Utfodring av vilt
2021-04-08 · 38 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
- Källa: Regeringskansliet (regeringen.se) — originalets PDF · regeringens sida; texten är pdf:ens eget textlager
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 30 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Lagrådsremiss Utfodring av vilt (2021-04-08)
Dokumentets text
Lagrådsremiss
Utfodring av vilt
Regeringen överlämnar denna remiss till Lagrådet.
Stockholm den 8 april 2021
Anders Ygeman
Maria Wetterling
(Näringsdepartementet)
Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll
I lagrådsremissen föreslår regeringen ändringar i jaktlagen (1987:259)
som gör det möjligt att meddela förbud mot och villkor för utfodring av
vilt.
Förslaget innebär att länsstyrelsen i enskilda fall ska kunna besluta om
förbud mot eller villkor för utfodring av vilt som inte hålls i hägn, om det
behövs för att förebygga eller minska risken för trafikolyckor med vilt eller
risken för att viltet orsakar allvarliga skador på egendom. Beslut om förbud
eller villkor ska avse ett visst begränsat område och gälla för en begränsad
tid. Regeringen föreslås vidare få ett bemyndigande att meddela föreskrifter om vad förbud mot och villkor för utfodring får omfatta.
Enligt förslaget ska länsstyrelsen utöva tillsyn över att beslut om förbud
och villkor följs och ha befogenhet att besluta de förelägganden som
behövs för tillsynen och för att besluten ska följas. Länsstyrelsens förelägganden ska få förenas med vite.
Det ska vara möjligt att överklaga beslut om förbud mot och villkor för
utfodring till allmän förvaltningsdomstol. Även länsstyrelsens förelägganden ska kunna överklagas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 oktober 2021.
1
Innehållsförteckning
2
1
Beslut ................................................................................................3
2
Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) ............................4
3
Ärendet och dess beredning ..............................................................6
4
Det behövs en reglering om utfodring av vilt ...................................6
4.1
Vildsvinsstammen är stor och ökar i snabb takt .................6
4.2
Viltet – och i synnerhet vildsvinen – orsakar stora
skador .................................................................................6
4.3
Utfodring bidrar till problemen ..........................................7
4.4
Gällande regler om utfodring .............................................8
4.5
Riksdagens tillkännagivande ............................................10
5
Det ska bli möjligt att förbjuda eller villkora utfodring av vilt .......10
5.1
Beslut om förbud eller villkor ska kunna fattas i det
enskilda fallet ...................................................................10
5.2
Regeringen ska få begränsa möjligheterna att besluta
om förbud och villkor ....................................................... 23
5.3
Tillsyn ..............................................................................26
5.4
Överklagande ...................................................................28
5.5
Ikraftträdande ...................................................................29
5.6
Utvärdering ......................................................................29
6
Konsekvenser .................................................................................. 30
6.1
Konsekvenser för det allmänna ........................................30
6.1.1
Konsekvenser för länsstyrelserna .................... 30
6.1.2
Konsekvenser för domstolarna ........................ 30
6.1.3
Konsekvenser för Naturvårdsverket ................31
6.1.4
Övriga konsekvenser för det allmänna ............31
6.2
Konsekvenser för enskilda och företag ............................ 31
6.3
Konsekvenser för miljön och djurhälsan .......................... 32
7
Författningskommentar ...................................................................32
Bilaga 1
Sammanfattning av promemorian Utfodring av vilt
(N2020/02817) .................................................................35
Bilaga 2
Lagförslag i promemorian Utfodring av vilt
(N2020/02817) .................................................................36
Bilaga 3
Förteckning över remissinstanserna .................................38
1
Beslut
Regeringen har beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i jaktlagen (1987:259).
3
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Förslag till lag om ändring i jaktlagen
(1987:259)
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259)1
dels att nuvarande 42 a § ska betecknas 42 b §,
dels att 54 § ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 42 § ska lyda ”Tillsyn”,
dels att rubriken närmast före 42 a § ska sättas närmast före 42 b §,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 4 a och 42 a §§, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4a§
Länsstyrelsen får i enskilda fall
besluta om förbud mot eller villkor
för utfodring av vilt som inte hålls i
hägn, om det behövs för att förebygga eller minska risken för
trafikolyckor med vilt eller risken
för att viltet orsakar allvarliga
skador på egendom.
Beslutet ska avse ett visst begränsat område och vara tidsbegränsat.
Regeringen får meddela föreskrifter om vad förbud eller villkor
enligt första stycket får omfatta.
42 a §
Länsstyrelsen utövar tillsyn över
att beslut enligt 4 a § om utfodring
av vilt följs.
Länsstyrelsen får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen
och för att beslut om utfodring ska
följas. Förelägganden får förenas
med vite.
54 §2
Länsstyrelsens beslut enligt 33 §
Följande beslut får överklagas
om registrering och avregistrering till allmän förvaltningsdomstol:
av licensområde eller älgskötsel1. länsstyrelsens beslut enligt
område får överklagas hos allmän 4 a § om förbud mot eller villkor
förvaltningsdomstol. Andra beslut för utfodring av vilt,
enligt denna lag får inte överklagas.
1
4
2
Senaste lydelse av 42 a § 2016:971
Senaste lydelse 2010:2001.
rubriken närmast före 42 a § 2016:974.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
2. länsstyrelsens beslut enligt
33 § om registrering och avregistrering av licensområde eller
älgskötselområde, och
3. länsstyrelsens beslut om förelägganden enligt 42 a §.
Andra beslut enligt denna lag får
inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2021.
5
3
Ärendet och dess beredning
Riksdagen beslutade den 26 oktober 2016 att avslå det förslag till reglering
om utfodring av vilt som regeringen hade lagt fram i propositionen
Vildsvin och viltskador (prop. 2015/16:199) Samtidigt tillkännagav
riksdagen att regeringen borde återkomma med nya lagförslag i frågan
(bet. 2016/17:MJU4, rskr. 2016/17:26). En närmare redogörelse för
regeringens proposition och riksdagens tillkännagivande finns i avsnitt
4.5.
Regeringskansliet (Näringsdepartementet) har tagit fram promemorian
Utfodring av vilt (N2020/02817). Promemorian innehåller nya förslag till
ändringar i jaktlagen (1987:259) som gör det möjligt att meddela förbud
mot och villkor för utfodring av vilt. En sammanfattning av promemorian
finns i bilaga 1. Promemorians lagförslag återges i bilaga 2.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissvaren och en sammanställning av dem
finns tillgängliga hos Näringsdepartementet (N2020/02817).
4
Det behövs en reglering om utfodring av
vilt
4.1
Vildsvinsstammen är stor och ökar i snabb takt
Den svenska vildsvinsstammen har vuxit från några hundra individer
under 1980-talet till uppskattningsvis 300 000 år 2020. Vildsvinen har
numera etablerat sig i nästan hela södra och mellersta Sverige upp till och
med Gävleborgs län. Det finns även sporadiska rapporter om vildsvin
längre norrut.
Under jaktåret 2019/20 sköts drygt 146 000 djur. Trots en omfattande
jakt har nettotillväxten tidigare uppskattats till omkring 30 procent per år,
vilket motsvarar en fördubbling av antalet vildsvin på tre år. Den höga
tillväxttakten är unik och skiljer vildsvin från annat klövvilt. Förklaringen
är att vildsvin har en hög reproduktiv förmåga med många ungar per år.
4.2
Viltet – och i synnerhet vildsvinen – orsakar
stora skador
Statistiska centralbyrån gjorde på uppdrag av Statens jordbruksverk en
utredning om viltskador i lantbruksgrödor 2014 (JO 16 SM 1502). Av
utredningen framgår bl.a. att skördebortfallet på grund av viltskador var
mellan 0,2 och 7 procent av den totala skörden per gröda för riket som
helhet, med stora variationer både geografiskt och mellan olika grödor.
Det framkom att vildsvin är det djur som orsakar störst skada på alla
grödor utom havre, där störst skada orsakas av älg. Mer än en fjärdedel av
6
lantbrukarna angav att förekomsten av skadegörande vilt påverkade deras
val av gröda. Vildsvin var det djur som påverkade flest lantbrukare.
Det är inte bara grödor som skadas av vildsvin. Vid slåtter kan områden
med uppbökad jord och stenar orsaka materiella skador på jordbruksmaskiner. Vidare kan uppbökad jord i vallodlingar som följer med in i
ensilaget sänka näringsvärdet i fodret och öka risken för hygieniska
problem. För 2015 beräknades kostnaden för vildsvinsskador till mer än
en miljard kronor för hela landet enligt rapporten Wild boars and farming
in Sweden – an assessment of the costs (SLU 2016:10). Viltet, och i
synnerhet det ökande antalet vildsvin, orsakar alltså stora samhällsekonomiska kostnader genom skador på jordbruk.
Utöver skador på jordbruk orsakar vilt också skador på annan egendom,
som skog, hustomter och golfbanor. Viltet är också inblandat i ett stort
antal trafikolyckor. Enligt statistik från Nationella Viltolycksrådet har
antalet viltolyckor ökat under de senaste fem åren och vildsvin är i ökande
grad inblandade i olyckorna. Under 2019 uppgick antalet trafikolyckor där
vildsvin var inblandade till nära 7 700. Motsvarande siffra för 2015 var
drygt 4 200. Enligt uppgift från Naturvårdsverket har den totala kostnaden
för viltolyckor fördubblats på fem år och uppgick 2018 till fem miljarder
kronor, varav en miljard avser spårbunden trafik. Vildsvinsolyckornas
kostnader är nu lika stora som älgolyckornas. De samhällsekonomiska
kostnaderna för olyckorna med vildsvin är alltså betydande.
4.3
Utfodring bidrar till problemen
Utfodring av vilt kan ha i huvudsak tre olika syften. Avsikten kan antingen
vara att avleda viltet, att jaga viltet eller att stödja viltet. Härutöver kan
utfodring ske i viltskådningssyfte.
Avledande utfodring går ut på att försöka locka bort vilt från exempelvis
åkrar med växande gröda eller skogsplanteringar som behöver skyddas
från viltangrepp. Vid jakt kan foder användas som lockbete. Dessa
lockbeten kallas åtlar och anses vara särskilt viktiga för att kunna bedriva
en effektiv jakt på vildsvin. Stödjande utfodring innebär att foder tillförs
naturen för att gynna viltet. Traditionellt har detta främst gjorts under
vintern när den naturliga födan är begränsad.
Det förekommer att jakträttshavare utfodrar vilt med stora mängder
foder för att förbättra jaktmöjligheterna. Under senare år har utfodring,
främst av klövvilt, blivit vanligare. Till skillnad från tidigare, då stödjande
utfodring endast skedde utanför den så kallade vegetationsperioden, sker
utfodring numera året runt, dvs. även när det finns gott om naturlig föda
att tillgå.
Även om födan i sig inte är skadlig kan utfodring leda till problem.
Utfodring leder till att vilt samlas på och håller sig kvar i närheten av vissa
platser. Om dessa platser ligger i anslutning till trafikerade vägar eller om
viltet behöver korsa sådana vägar för att ta sig till utfodringsplatserna ökar
riskerna för trafikolyckor. På motsvarande sätt ökar risken för viltskador
på jordbruk och skogsbruk i närheten av utfodringsplatserna.
Utfodring ökar i första hand överlevnaden och i andra hand reproduktionen för klövvilt. Utfodringens betydelse för viltstammarnas tillväxt
7
påverkas dock av naturliga och slumpmässiga variationer i miljö och
klimat. Vädret kan vid kritiska tidpunkter ha stor negativ inverkan på
viltets överlevnad oavsett om utfodring sker eller inte. Variationer i
naturligt förekommande föda kan också påverka effekten av utfodring.
Under så kallade ollonår har t.ex. vildsvin tillgång till så mycket naturlig
föda att den stödjande effekten av utfodring kan antas minska betydligt.
Jaktlagsutredningen, som bl.a. hade uppdragit åt Sveriges lantbruksuniversitet att undersöka utfodringens omfattning och effekter på vilt,
bedömde att en kombination av god förekomst av naturlig föda under vissa
år och utfodring under perioder med lägre produktion kan vara bidragande
faktorer när det gäller de snabbt växande populationerna av främst
vildsvin, men även hjort (SOU 2014:54 s. 197).
4.4
Gällande regler om utfodring
Med vilt avses enligt 2 § jaktlagen (1987:259) vilda däggdjur och fåglar.
Av regeringens proposition om jaktlag, m.m. (1986/87:58) framgår att djur
som tillhör viltfaunan men som hålls i hägn också betraktas som vilt
(s. 67). Enligt 4 § första stycket jaktlagen ska viltet vårdas i syfte att bevara
de viltarter som tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som tillfälligt
förekommer naturligt i landet samt att främja en med hänsyn till allmänna
och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. I viltvården
ingår enligt andra stycket samma paragraf att genom särskilda åtgärder
sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången
på vilt. För att åtgärderna utförs och anpassningen sker svarar markägaren
och jakträttshavaren.
