Covid-19-lag S2020/09214
2020-12-09 · 83 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
- Källa: Regeringskansliet (regeringen.se) — originalets PDF · regeringens sida; texten är pdf:ens eget textlager
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 62 av 83 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Promemoria Covid-19-lag S2020/09214 (Socialdepartementet, 2020-12-09)
Dokumentets text
Promemoria
Covid-19-lag
Socialdepartementet
S2020/09214
Promemorians huvudsakliga innehåll
I promemorian föreslås en tillfällig lag om särskilda begränsningar för att
förhindra spridning av sjukdomen covid-19. Det allmänna kan med stöd
av lagen vidta åtgärder för att motverka trängsel eller på annat sätt
förhindra smittspridning. Lagen möjliggör träffsäkra åtgärder som inte i
onödan hindrar sådan verksamhet som kan genomföras på ett från
smittskyddssynpunkt säkert sätt.
Om det är nödvändigt för att förhindra smittspridning, ska begränsningar
kunna införas avseende följande verksamheter och platser:
• allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
• platser för fritids- eller kulturverksamhet
• handelsplatser
• kollektivtrafik och inrikes flygtrafik
• användning eller upplåtelse av platser för privata sammankomster.
Det föreslås också en möjlighet att införa förbud mot att samlas i ett
sällskap av en viss storlek på platser dit allmänheten har tillträde. Vidare
föreslås en möjlighet att införa förbud mot att vistas i en park, på en
badplats eller på någon annan liknande särskilt angiven plats, om det på
platsen finns en påtaglig risk för trängsel.
I lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen föreslås
ändringar som innebär ytterligare möjligheter att införa begränsningar som
avser serveringsställen.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 15 mars 2021 och upphöra att
gälla vid utgången av mars 2022.
1
Innehållsförteckning
1
Lagförslag .........................................................................................4
1.1
Förslag till lag om särskilda begränsningar för att
förhindra spridning av sjukdomen covid-19 .......................4
1.2
Förslag till lag om ändring i ordningslagen
(1993:1617) ........................................................................9
1.3
Förslag till lag om ändring i ordningslagen
(1993:1617) ......................................................................11
1.4
Förslag till lag om ändring i lagen (2020:526) om
tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen ..........12
2
Det pågår en spridning i samhället av virussjukdomen covid19 ....................................................................................................13
3
Regeringen och riksdagen har vidtagit åtgärder .............................. 14
4
Det finns behov av ytterligare möjligheter att motverka
trängsel ............................................................................................ 15
5
Det bör införas en tillfällig covid-19-lag ........................................16
6
Förhållandet till annan lagstiftning .................................................19
7
Skyldighet att förebygga smittspridning .........................................20
8
Allmänna förutsättningar för begränsningar ...................................21
9
Bemyndiganden att meddela föreskrifter om begränsningar...........22
9.1
Allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar.....................................................................22
9.2
Platser för fritids- eller kulturverksamhet ......................... 26
9.3
Handelsplatser ..................................................................28
9.4
Kollektivtrafik och inrikes flygtrafik................................ 30
9.5
Serveringsställen .............................................................. 32
9.6
Användning och upplåtelse av platser för privata
sammankomster ................................................................ 33
9.7
Platser dit allmänheten har tillträde ..................................35
9.8
Regionala föreskrifter ....................................................... 40
9.9
Geografisk inskränkning .................................................. 41
9.10
Underställning till riksdagen ............................................42
10 Beslut om begränsningar i enskilda fall ..........................................44
10.1
Länsstyrelsen ska få besluta om begränsningar i
enskilda fall ......................................................................44
10.2
Tillstånd att anordna allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar .................................................... 45
11 Tillsyn och befogenheter.................................................................46
11.1
Länsstyrelsen ska ha tillsyn ..............................................46
11.2
Befogenheter i samband med allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar .................. 49
11.3
Befogenheter i kollektivtrafik och inrikes flygtrafik ........50
12 När beslut får verkställas.................................................................51
2
13 Straff ............................................................................................... 52
14 Överklagande ................................................................................. 53
15 Tidsbegränsning av reglerna samt ikraftträdande- och
övergångsbestämmelser ................................................................. 53
16 Förslagets förhållande till grundläggande fri- och rättigheter
och den kommunala självstyrelsen ................................................. 55
17 Ersättningsfrågor ............................................................................ 59
18 Konsekvenser ................................................................................. 60
18.1
Bestämmelser om skyldighet att förebygga
smittspridning .................................................................. 60
18.2
Bemyndiganden ............................................................... 60
18.3
Beslut i enskilda fall ........................................................ 61
18.4
Tillsyn och befogenheter ................................................. 62
19 Författningskommentar .................................................................. 63
19.1
Förslaget till lag om särskilda begränsningar för att
förhindra spridning av sjukdomen covid-19 .................... 63
19.2
Förslaget till lag om ändring i ordningslagen
(1993:1617) ..................................................................... 81
19.3
Förslaget till lag om ändring i ordningslagen
(1993:1617) ..................................................................... 82
19.4
Förslaget till lag om ändring i lagen (2020:526) om
tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen ......... 83
3
1
Lagförslag
1.1
Förslag till lag om särskilda begränsningar för
att förhindra spridning av sjukdomen covid-19
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens innehåll och syfte
1 § I denna lag finns bestämmelser om särskilda begränsningar för att
förhindra spridning av sjukdomen covid-19.
Förhållandet till annan lagstiftning
2 § Denna lag gäller utöver smittskyddslagen (2004:168) och ordningslagen (1993:1617).
Ord och uttryck
3 § I denna lag avses med
– platser för fritids- eller kulturverksamhet: gym- och sportanläggningar, badhus, bibliotek, museer, djurparker, campingplatser och
andra liknande platser,
– handelsplatser: köpcentrum, varuhus, butiker, serviceinrättningar och
andra liknande platser.
Skyldighet att förebygga smittspridning
4 § Var och en ska genom uppmärksamhet och rimliga
försiktighetsåtgärder medverka till att förhindra spridning av sjukdomen
covid-19.
5 § Den som bedriver eller ansvarar för en sådan verksamhet som avses
i 8–12 §§ ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra smittspridning.
Verksamheten ska så långt som möjligt bedrivas på ett sådant sätt att
trängsel undviks och att människor kan hålla ett från smittskyddssynpunkt
säkert avstånd från varandra.
Särskilda begränsningar för att förhindra smittspridning
6 § Allmänna sammankomster, offentliga tillställningar, platser för
fritids- eller kulturverksamhet, handelsplatser, kollektivtrafik, inrikes
flygtrafik samt användning och upplåtelse av platser för privata
sammankomster får begränsas genom föreskrifter enligt 8–12 och 15 §§
eller genom beslut i enskilda fall enligt 17 §.
Användningen av platser dit allmänheten har tillträde får begränsas
genom föreskrifter enligt 13–15 §§.
Allmänna förutsättningar för begränsningar
4
7 § Föreskrifter och beslut om begränsningar får meddelas endast om det
är nödvändigt för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19.
Föreskrifterna och besluten får inte vara mer långtgående än vad som är
försvarligt med hänsyn till faran för människors liv och hälsa.
Föreskrifterna och besluten bör utformas med beaktande av risken för
smittspridning i olika typer av verksamheter och förutsättningarna för att i
dessa verksamheter vidta åtgärder för att förhindra smittspridning.
Bemyndiganden att meddela föreskrifter om begränsningar
Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att den som anordnar en sådan allmän sammankomst eller offentlig tillställning som omfattas av ordningslagen
(1993:1617) ska vidta smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter får innebära krav på
1. begränsning av antalet deltagare,
2. minsta avstånd mellan deltagare med anvisade platser,
3. begränsning av tiden för sammankomsten eller tillställningen, eller
4. andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om att allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar inte får hållas.
Platser för fritids- eller kulturverksamhet
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att den som bedriver verksamhet på en plats för
fritids- eller kulturverksamhet ska vidta smittskyddsåtgärder. Sådana
föreskrifter får innebära krav på
1. begränsning av antalet besökare,
2. begränsning av öppettider, eller
3. andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om att platser för fritids- eller
kulturverksamhet ska hållas stängda.
Handelsplatser
10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att den som bedriver verksamhet på en handelsplats ska vidta smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter får innebära krav
på
1. begränsning av antalet besökare,
2. begränsning av öppettider, eller
3. andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om att handelsplatser ska hållas
stängda.
Kollektivtrafik och inrikes flygtrafik
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att den som bedriver kollektivtrafik eller inrikes
flygtrafik eller ansvarar för lokaler och områden som är avsedda att
användas av resenärer i kollektivtrafik eller flygtrafik ska vidta smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter får innebära krav på
5
opaginerad Kontrollera mot PDF
1. begränsning av antalet personer på färdmedel eller i lokaler eller på
områden som är avsedda att användas av resenärer,
2. begränsning av den tid under vilken trafiken bedrivs, eller
3. andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om att kollektivtrafik och inrikes
flygtrafik inte får bedrivas.
Användning och upplåtelse av platser för privata sammankomster
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att smittskyddsåtgärder ska vidtas av den som,
inom ramen för en verksamhet som bedrivs yrkesmässigt, använder eller
upplåter en lokal eller ett område för en fest eller någon annan liknande
privat sammankomst. Sådana föreskrifter får innebära krav på
1. begränsning av antalet deltagare,
2. begränsning av tiden för sammankomsten, eller
3. andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om förbud mot sådan användning
och upplåtelse som avses i första stycket.
Första och andra styckena gäller inte sådana serveringsställen som avses
i lagen (2020:526) om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen.
Förbud mot att samlas i ett sällskap av en viss storlek
13 § Regeringen får meddela föreskrifter om förbud mot att samlas i ett
sällskap av en viss storlek på platser dit allmänheten har tillträde.
Sådana föreskrifter får inte innebära ett förbud som omfattar sällskap
som tillhör samma hushåll. Föreskrifterna får inte heller innebära ett
förbud som omfattar sammankomster som med hänsyn till syftet med
sammankomsten och övriga omständigheter är att anse som befogade.
Förbud mot att vistas på vissa platser
14 § Regeringen eller den kommun som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om förbud mot att vistas i en park, på en badplats eller
på någon annan liknande särskilt angiven plats, om det på platsen finns en
påtaglig risk för trängsel.
Sådana föreskrifter får inte innebära förbud mot att vistas inom områden
av sådan omfattning att det innebär ett hinder mot att förflytta sig inom
riket. Föreskrifterna får inte heller i övrigt innebära obefogade
inskränkningar i enskildas frihet.
Geografisk inskränkning
15 § Föreskrifter som meddelas med stöd av 8–13 §§ får inskränkas till
att gälla inom ett visst geografiskt område.
Underställning till riksdagen
6
16 § En föreskrift om förbud eller nedstängning som regeringen har
meddelat med stöd av 8 § andra stycket, 9 § andra stycket, 10 § andra
stycket, 11 § andra stycket, 12 § andra stycket eller 13 § ska underställas
riksdagens prövning inom en månad från den dag då föreskriften
beslutades. En föreskrift som innebär att ett förbud eller en nedstängning
helt eller delvis upphör att gälla, behöver inte underställas riksdagens
prövning.
Beslut om begränsningar i enskilda fall
17 § En länsstyrelse får i enskilda fall besluta om sådana begränsningar
som avses i 8–12 §§.
Länsstyrelsen ska vid behov samråda med smittskyddsläkaren.
Tillsyn och befogenheter
18 § Länsstyrelsen utövar tillsyn över att föreskrifter som har meddelats
med stöd av 8–12 §§ och beslut enligt 17 § följs.
19 § På begäran av länsstyrelsen ska den som bedriver eller ansvarar för
en sådan verksamhet som avses i 8–12 §§ lämna de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen. Länsstyrelsen har rätt att få tillträde
till lokaler och områden där verksamheten bedrivs.
20 § Polismyndigheten ska på begäran lämna länsstyrelsen den hjälp
som behövs vid tillämpningen av 19 §.
En begäran enligt första stycket får göras endast om
1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte
kan vidtas utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 §
polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller
2. det annars finns synnerliga skäl.
21 § Länsstyrelsen får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen
och för att föreskrifter som har meddelats med stöd av 8–12 §§ och beslut
enligt 17 § ska följas.
Länsstyrelsen ska vid behov samråda med smittskyddsläkaren.
Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.
22 § Polismyndigheten får ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som hålls i strid med en föreskrift som
har meddelats med stöd av 8 § eller ett beslut enligt 17 §.
En allmän sammankomst eller offentlig tillställning får upplösas endast
om mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otillräckliga för att hindra
fortsatta överträdelser av föreskriften eller beslutet.
Har Polismyndigheten beslutat att ställa in eller upplösa en allmän
sammankomst eller offentlig tillställning, får en polisman avvisa eller
avlägsna deltagare och åskådare, om det behövs för att syftet med beslutet
ska uppnås.
23 § Om det behövs för att en föreskrift som har meddelats med stöd av
11 § eller ett beslut enligt 17 § ska kunna följas, får tillträde vägras till
1. färdmedel i kollektivtrafik eller inrikes flygtrafik, och
2. lokaler och områden som är avsedda att användas av resenärer i
kollektivtrafik eller flygtrafik.
Den som bedriver kollektivtrafik eller inrikes flygtrafik eller ansvarar
för lokaler och områden som är avsedda att användas av resenärer i
7
kollektivtrafik eller flygtrafik får ge resenärer och andra personer de
anvisningar och tillsägelser som behövs för att sådana föreskrifter och
beslut som avses i första stycket ska kunna följas. Den som inte följer en
anvisning eller tillsägelse är skyldig att på uppmaning lämna ett färdmedel,
en lokal eller ett område.
Om den som har vägrats tillträde eller uppmanats att lämna ett
färdmedel, en lokal eller ett område inte gör som han eller hon blir tillsagd,
får en polisman eller ordningsvakt avvisa eller avlägsna honom eller
henne.
När beslut får verkställas
24 § Länsstyrelsens beslut enligt 17 och 21 §§ och Polismyndighetens
beslut enligt 22 § gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet.
Straff
25 § Den som bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av
13 eller 14 § döms till penningböter.
Överklagande
26 § Länsstyrelsens beslut enligt 17 och 21 §§ och Polismyndighetens
beslut enligt 22 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra
beslut enligt denna lag får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 15 mars 2021.
2. Lagen upphör att gälla vid utgången av mars 2022.
3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för ärenden och mål om
tillsyn som har inletts före upphävandet.
8
1.2
Förslag till lag om ändring i ordningslagen
(1993:1617)
Härigenom föreskrivs i fråga om ordningslagen (1993:1617)
dels att 2 kap. 7 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 2 kap. 10 a och 15 a §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
7§
Ansökan om tillstånd att anordna
En ansökan om tillstånd att anoch anmälan om en allmän sam- ordna och en anmälan om en allmän
mankomst eller offentlig tillställ- sammankomst eller offentlig tillning skall innehålla uppgifter om ställning ska innehålla uppgifter
anordnaren, tiden för samman- om anordnaren, tiden för sammankomsten eller tillställningen, den- komsten
eller
tillställningen,
nas art och huvudsakliga utform- dennas art och huvudsakliga
ning samt de åtgärder i fråga om utformning samt de åtgärder i fråga
ordning och säkerhet som anordna- om ordning och säkerhet som
ren avser att vidta.
anordnaren avser att vidta.
Anordnaren av en allmän
sammankomst eller offentlig tillställning ska i ansökan även uppge
om
sammankomsten
eller
tillställningen ska hållas i enlighet
med föreskrifter som har meddelats
med stöd av 8 § första stycket lagen
(2021:000)
om
särskilda
begränsningar för att förhindra
spridning av sjukdomen covid-19
eller ett beslut enligt 17 § samma
lag.
10 a §
Polismyndigheten får inte bevilja
tillstånd till en allmän sammankomst eller offentlig tillställning om
det av ansökan framgår att den ska
hållas i strid med en föreskrift som
har meddelats med stöd av 8 §
lagen (2021:000) om särskilda
begränsningar för att förhindra
spridning av sjukdomen covid-19
eller ett beslut enligt 17 § samma
lag.
9
15 a §
Allmänna sammankomster och
offentliga
tillställningar
kan
begränsas även med stöd av lagen
(2021:000)
om
särskilda
begränsningar för att förhindra
spridning av sjukdomen covid-19.
Denna lag träder i kraft den 15 mars 2021.
10
1.3
Förslag till lag om ändring i ordningslagen
(1993:1617)
Härigenom föreskrivs i fråga om ordningslagen (1993:1617)1
dels att 2 kap. 10 a och 15 a §§ ska upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 7 § ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt lagförslag 1.2
Föreslagen lydelse
2 kap.
7 §2
En ansökan om tillstånd att anordna och en anmälan om en allmän
sammankomst eller offentlig tillställning ska innehålla uppgifter om
anordnaren, tiden för sammankomsten eller tillställningen, dennas art
och huvudsakliga utformning samt de åtgärder i fråga om ordning och
säkerhet som anordnaren avser att vidta.
Anordnaren av en allmän
sammankomst eller offentlig tillställning ska i ansökan även uppge
om
sammankomsten
eller
tillställningen ska hållas i enlighet
med föreskrifter som har meddelats
med stöd av 8 § första stycket lagen
(2021:000)
om
särskilda
begränsningar för att förhindra
spridning av sjukdomen covid-19
eller ett beslut enligt 17 § samma
lag.
Denna lag träder i kraft den 1 april 2022.
1
Senaste lydelse av
2 kap. 10 a § 2021:000
2 kap. 15 a § 2021:000.
2
Senaste lydelse 2021:000. Ändringen innebär att andra stycket tas bort.
11
1.4
Förslag till lag om ändring i lagen (2020:526)
om tillfälliga smittskyddsåtgärder på
serveringsställen
Härigenom föreskrivs att det i lagen (2020:526) om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen ska införas två nya paragrafer, 11 och 12 §§,
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 §
Regeringen får meddela föreskrifter om att serveringsställen ska
hållas stängda, om det är nödvändigt för att förhindra spridning
av sjukdomen covid-19.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
under samma förutsättningar meddela föreskrifter om att serveringsställens öppettider ska begränsas.
Föreskrifter som meddelas med
stöd av första och andra styckena
får inskränkas till att gälla inom ett
visst geografiskt område.
12 §
En föreskrift om nedstängning av
serveringsställen som regeringen
har meddelat med stöd av 11 §
första stycket ska underställas riksdagens prövning inom en månad
från den dag då föreskriften
beslutades. En föreskrift som innebär att en nedstängning helt eller
delvis upphör att gälla, behöver
inte
underställas
riksdagens
prövning.
Denna lag träder i kraft den 15 mars 2021.
12
2
Det pågår en spridning i samhället av
virussjukdomen covid-19
Sverige och omvärlden befinner sig i en mycket svår situation och måste
fortsätta att planera för och genomföra extraordinära åtgärder. Covid-19 är
en allvarlig virussjukdom som i de svåraste fallen har en dödlig utgång.
Viruset sprids mycket snabbt och Världshälsoorganisationen (WHO)
deklarerade den 11 mars 2020 att utbrottet av covid-19 är en pandemi.
Sjukdomen har redan drabbat en stor majoritet av världens länder. Alla
måste så långt det är möjligt göra vad de kan för att minska
spridningstakten i syfte att ge sjukvården mer tid att behandla de patienter
som behöver vård och värna de grupper i befolkningen som riskerar att få
särskilt allvarliga följder av sjukdomen.
Enligt Folkhälsomyndigheten har det hittills (t.o.m. den
3 december 2020) rapporterats över 270 000 fall av covid-19-infektion i
Sverige. Över 7 000 personer har hittills avlidit med bekräftad covid-19infektion. Efter en period med förhållandevis låg smittspridning har antalet
fall som rapporteras ökat under senare delen av hösten 2020. Samtliga län
omfattas för närvarande av tillfälligt skärpta allmänna råd från Folkhälsomyndigheten som bl.a. innebär att var och en om möjligt bör undvika att
ha fysisk kontakt med andra personer än de som man bor med. Sverige
befinner sig således alltjämt i en extraordinär situation. Det är inte möjligt
att med säkerhet förutse hur pandemin kommer att utvecklas eller hur
länge den kommer att pågå. Det finns därför ett fortsatt behov av att säkerställa att alla adekvata åtgärder kan vidtas för att bromsa smittspridningen
av covid-19. Parallellt med detta verkar regeringen aktivt för att Sverige
så snart som möjligt ska få tillgång till vaccin mot covid-19 och för en
effektiv struktur för fördelning och genomförande av vaccination.
