se nedan.
Brottslighetens omfattning skall alltjämt tillmätas betydelse. Det finns
i allmänhet anledning att se mer allvarligt på sådan brottslighet som har
bedrivits på ett systematiskt sätt och i stor omfattning än på enstaka överträdelser (jfr prop. 1985/86:23 s. 70). Omfattningen skall i princip bedömas oberoende av företagets storlek. T.ex. skall ett utsläpp av en viss
kvantitet spillolja i detta hänseende bedömas lika oberoende av om ut-

61

s. 62 Kontrollera mot PDF

släppet skett i ett stort eller litet företag. Däremot är det ofta så att en
smärre normavvikelse i ett stort företag naturligen medför att brottsligheten kan få större omfattning än en motsvarande avvikelse i ett litet företag.
När det gäller brottslighetens förhållande till näringsverksamheten bör,
liksom tidigare, hänsyn tas till i vad mån näringsidkaren kan klandras för
den aktuella brottsligheten. I detta sammanhang torde graden av åsidosättande av näringsidkarens skyldigheter också ha betydelse. T.ex. torde
uppenbara åsidosättanden av säkerhetsföreskrifter i en särskilt riskfylld
verksamhet bedömas som en försvårande omständighet. Vidare bör hänsyn tas till gärningsmannens ställning i företaget och om brottsligheten
på något sätt varit godtagen eller t.o.m. påbjuden av ledningen eller annars av någon person i motsvarande ställning.
I andra stycket föreskrivs att skälig hänsyn skall tas till att näringsidkaren tidigare ålagts att betala företagsbot. En tidigare ålagd företagsbot
kan endast beaktas i försvårande riktning. Uttrycket ”skälig” markerar att
bestämmelsen är avsedd att tillämpas med viss försiktighet. Som utvecklats i avsnitt 6.3 bör bedömningen av om en tidigare ålagd företagsbot
skall beaktas vid bestämmandet av en ny bot ske med hänsyn tagen till
näringsverksamhetens omfattning och till vilka typer av överträdelser det
är fråga om. För att ett återfall skall kunna tillmätas betydelse när det
gäller ett stort företag bör normalt krävas att det är fråga om någorlunda
likartade överträdelser som är hänförliga till samma del av verksamheten.
36 kap. 10 §
Paragrafen har behandlats i kapitel 7.
I bestämmelsen regleras grunderna för jämkning och eftergift av företagsbot. Bedömningen skall göras i förhållande till den bestämning av
företagsboten som gjorts med tillämpning av 36 kap. 9 § brottsbalken. I
det första stycket anges grunderna för jämkning.
Punkt 1 motsvarar den nuvarande regleringen i punkt 2 och gäller vissa
fall av sanktionskumulation. Framförallt avses sådana fall där näringsidkaren åläggs att betala en sanktionsavgift, blir skadeståndsskyldig eller
där brottet föranleder förverkande eller annan särskild rättsverkan. I förtydligande syfte har lagts till att de omständigheter som anges utgör skäl
för jämkning endast om den samlade reaktionen på brottsligheten annars
skulle bli oproportionerligt sträng.
I punkterna 2 och 3 anges att det förhållandet att näringsidkaren efter
förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet eller frivilligt angivit brottet för myndigheterna får beaktas som skäl för jämkning. Dessa punkter har sin förebild i 29 kap. 5 §
första stycket punkterna 2 och 3 brottsbalken (jfr prop. 1987/88:120).
Med uttrycket angivit brottet till myndigheterna avses dels den situationen att en enskild näringsidkare angett sin egen brottsliga gärning, dels
den omständigheten att en näringsidkare i form av t.ex. en juridisk person
angett ett brott som begåtts i näringsverksamheten.
Punkt 4 är i princip oförändrad. Av den följer att jämkning vidare får
ske om det annars finns särskilda skäl för det. Genom att uppställa krav
på särskilda skäl har markerats att det inte räcker att det finns omständigheter som talar för jämkning utan att det fordras att dessa omständigheter
har särskild tyngd. Särskilda skäl för jämkning kan bl.a. vara att det

62

s. 63 Kontrollera mot PDF

framstår som uppenbart oskäligt att ålägga full företagsbot, t.ex. på grund
av att brottet, utan att det helt kan undantas med tillämpning av allmänna
principer om t.ex. abnormhandlingar, indirekt riktar sig mot näringsidkaren. Som exempel kan nämnas det fallet att en anställd begår ett brott,
t.ex. stöld eller bedrägeri, mot någon av näringsidkarens affärskontakter.
Enligt andra stycket kan företagsbot efterges om det är påkallat med
hänsyn till något förhållande som avses i första stycket. Exempelvis bör
fall där det tidigare skulle ha bedömts vara uppenbart oskäligt att ålägga
företagsbot kunna efterges med stöd av andra stycket i kombination med
punkten 4 i första stycket. Vidare bör det i undantagsfall finnas utrymme
för att efterge företagsbot när ett företag blir ansvarigt i enlighet med
principerna för det utvidgade ansvaret enligt 36 kap. 7 § punkt 2 brottsbalken. Detta gäller framför allt om det, trots att brottet är hänförligt till
en person med särskilt ansvar, framstår som orimligt att lägga den enskildes handlande näringsidkaren till last. Eftergift bör i allmänhet endast
komma i fråga i undantagsfall.
36 kap. 10 a §
Paragrafen har behandlats i kapitel 8.
Bestämmelsen är ny. Den innebär att näringsidkarens ansvar i viss utsträckning görs primärt i förhållande till det individuella ansvaret när det
gäller oaktsamma brott i näringsverksamhet som straffvärdemässigt ligger på bötesnivå.
I paragrafen föreskrivs att om ett brott som kan föranleda talan om företagsbot har begåtts av oaktsamhet och inte kan antas föranleda annan
påföljd än böter får det åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från
allmän synpunkt.
De särskilda åtalsförutsättningarna har knutits till möjligheten att föra
talan om företagsbot. Det fordras alltså i och för sig inte att talan om företagsbot har väckts. Om åtal är påkallat från allmän synpunkt har åklagaren en åtalsplikt i enlighet med bestämmelserna i 20 kap. 6 § rättegångsbalken.
Åtal kan vara påkallat från allmän synpunkt t.ex. i fall där brottsligheten närmar sig eller gränsar till ett sådant straffvärde där annan påföljd än
böter bör komma i fråga. Det kan också vara fråga om brott som skett
genom medveten oaktsamhet, på ett mer systematiskt sätt eller vid upprepade tillfällen. Även vid brott som innebär särskilt allvarliga risker i
förhållande till straffbudets skyddsändamål kan det vara påkallat från
allmän synpunkt att åtala gärningsmannen. Som exempel kan nämnas
situationer i vilka en individ haft ett särskilt tillsynsansvar av stor vikt
och försummat detta eller varit oaktsam i förhållande till de särskilda
aktsamhetskrav som ställs i en viss verksamhet.
Det kan vidare vara fråga om situationer när det på förhand står klart
att en talan om företagsbot inte kan komma att föras eller verkställas mot
näringsidkaren. Det kan exempelvis gälla utländska rättssubjekt eller om
företaget är försatt i konkurs eller på annat sätt har upphört som ett subjekt mot vilket domen om företagsbot kan verkställas.

63

s. 64 Kontrollera mot PDF

14.2

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

48 kap. 2 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.2. Ändringen innebär att företagsbot skall kunna åläggas genom strafföreläggande i samband med frågan om ansvar för brott.
Av ett nytt fjärde stycke följer att om brott är förenat med företagsbot
skall också denna genom strafföreläggande föreläggas den misstänkte till
godkännande. Eftersom det för tillämpning av systemet med företagsbot
krävs att det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter,
kan fråga om åläggande av företagsbot genom ordningsbot inte uppkomma.
Frågor om strafföreläggande avseende företagsbot mot en näringsidkare i andra fall regleras i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid
förverkande m.m., se nedan.
48 kap. 4 §
Ändringarna har behandlats i avsnitt 9.3.
Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilka fall strafföreläggande
får användas. I ett nytt tredje stycke föreskrivs att företagsbot som åläggs
genom strafföreläggande inte får överstiga 500 000 kr.
Företagsbot skall bestämmas på motsvarande sätt som vid en prövning
i domstol. Åklagaren skall i det enskilda fallet – med tillämpning av
36 kap. 9 § brottsbalken – bestämma företagsboten efter vad han eller
hon anser att brottsligheten bör föranleda.
48 kap. 5 §
Förslaget har berörts i avsnitt 9.2.
Bestämmelsen har ändrats som en konsekvens av att företagsbot kan
åläggas genom strafföreläggande. Ändringen innebär att den fjärde omsatsen, som infördes i syfte att utesluta möjligheten att ålägga företagsbot
genom strafföreläggande, har tagits bort (jfr prop. 1985/86:23 s. 56).

14.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

2§
Ändringarna har berörts i avsnitt 9.2.
Bestämmelsen har anpassats för att företagsbot skall kunna åläggas genom strafföreläggande. I bestämmelsens första stycke har en hänvisning
gjorts till den nya 5 §. Härigenom undantas även frågor om strafföreläggande avseende företagsbot från huvudregeln att fråga om särskild rättsverkan av brott, när frågan inte rör någon som är tilltalad för brott, skall
prövas av tingsrätten efter särskild talan. I övrigt är bestämmelsen oförändrad.
5§
Förslaget har berörts i avsnitt 9.2.
64

s. 65 Kontrollera mot PDF

Paragrafen är ny och har införts för att reglera förfarandet vid strafförelägganden avseende företagsbot i situationer där frågan om ansvar för
brottet inte prövas.
I första stycket anges bestämmelsens tillämpningsområde. Den omfattar bl.a. förelägganden om företagsbot mot juridiska personer eller enskilda näringsidkare i vars verksamhet ett brott har begåtts liksom enskilda näringsidkare mot vilka beslut om åtalsprövning meddelats i enlighet med 36 kap. 10 a § brottsbalken. För sådana förelägganden gäller
48 kap. 2–5, 6–8, 10 och 12 a §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Därvid skall med den misstänkte avses den som föreläggs företagsbot.
I andra stycket upptas bestämmelser i fråga om godkännande av straffföreläggande avseende företagsbot, motsvarande 48 kap. 9 § rättegångsbalken. Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att näringsidkaren dels undertecknar en förklaring om att denne erkänner de
omständigheter som ligger till grund för föreläggandet – dvs. att ett brott
har begåtts i näringsverksamhet i enlighet med 36 kap. 7 § brottsbalken –
och godtar den företagsbot som tagits upp i föreläggandet, dels lämnar
förklaringen till den mottagare som är behörig enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen. Bestämmelser om vem som är behörig att motta
en sådan förklaring finns i 7 § första stycket strafföreläggandekungörelsen (1970:60). Behörig att godkänna ett strafföreläggande är den som
föreläggandet riktas mot, ombud i enlighet med 48 kap. 10 § rättegångsbalken, samt – i de fall talan riktas mot en juridisk person – behöriga firmatecknare.
På motsvarande sätt som enligt 48 kap. 11 § rättegångsbalken anges i
tredje stycket att ett föreläggande också kan godkännas genom att hela
beloppet betalas till den myndighet som regeringen föreskriver. En sådan
betalning skall dock inte anses som ett godkännande om det framgår att
den förelagde inte har avsett att godkänna föreläggandet.
Av fjärde stycket framgår att ett godkännande av företagsbot är utan
verkan om det sker sedan åklagaren har väckt talan om företagsbot. Bestämmelsen motsvarar i denna del 48 kap. 12 § rättegångsbalken.

65

s. 66 Kontrollera mot PDF

Sammanfattning av betänkandet Straffansvar för
juridiska personer (SOU 1997:127)

Bilaga 1

Förslagen i korthet
– Utredningen föreslår att företag och andra juridiska personer skall kunna dömas till straff. De nuvarande reglerna om företagsbot upphävs.
– Brottsbegreppet ändras inte. Enbart fysiska personer kan begå brott.
Straffansvar för juridiska personer skall förutsätta att en fysisk person har
begått brott i den juridiska personens verksamhet. Juridiska personer
skall alltså inte anses begå brott.
– Straffet för juridiska personer skall vara ett penningstraff. Detta bör i
likhet med andra penningstraff betecknas som böter. För att skilja dessa
böter från andra former av böter skall de kallas för företagsböter.
– Företagsböter skall fastställas direkt i pengar. Lägsta bötesbelopp är
normalt 5 000 kr och det högsta 5 000 000 kr. När bötesstraffet bestäms
skall brottsbalkens nuvarande bestämmelser om straffmätning tillämpas i
förhållande till den juridiska personen. Dessutom får den juridiska personens betalningsförmåga beaktas.
– En enskild näringsidkare får straffas enligt samma bestämmelser som
juridiska personer för brott som begåtts i dennes verksamhet.
– Staten och kommuner skall också kunna dömas till straff med undantag
för brott som begåtts vid myndighetsutövning.
– Tillämpningsområdet för straffansvar för juridiska personer skall i första hand omfatta vissa ”utvalda” brott. Detta selektiva urval begränsas i
princip till näringsreglerande straffbestämmelser.
– I eller i anslutning till de straffbestämmelser som ingår i det selektiva
urvalet skall finnas en särskild bestämmelse om att en juridisk person
skall straffas om någon i dess verksamhet gjort sig skyldig till sådant
brott. De allmänna bestämmelserna om straffansvar för juridiska personer skall finnas i brottsbalken.
– Det skall finnas en genombrottsregel, som kompletterar det selektiva
urvalet av brott. Genombrottsregeln innebär en möjlighet att under vissa
förutsättningar döma juridiska personer till ansvar även för andra brott.
Genombrottsregeln skall endast vara tillämplig på brott som begåtts i
näringsverksamhet. Endast personer som ingår i den juridiska personens
ledning eller som haft i uppdrag att svara för viss del av verksamheten
kan utlösa straffansvar för den juridiska personen enligt den här regeln.
Det skall dessutom krävas att det varit fråga om ett grovt åsidosättande
av de skyldigheter som verksamheten är förenad med. Bestämmelsen
skall vara fakultativ.
66

s. 67 Kontrollera mot PDF

– Det skall vara möjligt att använda strafföreläggande mot juridiska per- Bilaga 1
soner för brott av mindre allvarligt slag. Det högsta beloppet för ett
strafföreläggande skall vara 500 000 kronor.
– När det gäller mindre allvarliga brott på det näringsreglerande området
bör det normalt vara tillräckligt med straff för den juridiska personen. Vi
föreslår därför en särskild bestämmelse om åtalsunderlåtelse för den som
är misstänkt för brott i det fall åtal för brottet väcks mot en juridisk person.
– En särskild lag om tillsyn och åtalsanmälan införs för de myndigheter
som utövar tillsyn i förhållande till straffbestämmelser för vilka det är
föreskrivet ansvar för juridiska personer. Åtal skall normalt förutsätta
antingen en anmälan från tillsynsmyndigheten eller att åtal annars är påkallat från allmän synpunkt.
– De straffprocessuella reglerna om straffansvar för juridiska personer
skall samordnas med rättegångsbalkens nuvarande regler om individuellt
straffansvar.
Utredningsuppdraget (kapitel 1 )
Vårt uppdrag har varit att utreda frågor om sanktioner vid brott i näringsverksamhet med syfte att effektivisera bekämpningen av den ekonomiska
brottsligheten. I uppdraget har ingått att kartlägga och utvärdera hur reglerna om företagsbot tillämpas samt att mot bakgrund av denna utvärdering överväga om ett system med företagsbot bör ersättas med ett ansvarssystem med straff som riktar sig mot juridiska personer i likhet med
vad som finns i vissa andra länder.
I direktiven framhölls bl.a. att en omdefiniering av brottsbegreppet bör
undvikas, att sanktionsreglerna skall vara enkla och praktiska att tillämpa
utan att rättssäkerhet och rimliga krav på förutsebarhet eftersätts, att
sanktionerna skall kunna bestämmas till ett belopp som är tillräckligt
högt för att vara avskräckande samt att förslagen bör utformas med hänsyn till vilken ordning som är bäst ägnad att underlätta det internationella
samarbetet i fråga om brott inom näringsverksamhet.
Bakgrund (kapitel 2-7)
Det nuvarande straffsystemet är uppbyggt med utgångspunkten att endast
enskilda fysiska personer kan begå brott och straffas för dessa. När det
gäller brott i näringsverksamhet och andra verksamheter som bedrivs i
kollektiva former kan detta innebära problem dels genom att det kan vara
svårt att ange vem inom verksamheten som bör bära ansvaret och dels
genom att påföljderna bestäms utifrån den enskildas och inte företagets
ekonomiska förhållanden.
Att juridiska personer inte anses kunna begå eller straffas för brott utesluter emellertid inte att dessa många gånger kan drabbas av sanktioner
eller andra betungande rättsverkningar till följd av brott eller andra överträdelser som begåtts i deras verksamhet. Som ett led i strävan efter ett

67

s. 68 Kontrollera mot PDF

väl fungerande sanktionssystem har en rad olika institut införts som öpp- Bilaga 1
nar möjligheter till att vid brott i näringsverksamhet rikta sanktioner inte
endast mot enskilda fysiska personer utan även mot det företag, den juridiska person, som bedriver den verksamhet inom vilken brottet begåtts.
De traditionella instituten är skadestånd och förverkande. Vidare har det
på olika områden införts sanktionsavgifter som kan riktas direkt mot juridiska personer. Bestämmelserna om företagsbot, som kom till år 1986,
var avsedda att komplettera de andra sanktioner som fanns vid brott i
näringsverksamhet.
Bör juridiska personer kunna straffas? (kapitel 8)
Räcker de nuvarande sanktionerna?

Sedan reglerna om företagsbot infördes har de, enligt det material vi genom Riksåklagaren inhämtat, endast prövats i ett tjugotal fall. Företagsbot har dömts ut i mindre än hälften av dessa. Det står helt klart att företagsboten inte motsvarat de förväntningar som fanns på många håll vid
dess införande. Enligt vår bedömning ligger orsaken till företagsbotens
ringa praktiska betydelse inte i de principiella problem som ibland ansetts föreligga med repressiva sanktioner mot juridiska personer på grund
av brott utan i den utformning som regelsystemet gavs. Vi pekar här på
bl.a. begränsningen till förhållandevis allvarliga brott, det generella tilllämpningsområdet och reglernas i praktiken fakultativa utformning.
Sammantaget finner vi att reglerna om företagsbot inte motsvarar de
krav som bör ställas på ett effektivt sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet. Även när det gäller övriga sanktionsmöjligheter gör vi motsvarande bedömning. Vi förordar därför att de nuvarande reglerna om
företagsbot avskaffas och ersätts med ett nytt sanktionssystem.
Vid vilka brott behövs nya sanktioner?

Vår bedömning är att möjligheterna till bestraffning av juridiska personer
är av mindre betydelse när det gäller mer allvarlig och systematisk ekonomisk brottslighet. I dessa fall används i allmänhet aktiebolag och andra
juridiska personer som ”brottsverktyg” som efter brottsligheten helt saknar betalningsförmåga. När det gäller sådan brottslighet kan ansvar för
juridiska personer endast spela en helt underordnad roll i förhållande till
det individuella straffansvaret eftersom det inte är meningsfullt med
sanktioner som riktas mot juridiska personer som inte har en viss stabilitet och överlevnadsförmåga. Detta talar för att ett sanktionssystem för
juridiska personer främst bör utformas med sikte på näringsreglerande
lagstiftning. Mot den bakgrunden finner vi att ansvaret för juridiska personer inte bör begränsas till sådana fall då brottsligheten är av mer kvalificerat slag.
Gör man internationella jämförelser är vårt intryck också att system
som innefattar även brott av lindrigare karaktär fungerat bättre än de som
begränsats till mer allvarliga brott.
68

s. 69 Kontrollera mot PDF

Bör brottsbegreppet ändras?

Bilaga 1

Ett straffansvar för juridiska personer behöver inte innebära att juridiska
personer skall anses kunna begå brott. I vissa länder är dock detta fallet.
Som nämnts anges i våra direktiv att en ändring av det nuvarande brottsbegreppet bör undvikas. Vår bedömning är också att det inte finns några
egentliga fördelar med en konstruktion enligt vilken juridiska personer
skall anses kunna begå brott och att det finns klara svagheter med de
konstruktioner som används i andra länder. Det är lagtekniskt och i fråga
om tillämpning väsentligt enklare att straffa juridiska personer för brott
som begås av fysiska personer.
Vår bedömning är att någon ändring inte bör ske av principen att brott
endast kan begås av fysiska personer och att straffansvar för en juridisk
person bör förutsätta att en fysisk person gjort sig skyldig till brott.
Straff eller särskild rättsverkan?

Valet mellan å ena sidan att införa ett straffansvar för juridiska personer
och å andra sidan att bygga vidare på regleringen av företagsbot som är
en särskild rättsverkan av brott är främst av terminologisk betydelse. Detta utesluter dock inte att valet också kan få betydelse för den praktiska
tillämpningen i övrigt.
Den benämning som ligger närmast till hand för en bestraffande sanktion är utan tvekan straff. Benämningen straff markerar klart att det är
frågan om en repressiv sanktion som innefattar klander. Att företagsbot
är en särskild rättsverkan kan antas ha bidragit till att sanktionen uppfattas som helt underordnad det individuella straffansvaret och ”udda” i det
straffrättsliga systemet. Om juridiska personer i stället ”straffades” för
brott skulle detta innebära en tydlig markering av att ansvaret för juridiska personer i princip är att jämställa med ansvaret för fysiska personer.
Vid valet mellan straff och särskild rättsverkan finns det också anledning att beakta att vårt system, med företagsboten som en särskild rättsverkan, vid en internationell jämförelse framstår unikt. I andra länder har
man i princip genomgående valt att arbeta med system som innefattar
någon form av straffansvar för juridiska personer. Ett straffansvar för
juridiska personer skulle underlätta det internationella samarbete på det
rättsliga området som pågår och som ständigt växer i betydelse.
Sammantaget har vår slutsats blivit att de nuvarande reglerna om företagsbot bör ersättas med ett system med straffansvar för juridiska personer.
Juridiska personer som straffsubjekt (kapitel 9)
Bör vissa juridiska personer undantas från reglerna om straffansvar?