Bestämmelsen i 4 § första stycket jaktlagen utgör en påminnelse om
målen för viltvården. Avsikten med bestämmelsen är att den ska tjäna till
ledning för tolkningen av lagens övriga bestämmelser (prop. 1986/87:58
s. 68). När det gäller målen för viltvården anges i förarbetena bl.a.
följande.
Målen för viltvården bör vara att bevara de arter som tillhör landets
viltbestånd och främja en lämplig utveckling av viltstammarna med
hänsyn tagen till allmänna och enskilda intressen. […] Vad beträffar
utvecklingen av viltstammarna måste en balans eftersträvas i fråga om
stammarnas storlek. Av grundläggande betydelse för arternas bevarande
är att bestånden av varje art omfattar ett så stort individantal att en
genetisk variation inom arten är säkerställd. När arterna förekommer i
tillräckligt starka stammar måste det bli fråga om en intresseavvägning.
Jägare och en naturintresserad allmänhet kan å ena sidan förutsättas vilja
ha talrika bestånd av åtminstone vissa arter. Hänsyn måste emellertid å
andra sidan tas till riskerna för skador i jordbruket och skogsbruket och
i trafiken (samma prop. s. 21).
I 4 § andra stycket jaktlagen anges, som framgår ovan, att viltvården
omfattar dels anpassning av jakten till tillgången på vilt, dels särskilda
åtgärder till skydd och stöd för viltet. Med det senare avses enligt
förarbetena bl.a. utfodring av vilt. Det betonas att markägarnas och
jakträttshavarnas skyldighet att anpassa jakten och vidta olika åtgärder ska
8
ha samma inriktning som all annan viltvård. Vidare sägs att det av
paragrafens första stycke följer att starka och livskraftiga viltbestånd ska
eftersträvas men också att alltför stora viltstammar som orsakar skada i
bl.a. jordbruket och skogsbruket inte är önskvärda. Några tvångsmedel för
att förmå markägarna och jakträttshavarna att uppfylla sina skyldigheter
föreslås inte. I förarbetena pekas dock på möjligheten för en myndighet att
besluta om tvångsjakt enligt 7 § jaktlagen (samma prop. s. 68). Sådana
beslut fattas av Naturvårdsverket eller länsstyrelsen. Detta framgår av 24 §
jaktförordningen (1987:905).
I 34 § jaktlagen anges att det inte är tillåtet att utan lov locka vilt från
någon annans jaktområde genom utfodring eller på något annat sätt.
Utöver denna bestämmelse och bestämmelsen om viltvård i 4 § innehåller
jaktlagen inga bestämmelser om utfodring.
I 15 § tredje stycket jaktförordningen bemyndigas Naturvårdsverket att
meddela föreskrifter om åtling för jakt efter vildsvin vid för ändamålet
anordnade åtelplatser för vildsvin (åteljakt). Bestämmelsen grundas på
bemyndigandet i 30 § jaktlagen som ger regeringen rätt att meddela
föreskrifter om vapen och andra jaktmedel. Åtling anses således som ett
jaktmedel.
Djurskyddslagen (2018:1192) syftar till att säkerställa ett gott djurskydd
och främja en god djurvälfärd och respekt för djur. I 2 kap. 4 §
djurskyddslagen finns vissa bestämmelser om krav på utfodring och ett
bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om krav på utfodring av
djur. Enligt 1 kap. 2 § samma lag omfattas vilt av djurskyddslagens
bestämmelser om utfodring om det kan anses hållet av människan. Denna
förutsättning kan vara uppfylld i fråga om hägnat vilt, men inte när det
gäller vilt som inte hålls i hägn.
Lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter (foderlagen)
syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå för djurs och människors hälsa
när det gäller foder och animaliska biprodukter. Lagen kompletterar den
EU-lagstiftning som finns på området i enlighet med vad som anges i
tillkännagivanden, senast tillkännagivandet (2019:717) av de EUbestämmelser som lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter
kompletterar. I foderlagen betyder uttrycket foder samma sak som i
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den
28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet.
Någon begränsning av vilka djur fodret är avsett för görs inte i den
definition av uttrycket som finns i förordningen.
Sammanfattningsvis innehåller jaktlagstiftningen, utöver bestämmelserna om viltvården i 4 § och förbudet i 34 § mot att locka vilt från annans
jaktområde genom utfodring, inte några bestämmelser om utfodring av
vilt. Det finns heller inte något bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om utfodring eller att bemyndiga en myndighet att meddela
sådana föreskrifter. I lagstiftningen om foder och animaliska biprodukter
finns bestämmelser som syftar till att garantera en hög skyddsnivå för både
djurs och människors hälsa och i djurskyddslagstiftningen finns, när det
gäller djur som hålls av människan, bestämmelser om krav på utfodring ur
ett djurskyddsperspektiv. I övrigt är frågan om utfodring av vilt oreglerad.
9
4.5
Riksdagens tillkännagivande
Ett förslag till reglering av utfodring av vilt lades fram för riksdagen i
propositionen Vildsvin och viltskador (prop. 2015/16:199). Riksdagen
beslutade den 26 oktober 2016 att avslå förslaget. Samtidigt tillkännagav
riksdagen att regeringen borde återkomma med nya lagförslag i frågan
(bet. 2016/17:MJU4, rskr. 2016/17:26).
Det förslag som hade lagts fram i propositionen innebar att regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer skulle få meddela
föreskrifter om förbud mot eller villkor för utfodring av vilt som inte hålls
i hägn. Vidare skulle den myndighet som regeringen bestämmer ges rätt
att i enskilda fall besluta om undantag från förbud mot utfodring av vilt.
Enligt propositionen skulle det föreslagna bemyndigandet kunna användas
för att i förordning eller myndighetsföreskrifter meddela föreskrifter om
ett allmänt förbud mot utfodring av vilt som inte hålls i hägn under
vegetationsperioden. I en sådan författning skulle vissa former av
utfodring kunna vara generellt undantagna. Härutöver skulle det vara
möjligt för länsstyrelserna att i enskilda fall besluta om ytterligare
undantag från förbudet.
Enligt riksdagen var förslaget i propositionen för långtgående.
Riksdagen ansåg att en reglering inte borde formuleras som ett generellt
förbud mot utfodring av vilt med möjlighet till undantag. I stället borde
det finnas möjlighet att i enskilda fall meddela förbud när andra lösningar
inte är möjliga eller när det går att påvisa en påtaglig skada. Ett förbud
borde kunna begränsas till att endast omfatta ett visst område. Det borde
också kunna vara tidsbegränsat. Vidare ansåg riksdagen att det framför allt
är felaktig och överdriven utfodring av klövvilt som bör regleras, se miljöoch jordbruksutskottets betänkande Vildsvin och viltskador (bet.
2016/17:MJU4 s. 10).
5
Det ska bli möjligt att förbjuda eller
villkora utfodring av vilt
5.1
Beslut om förbud eller villkor ska kunna fattas i
det enskilda fallet
Regeringens förslag: Länsstyrelsen ska i enskilda fall få besluta om
förbud mot eller villkor för utfodring av vilt som inte hålls i hägn, om
det behövs för att förebygga eller minska risken för trafikolyckor med
vilt eller risken för att viltet orsakar allvarliga skador på egendom.
Beslutet ska avse ett visst begränsat område och vara tidsbegränsat.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I
promemorian föreslås dock att beslut om förbud mot och villkor för
utfodring ska få fattas av den myndighet som regeringen bestämmer. Det
anges vidare inte uttryckligen att sådana beslut bara får fattas om det
10
behövs för att förebygga eller minska risken för trafikolyckor och
egendomsskador.
Remissinstanserna: Ett tiotal av remissinstanserna tillstyrker eller har
inga invändningar mot förslaget. Bland dessa finns Förvaltningsrätten i
Falun, Förvaltningsrätten i Malmö, Kammarrätten i Göteborg,
Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen
i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i
Uppsala län och Trafikverket. Ett nästan lika stort antal remissinstanser
ställer sig i huvudsak positiva till förslaget, men för fram synpunkter och
förslag till förändringar. Till dessa hör Länsstyrelsen i Hallands län,
Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län,
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Örebro län,
Naturskyddsföreningen, Naturvårdsverket, Polismyndigheten, Skogsstyrelsen och Statens jordbruksverk.
Länsstyrelsen i Skåne län, Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA)
och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) delar bedömningen att rätten att
utfodra vilt kan behöva inskränkas, men ger uttryck för tveksamhet kring
hur förslaget har utformats.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Skogsindustrierna, Skogsägarna
Mellanskog, Stora Enso, Sveaskog, Svenska Fåravelsförbundet, Sveriges
Nötköttsproducenter och Södra Skogsägarna ställer sig bakom principerna
i förslaget under förutsättning att det ändras bl.a. när det gäller hur lång tid
och hur stora områden beslut ska gälla för och om det ska krävas risk för
allvarlig skada för att beslut ska få fattas i syfte att skydda egendom.
Jägarnas Riksförbund anser att förslaget kan göra nytta endast i ett fåtal
fall. Sveriges Jordbruksarrendatorer, Svenska Jägareförbundet, Sveriges
Jordägareförbund och Viltmästareförbundet avstyrker förslaget.
En närmare redogörelse för remissinstansernas synpunkter följer nedan.
Jägarnas Riksförbund anser att frågor som rör utfodring bäst hanteras
av markägare och jägare i samarbete utan statlig reglering. Enligt
förbundet spelar utfodring en mindre roll för de ökande skadorna på
framför allt jordbruksmark. Förbundet anser dock att möjligheten till
utfodringsförbud kan vara berättigad i fall där lantbrukare har en
betydande andel arrenderad mark och liten beslutsmakt över
jaktupplåtelse. Enligt Svenska Jägareförbundet saknas det stöd för att
framförallt vildsvinsskadorna ökar genom utfodring. Förbundet för fram
att det finns områden där utfodring är en drivande faktor för
klövviltstammarnas numerär, men att detta inte stämmer i en större skala.
Enligt förbundet är samverkan och jakt de två viktigaste faktorerna för att
kontrollera vildsvinsstammen och de skador som den kan orsaka.
Förbundet anser att ett utfodringsförbud inom vissa områden skulle kunna
leda till ökade viltskador eller fler viltolyckor, t.ex. på grund av att viltet
får ett större rörelsemönster i sitt sök efter föda. Även Sveriges
Jordägareförbund anser att utfodringsbegränsningar kan leda till ökade
skador och olyckor, bl.a. eftersom utfodring är en effektiv åtgärd för att
styra vilt bort från skadekänsliga områden och möjliggöra en effektiv jakt.
Förbundet anför att det, såvitt förbundet känner till, saknas vetenskapligt
underlag från Sverige som fastställer i vilken utsträckning utfodring kan
påverka viltstammars populationsutveckling och förekomsten av
viltskador. Polismyndigheten pekar på att antalet viltolyckor
11
huvudsakligen beror på mängden trafik och viltstammarnas storlek. Hur
viltstammarnas storlek påverkas av utfodring är omdiskuterat. Myndigheten har därför svårt att bedöma förslagets effekter på viltolyckor. Enligt
myndigheten bör alternativa lösningar belysas, såsom möjligheten att
använda avledande utfodring för att öka avståndet mellan vilt och
infrastruktur. SLU anser att det bör vara möjligt att begränsa utfodringen,
men understryker att avskjutning har en mycket mer direkt koppling till
populationsstorlekar och skador än utfodring. Enligt universitetet ökar
utfodringen i första hand överlevnaden och i andra hand reproduktionen
för klövvilt. Samtidigt utfodrar jägare mer där det finns mer vilt, varför det
inte går att säga i vilken utsträckning populationstätheten är ett resultat av
utfodringen. Enligt universitetet talar all empirisk kunskap för att
begränsad utfodring leder till att jägarna minskar sin avskjutning, möjligen
mer än effekterna av minskad utfodring.
Sveriges Jordägareförbund anser att förslaget innebär inskränkningar av
äganderätten och strider mot egendomsskyddet i 2 kap. 15 § regeringsformen, eftersom det begränsar en markägares möjligheter att med hjälp
av utfodring minska risken för skador på jord- och skogsbruk samt bedriva
effektiv jakt och tillgodogöra sig viltet som resurs. Eftersom det är osäkert
hur utfodring påverkar viltskador är det osannolikt att en utfodringsbegränsning skulle klara en proportionalitetsprövning. I varje fall ska
ersättning utgå till de fastighetsägare som påverkas av ett beslut om förbud
mot eller villkor för utfodring eftersom ett sådant beslut kan leda till
inkomstbortfall på grund av ökade skador eller uteblivna intäkter från jakt.