Om nödvändiga åtgärder inte kan vidtas, kan det innebära en risk för
ökad smittspridning, vilket kan leda till ökad sjuklighet och dödlighet samt
ökad belastning på sjukvården. Samtidigt har de begränsningar som införts
och de beteendeförändringar som har uppkommit medfört svåra ekonomiska problem, t.ex. arbetslöshet för arbetstagare och egenföretagare och
konkurser för företag. Alla åtgärder behöver förhålla sig till företags möjligheter till överlevnad och återhämtning. Begränsningarna har även lett
till att vissa verksamheter inom kultur och idrott inte har kunnat bedrivas.
Det måste också beaktas att de begränsningar som har införts påverkar
möjligheten att utöva grundlagsskyddade fri- och rättigheter, t.ex. rätten
att demonstrera. Vidare måste det beaktas att begränsningarna kan påverka
folkhälsan negativt i andra hänseenden än i fråga om covid-19. Som
exempel kan nämnas den tidigare gällande rekommendationen till
personer som är 70 år och äldre att begränsa sina sociala kontakter och
undvika platser där många människor samlas. Folkhälsomyndighetens
analys visar att rekommendationen har lett till sämre psykisk hälsa för
vissa grupper (Konsekvenser för personer över 70 år och äldre av smittskyddsåtgärder mot covid-19).
13
3
Regeringen och riksdagen har vidtagit
åtgärder
Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att hindra spridningen av covid19. Den 1 februari 2020 beslutades förordningen (2020:20) om att
bestämmelserna i smittskyddslagen (2004:168) om allmänfarlig och
samhällsfarlig sjukdom ska tillämpas på infektion med 2019-nCoV, dvs.
den sjukdom som nu benämns covid-19. Beslutet gav Folkhälsomyndigheten och smittskyddsläkaren möjlighet att besluta om bl.a. extraordinära smittskyddsåtgärder om ett sådant behov skulle uppkomma.
Riksdagen har godkänt regeringens förordning och klassificerat covid-19
som både en allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom (prop. 2019/20:144,
bet. 2019/20:SoU19, rskr. 2019/20:290).
Regeringen har även beslutat att allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar med ett visst antal deltagare inte får hållas, se
förordningen (2020:114) om förbud mot att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar (förbudsförordningen). Förbudet
gäller tills vidare, men ska tas bort när det inte längre behövs.
Förordningen innehåller vissa undantag och har ändrats vid flera tillfällen.
Lagen
(2020:526)
om
tillfälliga
smittskyddsåtgärder
på
serveringsställen trädde i kraft den 1 juli 2020 (prop. 2019/20:172, bet.
2019/20:SoU25, rskr. 2019/20:360). Bestämmelserna i lagen och
anslutande föreskrifter innebär att den som driver ett serveringsställe
ansvarar för att vidta vissa åtgärder för att förhindra spridning av det virus
som orsakar covid-19. Lagen är tidsbegränsad och gäller till utgången av
2020. Regeringen har föreslagit att lagen ska fortsätta att gälla till utgången
av maj 2021 (prop. 2020/21:38).
Regeringen har vidare infört ett tillfälligt förbud mot att servera alkohol
mellan klockan 22.00 och 11.00, se förordningen (2020:956) om tillfälligt
förbud mot servering av alkohol. Förbudet gäller till utgången av februari
2021.
Mellan den 1 april och 30 september gällde ett nationellt förbud mot
besök i särskilda boendeformer för äldre, se förordningen (2020:163) om
tillfälligt förbud mot besök i särskilda boendeformer för äldre för att
förhindra spridningen av sjukdomen covid-19. Regeringen har nyligen gett
Folkhälsomyndigheten möjlighet att införa motsvarande förbud i hela
landet, ett län eller delar av ett län, se förordningen (2020:979) om
tillfälligt förbud mot besök i särskilda boendeformer för äldre för att
förhindra spridningen av sjukdomen covid-19. Förordningen är
tidsbegränsad och upphör att gälla vid utgången av februari 2021.
Med anledning av ett meddelande från Europeiska kommissionen har
regeringen beslutat att tillfälligt stoppa icke nödvändiga resor till Sverige
från en annan stat än en EES-stat eller Schweiz. Vidare avråder Utrikesdepartementet från alla icke nödvändiga resor till ett stort antal länder, bl.a.
alla länder utanför EU, EES och Schengenområdet.
Regeringen har också, i nära dialog med partierna i riksdagen, vidtagit
flera åtgärder för att mildra de negativa ekonomiska konsekvenserna av
virusutbrottet för svenska företag och deras anställda. Exempel på åtgärder
som har vidtagits är omsättningsstöd till enskilda näringsidkare,
14
omställningsstöd till företag baserat på omsättningsbelopp,
korttidspermittering för minskade lönekostnader, utökat statligt ansvar för
sjuklönekostnader, anstånd med skatteinbetalningar, statlig lånegaranti för
små och medelstora företag, tillfälligt sänkta arbetsgivaravgifter och
egenavgifter och tillfällig rabatt för hyreskostnader i utsatta branscher.
4
Det finns behov av ytterligare
möjligheter att motverka trängsel
Bedömning: Det finns behov av ytterligare möjligheter att motverka
trängsel och på annat sätt förhindra smittspridning.
Skälen för bedömningen: Enligt Folkhälsomyndigheten sker spridning
av covid-19 framför allt vid nära kontakt mellan personer genom så kallad
droppsmitta. När en infekterad person nyser, hostar, talar eller andas ut
sprids små droppar till omgivningen. Smittan kan ta sig in i kroppen via
inandning eller genom att man rör med orena händer i ögon eller på slemhinnor i näsa och mun. Situationer där många människor samlas har visat
sig kunna orsaka en omfattande smittspridning.
Enligt nuvarande lagstiftning saknas i stor utsträckning stöd för att
begränsa verksamheter i syfte att motverka trängsel och därmed förhindra
smittspridning. I smittskyddslagen (2004:168) finns bestämmelser om
smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor. Smittskyddslagen
handlar i huvudsak om åtgärder i förhållande till enskilda personer som är
eller misstänks vara smittade av en sjukdom. Lagen innehåller normgivningsbemyndiganden som ger utrymme för att meddela föreskrifter på
lägre nivå än lag. Räckvidden i fråga om smittskyddslagens normgivningsbemyndiganden är emellertid oklar och det finns anledning att sätta i fråga
om de ger tillräckligt stöd för att vidta de åtgärder som kan behövas för att
hantera spridningen av covid-19 (prop. 2019/20:155 s. 12 och 38 och bet.
2019/20:SoU20 s. 13). Det har alltså visat sig att smittskyddslagen inte ger
tillräckliga möjligheter att vidta förebyggande åtgärder för att motverka en
omfattande spridning i samhället av den samhällsfarliga sjukdomen covid19.
Risk för smittspridning uppstår när människor kommer i fysisk kontakt
med varandra. Vissa verksamheter och situationer medför särskilt stora
risker för smittspridning. Trängsel är en viktig faktor för när risk för smittspridning uppkommer. Verksamheter som äger rum inomhus är typiskt
sett mer riskfyllda än verksamheter utomhus. Det har också betydelse
under hur lång tid som människor uppehåller sig i närheten av varandra.
Exempel på riskfyllda miljöer är evenemang med publik, köpcentrum,
kollektivtrafik och fester. Vissa av dessa miljöer är inte möjliga att reglera
med stöd av befintlig lagstiftning. Det är troligt att det epidemiologiska
läget under överskådlig tid kommer att vara sådant att det är motiverat att
vidta smittskyddsåtgärder i många olika typer av verksamheter. Det finns
därför behov av lagstiftning som ger det allmänna ytterligare möjligheter
att motverka trängsel och på annat sätt förhindra smittspridning.
15
opaginerad Kontrollera mot PDF
5
Det bör införas en tillfällig covid-19-lag
Förslag: Det införs en tillfällig lag om särskilda begränsningar för att
förhindra spridning av sjukdomen covid-19.
Bedömning: Lagen bör
• ge det allmänna möjlighet att vidta åtgärder för att motverka trängsel
och på annat sätt förhindra smittspridning
• möjliggöra träffsäkra åtgärder som inte i onödan hindrar sådan verksamhet som kan genomföras på ett från smittskyddssynpunkt säkert
sätt
• så långt som möjligt göra det förutsebart vilka åtgärder som kan bli
aktuella
• ge möjlighet att meddela nationella och regionala föreskrifter samt
beslut i enskilda fall
• innehålla verktyg för att upprätthålla begränsningarna, t.ex. i form
av sanktioner och tillsyn.
Förslagen behöver utformas utifrån regeringsformens och Europakonventionens regler om grundläggande fri- och rättigheter.
Den tillfälliga lagen bör inte innehålla några regler om
serveringsställen.
Skälen för förslaget och bedömningen
Det bör införas en tillfällig covid-19-lag
16
Smittskyddslagen innehåller grundläggande bestämmelser om samhällets
smittskydd. Enligt lagen har var och en ett personligt ansvar att förebygga
smittspridning (2 kap. 1 och 2 §§). Smittskyddslagen kompletteras av
Folkhälsomyndighetens föreskrifter och allmänna råd. Myndigheten har
meddelat särskilda föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2020:12) om
allas ansvar att förhindra smitta av covid-19 m.m.
Smittskyddslagens ramverk innehåller viktiga verktyg för att förhindra
spridning av covid-19. Befolkningen har under lång tid haft en hög
benägenhet att följa Folkhälsomyndighetens föreskrifter, allmänna råd och
rekommendationer. Den svåra situation som har uppstått har emellertid
krävt tvingande åtgärder som inte kan vidtas inom ramen för smittskyddslagen. En sådan åtgärd är regeringens beslut att med stöd av ordningslagen
förbjuda allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med ett
visst antal deltagare.
I avsnitt 4 görs bedömningen att det finns behov av ytterligare
möjligheter att motverka trängsel och på annat sätt förhindra
smittspridning. En sådan reglering bör inte tas in i ordningslagen, eftersom
den lagens huvudsakliga syfte är att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet och inte att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar. En
tänkbar lösning är att föra in regleringen i smittskyddslagen, på liknande
sätt som gjordes med de tillfälliga bemyndiganden som gällde mellan den
18 april och 30 juni 2020 (prop. 2019/20:155, bet. 2019/20:SoU20, rskr.
2019/20:214). Regleringen blir emellertid mer överskådlig och
lättillgänglig om regleringen tas in i en ny särskild lag. De nya
möjligheterna att motverka trängsel kan innebära betydande ingrepp i
grundläggande fri- och rättigheter och även i övrigt få stor betydelse för
privatpersoner, civilsamhälle och företag. Möjligheterna bör därför bara
finnas under en begränsad tid. Genom en särskild lag kan det tydliggöras
att det är fråga om tillfälliga åtgärder för att hantera covid-19-pandemin.
Det bör mot denna bakgrund införas en tillfällig lag om särskilda
begränsningar för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 (covid19-lagen).
Syftet med lagen
Lagen bör ge möjlighet för det allmänna att vidta åtgärder för att motverka
trängsel eller på annat sätt förhindra smittspridning. Det är inte möjligt att
med säkerhet förutse hur pandemin kommer att utvecklas och hur
ingripande åtgärder som kan bli nödvändiga. Lagen bör därför ge utrymme
för långtgående åtgärder.
Lagen bör samtidigt vara flexibel. Den bör göra det möjligt att vidta
träffsäkra åtgärder som förhindrar smittspridning utan att i onödan
begränsa verksamheter som kan genomföras på ett från smittskyddssynpunkt säkert sätt.
Lagen bör så långt som möjligt göra det förutsebart vilka åtgärder som
kan bli aktuella. Det är dock inte lämpligt att uttömmande ange vilka krav
på smittskyddsåtgärder som får införas för olika typer av verksamheter.
Vilka åtgärder som är mest adekvata beror både på den epidemiologiska
utvecklingen och på kunskapsläget avseende spridning av covid-19.
Det är troligt att det under lång tid framöver kommer att behöva finnas
generella föreskrifter som motverkar trängsel eller på annat sätt förhindrar
smittspridning. I vissa situationer kommer begränsningarna att behöva
gälla nationellt, medan det i andra fall kan vara lämpligare med regionala
eller lokala åtgärder. Erfarenheterna av pandemin visar att smittläget kan
förändras snabbt, vilket kan göra det nödvändigt att införa nya
begränsningar med kort varsel. Om åtgärderna försenas kan det leda till
ytterligare smittspridning, med ökad belastning på sjukvården och fler
dödsfall som följd. För att nya begränsningar ska kunna införas så snabbt
som möjligt bör de kunna beslutas av regeringen genom förordning och i
vissa fall även genom myndighetsföreskrifter. Det bör också finnas
möjlighet att meddela föreskrifter på regional nivå. För att skapa
ytterligare flexibilitet och träffsäkerhet bör lagen även ge möjlighet att
begränsa en viss verksamhet genom beslut i enskilda fall.
Många av de begränsningar som övervägs i denna promemoria kan
redan i dag införas i form av allmänna råd från Folkhälsomyndigheten.
Tanken med den nya lagen är att det ska bli möjligt att införa
begränsningar även genom bindande föreskrifter och beslut. För att
säkerställa att sådana föreskrifter och beslut följs bör överträdelser leda till
någon form av reaktion. Lagen bör därför innehålla verktyg för att
upprätthålla begränsningarna, t.ex. i form av sanktioner och tillsyn.
Förslagen behöver utformas utifrån regeringsformens och
Europakonventionens regler om grundläggande fri- och rättigheter
Lagen bör ge möjlighet för det allmänna att vidta åtgärder för att motverka
trängsel eller på annat sätt förhindra smittspridning. De nya möjligheter
som övervägs ger utrymme för betydande ingrepp i grundläggande fri- och
17
rättigheter. Frågor om grundläggande fri- och rättigheter regleras i
regeringsformen och den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).
Enligt regeringsformen är var och en gentemot det allmänna
tillförsäkrad mötes- och demonstrationsfrihet. Mötesfrihet innebär frihet
att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring
eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk.
Demonstrationsfrihet innebär frihet att anordna och delta i
demonstrationer på allmän plats. Mötes- och demonstrationsfriheten får
begränsas för att motverka farsot. En sådan begränsning får göras genom
lag eller, efter bemyndigande i lag, annan författning. Begränsningen får
göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett
demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte
heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen
såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart
på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap.
1, 20, 21 och 24 §§).
Enligt regeringsformen är vars och ens egendom tryggad genom att
ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon
enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla
att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när
det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen (2 kap. 15 §).
Rätten till egendom skyddas också genom Europakonventionen. Varje
fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen
får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de
förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.
Dessa bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan
lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av
egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse (artikel 1 i första
tilläggsprotokollet). I regeringsformen finns också en bestämmelse om
näringsfrihet. Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får
införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i
syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag (2 kap.
17 §).
Enligt regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad
mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt
tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Rörelsefriheten får under vissa förutsättningar begränsas genom lag (2 kap. 8, 20
och 21 §§).
Förslagen behöver utformas utifrån regeringsformens och Europakonventionens regler om grundläggande fri- och rättigheter. Kraven i
regeringsformen och Europakonventionen kommer att behöva beaktas
även vid utformningen av föreskrifter som meddelas med stöd av de
bemyndiganden som föreslås.
Serveringsställen bör inte regleras i lagen
18
Enligt lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen ansvarar den som driver ett serveringsställe för att vidta vissa åtgärder för att
förhindra spridning av det virus som orsakar covid-19. Den kommunala
nämnd som ansvarar för miljö- och hälsoskyddsområdet utövar tillsyn och
får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och
anslutande föreskrifter ska följas. Lagen är tidsbegränsad och gäller till
utgången av 2020. Regeringen har föreslagit att lagen ska förlängas till
utgången av maj 2021. Eftersom det redan finns ett särskilt regelverk för
att förhindra smittspridning på serveringsställen, bör sådan verksamhet
inte regleras i covid-19-lagen. Däremot finns det skäl att genom ändringar
i lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen utvidga
möjligheterna att införa begränsningar som avser serveringsställen
(avsnitt 9.5).
6
Förhållandet till annan lagstiftning
Förslag: Lagen gäller utöver smittskyddslagen och ordningslagen.
Skälen för förslaget: Som anförs ovan innehåller smittskyddslagens
ramverk viktiga verktyg för att förhindra spridning av covid-19. De verktygen bör behållas. Det finns ingen anledning att föra över alla
bestämmelser som kan ha betydelse för hantering av covid-19-pandemin
till den nya lagen. Covid-19-lagen bör därför gälla utöver smittskyddslagen.
Regeringen får enligt ordningslagen föreskriva att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar inte får hållas inom ett visst område,
om det är nödvändigt för att motverka epidemi. Under samma
förutsättningar får en länsstyrelse, efter regeringens bemyndigande, i fråga
om länet eller en del av det föreskriva att allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar inte får hållas (2 kap. 15 §). Vidare får
Polismyndigheten vägra tillstånd till en allmän sammankomst om det är
nödvändigt för att motverka epidemi (2 kap. 10 §). Den nya lagen bör ge
generella möjligheter att motverka trängsel för att förhindra spridning av
covid-19. För att regleringen ska bli sammanhållen, enhetlig och
överskådlig bör lagen behandla också sådant som i dag regleras i ordningslagen. Därmed blir det möjligt att upphäva förbudsförordningen och i
stället införa begränsningar som avser allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar i syfte att förhindra spridning av covid-19 med
stöd av den nya lagen. Däremot är det inte aktuellt att ta bort de aktuella
bemyndigandena i ordningslagen, eftersom de kan behöva användas t.ex.
vid andra epidemier än covid-19-pandemin. Ordningslagens regler bör
alltså finnas kvar och den nya lagen bör gälla utöver ordningslagen.
19
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Skyldighet att förebygga smittspridning
Förslag: Var och en ska genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder medverka till att förhindra spridning av sjukdomen covid19.
Den som bedriver eller ansvarar för en verksamhet som omfattas av
lagen ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra smittspridning. Verksamheten ska så långt som möjligt bedrivas på ett sådant sätt att trängsel
undviks och att människor kan hålla ett från smittskyddssynpunkt säkert
avstånd från varandra.
20
Skälen för förslaget: Enligt smittskyddslagen ska var och en genom
uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder medverka till att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar. Den som vet eller har anledning att misstänka att han eller hon bär på en smittsam sjukdom är skyldig
att vidta de åtgärder som krävs för att skydda andra mot smittrisk. Den
som vet att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom är skyldig att
lämna information om smittan till andra människor som han eller hon
kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittoöverföring
kan uppkomma (2 kap. 1 och 2 §§). Enligt Folkhälsomyndighetens allmänna råd har var och en i Sverige ett ansvar för att förhindra spridning
av covid-19. För att begränsa smittspridning bör alla bl.a. ofta tvätta händerna med tvål och vatten, hålla avstånd till varandra på platser där
människor samlas och stanna hemma vid symtom på covid-19. Det finns
även specifika allmänna råd för exempelvis arbetsplatser, kollektivtrafik,
handel och idrottsföreningar. Vidare kan Folkhälsomyndigheten vid lokala
utbrott av covid-19 besluta om skärpta allmänna råd som ska gälla i en
region eller en del av en region under en begränsad tid.
Smittskyddslagens
bestämmelser
och
Folkhälsomyndighetens
föreskrifter, allmänna råd och rekommendationer är av central betydelse
för samhällets möjligheter att motverka spridning av covid-19. Ett framgångsrikt smittskyddsarbete förutsätter att enskilda tar ett stort ansvar.