En fråga är om straffansvaret för juridiska personer bör avse alla juridiska personer eller om det finns skäl att göra generella undantag eller undantag i vissa hänseenden.
Även om variationerna mellan olika juridiska personer när det gäller
verksamhetsformer och ekonomi kan vara mycket betydande föreslår vi
inte något undantag från straffansvaret utom i ett hänseende. Brott som

69

s. 70 Kontrollera mot PDF

har begåtts vid myndighetsutövning bör inte kunna föranleda straffansvar Bilaga 1
för den juridiska person i vars verksamhet brottet begåtts.
I övrigt föreslår vi ingen särbehandling av stat och kommun men diskuterar olika tillämpningsproblem som ett sådant ansvar kan medföra.
Bl.a. föreslår vi att staten när det gäller åtal skall företrädas av den myndighet inom vilkens verksamhetsområde den åtalade gärningen är begången.
Ansvar för andra än juridiska personer?

Det kan ibland förekomma att enskilda näringsidkare bedriver näringsverksamhet som, när det gäller såväl antalet anställda som den ekonomiska omslutningen, väl kan motsvara sådana verksamheter som brukar
bedrivas av juridiska personer. I syfte att undvika vad som kan framstå
som en omotiverad särbehandling föreslår vi att reglerna om straffansvar
för juridiska personer i vissa fall bör kunna tillämpas även i förhållande
till enskilda näringsidkare. Reglerna bör dock vara fakultativa.
Bör en juridisk persons ansvar kunna föras över på annan?

Ett särskilt problem med ett straffansvar för juridiska personer är hur
ansvaret skall hanteras i det fall den juridiska personen inte kan betala ett
bötesstraff och vad som händer om den juridiska personen upphör att
existera. Frågeställningarna hänger naturligt samman med att en juridisk
person är en rättslig konstruktion och att den mest kända juridiska personen, aktiebolaget, kännetecknas av att aktieägarna är fria från personligt
betalningsansvar. Det framstår lätt som otillfredsställande om ett utdömt
bötesstraff inte medför att någon får betala. När en juridisk person avvecklas utan att kunna göra rätt för sig leder det ofta till krav på att dess
ansvar skall kunna flyttas över till någon annan.
Vi har emellertid gjort bedömningen att man bör hålla fast vid principen att straffansvaret skall stanna på den juridiska person i vars verksamhet brottet har begåtts och inte kunna föras vidare. Det kan naturligtvis
finnas en risk för att de som står bakom mindre seriösa företag vidtar
åtgärder för att undgå ett väntat straff. Även om lagstiftningen så långt
det är möjligt bör motverka förfaranden av det slag som nu avses är det
inte lämpligt med en reglering av straffansvaret för juridiska personer
som innehåller stora avvikelser från grundläggande principer inom associationsrätten.
Sammanfattningsvis förordar vi att de frågor som kan uppkomma när
en juridisk person avvecklas, ombildas eller byter ägare bör lösas enligt
vanliga associationsrättsliga principer.
Förutsättningarna för att straffa juridiska personer (kapitel 10)
Generell eller selektiv reglering

I likhet med vad som anges i direktiven och vad som torde gälla samtliga
länder som har system med straffansvar för juridiska personer, har vi
utgått från att i vart fall det centrala området för ett straffansvar för juri-

70

s. 71 Kontrollera mot PDF

diska personer måste vara brott som begås i näringsverksamhet. I princip Bilaga 1
finns två olika modeller för att åstadkomma den begränsningen.
Den ena är, såsom gäller företagsboten, att formellt låta ansvaret omfatta alla straffbestämmelser men däremot inskränka tillämpningen till
sådana brott som begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Den andra,
som bl.a. valts i Finland och Danmark, är att låta ansvaret omfatta endast
vissa utpekade straffbestämmelser som väljs ut utifrån intresset att erhålla ett lämpligt avgränsat tillämpningsområde. Självfallet kan de två modellerna kombineras på olika sätt.
Vad som är av stor betydelse för valet mellan en generell och en selektiv metod är att straffansvar för juridiska personer, i motsats till den nuvarande företagsboten, enligt vårt förslag skulle bli den normala och reguljära sanktionen vid överträdelser av näringsreglerande lagstiftning.
Det är då väsentligt att detta också konkret återspeglas i lagreglerna. För
detta talar inte enbart allmänna legalitetskrav utan också vikten av att
näringsidkarna när de tar del av lagstiftningen får en klar upplysning om
de faktiska konsekvenserna om bestämmelserna överträds.
Vi förordar alltså en selektiv metod som utgångspunkt för avgränsningen av straffansvaret för juridiska personer. När det gäller det primära
tillämpningsområdet bör det i varje aktuell straffbestämmelse anges att i
de fall som brottet begåtts i en juridisk persons verksamhet skall den juridiska personen dömas till straff.
En selektiv reglering kan innebära en risk för svårmotiverade ojämnheter i tillämpningen. Vi föreslår därför att ansvaret för ett selektivt urval
av brott kompletteras med en ”genombrottsregel” som öppnar möjligheter att under vissa förutsättningar döma till ansvar även vid andra brott.
Vi förordar att det selektiva urvalet av brott främst skall avse bestämmelser som tar sikte på näringsverksamhet och där principerna för företagaransvar är tillämpliga. I praktiken innebär det att ansvaret i allmänhet
kommer att utlösas av underlåtenheter från företagsledningen eller den
till vilken delegation skett att utöva den kontroll och tillsyn som behövts
för att motverka brott i verksamheten.
Ansvarsförutsättningarna

Straffansvaret för juridiska personer bör begränsas till brott i verksamheten. Detta innebär att privat handlande eller abnormhandlingar inte kan
utlösa straffansvar för juridiska personer även om dessa har anknytning
till verksamheten.
Det bör inte gälla någon formell begränsning av den personkrets som
kan utlösa straffansvar för en juridisk person. Genom principerna för det
selektiva urvalet kommer ansvaret i praktiken företrädesvis att utlösas av
någon inom en juridisk persons verkställande ledning eller av någon som
fått tillsyns- och kontrollansvar delegerat till sig.
Reglerna om företagsbot är förenade med omfattande undantag, vilket
torde vara en av orsakerna till att företagsboten har kommit att tillämpas i
så begränsad omfattning. Detta hindrar naturligtvis inte att undantag ändå
bör göras om detta är sakligt motiverat. Vår bedömning är emellertid att
det även utan några särskilda slags undantagsregler eller en fakultativ
utformning av reglerna om straffansvar för juridiska personer finns ett
71

s. 72 Kontrollera mot PDF

betydande utrymme för flexibilitet i tillämpningen. Vi pekar bl.a. på våra Bilaga 1
förslag om åtalsprövningsregler.
Utformningen av en genombrottsregel

Vi föreslår, som sagts, en genombrottsregel som ger möjlighet att döma
juridiska personer till ansvar även vid andra brott. En sådan regel bör ges
en restriktiv utformning. Vi föreslår att genombrottsregeln endast bör
vara tillämplig på brott som begåtts i näringsverksamhet. Enligt vårt förslag skall vidare endast personer som ingår i den juridiska personens ledning eller som haft i uppdrag att svara för viss del av verksamheten kunna utlösa straffansvar för den juridiska personen. Det bör dessutom krävas att det varit fråga om ett grovt åsidosättande av de skyldigheter som
verksamheten är förenad med. Bestämmelsen bör också ges en fakultativ
utformning.
Fördelningen av straffansvar inom juridiska personer (kapitel 11 )
Vi förordar som framgått att principerna för företagaransvar skall vara ett
avgörande kriterium för det selektiva urvalet av straffbestämmelser. Dessa principer är, liksom principerna i övrigt för fördelning av straffansvar i
juridiska personer, inte lagfästa. Mot bakgrund av att principerna genom
vårt förslag kommer att få en än mer central roll i det straffrättsliga systemet och intresset att upprätthålla kraven på legalitet anser vi att de
principer som utvecklats i rättspraxis bör ges ett konkret lagstöd.
Vi föreslår att det införs en bestämmelse i brottsbalken som reglerar
dels frågan om ansvar i det fall då det är en juridisk person som innehar
ställningen som specialsubjekt enligt en straffbestämmelse, dels frågan
om ansvaret för överträdelser i en juridisk persons verksamhet till följd
av brister i tillsynen och kontrollen av denna samt slutligen möjligheterna att ”delegera” straffansvaret, för överträdelser i en juridisk persons
verksamhet. Innebörden av bestämmelserna är att ansvaret primärt skall
åvila den som ingår i den juridiska personens verkställande ledning med
motsvarande möjlighet till delegation som enligt gällande rätt.
Förhållandet till andra former av ansvar (kapitel 12)
Enligt direktiven har det ålegat oss att analysera vilken roll i sanktionssystemet som de sanktioner vi föreslår bör ha i relation till andra sanktioner. En allmän utgångspunkt för förhållandet mellan olika tillgängliga
sanktioner är att dessa bör utformas på ett sådant sätt att det inte uppkommer opåkallade sanktionskumulationer. Det är viktigt att det finns
klara principer för prioriteringen mellan olika sanktioner.
Det individuella straffansvaret

När det gäller det individuella straffansvaret föreslår vi ingen ändring.
Straffansvar för juridiska personer bör dock normalt ha prioritet framför
det individuella straffansvaret när det gäller mindre allvarliga brott mot

72

s. 73 Kontrollera mot PDF

näringsreglerande straffbestämmelser. Vi föreslår därför att möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse för den som är misstänkt för brott vidgas
i det fall åtal för brottet väcks mot en juridisk person.

Bilaga 1

Skadestånd och förverkande m.m.

Införandet av straffansvar för juridiska personer ger inte anledning till
någon särskild reglering med sikte på frågan om skadeståndsskyldighet.
Bestämmelserna om förverkande av utbyte eller vinning av brott är
centrala när det gäller förhållandet till ett straff som kan riktas mot en
juridisk person. Förverkandeinstitutet fyller en avgörande funktion för att
neutralisera ekonomisk vinning som motiv för att begå brott. Brottslighet
i en juridisk persons verksamhet kan ge direkta förtjänster. I andra fall
kan effekten vara besparingar av olika slag samt en på annat sätt förbättrad förmögenhetsställning som har orsakssamband med brottsligheten.
Det är av grundläggande betydelse att regelsystemet ger utrymme för att
dra in sådana ekonomiska fördelar, så att det inte lönar sig att begå brott.
Bestämmelsen i 36 kap. 4 § brottsbalken om förverkande av ekonomiska
fördelar av brott i näringsverksamhet är av särskild vikt i det här sammanhanget. Bestämmelsen har dock knappast använts och har alltså inte
bidragit till ett effektivare sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet.
Vi föreslår emellertid inte några förändringar av nuvarande regler, främst
av det skälet att det nyligen tillsatts en särskild utredare för att utreda
frågor om förverkande av vinning av brott. Vi föreslår inte heller några
förändringar av förhållandet mellan straff å ena sidan och vite, återkallanden av tillstånd resp. näringsförbud å andra sidan.
Sanktionsavgifter

Sanktionsavgifter som ”konkurrerar” med straffbestämmelser kan som
regel tas bort, om straffansvar för juridiska personer införs. Skälet för
sådana sanktionsavgifter är huvudsakligen att juridiska personer inte kan
dömas till straff. Det bör inte föreligga ett dubbelt sanktionssystem för
juridiska personer. Ett alternativ är att avkriminalisera i stället för att avskaffa sanktionsavgifterna. I vissa fall, särskilt om det är fråga om s.k.
massförseelser av lindrig karaktär, kan vi tänka oss att en sådan lösning
är att föredra. Normalt bör emellertid en reglering av straffrättslig karaktär vara att föredra.
Sanktioner för överträdelser av EG-rätten

Utvecklingen inom den överstatliga EG-rätten samt inom konventionsarbetet i EU:s mellanstatliga s.k. tredje pelare, är oerhört snabb och svår att
överblicka. Sverige har hittills i princip valt att uppfylla skyldigheten att
sanktionera överträdelser av EG-rätten genom kriminalisering. Enligt
EG-domstolens avgöranden skall också EG-rätten sanktioneras på samma sätt som bestämmelser i den nationella rätten om liknande överträdelser, vilket talar för straffrättsliga sanktioner. Vi har mot den bakgrunden
utgått från att Sverige även i framtiden företrädesvis kommer att sanktionera överträdelser av EG-rätten genom kriminalisering. Det är uppenbart

73

s. 74 Kontrollera mot PDF

att det i många fall är en bättre och rimligare ordning om ett företag, i Bilaga 1
vars verksamhet en överträdelse av en EG-rättslig bestämmelse sker,
straffas än om en fysisk person inom verksamheten straffas. Ett straffansvar för juridiska personer innebär också att behovet av särlösningar på
områden där det anses särskilt befogat att rikta sanktioner direkt mot företag, som t.ex. varit fallet på det konkurrens- och marknadsrättsliga området, i princip försvinner.
Frågan om ”bidragsfusk” inom EU:s mycket omfattande bidragssystem har på senare tid kommit i blickpunkten på ett påtagligt sätt. Det
antas att stora summor av EU-budgeten missbrukas. Rådets förordning
(EG, EURATOM) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (den s.k. ramförordningen) har kommit till mot bakgrund av dessa förhållanden.
Det kan uppstå en konkurrenssituation mellan sanktionsbestämmelser i
EG-förordningar och straffbestämmelser i svensk rätt. Utgångspunkten
bör även i det sammanhanget vara att så långt det är möjligt undvika
dubbla förfaranden. I ramförordningen har frågan reglerats på det sättet
att ett straffrättsligt förfarande kan gå före ett administrativt. Ett administrativt förfarande får således avbrytas om ett straffrättsligt förfarande
inleds beträffande samma faktiska förhållanden.
Enligt vår uppfattning finns det flera skäl som talar mot en sådan ordning när det gäller talan mot juridiska personer. I princip gäller detsamma talan mot enskilda näringsidkare. Samordningen bör i stället lösas
genom regler som innebär att åtal skall väckas först efter anmälan från en
tillsynsmyndighet eller om åtal annars är påkallat ur allmän synpunkt.
Om en fysisk eller en juridisk person kan åläggas administrativa böter
eller andra administrativa sanktioner och dessa böter kan anses tillräckligt ingripande bör tillsynsmyndigheten inte göra någon anmälan. Det
kan inte heller anses påkallat ur allmän synpunkt att väcka åtal.
Hur skall juridiska personer bestraffas? (kapitel 13)
Det finns ett antal olika sanktioner som i och för sig skulle kunna användas som straff för juridiska personer. Vår bedömning är att det i vart fall
för närvarande inte är lämpligt att som straff införa några andra sanktioner än ett penningstraff. Vi föreslår att detta i likhet med andra penningstraff bör betecknas som böter. För att skilja dessa böter från andra former av böter föreslår vi att de kallas för företagsböter.
Det har i tidigare sammanhang diskuterats om ekonomiska sanktioner
för juridiska personer bör byggas upp efter mönster av penningbotsystemet eller dagsbotssystem. Lagstiftaren har då tagit ställning för det förra
av dessa system. Vi har för vår del inte funnit anledning att föreslå någon
förändring i detta hänseende.
Beloppsgränser för böterna?

I likhet med vad som gäller för andra böter förordar vi att det i lag bör
införas beloppsgränser för företagsböterna.
Ett av de skäl som åberopats för att införa straffansvar för juridiska
personer har varit att bötesbelopp som bestäms utifrån en enskilds eko-

74

s. 75 Kontrollera mot PDF

nomiska omständigheter framstår som oproportionerligt låga om de ses i Bilaga 1
relation till de ekonomiska omständigheterna hos den juridiska person
inom vars verksamhet som brottet begåtts. Genomsnittligt sett har juridiska personer en väsentligt bättre betalningsförmåga än fysiska personer. Detta talar för att den lägsta nivån på böter inte behöver sättas så lågt
som för fysiska personer. Samtidigt bör nivån inte vara högre än att den
ger utrymme för böter som inte framstår som oproportionerligt höga vid
lindriga överträdelser i en verksamhet som bedrivs av en juridisk person
som verkar under begränsade ekonomiska förhållanden. Vi föreslår femtusen kronor som lägsta bötesbelopp i likhet med vad som nu gäller för
konkurrensskade- och marknadsstörningsavgifterna. Om det endast är
föreskrivet penningböter för brottet eller om det annars finns synnerliga
skäl bör dock böterna kunna bestämmas till ett lägre belopp.
Även när det gäller det högsta bötesbeloppet anknyter vårt förslag till
vad som gäller för konkurrensskade- och marknadsstörningsavgifterna.
Vi föreslår således att högsta bötesbeloppet skall vara fem miljoner kronor. Vi har inte funnit skäl att föreslå att detta belopp skall kunna
överskridas i enskilda fall.
Grunderna för straffmätning

När det gäller grunderna för straffmätningen föreslår vi att de för individuellt straffansvar gällande reglerna i 29 kap. brottsbalken skall tillämpas
på motsvarande sätt även när det gäller juridiska personer. I vissa hänseenden kommer dock straffmätningen för juridiska personer att kräva delvis annorlunda överväganden än vid individuellt straffansvar. Vid individuellt straffansvar kommer ofta faktorer som anknyter till gärningsmannens person att vara avgörande för straffmätningen. Vid straffansvar för
juridiska personer finns det, enligt vad vi utvecklar, anledning att sätta de
rent objektiva omständigheterna kring lagöverträdelser i centrum. Det är
naturligt att sådana faktorer som hur omfattande överträdelser det varit
fråga om liksom hur lång tid de pågått får ett markerat genomslag i
straffmätningen. Motsvarande gäller också den skada, kränkning eller
fara som gärningen inneburit. Straffmätningen för juridiska personer bör
alltså inte som vid individuellt straffansvar främst vara personorienterad
utan i stället verksamhetsorienterad.
Bestämmelserna i 29 kap. brottsbalken ger inte utrymme för att beakta
betalningsförmåga vid straffmätningen. När det gäller individuella böter
beaktas detta i stället genom det särskilda dagsbotssystemet enligt vilket
storleken av varje dagsbot anpassas efter betalningsförmågan. Som tidigare nämnts skall företagsböterna inte bestämmas enligt de principer som
gäller för dagsböter. Vi föreslår därför att den juridiska personens betalningsförmåga skall kunna beaktas inom ramen för straffmätningen.
Formerna för lagföring m.m. (kapitel 14)
Den processrättsliga regleringens allmänna uppbyggnad

Den straffprocessuella regleringen är utformad utifrån det individuella
straffansvaret. Om man inför straffansvar även för juridiska personer bör
75

s. 76 Kontrollera mot PDF

utgångspunkten vara att i princip samma regler bör gälla i det hänseendet Bilaga 1
som när det gäller individuellt straffansvar.
I sak innebar detta i allt väsentligt inte några särskilda problem. I allmänhet ger det sig på ett naturligt sätt hur regleringen bör vara i förhållande till juridiska personer.
I vissa hänseenden krävs emellertid särskilda överväganden om hur regleringen bör vara. Rent lagtekniskt kan man tänka sig olika lösningar
för placering och utformning av de särskilda processuella regler som
krävs för prövningen av juridiska personers straffansvar. Vi föreslår att
reglerna bör samordnas med rättegångsbalkens nuvarande regler om individuellt straffansvar trots att detta innebär förhållandevis omfattande
ändringar i rättegångsbalken.
Strafföreläggande och ordningbot

Vi finner det angeläget att lämna utrymme för förenklade förfaranden
och föreslår därför, som tidigare nämnts, att strafföreläggande skall kunna användas för brott som ingår i det selektiva urvalet. Detta förfarande
är mycket väl avpassat till brott av det slag som straffansvaret för juridiska personer främst kommer att omfatta. Enligt vår bedömning bör en
mycket klar majoritet av de lagöverträdelser som kommer att föranleda
straffansvar för juridiska personer kunna lagföras genom strafföreläggande. Överträdelserna torde i allmänhet vara oaktsamma underlåtelsebrott där ansvar följer enligt principerna om företagaransvar. Normalt
torde det vara tillräckligt att den juridiska personen lagförs för brottet.
Någon närmare utredning om vem som varit ansvarig inom ett företag
behövs då inte. Straffet kommer regelmässigt att hålla sig inom de lägre
nivåerna för företagsböter och kunna utmätas enligt tämligen schablonmässiga grunder där gärningens objektiva karaktär står i centrum. Det
högsta beloppet för ett föreläggande bör vara 500 000 kronor.
Det skall inte vara möjligt att utfärda ordningsbot för juridiska personer
Prövningen av åtalsfrågan

Vi föreslår ett tillägg i bestämmelserna i 20 kap. 7 § rättegångsbalken om
åtalsunderlåtelse enligt vilket det vid bedömningen av om åtal skall underlåtas mot den som är misstänkt för brott i en juridisk persons verksamhet särskilt skall beaktas om åtal väcks mot den juridiska personen.
Härigenom kommer straffansvaret för juridiska personer att ha prioritet
framför individuellt straffansvar vid mindre allvarlig brottslighet.
Härutöver föreslår vi att det införs särskilda åtalsprövningsregler i de
lagar för vilka det finns tillsynsmyndigheter. Åtal skall i dessa fall endast
väckas om tillsynsmyndigheten anmält brottet till åtal eller om åtal annars är påkallat från allmän synpunkt. Skälet för förslaget är att de myndigheter som utövar tillsyn över en viss lagstiftning normalt bör ha större
förutsättningar än polis och åklagare att bedöma olika faktorer som är av
betydelse för åtalsfrågan.
76

s. 77 Kontrollera mot PDF

Tillsynsmyndigheternas uppgifter

Bilaga 1

Vi föreslår att det skall införas en särskild lag om tillsyn och åtalsanmälan som skall gälla för tillsynsmyndigheternas verksamhet i den mån detta föreskrivs i den lag som tillsynen avser. Tillsynsmyndigheterna skall
vid misstanke om brott göra den utredning som behövs för att ta ställning
till frågan om åtalsanmälan. Vid skälig misstanke om brott skall myndigheten normalt anmäla detta men kan under vissa omständigheter underlåta åtalsanmälan.
I sak innebär förslaget inte några egentliga förändringar av vad som nu
måste anses gälla. Kunskapen om tillsynsmyndigheternas skyldigheter är
emellertid i många fall bristfällig. Det är därför lämpligt att skyldigheterna kommer till uttryck i lag. Lagregleringen bör vara enkel och lättillgänglig.
Informationsutbyte mellan myndigheter

Sekretesslagens 14 kap. 2 § reglerar frågan om en myndighet får lämna
en uppgift till en annan myndighet, trots att uppgiften är sekretessbelagd.
Bestämmelsen reglerar inte frågan om en myndighet är skyldig att lämna
en uppgift vidare. Vi föreslår en ändring i bestämmelsen som innebär att
sekretess inte skall hindra att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som
har att ingripa mot brottet, om straffansvar för juridiska personer är föreskrivet för brottet om brottet kan antas begånget i en juridisk persons
verksamhet.
Preskription

Preskriptionstiden för företagsbot är fem år eller den längre tid som gäller i förhållande till gärningsmannen. Vi föreslår att motsvarande reglering bör gälla även i förhållande till straffansvar för juridiska personer.
För att det skall gälla längre preskriptionstid än fem år för det individuella straffansvaret krävs att det är föreskrivet svårare straff än två års fängelse för brottet. Av de bestämmelser för vilka straff ansvar för juridiska
personer är särskilt föreskrivet, enligt vårt förslag, finns det vissa bestämmelser i brottsbalken och några få inom specialstraffrätten däri
strängare straff än fängelse två år är föreskrivet för brottet. Det blir alltså
sällsynt med längre preskriptionstid än fem år.
Registerfrågor

Ett belastningsregister för juridiska personer bör inrättas om vårt förslag
genomförs. Behovet gäller i första hand frågan om påföljd vid ”återfall”
men även när det gäller tillståndsgivning och dylikt är det av stor betydelse att det finns uppgifter om juridiska personer som döms för brott.
Mot bakgrund av det utredningsarbete som pågår på området lämnar vi
emellertid inte några konkreta förslag.
77

s. 78 Kontrollera mot PDF

Bilaga 2

Betänkandets lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 36 kap. 7–10 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3, 5 och 8 §§, 25 kap. 1 §, 35 kap. 1, 4 och 6 §§, rubriken till 36 kap. samt 36 kap. 14, 15 och 17 §§ skall ha följande lydelse,
dels att skall införas åtta nya paragrafer, 3 kap. 11 a §, 9 kap. 11 a §, 11
kap. 7 a §, 13 kap. 13 §, 15 kap. 16 §, 16 kap. 18 a §, 23 kap. 4 a § och
35 kap. 2 §, samt ett nytt kapitel, 32 kap, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap. Om brott och brottspåföljder
3 §1
Med påföljd för brott förstås i
Med påföljd för brott förstås i
denna balk straffen böter och fäng- denna balk
– de allmänna straffen böter och
else samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild fängelse,
– företagsböter såsom särskilt
vård.
straff för juridiska personer och
enskilda näringsidkare för brott i
verksamheten, samt
– villkorlig dom, skyddstillsyn
och överlämnande till särskild
vård.
5 §2
Fängelse är att anse som ett svåAv de allmänna straffen är fängrare straff än böter.
else att anse som ett svårare straff
än böter.
Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn
föreskrivs i 30 kap. 1 §.
8 §3
Förutom påföljd kan brott, enligt
vad därom är stadgat, föranleda
förverkande av egendom, företagsbot eller annan särskild rättsverkan,
så ock medföra skyldighet att gälda
skadestånd.