Även Svenska Jägareförbundet anser att ett förbud mot utfodring av vilt
på den egna fastigheten utgör en inskränkning av äganderätten.
SVA befarar att möjligheten att meddela förbud eller villkor för utfodring
kan leda till ökade konflikter på platser där det redan finns lokal osämja.
Förvaltningsrätten i Malmö anser att beslutanderätten i fråga om förbud
mot eller villkor för utfodring bör kunna delegeras direkt till länsstyrelsen.
Flera remissinstanser förespråkar olika typer av generella regler om
utfodring, antingen som ett komplement till möjligheten att fatta beslut om
förbud mot och villkor för utfodring i det enskilda fallet eller i stället för
en sådan möjlighet. Ett generellt förbud mot utfodring med möjligheter till
undantag förordas av Naturskyddsföreningen. Generella regler om hur
utfodring får bedrivas förespråkas av Länsstyrelsen i Skåne län, som
bedömer att ett system med enskilda tidsbegränsade beslut gällande
specifika områden sannolikt kommer innebära en stor ökad administrativ
börda för länsstyrelserna. SLU anser att utfodring bör kunna förbjudas
inom exempelvis 200 meter från belagd väg och fastighetsgräns och att det
därutöver bör finnas möjlighet att förbjuda utfodring inom begränsade
områden och under begränsad tid om det är uppenbart att det är påkallat.
Länsstyrelserna i Hallands, Jönköpings och Västernorrlands län förordar,
utöver möjligheten att fatta beslut i det enskilda fallet, generella förbud
mot utfodring i närheten av allmän väg. Sveriges Jordägareförbund
motsätter sig möjligheten att fatta beslut om förbud mot utfodring i det
enskilda fallet och förespråkar i stället dispositiva regler om
utfodringsförbud. Svenska Jägareförbundet förespråkar ett förbud mot
utfodring inom 200 meter från allmän asfalterad väg eller järnväg.
Därutöver bör det enligt förbundet finnas vissa möjligheter för
12
länsstyrelsen att besluta om tidsbegränsad reglering av utfodring upp till
200 meter från växande gröda på annans fastighet.
LRF anser att beslut om förbud och villkor inte ska fattas i det enskilda
fallet, eftersom beslut som endast omfattar någon eller några fastigheter
inte kan ha någon effekt för att förebygga eller minska risken för
trafikolyckor eller skador som orsakas av vilt. Klövvilt har hemområden
på tusentals hektar och rör sig därför normalt över ett stort antal
fastigheters areal. Det område som omfattas av ett förbud eller villkor bör
därför inte vara mindre än en kommun eller en del av en kommun. LRF
anser vidare att giltighetstiden för beslut om förbud och villkor bör uppgå
till minst ett år. Detta eftersom viltstammarnas antal och reproduktiva
förmåga förändras långsamt. I huvudsak motsvarande synpunkter framförs
av bl.a. Sveaskog och Skogsindustrierna. Skogsstyrelsen påpekar att skog
är långsamväxande och i vissa faser kan vara extra känslig för hjortdjurens
skadegörelser. Dessa faser kan pågå i flera år, varför beslut om förbud kan
behöva gälla under lika lång tid. Sveriges Jordbruksarrendatorer anser att
förbud mot utfodring bör kunna begränsas till att gälla en viss fastighet om
det är tydligt att ett agerande på just den fastigheten orsakar skador i
omgivningen, men att förbud i regel bör gälla betydligt större områden,
såsom t.ex. hela län. Vidare bör besluten gälla i minst fem år för att
effekterna ska kunna utvärderas. Länsstyrelsen i Dalarnas län efterfrågar
ett tydliggörande av om ett beslut kan avse en del av ett viltvårdsområde
eller om i så fall hela viltvårdsområdet ska omfattas.
SVA anser att det inte är klarlagt hur väl ett tids- och områdesbegränsat
förbud kan förebygga eller minska risken för trafikolyckor med vilt eller
risken för att viltet orsakar allvarliga skador på egendom. Detta kan
förväntas variera stort beroende på bl.a. årstid och vilka grödor i övrigt
som finns i ett område. Kortsiktiga förbud kan inte förväntas påverka
populationernas storlek. Däremot kan de göra att rörligheten ökar, vilket i
sig ökar risken för viltolyckor. Även Sveaskog och Skogsindustrierna
bedömer att den föreslagna regleringen inte kommer få någon effekt på
viltpopulationernas storlek eller leda till minskade skador, utan endast
tillfälligt minska koncentrationen av vilt i ett begränsat område. Liknande
synpunkter framförs av Länsstyrelsen i Dalarnas län.
Länsstyrelserna i Hallands och Västra Götalands län anser att förbud
mot utfodring bör kunna meddelas om det är motiverat av angelägna
allmänna intressen, såsom att det finns risk för spridning av smittsamma
sjukdomar. Utfodring bör även kunna förbjudas i eller i närheten av tätort.
Även LRF, SVA och ytterligare ett antal remissinstanser anser att beslut
om förbud mot och villkor för utfodring bör få meddelas i syfte att
förebygga och minska risken för spridning av smittsamma sjukdomar. SVA
anser att beslut också bör kunna fattas i andra syften, såsom att förhindra
allvarliga störningar i hälsa och djurvälfärd hos viltet. Länsstyrelsen i
Jönköpings län förordar att beslut om förbud mot eller villkor för utfodring
ska få meddelas för att förhindra att utfodring sker i syfte att hålla stora
viltstammar genom att locka vilt från närliggande fastigheter eller större
områden. Länsstyrelsen i Värmlands län anser även att det bör vara möjligt
att förbjuda utfodring för att minska spridning av vildsvin norrut i landet
och att undvika större ansamlingar av vildsvin där de stödutfodras, även
när de kanske inte vållar så stor skada på grund av avsaknad av jordbruksmark.
13
14
SLU anser att möjligheten att begränsa utfodring i det enskilda fallet bör
tillämpas mycket restriktivt. För att beslut om utfodringsförbud ska få
fattas bör det därför krävas att upprepade skador har uppstått. Liknande
synpunkter framförs av Svenska Jägareförbundet och Sveriges Jordägareförbund, som påpekar att riksdagen i sitt tillkännagivande angett att
möjlighet att meddela förbud mot utfodring bör finnas när andra lösningar
inte är möjliga eller när det går att påvisa allvarlig skada.
Flera remissinstanser, däribland Skogsstyrelsen och Jordbruksverket,
efterfrågar förtydliganden av vad som avses med allvarlig skada. Svenska
Jägareförbundet vill se en objektiv gräns för när en skada är allvarlig, så
att bedömningen inte skiljer sig åt mellan olika länsstyrelser. LRF,
Sveaskog, Skogsindustrierna och ytterligare några remissinstanser anser
att kravet på att skadan ska vara allvarlig bör tas bort, eftersom det medför
en alltför hög tröskel för länsstyrelsens beslut.
Ett antal remissinstanser efterlyser förtydliganden av eller för fram
synpunkter på vilka omständigheter som bör beaktas vid bedömningen av
om ett beslut om förbud mot eller villkor för utfodring ska meddelas. SLU
anser att det inte bör vara tillräckligt att en grupp vildsvin rör sig mot ett
område där de kan orsaka skador eller av att ett visst bestånd djur ökar i
antal för att ett beslut om förbud mot eller villkor för utfodring ska få fattas.
Liknande synpunkter förs fram av Länsstyrelsen i Örebro län och Svenska
Jägareförbundet. Svenska Jägareförbundet påpekar också att markägare
måste få möjlighet att yttra sig innan beslut om förbud mot utfodring fattas.
Sveriges Jordägareförbund anser att promemorians beskrivningar av när
det kan anses finnas risk för allvarlig skada på egendom öppnar upp för
rättsosäkerhet. Länsstyrelsen i Hallands län för fram att beslut inte kan
fattas utifrån andrahandsuppgifter, utan att en bedömning av risken för
allvarlig skada kräver att länsstyrelsens personal gör en besiktning på
plats. Det bör finnas en utfodringsplats i närheten som motiverar ett beslut
och dit tillsynen riktas. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att
bedömningen inte ska baseras på observationer av enskilda, utan på
inventeringar av viltstammarnas täthet samt objektiva skattningar av
skadors omfattning och orsak. Det krävs även kunskap om var
utfodringsplatser finns för att det ska gå att bedöma om ett beslut om
förbud mot utfodring skulle vara effektivt. Utfodrings- och åtelplatser
skulle därför behöva registreras. Enligt länsstyrelsens mening behöver
nationella riktlinjer och metoder tas fram för att bedömningsgrunderna ska
bli enhetliga. Även Länsstyrelserna i Gotlands, Gävleborgs, Uppsala och
Västra Götalands län anser att det behöver tas fram nationella riktlinjer
för länsstyrelsernas arbete med ärenden om förbud mot och villkor för
utfodring av vilt.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att väg- eller spåravsnitt som är
drabbade av viltolyckor i första hand bör utredas av Trafikverket i
samverkan med det regionala viltolycksrådet. Länsstyrelsens medverkan
kan bli aktuell om utfodringsplatser bedöms vara orsaken till ökade
viltolyckor.
Sveriges Jordägareförbund anser att förslaget inte stämmer överens med
riksdagens tillkännagivande eftersom det inte bara omfattar utfodring av
klövvilt, utan av samtliga viltarter. Enligt förbundet bör det tydliggöras att
enbart utfodring av klövvilt ska omfattas. Naturvårdsverket för fram att
det går att, på sätt som beskrivits i promemorian, hindra klövvilt från att
få tillgång till utfodringsplatser för andra arter och att möjligheten att
meddela förbud mot och villkor för utfodring därför bör kunna begränsas
till att enbart avse klövvilt. I sådant fall bör det dock också föras in en
bestämmelse med innebörden att om annat vilt utfodras i ett område där
det råder förbud mot utfodring av klövvilt, ska klövvilt hindras från att
nyttja detta foder. Detta bör regleras på förordningsnivå, så att möjligheten
att besluta om förbud och villkor vid behov kan utvidgas till att avse även
andra arter utan att det behöver göras en ändring i jaktlagen (1987:259).
Jägarnas Riksförbund anser att beslut bör riktas mot markens ägare,
eftersom det är ägaren som är ansvarig för jakt och viltvård, antingen själv
eller genom avtal till annan. Länsstyrelsen i Dalarnas län påpekar att
utfodringsplatser i viltvårdsområden kan skötas av vem som helst av
viltvårdsområdesföreningens medlemmar och alltså inte nödvändigtvis av
fastighetsägaren eller en eventuell jakträttshavare.
Jordbruksverket pekar på en möjlig konflikt mellan den föreslagna
regleringen och markägares och jakträttshavares skyldighet enligt 4 §
jaktlagen att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får stöd och
skydd. Enligt verket behöver denna konflikt förklaras och möjligheten att
förbjuda stödutfodring av viltet för dess överlevnad motiveras. Länsstyrelsen i Västra Götalands län framhåller att det är viktigt ur ett
djurskyddsperspektiv att eventuella utfodringsförbud inte begränsar viltvårdande stödutfodring till hjortdjur under vintrar med svåra snöförhållanden och kyla.
Skälen för regeringens förslag
Det behövs en möjlighet att förbjuda eller villkora utfodring av vilt
Som beskrivs i avsnitt 4.2 orsakar viltet årligen omfattande skador på jordoch skogsbruket. Vilt är också i stor omfattning inblandat i trafikolyckor.
Som framhålls av bl.a. SLU och Sveriges Jordägareförbund är jakt det
enskilt viktigaste verktyget för att reglera stammarna av klövvilt och för
att förhindra trafikolyckor och skador på grödor. Även om utfodringens
betydelse för ökningen av viltstammarna inte är helt klarlagd bedömer
regeringen, med hänsyn till att utfodring ökar överlevnaden och reproduktionen hos viltet, att en omfattande utfodring kan försvåra regleringen
av viltstammarna. Utfodring medför också att viltet koncentreras till
utfodringsplatserna, vilket i sin tur påverkar skog och åkermark såväl i
närheten av utfodringsplatserna som i de områden som viltet passerar på
sin väg dit.
Det bästa sättet att komma till rätta med problematiken är sannolikt, som
bl.a. Jägarnas Riksförbund framhåller, en frivillig samverkan inom
viltförvaltningen. Av olika skäl är dock en sådan samverkan inte alltid
möjlig. Regeringen anser därför, i likhet med merparten av remissinstanserna, att det bör finnas en möjlighet att genom förbud mot eller
villkor för utfodring begränsa utfodringen av vilt som inte hålls i hägn. En
sådan möjlighet kommer sannolikt inte ensam att leda till någon drastisk
minskning av antalet viltskador och trafikolyckor med vilt. Den bedöms
dock utgöra ett av flera verktyg som tillsammans kan användas för att nå
detta mål.