Enligt bedömningen i denna promemoria bör alla människors ansvar för
att förhindra smittspridning komma till uttryck inte bara i smittskyddslagen utan även i denna lag. I lagen bör det därför anges att var och en
genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder ska medverka till
att förhindra spridning av covid-19.
Folksamlingar och trängsel medför risker för smittspridning. Den som
bedriver en verksamhet där människor samlas har därför ett särskilt ansvar
för att förhindra smittspridning. Enligt Folkhälsomyndighetens
föreskrifter ska alla verksamheter i Sverige utifrån rekommendationer från
myndigheten och smittskyddsläkare säkerställa att de vidtar lämpliga
åtgärder för att undvika spridning av covid-19. Många verksamheter kan
bedrivas på ett från smittskyddssynpunkt säkert sätt. Om verksamhetsutövarna tar sitt ansvar och vidtar lämpliga smittskyddsåtgärder, minskar
behovet av tvingande åtgärder. Det bör i lagen komma till uttryck att smittskyddsåtgärder i första hand bör vidtas på initiativ av den som bedriver
eller ansvarar för en verksamhet. Lagen föreslås omfatta många slags verksamheter och en lagreglering av vilka smittskyddsåtgärder som ska vidtas
måste därför vara allmänt hållen. Regleringen kan lämpligen innebära att
den som bedriver eller ansvarar för en verksamhet som omfattas av lagen
ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra smittspridning. Vidare bör det
anges att verksamheten så långt som möjligt ska bedrivas på ett sådant sätt
att trängsel undviks och att människor kan hålla ett från smittskyddssynpunkt säkert avstånd från varandra.
8
Allmänna förutsättningar för
begränsningar
Förslag: En föreskrift eller ett beslut om begränsningar får meddelas
endast om det är nödvändigt för att förhindra spridning av sjukdomen
covid-19.
Föreskrifterna och besluten får inte vara mer långtgående än vad som
är försvarligt med hänsyn till faran för människors liv och hälsa.
Föreskrifterna och besluten bör utformas med beaktande av risken för
smittspridning i olika typer av verksamheter och förutsättningarna för
att i dessa verksamheter vidta åtgärder för att förhindra smittspridning.
Skälen för förslaget: Ett av syftena med den nya lagen är att ge det
allmänna möjlighet att minska risken för smittspridning utan att i onödan
begränsa verksamheter som kan bedrivas på ett sätt som är säkert från
smittskyddssynpunkt. För att detta syfte ska uppnås bör det ställas vissa
grundläggande krav på begränsningar som införs med stöd av lagen.
En första förutsättning bör vara att begränsningarna är nödvändiga för
att förhindra spridning av covid-19. Det bör alltså finnas en koppling
mellan begränsningen och den eftersträvade effekten på smittspridningen.
Om de förhållanden som föranlett en begränsning inte längre är för handen
ska begränsningen tas bort.
Allmänna riktlinjer för smittskyddet finns i smittskyddslagen.
Riktlinjerna innebär bl.a. att smittskyddsåtgärder ska bygga på vetenskap
och beprövad erfarenhet och inte får vara mer långtgående än vad som är
försvarligt med hänsyn till faran för människors hälsa. Åtgärderna ska
vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet.
När åtgärder rör barn ska det särskilt beaktas vad barnets bästa kräver
(1 kap. 4 §). De allmänna riktlinjerna för smittskyddet bör vara vägledande
även vid beslut om att begränsningar enligt denna lag. Av särskild vikt är
att begränsningar ska vara proportionerliga. I lagen bör det därför anges
att föreskrifter och beslut om begränsningar inte får vara mer långtgående
än vad som är försvarligt med hänsyn till faran för människors liv och
hälsa. Kravet på proportionalitet innebär att det ska göras en avvägning
mellan vad som kan uppnås genom åtgärden i fråga om minskad smittspridning och de negativa konsekvenser som åtgärden kan förväntas få.
Exempel på positiva effekter är minskad sjuklighet och dödlighet i covid19 samt minskad belastning på sjukvården. Exempel på negativa effekter
som ska beaktas är försämrad folkhälsa i andra avseenden än sjukdom i
covid-19, inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter som mötesoch demonstrationsfrihet, näringsfrihet och egendomsskydd, samt
21
opaginerad Kontrollera mot PDF
negativa ekonomiska konsekvenser för privatpersoner, civilsamhälle och
företag. Vad som är en proportionerlig åtgärd beror bl.a. på hur omfattande
smittspridningen är eller kan förväntas bli. Om det förekommer eller finns
en överhängande risk för en omfattande smittspridning, kan det vara
motiverat med mer långgående åtgärder. Vid proportionalitetsbedömningen bör det, i enlighet med de riktlinjer för smittskyddet som
anges i smittskyddslagen, särskilt beaktas vad barnets bästa kräver. Det
innebär bl.a. att barns behov av att delta i olika typer av fritidsaktiviteter
bör tillmätas stor vikt.
Åtgärder för att förhindra smittspridning bör inte i onödan begränsa
verksamheter som kan genomföras på ett från smittskyddssynpunkt säkert
sätt. Hur stor risk för smittspridning som uppstår när människor samlas
beror på en mängd olika faktorer, t.ex. hur lång tid aktiviteten pågår och
om aktiviteten äger rum inomhus eller utomhus. Olika verksamheter
skiljer sig också åt i fråga om vilka smittskyddsåtgärder som är möjliga att
vidta. Det bör alltid övervägas om vissa slags verksamheter helt kan
undantas från en begränsning eller om begränsningarna kan anpassas med
hänsyn till de förutsättningar som gäller i den aktuella verksamheten. I
lagen bör det mot denna bakgrund anges att föreskrifter och beslut om
begränsningar bör utformas med beaktande av risken för smittspridning i
olika typer av verksamheter och förutsättningarna för att i dessa verksamheter vidta åtgärder för att förhindra smittspridning.
9
Bemyndiganden att meddela föreskrifter
om begränsningar
9.1
Allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar
Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om att den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska vidta smittskyddsåtgärder. Sådana
föreskrifter får innebära krav på
• begränsning av antalet deltagare
• minsta avstånd mellan deltagare med anvisade platser
• begränsning av tiden för sammankomsten eller tillställningen
• andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om att allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar inte får hållas.
Det införs en bestämmelse i ordningslagen som upplyser om detta.
22
Skälen för förslaget: Risk för spridning av covid-19 uppkommer när
människor kommer i fysisk kontakt med varandra. Särskilt stora risker
uppkommer om det samlas många människor under lång tid på en
begränsad yta. Ett sammanhang där sådana situationer kan uppstå är vid
sådana allmänna sammankomster och offentliga tillställningar som
omfattas av ordningslagen, t.ex. konserter, idrottsevenemang och
demonstrationer. Mot bakgrund av de särskilda risker som finns i dessa
sammanhang bör det vara möjligt att införa begränsningar som avser allmänna sammankomster och offentliga tillställningar i syfte att förhindra
smittspridning.
Vad som utgör allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
beskrivs i ordningslagen. Med allmän sammankomst avses bl.a.
demonstrationer, sammankomster som hålls för religionsutövning, teaterföreställningar, biografföreställningar, konserter och andra sammankomster vid vilka mötesfriheten utövas. För att en sammankomst ska anses
som allmän krävs att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten
har tillträde till den eller att sammankomsten med hänsyn till de villkor
som gäller för tillträde till den bör anses jämställd med en sådan sammankomst (2 kap. 1 §). Med offentlig tillställning avses bl.a. tävlingar och uppvisningar i sport och idrott, danstillställningar, tivolinöjen, marknader och
mässor samt andra tillställningar som inte är att anse som allmänna
sammankomster. För att en tillställning ska anses som offentlig krävs med
vissa undantag att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har
tillträde till den (2 kap. 3 §). Definitionerna omfattar ett brett spektrum av
verksamheter med skilda förutsättningar att bedriva verksamhet på ett
smittskyddssäkert sätt. En reglering som omfattar allmänna sammankomster och offentliga tillställningar måste därför ge utrymme för att
anpassa kraven utifrån de förutsättningar som gäller för olika typer av
verksamheter.
Enligt ordningslagen får regeringen meddela föreskrifter om att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar inte får hållas, om det
är nödvändigt för att motverka epidemi (2 kap. 15 §). Bemyndigandet har
gett regeringen möjlighet att begränsa vissa evenemang och har därmed
fyllt en viktig funktion under den inledande delen av pandemin. Samtidigt
kan det konstateras att huvudsyftet med ordningslagen är att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet, inte att förhindra spridning av smittsamma
sjukdomar. Vidare utgår bemyndigandet från att de föreskrifter som
meddelas ska innebära ett förbud mot att hålla allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar. Det är därför önskvärt med ett bemyndigande
som på ett tydligare sätt ger utrymme för att ställa krav på smittskyddsåtgärder. En annan brist har varit svårigheten att göra åtskillnad mellan
olika typer av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
utifrån möjligheterna att bedriva en smittskyddssäker verksamhet. Ett
närliggande problem är att bemyndigandet inte ger utrymme för att låta
Folkhälsomyndigheten meddela mer detaljerade föreskrifter om krav på
smittskyddsåtgärder. Slutligen innehåller ordningslagen endast ett
begränsat antal mekanismer för att upprätthålla begränsningar som avser
allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, främst i form av
tillståndskrav, polisiära befogenheter och straffrättsliga sanktioner. Det
finns exempelvis inte några regler om tillsyn eller möjlighet att meddela
vitesförelägganden. Det nya regelverket bör utformas på ett sätt som
kommer till rätta med dessa brister.
En första fråga är om den nya regleringen bör använda ordningslagens
uttryck allmän sammankomst och offentlig tillställning eller om verksamheterna bör beskrivas på något annat sätt. Enligt bedömningen i denna promemoria finns det starka skäl för att använda definitionerna i ordningslagen. Uttrycken allmän sammankomst och offentlig tillställning är
23
24
invanda och avgränsade. Nya uttryck som helt eller delvis överlappar med
uttrycken i ordningslagen riskerar att skapa oklarhet och bristande förutsebarhet. Nedan föreslås att Polismyndigheten ska behålla sina nuvarande
uppgifter när det gäller tillståndsprövning och befogenhet att ställa in och
upplösa allmänna sammankomster och offentliga tillställningar (avsnitt
10.2 och 11.2). Det finns därför ett värde i att terminologin i denna lag
stämmer överens med ordningslagens terminologi. Mot denna bakgrund
görs bedömningen att uttrycken allmän sammankomst och offentlig tillställning bör användas i den nya lagen. Uttrycken bör ges samma innebörd
som de har i ordningslagen.
Vissa allmänna sammankomster och offentliga tillställningar kan dra till
sig tusentals deltagare. Den nya lagen bör ge möjligheter att begränsa
sådana typer av stora arrangemang. Det finns också allmänna sammankomster och offentliga tillställningar där behovet av begränsningar kan
vara mindre. Det är dock förenat med svårigheter att på förhand peka ut
dessa verksamheter i lag. En sådan uppräkning kommer oundvikligen att
utelämna vissa verksamheter som också medför små risker för smittspridning. Det framstår inte heller som en lämplig lösning att uttömmande
ange vissa typer av sammankomster och tillställningar som ska få
begränsas, eftersom vissa verksamheter som kan vara riskfyllda från ett
smittskyddsperspektiv då skulle kunna falla utanför lagen. Mot denna
bakgrund bör all verksamhet som omfattas av 2 kap. ordningslagen vara
möjlig att begränsa med stöd av denna lag. Eventuella undantag för vissa
typer av verksamheter bör regleras på lägre normgivningsnivå än lag.
Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar ska inte kunna
begränsas i större utsträckning än vad som är nödvändigt och
proportionerligt. Även under en pandemi måste ingrepp i grundläggande
fri- och rättigheter övervägas noga. Det bör beaktas att inskränkningar kan
få betydelse för medborgarnas möjligheter att genom demonstrationer
uttrycka sina åsikter, att genom möten utöva sin religion och att vid
kulturevenemang använda sin yttrandefrihet. Begränsningar av allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar kan dessutom påverka
möjligheterna att bedriva vissa former av näringsverksamhet och kan
därmed innebära ett ingrepp i egendomsskyddet och näringsfriheten. Ett
ingrepp i de aktuella fri- och rättigheterna får inte gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet att förhindra spridning av covid-19.
Vilka begränsningar som kan anses proportionerliga är beroende av hur
omfattande smittspridningen är eller kan förväntas bli. I denna
promemoria görs bedömningen att det inte kan uteslutas det
epidemiologiska läget tidvis kan komma att vara så allvarligt att det skulle
vara en proportionerlig åtgärd att för en begränsad tid förbjuda alla
allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Lagen bör därför
ge utrymme för en sådan åtgärd. Av detta följer att även mindre
långtgående begränsningar av allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar kan vara en proportionerlig åtgärd. Lagen bör därför ge
utrymme även för sådana begränsningar. Det bör understrykas att en
begränsning av mötes- och demonstrationsfriheten inte får sträcka sig så
långt att begränsningen utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en
av folkstyrelsens grundvalar (2 kap. 21 § regeringsformen).
Regeringen bör mot denna bakgrund som en yttersta åtgärd få meddela
föreskrifter om att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
inte får hållas. Sådana föreskrifter ska underställas riksdagens prövning
(avsnitt 9.10). Utgångspunkten bör dock vara att de begränsningar som
införs ska vara mindre långtgående än ett förbud. I de allra flesta fall
kommer det att vara tillräckligt att verksamheter anpassas på ett sätt som
minskar risken för smittspridning. Regeringen bör därför få meddela föreskrifter om att den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig
tillställning ska vidta smittskyddsåtgärder.
Sådana föreskrifter bör för det första få innebära krav på begränsning av
antalet deltagare. En deltagarbegränsning kan vara utformad på flera olika
sätt. Begränsningen bör t.ex. kunna göras beroende av storleken på den
lokal eller det område där sammankomsten eller tillställningen hålls. Det
förutsätter dock att det går att utforma en reglering som är tillräckligt tydlig
för anordnaren. Det måste också vara möjligt att i praktiken kontrollera
efterlevnaden av en begränsning av antalet deltagare. Det bör vidare vara
möjligt att beakta om aktiviteten sker inomhus eller utomhus och om det
finns sittplatser. För att inte i onödan begränsa möjligheterna bör det i
lagen endast anges att en föreskrift får innebära krav på begränsning av
antalet deltagare.
Begreppet deltagare används i dag i ordningslagen och förbudsförordningen. Begreppet är således vedertaget i förhållande till allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar och det framstår därför som
lämpligt att använda det även i den nya lagen. Enligt Polismyndighetens
tolkning av förbudsförordningen omfattar begreppet som huvudregel de
personer som samtidigt besöker en allmän sammankomst eller offentlig
tillställning. Som deltagare räknas därför inte funktionärer, ordningsvakter
eller annan personal som tjänstgör på uppdrag av arrangören. Vid
exempelvis en teaterföreställning eller en konsert räknas således publiken
som deltagare men inte ensemblen eller de musiker som uppträder. Vid
idrottstävlingar räknas dock idrottsutövare som deltagare när det gäller
motionslopp, men inte när det gäller exempelvis fotbollsmatcher. Vilka
som räknas in i begreppet deltagare kan således variera beroende på vilken
typ av allmän sammankomst eller offentlig tillställning det är fråga om.
Om föreskrifter tas fram med krav på begränsningar av antalet deltagare
bör det därför eftersträvas tydlighet i fråga om vilka personer som omfattas
av dessa begränsningar.
Föreskrifterna bör vidare, på liknande sätt som förbudsförordningen,
kunna innebära krav på minsta avstånd mellan personer med anvisade
platser. Det bör också vara möjligt att begränsa tiden för sammankomster
och tillställningar. Det kan t.ex. gälla hur lång tid en sammankomst eller
tillställning får pågå eller under vilka tider på dygnet den får hållas. Det
finns även andra smittskyddsåtgärder som skulle kunna vara lämpliga,
t.ex. möjligheter till handtvätt och rutiner för in- och utpassering. Vidare
kan det noteras att Folkhälsomyndigheten anser att även antalet personer,
och inte bara deltagare, som närvarar vid en allmän sammankomst eller
offentlig tillställning bör kunna begränsas (Förutsättningar för smittsäkra
arrangemang – Återrapportering av regeringsuppdrag S2020/07615 och
S2020/07616). En sådan begränsning är ett annat exempel på en smittskyddsåtgärd som skulle kunna vara lämplig. Vilka åtgärder som kommer
att bedömas som mest adekvata beror både på verksamhetens karaktär och
kunskapsläget avseende spridningen av covid-19. Det framstår mot denna
bakgrund inte som lämpligt att i lagen ha en uttömmande uppräkning av
25
opaginerad Kontrollera mot PDF
smittskyddsåtgärder. I stället bör det anges att föreskrifterna får innebära
krav på andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Vid utformningen av de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen
bör det beaktas att ett arrangemang kan falla in under flera olika kategorier
i ordningslagen samtidigt, t.ex. kan det vara fråga om en danstillställning
på en demonstration eller en konsert på en idrottstävling. En ambition bör
vara att verksamheter inte ska behöva förhålla sig till fler regelverk än
nödvändigt. I de fall verksamheter omfattas av flera regelverk måste det
säkerställas att de krav på smittskyddsåtgärder som ställs inte är oförenliga
med varandra. Begränsningarna bör också ges en så enkel och tydlig
utformning som möjligt.
Enligt ordningslagen är det endast regeringen som har möjlighet att av
smittskyddsskäl meddela nationellt gällande föreskrifter om
begränsningar av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.
Ett syfte med den nya lagen är att ge utrymme för en mer detaljerad och
träffsäker reglering än den som finns i förbudsförordningen. Det framstår
därför som ändamålsenligt att föreskrifter om krav på smittskyddsåtgärder
ska kunna meddelas även på lägre normgivningsnivå än förordning. Efter
bemyndigande från regeringen bör sådana föreskrifter därför få meddelas
av en förvaltningsmyndighet. Det ligger nära till hands att i förordning ge
ett sådant bemyndigande till Folkhälsomyndigheten, som är den myndighet som ansvarar för samordning av smittskyddet på nationell nivå. I
avsnitt 9.8 görs bedömningen att länsstyrelserna bör få möjlighet att
meddela regionala föreskrifter om krav på smittskyddsåtgärder.
Förslaget innebär att både ordningslagen och denna lag kommer att
innehålla regler om begränsningar av allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar. För tydlighets skull bör det i ordningslagen
införas en bestämmelse som upplyser om att allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar kan begränsas även med stöd av den nya
lagen.
9.2
Platser för fritids- eller kulturverksamhet
Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om att den som bedriver verksamhet på en plats
för fritids- eller kulturverksamhet ska vidta smittskyddsåtgärder.
Sådana föreskrifter får innebära krav på
• begränsning av antalet besökare
• begränsning av öppettider
• andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om att platser för fritids- eller
kulturverksamhet ska hållas stängda.
Med platser för fritids- eller kulturverksamhet avses gym- och sportanläggningar, badhus, bibliotek, museer, djurparker, campingplatser
och andra liknande platser.
26
Skälen för förslaget: Risk för spridning av covid-19 uppkommer när
människor kommer i fysisk kontakt med varandra. Särskilt stora risker
uppkommer när många människor samlas under lång tid på en begränsad
yta. En typ av plats där sådana situationer kan uppstå är platser för fritidseller kulturverksamhet, t.ex. gym, badhus, bibliotek och museer. Mot bakgrund av de särskilda risker som finns i dessa sammanhang bör det vara
möjligt att införa begränsningar som avser platser för fritids- eller kulturverksamhet i syfte att förhindra smittspridning.
Det finns vissa svårigheter med att tydligt avgränsa vilka typer av verksamheter som ska få begränsas med stöd av lagen. En uttömmande uppräkning riskerar att utelämna verksamhetstyper som i ett senare skede visar
sig medföra stora risker för smittspridning. Det framstår därför som ett
bättre alternativ att låta regleringen omfatta alla platser för fritids- eller
kulturverksamhet. För att bidra till ökad tydlighet bör det i lagen anges att
med platser för fritids- eller kulturverksamhet avses gym- och sportanläggningar, badhus, bibliotek, museer, djurparker, campingplatser och
andra liknande platser. Riskerna för smittspridning kan skilja sig åt mellan
olika typer av verksamheter, men eventuella undantag bör regleras på lägre
normgivningsnivå än lag.