Förutom påföljd kan brott, enligt
vad därom är stadgat, föranleda
förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan, så ock
medföra skyldighet att gälda skadestånd.

1

Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1988:942.
3
Senaste lydelse 1986:118.
2

78

s. 79 Kontrollera mot PDF

Bilaga 2

3 kap. Om brott mot liv och hälsa
11 a §
Har någon i en juridisk persons
verksamhet gjort sig skyldig till
arbetsmiljöbrott, skall den juridiska personen dömas till straff enligt
32 kap.
9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet
11 a §
Har någon i en juridisk persons
verksamhet gjort sig skyldig till
ocker som avses i 5 § andra stycket
eller försök till sådant brott eller
till häleri som avses i 6 § andra
stycket, skall den juridiska personen dömas till straff enligt 32 kap.
Detsamma gäller sådan häleriförseelse som motsvarar brott som
avses i 6 § andra stycket.
11 kap. Om brott mot borgenärer m.m.
7a§
Har någon i en juridisk persons
verksamhet gjort sig skyldig till
bokföringsbrott skall den juridiska
personen dömas till straff enligt 32
kap.
13 kap. Om allmänfarliga brott
13 §
Har någon i en juridisk persons
verksamhet gjort sig skyldig till
allmänfarlig vårdslöshet, spridande av gift eller smitta, förgöring,
miljöbrott, vårdslöshet med gift
eller smittämne, vållande till miljöstörning, underlåtenhet att avvärja
allmänfara eller försök till spridande av gift eller smitta eller till
förgöring, skall den juridiska personen dömas till straff enligt 32
kap.

79

s. 80 Kontrollera mot PDF

15 kap. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

Bilaga 2

16 §
Har någon i en juridisk persons
verksamhet gjort sig skyldig till
osann försäkran eller vårdslös försäkran, skall den juridiska personen dömas till straff enligt 32 kap.
16 kap. Om brott mot allmän ordning
18 a §
Har någon i en juridisk persons
verksamhet gjort sig skyldig till
olaga diskriminering, otillåten utlämning av film eller videogram,
otillåtet förfarande med pornografisk bild, förledande av ungdom,
djurplågeri, dobbleri, grovt dobbleri, försök till grovt dobbleri, skall
den juridiska personen dömas till
straff enligt 32 kap. brottsbalken.
Detsamma skall gälla sådan medverkan till dobbleri, grovt dobbleri
eller försök till grovt dobbleri som
avses i 18 §.
23 kap. Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott
4a§
Är ansvar föreskrivet för någon i
särskild ställning och innehas sådan ställning av en juridisk person
gäller föreskriften den som ingår i
den juridiska personens verkställande ledning.
Om en överträdelse av en ansvarsbestämmelse i en juridisk persons verksamhet beror på brister i
tillsynen och kontrollen av verksamheten, är den som ingår i den
juridiska personens verkställande
ledning att anse som gärningsman.
Vad som sagts i andra stycket
gäller dock inte om överträdelsen
skett inom viss del av verksamheten
som någon annan haft till uppgift
att självständigt svara för och
1. det på grund av verksamhetens omfattning eller annars funnits
särskilda skäl för uppgiften,

80

s. 81 Kontrollera mot PDF

2. den som fått uppgiften haft Bilaga 2
tillräcklig kompetens och andra
förutsättningar för att sköta denna
samt
3. det inte heller i övrigt förelegat omständigheter som gett anledning att anta att föreskrifterna
för verksamheten inte skulle iakttas.
Bestämmelserna i andra och
tredje stycket skall tillämpas på
motsvarande sätt beträffande sådan näringsverksamhet som bedrivs av en enskild näringsidkare.
Bestämmelser om straff för juridiska personer finns i 32 kap.
25 kap. Om böter m.m.
Böter skall dömas ut, enligt vad
som är föreskrivet för brottet i fråga, i dagsböter, penningböter eller
normerade böter. Är viss bötesform
inte föreskriven för brottet, döms
böter ut i dagsböter eller, om brottet bör föranleda längre straff än
trettio dagsböter, i penningböter.

1 §4
Böter skall dömas ut, enligt vad
som är föreskrivet för brottet i fråga, i dagsböter, penningböter eller
normerade böter. Är viss bötesform
inte föreskriven för brottet, döms
böter ut i dagsböter eller, om brottet bör föranleda längre straff än
trettio dagsböter, i penningböter.
Särskilda bestämmelser om företagsböter finns i 32 kap.
32 kap. Om straffansvar för juridiska personer m.m.
1§
För brott som någon gjort sig
skyldig till i en juridisk persons
verksamhet skall den juridiska personen dömas till företagsböter om
detta är särskilt föreskrivet.
2§
Även i andra fall än som avses i
1 § får en juridisk person dömas
till företagsböter, om
– brottet begåtts i näringsverksamhet av någon som ingår i den
juridiska personens verkställande
ledning eller av någon annan som
haft till uppgift att självständigt

4

Senaste lydelse 1993:201.

81

s. 82 Kontrollera mot PDF

svara för viss del av verksamheten, Bilaga 2
och
– denna person därigenom grovt
åsidosatt de skyldigheter som verksamheten är förenad med.
Vid bedömningen av om företagsböter enligt första stycket skall
dömas ut skall särskilt beaktas
brottslighetens art, omfattning och
förhållande till näringsverksamheten. Likaså skall särskilt beaktas
om det i förhållande till den juridiska personen föreligger sådana
omständigheter som anges i 29
kap. 5 §.
3§
En enskild näringsidkare får under förutsättningar som anges i 1
och 2 §§ dömas till företagsböter
för brott som någon gjort sig skyldig till i hans näringsverksamhet.
Företagsböter för en enskild näringsidkare får kombineras med
annan påföljd för brottet än dagsböter, penningböter och normerade
böter.
4§
Vad som i sagts i 1, 2 och 3 §§
tillämpas inte vid brott som någon
gjort sig skyldig till vid myndighetsutövning.
5§
Företagsböter skall bestämmas
till lägst fem tusen kronor och
högst fem miljoner kronor. Är endast penningböter föreskrivet för
brottet eller finns det annars synnerliga skäl för att döma till lägre
böter än fem tusen kronor får företagsböterna bestämmas till lägst
etthundra kronor.
6§
Vid bestämmande av företagsböter skall bestämmelserna i 29 kap.
om straffmätning och påföljdseftergift tillämpas på motsvarande
sätt. Vad som där sägs om den till-

82

s. 83 Kontrollera mot PDF

talade skall därvid i tillämpliga Bilaga 2
delar gälla den juridiska personen
eller dess verkställande ledning.
Härutöver får den juridiska personens betalningsförmåga beaktas.
7§
Företagsböterna tillfaller staten.
Bestämmelser om uppbörd och
indrivning av böter finns i bötesverkställighetslagen
(1979:189).
Vad där föreskrivs om förvandling
av böter gäller dock inte företagsböter.
35 kap. Om bortfallande av påföljd
1§
Den som har gjort sig skyldig till
Påföljd må ej ådömas, med
mindre den misstänkte häktats eller ett brott får dömas till påföljd, enerhållit del av åtal för brottet inom dast om han häktats eller fått del
av åtal för brottet inom
1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,
2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,
3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,
4. femton år, om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,
5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet.
Innefattar en handling flera brott, må utan hinder av vad nu sagts påföljd ådömas för alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av
dem.
2§
En juridisk person får dömas till
påföljd för brott i verksamheten
endast om den fått del av åtal för
brottet inom fem år. Är strängare
straff än fängelse två år föreskrivet
för brottet skall dock bestämmelserna i 1 § tillämpas på motsvarande sätt.
4 §5
De i 1 § bestämda tiderna skall
räknas från den dag brottet begicks.
Förutsätts för ådömande av påföljd
att viss verkan av handlingen inträtt, skall tiden räknas från den
dag då sådan verkan inträdde.

5

Senaste lydelse 1996:659.

De i 1 och 2 §§ bestämda tiderna
skall räknas från den dag brottet
begicks. Förutsätts för ådömande
av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt, skall tiden räknas
från den dag då sådan verkan inträdde.
83

s. 84 Kontrollera mot PDF

Har brott som avses i 6 kap. 1–4 och 6 §§ eller försök till sådana brott
begåtts mot barn under femton år skall de i 1 § bestämda tiderna räknas
från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt femton år.
Om vid bokföringsbrott, som ej är ringa, den bokföringsskyldige inom
fem år från brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller
inställt sina betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta skedde.
Om den bokföringsskyldige inom fem år från brottet blivit föremål för
skatte- eller taxeringsrevision, skall tiden räknas från den dag då revisionen beslutades.

Bilaga 2

6 §6
I intet fall må påföljd ådömas
Den som gjort sig skyldig till
sedan från dag som i 4 § sägs har brott får aldrig dömas till påföljd
förflutit.
om det, från den dag som i 4 §
sägs, har gått
1. fem år, om det på brottet inte
1. fem år, om å brottet ej kan följa svårare straff än böter och tid för kan följa svårare straff än böter och
ådömande av påföljd för brottet 1 § 1 är tillämplig.
bestämmes enligt 1 § 1,
2. femton år, om i annat fall än i 1, på brottet inte kan följa fängelse
över två år,
3. trettio år i övriga fall.
Första stycket 2 och 3 gäller
även i fråga om påföljd för en juridisk person.
36 kap. Om förverkande av egen- 36 kap. Om förverkande av egendom, företagsbot och annan sär- dom och annan särskild rättsverkan av brott
skild rättsverkan av brott
14 §7
Kan på grund av den brottsliges
Kan på grund av den brottsliges
död eller av annan orsak påföljd ej död eller av annan orsak påföljd ej
längre ådömas, får egendom förkla- längre ådömas, får egendom förklaras förverkad eller företagsbot ras förverkad eller åtgärd föreskriåläggas på grund av brottet eller vas till förebyggande av missbruk,
åtgärd föreskrivas till förebyggande endast om stämning i mål därom
av missbruk, endast om stämning i delgivits inom fem år från det brotmål därom delgivits inom fem år tet begicks. Talan får i sådant fall
från det brottet begicks. Talan får i väckas av åklagare endast om det
sådant fall väckas av åklagare en- är påkallat ur allmän synpunkt.
dast om det är påkallat ur allmän
synpunkt.
I fall som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande tilllämpning.

6
7

Senaste lydelse 1971:964.
Senaste lydelse 1986:118.

84

s. 85 Kontrollera mot PDF

15 §8
Bilaga 2
Beslut om förverkande eller om
Beslut om förverkande eller om
åtgärd till förebyggande av miss- åtgärd till förebyggande av missbruk eller om företagsbot förfaller, bruk förfaller, i den mån verkstäli den mån verkställighet ej skett lighet ej skett inom tio år från det
inom tio år från det beslutet vann beslutet vann laga kraft.
laga kraft.
17 §9
Förverkad egendom tillfaller staFörverkad egendom och företagsbot tillfaller staten, om ej annat ten, om inte något annat är föreskrivet.
är föreskrivet.
Har enligt 1 § utbyte som svarar mot skada för enskild förklarats förverkat hos någon, svarar staten i dennes ställe för ersättning åt den skadelidande intill värdet av vad som har tillfallit staten på grund av beslutet
om förverkande. Vid verkställighet av detta beslut har den hos vilken
förverkandet skett rätt att räkna av vad han visar sig ha utgett som ersättning till den skadelidande.
Övergångsbestämmelser
Bestämmelserna om företagsbot i 36 kap. 7–10 §§ skall tillämpas beträffande gärningar som är begångna före ikraftträdandet av denna lag.

8
9

Senaste lydelse 1986:118.
Senaste lydelse 1986:1007.

85

s. 86 Kontrollera mot PDF

2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 1 kap. 3 b §, 2 kap. 4 §, 9 kap. 4 §, 20 kap. 7 och 8 §§, rubriken
till 21 kap., 23 kap. 2 §, 26 kap. 1 §, 29 kap. 2 §, 30 kap. 6 och 13 §§, 31
kap. 1, 6 och 10 §§, 33 kap. 6 §, 36 kap. 1 §, 38 kap. 2 §, 39 kap. 5 §, 45
kap. 3 och 15 §§, 46 kap. 2 och 15 §§, 48 kap. 2, 4–11 §§, 49 kap. 13 §,
51 kap. 13, 16, 21 och 22 §§ samt 59 kap. 6 och 7 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det skall införas fyra nya paragrafer, 19 kap. 13 §, 21 kap. 13 §,
23 kap. 25 § och 48 kap. 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap. Om allmän underrätt
3 b §1
Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren
domare och två nämndemän.
Vid huvudförhandling i mål om
Vid huvudförhandling i mål om
brott för vilket inte är föreskrivet brott för vilket inte är föreskrivet
svårare straff än böter eller fängel- svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrät- se i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om ten domför utan nämndemän, om
det inte finns anledning att döma det inte finns anledning att döma
till annan påföljd än böter och det i till annan påföljd än böter. I fråga
målet inte är fråga om företagsbot. om företagsböter gäller detta dock
endast om det inte finns anledning
att bestämma bötesbeloppet till
mer än 500 000 kr.
Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en
utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet.
2 kap. Om hovrätt
4 §2
Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats
från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten
avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de
lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är
rätten ändå domför. Fler än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för beI brottmål gäller, i stället för be1
2

Senaste lydelse 1997:391.
Senaste lydelse 1997:391.

86

s. 87 Kontrollera mot PDF

stämmelserna i första stycket, att Bilaga 2
hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän.
Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har
påbörjats, är rätten ändå domför.
Flera än fyra lagfarna domare och
tre nämndemän får inte delta. Om
det inte finns anledning att döma
till antingen annan påföljd än böter
eller till företagsböter som överstiger 500 000 kronor är hovrätten
dock domför även med den sammansättning som anges i första
stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå
av tre lagfarna domare.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har
tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.
stämmelserna i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän.
Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har
påbörjats, är rätten ändå domför.
Flera än fyra lagfarna domare och
tre nämndemän får inte delta. Finns
det inte anledning att döma till svårare straff än böter och är det i
målet inte fråga om företagsbot, är
hovrätten dock domför även med
den sammansättning som anges i
första stycket. Detsamma gäller vid
handläggning som inte sker vid
huvudförhandling.

9 kap. Om straff, vite och hämtning
4§
Har någon gjort sig skyldig till
Vad i 1–3 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande brott som avses i 1–3 §§ i en juriställföreträdare så ock ombud eller disk persons verksamhet, skall den
juridiska personen dömas till straff
biträde.
enligt 32 kap. brottsbalken.
Bestämmelserna i 1–3 §§ skall
tillämpas också på ombud eller
biträde.
19 kap. Om laga domstol
13 §
Åtal mot en juridisk person får
förutom vid domstol som avses i 1
§ första stycket tas upp vid annan
domstol där åtal mot den misstänkte kan tas upp, om detta med hänsyn till utredningen samt kostnader

87

s. 88 Kontrollera mot PDF

och andra omständigheter är lämp- Bilaga 2
ligt.
Åtal får också tas upp där den
juridiska personen skall svara i
tvistemål i allmänhet eller, när det
gäller staten, där den myndighet
som har att bevaka talan i målet
har sitt säte.
En juridisk person som saknar
känt hemvist inom landet får åtalas
där det finns egendom som tillhör
den juridiska personen.
20 kap. Om rätt till åtal och om målsägande
7 §3
Åklagare för besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:
1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än
böter,
2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns
särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,
3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för
detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet,
eller
4. om psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller i vårdhem för
vuxna enligt 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller insatser enligt lagen (19993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd.
Som skäl för åtalsunderlåtelse
för den som är misstänkt för brott i
en juridisk persons verksamhet
skall särskilt beaktas om åtal väcks
mot den juridiska personen.
Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av
särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla
den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.
8 §4
Målsäganden må ej väcka åtal
för brott, som hör under allmänt
åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal
ej skall äga rum.
Har åklagare väckt talan, äger
målsäganden biträda åtalet; han må
3
4

Senaste lydelse 1993:393.
Senaste lydelse 1964:166.

Målsäganden får inte väcka åtal
mot den misstänkte för brott, som
hör under allmänt åtal, med mindre
han angivit brottet och åklagaren
beslutat, att åtal ej skall äga rum.
Har åklagare väckt talan mot den
misstänkte, får målsäganden biträ-

88

s. 89 Kontrollera mot PDF

ock i högre rätt fullfölja talan.
Utan hinder av vad i första
stycket sägs må målsägande väcka
talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående
brott.
Målsägande är den, mot vilken
brott är begånget eller som därav
blivit förnärmad eller lidit skada.

da åtalet; han får också i högre rätt Bilaga 2
fullfölja talan.
Utan hinder av bestämmelsen i
första stycket får en målsägande
väcka talan om ansvar för falskt
eller obefogat åtal, falsk angivelse
eller annan osann tillvitelse angående brott.
Målsäganden får inte väcka eller
biträda åtal mot en juridisk person.
Målsägande är den, mot vilken
ett brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada
av brottet.

21 kap. Om den misstänkte och hans försvar m.m.
13 §
Vid misstanke om brott i en juridisk persons verksamhet förs den
juridiska personens talan av dess
ställföreträdare. Vad som i 2 § – 3
a §, 7 §, 8 §, 9 § andra stycket, 10
§ och 12 § sägs om den misstänkte
gäller i sådana fall i stället den
juridiska personen samt i tillämpliga delar dess ställföreträdare.
Finns det flera ställföreträdare
för en juridisk person, får rätten
bestämma vilken eller vilka av dem
som skall infinna sig.
23 kap. Om förundersökning
2§
Under förundersökningen skall
utredas, vem som skäligen kan
misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot
honom, samt målet så beredas, att
bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.

Under förundersökningen skall
utredas om det finns tillräckliga
skäl för åtal mot någon. Vidare
skall målet beredas så att bevisningen, vid en huvudförhandling,
kan läggas fram i ett sammanhang.

25 §
Vid misstanke om brott i en juridisk persons verksamhet gäller vad
som i 4, 5, 10, 11, 13, 14, 15, 18,
19 och 21 §§ sägs om den misstänkte i stället den juridiska personen samt i tillämpliga delar dess

89

s. 90 Kontrollera mot PDF

Bilaga 2
ställföreträdare.
Vad som i 3 § första stycket 2, 13
§ andra stycket 1 och i 18 § första
stycket 1 sägs om att någon skäligen kan misstänkas för brottet skall
beträffande en juridisk person i
stället avse att det skäligen kan
antas att det finns tillräckliga skäl
för åtal mot den juridiska personen.
26 kap. Om kvarstad
1 §5
Är någon skäligen misstänkt för
brott och kan det skäligen befaras,
att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller
annorledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad
egendom eller annan ersättning till
det allmänna eller skadestånd eller
annan ersättning till målsägande,
som kan antagas komma att på
grund av brottet ådömas honom,
får förordnas om kvarstad på så
mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.
Vad som i första stycket sägs
gäller också en juridisk person, om
det skäligen kan antas att det finns
tillräckliga skäl för åtal mot denna.
Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller
något annat motstående intresse.
Är någon skäligen misstänkt för
brott och kan det skäligen befaras,
att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller
annorledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad
egendom, företagsbot eller annan
ersättning till det allmänna eller
skadestånd eller annan ersättning
till målsägande, som kan antagas
komma att på grund av brottet
ådömas honom, får förordnas om
kvarstad på så mycket av hans
egendom att fordringen kan antas
bli täckt vid utmätning.

29 kap. Om omröstning
2 §6
Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.
Över frågor som avser ansvar skall röstas i ett sammanhang. Om det
kan påverka utgången i målet, skall dock röstas särskilt angående
1. frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådant fall
skall bedömas,
2. andra frågor som inte avser
2. frågor om åtgärder, som inte
avser påföljd men som har omedel- påföljd men som har omedelbar
bar betydelse för bestämmande av betydelse för bestämmande av på5
6

Senaste lydelse 1989:650.
Senaste lydelse 1988:1369.