15
opaginerad Kontrollera mot PDF
Möjligheten att meddela förbud och villkor bör avse utfodring av
samtliga viltarter, men i första hand användas för att begränsa utfodring
av klövvilt
Det är främst klövvilt som orsakar trafikolyckor och skador på egendom.
Som beskrivs i promemorian är det dock förenat med svårigheter att på
objektiva grunder skilja på utfodring av klövvilt och annat vilt. I likhet
med många andra arter utfodras klövvilt generellt sett med foder av
vegetabiliskt ursprung. Det skulle därför vara svårt att utöva en effektiv
tillsyn av förbud mot och villkor för utfodring som enbart gäller utfodring
av klövvilt. Som Naturvårdsverket framhåller är det dock möjligt att på
olika sätt hindra klövvilt från att få tillgång till utfodringsplatser som är
avsedda för andra arter. Det kan t.ex. handla om att placera en fodertunna
innanför ett nät av armeringsjärn vars maskor släpper igenom änder, men
hindrar klövvilt från att ta sig in. Det kan också handla om att bygga
fodertunnor på ett sådant sätt att änder, men inte klövvilt, kan komma åt
innehållet och att placera tunnorna innanför skyddande elstängsel. Det
skulle därför i och för sig vara möjligt att utforma ett kontrollerbart förbud
mot utfodring av klövvilt under förutsättning att förbudet förenas med
villkor om att utfodring av annat vilt endast får ske på ett sådant sätt att
klövvilt inte kan nyttja fodret. Enligt regeringens mening är det dock inte
lämpligt att i lag begränsa möjligheten att meddela förbud mot och villkor
för utfodring av vilt till att endast under vissa förutsättningar omfatta annat
vilt än klövvilt. En sådan reglering bör i stället införas på förordningsnivå
(se avsnitt 5.2). En reglering på förordningsnivå ger en flexibilitet som är
viktig för att bestämmelserna på ett enkelt sätt ska kunna justeras om det
visar sig att ändringar behövs för att regleringen ska vara så ändamålsenlig
som möjligt.
Möjligheten att meddela förbud och villkor bör inte begränsas till
stödjande utfodring
16
Det är främst utfodring som sker i stödjande syfte som kan antas bidra till
de ökande viltstammarna. Det bör därför övervägas om möjligheten att
meddela förbud mot och villkor för utfodring av vilt enbart bör avse
stödjande utfodring. En förutsättning för att det ska vara lämpligt att göra
en sådan begränsning är att det går att på objektiva grunder skilja på
utfodring i olika syften. Detta är nödvändigt för att ett förbud mot eller
villkor för utfodring i stödjande syfte ska kunna bli föremål för en effektiv
tillsyn. Om efterlevnaden av regelverket inte kan kontrolleras på ett
effektivt sätt är risken uppenbar för att regleringen kringgås och inte får
avsedd effekt.
Gränsen mellan stödjande och avledande utfodring är flytande och
avgörs av mängden foder. Utfodring som sker i avledande syfte kan, för
att få önskad effekt, kräva att det tillförs så stora mängder foder att
utfodringen i praktiken blir stödjande. Även om det skulle vara teoretiskt
möjligt att utforma regler som begränsar fodermängderna genom att ange
maximal storlek för lagerbehållare i foderautomater och maximalt antal
foderautomater för ett visst område skulle det medföra betydande
svårigheter att för varje område där utfodringsbegränsningar aktualiseras
försöka ta fram regler som varken medför att utfodring ändå tillåts ske i så
stor mängd att viltstammarna fortsatt gynnas eller att de tillåtna foder-
mängderna blir så små att utfodringen inte fungerar avledande. Det finns
heller inte något annat sätt att på objektiva grunder skilja på utfodring i
avledande respektive stödjande syfte. Regeringen bedömer därför att det
inte är lämpligt att begränsa möjligheten att meddela förbud mot och
villkor för utfodring till att enbart avse utfodring som sker i stödjande
syfte.
Förbud mot och villkor för utfodring bör meddelas i det enskilda fallet
om det behövs för att minska eller förebygga risker för trafikolyckor och
allvarliga skador på egendom.
Riksdagen har i sitt tillkännagivande uttalat att en reglering av utfodringen
av vilt inte bör formuleras som ett generellt förbud mot utfodring av vilt
med möjlighet till undantag, utan att det i stället bör finnas möjlighet att
meddela förbud i enskilda fall när andra lösningar inte är möjliga eller när
det går att påvisa en påtaglig skada (se bet. 2016/17:MJU4 s. 10). De
förslag till mer eller mindre omfattande generella förbud mot och villkor
för utfodring som förordas av bl.a. Naturskyddsföreningen, Länsstyrelserna i Hallands, Jönköpings och Västernorrlands län och SLU ligger
alltså inte i linje med riksdagens uppfattning att beslut om förbud ska
meddelas i det enskilda fallet.
I likhet med vad riksdagen gett uttryck för i tillkännagivandet anser
regeringen att det är angeläget att beslut om förbud mot och villkor för
utfodring inte meddelas i större utsträckning än nödvändigt. Möjligheten
att besluta om förbud och villkor bör därför bara få utnyttjas i situationer
då det finns behov av ett ingripande från det allmännas sida. I detta ligger
att den beslutande myndigheten ska ha kommit fram till att de problem
som utfodringen medför inte går att lösa på något annat, mindre ingripande
sätt, såsom genom frivilliga överenskommelser om hur viltvården ska
bedrivas på den plats som är aktuell. I motsats till vad SVA anför anser
regeringen därför att en möjlighet att i det enskilda fallet besluta om
utfodringsbegränsningar inte behöver spä på redan befintliga konflikter,
utan snarare kan ge incitament att försöka hitta en samförståndslösning i
stället för att låta myndigheterna ingripa med ett tvingande beslut. Ett
organ som kan vara till hjälp för att minska konflikter och öka samarbetet
mellan jägare, lantbrukare och andra intressenter är viltförvaltningsdelegationerna, som genom sitt arbete kan bidra till att förebygga att beslut
om utfodringsförbud behöver fattas.
Förbud mot och villkor för utfodring bör enligt regeringens mening
kunna meddelas för att förebygga eller minska risken för trafikolyckor
med vilt och risken för allvarliga viltskador på egendom. Bestämmelser
om detta bör, såsom föreslås i promemorian, föras in i jaktlagen. Några
remissinstanser efterfrågar möjligheter att meddela förbud mot utfodring i
syfte att förebygga smittspridning och ohälsa hos djur. Frågor om
smittskydd och fodersäkerhet bör dock inte regleras i jaktlagen, utan
behandlas i den lagstiftning som finns på djurhälso- och foderområdet.
Någon anledning att, såsom Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår, göra
det möjligt att i det enskilda fallet förbjuda utfodring i syfte att locka djur
från närliggande fastigheter eller andra områden finns enligt regeringens
mening inte, eftersom det redan finns ett generellt förbud mot att genom
utfodring locka vilt från någon annans jaktområde utan lov i 34 §
17
18
jaktlagen. Någon särskild reglering om att utfodring bör kunna förbjudas i
eller i närheten av tätort krävs heller inte, eftersom möjligheten att meddela
beslut om förbud mot utfodring kommer att omfatta även de fall där det är
risker för trafikolyckor eller egendomsskador i tätort som behöver
förebyggas eller minskas. Regeringen ser vidare inte någon anledning att,
som föreslås av Länsstyrelsen i Värmlands län, ge en särskild möjlighet
att förbjuda utfodring för att undvika större ansamlingar av vildsvin där de
stödutfodras. I sådana situationer torde det ofta finnas en risk för att
utfodringen leder till allvarliga egendomsskador eller till trafikolyckor,
varför den föreslagna regleringen ofta bör vara tillräcklig. Att, som
länsstyrelsen föreslår, ge möjlighet att förbjuda utfodring i syfte att
förhindra spridning av vildsvin norrut i landet bedöms inte vara nödvändigt.
Några remissinstanser anser att förbud och villkor inte bör kunna
beslutas i förebyggande syfte, utan först sedan viltskador inträffat. Med
hänsyn till de höga kostnader för samhället och för enskilda som viltskador
på egendom orsakar är det dock, enligt regeringens mening, av stor vikt
att det finns möjlighet att ingripa redan i ett tidigt skede, innan skador
hunnit inträffa.
Det är inte möjligt att uttömmande beskriva vad som ska beaktas vid
bedömningen av om det finns risker för skador eller olyckor som behöver
förebyggas eller minskas genom ett beslut om förbud mot eller villkor för
utfodring. Exempel på vad som skulle kunna utgöra delar av beslutsunderlaget är, som Länsstyrelsen i Dalarnas län påpekat, inventeringar av
populationstäthet och sakkunniga bedömningar av vad som orsakat redan
inträffade skador. Som flera remissinstanser fört fram bör en enstaka
observation av att vildsvin rört sig mot ett område där de kan orsaka skador
eller olyckor inte ensam kunna läggas till grund för ett beslut. Däremot bör
upprepade observationer som ger ett tydligt stöd för att vildsvin återkommande rör sig mot ett känsligt område kunna tillmätas relativt stor
betydelse. Som några remissinstanser påpekat torde det vidare inte finnas
behov av att meddela beslut om förbud mot utfodring om det inte pågår
någon utfodring i området. Enligt Länsstyrelsen i Dalarnas län skulle det
behövas ett system med registrering av utfodringsplatser för att myndigheterna skulle få kännedom om var utfodring pågår. Införandet av ett
sådant system framstår dock enligt regeringens mening som en oproportionerlig åtgärd.
När det gäller syftet att förebygga eller minska risken för skador på
egendom anför bl.a. LRF att det inte bör krävas att de egendomsskador
som kan befaras ska vara allvarliga. Enligt regeringens mening får dock
var och en tåla ett visst mått av skada eller olägenhet som en följd av att
det finns vilda djur. Det skulle därför föra alltför långt att göra det möjligt
att förbjuda utfodring i syfte att undvika varje egendomsskada.
Flera remissinstanser efterlyser en definition av vad som avses med en
allvarlig skada på egendom. Enligt regeringens mening är det dock inte
möjligt att lämna en enhetlig beskrivning av vad som utgör en allvarlig
egendomsskada. Detta får i stället bedömas med utgångspunkt i vilken typ
av egendom det är som riskerar att skadas och vilken skadenivå som får
anses överstiga vad som kan anses normalt eller rimligt att tolerera. Skador
som klart överstiger denna nivå bör anses vara allvarliga. Denna bedömning kommer förstås se olika ut beroende på om den egendom som
ska skyddas utgörs av växande gröda, skog eller trädgårdar i ett villaområde.
Förbud mot och villkor för utfodring får i normalfallet riktas mot
markägaren och ska gälla för ett begränsat område och en begränsad tid
Som nämnts i föregående avsnitt ska beslut om förbud mot och villkor för
utfodring fattas i det enskilda fallet. Någon rätt för allmänheten att bedriva
utfodring på annans mark finns inte, utan utgångspunkten är att rätten att
nyttja mark till att bedriva utfodring är förbehållen markägaren. Markägaren har också, tillsammans med jakträttshavaren, ansvar för viltvården,
av vilken utfodring är en del. Beslut om förbud och villkor får därför i
första hand riktas mot markägaren. Ibland kan beslut dock behöva riktas
mot någon annan än markägaren. Så kan vara fallet om markägaren har
upplåtit jakträtten inklusive rätten att nyttja marken till att bedriva
utfodring till någon annan. I motsats till vad Jägarnas Riksförbund för
fram bör möjligheten att fatta beslut om förbud och villkor därför inte
begränsas på så sätt att beslut endast kan riktas mot markägaren.
Om en fastighet ingår i ett viltvårdsområde kan det, som Länsstyrelsen
i Dalarnas län påpekar, hända att utfodringsplatsen sköts av en annan
medlem i viltvårdsområdesföreningen än fastighetsägaren eller en eventuell jakträttshavare. Även i dessa fall bör beslut om förbud eller villkor
kunna riktas mot markägaren eller en jakträttshavare som är medlem i
föreningen och har rätt att nyttja marken för att bedriva utfodring.
Markägaren eller jakträttshavaren kan då meddela föreningen att han eller
hon inte längre samtycker till att utfodring sker på fastigheten eller att
utfodring endast får ske i enlighet med de villkor som meddelats i beslutet.
Någon möjlighet för viltvårdsområdesföreningen att därefter fortsätta
bedriva utfodring i strid med markägarens eller jakträttshavarens vilja
finns inte. Detta följer av 22 § lagen (2000:592) om viltvårdsområden.