Platser för fritids- eller kulturverksamhet bör inte kunna begränsas i
större utsträckning än vad som är nödvändigt och proportionerligt. Det
måste i det sammanhanget beaktas att begränsningar av platser för fritidseller kulturverksamhet kan påverka möjligheterna att bedriva vissa former
av näringsverksamhet. Begränsningarna kan därmed innebära ett ingrepp
i egendomsskyddet och näringsfriheten. Ett ingrepp i de aktuella fri- och
rättigheterna får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till
ändamålet att förhindra spridning av covid-19. Vilka begränsningar som
kan anses proportionerliga är beroende av hur omfattande smittspridningen är eller kan förväntas bli. I denna promemoria görs
bedömningen att det inte kan uteslutas det epidemiologiska läget tidvis kan
komma att vara så allvarligt att det skulle vara en proportionerlig åtgärd
att för viss tid hålla alla platser för fritids- eller kulturverksamhet stängda.
Lagen bör därför ge utrymme för en sådan åtgärd. Av detta följer att även
mindre långtgående begränsningar av platser för fritids- eller
kulturverksamhet kan vara en proportionerlig åtgärd. Lagen bör därför ge
utrymme även för sådana begränsningar.
Regeringen bör mot denna bakgrund som en yttersta åtgärd få meddela
föreskrifter om att platser för fritids- eller kulturverksamhet ska hållas
stängda. Sådana föreskrifter ska underställas riksdagens prövning (avsnitt
9.10). Utgångspunkten bör dock vara att de begränsningar som införs ska
vara mindre långtgående än en nedstängning. Av samma skäl som anförs
avseende allmänna sammankomster och offentliga tillställningar bör
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, lämpligtvis
Folkhälsomyndigheten, även få meddela föreskrifter om att den som
bedriver verksamhet på en plats för fritids- eller kulturverksamhet ska
vidta smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter bör få innebära krav på
begränsning av antalet besökare, begränsning av öppettider eller andra
åtgärder för att förhindra smittspridning.
I avsnitt 9.8 görs bedömningen att länsstyrelserna bör få möjlighet att
meddela regionala föreskrifter om krav på smittskyddsåtgärder.
Många allmänna sammankomster och offentliga tillställningar kan
också sägas utgöra fritids- eller kulturverksamhet. Det gäller t.ex. teaterföreställningar och konserter. Sådan verksamhet kan begränsas med stöd
av de regler som föreslås i avsnitt 9.1. I vissa fall kan en verksamhet dock
27
omfattas av flera regler samtidigt, t.ex. ett kulturhus som inrymmer både
ett museum och en teaterscen. I likhet med vad som sägs ovan när det
gäller allmänna sammankomster och offentliga tillställningar som faller in
under flera olika kategorier, bör detta beaktas vid utformningen av de
föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. Det bör eftersträvas att verksamheter inte ska behöva förhålla sig till fler regelverk än nödvändigt. I de
fall verksamheter omfattas av flera regelverk måste det säkerställas att de
krav på smittskyddsåtgärder som ställs inte är oförenliga med varandra.
Motsvarande överväganden gör sig gällande för övriga verksamheter som
omfattas av lagen.
Förslaget innebär att det kan införas begränsningar som påverkar
allmänhetens tillgång till verksamheter som enligt lag ska vara tillgängliga
för alla. Av 6 § första stycket bibliotekslagen (2013:801) framgår att varje
kommun ska ha ett folkbibliotek och att folkbiblioteken ska vara
tillgängliga för alla. Av 7 § museilagen (2017:563) framgår att
utställningar och annan publik verksamhet vid ett museum ska vara
tillgänglig för alla. Bibliotekslagen och museilagen är utformade som
ramlagar som anger övergripande principer och riktlinjer för det offentligt
finansierade biblioteksväsendet och för det allmänna museiväsendet.
Bestämmelserna i bibliotekslagen och museilagen utgör inte något hinder
mot att införa begränsningar avseende dessa verksamheter med stöd av
den nu föreslagna lagen. Däremot måste bestämmelserna beaktas vid
införandet och utformningen av begränsningar som avser bibliotek och
museer. Det bör också, inom ramen för en proportionalitetsbedömning,
beaktas att bibliotek är en samhällsviktig verksamhet, bl.a. genom att de
ger var och en möjlighet att använda internet och söka information.
9.3
Handelsplatser
Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om att den som bedriver verksamhet på en
handelsplats ska vidta smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter får
innebära krav på
• begränsning av antalet besökare
• begränsning av öppettider
• andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om att handelsplatser ska hållas
stängda.
Med handelsplatser avses köpcentrum, varuhus, butiker, serviceinrättningar och andra liknande platser.
Skälen för förslaget: Risk för spridning av covid-19 uppkommer när
människor kommer i fysisk kontakt med varandra. Särskilt stora risker
uppkommer när många människor samlas under lång tid på en begränsad
yta. En typ av plats där sådana situationer kan uppstå är köpcentrum,
butiker och andra handelsplatser. Visserligen uppehåller sig människor
normalt sett inte i en viss butik under särskilt lång tid. Handelsplatser får
trots detta betraktas som en så pass riskfylld miljö att de bör omfattas av
28
lagen. Det bör mot denna bakgrund vara möjligt att införa begränsningar
som avser handelsplatser i syfte att förhindra smittspridning.
En första fråga är vilka typer av handelsplatser som bör omfattas av
regleringen. En reglering som är alltför vid riskerar å ena sidan att skapa
bristande förutsebarhet. En reglering som är alltför snäv riskerar å andra
sidan att utelämna vissa verksamheter som i ett senare skede visar sig
medföra stora risker för smittspridning. Enligt bedömningen i denna
promemoria bör vid denna avvägning smittskyddsskälen väga tyngst.
Lagen bör därför inte innehålla någon uttömmande uppräkning av vilka
typer av handelsplatser som ska få begränsas. För att bidra till ökad
tydlighet bör det i lagen anges att med handelsplatser avses köpcentrum,
varuhus, butiker, serviceinrättningar och andra liknande platser. Ett
exempel på en annan liknande plats är butiksgallerior. Med serviceinrättningar avses t.ex. frisersalonger, skönhetsmottagningar och cykelverkstäder. Däremot avses inte inrättningar för hälso- och sjukvård eller
tandvård som t.ex. vårdcentraler och tandläkarmottagningar. Riskerna för
smittspridning kan skilja sig åt mellan olika typer av verksamheter, men
eventuella undantag bör regleras på lägre normgivningsnivå än lag.
Begränsningar som avser handelsplatser bör inte kunna införas i större
utsträckning än vad som är nödvändigt och proportionerligt. Det måste i
det sammanhanget beaktas att sådana begränsningar kan påverka möjligheterna att bedriva vissa former av näringsverksamhet. Begränsningarna
kan därmed innebära ett ingrepp i egendomsskyddet och näringsfriheten.
Ett ingrepp i de aktuella fri- och rättigheterna får inte gå utöver vad som
är nödvändigt med hänsyn till ändamålet att förhindra spridning av covid19. Vilka begränsningar som kan anses proportionerliga är beroende av
hur omfattande smittspridningen är eller kan förväntas bli. I denna
promemoria görs bedömningen att det inte kan uteslutas att det
epidemiologiska läget tidvis kan komma att vara så allvarligt att det skulle
vara en proportionerlig åtgärd att för viss tid hålla alla handelsplatser, med
undantag för livsmedelsbutiker och apotek, stängda. Lagen bör därför ge
utrymme för en sådan åtgärd. Av detta följer att även mindre långtgående
begränsningar som avser handelsplatser kan vara en proportionerlig
åtgärd. Lagen bör därför ge utrymme även för sådana begränsningar.
Regeringen bör mot denna bakgrund som en yttersta åtgärd få meddela
föreskrifter om att handelsplatser ska hållas stängda. Sådana föreskrifter
ska underställas riksdagens prövning (avsnitt 9.10). Utgångspunkten bör
dock vara att de begränsningar som införs ska vara mindre långtgående än
en nedstängning. Av samma skäl som anförs avseende allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar bör regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer, lämpligtvis Folkhälsomyndigheten, få meddela föreskrifter om att den som bedriver verksamhet
på en handelsplats ska vidta smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter bör
få innebära krav på begränsning av antalet besökare, begränsning av
öppettider eller andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
I avsnitt 9.8 görs bedömningen att länsstyrelserna bör få möjlighet att
meddela regionala föreskrifter om krav på smittskyddsåtgärder.
29
opaginerad Kontrollera mot PDF
9.4
Kollektivtrafik och inrikes flygtrafik
Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om att den som bedriver kollektivtrafik eller
inrikes flygtrafik eller ansvarar för lokaler och områden som är avsedda
att användas av resenärer i kollektivtrafik eller flygtrafik ska vidta
smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter får innebära krav på
• begränsning av antalet personer på färdmedel eller i lokaler eller på
områden som är avsedda att användas av resenärer
• begränsning av den tid under vilken trafiken bedrivs
• andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om att kollektivtrafik och inrikes
flygtrafik inte får bedrivas.
30
Skälen för förslaget: Risk för spridning av covid-19 uppkommer när
människor kommer i fysisk kontakt med varandra. Särskilt stora risker
uppkommer när många människor samlas under lång tid på en begränsad
yta. En typ av plats där sådana situationer kan uppstå är inom kollektivtrafik och flygtrafik. Visserligen uppehåller sig människor normalt sett
inte på ett visst färdmedel under särskilt lång tid, i vart fall inte i lokal
kollektivtrafik. Å andra sidan kan det i rusningstrafik uppstå stor trängsel.
Kollektivtrafik och flygtrafik får mot denna bakgrund betraktas som så
pass riskfyllda miljöer att de bör omfattas av lagen. Det bör mot denna
bakgrund vara möjligt att införa begränsningar som avser kollektivtrafik
och flygtrafik i syfte att förhindra smittspridning.
Med kollektivtrafik avses i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik, genom
hänvisning till en EU-förordning, persontransporttjänster av allmänt
ekonomiskt intresse som erbjuds allmänheten fortlöpande och utan
diskriminering. Lagen omfattar kollektivtrafik på väg, järnväg, vatten,
spårväg och med tunnelbana. Behov av begränsningar kan uppstå i flera
olika trafikslag. Ett exempel på ett trafikslag där riskerna normalt sett torde
vara mer begränsade är taxitrafik, eftersom det i en taxibil endast ryms ett
litet antal personer som alla har en sittplats. Även när det gäller taxitrafik
skulle vissa smittskyddsåtgärder dock kunna vara motiverade, t.ex. krav
på plexiglas eller liknande mellan förare och passagerare. Enligt
bedömningen i denna promemoria bör lagen därför omfatta samtliga
former av kollektivtrafik. Eventuella undantag bör regleras på lägre normgivningsnivå än lag.
Viss kollektivtrafik bedrivs internationellt, t.ex. i form av tåg och färjor
som passerar nationsgränser. De praktiska och rättsliga möjligheterna att
reglera sådan kollektivtrafik kan skilja sig från vad som gäller för inrikes
kollektivtrafik. Det saknas emellertid skäl att i lagen införa särskilda regler
om internationell kollektivtrafik. När det gäller flygtrafik gör sig delvis
andra överväganden gällande. Det är förenat med betydande svårigheter
att genom nationell reglering införa krav på smittskyddsåtgärder i internationell flygtrafik. Den reglering som nu föreslås bör därför begränsas till
inrikes flygtrafik.
På färdmedel i kollektivtrafik och flygtrafik befinner sig personer ofta
nära varandra, vilket innebär en risk för smittspridning. Regleringen bör
därför omfatta sådana färdmedel. Trängsel kan emellertid uppstå även i
lokaler och på områden som är avsedda att användas av resenärer, t.ex.
perronger, busshållplatser, stationshus och flygplatser. Det gäller inte
minst i samband med av- och påstigning och vid byte av färdmedel. Även
sådana områden bör därför omfattas av regleringen. När det gäller lokaler
och områden som är avsedda att användas av resenärer i flygtrafik, saknas
anledning att göra skillnad på inrikes och internationell flygtrafik.
Reglerna bör alltså omfatta även sådana delar av flygplatser som är
avsedda att användas av resenärer i internationell flygtrafik.
Kollektivtrafik och inrikes flygtrafik bör inte kunna begränsas i större
utsträckning än vad som är nödvändigt och proportionerligt. Det bör i det
sammanhanget beaktas att sådan trafik kan utgöra samhällsviktig verksamhet och att många människor är beroende av kollektivtrafik för att
kunna ta sig till arbets- och utbildningsplatser. Det måste också beaktas att
en begränsning av kollektivtrafik och inrikes flygtrafik kan påverka
möjligheterna att bedriva vissa former av näringsverksamhet och därmed
kan innebära ett ingrepp i egendomsskyddet och näringsfriheten. De
begränsningar som införs får inte gå utöver vad som är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet att förhindra spridning av covid-19. Vilka
begränsningar som kan anses proportionerliga är beroende av hur
omfattande smittspridningen är eller kan förväntas bli. I denna
promemoria görs bedömningen att det inte kan uteslutas att det
epidemiologiska läget tidvis kan komma att vara så allvarligt att det skulle
vara en proportionerlig åtgärd att för en viss kortare tid införa ett förbud
mot att bedriva all form av kollektivtrafik och inrikes flygtrafik. Lagen bör
därför ge utrymme för en sådan åtgärd. Av detta följer att även mindre
långtgående begränsningar av sådan trafik kan vara en proportionerlig
åtgärd. Lagen bör därför ge utrymme även för sådana begränsningar.
Regeringen bör mot denna bakgrund som en yttersta åtgärd få meddela
föreskrifter om att kollektivtrafik och inrikes flygtrafik inte får bedrivas.
Sådana föreskrifter ska underställas riksdagens prövning (avsnitt 9.10).
Utgångspunkten bör dock vara att de begränsningar som införs ska vara
mindre långtgående än ett förbud. På liknande sätt som föreslås för de
verksamheter som behandlas ovan bör regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer, lämpligtvis Folkhälsomyndigheten, få meddela
föreskrifter om krav på smittskyddsåtgärder. Det är inte givet vilka typer
av smittskyddsåtgärder som skulle vara mest effektiva inom kollektivtrafik eller inrikes flygtrafik. En begränsning av antalet resenärer på tåg,
bussar, spårvagnar eller tunnelbanetåg kan t.ex. leda till ökad trängsel i
stationshus och på hållplatser och perronger. En sådan begränsning bör
därför kunna omfatta även lokaler och områden som är avsedda att
användas av resenärer. En konsekvens av detta är att föreskrifterna måste
kunna rikta sig till den som ansvarar för sådana lokaler och områden. Det
torde ofta vara så att den som ansvarar för exempelvis stationshus eller
bussterminaler är någon annan än den som bedriver trafiken. Som ansvarig
bör den betraktas som i egenskap av ägare eller på någon annan grund
disponerar över lokalen eller området och som har möjlighet att vidta
smittskyddsåtgärder. Mot denna bakgrund bör föreskrifter om krav på
smittskyddsåtgärder få innebära krav på begränsning av antalet personer
på färdmedel eller i lokaler eller på områden som är avsedda att användas
av resenärer. Föreskrifterna bör vidare få innebära krav på begränsning av
31
opaginerad Kontrollera mot PDF
den tid under vilken trafiken bedrivs eller andra åtgärder för att förhindra
smittspridning.
I avsnitt 9.8 görs bedömningen att länsstyrelserna bör få möjlighet att
meddela regionala föreskrifter om krav på smittskyddsåtgärder.
9.5
Serveringsställen
Förslag: Regeringen får meddela föreskrifter om att serveringsställen
ska hållas stängda, om det är nödvändigt för att förhindra spridning av
sjukdomen covid-19.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får under
samma förutsättningar meddela föreskrifter om att serveringsställens
öppettider ska begränsas.
32
Skälen för förslaget: Risk för spridning av covid-19 uppkommer när
människor kommer i fysisk kontakt med varandra. Särskilt stora risker
uppkommer när många människor samlas under lång tid på en begränsad
yta. En typ av plats där sådana situationer kan uppstå är restauranger och
andra serveringsställen. Genom lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder
på serveringsställen har det därför införts krav på att den som driver ett
serveringsställe ska vidta vissa smittskyddsåtgärder. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter
om smittskyddsåtgärder. Tanken är inte att det bemyndigandet ska
användas för att anta föreskrifter som generellt stänger ned viss serveringsverksamhet (prop. 2019/20:172 s. 18). Mot bakgrund av förslagen i denna
promemoria bör det övervägas om det bör införas en möjlighet att införa
mer långtgående begränsningar som avser serveringsställen.
Begränsningar som avser serveringsställen bör inte kunna införas i större
utsträckning än vad som är nödvändigt och proportionerligt. Det måste i
det sammanhanget beaktas att en begränsning kan påverka möjligheterna
att bedriva vissa former av näringsverksamhet och därmed kan innebära
ett ingrepp i egendomsskyddet och näringsfriheten. Ett ingrepp i de
aktuella fri- och rättigheterna får inte gå utöver vad som är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet att förhindra spridning av covid-19. Vilka
begränsningar som kan anses proportionerliga är beroende av hur
omfattande smittspridningen är eller kan förväntas bli. I denna
promemoria görs bedömningen att det inte kan uteslutas det
epidemiologiska läget tidvis kan komma att vara så allvarligt att det skulle
vara en proportionerlig åtgärd att för viss tid hålla alla serveringsställen
stängda. Lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen bör
därför ge utrymme för en sådan åtgärd. Av detta följer att även mindre
långtgående begränsningar som avser serveringsställen kan vara en
proportionerlig åtgärd.
Regeringen bör mot denna bakgrund som en yttersta åtgärd få meddela
föreskrifter om att serveringsställen ska hållas stängda, om det är
nödvändigt för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19. Sådana
föreskrifter ska underställas riksdagens prövning (avsnitt 9.10). Det bör
även vara möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer, lämpligtvis Folkhälsomyndigheten, att meddela föreskrifter
om att serveringsställens öppettider ska begränsas, om det är nödvändigt
för att förhindra smittspridning. I övrigt synes lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen redan i dag ge möjlighet att besluta
om åtgärder för att förhindra smittspridning på motsvarande sätt som
föreslås i den nya lagen.
I avsnitt 9.8 görs bedömningen att länsstyrelserna bör få möjlighet att
meddela regionala föreskrifter om begränsning av öppettider för
serveringsställen.
9.6
Användning och upplåtelse av platser för
privata sammankomster
Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om att smittskyddsåtgärder ska vidtas av den
som, inom ramen för en verksamhet som bedrivs yrkesmässigt,
använder eller upplåter en lokal eller ett område för en fest eller någon
annan liknande privat sammankomst. Sådana föreskrifter får innebära
krav på
• begränsning av antalet deltagare
• begränsning av tiden för sammankomsten
• andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om förbud mot användning och
upplåtelse av platser för privata sammankomster.
Bestämmelserna gäller inte serveringsställen.
Skälen för förslaget: Risk för spridning av covid-19 uppkommer när
människor kommer i fysisk kontakt med varandra. Särskilt stora risker
uppkommer när många människor samlas under lång tid på en begränsad
yta. Fester är ett sammanhang där sådana situationer kan uppstå. Mot bakgrund av de särskilda risker som finns i dessa sammanhang bör det införas
en reglering som syftar till att förhindra smittspridning på fester och
liknande arrangemang.
Regleringen bör omfatta sociala arrangemang som är en del av enskilda
personers umgängesliv. Det kan t.ex. vara fråga om födelsedagsfester och
studentfester. Sådana arrangemang kan i lagtexten lämpligen benämnas
fester och liknande privata sammankomster. Sådana sammankomster bör
inte kunna begränsas i större utsträckning än nödvändigt. Regleringen bör
därför ta sikte på arrangemang med många deltagare. Sådana sammankomster äger ofta rum i lokaler som har hyrts eller lånats för ändamålet.