90

s. 91 Kontrollera mot PDF

påföljd,
följd,
3. frågan om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot, föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid eller verkställighet av
påföljd,
4. återstående frågor som avser ansvar.
Anser någon ledamot att den tilltalade skall överlämnas till särskild
vård, skall före omröstning enligt andra stycket 3 röstas särskilt angående
denna mening.
30 kap. Om dom och beslut

Bilaga 2

6 §7

Har den tilltalade erkänt gärningen och bestäms brottspåföljden
till annat än fängelse eller till fängelse i högst sex månader, får domen utfärdas i förenklad form.
Detsamma gäller om en juridisk
person har erkänt de omständigheter som ligger till grund för åtalet.
Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, får också utfärdas i förenklad form.
Förs i målet talan om enskilt anspråk i anledning av brott, gäller vad
som sägs i första stycket första meningen endast om den tilltalade medger anspråket eller om rätten finner saken vara uppenbar.
Har den tilltalade erkänt gärningen och bestäms brottspåföljden
till annat än fängelse eller till fängelse i högst sex månader, får domen utfärdas i förenklad form.
Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, får också utfärdas i förenklad form.

13 §8
Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar
oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller
liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.
Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha
meddelats i samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom två veckor från det att avgörandet meddelades.
Har den dömde lämnat oriktiga
Har den dömde lämnat oriktiga
uppgifter om sitt namn eller per- uppgifter om sin identitet utan att
sonnummer utan att detta avslöjats detta avslöjats under rättegången,
under rättegången, får rätten på får rätten på åklagarens begäran
åklagarens begäran besluta om rät- besluta om rättelse av sitt avgörande.
telse av sitt avgörande.
Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna ha fått
tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall
om möjligt antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats.

7
8

Senaste lydelse 1981:1093.
Senaste lydelse 1990:443.

91

s. 92 Kontrollera mot PDF

Bilaga 2

31 kap. Om rättegångskostnad
1 §9
Döms den tilltalade för brottet i
ett mål där åklagaren för talan,
skall den tilltalade ersätta staten
vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna medel i ersättning
till försvarare. Den tilltalade skall
också ersätta staten för kostnaden
att hämta honom eller ställföreträdare för honom till rätten och för
sådan kostnad för blodprovstagning
och blodundersökning som avser
den tilltalade och som har gjorts för
utredning om brottet.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom
vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans
ombud eller försvarare som utsetts av honom.
Den tilltalade är inte i annat fall
Annan tilltalad än en juridisk
än som sägs i 4 § första stycket person är inte, utom i fall som sägs
skyldig att betala mera av kostna- i 4 § första stycket skyldig att betaden för försvararen än vad han la mera av kostnaden för försvaraskulle ha fått betala i rättshjälpsav- ren än vad han skulle ha fått betala
gift vid rättshjälp enligt rätts- i rättshjälpsavgift vid rättshjälp
hjälpslagen (1996:1619). Vad som enligt rättshjälpslagen (1996:1619).
sägs i den lagen om kostnad för Vad som sägs i den lagen om kosträttshjälpsbiträde gäller i stället nad för rättshjälpsbiträde gäller i
stället kostnad för offentlig försvakostnad för offentlig försvarare.
rare.
Vad den tilltalade skall betala får
Vad den tilltalade skall betala får
jämkas eller efterges, om det finns jämkas eller efterges, om det finns
skäl till det med hänsyn till den skäl till det med hänsyn till brottstilltalades brottslighet eller hans ligheten eller hans personliga och
personliga och ekonomiska förhål- ekonomiska förhållanden.
landen.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet
inte åläggas.
Döms den tilltalade för brottet i
ett mål där åklagaren för talan,
skall den tilltalade ersätta staten
vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna medel i ersättning
till försvarare. Han skall också ersätta staten för kostnaden att hämta honom till rätten och för sådan
kostnad för blodprovstagning och
blodundersökning som avser den
tilltalade och som har gjorts för
utredning om brottet.

6 §10
Om flera döms för samma brott
Dömas flera för medverkan till
samma brott eller för brott, som eller för brott som har samband
äga samband med varandra, eller med varandra, eller skall flera målskola flera målsägande ersätta rät- sägande ersätta rättegångskostnad,
tegångskostnad, svare de för kost- svarar de solidariskt för kostnaden.
naden en för alla och alla för en. I Om kostnaden avser del av målet
9

Senaste lydelse 1996:1624.
Senaste lydelse 1990:443.

10

92

s. 93 Kontrollera mot PDF

den mån kostnad hänför sig till del som endast angår någon av dem, Bilaga 2
av målet, som angår allenast nå- eller om någon orsakat kostnader
gon av dem, eller ock någon orsa- genom vårdslöshet eller försumkat kostnad genom vårdslöshet el- melse som avses i 4 §, skall den
ler försummelse, som avses i 4 §, kostnaden betalas av honom enskall dock denna kostnad gäldas av sam.
honom ensam.
Är någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en
för båda och båda en.
10 §11
Överklagas mål från lägre rätt
Fullföljes mål från lägre rätt,
skall skyldigheten att ersätta rätte- bestäms skyldigheten att betala
gångskostnad i högre rätt bestäm- rättegångskostnader i högre rätt,
mas med hänsyn till rättegången med hänsyn till rättegången där.
därstädes. Högre rätts dom skall Högre rätts dom skall anses som
anses som fällande, allenast då den fällande endast om den tilltalade
tilltalade dömes till påföljd, som är döms till en påföljd som är att anse
att anse såsom svårare än den, var- såsom svårare än den som lägre
till lägre rätt dömt, eller, om han rätt dömt till, om lägre rätt frikänt
frikänts av lägre rätt, finnes hava från ansvar men högre rätt finner
begått brottet eller av honom full- att det finns förutsättningar för
följd talan ej föranleder ändring i ansvar eller om den tilltalades
lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § överklagande inte leder till ändring
skall avse det fall, att målsäganden i lägre rätts dom. Bestämmelsen i
utan skäl föranlett att talan full- 3 § skall avse de fall, att målsäganden utan skäl orsakat att åklagaren
följts av åklagaren.
Om kostnad i högre rätt i mål överklagat.
angående fråga, som dit fullföljts
Bestämmelserna i detta kapitel
särskilt, äge vad i detta kapitel om mål som väckts vid lägre rätt
stadgas om mål, som väckts vid tillämpas även för kostnader i höglägre rätt, motsvarande tillämpning. re rätt i mål angående fråga som
överklagats dit särskilt.
Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande.
Är någon enligt 5 § skyldig att
Är någon enligt 5 § skyldig att
jämte part ersätta kostnad, svare de jämte part ersätta kostnad, svarar
de solidariskt för kostnaden.
en för båda och båda för en.
33 kap. Om inlaga i rätegång och om delgivning
6 §12
Bestämmelserna i 5 §, 9 § tredje
Bestämmelserna i 5, 12 och
15 §§ delgivningslagen (1970:428) stycket, 12 och 15 §§ delgivningsgäller inte delgivning av stämning i lagen (1970:428) gäller inte delgivning av stämning i brottmål.
brottmål.

11
12

Senaste lydelse 1990:443.
Senaste lydelse 1995:637.

93

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stämning i tvistemål får delges enligt 12 § delgivningslagen endast om Bilaga 2
det finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt
håller sig undan.
Om stämning i tvistemål där förlikning om saken är tillåten inte har
kunnat delges, skall rätten pröva om försöken till delgivning skall fortsätta eller om käranden skall erbjudas att själv ombesörja delgivningen.
Hänsyn skall därvid tas till det arbete och den kostnad som dittills har
lagts ned på delgivningen, förutsättningarna för att fortsatta försök skall
lyckas samt omständigheterna i övrigt. Om käranden inte antar erbjudandet skall stämningsansökan avvisas.
36 kap. Om vittne
1 §13
Var och en, som inte är part i målet, får höras som vittne. I brottmål får
dock målsäganden inte vittna, även om han ej för talan.
I brottmål får vittnesförhör inte
I brottmål får vittnesförhör inte
heller äga rum med någon som har heller äga rum med någon som har
åtalats för medverkan till den gär- åtalats för den gärning förhöret
ning förhöret gäller eller för någon gäller eller för någon annan gärannan gärning som har omedelbart ning som har omedelbart samband
med den gärningen.
samband med den gärningen.
Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också gälla
den som för gärning som där avses
1. är skäligen misstänkt och har
1. fått en sådan underrättelse
underrättats om misstanken enligt som avses i 23 kap. 18 eller 25 §
23 kap. 18 §.
och förutsättningarna för underrättelsen kvarstår,
2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot,
eller
3. till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller
särskild åtalsprövning ej har åtalats.
Skall någon som avses i andra elSkall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rätte- ler tredje stycket höras i en rättegång som inte avser åtal mot ho- gång där han inte är part, gäller i
nom själv, gäller i fråga om kallelse fråga om kallelse till förhandling
till förhandling och påföljd för ute- och påföljd för utevaro från förvaro från förhandlingen samt i frå- handlingen samt i fråga om förhöga om förhöret vad som sägs om ret vad som sägs om tilltalade i 31
tilltalade i 31 kap. 4 §, 37 kap. 1 §, kap. 4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 §
45 kap. 15 § samt 46 kap. 15 § för- samt 46 kap. 15 § första stycket. I
sta stycket. I fråga om rätt till er- fråga om rätt till ersättning för insättning för inställelse vid förhand- ställelse vid förhandling gäller 36
kap. 24 och 25 §§.
ling gäller 36 kap. 24 och 25 §§.
38 kap. Om skriftligt bevis
2§
Innehar någon skriftlig handling,
13

Senaste lydelse 1987:747.

Innehar någon en skriftlig hand94

s. 95 Kontrollera mot PDF

ling, som kan antas ha betydelse Bilaga 2
som bevis, är han skyldig att visa
den; sådan skyldighet gäller dock
inte i brottmål för den som misstänks för eller annars riskerar åtal
för brottet eller för den som till
honom står i sådant förhållande
som avses i 36 kap. 3 §.
Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete
skriftligt meddelande mellan parten och någon honom närstående eller
mellan sådana närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som
avses i 36 kap. 5 §, må ej förete skriftlig handling, om dess innehåll kan
antagas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom; innehaves
handlingen av part, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare han
ej skyldig att förete handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes rätt
att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga om innehavare
av skriftlig handling, om dess innehåll är sådant, som avses i nämnda
lagrum.
Skyldighet att förete skriftlig handling gälle ej minnesanteckning eller
annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk,
med mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.
som kan antagas äga betydelse som
bevis, vare han skyldig att förete
den; sådan skyldighet åligge dock
ej i brottmål den misstänkte eller
den som till honom står i sådant
förhållande, som avses i 36 kap.
3 §.

39 kap. Om syn
5 §14
Innehar någon ett föremål, som
Innehar någon föremål, som
lämpligen kan flyttas till rätten och lämpligen kan flyttas till rätten och
som kan antagas äga betydelse som som kan antas ha betydelse som
bevis, vare han skyldig att tillhan- bevis, är han skyldig att tillhandadahålla det för syn; sådan skyldig- hålla det för syn; sådan skyldighet
het åligge dock ej i brottmål den gäller dock inte i brottmål för den
misstänkte eller den som till honom som misstänkts eller annars riskestår i sådant förhållande, som avses rar åtal för brottet eller för den
i 36 kap. 3 §. Stadgandet i 36 kap. som till honom står i sådant förhål6 § om vittnes rätt att vägra att ytt- lande som avses i 36 kap. 3 §.
ra sig äge motsvarande tillämpning Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes
i fråga om rätt för part eller annan rätt att vägra att yttra sig äge motatt vägra att tillhandahålla föremål svarande tillämpning i fråga om
för syn. Om skyldighet att förete rätt för part eller annan att vägra att
skriftlig handling för syn gälle vad tillhandahålla föremål för syn. Om
skyldighet att förete skriftlig handi 38 kap. 2 § är stadgat.
ling för syn gälle vad i 38 kap. 2 §
är stadgat.
Vad i 38 kap. 3–9 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

14

Senaste lydelse 1980:101.

95

s. 96 Kontrollera mot PDF

Bilaga 2

45 kap. Om väckande av allmänt åtal
3 §15
Har åtal väckts mot någon för
Hava åtal väckts mot någon för
flera brott eller åtal mot flera för att flera brott eller åtal som avser viss
hava tagit del i samma brott, skola gärning väcks mot flera, skall åtaåtalen handläggas i en rättegång, len handläggas i en rättegång, om
om ej rätten finner särskild hand- inte rätten finner särskild handläggning vara lämpligare. Åtal, läggning vara lämpligare. Åtal som
som väckts mot flera för skilda väckts mot flera för olika brott får
brott, må handläggas i en rättegång, handläggas i en rättegång, om det
om det är till gagn för utredningen. är till fördel för utredningen.
Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och
denna är behörig samt för åtalen samma rättegångsform är tillämplig.
När skäl äro därtill, må åtal, som förenats, åter särskiljas.
15 §16
Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden
åtalet eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig personligen, föreläggs rätten honom vite.
Den tilltalade skall kallas till huDen tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen vudförhandlingen i stämningen
eller genom särskild kallelse. Skall eller genom särskild kallelse. Skall
han infinna sig personligen eller den tilltalade eller ställföreträdare
krävs det att han på annat sätt är för honom infinna sig personligen
närvarande, skall rätten förelägga eller krävs det att den tilltalade på
honom vite. Om det finns anledning annat sätt är närvarande, skall
att anta att den tilltalade inte skulle rätten förelägga vite. Om det finns
iaktta ett sådant föreläggande, får anledning att anta att den förelägrätten förordna att han skall häm- gandet avser inte skulle iaktta det,
tas till huvudförhandlingen. Kan får rätten förordna att han skall
målet enligt 46 kap. 15 § komma hämtas till huvudförhandlingen.
att avgöras trots att den tilltalade Kan målet enligt 46 kap. 15 §
har inställt sig endast genom om- komma att avgöras trots att den
bud eller har uteblivit, skall han i tilltalade har inställt sig endast gekallelsen erinras om detta. Rätten nom ombud eller har uteblivit,
förordnar om inställandet av den skall han i kallelsen erinras om
detta. Rätten förordnar om instälsom är anhållen eller häktad.
landet av den som är anhållen eller
häktad.
Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är
stadgat.
46 kap. Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres
2§
Huvudförhandlingen skall instäl15
16

Senaste lydelse 1956:587.
Senaste lydelse 1982:283.

Huvudförhandlingen skall ställas

96

s. 97 Kontrollera mot PDF

in och sättas ut till annan dag:
las och utsättas till annan dag:
Bilaga 2
1. om åklagaren inte är närva1. om åklagaren icke är tillstärande;
des;
2. om den tilltalade uteblivit el2. om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats ho- ler, då föreläggande meddelats honom att infinna sig personligen, nom eller ställföreträdare för hokommit tillstädes allenast genom nom att infinna sig personligen, är
ombud och sådant fall ej är för närvarande endast genom ombud
handen, att målet må avgöras utan och målet inte får avgöras trots
utevaron;
hinder därav;
3. om, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke är
närvarande och försvarare icke omedelbart utses;
4. om målsägande, vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke
är tillstädes;
5. om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och
motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill
andraga; eller
6. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.
Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens slut, må huvudförhandling hållas.
15 §17
Uteblir den tilltalade från rätteUteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling gångstillfälle för huvudförhandling
eller inställer han sig genom om- eller inställer han sig genom ombud då han har förelagts att infinna bud då han eller ställföreträdare
sig personligen, skall rätten före- för honom har förelagts att infinna
lägga nytt vite eller förordna att sig personligen, skall rätten förehan skall hämtas till rätten anting- lägga nytt vite eller förordna om
en omedelbart eller till senare dag. hämtning till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om
1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse
i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,
2. den tilltalade eller ställföre2. den tilltalade, sedan stämning
delgetts honom, har avvikit eller trädare för honom, sedan stämning
håller sig undan på sådant sätt att delgetts honom, har avvikit eller
han inte kan hämtas till huvudför- håller sig undan på sådant sätt att
han inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller
handlingen eller
3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans närvaro
på grund därav inte är nödvändig.
Ifall som avses i andra stycket 1 får fängelse ådömas endast om den
tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet
efter det tidigare rättegångstillfället utvidgats till att avse ytterligare gär17

Senaste lydelse 1991:1549.

97

s. 98 Kontrollera mot PDF

ning, får fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma tillfängel- Bilaga 2
se för de gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.
Med de påföljder som anges i andra stycket 1 skall likställas förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Detta gäller dock
inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från
fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader.
I fall som avses i andra stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.
48. kap. Om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot
2 §18
Strafföreläggande enligt detta
Strafföreläggande enligt detta
kapitel innebär att den misstänkte kapitel innebär att någon föreläggs
till godkännande omedelbart eller att omedelbart eller inom viss tid
inom viss tid föreläggs ett bötes- godkänna ett bötesstraff efter vad
straff efter vad åklagaren anser att åklagaren anser att brottet bör förbrottet bör föranleda. Under förut- anleda. Under förutsättningar som
sättningar som anges i 4 § andra anges i 4 § andra stycket får straffstycket får strafföreläggande avse föreläggande avse villkorlig dom
villkorlig dom eller sådan påföljd i eller sådan påföljd i förening med
förening med böter. Av 5 a § fram- böter. Av 5 a § framgår att ett
går att ett strafföreläggande också strafföreläggande också får omfatta
får omfatta ett enskilt anspråk som ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot enFöreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den ligt detta kapitel innebär att någon
misstänkte till godkännande ome- föreläggs att omedelbart eller inom
delbart eller inom viss tid föreläggs viss tid godkänna ett bötesstraff
ett bötesstraff efter vad som be- efter vad som bestämts enligt 14 §.
stämts enligt 14 §.
Är brott förenat med egendoms
Är brott förenat med egendoms
förverkande, annan sådan särskild förverkande, annan sådan särskild
rättsverkan eller särskild rättsver- rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen kan i form av avgift enligt lagen
(1994:419) om brottsofferfond, (1994:419) om brottsofferfond,
skall också denna föreläggas den skall föreläggandet omfatta även
misstänkte till godkännande. Det- den särskilda rättsverkan. Detsamma gäller kostnad för blod- samma gäller kostnad för blodprovstagning och blodundersök- provstagning och blodundersökning som avser den misstänkte och ning som avser den misstänkte och
som har gjorts för utredning om som har gjorts för utredning om
brottet. I fråga om sådan kostnad brottet. I fråga om sådan kostnad
tillämpas bestämmelserna om sär- tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.
skild rättsverkan.

18

Senaste lydelse 1996:1624.

98

s. 99 Kontrollera mot PDF

4 §19
Bilaga 2
Bötesstraff får föreläggas genom
Annat bötesstraff än företagsböstrafföreläggande beträffande brott, ter får föreläggas genom strafföreför vilket böter ingår i straffskalan, läggande beträffande brott, för vildock inte normerade böter. Det ket böter ingår i straffskalan, dock
finns särskilda bestämmelser om inte normerade böter. Det finns
föreläggande av bötesstraff för särskilda bestämmelser om förebrott som har begåtts av någon som läggande av bötesstraff för brott
är under arton år. Bestämmelsen i som har begåtts av någon som är
34 kap. 1 § första stycket 2 brotts- under arton år. Bestämmelsen i 34
balken är tillämplig vid föreläg- kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande
gande av bötesstraff.
av bötesstraff.
Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas
genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma
till sådan påföljd. Vad som nu sagts gäller dock inte beträffande brott
som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år.
4a§
Företagsböter får föreläggas genom strafföreläggande beträffande
brott för vilket straffansvar för juridiska personer är särskilt föreskrivet. Sådant föreläggande får
inte överstiga 500 000 kr.
5 §20
Strafföreläggande får inte utfärdas,
om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger,
om inte alla brott som åklagaren
om föreläggandet inte tas upp
alla brott av den misstänkte, vilka känner till tas upp till bedömning i
enligt åklagarens vetskap förelig- föreläggandet eller
målsäganden förklarat att han
ger till bedömning,
om målsäganden förklarat, att avser att föra talan om enskilt anhan avser att föra talan om enskilt språk i anledning av brottet som
anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldigavser annat än betalningsskyldighet het.
eller
om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.
5 a §21
Har målsäganden anmält enskilt
Har målsäganden anmält enskilt
anspråk avseende betalningsskyl- anspråk avseende betalningsskyldighet i anledning av brottet och är dighet i anledning av brottet och är
omständigheterna sådana att åkla- omständigheterna sådana att åklagaren enligt 22 kap. 2 § första garen enligt 22 kap. 2 § första
19

Senaste lydelse 1996:1462.
Senaste lydelse 1994:1412.
21
Senaste lydelse 1994:1412.
20

99

s. 100 Kontrollera mot PDF

stycket är skyldig att utföra målsägandens talan, skall också det enskilda anspråket föreläggas den
misstänkte till godkännande.

stycket är skyldig att utföra målsä- Bilaga 2
gandens talan, skall också det enskilda anspråket föreläggas till
godkännande.

6 §22
Strafföreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren.
Föreläggandet skall innehålla uppgift om
1. den misstänkte,
1. den som föreläggandet avser,
2. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det,
3. den eller de bestämmelser som är tillämpliga när det gäller brottet,
4. det straff och den särskilda
4. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggs den rättsverkan som föreläggs till godkännande,
misstänkte,
5. det enskilda anspråk som före5. det enskilda anspråk som föreläggs den misstänkte med uppgift läggs med uppgift om målsäganden
om målsäganden och de omstän- och de omständigheter som andigheter som anspråket grundar sig språket grundar sig på.
på.
7§
Utfärdas strafföreläggande till
godkännande inom viss tid, skall
den misstänkte genom anteckning i
föreläggandet eller på annat sätt
givas
upplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts härför,
upplysning att, om godkännande
ej sker, åtal kan äga rum efter utgången av den fastställda tiden.

Utfärdas strafföreläggande till
godkännande inom viss tid, skall
den föreläggandet avser genom
anteckning i föreläggandet eller på
annat sätt
upplysas om sättet för godkännande och om den tid inom vilken
godkännande kan ske,
upplysas om att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum när
tiden för godkännande gått ut.