Bedömningen av vem ett beslut ska riktas mot får göras av den
beslutande myndigheten. Vem som äger en fastighet framgår av fastighetsregistret. I vissa fall kan fastighetsregistret även innehålla uppgifter om
jakträtt, eftersom jakträtt, enligt 7 kap. 3 § och 23 kap. 1 § jordabalken, är
en nyttjanderätt som kan skrivas in i fastighetsregistret. Om jakträtten inte
finns inskriven kan fastighetsägaren, under ärendets handläggning,
uppmärksamma myndigheten på att någon annan har rätt att bedriva jakt
och utfodring på fastigheten.
I ansvaret för viltvården ingår en skyldighet att genom särskilda åtgärder
sörja för att viltet får skydd och stöd. Detta följer av 4 § andra stycket
jaktlagen. Som nämnts i avsnitt 4.4 avses med särskilda åtgärder bl.a.
utfodring. Jordbruksverket för fram att ett beslut om utfodringsförbud kan
innebära att det blir förbjudet för markägare och jakträttshavare att ge det
stöd som krävs enligt 4 § andra stycket jaktlagen. Regeringen konstaterar
i detta avseende att skyldigheten enligt 4 § andra stycket jaktlagen inte kan
anses omfatta en utfodringsåtgärd som träffas av ett beslut om utfodringsförbud.
Riksdagen har i sitt tillkännagivande gett uttryck för att förbud bör
begränsas till att endast omfatta ett visst område och vara tidsbegränsade
(se bet. 2016/17:MJU4 s. 10). Redan i det ovan nämnda kravet på att det
ska finnas behov av förbud mot eller villkor för utfodring för att beslut ska
19
opaginerad Kontrollera mot PDF
kunna meddelas ligger att de beslut som fattas inte ska omfatta större
områden eller gälla för en längre tid än nödvändigt. Detta följer också av
myndigheternas skyldighet enligt 5 § förvaltningslagen (2017:900) att
beakta proportionalitetsprincipen. Enligt regeringens mening bör det dock
av tydlighetsskäl även anges direkt i jaktlagen att beslut om förbud och
villkor alltid ska avse ett visst område och gälla under en begränsad tid.
Området kan t.ex. vara beläget längs en väg eller järnväg där det finns risk
för viltolyckor eller på en plats där det finns risk för stora skador på
exempelvis grödor. Vidare kan det handla om att förbjuda utfodring under
vegetationsperioden i ett område där antalet vildsvin ökar i snabb takt, eller
att under en period förbjuda utfodring längs en olycksdrabbad vägsträcka
i syfte att få till stånd en förändrad syn på utfodring hos ägarna till
omkringliggande fastigheter.
Bedömningen av hur stora områden som bör omfattas och för hur lång
tid besluten ska gälla måste göras från fall till fall och med utgångspunkt i
förhållandena på den aktuella platsen. Det bör alltså inte, som bl.a. LRF
och Sveriges Jordbruksarrendatorer föreslår, i lag anges att beslut alltid
ska omfatta exempelvis en kommun eller ett län och alltid gälla för en viss
minsta tid. En sådan ordning skulle innebära att man frångår utgångspunkten att beslut ska fattas i det enskilda fallet och enbart där det finns
behov av att ingripa mot utfodringen. Detta innebär dock inte att de
områden som kan omfattas av beslut om utfodringsbegränsningar inte kan
vara förhållandevis stora eller att besluten inte kan gälla för relativt lång
tid.
Några remissinstanser menar att tids- och områdesbegränsade beslut om
förbud mot och villkor för utfodring av vilt inte kommer få några
långsiktiga effekter på viltstammarnas storlek eller mängden viltskador.
Som regeringen konstaterar ovan bidrar utfodring till ökad överlevnad och
reproduktion hos viltet. Även om ett beslut om utfodringsbegränsningar
endast gäller för en begränsad tid och i ett begränsat område bedömer
därför regeringen att sådana beslut kan bidra till en inbromsning i
viltstammarnas tillväxttakt i det aktuella området. Regeringen anser också
att själva existensen av en möjlighet att fatta beslut om förbud mot och
villkor för utfodring av vilt kan utgöra ett ytterligare incitament till
frivilliga överenskommelser om viltvården. Vad beträffar risken för att ett
utfodringsförbud skulle bidra till ökad rörlighet hos viltet och en därmed
sammanhängande ökning av risken för trafikolyckor eller viltskador får en
bedömning göras från fall till fall utifrån situationen på den plats där frågan
om utfodringsbegränsningar aktualiserats. Om det då skulle konstateras att
viltet sannolikt skulle orsaka större skador eller fler olyckor om det inte
utfodrades bör ett beslut om utfodringsförbud naturligtvis inte fattas. Som
Polismyndigheten påpekat kan avledande utfodring ibland användas som
en metod för att öka avståndet mellan vilt och infrastruktur. Om det i ett
visst fall kan konstateras att en sådan lösning skulle vara mer effektiv än
ett utfodringsförbud bör ett sådant beslut heller inte meddelas.
Beslut om förbud mot och villkor för utfodring bör fattas av länsstyrelsen
20
Eftersom det är de lokala förhållandena som avgör om det finns anledning
att förbjuda eller ställa upp villkor för utfodring i ett visst område är det
lämpligt att sådana beslut fattas av länsstyrelsen. Det är svårt att tänka sig
att denna uppgift skulle kunna läggas på någon annan myndighet. Att
länsstyrelsen ska ha denna befogenhet bör därför, som Förvaltningsrätten
i Malmö föreslår, anges i jaktlagen.
Länsstyrelserna bör ha möjlighet att inleda ett ärende om förbud mot
eller villkor för utfodring antingen på eget initiativ eller sedan allmänheten
eller någon annan myndighet uppmärksammat länsstyrelsen på risker. När
det gäller risken för trafikolyckor kan t.ex. Trafikverket eller det regionala
viltolycksrådet uppmärksamma länsstyrelsen på behovet av att ingripa
med beslut om förbud mot eller villkor för utfodring om det bedöms att
utfodringsplatser utgör orsaken till en ökning av antalet viltolyckor längs
ett väg- eller spåravsnitt.
Några remissinstanser, däribland Länsstyrelsen i Hallands län, för fram
att länsstyrelsen inte kan förlita sig på uppgifter som inkommit från andra,
utan behöver bilda sig en egen uppfattning av framför allt risken för
allvarlig skada på egendom genom besiktningar på plats. I detta avseende
konstaterar regeringen att länsstyrelsen, enligt 23 § förvaltningslagen är
skyldig att se till att ärendet blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Av propositionen En modern och rättssäker förvaltning – ny
förvaltningslag framgår att bestämmelsen innebär att länsstyrelsen har det
yttersta ansvaret för att underlaget i ärendet är sådant att det leder till ett
materiellt riktigt beslut (se prop. 2016/17:180 s. 308). Vilka åtgärder som
krävs från länsstyrelsens sida för att utredningsansvaret ska anses ha
fullgjorts kan naturligtvis variera från fall till fall.
Sveriges Jägareförbund har påtalat vikten av att den markägare som
riskerar att träffas av ett beslut om förbud mot eller villkor för utfodring
måste få möjlighet att yttra sig innan beslut fattas. Att länsstyrelsen i regel
har en skyldighet att, innan beslut fattas, underrätta den som är part om allt
material av betydelse för beslutet och ge parten tillfälle att inom en
bestämd tid yttra sig över materialet framgår av bestämmelsen om kommunikation i 25 § förvaltningslagen.
Flera remissinstanser, däribland flera länsstyrelser, har påpekat att det
finns behov av att nationella riktlinjer tas fram för länsstyrelsernas arbete
med ärenden om förbud mot och villkor för utfodring av vilt. Regeringen
konstaterar i detta avseende att en vägledning skulle kunna tas fram av
Naturvårdsverket. Länsstyrelserna har dock också själva möjlighet att ta
fram gemensamma rutiner för hur ärenden av detta slag ska handläggas.
Ett sådant samarbete sker redan i många andra ärendetyper, vilket
regeringen ser positivt på.
Länsstyrelsen har möjlighet att begränsa förbud och villkor till att inte
omfatta vissa typer av utfodring
Genom de avgränsningar som länsstyrelserna gör när det beslutar om
förbud mot och villkor för utfodring kommer länsstyrelserna att kunna
undanta vissa former av utfodring från de beslut som meddelas. Ett beslut
om förbud eller villkor måste alltså inte avse alla former av utfodring i ett
område. Det är dock viktigt att de förbud som beslutas är utformade på ett
sådant sätt att de kan bli föremål för kontroll och att de undantag som görs
inte heller motverkar syftet med förbudet. Om ett förbud redan har
meddelats och en markägare önskar bedriva någon form av utfodring som
omfattas av förbudet kan markägaren, i enlighet med vad som föreslås i
21
opaginerad Kontrollera mot PDF
avsnitt 5.4, överklaga beslutet under förutsättning att överklagandetiden
inte har löpt ut. Möjligheten finns också att vända sig till länsstyrelsen och
exempelvis begära en ändring av beslutet. Länsstyrelsen får då ta ställning
till markägarens begäran.
Jordbruksverket har fört fram att utfodringsförbud kan innebära att
sådan stödutfodring som krävs för viltets överlevnad blir förbjuden.
Regeringen konstaterar att avsikten med den föreslagna regleringen är att
minska skador av vilt och trafikolyckor, dels genom att undvika att vilt
koncentreras till vissa platser, dels genom att underlätta regleringen av
viltstammarna genom att minska utfodringens bidrag till ökad överlevnad
och reproduktion hos viltet. Att i viss mån minska överlevnaden hos viltet
för att skapa en naturlig balans är alltså en av målsättningarna med den
föreslagna regleringen. Under vissa extrema väderförhållanden med
exempelvis svår kyla och snö som hindrar viltet från att komma åt föda
kan det dock hända att utfodring behövs för att undvika mer allmänt
utbredd, omfattande svält hos viltet. För att undvika att ett förbud mot
utfodring ska gälla även i en sådan situation kan länsstyrelsen besluta om
undantag för situationer av aktuellt slag. Detta torde främst vara aktuellt
om utfodringsförbudet gäller även utanför vegetationsperioden och täcker
ett relativt stort område. Om länsstyrelsen inte har beslutat om ett sådant
undantag kan länsstyrelsen, på eget initiativ eller efter begäran från den
enskilde, i stället göra en prövning av om beslutet kan ändras så att
utfodring blir tillåten.
Förslagets förenlighet med egendomsskyddet i regeringsformen och
Europakonventionen
22
Sveriges Jordägareförbund har gjort gällande att förbud mot och villkor
för utfodring av vilt utgör en inskränkning av äganderätten som står i strid
med bestämmelserna om egendomsskydd i 2 kap. 15 § regeringsformen.
Även Svenska Jägareförbundet anser att utfodringsförbud utgör en
äganderättsinskränkning.
Av 2 kap. 15 § regeringsformen framgår att vars och ens egendom är
tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna
eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant
förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark
eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna
intressen. Bestämmelsen ger alltså ett skydd mot inskränkningar avseende
användningen av mark och byggnader. Av förarbetena till bestämmelsen
framgår att det som avses är allehanda inskränkningar i form av byggnadsförbud, användningsförbud, åtgärder enligt skogsvårdslagen, strandskyddsförordnande, beslut om naturreservat och andra beslut enligt den då
gällande naturvårdslagen m.m. Det är således inskränkningar genom
byggnadsreglerande och markreglerande bestämmelser som omfattas av
grundlagsskyddet, se regeringens proposition Inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117 s. 49).
I propositionen Vildsvin och viltskador konstaterade regeringen att
bestämmelser om förbud mot utfodring inte tar sikte på användningen av
egendom som enligt jordabalkens definition kan anses utgöra mark eller
byggnad, utan på foder. Regeringen kom därför fram till att sådana
bestämmelser faller utanför tillämpningsområdet för 2 kap. 15 § regerings-
formen, även om effekten av dem innebär en inskränkning i användningen
av mark eller byggnad (se prop. 2015/16:199 s. 18). Regeringen anser att
det inte finns anledning att nu göra någon annan bedömning i detta
avseende. Av detta följer, i motsats till vad som gjorts gällande av Sveriges
Jordägareförbund, att den som omfattas av ett beslut om förbud eller
villkor heller inte har någon rätt till ersättning i enlighet med vad som
anges i 2 kap. 15 § regeringsformen.
Även i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) finns
bestämmelser om skydd för egendom. Av lagen (1994:1219) om den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna framgår att konventionen, inklusive de
tillägg som gjorts genom det första tilläggsprotokollet, gäller som svensk
lag. Av 2 kap. 19 § regeringsformen framgår vidare att lag eller föreskrift
inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.