En ändamålsenlig avgränsning kan i detta avseende vara användning eller
upplåtelse som sker inom ramen för en verksamhet som bedrivs yrkesmässigt. Ordet yrkesmässigt bör förstås på samma sätt som i 13 kap. 1 §
inkomstskattelagen (1999:1229). Det innebär att verksamheten ska
bedrivas regelbundet och varaktigt samt att den ska ha viss omfattning.
Det bör inte ställas krav på att verksamheten bedrivs med vinstsyfte.
Kravet på att verksamheten bedrivs yrkesmässigt innebär inte att
användningen eller upplåtelsen som sådan måste vara yrkesmässig. En
sådan avgränsning skulle innebära att regeln exempelvis kan omfatta
verksamhet som bedrivs av aktiebolag, handelsbolag, enskilda
näringsidkare, ekonomiska föreningar, ideella föreningar, stiftelser och
33
34
trossamfund, under förutsättning att den verksamhet som bedrivs är att
anse som yrkesmässig. Även verksamhet som bedrivs i offentlig regi är att
betrakta som yrkesmässig. Däremot kommer rent privat verksamhet, t.ex.
att en privatperson lånar ut sin bostad till en bekant, att falla utanför.
Exempel på lokaler som kommer att omfattas är festlokaler som hyrs ut på
kommersiell grund, gemensamhetslokaler i hyres- och bostadsrättsfastigheter, föreningslokaler samt lokaler som tillhör universitet,
högskolor och studentkårer. En förutsättning är dock att lokalen används
eller upplåts för en sådan privat sammankomst som avses i bestämmelsen.
Regeln kommer t.ex. inte att omfatta den situationen att styrelsen i
bostadsrättsförening håller ett sammanträde i en gemensamhetslokal i
fastigheten. Det framstår vidare som lämpligt att avgränsa regeln till
användning eller upplåtelse som sker i syfte att hålla en viss
sammankomst. Uthyrning av en bostad bör t.ex. inte omfattas, även om
bostaden används för privata sammankomster. Mot denna bakgrund
föreslås en möjlighet att begränsa verksamhet som består i att, inom ramen
för en verksamhet som bedrivs yrkesmässigt, använda eller upplåta lokaler
och områden för fester och andra liknande privata sammankomster.
Det är inte ovanligt att privata sammankomster hålls på restauranger och
andra serveringsställen. Serveringsställen omfattas av lagen om särskilda
smittskyddsåtgärder på serveringsställen. Även serveringsställen som
abonneras eller som på annat sätt används eller hyrs ut till slutna sällskap
omfattas av lagen (prop. 2019/20:172 s. 41). I lagen och anslutande föreskrifter anges vilka smittskyddsåtgärder som ska vidtas på serveringsställen. I denna promemoria föreslås att regeringen ska få meddela föreskrifter om att serveringsställen ska hållas stängda eller få begränsade
öppettider (avsnitt 9.5). Förslaget innebär att det kommer att finnas tillräckliga möjligheter att begränsa privata sammankomster som hålls på
serveringsställen. Mot denna bakgrund och för att undvika dubbelreglering
bör serveringsställen undantas från regleringen om platser som används
för privata sammankomster.
Användning och upplåtelse av platser för privata sammankomster bör
inte kunna begränsas i större utsträckning än vad som är nödvändigt och
proportionerligt. Det måste i det sammanhanget beaktas att
begränsningarna kan påverka möjligheterna att bedriva vissa former av
näringsverksamhet och därmed kan innebära ett ingrepp i egendomsskyddet och näringsfriheten. Ett ingrepp i de aktuella fri- och rättigheterna
får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet att
förhindra spridning av covid-19. Vilka begränsningar som kan anses
proportionerliga är beroende av hur omfattande smittspridningen är eller
kan förväntas bli. I denna promemoria görs bedömningen att det inte kan
uteslutas det epidemiologiska läget tidvis kan komma att vara så allvarligt
att det skulle vara en proportionerlig åtgärd att för viss tid förbjuda sådan
användning eller upplåtelse av platser för privata sammankomster som
sker inom ramen för en yrkesmässig verksamhet. Lagen bör därför ge
utrymme för en sådan åtgärd. Av detta följer att även mindre långtgående
begränsningar kan vara en proportionerlig åtgärd. Lagen bör därför ge
utrymme även för sådana begränsningar.
Regeringen bör mot denna bakgrund som en yttersta åtgärd få meddela
föreskrifter om förbud mot att, inom ramen för en verksamhet som bedrivs
yrkesmässigt, använda eller upplåta lokaler eller områden för fester och
andra liknande privata sammankomster. Sådana föreskrifter ska underställas riksdagens prövning (avsnitt 9.10). Utgångspunkten bör dock vara
att de begränsningar som införs ska vara mindre långtgående än ett förbud.
Av de skäl som anförs avseende allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar bör regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer, lämpligtvis Folkhälsomyndigheten, även få meddela
föreskrifter om att den som använder eller upplåter en lokal ska vidta
smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter bör få innebära krav på
begränsning av antalet deltagare, begränsning av tiden för sammankomsten eller andra åtgärder för att förhindra smittspridning. Vid
utformningen av föreskrifterna bör det beaktas vilka praktiska möjligheter
verksamhetsutövaren har att se till att smittskyddsåtgärder vidtas. En
tänkbar åtgärd är att en lokal hyrs ut under villkor att arrangören ska
begränsa antalet deltagare eller tiden för sammankomsten. I de fall verksamhetsutövaren har personal på plats under sammankomsten bör det
kunna ställas högre krav på vilka smittskyddsåtgärder som ska vidtas.
I avsnitt 9.8 görs bedömningen att länsstyrelserna bör få möjlighet att
meddela regionala föreskrifter om krav på smittskyddsåtgärder.
9.7
Platser dit allmänheten har tillträde
Förslag: Regeringen får meddela föreskrifter om förbud mot att samlas
i ett sällskap av en viss storlek på platser dit allmänheten har tillträde.
Sådana föreskrifter får inte innebära ett förbud som omfattar sällskap
som tillhör samma hushåll. Föreskrifterna får inte heller innebära ett
förbud som omfattar sammankomster som med hänsyn till syftet med
sammankomsten och övriga omständigheter är att anse som befogade.
Regeringen eller den kommun som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om förbud mot att vistas i en park, på en badplats
eller på någon annan liknande särskilt angiven plats, om det på platsen
finns en påtaglig risk för trängsel. Sådana föreskrifter får inte innebära
förbud mot att vistas inom områden av sådan omfattning att det innebär
ett hinder mot att förflytta sig inom riket. Föreskrifterna får inte heller i
övrigt innebära obefogade inskränkningar i enskildas frihet.
Bedömning: Smittskyddsläkaren och Folkhälsomyndigheten bör få
tillfälle att yttra sig innan en kommun meddelar föreskrifter.
Skälen för förslaget och bedömningen
Det behövs möjligheter att motverka trängsel på platser dit allmänheten
har tillträde
Ovan behandlas en rad situationer där det kan uppstå trängsel. En gemensam nämnare är att risken för trängsel och smittspridning uppstår i samband med verksamheter där det normalt finns någon fysisk eller juridisk
person som kan betraktas som ansvarig. Föreskrifter om begränsningar
kan då rikta sig mot den personen. Även de sanktioner och tillsynsåtgärder
som aktualiseras vid överträdelser kan rikta sig mot denna person. Folksamlingar och trängsel kan emellertid uppstå även i andra situationer, t.ex.
i parker eller på badplatser. Den enda som då skulle kunna betraktas som
35
opaginerad Kontrollera mot PDF
ansvarig är fastighetsägaren, som i många fall är en kommun. Det är dock
svårt att se att kommuner och andra fastighetsägare skulle ha praktiska
möjligheter att se till att det inte uppstår trängsel på deras mark. Samtidigt
är det angeläget att kunna vidta smittskyddsåtgärder även på platser där
det inte finns någon verksamhetsutövare att vända sig mot. Det behövs
därför en möjlighet att införa en reglering som riktar sig mot var och en
som rör sig i samhället.
En första fråga är på vilka platser det bör vara möjligt att vidta åtgärder
för att förhindra trängsel. Bedömningen i denna promemoria är att
regleringen, i linje med lagen i övrigt, bör ta sikte på smittspridning som
sker i det offentliga rummet. Regleringen bör alltså inte omfatta sammankomster i människors hem. En sådan reglering skulle innebära ett ingrepp
i människors rätt till privatliv och skulle dessutom vara svår att utöva tillsyn över. En lämplig avgränsning kan därför vara att åtgärder för att förhindra trängsel får vidtas på platser dit allmänheten har tillträde. Uttrycket
används bl.a. i kamerabevakningslagen (2018:1200) och avser där bl.a.
gator, torg, parker, butiker, banker, restauranger, biografer och badhus.
Även bussar i allmän kommunikation och taxibilar har ansetts vara platser
till vilka allmänheten har tillträde. De flesta utrymmen inne i skolor och
gemensamhetsutrymmen i flerfamiljshus anses däremot inte vara platser
dit allmänheten har tillträde. Detsamma gäller många arbetsplatser (prop.
2012/13:115 s. 28).
Nästa fråga är vilka krav som ska kunna ställas för att motverka trängsel.
Det går att tänka sig flera olika lösningar. Ett alternativ är att i föreskrifter
ange att endast ett visst antal människor får vistas på vissa angivna platser,
exempelvis att högst 50 personer får vistas på en badplats. Det kan
emellertid vara svårt för enskilda att överblicka hur många som vistas på
en viss yta. Ett annat alternativ är att ställa krav på att människor ska hålla
ett visst avstånd från varandra när de vistas på platser dit allmänheten har
tillträde. Det skulle dock vara svårt att kontrollera efterlevnaden av ett
sådant krav. Det är exempelvis svårt att avgöra vem som har trängt sig för
nära vem när en folksamling uppstår. Någon möjlighet att meddela sådana
föreskrifter bör därför inte införas.
Det finns två alternativ som synes ge större möjligheter att utforma en
ändamålsenlig reglering. Det första är att meddela föreskrifter om förbud
mot att människor samlas på platser dit allmänheten har tillträde. Det andra
är att meddela föreskrifter om förbud mot att vistas på en viss särskilt
angiven plats. Dessa alternativ bör därför övervägas närmare.
Förbud mot att samlas i ett sällskap av en viss storlek
36
Alternativet att införa förbud mot att människor samlas på platser dit
allmänheten har tillträde har flera fördelar. En sådant förbud skulle kunna
genomföras snabbt och enkelt inom ett stort område, om nödvändigt inom
hela landet. Reglerna blir också tydliga och därmed lätta för enskilda att
följa. Vidare kan det förutses att ett sådant förbud skulle få normbildande
effekt på så sätt att det gör människor mindre benägna att delta i sociala
sammanhang i hemmiljö. En nackdel är att det kan vara svårt att
kontrollera efterlevnaden av ett sådant förbud. Det framstår dock som
enklare att avgöra om människor avsiktligen har samlats i strid med ett
förbud än om för varandra okända människor av en slump uppehåller sig
för nära varandra. Sammantaget talar övervägande skäl för att det bör
finnas en möjlighet att införa ett förbud mot att samlas på platser dit
allmänheten har tillträde.
Förbudet bör utformas på ett sätt som tillgodoser syftet att förhindra
smittspridning. Samtidigt bör förbudet inte vara mer långtgående än vad
som är nödvändigt för att syftet ska tillgodoses. Det bör i detta sammanhang beaktas att ett förbud kan innebära ett ingrepp i mötes- och
demonstrationsfriheten. Förbudet bör vidare ges en så enkel och tydlig
utformning som möjligt.
En utgångspunkt bör vara att det som ska kunna förbjudas är att samlas
i ett sällskap av en viss storlek. En förutsättning bör alltså vara att ett antal
personer träffas för att göra något tillsammans, t.ex. umgås eller ägna sig
åt någon aktivitet. Det blir med en sådan konstruktion enkelt för den
enskilde att förstå vad som är otillåtet. Ett förbud bör också gälla generellt
och inte endast på vissa särskilt angivna platser. En annan sak är att ett
förbud kan inskränkas till att gälla inom ett visst geografiskt område, t.ex.
ett län eller en kommun (avsnitt 9.9). Det bör mot denna bakgrund vara
möjligt att meddela föreskrifter om förbud mot att samlas i ett sällskap av
en viss storlek på platser dit allmänheten har tillträde.
Ett förbud bör vidare utformas så att det inte leder till orimliga
konsekvenser. Bedömningen är att det redan av lagen bör framgå vissa
begränsningar för vad ett sådant förbud får omfatta. Det uppstår inte några
ytterligare risker för smittspridning om personer som bor tillsammans,
t.ex. en familj, umgås i offentligheten. Föreskrifterna bör därför inte få
innebära ett förbud som omfattar sällskap som tillhör samma hushåll.
Vidare kommer det alltid att finnas situationer där det är nödvändigt för
människor att samlas på platser dit allmänheten har tillträde. Ett exempel
kan vara att det sker i tjänsten, vilket t.ex. kan vara fallet för polis och
räddningstjänst. Det kan också vara så att sammankomsten är en naturlig
del av en samhällsviktig verksamhet, t.ex. när lärare och elever uppehåller
sig på en skolgård. Ett annat exempel är sammankomster mellan ett barn
och en vårdnadshavare som inte bor tillsammans. Det bör också vara
tillåtet för minderåriga syskon utan hushållsgemenskap att träffas på
platser dit allmänheten har tillträde. Vidare måste personer som har behov
av särskilda stödinsatser, till exempel personlig assistans eller ledsagarservice, ha rätt att röra sig i samhället under samma förutsättningar som
andra människor. En sammankomst mellan personer som tillhör samma
hushåll och en av hushållsmedlemmarnas stödperson, exempelvis en
personlig assistent eller ledsagare, bör t.ex. alltid vara tillåten.
Föreskrifterna bör mot denna bakgrund inte få omfatta sammankomster
som med hänsyn till syftet med sammankomsten och övriga
omständigheter är att anse som befogade. De begränsningar som föreslås
utgör en bortre gräns för vad ett förbud får omfatta. Det finns inget hinder
mot att införa ett förbud som är mindre långtgående än vad som framgår
av lagen. Det skulle t.ex. kunna vara tillåtet att samlas i sällskap som består
av personer från högst två hushåll.
Ett förbud mot att samlas i ett sällskap av viss storlek på platser dit
allmänheten har tillträde kommer att omfatta allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar, eftersom även dessa hålls på platser dit
allmänheten har tillträde. I likhet med vad som sägs ovan när det gäller
allmänna sammankomster och offentliga tillställningar som faller in under
37
opaginerad Kontrollera mot PDF
flera olika kategorier bör detta beaktas vid utformningen av de föreskrifter
som meddelas med stöd av lagen. Det bör eftersträvas att verksamheter
inte ska behöva förhålla sig till fler regelverk än nödvändigt. I de fall
verksamheter omfattas av flera regelverk måste det säkerställas att de krav
på smittskyddsåtgärder som ställs inte är oförenliga med varandra.
Ett förbud mot att samlas på platser dit allmänheten har tillträde är en
mycket ingripande åtgärd, särskilt om gränsen för hur många personer som
får samlas bestäms till ett lågt antal. Föreskrifter om ett sådant förbud bör
därför endast kunna meddelas av regeringen. Sådana föreskrifter ska
underställas riksdagens prövning (avsnitt 9.10).
Förbud mot att vistas på en viss särskilt angiven plats
38
Det andra alternativ som bör övervägas är en möjlighet införa förbud mot
att vistas på en viss särskilt angiven plats. En fördel med en sådan reglering
är att den blir tydlig, särskilt om allmänheten informeras om förbudet
genom anslag eller avspärrningar vid de aktuella platserna. En nackdel är
att det finns risk för att människor då väljer att samlas på platser som inte
omfattas av förbudet och att det därmed uppstår trängsel på de platserna.
En annan nackdel är att ett det kommer att krävas ett omfattande arbete på
lokal nivå för att ett förbud ska kunna genomföras.
Enligt bedömningen i denna promemoria talar övervägande skäl för att
lagen, vid sidan om förbud mot att samlas i ett sällskap av en viss storlek,
bör ge utrymme för ett förbud mot att vistas på en viss särskilt angiven
plats. Det blir då möjligt att välja det alternativ som framstår som mest
ändamålsenligt med hänsyn till smittspridningen och den rådande
kunskapen om effekten av olika typer av åtgärder. Det blir också möjligt
att använda båda åtgärderna i kombination.
En första fråga är på vilka platser det ska vara möjligt att införa
vistelseförbud. Som anförs ovan bör ett förbud mot att vistas på en viss
särskilt angiven plats endast kunna omfatta platser dit allmänheten normalt
sett har tillträde. Det bör alltså inte vara möjligt att förbjuda människor
från att vistas i bostäder eller på arbetsplatser. Syftet med ett förbud är att
motverka trängsel. För att regleringen inte ska bli onödigt långtgående bör
det krävas att det på platsen finns en påtaglig risk för trängsel. En sådan
risk kan t.ex. uppstå på badplatser och i parker, i vart fall under vissa delar
av året. Vidare bör ett vistelseförbud inte kunna införas på platser som
omfattas av andra bestämmelser i lagen, t.ex. köpcentrum eller bibliotek.
En sådan avgränsning kan lämpligen göras genom att i lagtexten peka ut
parker, badplatser och andra liknande platser. På så sätt framgår det att det
ska vara fråga om platser där det inte bedrivs näringsverksamhet eller
offentlig verksamhet av mer betydande omfattning. Det framgår också att
det inte ska vara fråga platser som framför allt används för att ta sig från
en plats till en annan, t.ex. gågator och bilvägar. Av uttrycket får också
anses framgå att det ska vara fråga om platser dit allmänheten har tillträde.
Denna förutsättning behöver därför inte anges i lagtexten. Det bör också
vara möjligt att begränsa ett förbud till att gälla under vissa tider på dygnet.
Bedömningen är att detta inte behöver regleras särskilt. Sammanfattningsvis bör det alltså införas en möjlighet att meddela föreskrifter om förbud
mot att vistas i en park, på en badplats eller någon annan liknande särskilt
angiven plats, om det på platsen finns en påtaglig risk för trängsel.
Enligt regeringsformen är den som är svensk medborgare tillförsäkrad
frihet att förflytta sig inom riket. Rörelsefriheten får under vissa
förutsättningar begränsas genom lag (2 kap. 8, 20 och 21 §§). Det aktuella
förslaget innebär att det ska bli möjligt att genom föreskrifter på lägre
normgivningsnivå än lag införa förbud mot att vistas på vissa platser. Av
grundlagen följer att ett sådant förbud inte får omfatta områden av sådan
omfattning att det skulle innebära en inskränkning av rörelsefriheten. De
avgränsningar som föreslås ovan bedöms vara tillräckliga för att säkerställa att bemyndigandet inte kommer att kunna användas för att inskränka
rörelsefriheten i grundlagens mening. För att det inte ska råda någon tveksamhet om detta bör det emellertid uttryckligen anges att föreskrifterna
inte får innebära förbud mot att vistas inom områden av sådan omfattning
att det innebär ett hinder mot att förflytta sig inom riket och att
föreskrifterna inte heller i övrigt får innebära obefogade inskränkningar i
enskildas frihet. Det är den sammanlagda effekten av meddelade
föreskrifter som ska bedömas i förhållande till rörelsefriheten. Även
förbud som var för sig framstår som väl avvägda kan alltså föranleda en
inskränkning i rörelsefriheten när de bedöms i ett sammanhang, vilket
måste beaktas.
En konsekvens av att det införs ett förbud mot att vistas på en viss plats
är att det inte är möjligt att hålla en allmän sammankomst eller offentlig
tillställning på den platsen.
Ett förbud mot att vistas på en viss särskilt angiven plats framstår inte
som en lika ingripande åtgärd som ett förbud mot att samlas i ett sällskap
av en viss storlek. Det kommer också att krävas en betydande lokalkännedom för att avgöra var och när det finns en påtaglig risk för trängsel.
Sådana föreskrifter bör därför få meddelas av regeringen eller den
kommun som regeringen bestämmer.