8 §23
Strafföreläggande lämnas eller
Strafföreläggande lämnas eller
sändes till den misstänkte.
sänds till den föreläggandet avser.
Regeringen äger förordna att i stället för föreläggandet får lämnas eller
sändas skriftligt besked, som upptager föreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 §.
9 §24
Strafföreläggande godkänns geStrafföreläggande godkänns genom att den misstänkte underteck- nom att den föreläggande avser
nar och tillställer behörig mottaga- undertecknar och tillställer behörig
re en förklaring, att han erkänner mottagare en förklaring att han
gärningen och godtar det straff och erkänner gärningen eller, såvitt
22

Senaste lydelse 1994:1412.
Senaste lydelse 1974:573.
24
Senaste lydelse 1994:1412.
23

100

s. 101 Kontrollera mot PDF

den särskilda rättsverkan samt det
enskilda anspråk som upptagits i
föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem som skall motta
sådan förklaring meddelas av regeringen.

angår en juridisk person, de om- Bilaga 2
ständigheter som ligger till grund
för föreläggandet och godtar det
straff och den särskilda rättsverkan
samt det enskilda anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare
bestämmelser om vem som skall
motta sådan förklaring meddelas av
regeringen.
Godkännande, som tecknas på annan handling än föreläggandet, gäller
endast om det klart framgår vilket föreläggande som avses.
10 §25
Skriftligt godkännande av straffSkriftligt godkännande av straffföreläggande, som inte avser vill- föreläggande, som inte avser villkorlig dom, får i den misstänktes korlig dom, får lämnas av ombud,
ställe lämnas av den som är ombud om åklagaren fått del av fullmakt i
för honom, om det till åklagaren original. Fullmakten skall, utöver
inges fullmakt i original. Fullmak- vad som följer av 12 kap., innehålten skall, utöver vad som följer av la
12 kap., innehålla
1. förklaring att ombudet har rätt
1. förklaring att ombudet har rätt
att godkänna strafföreläggande på att godkänna strafföreläggande,
den misstänktes vägnar,
2. uppgift om det brott som god2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid skall kännandet får avse, varvid skall
anges brottets art samt tid och plats anges brottets art samt tid och plats
för brottet, samt
för dess begående, samt
3. uppgift om den högsta bötes3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan påföljd, den särskilda rättsverkan
och det enskilda anspråk som den och det enskilda anspråk som ombudet är behörig att godkänna.
misstänkte är villig att godta.
Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta handlingar i saken.
11 §26
Avser ett strafföreläggande inte
Avser ett strafföreläggande inte
annat än böter eller böter och avgift annat än böter eller böter och avgift
enligt lagen (1994:419) om brotts- enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond och betalas hela beloppet offerfond och betalas hela beloppet
till myndighet, som regeringen be- till myndighet, som regeringen bestämmer, utan att skriftligt godkän- stämmer, utan att skriftligt godkännande skett, anses betalningen som nande skett, anses betalningen som
godkännande, om det inte framgår godkännande, om inte annat framatt den misstänkte inte har avsett går av omständigheterna.
att godkänna föreläggandet.

25
26

Senaste lydelse 1996:1462.
Senaste lydelse 1994:420.

101

s. 102 Kontrollera mot PDF

49 kap. Om rätten att överklaga tingsrättens domar och beslut

Bilaga 2

13 §27
I brottmål krävs prövningstillI brottmål krävs prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva stånd för att hovrätten skall pröva
en tingsrätts dom genom vilken den en tingsrätts dom genom vilken den
tilltalade inte dömts till annan på- tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från följd än böter eller till företagsböansvar för brott för vilket det inte ter som överstiger 500 000 kronor
är föreskrivet svårare straff än eller frikänts från ansvar för brott
för vilket det inte är föreskrivet
fängelse i sex månader.
svårare straff än fängelse i sex månader.
Om tingsrätten i en dom i brottmål även prövat enskilt anspråk mot
den tilltalade, gäller i den delen bestämmelserna i 12 §. Krävs inte prövningstillstånd enligt första stycket, eller meddelas sådant prövningstillstånd, och avser överklagandet frågan om den tilltalade skall dömas för
den åtalade gärningen, behövs inte prövningstillstånd för ett överklagande angående enskilt anspråk med anledning av gärningen.
Första stycket gäller inte om domen överklagas av Riksåklagaren, Justitiekanslern eller någon av Riksdagens ombudsmän.
Krav på prövningstillstånd enligt första eller andra stycket omfattar
även beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av
dom.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket tillämpas.
51 kap. Om överklagande av domar i brottmål
13 §28
Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,
2. om endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande godtas
av motparten,
3. om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat eller
4. om det inte finns anledning att
4. om det inte finns anledning att
döma den tilltalade till ansvar eller döma den tilltalade till ansvar eller
ådöma honom påföljd eller döma ådöma honom påföljd eller döma
honom till annan påföljd än böter honom till annan påföljd än böter
eller villkorlig dom eller sådana eller villkorlig dom eller sådana
påföljder i förening. I fråga om
påföljder i förening.
företagsböter gäller detta dock
endast om det inte finns anledning
att bestämma bötesbeloppet till
mer än 500 000 kr.
Med de påföljder som anges i första stycket 4 likställs vite och, om det
inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från

27
28

Senaste lydelse 1994:1034.
Senaste lydelse 1994:1034.

102

s. 103 Kontrollera mot PDF

fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket i brottsbal- Bilaga 2
ken.
Har i fall som avses i första stycket en part begärt huvudförhandling,
skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.
Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan
huvudförhandling.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling
inte hållas.
16 §29
Till huvudförhandlingen skall parterna kallas.
En enskild klagande skall föreEn enskild klagande skall föreläggas att inställa sig vid påföljd att läggas att inställa sig vid påföljd att
överklagandet annars förfaller. överklagandet annars förfaller.
Skall han infinna sig personligen, Skall klaganden eller ställföreträskall hovrätten också upplysa ho- dare för honom infinna sig personnom om bestämmelsen i 21 § första ligen, skall hovrätten också upplysa
stycket andra meningen. Om det är honom om bestämmelsen i 21 §
av betydelse för målets handlägg- första stycket andra meningen. Om
ning eller utredning att en enskild det är av betydelse för målets handmotpart inställer sig eller om denne läggning eller utredning att en enär skyldig att infinna sig personli- skild motpart inställer sig eller om
gen, skall han föreläggas vite. denne är skyldig att infinna sig perFinns det i fråga om den tilltalade sonligen, skall han föreläggas vite.
anledning anta att han inte skulle Finns det i fråga om den tilltalade
följa ett sådant föreläggande, får eller ställföreträdare för honom
hovrätten besluta att han skall anledning anta att den förelägganhämtas till rätten. Om hovrätten det avser inte skulle följa ett sådant
inte förelägger motparten vite eller föreläggande, får hovrätten besluta
beslutar att han skall hämtas, skall om hämtning till rätten. Om hovräthovrätten upplysa honom om att ten inte förelägger motparten vite
målet kan komma att avgöras även eller beslutar att han skall hämtas,
om han uteblir. Hovrätten skall skall hovrätten upplysa honom om
besluta att en tilltalad som är anhål- att målet kan komma att avgöras
len eller häktad skall inställas till även om han uteblir. Hovrätten
skall besluta att en tilltalad som är
huvudförhandlingen.
anhållen eller häktad skall inställas
till huvudförhandlingen.
Skall i mål om allmänt åtal en målsägande höras med anledning av
åklagarens talan, skall han vid vite kallas att infinna sig personligen.
Hovrätten skall också bestämma vilka vittnen och sakkunniga som
skall kallas till huvudförhandlingen. Parterna skall underrättas om beslutet.
21 §30
Uteblir en enskild klagande från
Uteblir en enskild klagande från
sammanträde för huvudförhand- sammanträde för huvudförhand29
30

Senaste lydelse 1994:1034.
Senaste lydelse 1994:1034.

103

s. 104 Kontrollera mot PDF

ling, förfaller överklagandet. Det- Bilaga 2
samma gäller, om en enskild klagande eller ställföreträdare för
honom, trots föreläggandet att infinna sig personligen, är närvarande endast genom ombud och hovrätten inte anser sig ändå kunna
avgöra målet.
Uteblir en enskild motpart och
Uteblir en enskild motpart och
har vite förelagts honom, får hov- har vite förelagts honom, får hovrätten förelägga nytt vite eller be- rätten förelägga nytt vite eller besluta att han skall hämtas till rätten sluta att parten eller ställföreträdaantingen omedelbart eller till en re för honom skall hämtas till rätsenare dag. Detsamma gäller om en ten antingen omedelbart eller till en
enskild motpart som vid vite före- senare dag. Detsamma gäller om en
lagts att infinna sig personligen, enskild motpart eller ställföreträdare för honom som vid vite föreinställer sig endast genom ombud.
lagts att infinna sig personligen,
inställer sig endast genom ombud
Underlåter i mål om allmänt åtal en målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, att infinna sig personligen, gäller andra
stycket.
Om vite har förelagts klagandens
Om vite har förelagts klagandens
motpart eller om denne skall häm- motpart eller ställföreträdare för
tas till rätten och hämtning inte kan honom eller om parten eller ställske, får hovrätten avgöra målet företrädaren skall hämtas till rätten
trots att han inställt sig endast ge- och hämtning inte kan ske, får hovnom ombud eller uteblivit. Ett mål rätten avgöra målet trots att parten
får också avgöras om en enskild inställt sig endast genom ombud
klagande som förelagts att infinna eller uteblivit. Ett mål får också
sig personligen inställt sig endast avgöras om en enskild klagande
genom ombud.
eller ställföreträdare för honom
som förelagts att infinna sig personligen inställt sig endast genom
ombud.
ling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller, om en enskild klagande som förelagts att infinna sig
personligen inställer sig endast
genom ombud och hovrätten inte
anser sig ändå kunna avgöra målet.

22 §31
Har överklagandet förfallit enligt
Har överklagandet förfallit enligt
21 § skall hovrätten på ansökan av 21 § skall hovrätten på ansökan av
klaganden återuppta målet, om han klaganden återuppta målet, om det
för sin utevaro eller underlåtenhet fanns laga förfall för utevaron eller
att infinna sig personligen hade underlåtenheten att infinna sig perlaga förfall som han inte kunde sonligen och detta inte kunde anmälas i tid.
anmäla i tid.
Ansökan om återupptagande
Ansökan om återupptagande
skall göras skriftligen inom tre skall göras skriftligen inom tre
veckor från den dag då beslutet veckor från den dag då beslutet
meddelades. Om klaganden sedan meddelades. Om klaganden eller
målet återupptagits uteblir eller inte ställföreträdare för honom sedan
31

Senaste lydelse 1994:1034.

104

s. 105 Kontrollera mot PDF

följer ett föreläggande att infinna målet återupptagits uteblir eller inte Bilaga 2
sig personligen, har han inte rätt att följer ett föreläggande att infinna
sig personligen, har klaganden inte
få målet återupptaget.
rätt att få målet återupptaget.
59 kap. Om klagan över domvilla m.m.
6 §32
Strafföreläggande som godkänts
Strafföreläggande som godkänts
av den misstänkte skall efter klagan skall efter klagan undanröjas,
undanröjas,
1. om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring,
2. om det vid ärendets behandling har förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt eller
3. om föreläggandet av annan anledning inte överensstämmer med lag.
Har strafföreläggande undanröjts, får inte därefter för samma gärning
dömas till eller föreläggas svårare straff.
7 §33
Den som vill klaga på strafföreläggande skall göra detta skriftligen.
Skrivelsen skall ges in till tingsrätt som kunnat ta upp åtal för brottet.
Skrivelsen skall ha kommit in till
Skrivelsen skall ha kommit in till
tingsrätten inom ett år efter det att tingsrätten inom ett år efter det att
åtgärd för verkställighet av före- åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den miss- läggandet företogs hos den företänkte. Om föreläggandet inte avser läggandet avser. Om föreläggandet
någon annan brottspåföljd än vill- inte avser någon annan brottspåkorlig dom räknas tiden från prövo- följd än villkorlig dom räknas tiden
tidens början. I fråga om handlägg- från prövotidens början. I fråga om
ningen skall 52 kap. 2, 3 och 5-12 handläggningen skall 52 kap. 2, 3
§§ tillämpas. Bestämmelse som och 5-12 §§ tillämpas. Bestämmelavser hovrätt gäller därvid i stället se som avser hovrätt gäller därvid i
stället tingsrätten.
tingsrätten.

32
33

Senaste lydelse 1994:1034.
Senaste lydelse 1996:1462.

105

s. 106 Kontrollera mot PDF

3 Förslag till lag (0000:000) om tillsyn och åtalsanmälan

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs följande.
1 § Myndigheter som svarar för tillsyn inom ett visst område skall tilllämpa bestämmelserna i denna lag i de fall detta är särskilt föreskrivet.
2 § Om en myndighet på grund av en anmälan eller av annat skäl finner
anledning att anta att det kan ha förövats ett brott som faller inom tillsynsområdet skall myndigheten skyndsamt inhämta uppgifter om de faktiska omständigheterna och göra den utredning i övrigt som behövs för
att ta ställning till om det skall göras åtalsanmälan.
3 § Myndigheten bör om möjligt samråda med den som berörs av utredningen angående hur denna lämpligen bör genomföras. Gäller utredningen något som inträffat i en juridisk persons verksamhet bör samråd ske
med den verkställande ledningen för den juridiska personen.
4 § Finner myndigheten sedan frågan utretts att det finns skälig anledning
att anta att det förövats ett brott som faller inom tillsynsområdet skall
myndigheten skyndsamt göra anmälan till åtal hos åklagare eller polismyndighet.
En sådan anmälan behöver inte göras om det är fråga om en ringa
överträdelse eller om åtal annars inte kan antas vara påkallat ur allmän
eller enskild synpunkt.
Vid bedömningen enligt andra stycket skall det särskilt beaktas om
1. den misstänkte omedelbart vidtagit rättelse,
2. brottet framstår som en engångsföreteelse och en ren tillfällighet,
3. brottet uppdagats genom den misstänktes egna uppgifter,
4. brottet inte lett till mera påtaglig skada, fara eller risk eller annan
negativ effekt eller
5. den misstänkte till följd av brottet drabbats eller kan antas komma
att drabbas av andra påtagligt negativa konsekvenser av brottet än straff.
Vid brott inom en juridisk persons verksamhet skall tredje stycket tilllämpas på motsvarande sätt i förhållande till den juridiska personen.
5 § Har en förundersökning inletts angående ett brott som faller under en
myndighets tillsynsområde skall myndigheten på begäran bistå polis och
åklagare vid undersökningen.

106

s. 107 Kontrollera mot PDF

4 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 20 § i kommunalskattelagen (1928:370) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §1
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för: den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så som vad skattskyldig utgett som gåva eller som
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt 19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts
av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap. 12 § lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 31 § tullagen
(1994:1550), 60 § fordonsskattelagen (1988:327), 36 § lagen
(1996:1030) om underhållsstöd och 19 kap. 2 och 4-9 §§ skattebetalningslagen (1997:483) samt dröjsmålsavgift beräknad enligt lagen
(1997:484) om dröjsmålsavgift;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
avgift enligt 21 § insiderlagen (1990:1342);
avgift enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om bostadsbidrag;
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
skatteavdrag för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt skattebetalningslagen (1997:483);
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
1

Senaste lydelse 1997:506.

107

s. 108 Kontrollera mot PDF

kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig Bilaga 2
parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja
och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar;
kapitalförlust m.m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;
avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) för vilken det
finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10 kap.
nämnda lag;
avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a § aktiebolagslagen
(1975:1385).

108

s. 109 Kontrollera mot PDF

5 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100)1 skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 kap. Bestämmelser om vissa begränsningar i sekretessen och om
förbehåll
2 §2
Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas
till myndighet, om uppgiften behövs där för
1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer,
2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller
3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer.
Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i brottmål.
Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för
delgivning enligt delgivningslagen (1970:428). Uppgift hos myndighet
som driver televerksamhet om enskilds telefonnummer får dock, om den
enskilde hos myndigheten begärt att abonnemanget skall hållas hemligt
och uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket, lämnas ut endast om den myndighet som begär uppgiften finner att det kan
antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars
finns synnerliga skäl.
Sekretess hindrar inte att uppgift
Sekretess hindrar inte att uppgift
som angår misstanke om brott läm- som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polis- nas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet myndighet eller annan myndighet
som har att ingripa mot brottet, om som har att ingripa mot brottet, om
fängelse är föreskrivet för brottet fängelse är föreskrivet för brottet
och detta kan antas föranleda annan och detta kan antas föranleda annan
påföljd än böter. Detsamma gäller
påföljd än böter.
uppgifter om brott för vilken
straffansvar för juridiska personer
är särskilt föreskrivet om brottet
kan antas vara begånget i en juridisk persons verksamhet.
För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6, 33 och 34 §§,
8 kap. 8 § första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första
1
2

Sekretesslagen (1980:100) omtryckt 1992:1474.
Senaste lydelse 1994:86.

109

s. 110 Kontrollera mot PDF

eller andra stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjär- Bilaga 2
de stycket endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt
7 kap. 1, 4, 33 eller 34 § inte att uppgift som angår misstanke om brott
enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år
lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet.
Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess enligt 9 kap. 9 § första stycket.
Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar
inte att uppgift om enskild, som inte fyllt 18 år eller som fortgående
missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstående till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma
gäller i fråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående
till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet.

110

s. 111 Kontrollera mot PDF

6 Förslag till förordning (0000:000) om handläggning av åtal
mot staten för brott i verksamheten

Bilaga 2

Tillämpningsområde
1 § Denna förordning gäller åtal mot staten för brott i verksamheten enligt bestämmelserna i 32 kap. brottsbalken.
2 § Denna förordning tillämpas oavsett vad som gäller enligt bestämmelser i instruktioner eller andra författningar som har beslutats av regeringen.
Handläggande myndighet
3 § Den myndighet inom vilkens verksamhetsområde den åtalade gärningen påstås vara begången företräder staten vid domstol. Myndigheten
får uppdra åt en annan myndighet eller åt ett ombud att föra myndighetens talan.
4 § I fråga om enskilt anspråk i anledning av brott gäller bestämmelserna
i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot
staten.

111

s. 112 Kontrollera mot PDF

Remissinstanserna (SOU 1997:127)

Bilaga 3

Efter remiss av betänkandet Straffansvar för juridiska personer, Del A
och B, (SOU 1997:127) har yttrande avgetts av Riksdagens ombudsmän,
Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Handens tingsrätt,
Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Gävle tingsrätt, Umeå tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Juridiska fakulteten vid
Uppsala universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Affärsverket svenska kraftnät, Alkoholinspektionen, Arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetarskyddsstyrelsen, Banverket, Statens biografbyrå, Elsäkerhetsverket, Finansinspektionen, Fiskeriverket, Generaltullstyrelsen, Sveriges
Geologiska Undersökning, Inspektionen för strategiska produkter, Jordbruksverket, Kammarkollegiet, Kemikalieinspektionen, Konkurrensverket, Livsmedelsverket, Naturvårdsverket, Konsumentverket, Kustbevakningen, Lotteriinspektionen, Läkemedelsverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Örebro
län, Närings- och Teknikutvecklingsverket NUTEK, Post- och Telestyrelsen, Radio- och TV-verket, Riksskatteverket, Rymdstyrelsen, Räddningsverket, Sjöfartsverket, Statistiska centralbyrån, Skogsstyrelsen, Socialstyrelsen, Sprängämnesinspektionen, Statens strålskyddsinstitut, Statens utsädeskontroll, Vägverket, Överstyrelsen för Civil beredskap, Datainspektionen, Stockholms stad, Malmö kommun, Göteborgs kommun,
Örebro kommun, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Sveriges
industriförbund, Företagarnas riksorganisation, Landsorganisationen i
Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation och Svensk Handel.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från Statsåklagarmyndigheten för
speciella mål, Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i
Göteborg, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i Linköping, Åklagarmyndigheten i Kalmar, Åklagarmyndigheten i Västerås,
Åklagarmyndigheten i Sundsvall, Åklagarmyndigheten i Östersund och
Åklagarmyndigheten i Umeå.
Riksskatteverket har bifogat yttrande från Skattemyndigheten i Stockholms län.
Yttrande har också inkommit från EU-bedrägeridelegationen.
Följande instanser har erbjudits men avstått från att yttra sig: Statens
kärnkraftsinspektion, Länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges riksbank,
Uppsala kommun, Falu kommun och Härnösands kommun.

112

s. 113 Kontrollera mot PDF

Sammanfattning av departementspromemorian
Företagsbot (Ds 2001:69)

Bilaga 4

Systemet med företagsbot infördes år 1986 i syfte att åstadkomma en
effektiv sanktion för brott i näringsverksamhet. Företagsboten konstruerades som en särskild rättsverkan av brott och skulle utgöra ett komplement till det individuella straffansvaret. Som många har konstaterat genom åren är det närmast uppenbart att systemet inte har fungerat särskilt
väl. Yrkande om företagsbot har framställts i ett mycket begränsat antal
fall och i flertalet av dessa har talan om företagsbot ogillats. Samtidigt
har krav på effektiva sanktioner mot brott begångna inom ramen för en
juridisk persons verksamhet kommit från internationellt håll. Bl.a. finns i
olika instrument inom EU krav på att juridiska personer skall kunna ställas till svars för brott begångna i verksamheten. Dessa omständigheter
har i förening skapat ett behov av att göra en översyn av sanktionssystemet vid brott i näringsverksamhet.
År 1995 tillsatte därför regeringen en utredning med uppgift att utreda
frågor om sanktioner vid brott i näringsverksamhet. Utredningen, som
antog namnet Företagsbotsutredningen, avlämnade sitt betänkande,
Straffansvar för juridiska personer (SOU 1997:127), i slutet av 1997. I
betänkandet föreslås att systemet med företagsbot slopas och att man i
stället skall införa ett nytt system med straffansvar för juridiska personer.
Betänkandet har remissbehandlas och fått ett i många avseenden positivt bemötande. Ett antal remissinstanser har emellertid riktat kritik mot
att utredningen inte närmare utrett huruvida det skulle vara möjligt att, i
stället för att införa ett helt nytt system, effektivisera det nuvarande systemet med företagsbot. Mot denna bakgrund har den bedömningen
gjorts, att det bör övervägas om man inte genom mer begränsade förändringar i det nuvarande systemet kan komma till rätta med de svagheter
som är förknippade med företagsboten. Ett förslag till sådana förändringar lämnas i denna promemoria. Promemorian, som har utarbetats inom
Justitiedepartementet, syftar till att skapa ytterligare beredningsunderlag
för en reform av företagsbotssystemet. Något definitivt ställningstagande
från regeringens sida till de förslag som presenterades av Företagsbotsutredningen föreligger inte.
De förslag som lämnas i denna promemoria kan sägas innebära att det
nuvarande systemet med företagsbot effektiviseras och ges en delvis förändrad inriktning. Även om de förslag som presenteras i många avseenden avviker från de som presenterades i Företagsbotsutredningens betänkande, finns det betydande likheter i inriktningen på förslagen (bl.a. såtillvida som tillämpningsområdet för företagsbot utvidgas till att omfatta
också mindre allvarlig brottslighet).
Det kan också sägas att förslagen, trots att de innebär relativt betydande förändringar i företagsbotssystemet, endast medför lagändringar i
ganska begränsad omfattning. Promemorians lagförslag berör endast 2
kap. och 36 kap. 7–10 §§ brottsbalken, 48 kap. 2–5, 7, 9 och 11 §§ rättegångsbalken samt lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
Förslagen kan sammanfattas i följande punkter:
113

s. 114 Kontrollera mot PDF

− förutsättningarna för att ålägga företagsbot görs mindre begrän- Bilaga 4
sande och anpassas till Sveriges internationella åtaganden,
− beloppsgränserna för företagsbot justeras så att maximal företagsbot uppgår till tio miljoner kr,
− principerna för bestämmande av företagsbot görs något tydligare,
− grunderna för jämkning och eftergift preciseras,
− en möjlighet att ålägga företagsbot genom strafföreläggande införs,
− näringsidkarens ansvar görs i viss utsträckning primärt i förhållande till det individuella ansvaret när det gäller oaktsamma brott
som straffvärdemässigt ligger på bötesnivå.