I första stycket i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen anges att varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till
respekt för sin egendom samt att ingen får berövas sin egendom annat än
i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i
folkrättens allmänna grundsatser. Av andra stycket framgår att dessa
bestämmelser inte inskränker en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning
som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i
överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa
betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten. Regeringen
bedömer att den möjlighet att förbjuda eller villkora utfodring av vilt som
nu föreslås är ett viktigt verktyg för att kunna minska de risker för
trafikolyckor och allvarliga skador på egendom som de växande viltstammarna för med sig. Regleringen motiveras därmed av ett viktigt allmänt intresse. Den får även anses proportionerlig i och med att förbud och
villkor endast ska få beslutas i de fall då risker för trafikolyckor och egendomsskador har identifierats och endast för ett begränsat område och för
en begränsad tid. Regeringen anser därför att den föreslagna regleringen
är förenlig såväl med Europakonventionen som med regeringsformen.
5.2
Regeringen ska få begränsa möjligheterna att
besluta om förbud och villkor
Regeringens förslag: Regeringen ska få meddela föreskrifter om vad
förbud mot eller villkor för utfodring får omfatta.
Regeringens bedömning: Möjligheten att besluta om förbud mot
och villkor för utfodring av vilt bör i första hand användas för att
begränsa utfodring av klövvilt. Vidare bör vissa former av utfodring,
bl.a. sådana former som är av särskild betydelse för möjligheten att
bedriva en effektiv jakt, inte få omfattas av beslut om förbud och
villkor.
Naturvårdsverkets möjlighet att meddela föreskrifter om åteljakt bör
utvidgas så att den omfattar samtliga viltarter.
23
24
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag och bedömning. I promemorian föreslås, utöver ett bemyndigande
för regeringen att meddela föreskrifter om vad förbud mot eller villkor för
utfodring får omfatta, att det i jaktförordningen (1987:905) ska anges att
beslut om förbud mot och villkor för utfodring inte får omfatta utfodring i
form av saltstenar, viltåkrar eller foder som placeras på åtelplatser för att
bedriva åteljakt. Vidare föreslås att Naturvårdsverket ska få meddela
föreskrifter om åteljakt avseende samtliga viltarter.
Remissinstanserna: Endast ett mindre antal remissinstanser har yttrat
sig specifikt i denna del. Länsstyrelserna i Jämtlands och Kronobergs län
anser att åtling bör kunna omfattas av ett beslut om förbud om det i det
enskilda fallet behövs för att minska trafikolyckor respektive om det är
fråga om felaktigt utförd åtling som i det enskilda fallet kan öka skadorna.
Naturvårdsverket anser att det bör vara möjligt att förbjuda saltstenar.
Detta eftersom saltstenar påverkar viltets rörelse i landskapet. Att sätta upp
saltstenar omkring en olycksdrabbad vägsträcka kan därför vara olämpligt.
Verket anser också att möjligheten att meddela förbud mot och villkor för
utfodring i förordning bör kunna begränsas till att enbart avse klövvilt.
Dock bör det då också föras in bestämmelser med innebörden att om annat
vilt utfodras i ett område där det råder förbud mot utfodring av klövvilt,
ska klövvilt hindras från att nyttja detta foder (se även avsnitt 5.1). Svenska
Jägareförbundet anser att det inte skulle vara förenligt med det föreslagna
bemyndigandet att i förordning ange vad beslut om förbud mot och villkor
för utfodring av vilt inte får omfatta. Förordningen bör i stället innehålla
uttömmande regler om vad sådana beslut får omfatta.
Naturvårdsverket ställer sig positivt till att bemyndigandet att meddela
föreskrifter om åteljakt utvidgas så att det omfattar samtliga viltarter, men
påpekar att föreskriftsarbetet kommer att ta ungefär ett år. Föreskrifterna
kommer alltså inte kunna vara på plats när de föreslagna lagändringarna
ska träda i kraft. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att en förutsättning för att länsstyrelsen ska kunna kontrollera efterlevnaden av
meddelade förbud är att Naturvårdsverket meddelar föreskrifter om åteljakt. I annat fall finns stor risk för att förbud mot utfodring kringgås genom
att den som lägger ut foder hävdar att syftet är att bedriva åteljakt.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län understryker vikten av att det tydligt
framgår i föreskrifterna vilket foder, vilka fodermängder och vilka
metoder som får användas vid åtling. Länsstyrelsen för även fram att
kontrollen skulle underlättas om det fanns krav på dispens för åtlar inom
områden med utfodringsförbud. LRF anser att det är nödvändigt att
begreppen åtling och utfodring definieras i jaktförordningen, för att
Naturvårdsverket ska kunna använda det i promemorian föreslagna,
utvidgade bemyndigandet att meddela föreskrifter om åtel. Denna uppfattning delas av bl.a. Skogsindustrierna och Sveaskog.
Sveriges Jordägareförbund anser att samma regler för åtling inte bör
gälla i hela landet, eftersom det inte är lämpligt att föreskriva att samma
fodermängd per yta och tid ska gälla i områden med få individer och arter
som i områden med täta bestånd och flera arter.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Som framgår av
avsnitt 5.1 anser regeringen att den möjlighet att besluta om förbud mot
och villkor för utfodring av vilt som föreslås införas i jaktlagen bör gälla
utfodring av samtliga viltarter, men att beslutanderätten bör kunna
inskränkas eller preciseras i förordning. Det bör finnas möjlighet att på
förordningsnivå införa en reglering som innebär att det i första hand är
utfodring av klövvilt som kan förbjudas eller villkoras, men som också
möjliggör de begränsningar av utfodring av annat vilt som behövs för att
förbud mot och villkor för utfodring av klövvilt ska bli effektiva och
kontrollerbara. I promemorian görs bedömningen att det finns skäl att
undanta vissa typer av utfodring från möjligheten att besluta om förbud
mot och villkor för utfodring och att den närmare regleringen om detta bör
finnas på lägre nivå än lag. Regeringen instämmer i denna bedömning.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det bör föras in ett nytt
bemyndigande i jaktlagen som gör det möjligt för regeringen att meddela
föreskrifter om vad förbud mot eller villkor för utfodring av vilt får
omfatta.
Regeringen har också för avsikt att med stöd av det nu förslagna
bemyndigandet i förordning inskränka länsstyrelsernas möjligheter att
besluta om förbud mot och villkor för utfodring så att de inte omfattar
åtling, dvs. när foder placeras på en så kallad åtelplats för att locka vilt i
syfte att jaga, och viltåkrar. Att på ett sådant sätt ange vad beslut om förbud
mot och villkor för utfodring inte får omfatta i stället för att lämna en
uttömmande lista över vad beslut får omfatta kan, i motsats till vad
Svenska Jägareförbundet har fört fram, inte anses vara oförenligt med det
föreslagna bemyndigandet.
När det gäller åtling är skälen för en inskränkning av länsstyrelsens
möjlighet att besluta om förbud och villkor att åtling är ett jaktmedel som
är särskilt viktigt för att kunna bedriva en effektiv jakt på vildsvin. När det
gäller viltåkrar handlar det i stället om att det i princip är omöjligt att
avgöra om exempelvis gröda har såtts i syfte att skördas eller för att gynna
vilt. Det är därför inte möjligt att kontrollera efterlevnaden av förbud mot
utfodring som omfattar viltåkrar.
Regeringen har vidare för avsikt att i förordning ange att länsstyrelsernas
förbud mot och villkor för utfodring inte får omfatta utsättande av
saltstenar, eftersom det underlättar jakt. Om det skulle komma fram
uppgifter som talar för att det förekommer att utsättande av saltstenar
orsakar risker för trafiksäkerheten bör frågan om det ändå bör finnas vissa
begränsade möjligheter att i trafiksäkerhetssyfte förbjuda utsättning av
saltstenar dock övervägas på nytt.
När det gäller begränsningarna av möjligheten att besluta om förbud mot
och villkor för foder som placeras på en åtelplats för att locka vilt för att
jaga finns en viss risk för att det uppstår kontrollsvårigheter. De fodermängder som behövs för att bedriva åteljakt är betydligt mindre än vad
som krävs för att utfodring ska fungera avledande eller stödjande. Gränsen
är dock flytande, precis som när det gäller gränsen mellan utfodring i
avledande respektive stödjande syfte. Det finns därför en viss risk för att
förbud mot utfodring kan kringgås genom att den som lägger ut foder
hävdar att syftet är att bedriva åteljakt trots att fodret i själva verket har
placerats ut för att stödja eller avleda vilt. Enligt regeringens mening är det
därför lämpligt att det i myndighetsföreskrifter regleras under vilka
förutsättningar åtling är tillåten. När det gäller jakt efter vildsvin finns
redan ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela föreskrifter om
åteljakt i 15 § tredje stycket jaktförordningen. Regeringen har för avsikt
25
opaginerad Kontrollera mot PDF
att nu, med stöd av 30 § jaktlagen, utvidga det aktuella bemyndigandet till
att gälla åteljakt efter samtliga viltarter. Enligt regeringens mening är det
inte nödvändigt att, som bl.a. LRF för fram, föra in en definition av
begreppet åtling respektive begreppet utfodring i jaktförordningen för att
Naturvårdsverket ska kunna använda det föreslagna utvidgade bemyndigandet att meddela föreskrifter om åteljakt.
Sveriges Jordägareförbund har fört fram att det inte är lämpligt att
föreskriva att samma fodermängd per yta och tid ska gälla i hela Sverige
oavsett hur många individer och arter som finns i ett område. Regeringen
konstaterar i detta avseende att det naturligtvis är möjligt att även i
generella föreskrifter om åteljakt införa bestämmelser som innebär att
regleringen tar hänsyn till att förhållandena ser olika ut i olika delar av
landet. Regeringen konstaterar även att föreskrifter om åteljakt kan och
bör innehålla regler som beaktar trafiksäkerhetens intressen.
5.3
Tillsyn
Regeringens förslag: Länsstyrelsen ska utöva tillsyn över att beslut om
utfodring följs och ha befogenhet att besluta de förelägganden som
behövs för tillsynen och för att beslut om utfodring ska följas.
Föreläggandena ska få förenas med vite.
26
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt
över promemorians förslag. Några länsstyrelser, däribland Länsstyrelserna i Gävleborgs, Jönköpings och Örebro län påpekar att arbetet med
tillsynen kan bli omfattande. Länsstyrelsen i Hallands län anser att
promemorians förslag om tillsyn inte är realistiskt eftersom tillsyn, enligt
42 § jaktlagen, endast får bedrivas av jakttillsynsmän som har förordnats
av länsstyrelsen och genomgått godkänd utbildning hos Polismyndigheten. Enligt länsstyrelsen råder det stor brist på sådana jakttillsynsmän.
Länsstyrelsen anser också att tillsynsverksamheten bör vara avgiftsfinansierad. Härutöver för länsstyrelsen fram att förelägganden endast
kommer kunna riktas mot markägare, detta eftersom jakträtt upplåts
genom civilrättsliga avtal som länsstyrelsen saknar kännedom om. Även
Länsstyrelserna i Värmlands och Örebro län framhåller att förelägganden
endast kan riktas mot markägare eftersom länsstyrelsen saknar register
över jakträttshavare och i regel inte har kännedom om det är annan än
markägaren som bedriver jakt och utfodring.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att förslaget behöver kompletteras
med en bestämmelse som ger länsstyrelsen tillträde till fastigheter och
byggnader m.m. för att länsstyrelsen ska kunna fullgöra tillsynsuppgiften.
Svenska Jägareförbundet efterlyser ett klargörande av när ett föreläggande ska få förenas med vite och understryker att vite endast bör få
användas i undantagsfall.
Länsstyrelserna i Västra Götalands och Uppsala län anser att det bör
tas fram nationella riktlinjer för tillsynen.
Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som föreslås i
promemorian anser regeringen att det ska vara länsstyrelsens uppgift att
utöva tillsyn över att de beslut om förbud mot och villkor för utfodring
som länsstyrelsen har meddelat också följs. I detta ligger att tillsynen ska
utövas av tjänstemän hos länsstyrelsen. Något krav på att dessa tjänstemän
också ska ha förordnande som jakttillsynsmän uppställs inte. Den brist på
jakttillsynsmän som Länsstyrelsen i Hallands län har pekat på utgör alltså
inte något hinder mot att genomföra promemorians förslag i fråga om
tillsyn.
Regeringen anser vidare att länsstyrelsen ska kunna besluta de förelägganden som behövs för tillsynen. Det ska även finnas möjlighet för
länsstyrelsen att besluta de förelägganden som behövs för att beslut om
utfodring ska följas. Det kan t.ex. handla om förelägganden om att forsla
bort foder som har lagts ut i strid med ett gällande förbud. Såväl när det
gäller frågan om ett föreläggande bör beslutas som när det gäller andra
åtgärder som vidtas inom ramen för tillsynen ska länsstyrelsen iaktta
proportionalitetsprincipen. Detta följer av 5 § tredje stycket förvaltningslagen.