För att säkerställa att ett förbud är motiverat av smittskyddsskäl bör en
kommun, innan den meddelar föreskrifter, ge smittskyddsläkaren och
Folkhälsomyndigheten tillfälle att yttra sig. En sådan möjlighet kan
lämpligen regleras i förordning.
39
opaginerad Kontrollera mot PDF
9.8
Regionala föreskrifter
Bedömning: En länsstyrelse bör i fråga om länet få meddela
föreskrifter om att
• den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig
tillställning ska vidta smittskyddsåtgärder
• den som bedriver verksamhet på en plats för fritids- eller kulturverksamhet ska vidta smittskyddsåtgärder
• den som bedriver verksamhet på en handelsplats ska vidta smittskyddsåtgärder
• den som bedriver kollektivtrafik eller inrikes flygtrafik eller
ansvarar för lokaler och områden som är avsedda att användas av
resenärer i kollektivtrafik eller flygtrafik ska vidta smittskyddsåtgärder
• serveringsställens öppettider ska begränsas
• den som använder eller upplåter lokaler för privata sammankomster
ska vidta smittskyddsåtgärder.
Innan länsstyrelsen meddelar föreskrifter bör smittskyddsläkaren och
Folkhälsomyndigheten ges tillfälle att yttra sig.
Om en smittskyddsläkare eller Folkhälsomyndigheten anser att det
finns skäl för länsstyrelsen att meddela regionala föreskrifter, bör smittskyddsläkaren eller Folkhälsomyndigheten anmäla det till
länsstyrelsen.
40
Skälen för bedömningen: Det är inte möjligt att med säkerhet förutse
hur spridningen av covid-19 kommer att utvecklas. En möjlig utveckling
är att nivån på smittspridningen kommer att skilja sig åt mellan olika delar
av landet. Därmed kan också behovet av begränsningar skilja sig åt. Nedan
föreslås att föreskrifter om begränsningar ska få inskränkas till att gälla
inom ett visst geografiskt område (avsnitt 9.9). För att föreskrifter om
begränsningar som endast gäller inom ett visst län ska kunna utformas på
ett ändamålsenligt sätt bör de kunna meddelas på regional nivå.
Enligt smittskyddslagen ansvarar som huvudregel varje region för att
behövliga smittskyddsåtgärder vidtas inom regionens område. I varje
region ska det finnas en smittskyddsläkare. Smittskyddsläkaren har ett
samlat ansvar för smittskyddsarbetet inom det område där han eller hon
verkar (1 kap. 8 och 9 §§ och 6 kap. 1 §). Varken regionen eller smittskyddsläkaren har någon rätt att meddela föreskrifter med stöd av smittskyddslagen. Enligt bedömningen i denna promemoria bör rätten att
meddela föreskrifter på regional nivå tillkomma länsstyrelserna.
Länsstyrelserna ansvarar för statlig förvaltning inom länet och bör ha goda
förutsättningar att bedöma när regionala föreskrifter behövs och hur de bör
utformas.
Ovan föreslås att endast regeringen ska få meddela föreskrifter om
förbud mot eller nedstängning av verksamheter och platser (avsnitt 9.1–
6). Däremot ska föreskrifter om krav på smittskyddsåtgärder kunna
meddelas även av den myndighet som regeringen bestämmer, lämpligtvis
Folkhälsomyndigheten. Ett bemyndigande till länsstyrelsen att meddela
regionala föreskrifter kan lämpligen omfatta samma frågor. Ett sådant
bemyndigande kan ges med stöd av de regler som föreslås i avsnitt 9.1–
9.6. Mot denna bakgrund bör länsstyrelserna i förordning bemyndigas att
i fråga om länet meddela föreskrifter om att den som bedriver eller
ansvarar för en verksamhet som omfattas av den nya lagen ska vidta smittskyddsåtgärder. Länsstyrelserna bör även i förordning bemyndigas att i
fråga om länet meddela föreskrifter om att serveringsställens öppettider
ska begränsas.
För att säkerställa att länsstyrelsen får ett tillräckligt underlag för sin
bedömning bör smittskyddsläkaren och Folkhälsomyndigheten få tillfälle
att yttra sig innan länsstyrelsen meddelar föreskrifter. Om en smittskyddsläkare eller Folkhälsomyndigheten skulle anse att det finns skäl för
länsstyrelsen att meddela regionala föreskrifter, bör de anmäla det till länsstyrelsen. Dessa frågor kan lämpligen regleras i förordning.
Det bör noga övervägas i vilken form det är lämpligast att meddela
föreskrifter. Utgångspunkten bör vara att regler som ska gälla hela landet
införs genom föreskrifter som gäller nationellt, dvs. förordningar som
meddelas av regeringen eller föreskrifter som meddelas av Folkhälsomyndigheten. Föreskrifter som gäller ett län eller en del av ett län bör i
första hand meddelas av en länsstyrelse. Som anförs ovan bör Folkhälsomyndigheten få tillfälle att yttra sig innan en länsstyrelse meddelar
regionala föreskrifter. En sådan ordning bör kunna säkerställa att
regelverket som helhet blir så ändamålsenligt och överskådligt som
möjligt.
9.9
Geografisk inskränkning
Förslag: Föreskrifter som meddelas med stöd av den nya lagen får
inskränkas till att gälla inom ett visst geografiskt område. Detsamma
gäller föreskrifter om att serveringsställen ska hållas stängda eller att
deras öppettider ska begränsas.
Skälen för förslaget: Det är inte möjligt att med säkerhet förutse hur
spridningen av covid-19 kommer att utvecklas. En möjlig utveckling är att
smittspridningen kommer att skilja sig åt mellan olika delar av landet.
Lokala utbrott kan vara begränsade till ett visst län, en viss kommun eller
en viss stadsdel. Det finns därför behov av att kunna inskränka föreskrifter
om begränsningar till ett visst geografiskt område. Det innebär att
inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter kan begränsas till de
platser där de är nödvändiga. När det gäller förordningar och andra
nationella föreskrifter kan det t.ex. finnas skäl att begränsa dem till att gälla
inom vissa län. Föreskrifter som en länsstyrelse meddelar kommer enligt
bedömningen i avsnitt 9.8 alltid att vara begränsade till det aktuella länet,
men det kan finnas anledning att begränsa föreskrifterna till att gälla t.ex.
inom en eller flera kommuner. Det bör mot denna bakgrund finnas en
möjlighet att inskränka förordningar och myndighetsföreskrifter som
meddelas med stöd av den nya lagen till att gälla inom ett visst geografiskt
område. Detsamma gäller föreskrifter om serveringsställen som meddelas
med stöd av de regler som föreslås i avsnitt 9.5
41
opaginerad Kontrollera mot PDF
9.10
Underställning till riksdagen
Förslag: En föreskrift som regeringen har meddelat ska underställas
riksdagens prövning inom en månad från den dag då föreskriften
beslutades, om föreskriften innebär att
• allmänna sammankomster och offentliga tillställningar inte får
hållas
• platser för fritids- eller kulturverksamhet ska hållas stängda
• handelsplatser ska hållas stängda
• kollektivtrafik och inrikes flygtrafik inte får bedrivas
• serveringsställen ska hållas stängda
• det införs förbud mot att inom ramen för en verksamhet som bedrivs
yrkesmässigt använda eller upplåta lokaler och områden för privata
sammankomster
• det införs förbud mot att samlas i ett sällskap av en viss storlek på
platser dit allmänheten har tillträde.
En föreskrift som innebär att ett förbud eller en nedstängning helt
eller delvis upphör att gälla, behöver inte underställas riksdagens
prövning.
Skälen för förslaget
Det bör finnas en underställningsmekanism
42
I denna promemoria föreslås att regeringen, om det är nödvändigt för att
förhindra spridning av covid-19, som en yttersta åtgärd ska få meddela
föreskrifter om förbud och nedstängning som avser olika typer av verksamheter och platser. Det kan mot bakgrund av lagstiftningens extraordinära karaktär övervägas om det bör införas ett krav på att föreskrifter
som meddelas med stöd av bemyndigandena ska underställas riksdagens
prövning (jfr 8 kap. 6 § regeringsformen). En sådan underställningsmekanism fanns i anslutning till de tillfälliga bemyndiganden i smittskyddslagen som gällde mellan den 18 april och 30 juni 2020 (prop.
2019/20:155, bet. 2019/20:SoU20, rskr. 2019/20:214).
Förslaget i denna promemoria innebär att regeringen som en yttersta
åtgärd ska få meddela föreskrifter om att allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar inte får hållas, att platser för fritids- eller
kulturverksamhet ska hållas stängda, att handelsplatser ska hållas stängda,
att kollektivtrafik och inrikes flygtrafik inte får bedrivas, att
serveringsställen ska hållas stängda och att användning och upplåtelse av
platser för privata sammankomster inom ramen för yrkesmässig
verksamhet ska förbjudas. Det föreslås också att regeringen ska få meddela
föreskrifter om förbud mot att samlas i ett sällskap av en viss storlek på
platser dit allmänheten har tillträde. De föreslagna befogenheterna får
betraktas som långtgående. Det bör mot denna bakgrund finnas ett krav på
att föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandena ska underställas riksdagens prövning.
I de fall det har införts regler om förbud eller nedstängning kan
regeringen även komma att meddela föreskrifter som innebär att ett förbud
eller en nedstängning helt eller delvis upphör att gälla. Sådana föreskrifter
innebär inte något ingrepp i grundläggande fri- och rättigheter och är inte
heller i övrigt betungande för enskilda. Kravet på underställning bör därför
inte omfatta sådana föreskrifter.
En annan del av förslaget innebär att regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om att den som
bedriver eller ansvarar för en verksamhet ska vidta smittskyddsåtgärder.
Vidare föreslås att regeringen eller den kommun som regeringen
bestämmer ska få meddela föreskrifter om förbud mot att vistas i en park,
på en badplats eller på någon annan liknande särskilt angiven plats, om det
på platsen finns en påtaglig risk för trängsel. Syftet med bemyndigandena
är att hantera en svår pandemi och de föreslagna befogenheterna kan mot
den bakgrunden inte betraktas som långtgående. Det bör därför inte finnas
någon underställningsmekanism i anslutning till dessa bemyndiganden.
När ska föreskrifterna underställas riksdagens prövning?
När det gäller de tillfälliga bemyndigandena i smittskyddslagen fanns ett
krav på att regeringens föreskrifter skulle underställas riksdagens prövning
omedelbart. Det bör enligt ett uttalande av socialutskottet innebära att
underställning ska ske inom ett fåtal dagar (bet. 2019/20:SoU20 s. 16). En
föreskrift om att smittskyddslagens bestämmelser om allmänfarliga sjukdomar eller samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på en viss smittsam
sjukdom ska underställas snarast (9 kap. 2 §). Senast den bestämmelsen
tillämpades underställdes regeringens förordning cirka två månader efter
att förordningen beslutades (prop. 2019/20:144). Vidare ska en föreskrift
om att vissa bestämmelser i ransoneringslagen (1978:268) ska tillämpas
underställas inom en månad från det den utfärdades (3 §). Enligt
bedömningen i denna promemoria skulle en mycket kort tidsfrist för
underställning motverka ett av lagens syften, nämligen att ge utrymme för
en flexibel och träffsäker reglering. Beroende på utvecklingen av
pandemin kan regeringen komma att behöva meddela ett stort antal föreskrifter vid olika tillfällen. Att i varje enskilt fall omedelbart underställa
föreskrifterna genom en proposition skulle kunna ta betydande resurser i
anspråk. En konsekvens av det skulle kunna bli att föreskrifterna inte kan
ges en så detaljerad utformning som vore önskvärt. Mot denna bakgrund
görs bedömningen att en längre tidsfrist, lämpligen en månad, bör väljas.
Av regeringsformen följer att riksdagen, även innan en föreskrift som
regeringen har meddelat underställs riksdagens prövning, är oförhindrad
att meddela en lag som upphäver eller ersätter föreskriften (8 kap. 8 §).
43
10
Beslut om begränsningar i enskilda fall
10.1
Länsstyrelsen ska få besluta om begränsningar i
enskilda fall
Förslag: En länsstyrelse får i enskilda fall besluta om begränsningar
som avser allmänna sammankomster, offentliga tillställningar, platser
för fritids- eller kulturverksamhet, handelsplatser, kollektivtrafik,
inrikes flygtrafik samt användning och upplåtelse av platser för privata
sammankomster.
Länsstyrelsen ska vid behov samråda med smittskyddsläkaren.
Skälen för förslaget: I denna promemoria föreslås att olika slags
verksamheter ska kunna begränsas genom generella föreskrifter. Sådana
föreskrifter framstår som en ändamålsenlig åtgärd för att förhindra smittspridning i samhället. En nackdel med föreskrifter är emellertid att de inte
kan användas för att införa begränsningar som avser en specifik verksamhet. Ett syfte med den nya lagen är att möjliggöra träffsäkra åtgärder som
inte onödan hindrar sådan verksamhet som kan genomföras på ett från
smittskyddssynpunkt säkert sätt. Ett sätt att uppnå en mer flexibel
reglering är att även ge utrymme för att införa begränsningar genom
förvaltningsbeslut, dvs. beslut i enskilda fall. En sådan möjlighet skulle
kunna användas t.ex. om det konstateras att det förekommer en omfattande
smittspridning som kan kopplas till en viss verksamhet eller om det på
goda grunder kan förutses att ett planerat evenemang kommer att medföra
stora risker för smittspridning. Mot denna bakgrund föreslås en möjlighet
att besluta om begränsningar i enskilda fall.
Möjligheten bör omfatta alla verksamheter som regleras i lagen och där
det finns en aktör att rikta beslutet mot, dvs. allmänna sammankomster,
offentliga tillställningar, platser för fritids- eller kulturverksamhet,
handelsplatser, kollektivtrafik, inrikes flygtrafik samt användning och
upplåtelse av platser för privata sammankomster. Nästa fråga är vilka typer
av begränsningar som ett beslut bör få omfatta. Utgångspunkten bör vara
att det ställs sådana krav på smittskyddsåtgärder som innebär att verksamheten fortsatt kan bedrivas på ett från smittskyddssynpunkt säkert sätt. I de
fall verksamheten inte kan anpassas på ett sätt som minskar risken för
smittspridning i tillräcklig grad, bör ett beslut som en yttersta åtgärd få
innebära att den aktuella verksamheten förbjuds eller hålls stängd. För alla
beslut gäller kraven på att begränsningen ska vara nödvändig och
proportionerlig (avsnitt 8). Ett beslut kan överklagas till domstol (avsnitt
14).
I avsnitt 9.8 görs bedömningen att en länsstyrelse ska kunna meddela
regionala föreskrifter om begränsningar som avser sådana verksamheter
som omfattas av lagen. Länsstyrelsen framstår som en lämplig instans
även när det gäller beslut i enskilda fall. För att säkerställa ett fullgott
beslutsunderlag bör det i lagen anges att länsstyrelsen vid behov ska
samråda med smittskyddsläkaren.
44
10.2
Tillstånd att anordna allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar
Förslag: I ordningslagen införs en bestämmelse som innebär att Polismyndigheten inte får bevilja tillstånd till en allmän sammankomst eller
offentlig tillställning om det av ansökan framgår att den ska hållas i strid
med föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av den nya
lagen.
Anordnaren av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
ska i ansökan uppge om sammankomsten eller tillställningen ska hållas
i enlighet med föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av
den nya lagen.
Bedömning: Om en länsstyrelse i ett enskilt fall beslutar om
begränsningar som avser en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, bör länsstyrelsen underrätta Polismyndigheten om beslutet.
Skälen för förslaget och bedömningen: Allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar får som huvudregel inte anordnas på
offentliga platser utan tillstånd. Ansökan om tillstånd görs till Polismyndigheten. Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast av
vissa särskilt angivna skäl, bl.a. för att motverka epidemi (2 kap. 4, 6 och
10 §§ ordningslagen). Under den rådande pandemin har Polismyndigheten
vid sin tillståndsprövning haft att förhålla sig till förbudsförordningen,
vilken innebär att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
med ett visst antal deltagare inte får hållas. Frågan uppkommer därför om
vilken betydelse sådana begränsningar som införs med stöd av covid-19lagen ska ha vid tillståndsprövningen.
Den lämpliga ordningen är att Polismyndigheten inte ska kunna bevilja
tillstånd till en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, om det
redan av ansökan framgår att sammankomsten eller tillställningen ska
hållas i strid med en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd
av den nya lagen. En sådan ordning innebär en tydlighet i förhållande till
anordnaren. Det bör också beaktas att det i dag är straffbart att bryta mot
tillståndskravet i ordningslagen (2 kap. 29 §). Om kopplingen till tillståndsprövningen togs bort, skulle det innebära en försvagning av det
nuvarande sanktionssystemet. Mot denna bakgrund görs bedömningen att
Polismyndigheten inte bör få bevilja tillstånd till en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning om det av ansökan framgår att den ska hållas i
strid med föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
En regel med denna innebörd bör tas in i ordningslagen.
En ansökan om tillstånd att anordna en allmän sammankomst eller
offentlig tillställning ska innehålla uppgifter om anordnaren, tiden för
sammankomsten eller tillställningen, dennas art och huvudsakliga
utformning samt de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som
anordnaren avser att vidta (2 kap. 7 § ordningslagen). I vissa fall kan det
av en ansökan framgå att sammankomsten eller tillställningen kommer att
hållas i strid med krav på smittskyddsåtgärder, t.ex. i form av en deltagarbegränsning. Beroende på vilka krav på smittskyddsåtgärder som ställs
upp kan det dock bli svårt för Polismyndigheten att bedöma om kraven
kommer att uppfyllas. Det bör därför införas en bestämmelse i ordnings-
45
lagen som innebär att anordnaren av en allmän sammankomst eller
offentlig tillställning i ansökan ska uppge om sammankomsten eller
tillställningen ska hållas i enlighet med föreskrifter och beslut som har
meddelats med stöd av den nya lagen.
Avsikten med förslaget är inte att Polismyndigheten ska göra några
bedömningar av vilken typ av smittskyddsåtgärder som är lämpliga att
vidta vid ett visst evenemang. Tillstånd att hålla en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning ska vägras endast om det redan av en ansökan
framgår att sammankomsten eller tillställning kommer att hållas i strid
med gällande föreskrifter eller beslut. Det kan t.ex. vara fallet om antalet
deltagare överstiger vad som är tillåtet eller om sammankomsten eller tillställningen ska hållas vid en viss tid på dygnet trots att detta är förbjudet.
Ovan föreslås att en länsstyrelse i enskilda fall ska få besluta om
begränsningar som avser en viss allmän sammankomst eller offentlig tillställning (avsnitt 10.1). För att Polismyndigheten ska få kännedom om
begränsningarna bör länsstyrelsen underrätta Polismyndigheten om ett
sådant beslut. Detta kan lämpligen regleras i förordning.
11
Tillsyn och befogenheter
11.1
Länsstyrelsen ska ha tillsyn
Förslag: Länsstyrelsen utövar tillsyn över att föreskrifter och beslut
följs, om föreskrifterna och besluten gäller allmänna sammankomster,
offentliga tillställningar, platser för fritids- eller kulturverksamhet,
handelsplatser, kollektivtrafik, inrikes flygtrafik eller användning och
upplåtelse av platser för privata sammankomster.
På begäran av länsstyrelsen ska den som bedriver verksamheten
lämna de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Länsstyrelsen har rätt att få tillträde till lokaler och områden där verksamheten bedrivs. Polismyndigheten ska på begäran lämna länsstyrelsen
den hjälp som behövs om det på grund av särskilda omständigheter kan
befaras att åtgärden inte kan vidtas utan att en polismans särskilda
befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas eller det annars
finns synnerliga skäl.
Länsstyrelsen får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen
eller för att föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen
ska följas. Länsstyrelsen ska vid behov samråda med smittskyddsläkaren. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.
Bedömning: Folkhälsomyndigheten bör ansvara för nationell tillsynsvägledning. En länsstyrelse bör samordna länsstyrelsernas tillsynsarbete.
46
Skälen för förslaget och bedömningen
Vilken tillsynsmyndighet bör väljas?