114

s. 115 Kontrollera mot PDF

Bilaga 5

Promemorians lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs
dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 5 b § samt
36 kap. 10 a §, av följande lydelse,
dels att 36 kap. 7, 8, 9 och 10 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
2 kap.
5b§
Bestämmelsen i 2 kap. 5 a § skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om åläggande av företagsbot.

36 kap.
7 §1
För brott som har begåtts i utövFör brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet skall, ningen av näringsverksamhet skall,
på yrkande av allmän åklagare, på yrkande av allmän åklagare,
näringsidkaren åläggas företagsbot, näringsidkaren åläggas företagsbot,
om för brottet är föreskrivet
om
strängare straff än penningböter,
och
1. näringsidkaren inte har gjort
1. brottsligheten har inneburit ett
grovt åsidosättande av de särskilda vad som skäligen kunnat krävas för
skyldigheter som är förenade med att förebygga brottsligheten, eller
verksamheten eller annars är av
allvarligt slag och
2. näringsidkaren inte har gjort
2. brottet har begåtts av en pervad som skäligen kunnat krävas för son med ledande ställning eller
att förebygga brottsligheten.
särskilt ansvar för tillsyn, kontroll
eller liknande uppgifter.
Första stycket gäller inte, om
brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren eller om det annars
skulle vara uppenbart oskäligt att
ålägga företagsbot.
8 §2
Företagsbot skall fastställas till
Företagsbot skall fastställas till
lägst tio tusen kronor och högst tre lägst fem tusen kronor och högst tio
miljoner kronor.
miljoner kronor.

1
2

Senaste lydelse 1986:1007.
Senaste lydelse 1986:118.

115

s. 116 Kontrollera mot PDF

9 §3
När storleken av företagsbot bestäms, skall särskild hänsyn tas till
brottslighetens art, omfattning och
förhållande till näringsverksamheten.

Bilaga 5

När storleken av företagsbot bestäms, skall, med beaktande av
straffskalan för brottet, särskild
hänsyn tas till den skada, fara eller
risk som brottsligheten inneburit
samt till brottslighetens omfattning
och förhållande till näringsverksamheten.
Skälig hänsyn skall också tas till
det förhållandet att näringsidkaren
tidigare ålagts att betala företagsbot.

10 §4
Företagsbot får sättas lägre än
Företagsbot får efterges eller sättas lägre än vad som bort ske med vad som bort ske med tillämpning
av 9 §,
tillämpning av 9 §,
1. om påföljd för brottet ådöms
1. om det är påkallat med hännäringsidkaren eller företrädare för syn till näringsidkarens betalningsdenne,
förmåga,
2. om brottet medför annan be2. om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild talningsskyldighet eller särskild
rättsverkan för näringsidkaren eller rättsverkan för näringsidkaren och
den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng med tillämpning av 9 §,
3. om det annars är påkallat av
3. om näringsidkaren efter försärskilda skäl.
måga sökt förebygga, avhjälpa
eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet,
4. om näringsidkaren frivilligt
angivit brottet för myndigheterna
eller
5. om det annars finns särskilda
skäl för jämkning.
Om det är påkallat med hänsyn
till något förhållande som avses i
första stycket får företagsbot efterges.
10 a §
Det förhållandet att talan om företagsbot kan föras med anledning
av ett brott skall inte hindra lagföring av den som begått det brott
som ligger till grund för talan om
företagsbot. Om emellertid ett brott
3
4

Senaste lydelse 1986:118.
Senaste lydelse 1986:118.

116

s. 117 Kontrollera mot PDF

som kan föranleda talan om före- Bilaga 5
tagsbot
1. har begåtts av oaktsamhet
och
2. inte kan antas föranleda annan påföljd än böter får brottet
åtalas av åklagare endast om åtal
är påkallat från allmän synpunkt.

117

s. 118 Kontrollera mot PDF

2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Bilaga 5

Härigenom föreskrivs att 48 kap. 2–5, 7, 9 och 11 §§ skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

48 kap.
2 §1
Strafföreläggande enligt detta
Strafföreläggande enligt detta
kapitel innebär att den misstänkte kapitel innebär att den misstänkte
till godkännande omedelbart eller till godkännande omedelbart eller
inom viss tid föreläggs ett bötes- inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att straff efter vad åklagaren anser att
brottet bör föranleda. Under förut- brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 § andra sättningar som anges i 4 § andra
stycket får strafföreläggande avse och tredje styckena får strafförevillkorlig dom eller sådan påföljd i läggande avse
förening med böter. Av 5 a § fram1. villkorlig dom,
går att ett strafföreläggande också
2. villkorlig dom i förening med
får omfatta ett enskilt anspråk som böter, eller
avser betalningsskyldighet.
3. företagsbot.
Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild
rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen
(1994:419) om brottsofferfond, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning
och blodundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för
utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna
om särskild rättsverkan.
3 §2
Har ett föreläggande enligt detta
kapitel utfärdats till godkännande
inom viss tid, får frågan om ansvar
för brottet tas upp på nytt innan
denna tid har gått ut endast om den
misstänkte har förklarat att han inte
godkänner föreläggandet.

1
2

Senaste lydelse 1996:1624.
Senaste lydelse 2000:299.

Har ett föreläggande om ansvar
för brott enligt detta kapitel utfärdats till godkännande inom viss tid,
får denna fråga tas upp på nytt innan denna tid har gått ut endast om
den misstänkte har förklarat att han
inte godkänner föreläggandet. Motsvarande gäller i fråga om föreläggande som enbart avser företagsbot enligt 5 § lagen

118

s. 119 Kontrollera mot PDF

(1986:1009) om förfarandet i vissa Bilaga 5
fall vid förverkande m.m.
Har ett föreläggande godkänts, gäller det som en dom som har vunnit
laga kraft.
4 §3
Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott,
för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns
särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har
begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.
Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas
genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma
till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den
villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.
Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande. Sådant
föreläggande får inte överstiga
500 000 kr.
5 §4
Strafföreläggande får inte utfärdas,

Strafföreläggande som avser
1. böter,
2. villkorlig dom, eller
3. villkorlig dom i förening med
böter får inte utfärdas,
om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger,
om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning,
om målsäganden förklarat, att han avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet eller
om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.
Strafföreläggande som enbart
avser företagsbot får inte utfärdas,
om förutsättningar för talan om
företagsbot inte föreligger,
om i föreläggandet inte tas upp
alla överträdelser inom näringsidkarens verksamhet vilka enligt åklagarens vetskap föreligger
till bedömning för talan om företagsbot eller
om målsäganden förklarat, att
han avser att föra talan om enskilt
anspråk i anledning av det brott
som ligger till grund för åläggande
av företagsbot och talan avser an3
4

Senaste lydelse 1998:605.
Senaste lydelse 1994:1412.

119

s. 120 Kontrollera mot PDF

nat än betalningsskyldighet.

Bilaga 5

7 §5
Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid, skall den
misstänkte ges
1. upplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta, och
2. upplysning att, om godkän2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum nande inte sker, åtal kan äga rum
efter utgången av den fastställda eller talan om företagsbot kan fötiden.
ras efter utgången av den fastställda tiden.
9 §6
Strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar och tillställer behörig
mottagare en förklaring, att han
erkänner gärningen och godtar det
straff och den särskilda rättsverkan
samt det enskilda anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem som skall motta sådan förklaring meddelas av
regeringen.

Strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar och tillställer behörig mottagare en förklaring, att han erkänner
gärningen eller, såvitt angår företagsbot, de omständigheter som
ligger till grund för föreläggandet
och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda
anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om
vem som skall motta sådan förklaring meddelas av regeringen.

11 §7
Ett strafföreläggande kan också
Ett strafföreläggande kan också
godkännas genom att hela beloppet godkännas genom att hela beloppet
betalas till den myndighet som re- betalas till den myndighet som regeringen bestämmer, utan att ett geringen bestämmer, utan att ett
skriftligt godkännande skett, om skriftligt godkännande skett, om
föreläggandet avser endast böter, föreläggandet avser endast böter,
eller böter och särskild rättsverkan böter och särskild rättsverkan som
innebär betalningsskyldighet, eller
som innebär betalningsskyldighet.
företagsbot.
Betalning enligt första stycket skall inte anses som ett godkännande,
om det framgår att den misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet.

5

Senaste lydelse 2000:299.
Senaste lydelse 2000:299.
7
Senaste lydelse 2000:299.
6

120

s. 121 Kontrollera mot PDF

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Bilaga 5

Härigenom föreskrivs att en ny 5 § skall införas.
Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
5§
Företagsbot får, med tillämpning av bestämmelserna i 48 kap.
rättegångsbalken, föreläggas genom strafföreläggande även om
föreläggandet inte rör någon som
är misstänkt för brott. Därvid skall
med den misstänkte avses den som
föreläggs företagsbot.

121

s. 122 Kontrollera mot PDF

Remissinstanserna (Ds 2001:69)

Bilaga 6

Efter remiss av departementspromemorian Företagsbot (Ds 2001:69) har
yttrande avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten
över Skåne och Blekinge, Handens tingsrätt, Stockholms tingsrätt,
Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Gävle tingsrätt, Umeå tingsrätt,
Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten,
Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Datainspektionen, Kammarkollegiet, Statistiska centralbyrån, Konsumentverket, Inspektionen
för Strategiska Produkter, Överstyrelsen för civil beredskap, Räddningsverket, Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Folkhälsoinstitutet, Tullverket, Finansinspektionen, Riksskatteverket, Lotteriinspektionen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Jordbruksverket, Statens utsädeskontroll, Livsmedelsverket, Fiskeriverket, Statens biografbyrå, Radio- och TV-verket, Naturvårdsverket,
Kemikalieinspektionen, Statens strålskyddsinstitut, Statens kärnkraftsinspektion, Post- och Telestyrelsen, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetsmiljöverket, Konkurrensverket, Sveriges geologiska undersökning, Skogsstyrelsen, Rymdstyrelsen, Affärsverket svenska kraftnät, Elsäkerhetsverket, Verket för näringslivsutveckling
NUTEK, Malmö stad, Göteborgs kommun, Härnösands kommun,
Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Svenskt Näringsliv, Företagarnas Riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige och
Sveriges Domareförbund.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagarmyndigheten i Malmö,
Åklagarmyndigheten i Linköping, Åklagarmyndigheten i Västerås och
Åklagarmyndigheten i Umeå.
Ekobrottsmyndigheten har bifogat yttranden från Ekobrottsmyndigheten Östra avdelningen, Ekobrottsmyndigheten Västra avdelningen och
Ekobrottsmyndigheten Södra avdelningen.
Riksskatteverket har bifogat yttrande från Skattemyndigheten i Stockholm, Skattemyndigheten i Göteborg och Skattemyndigheten i Malmö.
Följande instanser har erbjudits men avstått från att yttra sig: Sveriges
riksbank, Sprängämnesinspektionen, Stockholms stad, Uppsala kommun,
Örebro kommun, Falu kommun, Svensk Handel och Tjänstemännens
Centralorganisation.

122

s. 123 Kontrollera mot PDF

Remissinstanserna (Näringsdepartementets promemoria Antagande av rambeslut om straffrättsliga regler
vid föroreningar från fartyg)

Bilaga 7

Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, SEKO Sjöfolk,
Sjöbefälsförbundet, Sveriges Redareförening och Sveriges Fartygsbefälsförening.
Sveriges Redareförening för mindre passagerarfartyg (SWEREF) och
Sjöassuradörernas förening har inbjudits att lämna synpunkter på promemorian men har avstått från det.

123

s. 124 Kontrollera mot PDF

Rådets rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga regelverket för bekämpande av föroreningar
orsakade av fartyg

Bilaga 8

RÅDETS RAMBESLUT 2005/667/RIF
av den 12 juli 2005
om förstärkning av det straffrättsliga regelverket för bekämpande
av föroreningar orsakade av fartyg
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
RAMBESLUT
med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel
31.1 e och artikel 34.2 b i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande,1 och
av följande skäl:
(1) Såväl i rådets och kommissionens handlingsplan för att på bästa sätt
genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett
område med frihet, säkerhet och rättvisa2 som i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15-16 oktober 1999, särskilt punkt 48
i dessa, efterlyses lagstiftningsåtgärder mot miljöbrott, bland annat gemensamma påföljder och jämförbara förfarandegarantier.
(2) Kampen mot föroreningar som orsakas av fartyg, uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet, prioriteras av unionen. Av punkterna 32 — 34 i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Köpenhamn den 12–13 december
2002 och särskilt av uttalandet från rådets möte (rättsliga och inrikes frågor) den 19 december 2002 efter oljetankern Prestiges förlisning framgår
att unionen är fast besluten att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för
att undvika att sådana skador upprepas.
(3) Det bör därför genomföras en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning, vilket kommissionen redan har påpekat i sitt meddelande till
Europaparlamentet och rådet om ökad sjösäkerhet med anledning av oljetankern Prestiges förlisning.
(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/35/EG av den 7 september 2005 om föroreningar förorsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser3 liksom detta rambeslut, som kompletterar direk1

Europaparlamentets yttrande av den 13 januari 2004 (EUT C 92, 16.4.2004, s. 19).
EGT C 19, 23.1.1999, s.1.
3
Se sidan 11 i detta nummer av EUT.
2

124

s. 125 Kontrollera mot PDF

tiv 2005/35/EG med detaljerade straffrättsliga bestämmelser, syftar till en Bilaga 8
sådan tillnärmning.
(5) Detta rambeslut, som grundar sig på artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen, är rätt instrument för att ålägga medlemsstaterna skyldigheten att föreskriva straffrättsliga påföljder.
(6) Det bör införas gemensamma påföljder för juridiska personer på
grund av beteendets särskilda art.
(7) Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982, som har undertecknats av samtliga medlemsstater och i vilken Europeiska gemenskapen är part, är särskilt viktig när det gäller samarbete.
(8) Samarbetet mellan medlemsstaterna bör organiseras på bästa möjliga
sätt för att medlemsstaterna snabbt skall kunna överföra upplysningar till
varandra. Kontaktpunkter bör därför utses och fastställas.
(9) Eftersom målen för detta rambeslut inte i tillräcklig utsträckning kan
uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av den skada över
nationsgränserna som beteendet i fråga kan orsaka, bättre kan uppnås på
unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta rambeslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(10) Detta rambeslut står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och tar hänsyn till de principer som erkänns i artikel 6 i fördraget
om Europeiska unionen och återspeglas i Europeiska unionens stadga om
de grundläggande rättigheterna.
(11) Detta rambeslut innehåller inte någon uttrycklig skyldighet för medlemsstater med kust vid sund som används för internationell sjöfart och
som omfattas av reglerna för genomfartstrafik i enlighet med Förenta
nationernas havsrättskonvention från 1982, del III kapitel 2, att fastställa
behörighet för brott begångna i sådana sund. Behörighet beträffande brott
bör fastställas i enlighet med internationell rätt och i synnerhet artikel 34
i Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982.
(12) Den praktiska tillämpningen av de åtgärder som medlemsstaterna
har vidtagit för att genomföra detta rambeslut bör övervakas av kommissionen, som inom fem år från och med dagen för genomförandet av detta
rambeslut bör lägga fram en rapport för rådet. Denna rapport får inbegripa lämpliga förslag.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

125

s. 126 Kontrollera mot PDF

Artikel 1

Bilaga 8

Definitioner

Vid tillämpningen av detta rambeslut skall definitionerna i artikel 2 i direktiv 2005/35/EG gälla.
Artikel 2
Brott

1. Med förbehåll för artikel 4.2 i detta rambeslut skall varje medlemsstat
vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att en överträdelse i den mening som avses i artiklarna 4 och 5 i direktiv
2005/35/EG skall betraktas som ett brott.
2. Punkt 1 skall inte gälla besättningsmedlemmar, när det gäller överträdelser i sund som används för internationell sjöfart, i exklusiva ekonomiska zoner och på det fria havet när villkoren i regel 11 b i bilaga I eller
regel 6 b i bilaga II till MARPOL-konventionen 73/78 är uppfyllda.
Artikel 3
Medhjälp, bistånd och anstiftan

Varje medlemsstat skall, i enlighet med nationell lagstiftning, vidta de
åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att medhjälp, bistånd
och anstiftan till sådana brott som avses i artikel 2 är straffbara.
Artikel 4
Påföljder

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
försäkra sig om att de brott som avses i artiklarna 2 och 3 beläggs med
effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder som,
åtminstone i allvarliga fall, innefattar ett maximalt frihetsstraff på minst
ett till tre år.
2. I mindre allvarliga fall där de begångna handlingarna inte orsakar försämring av vattenkvaliteten, får medlemsstaten besluta om påföljder av
ett annat slag än de som fastställs i punkt 1.
3. De straffrättsliga påföljder som anges i punkt 1 kan åtföljas av andra
påföljder eller åtgärder, särskilt böter eller av att en fysisk person mister
rätten att utöva en verksamhet som kräver officiellt tillstånd eller godkännande, eller rätten att grunda, förvalta eller leda ett företag eller en
inrättning i det fall då de omständigheter som lett till hans eller hennes
fällande dom visar att det föreligger uppenbar risk för att samma sorts
brottsliga verksamhet kan komma att fortsätta.
126

s. 127 Kontrollera mot PDF

4. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att Bilaga 8
försäkra sig om att ett uppsåtligt brott enligt artikel 2 beläggs med ett
maximalt frihetsstraff på minst fem till tio år om brottet har vållat betydande och omfattande skada på vattenkvaliteten, på djur eller växtarter
eller på delar av dem och dödsfall eller allvarlig personskada.
5. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
försäkra sig om att ett uppsåtligt brott enligt artikel 2 beläggs med ett
maximalt frihetsstraff på minst två till fem år, om
a) brottet har vållat betydande och omfattande skada på vattenkvaliteten,
på djur eller växtarter eller på delar av dem, eller
b) brottet begicks inom ramen för en kriminell organisation i den mening
som avses i rådets gemensamma åtgärd 98/733/RIF av den 21 december
1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska
unionens medlemsstater till ett brott4, oavsett den straffnivå som anges i
den gemensamma åtgärden.
6. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
försäkra sig om att ett brott enligt artikel 2, om det har begåtts av grov
oaktsamhet, beläggs med ett maximalt frihetsstraff på minst två till fem
år, om överträdelsen vållat betydande och omfattande skada på vattenkvaliteten, på djur eller växtarter eller på delar av dem och dödsfall eller
allvarlig personskada.
7. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
försäkra sig om att ett brott enligt artikel 2, om det har begåtts av grov
oaktsamhet, beläggs med ett maximalt frihetsstraff på minst ett till tre år,
om överträdelsen har vållat betydande och omfattande skada på vattenkvaliteten, på djur eller växtarter eller på delar av dem.
8. I fråga om frihetsstraff skall denna artikel tillämpas om inte annat följer av internationell rätt, särskilt artikel 230 i Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982.
Artikel 5
Juridiska personers ansvar

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
försäkra sig om att juridiska personer kan ställas till ansvar för sådana
brott som avses i artiklarna 2 och 3 och som begås till deras förmån av en
person som har agerat antingen på egen hand eller som en del av ett organ inom den juridiska personen och som har en ledande ställning inom
den juridiska personen, grundad på
a) befogenhet att företräda den juridiska personen, eller

4

EGT L 351, 29.12.1998, s. 1.

127

s. 128 Kontrollera mot PDF

b) befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller

Bilaga 8

c) befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.
2. Förutom de fall som anges i punkt 1 skall medlemsstaterna vidta de
åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att en juridisk person
kan ställas till ansvar om brister i den övervakning eller kontroll som
skall utföras av en sådan person som avses i punkt 1 har möjliggjort ett
brott enligt artikel 2, när detta sker till den juridiska personens förmån av
en person som är underställd denne.
3. Den juridiska personens ansvar i enlighet med punkterna 1 och 2 får
inte utesluta lagföring av fysiska personer som är gärningsmän, anstiftare
eller medhjälpare till brott enligt artiklarna 2 och 3.
Artikel 6
Påföljder för juridiska personer

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
försäkra sig om att en juridisk person som ställs till ansvar i enlighet med
artikel 5.1 kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande
påföljder. Dessa påföljder
a) skall innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter, som åtminstone
i fall där den juridiska personen ställs till ansvar för brott som avses i
artikel 2, har
i) en maximal påföljd på minst 150 000 EUR till 300 000 EUR,
ii) en maximal påföljd på minst 750 000 EUR till 1 500 000 EUR i de
allvarligaste fallen, inklusive åtminstone de uppsåtliga brott som omfattas av artikel 4.4 och 4.5,
b) kan i samtliga fall omfatta andra påföljder än böter, som
i) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,
ii) tillfälligt eller permanent näringsförbud,
iii) rättslig övervakning,
iv) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten, eller
v) skyldighet att vidta särskilda åtgärder för att undanröja följderna
av den överträdelse som ledde till ansvar för den juridiska personen.
2. För att genomföra punkt 1 a, dock utan att det strider mot första meningen i punkt 1, skall de medlemsstater som inte har euron som valuta
tillämpa den växelkurs mellan euron och deras egen valuta som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning den 12 juli 2005.