För att säkerställa en effektiv tillsyn bör länsstyrelsen kunna förena sina
förelägganden med vite. Enligt regeringens mening finns det inte anledning att ställa upp några särskilda förutsättningar för när vite ska få
användas utöver vad som följer av de allmänna bestämmelser om vite som
finns i lagen (1985:206) om viten. Det bör alltså vara länsstyrelsens
uppgift att i varje enskilt fall med hänsyn till omständigheterna bestämma
om vite ska sättas ut i ett föreläggande. Omständigheter som länsstyrelsen
bör beakta i samband med det är exempelvis hur den enskilde har uppträtt
vid länsstyrelsens tidigare kontakter med honom eller henne och intresset
av att snar rättelse sker.
Några remissinstanser har gjort gällande att förelägganden bara kan
riktas mot markägare, eftersom länsstyrelsen i regel inte känner till om det
finns någon annan än markägaren som har rätt att bedriva jakt och utfodra
på marken. Regeringen konstaterar i detta avseende att beslut om förbud
mot och villkor för utfodring sannolikt kommer att riktas mot markägaren
i de allra flesta fall. I dessa fall kommer även eventuella förelägganden att
behöva riktas mot markägaren. Det är dock inte uteslutet att rikta ett
föreläggande mot någon annan under förutsättning att denna person
omfattas av ett beslut om förbud mot eller villkor för utfodring. Så kan
t.ex. vara fallet om en markägare under länsstyrelsens handläggning av ett
ärende om förbud mot utfodring uppmärksammat länsstyrelsen på att
jakträtten och rätten att bedriva utfodring på marken har upplåtits till
någon annan och länsstyrelsen därför riktat beslutet om utfodringsförbud
mot jakträttshavaren.
Utfodring av vilt som inte hålls i hägn bedrivs inte i byggnader eller på
stängslad mark, utan ute i naturen. Regeringen bedömer därför att det inte
finns behov av sådana särskilda bestämmelser som ger länsstyrelsen rätt
till tillträde till byggnader och fastigheter som efterfrågas av Länsstyrelsen
i Kronobergs län. I detta avseende kan det noteras att jaktlagen inte
innehåller några särskilda bestämmelser om rätt till tillträde till annans
mark för sådana jakttillsynsmän som enligt 42 § jaktlagen kan utses för att
utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen.
Den tillsyn som bedrivs över att jaktlagens bestämmelser följs är i dag
inte avgiftsfinansierad. Någon anledning att nu, som föreslås av
Länsstyrelsen i Hallands län, avgiftsfinansiera länsstyrelsens tillsyns-
27
opaginerad Kontrollera mot PDF
arbete finns enligt regeringens mening inte. Tillsyn kommer endast att
bedrivas mot de markägare och jakträttshavare som omfattas av ett beslut
om förbud mot eller villkor för utfodring. Att kräva att de personer som
omfattas av ett sådant betungande beslut ska betala en avgift för kontrollen
av att beslutet följs framstår inte som skäligt.
Som nämnts i avsnitt 5.1 skulle en vägledning för arbetet med ärenden
om förbud mot och villkor för utfodring av vilt kunna tas fram av
Naturvårdsverket. En sådan vägledning skulle även kunna omfatta
tillsynsarbetet. Länsstyrelserna har dock också själva möjlighet att ta fram
gemensamma rutiner för arbetet med tillsynsärenden.
5.4
Överklagande
Regeringens förslag: Länsstyrelsens beslut om förbud mot och villkor
för utfodring av vilt samt länsstyrelsens beslut om förelägganden ska
kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
28
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har
ingenting att invända mot förslaget. Förvaltningsrätten i Falun instämmer
i slutsatsen att länsstyrelsernas förelägganden och beslut om förbud mot
och villkor för utfodring bör kunna överklagas till domstol. Länsstyrelsen
i Skåne län för fram att det bör övervägas att låta beslut om förbud mot
och villkor för utfodring gälla omedelbart. Detta eftersom jaktlagen inte
innehåller någon möjlighet att föreskriva att beslut ska gälla omedelbart
och förvaltningslagens reglering i detta avseende är tämligen restriktiv. En
liknande synpunkt förs fram av Jägarnas Riksförbund, som påpekar att
beslut kan behöva genomföras snabbt för att livsmedelsproduktion inte ska
skadas allvarligt under skördeåret.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar bedömningen i
promemorian att länsstyrelsens beslut att i det enskilda fallet besluta om
förbud mot och villkor för utfodring av vilt bör kunna överklagas. Även
beslut om förelägganden kommer att påverka enskilda på ett sådant sätt att
det bör vara möjligt att överklaga dem.
Av 35 § förvaltningslagen framgår att ett beslut som får överklagas inom
en viss tid får verkställas när överklagandetiden har gått ut, om beslutet
inte har överklagats. En myndighet får dock verkställa ett beslut
omedelbart om ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver det.
Myndigheten ska dock först noga överväga om det finns skäl att avvakta
med att verkställa beslutet på grund av att beslutet medför mycket
ingripande verkningar för någon enskild, att verkställigheten inte kan
återgå om ett överklagande av beslutet leder till att det upphävs, eller
någon annan omständighet. En möjlighet för länsstyrelsen att verkställa ett
beslut om förbud mot eller villkor för utfodring finns under vissa
förutsättningar alltså enligt 35 § förvaltningslagen. Det är länsstyrelsen
som ska göra prövningen av om omedelbar verkställighet behövs och är
möjlig. Denna prövning får göras från fall till fall med hänsyn till sådana
faktorer som hur stora egendomsvärden beslutet avser att skydda eller de
risker för trafiksäkerheten som utfodring på en viss plats medför.
Regeringen bedömer att den möjlighet att omedelbart verkställa ett beslut
som förvaltningslagen erbjuder är tillräcklig även i fråga om de beslut om
förbud mot och villkor för utfodring av vilt som föreslås i lagrådsremissen.
Något behov av att införa en regel om att sådana beslut i samtliga fall ska
gälla omedelbart bedöms därför inte finnas.
5.5
Ikraftträdande
Regeringens förslag: Ändringarna i jaktlagen ska träda i kraft den
1 oktober 2021.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att ändringarna i
jaktlagen ska träda i kraft den 1 juli 2021.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har synpunkter på
förslaget om att ändringarna i jaktlagen ska träda i kraft den 1 juli 2021.
Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker förslaget och för fram att
länsstyrelserna behöver få tid på sig att ta fram ett system som garanterar
att besiktningar, tillsyn och beslutsfattande sker på ett jämförbart sätt i hela
landet.
Skälen för regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna är
angelägna eftersom behovet av att minska de skador och olyckor som
orsakas av vilt är stort. Lagändringarna bör därför träda i kraft så snart som
möjligt. Regeringen ser positivt på om länsstyrelserna tar fram
gemensamma rutiner för arbetet med handläggningen av ärenden om
beslut om förbud mot och villkor för utfodring av vilt och för tillsynen
över dessa beslut. Enligt regeringens mening är det dock inte nödvändigt
att detta arbete har slutförts redan före ikraftträdandet för att de föreslagna
bestämmelserna ska kunna börja tillämpas. Med hänsyn till det fortsatta
beredningsarbetet, kommande riksdagsbehandling och länsstyrelsernas
behov av förberedande arbete bedöms ett lämpligt datum för ikraftträdande vara den 1 oktober 2021.
5.6
Utvärdering
Regeringens bedömning: En utvärdering av ändringarna i jaktlagen
och de föreskrifter som meddelas med stöd av dessa ändringar bör göras
några år efter ikraftträdandet.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Örebro och Värmlands län samt
SLU instämmer i bedömningen. LRF, Skogsindustrierna och Sveaskog
anser att det är nödvändigt att utvärdera lagstiftningen två år efter att
bestämmelserna trätt i kraft och att ytterligare begränsningar av utfodring
bör övervägas om önskade effekter i form av minskade skador har
uteblivit. Denna uppfattning delas av bl.a. Stora Enso.
Skälen för regeringens bedömning: Utgångspunkten för de förslag till
ändringar i jaktlagen som beskrivits ovan är att möjligheten att begränsa
utfodringen bedöms vara ett av flera verktyg för att minska de skador och
olyckor som orsakas av vilt. Det är dock svårt att med säkerhet säga hur
effektivt detta verktyg är och hur det kan användas på bästa sätt. En
29
opaginerad Kontrollera mot PDF
utvärdering bör därför göras när de föreslagna lagändringarna och de
föreskrifter som meddelas med stöd av ändringarna har varit i kraft under
en tid. Enligt regeringens mening kan det dock vara lite för tidigt att
utvärdera den nya regleringen redan efter två års tid eftersom erfarenheterna av det nya regelverket då kommer att vara relativt begränsade.
Enligt regeringens mening är det lämpligare att göra en utvärdering tre
eller fyra år efter ikraftträdandet. Utvärderingen bör inkludera en analys
av länsstyrelsernas arbetsbörda och av kostnaderna för verksamheten.
6
Konsekvenser
6.1
Konsekvenser för det allmänna
6.1.1
Konsekvenser för länsstyrelserna
Förslaget innebär nya uppgifter för länsstyrelserna i form av arbete med
att meddela beslut om förbud mot och villkor för utfodring, handläggning
av ärenden där enskilda begär ändringar av sådana beslut och tillsyn över
att meddelade förbud följs. Regeringens bedömning är att det kommer att
krävas mest arbete under de första åren när systemet ska införas. Olika
länsstyrelser kommer att påverkas i olika hög grad eftersom viltstammarnas utbredning och problemen med viltskador och viltolyckor – och
därmed också behovet av att ingripa mot utfodringen – varierar över
landet. Bedömningen är att det finns möjligheter till samordningsvinster
med annan verksamhet inom länsstyrelsen. Det finns anledning att tro att
behovet av tillsyn över meddelade förbud inte kommer att vara alltför
omfattande. På sikt bör också möjligheten att meddela utfodringsförbud
bidra till en minskning när det gäller mängden viltskador och därmed till
att länsstyrelserna besparas annat arbete som problem med vildsvin
medför, såsom stora mängder telefonsamtal från drabbade personer.
Regeringen gör därför bedömningen att länsstyrelsernas kostnader för
merarbete i samband med förslaget kan uppskattas till 3 miljoner kronor
årligen under perioden 2021–2025. Detta kan finansieras inom ramen för
förstärkningen av vildsvinspaketet i budgetpropositionen för 2021, som är
en del av livsmedelsstrategin. Regeringen bedömer vidare, mot bakgrund
av vad som nämnts ovan, att arbetet efter 2025 kan finansieras inom ram.
Som nämnts i avsnitt 5.5 har regeringen för avsikt att utvärdera de
föreslagna lagändringarna tre eller fyra år efter ikraftträdandet, dvs. före
utgången av 2025. Denna utvärdering ska omfatta en analys av länsstyrelsernas arbetsbörda och kostnaderna för verksamheten. Regeringen
kommer alltså att följa kostnadsutvecklingen.
6.1.2
30
Konsekvenser för domstolarna
Förslaget innebär att det blir möjligt att överklaga beslut om förbud mot
och villkor för utfodring. Det blir även möjligt att överklaga beslut om
förelägganden som länsstyrelsen meddelar inom ramen för sin tillsyn.
Regeringen gör bedömningen att antalet beslut som kommer att överklagas
till förvaltningsdomstolarna varje år kommer att vara begränsat, och att de
kostnader som förslaget medför därför ryms inom domstolarnas befintliga
anslag.
6.1.3
Konsekvenser för Naturvårdsverket
Som nämnts i avsnitt 5.2 har regeringen för avsikt att utvidga
Naturvårdsverkets bemyndigande att meddela föreskrifter om åteljakt efter
vildsvin till att omfatta samtliga viltarter. Regeringen bedömer att verket
kan hantera de kostnader som är förenade med arbetet med att ta fram
föreskrifter om åteljakt inom nuvarande ekonomiska ramar.
6.1.4
Övriga konsekvenser för det allmänna
Möjligheten att förbjuda utfodring i syfte att förebygga eller minska risken
för bl.a. trafikolyckor med vilt bedöms leda till en minskning av
trafikolyckor där vilt är inblandat. Detta bör minska kostnaderna för
trafikolyckor. En utebliven förändring bedöms tvärtom kunna bidra till en
fortsatt ökning av mängden vilt med fortsatt ökade kostnader för
viltolyckor.
6.2
Konsekvenser för enskilda och företag
Möjligheten att förbjuda utfodring i syfte att förebygga eller minska risken
för bl.a. allvarliga skador av vilt förutsätts leda till en lokal minskning av
mängden vilt och därmed av skador av vilt på jordbruksgrödor, skog och
annan egendom i närområdet. Detta bör minska de ekonomiska förlusterna
för jordbruk och skogsbruk på grund av viltskador. En utebliven förändring bedöms tvärtom kunna bidra till en fortsatt ökning av vilt med fortsatt
ökade kostnader för viltskador.