För att säkerställa att de föreskrifter och beslut som meddelas med stöd av
lagen följs bör det finnas någon myndighet som har tillsyn. Lagen omfattar
verksamheter av skiftande slag. Syftet med begränsningarna är dock detsamma, nämligen att förhindra spridning av covid-19. Föreskrifterna
kommer därmed att ha många gemensamma drag. Mot denna bakgrund
framstår det som en ändamålsenlig lösning att en och samma myndighet
ska ha tillsyn över alla verksamheter.
Polismyndigheten ansvarar i dag för att pröva ansökningar om tillstånd
att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Polismyndigheten har även befogenhet att under vissa förutsättningar ställa in
eller upplösa sådana sammankomster och tillställningar. I denna
promemoria föreslås att Polismyndigheten ska behålla dessa uppgifter när
det gäller föreskrifter och beslut som meddelas för att förhindra spridning
av covid-19 (avsnitt 10.2 och 11.2). Det framstår dock inte som en ändamålsenlig lösning att ge Polismyndigheten några ytterligare uppgifter i
fråga om tillsyn.
Vidare skulle kommunen kunna ha tillsyn. Kommunerna har emellertid
redan tillsyn enligt lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen. Den tillsynen tar betydande resurser i anspråk. Om kommunerna
fick ytterligare tillsynsuppgifter, skulle det riskera att tränga undan tillsynen av serveringsställen och annan viktig tillsynsverksamhet.
Slutligen kan det övervägas att som tillsynsmyndighet välja
länsstyrelsen. Länsstyrelserna föreslås få fatta beslut i enskilda fall enligt
lagen. Vidare görs bedömningen att länsstyrelserna bör få meddela
regionala föreskrifter om begränsningar. Länsstyrelserna kommer därmed
att ha goda kunskaper om regelverket. Myndigheterna har stor erfarenhet
av tillsynsarbete och bör därför ha goda förutsättningar att snabbt arbeta
upp effektiva rutiner. Mot denna bakgrund framstår länsstyrelsen som den
myndighet som är bäst lämpad att ha tillsyn enligt lagen. Länsstyrelsen bör
därför ha tillsyn över att föreskrifter och beslut följs, om föreskrifterna och
besluten gäller allmänna sammankomster, offentliga tillställningar, platser
för fritids- eller kulturverksamhet, handelsplatser, kollektivtrafik, inrikes
flygtrafik eller användning och upplåtelse av platser för privata sammankomster.
Rätt till upplysningar och tillträde
För att länsstyrelsen ska kunna utöva tillsyn har den behov av information.
Det föreslås därför att länsstyrelsen ska ha rätt att på begäran få de
upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen av den som bedriver
verksamheten. För att kunna utöva tillsyn bör länsstyrelsen dessutom ha
rätt att få tillträde till lokaler och områden där verksamheten bedrivs.
I vissa fall kan länsstyrelsen behöva få hjälp av polisen för att kunna
utöva tillsyn. I likhet med vad som gäller enligt lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen bör länsstyrelsen därför kunna begära
att Polismyndigheten lämnar länsstyrelsen den hjälp som behövs. En
begäran bör få göras endast om det på grund av särskilda omständigheter
kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda
47
opaginerad Kontrollera mot PDF
befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det
annars finns synnerliga skäl.
Tillsynsåtgärder
Länsstyrelserna bör få meddela de förelägganden som behövs för tillsynen
eller för att föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen
ska följas. Ett föreläggande kan innebära en skyldighet för mottagaren att
göra något, t.ex. att vidta en viss smittskyddsåtgärd. Det kan också innebära att mottagaren ska låta bli att göra något. Ett föreläggande kan således
som en yttersta åtgärd innebära ett förbud mot att bedriva den aktuella
verksamheten.
De beslut som länsstyrelsen fattar inom ramen för tillsynen ska syfta till
att förhindra smittspridning. För att länsstyrelsen ska fatta det från smittskyddssynpunkt mest lämpliga beslutet bör det i lagen anges att
länsstyrelsen, när det behövs, ska samråda med smittskyddsläkaren. Det
innebär inte att smittskyddsläkaren måste rådfrågas inför varje beslut, utan
det är upp till länsstyrelsen att avgöra i vilka fall smittskyddsläkarens
kompetens behövs.
Länsstyrelsens förelägganden bör kunna förenas med vite, vilket
bedöms vara ett lämpligt och effektivt påtryckningsmedel för att får en
verksamhetsutövare att följa föreskrifter och beslut som har meddelats
med stöd av lagen. Det är upp till länsstyrelsen att fastställa vitet till ett
belopp som med hänsyn till vad som är känt med hänsyn till adressatens
ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas
förmå denne att följa det aktuella föreläggandet, se 3 § lagen (1985:206)
om viten. Bland annat i de fall länsstyrelsen meddelar förbud mot att
bedriva en viss verksamhet, kan det vara lämpligt att beslutet förenas med
ett löpande vite i enlighet med 4 § lagen om viten.
Tillsynsvägledning och samordning
Enligt förslaget ska tillsynen utövas av flera olika myndigheter, dvs. de 21
länsstyrelserna. För att tillsynen ska kunna utövas så enhetligt och effektivt
som möjligt bör det finnas någon som ansvarar för tillsynsvägledning och
samordning. Folkhälsomyndigheten bör lämpligen ansvara för nationell
tillsynsvägledning. Dessutom bör en länsstyrelse ha ansvar för att
samordna länsstyrelsernas tillsynsarbete. Dessa frågor kan lämpligen
regleras i förordning.
Förhållandet till Polismyndighetens uppgifter
48
Polismyndigheten har enligt ordningslagen i uppgift att pröva ansökningar
om tillstånd att hålla allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar. Polismyndigheten har även befogenhet att under vissa
förutsättningar ställa in eller upplösa allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar. I denna promemoria föreslås att Polismyndigheten ska behålla dessa uppgifter när det gäller föreskrifter och
beslut som meddelas för att förhindra spridning av covid-19 (avsnitt 10.2
och 11.2). Frågan uppkommer därför om hur Polismyndighetens uppgifter
förhåller sig till länsstyrelsens tillsynsuppgifter.
Polismyndigheten kommer enligt förslaget att ha ensamt ansvar för tillståndsprövningen. Polismyndigheten kommer i det sammanhanget att få
förhålla sig till föreskrifter om begränsningar av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar samt länsstyrelsens beslut att begränsa
sådana sammankomster eller tillställningar i enskilda fall.
Vidare föreslås att Polismyndigheten ska få befogenhet att ställa in eller
upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som hålls i
strid med föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Länsstyrelsen föreslås å sin sida få rätt att i ett enskilt fall besluta att en
allmän sammankomst eller offentlig tillställning inte får hållas. Länsstyrelsen föreslås även få rätt att inom ramen för tillsyn besluta
förelägganden om att en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
inte får hållas. En skillnad mellan Polismyndighetens och länsstyrelsens
beslutsbefogenheter är att länsstyrelsens förelägganden inte kan verkställas med användning av våld (jfr 10 § polislagen). För att en polisman
ska ha rätt att avlägsna en deltagare i en allmän sammankomst eller
offentlig tillställning krävs alltså att Polismyndigheten har beslutat att
ställa in eller upplösa sammankomsten eller tillställningen. En annan
skillnad är att endast länsstyrelsens beslut får förenas med vite. Polismyndigheten och länsstyrelsen kommer att få dubbla tillsynsroller i det
avseendet att båda myndigheterna föreslås få rätt att meddela beslut som i
praktiken innebär att en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
inte får hållas. Samtidigt innebär skillnaderna i reglerna att
myndigheternas arbete med att se till att föreskrifterna och besluten följs
kommer att få delvis olika inriktning.
11.2
Befogenheter i samband med allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar
Förslag: Polismyndigheten får ställa in eller upplösa en allmän
sammankomst eller offentlig tillställning som hålls i strid med en
föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av lagen.
En allmän sammankomst eller offentlig tillställning får upplösas
endast om mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otillräckliga för
att hindra fortsatta överträdelser av föreskriften eller beslutet.
Har Polismyndigheten beslutat att ställa in eller upplösa en allmän
sammankomst eller offentlig tillställning, får en polisman avvisa eller
avlägsna deltagare och åskådare, om det behövs för att syftet med
beslutet ska uppnås.
Skälen för förslaget: Enligt ordningslagen får allmänna sammankomster och offentliga tillställningar förbjudas genom föreskrifter om det
är nödvändigt för att motverka epidemi. Polismyndigheten får upplösa en
sammankomst eller tillställning som hålls i strid med en sådan föreskrift.
En sammankomst eller tillställning får emellertid upplösas endast om
mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otillräckliga för att hindra
fortsatta överträdelser av föreskriften eller beslutet (2 kap. 15, 22 och
24 §§). Har Polismyndigheten beslutat att ställa in eller upplösa en allmän
sammankomst eller offentlig tillställning, får en polisman avvisa eller
avlägsna deltagare och åskådare, om det behövs för att syftet med beslutet
ska uppnås (13 b § polislagen).
49
opaginerad Kontrollera mot PDF
Polismyndighetens befogenheter bygger på att en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning har begränsats med stöd av ordningslagen.
Enligt bedömningen i denna promemoria är det angeläget att Polismyndigheten ska ha samma befogenheter om en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning begränsas med stöd av denna lag. Lagtekniskt
kan det åstadkommas antingen genom särskilda bestämmelser i denna lag
eller genom justeringar av bestämmelserna i ordningslagen och polislagen.
Regleringen blir mer överskådlig och lättillgänglig om den tas in i denna
lag. Mot denna bakgrund bör det i lagen införas bestämmelser om Polismyndighetens och polismäns befogenheter med motsvarande innehåll som
bestämmelserna i ordningslagen och polislagen.
11.3
Befogenheter i kollektivtrafik och inrikes
flygtrafik
Förslag: Om det behövs för att en föreskrift eller ett beslut om
begränsningar som avser kollektivtrafik eller inrikes flygtrafik ska
kunna följas, får tillträde vägras till
1. färdmedel i kollektivtrafik eller inrikes flygtrafik, och
2. lokaler och områden som är avsedda att användas av resenärer i
kollektivtrafik eller flygtrafik.
Den som bedriver kollektivtrafik eller inrikes flygtrafik eller ansvarar
för lokaler och områden som är avsedda att användas av resenärer i
kollektivtrafik eller flygtrafik får ge resenärer och andra personer de
anvisningar och tillsägelser som behövs för att föreskrifter och beslut
ska kunna följas. Den som inte följer en anvisning eller tillsägelse är
skyldig att på uppmaning lämna ett färdmedel, en lokal eller ett område.
Om den som har vägrats tillträde eller uppmanats att lämna ett färdmedel, en lokal eller ett område inte gör som han eller hon blir tillsagd,
får en polisman eller ordningsvakt avvisa eller avlägsna honom eller
henne.
50
Skälen för förslaget: Enligt ordningslagen får en trafiktjänsteman ge
trafikanter och andra anvisningar eller tillsägelser som behövs för att
ordningen eller säkerheten i kollektivtrafiken ska upprätthållas. Den som
underlåter att följa en anvisning eller tillsägelse är skyldig att på
uppmaning av en trafiktjänsteman lämna trafikföretagets område eller
färdmedel, om underlåtelsen har väsentlig betydelse för ordningen eller
säkerheten i trafiken. Tillträde till ett trafikföretags område eller färdmedel
får vägras bl.a. den som uppträder på ett sådant sätt att det finns anledning
att befara att han kommer att störa ordningen eller äventyra säkerheten i
trafiken. Om den som har vägrats tillträde eller uppmanats att lämna
trafikföretagets område eller färdmedel inte gör som han blir tillsagd, får
en polisman eller ordningsvakt avvisa eller avlägsna honom (4 kap. 3 och
7–9 §§).
I denna promemoria föreslås att kollektivtrafik och inrikes flygtrafik ska
kunna begränsas om det är nödvändigt för att förhindra spridning av covid19. Ordningslagen ger inte något tydligt stöd för trafiktjänstemän i
kollektivtrafiken att vidta åtgärder för att förhindra smittspridning. Som
exempel kan nämnas att det med stöd av denna lag införs en regel om
begränsning av antalet personer på färdmedel. Det är inte givet att tillträde
till ett färdmedel i en sådan situation skulle kunna vägras med stöd av ordningslagen. De befogenheter som behövs bör därför regleras särskilt. För
att regleringen ska bli så överskådlig som möjligt bör bestämmelserna tas
in i denna lag och inte i ordningslagen.
Regleringen bör omfatta sådana platser som kan regleras med stöd av de
bestämmelser som föreslås i avsnitt 9.4, dvs. färdmedel i kollektivtrafik
och inrikes flygtrafik samt lokaler och områden som är avsedda att
användas av resenärer i kollektivtrafik eller flygtrafik. Syftet med
bestämmelserna gör att de bör ges en delvis annorlunda utformning än
reglerna i ordningslagen. En åtgärd som kan tänkas få stor praktisk
betydelse är rätten att vägra tillträde till ett färdmedel eller en lokal eller
ett område som används av resenärer. Inledningsvis bör det därför anges
att tillträde till färdmedel, lokaler eller områden får vägras om det behövs
för att föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen ska kunna
följas. Vidare bör den som bedriver kollektivtrafik eller inrikes flygtrafik
eller ansvarar för lokaler och områden få ge resenärer och andra personer
de anvisningar och tillsägelser som behövs för att föreskrifter och beslut
ska kunna följas. Den som inte följer en anvisning eller tillsägelse bör vara
skyldig att på uppmaning lämna ett färdmedel, en lokal eller ett område.
En förutsättning enligt ordningslagen är att underlåtelsen har väsentlig
betydelse för ordningen eller säkerheten i trafiken. Bedömningen är att det
inte bör uppställas något motsvarande väsentlighetskrav i denna lag.
Skälet till detta är att det inte är möjligt att bedöma vilka risker för smittspridning som uppstår på grund av att en enskild resenär underlåter att följa
en anvisning eller tillsägelse. Av allmänna principer följer dock att en
resenär bör avvisas endast om det är en proportionerlig åtgärd. Slutligen
bör det, på motsvarande sätt som i ordningslagen, anges att en polisman
eller ordningsvakt får avvisa eller avlägsna en person som har vägrats tillträde eller uppmanats att lämna ett färdmedel, en lokal eller ett område och
inte gör som han eller hon blir tillsagd.
12
När beslut får verkställas
Förslag: Länsstyrelsens beslut om begränsning av en viss verksamhet
och om tillsynsförelägganden och Polismyndighetens beslut att ställa in
eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning gäller
omedelbart, om inte något annat anges i beslutet.
Skälen för förslaget: Länsstyrelsen föreslås i denna promemoria få rätt
att fatta beslut i enskilda fall om att begränsa en viss verksamhet. Vidare
föreslås att länsstyrelsen ska få besluta om förelägganden inom ramen för
tillsyn. Polismyndigheten föreslås få rätt att ställa in eller upplösa en
allmän sammankomst eller offentlig tillställning som hålls i strid med en
föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Länsstyrelsens och Polismyndighetens beslut ska få överklagas (avsnitt
14).
51
Enligt förvaltningslagen (2017:900) får ett beslut som får överklagas
inom en viss tid verkställas när överklagandetiden har gått ut, om beslutet
inte har överklagats. Ett beslut får alltid verkställas omedelbart bl.a. om
beslutet endast gäller tillfälligt. En myndighet får även verkställa ett beslut
omedelbart om ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver det.
Myndigheten ska dock först noga överväga om det finns skäl att avvakta
med att verkställa beslutet på grund av att beslutet medför mycket ingripande verkningar för någon enskild, att verkställigheten inte kan återgå om
ett överklagande av beslutet leder till att det upphävs eller någon annan
omständighet (35 §).
De beslut som länsstyrelsen och Polismyndigheten ska få fatta enligt
lagen syftar till att förhindra spridning av en samhällsfarlig sjukdom. Det
står klart att verkställigheten av ett sådant beslut endast i mycket speciella
fall kommer att kunna skjutas upp i avvaktan på att beslutet ska vinna laga
kraft. Samtidigt kommer besluten i vissa fall att medföra mycket
ingripande verkningar för enskilda. För att det inte ska råda någon oklarhet
i denna fråga bör det finnas en presumtion för att länsstyrelsens och Polismyndighetens beslut får verkställas omedelbart. I lagen bör det därför
anges att ett beslut gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet.
13
Straff
Förslag: Till penningböter döms den som bryter mot
• ett förbud mot att samlas i ett sällskap av en viss storlek på platser
dit allmänheten har tillträde
• ett förbud mot att vistas på en viss särskilt angiven plats.
Skälen för förslaget: En utgångspunkt för förslagen i denna
promemoria är att överträdelser av föreskrifter som meddelas med stöd av
lagen bör leda till någon form av reaktion. Det gäller även i fråga om
möjligheten att begränsa användningen av platser dit allmänheten har tillträde. I de fallen finns det inte någon verksamhetsutövare som kan bli
föremål för tillsynsåtgärder. Den sanktion som införs måste därför rikta
sig mot de enskilda personer som bryter mot föreskrifterna. En
straffrättslig påföljd är den sanktionsform som ligger närmast till hands.
Kriminalisering som metod för att söka hindra överträdelser bör
användas med försiktighet. När det gäller de aktuella formerna av förbud
finns det enligt bedömningen i denna promemoria inte några alternativa
sanktioner som skulle vara effektiva och ändamålsenliga. Förbuden får
införas endast om de utgör en nödvändig och proportionerlig åtgärd för att
förhindra spridning av covid-19, som är en samhällsfarlig sjukdom. Om
förbuden överträds i stor utsträckning, kan det i förlängningen få negativa
konsekvenser i form av ökad smittspridning, ökad sjuklighet och dödlighet
samt ökad belastning på sjukvården. Även en enskild överträdelse får från
denna synpunkt betraktas som en så allvarlig handling att det krävs en
straffsanktion. Mot denna bakgrund görs bedömningen att överträdelser av
de aktuella förbuden bör kriminaliseras.
52
När det gäller straffvärdet är en överträdelse av ett förbud visserligen att
betrakta som en klandervärd handling. Samtidigt är det svårt eller omöjligt
att belägga hur stora risker för smittspridning som uppstår i ett enskilt fall.
Det framstår därför inte som motiverat att föreskriva svårare straff än
penningböter.
14
Överklagande
Förslag: Följande beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol:
• länsstyrelsens beslut om begränsning av en viss verksamhet och om
tillsynsförelägganden
• Polismyndighetens beslut att ställa in eller upplösa en allmän
sammankomst eller offentlig tillställning.
Andra beslut enligt lagen får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Skälen för förslaget: De förvaltningsbeslut som fattas enligt den nya
lagen kan ha betydande påverkan på enskilda. Det bör därför finnas en
möjlighet att överklaga sådana beslut. De beslut som bör kunna överklagas
är dels länsstyrelsens beslut att begränsa en viss verksamhet, dels de
förbud och andra förelägganden som länsstyrelsen kan besluta om inom
ramen för tillsyn. Vidare bör, i linje med regleringen i ordningslagen,
Polismyndighetens beslut att ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning få överklagas. Andra beslut enligt lagen,
t.ex. ett beslut att vägra tillträde till ett färdmedel i kollektivtrafiken, bör
inte få överklagas. En dom eller ett beslut varigenom någon döms till
ansvar enligt förslaget i avsnitt 13 kan inte anses vara ett beslut enligt
denna lag. Möjligheterna att överklaga ett straffrättsligt avgörande
påverkas alltså inte av den föreslagna bestämmelsen.
Överklagande bör ske till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten.
15
Tidsbegränsning av reglerna samt
ikraftträdande- och
övergångsbestämmelser
Förslag: Lagen om särskilda begränsningar för att förhindra spridning
av sjukdomen covid-19 träder i kraft den 15 mars 2021 och upphör att
gälla vid utgången av mars 2022. Detsamma gäller de bestämmelser
som införs i ordningslagen. Den upphävda lagen gäller fortfarande för
ärenden och mål om tillsyn som har inletts före upphävandet.