128

s. 129 Kontrollera mot PDF

3. En medlemsstat får genomföra punkt 1 a genom att tillämpa ett system Bilaga 8
där bötesbeloppet står i proportion till den juridiska personens omsättning, den ekonomiska fördel som erhölls eller planerades när brottet begicks eller något annat värde som ger en anvisning om den juridiska personens ekonomiska situation, under förutsättning att ett sådant system
gör det möjligt att tillämpa maximibelopp för böterna som åtminstone
motsvarar det lägsta beloppet för de maximala böter som anges i punkt
1 a.
4. En medlemsstat som har för avsikt att genomföra rambeslutet i enlighet med punkt 3 skall underrätta rådets generalsekretariat och kommissionen om att den avser att göra detta.
5. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
försäkra sig om att en juridisk person som ställs till ansvar i enlighet med
artikel 5.2 skall kunna bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder eller åtgärder.
Artikel 7
Domstols behörighet

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
fastställa sin behörighet i enlighet med internationell rätt med avseende
på sådana brott som avses i artiklarna 2 och 3 och som har begåtts
a) helt eller delvis inom medlemsstatens territorium,
b) inom dess exklusiva ekonomiska zon eller inom en likvärdig zon som
har fastställts i enlighet med internationell rätt,
c) ombord på ett fartyg som för dess flagg,
d) av en av dess medborgare om brottet är straffbart enligt strafflagstiftningen där det begicks eller om den plats där det begicks inte faller under
någon territoriell behörighet,
e) till förmån för en juridisk person som har ett huvudkontor på dess territorium,
f) utanför dess territorium men har förorsakat eller kan komma att förorsaka föroreningar inom dess territorium eller dess ekonomiska zon, och
fartyget frivilligt befinner sig i en av medlemsstatens hamnar eller offshore-terminaler,
g) på det fria havet och fartyget frivilligt befinner sig i en av medlemsstatens hamnar eller offshore-terminaler.
2. Varje medlemsstat får besluta att den inte skall tillämpa eller att den
endast i särskilda fall eller under särskilda omständigheter skall tillämpa
bestämmelserna om domstols behörighet i

129

s. 130 Kontrollera mot PDF

a) punkt 1 d,

Bilaga 8

b) punkt 1 e.
3. Medlemsstaterna skall informera rådets generalsekretariat om de beslutar att tillämpa punkt 2, i förekommande fall med angivande av de
särskilda fall eller omständigheter då beslutet skall gälla.
4. När fler än en medlemsstat har behörighet skall de berörda medlemsstaterna vinnlägga sig om att samordna sina åtgärder på lämpligt sätt, i
synnerhet vad gäller villkoren för lagföring och förfarandena för ömsesidig rättslig hjälp.
5. Hänsyn skall tas till följande relevanta omständigheter:
a) Den medlemsstat på vars territorium, inom vars exklusiva ekonomiska
zon eller motsvarande zon brottet har begåtts.
b) Den medlemsstat på vars territorium, inom vars exklusiva ekonomiska
zon eller motsvarande zon följderna av brottet visar sig.
c) Den medlemsstat på vars territorium, inom vars exklusiva ekonomiska
zon eller motsvarande zon det fartyg från vilket brottet har begåtts befinner sig i transitpassage.
d) Den medlemsstat där gärningsmannen är medborgare eller fast bosatt.
e) Den medlemsstat på vars territorium den juridiska person för vars räkning brottet har begåtts har sitt huvudkontor.
f) Den medlemsstat som är flaggstat för det fartyg från vilket brottet har
begåtts.
6. Vid tillämpningen av denna artikel omfattar ett territorium det område
som avses i artikel 3.1 a och 3.1 b i direktiv 2005/35/EG.
Artikel 8
Spridning av information

1. Om en medlemsstat underrättas om att ett av de brott som avses i artikel 2 har begåtts eller riskerar att begås och detta förorsakar eller sannolikt kan komma att förorsaka överhängande föroreningar skall medlemsstaten omedelbart underrätta de andra medlemsstater som kan drabbas av
dessa skador och kommissionen.
2. Om en medlemsstat underrättas om att ett av de brott som avses i artikel 2 har begåtts eller riskerar att begås och detta sannolikt faller under
en av medlemsstaternas behörighet skall medlemsstaten omedelbart underrätta den sistnämnda medlemsstaten.
130

s. 131 Kontrollera mot PDF

3. Medlemsstaterna skall utan dröjsmål underrätta flaggstaten eller varje Bilaga 8
annan berörd stat om de åtgärder som vidtagits enligt detta rambeslut,
särskilt artikel 7.
Artikel 9
Kontaktpunkter

1. Varje medlemsstat skall utse befintliga kontaktpunkter eller, om det är
nödvändigt, upprätta nya kontaktpunkter, i synnerhet för utbyte av information enligt artikel 8.
2. Varje medlemsstat skall underrätta kommissionen om vilken eller vilka myndigheter som fungerar som kontaktpunkt enligt punkt 1. Kommissionen skall underrätta övriga medlemsstater om dessa kontaktpunkter.
Artikel 10
Territoriellt tillämpningsområde

Detta rambeslut skall ha samma territoriella tillämpningsområde som
direktiv 2005/35/EG.
Artikel 11
Genomförande

1. Medlemsstaterna skall senast den 12 januari 2007 vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut.
2. Senast den 12 januari 2007 skall medlemsstaterna till rådets generalsekretariat och till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning. På grundval av denna information och en
skriftlig rapport från kommissionen skall rådet senast den 12 januari
2009 bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har följt bestämmelserna i detta rambeslut.
3. Senast den 12 januari 2012 skall kommissionen på grundval av information från medlemsstaterna om den praktiska tillämpningen av bestämmelserna för att genomföra detta rambeslut förelägga rådet en rapport och lägga fram de förslag den anser lämpliga, vilket får inbegripa
förslag om att medlemsstaterna när det gäller brott som har begåtts på
deras territorialvatten eller inom deras exklusiva ekonomiska zon eller en
likvärdig zon inte skall betrakta ett fartyg som för en annan medlemsstats
flagg som ett utländskt fartyg i den mening som avses i artikel 230 i Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982.

131

s. 132 Kontrollera mot PDF

Artikel 12

Bilaga 8

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i
Europeiska unionens officiella tidning.
Utfärdat i Bryssel den 12 juli 2005.
På rådets vägnar
G. BROWN
Ordförande

132

s. 133 Kontrollera mot PDF

Europaparlamentets och rådets direktiv om
föroreningar orsakade av fartyg och införandet
av sanktioner för överträdelser

Bilaga 9

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV
2005/35/EG
av den 7 september 2005 om föroreningar förorsakade av fartyg och
införandet av sanktioner för överträdelser
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD
HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 80.2,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande1,
efter att ha hört Regionkommittén,
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget2, och
av följande skäl:
(1) Gemenskapens sjösäkerhetspolitik syftar till att uppnå en hög säkerhets- och miljöskyddsnivå och grundas på förutsättningen att alla parter
som är inbegripna i godstransporter till sjöss ansvarar för att se till att de
fartyg som används i gemenskapsvatten uppfyller gällande regler och
normer.
(2) De relevanta normerna för utsläpp av förorenande ämnen från fartyg i
alla medlemsstater grundas på MARPOL-konventionen (MARPOL
73/78); dessa bestämmelser förbigås emellertid dagligen av ett mycket
stort antal fartyg som trafikerar gemenskapsvatten, utan att korrigerande
åtgärder vidtas.
(3) Eftersom medlemsstaternas genomförande av MARPOL 73/78 skiljer
sig åt, särskilt när det gäller deras praxis beträffande införandet av sanktioner för utsläpp av förorenande ämnen från fartyg, är det nödvändigt att
harmonisera genomförandet av MARPOL 73/78 på gemenskapsnivå.
1

EUT C 220, 16.9.2003, s. 72.
Europaparlamentets yttrande av den 13 januari 2004 (EUT C 92 E, 16.4.2004, s. 77),
rådets gemensamma ståndpunkt av den 7 oktober 2004 (EUT C 25 E, 1.2.2005, s. 29),
Europaparlamentets ståndpunkt av den 23 februari 2005 (ännu ej offentliggjord i EUT) och
rådets beslut av den 12 juli 2005.
2

133

s. 134 Kontrollera mot PDF

(4) Avskräckande åtgärder utgör en viktig del av gemenskapens sjösä- Bilaga 9
kerhetspolitik, eftersom de garanterar en koppling mellan ansvaret hos
var och en av de parter som är inbegripna i transporter av förorenande
gods till sjöss och de sanktioner som kan utdömas. För att uppnå ett effektivt miljöskydd, krävs därför effektiva, avskräckande och proportionella sanktioner.
(5) Det är därför av avgörande betydelse att det, med hjälp av lämpliga
rättsinstrument, görs en tillnärmning av befintliga rättsliga bestämmelser,
särskilt avseende den exakta definitionen av överträdelsen i fråga, undantagen och minimibestämmelser för sanktioner samt ansvar och domsrätt.
(6) Detta direktiv kompletteras med detaljerade regler om brott och sanktioner samt andra bestämmelser i enlighet med rådets rambeslut
2005/667/RIF av den 12 juli 2005 om förstärkning av det straffrättsliga
regelverket för bekämpande av föroreningar orsakade av fartyg3.
(7) Vare sig de internationella bestämmelserna om skadeståndsansvar
och ersättning för oljeföroreningar eller de internationella bestämmelserna om förorening genom andra farliga eller skadliga ämnen är tillräckliga
för att avskräcka de parter som är inbegripna i transporter av farliga laster till sjöss från att använda sig av undermåliga metoder. De avskräckande effekter som krävs kan endast uppnås genom införandet av sanktioner som skall gälla för alla personer som orsakar eller bidrar till havsföroreningar. Sanktionerna bör inte enbart gälla för redaren eller fartygets
befälhavare, utan även för lastägaren, klassificeringssällskapet eller alla
övriga inblandade.
(8) Utsläpp av förorenande ämnen orsakade av fartyg bör betraktas som
överträdelser om de skett uppsåtligen eller genom vårdslöshet eller grov
oaktsamhet. Dessa överträdelser räknas som brott enligt rambeslut
2005/667/RIF, som kompletterar detta direktiv, under de omständigheter
som anges i detta rambeslut.
(9) Sanktioner för utsläpp av förorenande ämnen från fartyg påverkar
inte de berörda parternas skadeståndsansvar och omfattas därför inte av
bestämmelser som rör begränsning eller fördelning av skadeståndsansvar. De begränsar inte heller möjligheterna att ge en effektiv ersättning
till de drabbade personerna vid föroreningsincidenter.
(10) Ett effektivt närmare samarbete mellan medlemsstaterna krävs för
att se till att utsläpp av förorenande ämnen från fartyg upptäcks i god tid
och att lagbrytarna identifieras. Av denna anledning har Europeiska sjösäkerhetsbyrån, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1406/20024, en nyckelroll när det gäller att samarbeta
med medlemsstaterna för att utveckla tekniska lösningar och ge tekniskt
stöd avseende genomförandet av detta direktiv samt när det gäller att ge
3

Se sidan 164 i detta nummer av EUT.
EGT L 208, 5.8.2002, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr
724/2004 (EUT L 129, 29.4.2004, s. 1).
4

134

s. 135 Kontrollera mot PDF

kommissionen stöd vid utförandet av uppgifter som den tilldelat för att
detta direktiv skall genomföras på ett effektivt sätt.

Bilaga 9

(11) För att på ett bättre sätt kunna förebygga och bekämpa föroreningar
till havs bör det skapas synergieffekter mellan tillsynsmyndigheterna,
exempelvis de nationella kustbevakningarna. I detta sammanhang bör
kommissionen göra en genomförbarhetsstudie om en europeisk kustbevakning med uppgift att förebygga och reagera på föroreningar, varvid
kostnader och nytta bör tydliggöras. Om så är lämpligt bör denna studie
följas av ett förslag om en europeisk kustbevakning.
(12) När det föreligger klara objektiva bevis på ett utsläpp som medfört
omfattande skada eller hot om omfattande skada, bör medlemsstaterna
överlämna ärendet till sina behöriga myndigheter så att förfaranden kan
inledas i enlighet med artikel 220 i Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982.
(13) Säkerställandet av efterlevnaden av Europaparlamentets och rådets
direktiv 2000/59/EG av den 27 november 2000 om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester5 utgör, tillsammans med det här direktivet, ett nyckelinstrument för vidtagande av åtgärder för att förebygga föroreningar orsakade av fartyg.
(14) De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör
antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om
de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter6.
(15) Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att införliva de internationella normerna för föroreningar orsakade av fartyg i gemenskapslagstiftningen och att införa sanktioner — straffrättsliga eller administrativa
— för överträdelser av dessa bestämmelser i syfte att uppnå en hög säkerhets- och miljöskyddsnivå vid sjötransporter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med
subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är
nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(16) Detta direktiv står helt i överensstämmelse med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Varje person som misstänks för att ha begått en överträdelse måste garanteras en rättvis och
opartisk utfrågning, och sanktionerna måste vara proportionerliga.

5

EGT L 332, 28.12.2000, s. 81. Direktivet ändrat genom direktiv 2002/84/EG (EGT L 324,
29.11.2002, s. 53).
6
EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

135

s. 136 Kontrollera mot PDF

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Bilaga 9

Artikel 1
Syfte

1. Syftet med detta direktiv är att i gemenskapslagstiftningen införliva
internationella normer för föroreningar orsakade av fartyg och se till att
de personer som är ansvariga för olagliga utsläpp omfattas av lämpliga
sanktioner i enlighet med vad som avses i artikel 8 för att förbättra sjösäkerheten och stärka skyddet av den marina miljön mot föroreningar orsakade av fartyg.
2. Detta direktiv hindrar inte att medlemsstaterna vidtar strängare åtgärder mot föroreningar orsakade av fartyg i överensstämmelse med internationell rätt.
Artikel 2
Definitioner

I detta direktiv avses med
1. MARPOL 73/78: 1973 års internationella konvention till förhindrande
av förorening från fartyg och 1978 års protokoll till denna konvention i
dess uppdaterade lydelse,
2. förorenande ämnen: ämnen som omfattas av bilagorna I (olja) och II
(skadliga flytande ämnen i bulk) till MARPOL 73/78,
3. utsläpp: varje utsläpp, oavsett hur det orsakats, från ett fartyg, i enlighet med artikel 2 i MARPOL 73/78,
4. fartyg: havsgående fartyg, oberoende av flagg, av alla slag som används i den marina miljön, däri inbegripet bärplansbåtar, svävare, undervattensfartyg och flytande farkoster.
Artikel 3
Tillämpningsområde

1. Detta direktiv skall gälla i enlighet med internationell rätt för utsläpp
av förorenande ämnen i
a) en medlemsstats inre vatten, inbegripet hamnar, såvitt bestämmelserna
i MARPOL är tillämpliga,
b) en medlemsstats territorialhav,
c) sund som används för internationell sjöfart och som omfattas av reglerna för genomfartstrafik, i enlighet med Förenta nationernas havsrätts-

136

s. 137 Kontrollera mot PDF

konvention från 1982, del III kapitel 2, i den mån en medlemsstat har Bilaga 9
jurisdiktion över sådana sund,
d) en medlemsstats exklusiva ekonomiska zon eller likvärdig zon, som
inrättats i enlighet med internationell rätt, och
e) det fria havet.
2. Detta direktiv skall tillämpas på utsläpp av förorenande ämnen från
alla fartyg, oberoende av deras flagg, med undantag av örlogsfartyg, militära hjälpfartyg eller andra fartyg som ägs och drivs av en stat och som
för närvarande endast används i statlig, icke-kommersiell tjänst.
Artikel 4
Överträdelser

Medlemsstaterna skall se till att utsläpp av förorenande ämnen orsakade
av fartyg i något av de områden som avses i artikel 3.1 betraktas som
överträdelser om de skett uppsåtligen eller genom vårdslöshet eller grov
oaktsamhet. Dessa överträdelser räknas som brott enligt rambeslut
2005/667/RIF, som kompletterar detta direktiv, under de omständigheter
som anges i detta rambeslut.
Artikel 5
Undantag

1. Utsläpp av förorenande ämnen i något av de områden som avses i artikel 3.1 skall inte betraktas som överträdelser om de uppfyller kraven i
reglerna 9, 10, 11 a eller 11 c i bilaga I eller reglerna 5, 6 a eller 6 c i bilaga II till MARPOL 73/78.
2. Utsläpp av förorenande ämnen i något av de områden som avses i artikel 3.1 c — 3.1 e skall inte betraktas som överträdelser när det gäller redaren, fartygets befälhavare eller besättningen, när denna handlar under
befälhavarens ansvar, om dessa utsläpp uppfyller villkoren i regel 11 b i
bilaga I eller regel 6 b i bilaga II till MARPOL 73/78.
Artikel 6
Verkställighetsåtgärder när det gäller fartyg inom en medlemsstats hamn

1. Om oegentligheter eller annan information ger upphov till misstankar
om att ett fartyg som frivilligt ligger i en medlemsstats hamn eller offshore-terminal har gjort eller håller på att göra utsläpp av förorenande
ämnen i något av de områden som avses i artikel 3.1, skall den medlemsstaten se till att en lämplig inspektion genomförs, med beaktande av de
relevanta riktlinjer som antagits av Internationella sjöfartsorganisationen
(IMO) och i enlighet med den nationella lagstiftningen.
137

s. 138 Kontrollera mot PDF

2. I den mån den inspektion som avses i punkt 1 avslöjar sådana fakta Bilaga 9
som skulle kunna tyda på en överträdelse enligt artikel 4, skall de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten och i flaggstaten informeras.
Artikel 7
Kuststaternas verkställighetsåtgärder när det gäller fartyg i genomfartstrafik

1. Om det misstänkta utsläppet av förorenande ämnen äger rum i områden som avses i artikel 3.1 b — 3.1 e och det fartyg som misstänks för
utsläppet inte anlöper en hamn i den medlemsstat som förfogar över de
uppgifter som rör det misstänkta utsläppet, skall följande gälla:
a) Om fartygets nästa anlöpshamn ligger i en annan medlemsstat, skall de
berörda medlemsstaterna vid den inspektion som avses i artikel 6.1 och
vid besluten om vilka åtgärder som är lämpliga med hänsyn till sådana
utsläpp ha ett nära samarbete.
b) Om fartygets nästa anlöpshamn ligger i ett tredje land, skall medlemsstaten vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att den
berörda hamnen informeras om det misstänkta utsläppet och begära att
det berörda landet vidtar de åtgärder som är lämpliga med hänsyn till
sådana utsläpp.
2. När det föreligger klara objektiva bevis för att ett fartyg som färdas i
de områden som anges i artikel 3.1 b eller 3.1 d har begått en överträdelse inom det område som avses i artikel 3.1 d som lett till ett utsläpp som
medfört omfattande skada eller hot om omfattande skada på kusten eller
därmed sammanhängande intressen i den berörda medlemsstaten eller på
tillgångarna i de områden som avses i artikel 3.1 b eller 3.1 d, skall den
staten, med förbehåll för kapitel 7 i del XII i Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982 och förutsatt att det förefaller berättigat, överlämna ärendet till sina behöriga myndigheter så att förfaranden kan inledas, däri inbegripet kvarhållande av fartyget, i enlighet med medlemsstatens nationella lagstiftning.
3. I alla händelser skall myndigheterna i flaggstaten informeras.
Artikel 8
Sanktioner

1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att de överträdelser som avses i artikel 4 omfattas av effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, som får innefatta straffrättsliga eller administrativa sanktioner.
2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
försäkra sig om att de sanktioner som avses i punkt 1 tillämpas på varje
138

s. 139 Kontrollera mot PDF

person som befinns vara ansvarig för en sådan överträdelse som avses i
artikel 4.

Bilaga 9

Artikel 9
Överensstämmelse med internationell rätt

Medlemsstaterna skall tillämpa föreskrifterna i detta direktiv utan någon
formell eller faktisk diskriminering av utländska fartyg och i enlighet
med tillämplig internationell lagstiftning, bl.a. kapitel 7 i del XII i Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982, och de skall omedelbart
underrätta fartygets flaggstat och övriga berörda stater om de åtgärder
som vidtagits i enlighet med detta direktiv.
Artikel 10
Kompletterande åtgärder

1. För att uppnå syftet med detta direktiv skall medlemsstaterna och
kommissionen vid behov samarbeta med varandra och med Europeiska
sjösäkerhetsbyrån samt ta hänsyn till det handlingsprogram som gäller
insatser vid oavsiktlig eller avsiktlig förorening av havet och som upprättats genom beslut nr 2850/2000/EG7 och, där så är lämpligt, till genomförandet av direktiv 2000/59/EG, för att
a) utveckla de informationssystem som krävs för ett effektivt genomförande av detta direktiv, och
b) införa gemensamma metoder och riktlinjer på grundval av dem som
finns på internationell nivå för i synnerhet
— övervakning och tidig identifiering av fartyg som släpper ut förorenande ämnen i strid med detta direktiv, inbegripet eventuell
övervakningsutrustning ombord,
— tillförlitliga metoder för spårning av förorenande ämnen i havet
till ett särskilt fartyg, och
— en effektiv tillämpning av detta direktiv.
2. I överensstämmelse med de uppgifter som definierats i förordning
(EG) nr 1406/2002 skall Europeiska sjösäkerhetsbyrån
a) samarbeta med medlemsstaterna för att utveckla tekniska lösningar
och ge tekniskt stöd avseende genomförandet av detta direktiv, exempelvis i fråga om åtgärder som att spåra olagliga utsläpp med hjälp av satellitövervakning och bevakning,
7

Europaparlamentets och rådets beslut nr 2850/2000/EG av den 20 december 2000 om
upprättande av en gemenskapsram för samarbete om oavsiktlig eller avsiktlig förorening av
havet (EGT L 332, 28.12.2000, s. 1). Beslutet ändrat genom beslut nr 78/2004/EG (EUT L
138, 30.4.2004, s. 12).