För den som önskar utfodra vilt trots att det finns ett förbud mot
utfodring uppstår en ökad administrativ börda eftersom han eller hon
måste göra en begäran om att beslutet ändras så att den önskade
utfodringen kan bedrivas alternativt överklaga beslutet om förbud.
Möjligheten att förbjuda utfodring av vilt kan påverka näringsidkare som
arrangerar jakter, eftersom ett förbud minskar möjligheterna att genom
utfodring försöka skapa en stor viltstam på de egna markerna. Med hänsyn
till att regeringen har för avsikt att undanta åtling från möjligheten att
meddela förbud mot utfodring bedömer dock regeringen att förslagets
påverkan på jaktmöjligheterna är relativt begränsad. Regeringen anser
sammantaget att förslagets påverkan på ekosystemtjänster av vilt är
marginell och att förslagets nackdelar i detta avseende övervägs av de
förväntade positiva effekter som beskrivits ovan.
Den utvidgade möjlighet för Naturvårdsverket att meddela föreskrifter
om åteljakt som regeringen har för avsikt att införa innebär att det, när
bemyndigandet utnyttjas, kommer att bli tydligt för enskilda när det är
tillåtet att lägga ut foder i syfte att bedriva jakt. Tydliga föreskrifter om
vad som gäller för åteljakt har länge efterfrågats av bl.a. Lantbrukarnas
31
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksförbund (LRF) och bör leda till minskade oklarheter för enskilda och
minskade konflikter mellan enskilda om vad som gäller för åteljakt.
6.3
Konsekvenser för miljön och djurhälsan
En begränsning av utfodring av vilt förutsätts leda till en viss ökning av
möjligheterna att hålla viltstammarna på lämpliga nivåer utifrån de
ekologiska förutsättningarna. Det samlade betestrycket från bl.a. hjortar på
främst lövträd och örter gör att minskade stammar kan antas bidra till en
bättre uppfyllelse av miljömålen levande skogar och ett rikt växt- och
djurliv. En reglering av utfodringsmöjligheterna bedöms vidare minska
viltets negativa effekter på jordbruket och därmed indirekt öka möjligheten att uppnå miljömålet ett rikt odlingslandskap. En ökad möjlighet att
hålla vildsvinsstammen på en lämplig nivå kan även ha positiva effekter
när det gäller riskerna för spridning av afrikansk svinpest och andra
sjukdomar.
7
Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
4 a § Länsstyrelsen får i enskilda fall besluta om förbud mot eller villkor
för utfodring av vilt som inte hålls i hägn, om det behövs för att förebygga
eller minska risken för trafikolyckor med vilt eller risken för att viltet
orsakar allvarliga skador på egendom.
Beslutet ska avse ett visst begränsat område och vara tidsbegränsat.
Regeringen får meddela föreskrifter om vad förbud eller villkor enligt
första stycket får omfatta.
32
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om möjligheten att besluta
om förbud mot och villkor för utfodring av vilt. Övervägandena finns i
avsnitt 5.1 och 2.
Enligt första stycket får länsstyrelsen i det enskilda fallet besluta om
förbud mot eller villkor för utfodring av vilt som inte hålls i hägn. Sådana
beslut får fattas om det behövs för att förebygga eller minska risken för
trafikolyckor med vilt eller risken för att viltet orsakar allvarliga skador på
egendom. Ett sådant behov kan finnas om de problem som utfodringen
medför inte går att lösa på något annat mindre ingripande sätt, såsom
genom frivilliga överenskommelser mellan markägare, jakträttshavare och
arrendatorer om hur viltvården ska bedrivas på den plats som är aktuell.
Beslut bör i första hand riktas mot markägaren. Ibland kan beslut dock
behöva riktas mot någon annan. Så kan vara fallet om markägaren har
upplåtit jakträtten inklusive möjligheten att nyttja marken till att bedriva
utfodring.
Det krävs inte att skador redan har uppkommit för att beslut ska få
meddelas, utan det är tillräckligt att det finns en risk för att olyckor ska
inträffa eller att egendom ska skadas allvarligt. Riskbedömningen kan
exempelvis göras utifrån inventeringar av populationstäthet och observationer som ger ett tydligt stöd för att t.ex. vildsvin återkommande rör sig
mot ett område där de kan orsaka egendomsskador eller bli inblandade i
trafikolyckor. Om skador eller olyckor redan har inträffat kan sakkunniga
bedömningar av vad som orsakat dem utgöra en viktig del av beslutsunderlaget.
Vad som utgör en allvarlig skada på egendom får bedömas med utgångspunkt i vilken typ av egendom det är fråga om och vilken skadenivå som
får anses klart överstiga vad som kan anses normalt eller rimligt att
tolerera. Bedömningen kommer alltså att se olika ut beroende på vilken
typ av egendom man avser att skydda.
Av andra stycket framgår att beslut om förbud mot och villkor för
utfodring ska avse ett visst begränsat område och vara tidsbegränsat.
Området kan t.ex. vara beläget längs en väg eller järnväg där det finns risk
för viltolyckor eller på en plats där det finns risk för omfattande skador på
grödor. Bedömningen av hur stora områden som bör omfattas och för hur
lång tid besluten ska gälla måste göras från fall till fall och med
utgångspunkt i förhållandena på den aktuella platsen. Vid bedömningen
ska länsstyrelsen beakta proportionalitetsprincipen i 5 § tredje stycket
förvaltningslagen (2017:900).
I tredje stycket finns ett bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om vad ett förbud mot eller villkor för utfodring får omfatta.
Regeringen har därmed möjlighet att i förordning inskränka eller precisera
möjligheten att besluta om förbud mot och villkor för utfodring. Med stöd
av bemyndigandet kan regeringen exempelvis föreskriva att beslut om
förbud mot eller villkor för utfodring inte ska omfatta sådana former av
utfodring som är av särskild betydelse för möjligheten att bedriva en
effektiv jakt.
42 a § Länsstyrelsen utövar tillsyn över att beslut enligt 4 a § om utfodring
av vilt följs.
Länsstyrelsen får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen och
för att beslut om utfodring ska följas. Förelägganden får förenas med vite.
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om tillsyn. Övervägandena
finns i avsnitt 5.3.
Av första stycket framgår att länsstyrelsen utövar tillsynen över att
beslut om förbud mot och villkor för utfodring följs. Genom bestämmelserna i andra stycket får länsstyrelsen möjlighet att besluta de förelägganden som behövs såväl för tillsynen som för att beslut om utfodring
ska följas. Det kan t.ex. handla om förelägganden att forsla bort foder som
har lagts ut i strid med ett gällande beslut. Förelägganden får förenas med
vite. Allmänna bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om viten.
54 § Följande beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol:
1. länsstyrelsens beslut enligt 4 a § om förbud mot eller villkor för
utfodring av vilt,
2. länsstyrelsens beslut enligt 33 § om registrering och avregistrering av
licensområde eller älgskötselområde, och
3. länsstyrelsens beslut om förelägganden enligt 42 a §.
33
Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheten att överklaga beslut
enligt jaktlagen.
Första stycket ändras på så sätt att de beslut som är överklagbara beslut
anges i en punktlista. I första punkten anges att det blir möjligt att överklaga länsstyrelsens beslut om förbud mot och villkor för utfodring. Den
redan befintliga möjligheten att överklaga beslut enligt 33 § tas upp i
andra punkten. I tredje punkten anges att det blir möjligt att överklaga de
förelägganden som länsstyrelsen beslutar om inom ramen för sin tillsyn.
Utöver detta görs redaktionella ändringar som innebär att bestämmelsen i
hittillsvarande första stycket om vilka beslut som inte får överklagas flyttas
till andra stycket, medan bestämmelsen i hittillsvarande andra stycket om
att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten flyttas
till ett nytt tredje stycke.
Övervägandena finns i avsnitt 5.4.
34
Sammanfattning av promemorian Utfodring av
vilt (N2020/02817)
Bilaga 1
I promemorian föreslås ändringar i jaktlagen (1987:259) som innebär att
den myndighet som regeringen bestämmer i det enskilda fallet ska kunna
meddela beslut om förbud mot eller villkor för utfodring av vilt som inte
hålls i hägn för att förebygga eller minska risken för trafikolyckor med vilt
eller risken för att viltet orsakar allvarliga skador på egendom. Beslut om
utfodring ska avse ett visst begränsat område och gälla för en begränsad
tid. Regeringen föreslås få ett bemyndigande att meddela föreskrifter om
vad förbud mot och villkor för utfodring får omfatta.
Det föreslås att länsstyrelsen ska utöva tillsyn över att beslut om
utfodring följs och ha befogenhet att besluta de förelägganden som behövs
för tillsynen och för att besluten ska följas. Föreläggandena ska få förenas
med vite.
Förslagen i promemorian innebär vidare att det ska vara möjligt att
överklaga beslut om förbud mot och villkor för utfodring till allmän
förvaltningsdomstol. Även de förelägganden som länsstyrelsen beslutar
om ska kunna överklagas.
Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2021.
35
Bilaga 2
Lagförslag i promemorian Utfodring av vilt
(N2020/02817)
Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259)1
dels att nuvarande 42 a § ska betecknas 42 b §,
dels att 54 § ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 42 § ska lyda ”Tillsyn”,
dels att rubriken närmast före 42 a § ska sättas närmast före 42 b §,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 4 a och 42 a §§, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4a§
Den myndighet som regeringen
bestämmer får i det enskilda fallet
besluta om förbud mot eller villkor
för utfodring av vilt som inte hålls i
hägn för att förebygga eller minska
risken för trafikolyckor med vilt
eller risken för att viltet orsakar
allvarliga skador på egendom.
Ett beslut ska avse ett visst
begränsat område och vara tidsbegränsat.
Regeringen får meddela föreskrifter om vad förbud eller villkor
enligt första stycket får omfatta.
42 a §
Länsstyrelserna utövar tillsyn
över att beslut enligt 4 a § om
utfodring av vilt följs.
Länsstyrelserna får besluta de
förelägganden som behövs för
tillsynen och för att beslut om
utfodring av vilt ska följas.
Förelägganden får förenas med
vite.
36
1
Senaste lydelse av 42 a § 2016:971.
54 §2
Bilaga 2
Länsstyrelsens beslut enligt 33 §
Följande beslut får överklagas
om registrering och avregistrering till allmän förvaltningsdomstol:
av licensområde eller älgskötsel1. en myndighets beslut enligt
område får överklagas hos allmän 4 a § om förbud mot eller villkor
förvaltningsdomstol. Andra beslut för utfodring av vilt,
enligt denna lag får inte överklagas.
2. länsstyrelsens beslut enligt
Prövningstillstånd krävs vid 33 § om registrering och avöverklagande till kammarrätten.
registrering av licensområde eller
älgskötselområde, och
3. länsstyrelsens beslut om förelägganden enligt 42 a §.
Andra beslut enligt denna lag får
inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2021.
2
Senaste lydelse 2010:2001.
37
Bilaga 3
Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över departementspromemorian Utfodring av
vilt (N2020/02817) inkommit från Domstolsverket, Förvaltningsrätten i
Falun, Förvaltningsrätten i Malmö, Justitiekanslern, Jägarnas Riksförbund, Kammarrätten i Göteborg, Lantbrukarnas Riksförbund,
Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen
i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Jämtlands
län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen
i Uppsala län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i
Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i
Örebro län, Naturskyddsföreningen, Naturvårdsverket, Polismyndigheten,
Skogsindustrierna, Skogsstyrelsen, Statens jordbruksverk, Statens
veterinärmedicinska anstalt, Sveaskog Förvaltnings AB, Svenska Jägareförbundet, Sveriges Allmänningsskogars Förbund, Sveriges Jordbruksarrendatorer, Sveriges Jordägareförbund, Sveriges lantbruksuniversitet
och Trafikverket.
Yttranden har även inkommit från Gård & Djurhälsan AB, Lundens
Djurhälsovård AB, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Mellanskog,
M Sverige, Stora Enso Skog AB, Svenska Fåravelsförbundet, Sveriges
nötköttsproducenter, Södra skogsägarna ekonomisk förening och
Viltmästareförbundet samt från ett antal privatpersoner.
Djurens rätt, Regelrådet och Riksdagens ombudsmän har avstått från att
yttra sig.
Ekologiska lantbrukarna, Friluftsfrämjandet, Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk, Förbundet Sveriges Småbrukare, Nationella
viltolycksrådet, Svenskt Friluftsliv och Världsnaturfonden har inte hörts
av.
38
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Lagrådets yttrande 2021-04-15, Utfodring av vilt Utfodring av vilt ur registret