139

s. 140 Kontrollera mot PDF

b) ge stöd åt kommissionen vid genomförandet av detta direktiv, bland Bilaga 9
annat där så är lämpligt genom besök i medlemsstaterna i överensstämmelse med artikel 3 i förordning (EG) nr 1406/2002.
Artikel 11
Genomförbarhetsstudie

Kommissionen skall senast i slutet av 2006 för Europaparlamentet och
rådet lägga fram en genomförbarhetsstudie om en europeisk kustbevakning med uppgift att förebygga och reagera på föroreningar, varvid kostnader och nytta skall tydliggöras.
Artikel 12
Rapportering

Medlemsstaterna skall vart tredje år överlämna en rapport till kommissionen om de behöriga myndigheternas tillämpning av detta direktiv.
Kommissionen skall med utgångspunkt i dessa rapporter lämna en gemenskapsrapport till Europaparlamentet och rådet. I rapporten skall
kommissionen bland annat bedöma om det är önskvärt att se över eller
utvidga tillämpningsområdet för detta direktiv. Kommissionen skall
dessutom redovisa den rättspraxis som har utvecklats på området i de
olika medlemsstaterna och överväga möjligheten att upprätta en offentlig
databank för denna rättspraxis.
Artikel 13
Kommittéförfarande

1. Kommissionen skall biträdas av Kommittén för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (COSS), inrättad genom artikel 3 i
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2099/20028.
2. När det hänvisas till denna artikel skall artiklarna 5 och 7 i beslut
1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i
det beslutet.
Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara en månad.
Artikel 14
Tillhandahållande av information

Kommissionen skall regelbundet informera den kommitté som inrättats
genom artikel 4 i beslut nr 2850/2000/EG om alla föreslagna åtgärder
eller annan relevant verksamhet som rör insatser i händelse av havsföroreningar.
8

EGT L 324, 29.11.2002, s. 1. Förordningen ändrad genom kommissionens förordning
(EG) nr 415/2004 (EUT L 68, 6.3.2004, s. 10).

140

s. 141 Kontrollera mot PDF

Artikel 15

Bilaga 9

Ändringsförfarande

I enlighet med artikel 5 i förordning (EG) nr 2099/2002 och i enlighet
med förfarandet i artikel 13 i detta direktiv, får COSS undanta ändringar
av MARPOL 73/78 från detta direktivs tillämpningsområde.
Artikel 16
Genomförande

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 1
mars 2007 och genast underrätta kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall
varje medlemsstat själv utfärda.
Artikel 17
Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i
Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 18
Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Strasbourg den 7 september 2005.
På Europaparlamentets vägnar
J. BORRELL FONTELLES
Ordförande

På rådets vägnar
C. CLARKE
Ordförande

141

s. 142 Kontrollera mot PDF

Bilaga

Bilaga 9

Sammanfattning, i referenssyfte, av MARPOL 73/78 — reglerna om
utsläpp som rör utsläpp av olja och skadliga flytande ämnen, i enlighet med artikel 2.2
Del I: Olja (bilaga I till MARPOL 73/78)
I bilaga I till MARPOL 73/78 avses med ”olja” petroleum i varje form,
däri inbegripet råolja, brännolja, oljeslam, oljeavfall och raffinerade produkter (med undantag av petrokemiska produkter i fråga om vilka bilaga
II till MARPOL 73/78 gäller) och med ”oljehaltig blandning” avses
blandning som innehåller olja.
Utdrag ur de relevanta bestämmelserna i bilaga I till MARPOL 73/78:
Regel 9: Kontroll av oljeutsläpp
1. Om annat inte följer av föreskrifterna i reglerna 10 och 11 i denna bilaga och punkt 2 i denna regel, skall utsläpp i havet av olja eller oljehaltig blandning från fartyg i fråga om vilket denna bilaga äger tillämpning
vara förbjudet utom när samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) I fråga om oljetankfartyg, med de undantag som anges i b,
i) fartyget får inte befinna sig inom ett specialområde,
ii) fartyget måste befinna sig mer än 50 nautiska mil från närmaste
land,
iii) fartyget skall vara under gång,
iv) den utsläppta mängden olja får inte i något ögonblick överstiga 30
liter per nautisk mil,
v) den sammanlagda mängd olja som släpps ut i havet får inte överstiga, i fråga om existerande fartyg 1/15000 och i fråga om nya fartyg
1/30000, av den sammanlagda mängden av den särskilda last i vilken
lastresten ingick, och
vi) fartyget skall ha i drift ett övervaknings- och kontrollsystem för
oljeutsläpp och ett sloptanksarrangemang enligt vad som föreskrivs i
regel 15 i denna bilaga.
b) I fråga om fartyg som inte är oljetankfartyg och som har en bruttodräktighet av minst 400 ton samt i fråga om länsvatten från maskinutrymmen, undantaget länsvatten från lastpumprum i oljetankfartyg, såvida
blandning inte skett med oljelastrester,
i) fartyget får inte befinna sig inom ett specialområde,
142

opaginerad Kontrollera mot PDF

ii) fartyget skall vara under gång,

Bilaga 9

iii) oljeinnehållet i utflödet utan utspädning får inte överstiga 15 ppm
(miljondelar) och
iv) fartyget skall ha i drift [ett övervaknings-, kontroll- och filtreringssystem] enligt vad som föreskrivs i regel 16 i denna bilaga.
2. I fråga om fartyg som inte är oljetankfartyg och som har en bruttodräktighet understigande 400 ton skall [flaggstatens] administration när fartyget befinner sig utanför specialområdet se till att det är utrustat, så långt
det är möjligt och rimligt, med anordningar som säkerställer att oljerester
behålls ombord och att de avlämnas till mottagningsanordningar eller
släpps ut i havet i enlighet med föreskrifterna i punkt 1 b i denna regel.
3. […]
4. Föreskrifterna i punkt 1 i denna regel skall inte tillämpas på utsläpp av
ren eller segregerad barlast eller obehandlad oljehaltig blandning som
utan utspädning har ett oljeinnehåll som inte överstiger 15 ppm och som
inte kommer från lastpumprum och inte blandats med oljelastrester.
5. Inget utsläpp i havet får innehålla kemikalier eller andra ämnen i
mängder eller koncentrationer som innebär risker för den marina miljön,
inte heller kemikalier eller andra ämnen som tillsätts i syfte att kringgå
de villkor för utsläpp som anges i denna regel.
6. De oljerester som inte kan släppas ut i havet med iakttagande av föreskrifterna i punkterna 1, 2 och 4 i denna regel skall behållas ombord eller
avlämnas till mottagningsanordningar.
7. […]
Regel 10: Metoder för förebyggande av oljeförorening från fartyg i specialområden
1. I denna bilaga förstås med specialområde Medelhavsområdet, Östersjöområdet, Svartahavsområdet, Rödahavsområdet, Gulfområdet, Adenvikområdet, Antarktisområdet och nordvästeuropeiska havsområdet,
[vilka definieras och specificeras enligt följande:]
2. Om annat inte följer av föreskrifterna i regel 11 i denna bilaga,
a) skall utsläpp i havet av olja eller oljehaltig blandning från oljetankfartyg och från fartyg som inte är oljetankfartyg och som har en bruttodräktighet av minst 400 ton vara förbjudet när fartyget befinner sig i ett specialområde, […]
b) […] skall utsläpp i havet av olja eller oljehaltig blandning från ett fartyg som inte är oljetankfartyg och som har en bruttodräktighet understi143

s. 144 Kontrollera mot PDF

gande 400 ton vara förbjudet när det befinner sig i ett specialområde Bilaga 9
utom när utflödets oljeinnehåll utan utspädning inte överstiger 15 ppm.
3. a) Föreskrifterna i punkt 2 i denna regel skall inte tillämpas på utsläpp
av ren eller segregerad barlast.
b) Föreskrifterna i punkt 2 a i denna regel skall inte tillämpas på utsläpp
av behandlat länsvatten från maskinutrymmen, förutsatt att samtliga följande villkor är uppfyllda:
i) Länsvattnet får inte komma från lastpumprum.
ii) Länsvattnet har inte blandats med oljelastrester.
iii) Fartyget skall vara under gång.
iv) Oljeinnehållet i utflödet utan utspädning får inte överstiga 15
ppm.
v) Fartyget skall ha i drift ett system för behandling av länsvatten enligt vad som föreskrivs i regel 16.5 i denna bilaga.
vi) Länsvattenseparatorsystemet skall vara utrustat med en automatisk stoppanordning som ser till att utsläppet avbryts när utflödets oljeinnehåll överstiger 15 ppm.
4. a) Inget utsläpp i havet får innehålla kemikalier eller andra ämnen i
mängder eller koncentrationer som innebär risker för den marina miljön,
inte heller kemikalier eller andra ämnen som tillsätts i syfte att kringgå
de villkor för utsläpp som anges i denna regel.
b) De oljerester som inte kan släppas ut i havet med iakttagande av föreskrifterna i punkterna 2 eller 3 i denna regel skall behållas ombord eller
avlämnas till mottagningsanordningar.
5. Denna regel skall inte utgöra hinder för ett fartyg, vars resa endast till
en del sker inom ett specialområde, att utanför specialområdet göra utsläpp enligt föreskrifterna i regel 9 i denna bilaga.
6. […]
7. […]
8. […]
Regel 11: Undantag
Reglerna 9 och 10 i denna bilaga skall inte tillämpas i fråga om

144

s. 145 Kontrollera mot PDF

a) sådant utsläpp i havet av olja eller oljehaltig blandning som är nöd- Bilaga 9
vändigt för ett fartygs säkerhet eller för räddande av människoliv till
sjöss, eller
b) utsläpp i havet av olja eller oljehaltig blandning, om utsläppet är en
följd av en skada på fartyget eller dess utrustning,
i) förutsatt att alla rimliga försiktighetsåtgärder har vidtagits efter det
att skadan inträffat eller utsläppet upptäckts, i syfte att hindra eller så
långt som möjligt begränsa utsläppet, och
ii) utom när ägaren eller befälhavaren handlat antingen i avsikt att orsaka skada eller vårdslöst och med kännedom om att en skada troligen skulle bli följden, eller
c) utsläpp i havet av ämnen som innehåller olja och som godkänts av
[flaggstatens] administration, när de användes i syfte att bekämpa särskilda föroreningsincidenter för att så långt som möjligt begränsa skada
på grund av förorening. Sådant utsläpp kräver godkännande av varje regering inom vars jurisdiktion utsläpp avses äga rum.
Del II: Skadliga flytande ämnen (bilaga II till MARPOL 73/78)
Utdrag ur de relevanta bestämmelserna i bilaga II till MARPOL 73/78:
Regel 3: Kategoriindelning och förteckning av skadliga flytande ämnen
1. Vid tillämpning av reglerna i denna bilaga indelas skadliga flytande
ämnen i fyra kategorier enligt följande:
a) Kategori A: Skadliga flytande ämnen som, om de släpps ut i havet vid
tankrengöring eller barlastlänsning, skulle utgöra en allvarlig risk för
marina tillgångar eller människors hälsa eller medföra allvarlig skada på
skönhets- och rekreationsvärden eller medföra allvarlig störning av annat
behörigt utnyttjande av havet och som därför berättigar till vidtagande av
stränga åtgärder till förhindrande av förorening.
b) Kategori B: Skadliga flytande ämnen som, om de släpps ut i havet vid
tankrengöring eller barlastlänsning, skulle utgöra en risk för marina tillgångar eller människors hälsa eller medföra skada på skönhets- och rekreationsvärden eller medföra störning av annat behörigt utnyttjande av
havet och som därför berättigar till vidtagande av särskilda åtgärder till
förhindrande av förorening.
c) Kategori C: Skadliga flytande ämnen som, om de släpps ut i havet vid
tankrengöring eller barlastlänsning, skulle utgöra en mindre risk för marina tillgångar eller människors hälsa eller medföra mindre skada på
skönhets- och rekreationsvärden eller medföra mindre störning av annat
behörigt utnyttjande av havet och som därför kräver särskilda förhållningsregler.

145

s. 146 Kontrollera mot PDF

Bilaga 9
d) Kategori D: Skadliga flytande ämnen som, om de släpps ut i havet vid
tankrengöring eller barlastlänsning, skulle utgöra en mätbar risk för marina tillgångar eller människors hälsa eller medföra obetydlig skada på
skönhets- och rekreationsvärden eller medföra obetydlig störning av annat behörigt utnyttjande av havet och som därför kräver viss uppmärksamhet i fråga om förhållningsregler.
2. […]
3. […]
4. […]
[Ytterligare riktlinjer för kategoriindelningen av skadliga flytande ämnen, inbegripet en förteckning över kategoriserade ämnen, finns i regel
3.2 — 3.4 samt regel 4 och i tilläggen till bilaga II till MARPOL 73/78]
Regel 5: Utsläpp av skadliga flytande ämnen
Ämnen av kategori A, B eller C utanför specialområden och ämnen av
kategori D inom alla områden
Om annat inte följer av föreskrifterna i […] regel 6 i denna bilaga, gäller
följande:
1. Utsläpp i havet av ämnen av kategori A, såsom dessa är definierade i
regel 3.1 a i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som
sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller
blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet. Om tankar som innehåller sådana ämnen eller blandningar skall spolas rena,
skall därvid uppkommande rester avlämnas till en mottagningsanordning
till dess ämnets koncentration i utflödet till sådan anordning är lika med
eller mindre än 0,1 viktprocent och till dess tanken är tom, med undantag
av gul eller vit fosfor för vilken restkoncentrationen skall vara 0,01 viktprocent. Allt vatten som därefter tillförs tanken får släppas ut i havet när
samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det
gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det
gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,
b) utsläppet, med beaktande av vattenintagets placering, skall göras under vattenlinjen, och
c) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land och där vattendjupet är minst 25 meter.
2. Utsläpp i havet av ämnen av kategori B, såsom dessa är definierade i
regel 3.1 b i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som
sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller

146

s. 147 Kontrollera mot PDF

blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet utom när Bilaga 9
samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det
gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det
gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,
b) metoder och anordningar för utsläpp skall vara godkända av [flaggstatens] administration, varvid dessa metoder och anordningar skall vara
grundade på normer, som utvecklats av [IMO], och skall säkerställa att
koncentrationen i utflödet och utsläppshastigheten är sådana att koncentrationen av ämnet i kölvattnet akter om fartyget inte överstiger 1 ppm,
c) den största mängd last som släpps ut från varje tank med tillhörande
rörledningar får inte överstiga den största mängd som tillåts enligt den
metod som avses i b i denna punkt och som inte i något fall får överstiga
det större av värdena 1 kubikmeter eller 1/3000 av tankens lastförmåga i
kubikmeter,
d) utsläppet, med beaktande av vattenintagets placering skall göras under
vattenlinjen, och
e) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land och där vattendjupet är minst 25 meter.
3. Utsläpp i havet av ämnen av kategori C, såsom dessa är definierade i
regel 3.1 c i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som
sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller
blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet utom när
samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det
gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det
gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,
b) metoder och anordningar för utsläpp skall vara godkända av [flaggstatens] administration, varvid dessa metoder och anordningar skall vara
grundade på normer, som utvecklats av [IMO], och skall säkerställa att
koncentrationen i utflödet och utsläppshastigheten är sådana att koncentrationen av ämnet i kölvattnet akter om fartyget inte överstiger 10 ppm,
c) den största mängd last som släpps ut från varje tank med tillhörande
rörledningar får inte överstiga den största mängd som tillåts enligt den
metod som avses i b i denna punkt och som inte i något fall får överstiga
det större av värdena 3 kubikmeter eller 1/1000 av tankens lastförmåga i
kubikmeter,
d) utsläppet, med beaktande av vattenintagets placering, skall göras under vattenlinjen, och
147

s. 148 Kontrollera mot PDF

e) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från när- Bilaga 9
maste land och där vattendjupet är minst 25 meter.
4. Utsläpp i havet av ämnen av kategori D såsom dessa är definierade i
regel 3.1 d i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som
sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller
blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet utom när
samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det
gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det
gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,
b) sådana blandningar skall ha en koncentration på högst en del av ämnet
på tio delar vatten, och
c) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land.
5. Av [flaggstatens] administration godkända ventilationsmetoder får
användas för att avlägsna lastrester från en tank. Sådana metoder skall
vara grundade på normer som utvecklats av [IMO]. Allt vatten som därefter tillförs tanken skall anses vara rent och inte omfattas av punkterna 1
— 4 i denna regel.
6. Utsläpp i havet av ämnen som inte blivit kategoriserade, provisoriskt
bedömda eller utvärderade såsom anges i regel 4.1 i denna bilaga eller av
barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet.
Ämnen av kategori A, B eller C inom specialområden [enligt definitionen i regel 1 i bilaga II till MARPOL 73/78, inbegripet Östersjön]
Om annat inte följer av föreskrifterna i […] regel 6 i denna bilaga, gäller
följande:
7. Utsläpp i havet av ämnen av kategori A, såsom dessa är definierade i
regel 3.1 a i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som
sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller
blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet. Om tankar som innehåller sådana ämnen eller blandningar skall spolas rena,
skall därvid uppkommande rester avlämnas till en mottagningsanordning,
som de stater som gränsar till specialområdet skall anordna enligt föreskrifterna i regel 7 i denna bilaga, till dess ämnets koncentration i utflödet till sådan anordning är lika med eller mindre än 0,05 viktprocent och
till dess tanken är tom, med undantag av gul eller vit fosfor för vilken
restkoncentrationen skall vara 0,005 viktprocent. Allt vatten som därefter
tillförs tanken får släppas ut i havet när samtliga följande villkor är uppfyllda:
148

s. 149 Kontrollera mot PDF

a) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det Bilaga 9
gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det
gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,
b) utsläppet, med beaktande av vattenintagets placering, skall göras under vattenlinjen, och
c) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land och där vattendjupet är minst 25 meter.
8. Utsläpp i havet av ämnen av kategori B, såsom dessa är definierade i
regel 3.1 b i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som
sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller
blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet utom när
samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) tanken skall ha förspolats i enlighet med det förfarande som godkänts
av [flaggstatens] administration och grundade på normer som utvecklats
av [IMO] och därvid uppkommande tankspolvätska skall ha avlämnats
till en mottagningsanordning,
b) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det
gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det
gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,
c) metoder och anordningar för utsläpp och spolning skall vara godkända
av [flaggstatens] administration, varvid dessa metoder och anordningar
skall vara grundade på normer, som utvecklats av [IMO], och skall säkerställa att koncentrationen i utflödet och utsläppshastigheten är sådana
att koncentrationen av ämnet i kölvattnet akter om fartyget inte överstiger 1 ppm,
d) utsläppet, med beaktande av vattenintagets placering, skall göras under vattenlinjen, och
e) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land och där vattendjupet är minst 25 meter.
9. Utsläpp i havet av ämnen av kategori C, såsom dessa är definierade i
regel 3.1 c i denna bilaga, eller av ämnen som provisoriskt bedömts som
sådana eller av barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller
blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet utom när
samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) fartyget skall vara under gång med en fart av minst 7 knop när det
gäller fartyg med eget framdrivningsmaskineri eller minst 4 knop när det
gäller fartyg som saknar eget framdrivningsmaskineri,
b) metoder och anordningar för utsläpp skall vara godkända av [flaggstatens] administration, varvid dessa metoder och anordningar skall vara
grundade på normer, som utvecklats av [IMO], och skall säkerställa att

149

s. 150 Kontrollera mot PDF

koncentrationen i utflödet och utsläppshastigheten är sådana att koncentrationen av ämnet i kölvattnet akter om fartyget inte överstiger 1 ppm,

Bilaga 9

c) den största mängd last som släpps ut från varje tank med tillhörande
rörledningar får inte överstiga den största mängd som tillåts enligt den
metod som avses i b i denna punkt och som inte i något fall får överstiga
det större av värdena 1 kubikmeter eller 1/3000 av tankens lastförmåga i
kubikmeter,
d) utsläppet, med beaktande av vattenintagets placering, skall göras under vattenlinjen, och
e) utsläppet skall göras på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land och där vattendjupet är minst 25 meter.
10. Av [flaggstatens] administration godkända ventilationsmetoder får
användas för att avlägsna lastrester från en tank. Sådana metoder skall
vara grundade på normer som utvecklats av [IMO]. Allt vatten som därefter tillförs tanken skall anses vara rent och inte omfattas av punkterna 7
— 9 i denna regel.
11. Utsläpp i havet av ämnen som inte blivit kategoriserade, provisoriskt
bedömda eller utvärderade såsom anges i regel 4.1 i denna bilaga eller av
barlastvatten, tankspolvätska eller andra rester eller blandningar som innehåller sådana ämnen skall vara förbjudet.
12. Denna regel skall inte utgöra hinder för ett fartyg att behålla ombord
lastrester av kategori B eller C och släppa ut sådana rester i havet utanför
ett specialområde i enlighet med punkt 2 respektive 3 i denna regel.
Regel 6: Undantag
Regel 5 i denna bilaga skall inte tillämpas i fråga om
a) utsläpp i havet av skadliga flytande ämnen eller blandningar som innehåller sådana ämnen, om utsläppet är nödvändigt för ett fartygs säkerhet eller för räddande av människoliv till sjöss, eller
b) utsläpp i havet av skadliga flytande ämnen eller blandningar som innehåller sådana ämnen, om utsläppet är en följd av en skada på fartyget
eller dess utrustning,
i) förutsatt att alla rimliga försiktighetsåtgärder har vidtagits efter det
att skadan inträffat eller utsläppet upptäckts, i syfte att hindra eller så
långt som möjligt begränsa utsläppet, och
ii) utom när ägaren eller befälhavaren handlat antingen i avsikt att orsaka skada eller vårdslöst och med kännedom om att en skada troligen skulle bli följden, eller
150

s. 151 Kontrollera mot PDF

c) utsläpp i havet av skadliga flytande ämnen eller blandningar som in- Bilaga 9
nehåller sådana ämnen, om de godkänts av [flaggstatens] administration
och användes i syfte att bekämpa särskilda föroreningsincidenter för att
så långt som möjligt begränsa skada på grund av förorening. Sådant utsläpp kräver godkännande av varje regering inom vars jurisdiktion utsläpp avses äga rum.

151

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Regeringskansliet (regeringen.se). Texten är hämtad ur Regeringskansliets pdf och återges med sidindelningen i pdf:en. Ratio Lex är inte Regeringskansliet och företräder det inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Lagrådets yttrande 2005-11-10, Företagsbot Företagsbot ur registret