Ändringen i lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen träder i kraft den 15 mars 2021.
53
54
Skälen för förslaget: Syftet med den nya lagen är att det ska bli möjligt
att vidta lämpliga åtgärder för att hantera den pågående covid-19pandemin. Smittspridningen har ökat under senare delen av hösten 2020.
Det är därför ytterst angeläget att lagen kan träda i kraft så snart som
möjligt. Det bedöms kunna ske den 15 mars 2021.
Lagen behandlar åtgärder för att hantera den pågående pandemin och
ger möjlighet att besluta om ingripande åtgärder. Lagen bör därför vara
tidsbegränsad. Det är inte möjligt att med säkerhet förutse hur pandemin
kommer att utvecklas eller hur länge den kommer att pågå. Enligt bedömningen i denna promemoria bör lagen lämpligen gälla under drygt ett år,
dvs. t.o.m. den 30 mars 2022. De bestämmelser i ordningslagen som hänvisar till covid-19-lagen bör gälla under samma tid.
När covid-19-lagen upphör att gälla kan det finnas pågående ärenden
och mål om tillsyn hos länsstyrelsen och i domstol. Det kan t.ex. vara fråga
om att länsstyrelsen har initierat ett tillsynsärende i förhållande till en
verksamhetsutövare, att en verksamhetsutövare har överklagat ett beslut
om föreläggande till domstol eller att länsstyrelsen har lämnat in en
ansökan till förvaltningsrätten om att ett vite ska dömas ut. Det framstår
som rimligt att inte göra skillnad mellan beslut som har fått laga kraft
under lagens giltighetstid och sådana ärenden och mål som har inletts men
som inte har hunnit slutföras när lagen upphör att gälla. Det bör därför
införas en bestämmelse som innebär att den upphävda lagen fortfarande
gäller för ärenden och mål om tillsyn som har inletts före upphävandet.
Efter att lagen har upphört att gälla finns det inte längre något stöd för
sådana begränsningar som kan införas med stöd av lagen. Länsstyrelsens
beslut om begräsning av en viss verksamhet får därför som längst gälla
under den tid som lagen är i kraft. I de fall ett beslut inte är tidsbegränsat
bör det inte fortsätta att gälla efter det att lagen har upphört att gälla. Det
saknas behov av en övergångsbestämmelse om detta.
När lagen upphör att gälla kan det också finnas pågående ärenden hos
Polismyndigheten om tillstånd att anordna en allmän sammankomst eller
offentlig tillställning. Eftersom sammankomsten eller tillställningen i så
fall ska hållas efter att lagen har slutat gälla, bör Polismyndigheten inte
kunna vägra tillstånd med stöd av lagen. Det behövs därför inte några
övergångsbestämmelser för sådana ärenden.
Enligt lagen (1964:163) om införande av brottsbalken får ingen dömas
för gärning för vilken det inte var stadgat straff när den begicks. Straff ska
bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan
lag när en dom meddelas ska den lagen tillämpas, om den leder till frihet
från straff eller till lindrigare straff. Det gäller dock inte när det är fråga är
om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande
särskilda förhållanden (5 § andra stycket). Den straffbestämmelse som
föreslås i denna promemoria ska gälla under viss tid och föranleds av
covid-19-pandemin. Reglerna i lagen om införande av brottsbalken innebär att det kommer att vara möjligt att döma till ansvar även efter att lagen
har upphört att gälla. Det saknas därför behov av övergångsbestämmelser
i denna del.
Ändringarna i lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på
serveringsställen bör träda i kraft samtidigt som covid-19-lagen, dvs. den
15 mars 2021.
16
Förslagets förhållande till grundläggande
fri- och rättigheter och den kommunala
självstyrelsen
Bedömning: Förslaget är förenligt med regeringsformen och Europakonventionen.
Det intrång i den kommunala självstyrelsen som förslaget innebär är
proportionerligt.
Skälen för bedömningen
Vissa av de möjligheter till åtgärder som föreslås i denna promemoria har
regeringen och behöriga myndigheter redan i dag. Dessa har sedan tidigare
bedömts vara förenliga med regeringsformens och Europakonventionens
rättighetsreglering. Förslagen i promemorian innebär dock att regeringen
ges möjligheter att besluta om sammantaget mycket omfattande
inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter. Detta måste naturligtvis övervägas noga. Nedan utvecklas därför resonemanget angående
förslagens förhållande till regeringsformen och Europakonventionen.
Mötes- och demonstrationsfrihet
Enligt regeringsformen är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad
mötes- och demonstrationsfrihet. Mötesfrihet innebär frihet att anordna
och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat
liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk. Demonstrationsfrihet innebär frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän
plats. Mötes- och demonstrationsfriheten får begränsas för att motverka
farsot. En sådan begränsning får göras genom lag eller, efter
bemyndigande i lag, annan författning. Begränsningen får göras endast för
att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle.
Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till
det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att
den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens
grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk,
religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 1, 20, 21 och 24 §§).
I denna promemoria föreslås att regeringen som en yttersta åtgärd ska få
meddela föreskrifter om att allmänna sammankomster, t.ex.
demonstrationer och andra sammankomster vid vilka mötesfriheten
utövas, inte får hållas. Det föreslås också en möjlighet att begränsa allmänna sammankomster genom beslut i enskilda fall. Vidare föreslås att
regeringen ska få meddela föreskrifter om förbud mot att samlas i ett sällskap av en viss storlek på platser dit allmänheten har tillträde. Den
föreslagna regleringen ger inte stöd för mer långtgående inskränkningar i
mötes- och demonstrationsfriheten än ordningslagen. Ändamålet att
förhindra smittspridning är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Till
skillnad från i ordningslagen framgår det uttryckligen att de begränsningar
som införs måste vara proportionerliga. Detta krav ligger i linje med
grundlagens krav att en begränsning av mötes- och demonstrationsfriheten
aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål
55
opaginerad Kontrollera mot PDF
som har föranlett den. Mot denna bakgrund görs bedömningen att
förslagen om möjlighet att begränsa allmänna sammankomster och om
möjlighet att införa förbud mot att samlas på platser dit allmänheten har
tillträde är förenliga med regeringsformens regler om mötes- och
demonstrationsfrihet.
Egendomsskydd och näringsfrihet
56
Enligt regeringsformen är vars och ens egendom tryggad genom att ingen
kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild
genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det
allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det
krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen (2 kap. 15 §).
Rätten till egendom skyddas också genom Europakonventionen. Varje
fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen
får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de
förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.
Dessa bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan
lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse (artikel 1 i första
tilläggsprotokollet). Begreppet egendom har en autonom och vidsträckt
innebörd. Med egendom avses således inte bara fast och lös egendom utan
också begränsade sakrätter samt fordringar och immateriella rättigheter.
Även ekonomiska intressen och förväntningar avseende utövande av
näringsverksamhet omfattas av skyddet. Av Europadomstolens praxis
framgår att exempelvis förlust av klientel kan vara en begränsning av den
rätt till skydd för egendom som följer av artikel 1 (se bl.a. Europadomstolens dom i målet Könyv-Tár Kft m.fl. mot Ungern, nr 21623/13,
meddelad den 16 oktober 2018).
Enligt Europadomstolens praxis finns det ett krav på att ett ingrepp i
egendomsskyddet ska vara proportionerligt. Även om det finns ett allmänt
intresse som kan motivera ingreppet, måste det ske en avvägning mellan
det allmännas och den enskildes intresse, och åtgärden måste genomföras
på ett sådant sätt att den inte innebär en oskälig börda för den enskilde.
Kravet på proportionalitet följer också av 2 kap. 15 § regeringsformen
(NJA 2018 s. 753).
I regeringsformen finns också en bestämmelse om näringsfrihet.
Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast
för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att
ekonomiskt gynna vissa personer eller företag (2 kap. 17 §).
Förslagen i denna promemoria innebär att regeringen som en yttersta
åtgärd ska få meddela föreskrifter om att allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar inte får hållas, att platser för fritids- eller kulturverksamhet ska hållas stängda, att handelsplatser ska hållas stängda, att
kollektivtrafik och inrikes flygtrafik inte får bedrivas och att användning
och upplåtelse av platser för privata sammankomster ska förbjudas.
Sådana begränsningar kan utgöra ingrepp i egendomsskyddet och näringsfriheten. Enligt bedömningen i denna promemoria kan de begränsningar
som möjliggörs genom lagen vara nödvändiga för att förhindra spridning
av covid-19. Lagstiftningen motiveras således av ett angeläget allmänt
intresse. Detta intresse väger så tungt att det vid en intresseavvägning går
före verksamhetsutövarens rätt till näringsfrihet och rätt till skydd för sin
egendom. Det finns enligt bedömningen i denna promemoria inte någon
alternativ reglering som skulle vara mindre ingripande och samtidigt ge
tillräckliga möjligheter att förhindra smittspridning i samband med de
verksamheter som omfattas av lagen. Mot denna bakgrund görs
bedömningen att förslagen om möjligheter att begränsa olika typer av
verksamheter, såväl var för sig som sammantagna, är förenliga med
reglerna om egendomsskydd och näringsfrihet i regeringsformen och
Europakonventionen.
Rörelsefrihet
Enligt regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad mot
frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Rörelsefriheten får under vissa förutsättningar begränsas genom lag (2 kap. 8, 20
och 21 §§).
Frågan om vad som ska anses utgöra en begränsning av rörelsefriheten
har diskuterats av Grundlagsberedningen. I första hand åsyftas enligt
beredningen begränsningar som drabbar en viss person eller vissa
bestämda personer men inte andra som befinner sig i samma yttre
situation. Tvångsmässigt omhändertagande, liksom reseförbud, innebär
sålunda begränsningar av rörelsefriheten. Ett generellt förbud för invånare
i en viss landsända att besöka andra delar av landet skulle emellertid också
utgöra en begränsning i grundlagsstadgandets mening. Detta gäller också
ett allmänt förbud för medborgarna att lämna hemorten. Detsamma gäller
avspärrning av större områden, såsom gränszoner och delar av skärgårdar,
av hänsyn till försvaret, likaså avspärrning eller frihetsberövande med
syfte att hindra spridning av smittsam sjukdom. Att en brottsplats avspärras under en utredning eller att militärt förråds- eller övningsområde
hålls avstängt kan däremot inte sägas vara en begränsning i denna mening.
Avgörande bör i första hand vara om avstängningen mera varaktigt hindrar
den som är instängd eller utestängd från att komma i kontakt med andra
människor (SOU 1972:15 s. 158).
I denna promemoria föreslås att regeringen eller den kommun som
regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om förbud mot att vistas
i en park, på en badplats eller på någon annan liknande särskilt angiven
plats, om det på platsen finns en påtaglig risk för trängsel. Sådana
föreskrifter får inte innebära förbud mot att vistas inom områden av sådan
omfattning att det innebär ett hinder mot att förflytta sig inom riket.
Föreskrifterna får inte heller i övrigt innebära obefogade inskränkningar i
enskildas frihet. Bemyndigandet ger inte stöd för att införa ett generellt
förbud mot att vistas på platser dit allmänheten har tillträde, vilket i
praktiken skulle utgöra ett utegångsförbud. Till skillnad från 3 kap. 10 §
smittskyddslagen ger bemyndigandet inte heller stöd för att förbjuda
någon att lämna ett visst område. Av bemyndigandet framgår tydligt att ett
förbud inte får omfatta områden av sådan omfattning att det skulle
innebära en inskränkning i rörelsefriheten. Mot denna bakgrund görs bedömningen att den föreslagna möjligheten att införa förbud mot att vistas
på vissa platser inte kan användas för att begränsa rörelsefriheten i
grundlagens mening. Förslaget är alltså förenligt med regeringsformen.
57
Vidare föreslås att regeringen ska få meddela föreskrifter om förbud mot
att samlas i ett sällskap av en viss storlek på platser dit allmänheten har
tillträde. Enligt bedömningen i denna promemoria skulle inte heller ett
sådant förbud utgöra en begränsning av rörelsefriheten i grundlagens
mening. Förslaget är alltså förenligt med regeringsformen.
Den kommunala självstyrelsen
Enligt regeringsformen bör en inskränkning i den kommunala självstyrelsen inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som
har föranlett den (14 kap. 3 §). Bestämmelsen innebär att det ska göras en
proportionalitetsbedömning i lagstiftningsärenden som rör den
kommunala självstyrelsen (prop. 2009/10:80 s. 212 f.).
I denna promemoria föreslås att olika typer av verksamheter ska få
begränsas om det är nödvändigt för att förhindra spridning av covid-19.
Regleringen omfattar bl.a. sådan fritids- och kulturverksamhet och
kollektivtrafik som bedrivs av kommuner och regioner. Det kan vara fråga
både om verksamhet som en kommun eller region är skyldig att bedriva,
t.ex. bibliotek, och om verksamhet som är frivillig, t.ex. badhus. Förslaget
kan således komma att innebära en inskränkning i den kommunala
självstyrelsen. Även om erfarenheterna från pandemin visar att kommuner
och regioner i många fall är beredda att på frivillig väg vidta nödvändiga
åtgärder för att förhindra smittspridning, kan det inte uteslutas att det
uppstår en situation där det skulle vara nödvändigt att begränsa
kommunala verksamheter genom bindande föreskrifter och beslut. Syftet
att förhindra smittspridning bedöms i sådana fall inte heller kunna uppnås
på ett för det kommunala självbestämmandet mindre ingripande sätt. Mot
denna bakgrund får de föreslagna bemyndigandena och beslutsbefogenheterna anses vara proportionerliga.
I promemorian föreslås också att regeringen eller den kommun som
regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om förbud mot att vistas
i en park, på en badplats eller på någon annan liknande särskilt angiven
plats, om det på platsen finns en påtaglig risk för trängsel. Bemyndigandet
till regeringen kan komma att innebära ett intrång i den kommunala självstyrelsen om regeringen meddelar lokala föreskrifter. Avsikten är att
sådana föreskrifter i första hand ska meddelas på lokal nivå, men det kan
inte uteslutas att det kan uppkomma behov av en reglering på nationell
nivå i syfte att förhindra smittspridning. Bemyndigandet till regeringen
bedöms mot denna bakgrund vara ett proportionerligt intrång i den
kommunala självstyrelsen.
Förslaget innebär att kommuner kan komma att få en ny uppgift om
regeringen bedömer att det finns skäl att bemyndiga kommuner att
meddela föreskrifter. Det är svårt att på förhand bedöma vilka åtgärder
som regeringen kommer att vidta eller på vilket sätt bemyndigandet
kommer att användas. De närmare konsekvenserna av förslaget för
kommuner, gällande t.ex. den kommunala självstyrelsen, får bedömas i
samband med ett regeringen bemyndigar en kommun att meddela föreskrifter.
58
17
Ersättningsfrågor
Bedömning: Frågan om ekonomisk ersättning med anledning av
förordningar som meddelas med stöd av den föreslagna lagen bör
övervägas inom ramen för det arbete som löpande bedrivs för att lindra
de ekonomiska verkningarna av covid-19 för företag, löntagare och
andra aktörer i Sverige.
Skälen för bedömningen: Inledningsvis kan det konstateras att
föreskrifter och beslut som meddelas med stöd av den föreslagna lagen kan
ha negativa ekonomiska konsekvenser för företag och andra som bedriver
sådana verksamheter som omfattas av lagen. I frågan om kompensatoriska
ekonomiska åtgärder med anledning av förslagen görs följande
överväganden.
Redan befintliga lagar som ger rätt att införa begränsningar av smittskyddsskäl innebär att negativa ekonomiska konsekvenser kan uppstå.
Exempel på sådana lagar är ordningslagen, smittskyddslagen och lagen om
tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen. Ingen av dessa lagar
eller anslutande förordningar, med undantag för en förordning från 1956
kopplad till smittskyddslagen, innehåller några bestämmelser om
ekonomisk kompensation för aktörer som träffas av de restriktioner som
föreskrifterna kan medföra.
Frågan om ersättning behandlades i propositionen Tillfälliga
bemyndiganden i smittskyddslagen med anledning av det virus som
orsakar covid-19 (prop. 2019/20:155, s. 14 f.). Där sägs följande.
”Regeringen har, i nära dialog med partierna i riksdagen, vidtagit en rad
åtgärder för att mildra de negativa konsekvenserna av virusutbrottet för
svenska företag. Exempel på åtgärder som vidtagits är sänkta arbetsgivaravgifter, slopat sjuklöneansvar och stöd till egenföretagare vid sjukfrånvaro. Regeringen följer utvecklingen noga och är beredd att vidta
ytterligare åtgärder om det behövs.” (s. 18).
Genom den propositionen förband sig regeringen att överväga frågan om
olika kompensatoriska ekonomiska åtgärder med anledning av eventuella
förordningar i samband med att de enskilda eventuella föreskrifterna om
åtgärder skulle tas fram.
De förslag till bemyndiganden som läggs fram täcker ett flertal områden
såsom allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, fritids- och
kulturverksamhet, handelsplatser samt kollektivtrafik. Inom varje område
förekommer det verksamheter av många olika slag. Till detta kan läggas
att de åtgärder som bemyndigandena ger möjlighet till är mycket
differentierade, allt ifrån att en viss typ av verksamhet ska hållas stängd
till mindre ingripande som t.ex. ett krav på att tillhandahålla handsprit. Det
innebär att det inte låter sig göras att i ett särskilt ersättningssystem reglera
frågan om, och i så fall i vilken mån, ersättning ska lämnas till dem som
omfattas av en föreskrift eller ett beslut som meddelas med stöd av den
föreslagna lagen.
Eventuella anspråk på ersättningar bör lämpligen hanteras inom ramen
för det löpande arbetet med att lindra de ekonomiska skadeverkningarna
av covid-19 för företag, löntagare och andra aktörer i Sverige. En sådan
ordning stämmer också väl överens med vad som gäller enligt ordnings-
59
lagen, smittskyddslagen och lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på
serveringsställen. Åtgärder som har ekonomiska konsekvenser för staten
förutsätter – som i alla andra fall – att riksdagen tilldelat regeringen
nödvändiga befogenheter enligt regeringsformen, riksdagsordningen och
budgetlagen (2011:203). Befogenhetsfördelningen mellan riksdagen och
regeringen på finansmaktens område påverkas således inte av förslaget.
18
Konsekvenser
18.1
Bestämmelser om skyldighet att förebygga
smittspridning
Det föreslås att den nya lagen ska innehålla bestämmelser om skyldighet
att förebygga smittspridning. Bestämmelsen om att var och en genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder ska medverka till att förhindra spridning av covid-19 är allmänt hållen och återspeglar regleringen
i smittskyddslagen. Bestämmelsen är avsedd att ha normerande verkan på
allmänhetens beteende men medför inga nya skyldigheter.
Kravet på att den som ansvarar för en verksamhet ska vidta lämpliga
åtgärder för att förhindra smittspridning samt att verksamheten ska
bedrivas så att trängsel undviks och människor kan hålla ett från smittskyddssynpunkt säkert avstånd från varandra, kan leda till minskade
intäkter eller ökade kostnader för företag och andra verksamhetsutövare.
Om så är fallet beror dock på utformningen av de konkreta krav som
kommer att anges i förordningar och myndighetsföreskrifter. Det nu
aktuella förslaget bedöms inte i sig medföra några nämnvärda
konsekvenser.
18.2
Bemyndiganden
De regleringar som möjliggörs genom denna lag kan medföra långtgående
begränsningar i medborgerliga fri- och rättigheter och i företags möjligheter att bedriva sin verksamhet. Proportionaliteten i sådana ingripanden
behöver kunna bedömas, med grund i högkvalitativa konsekvensutredningar. Det är därför viktigt att de konsekvenser som kan uppstå för
företag och enskilda utreds och beskrivs utförligt för de bestämmelser som
föreslås med stöd av denna lagstiftning.
De föreslagna bemyndigandena i den nya lagen och i lagen om tillfälliga
smittskyddsåtgärder på serveringsställen påverkar inte i sig kostnaderna
eller intäkterna för staten, regionerna, kommunerna, företag eller andra enskilda och ger inte heller i övrigt upphov till några samhällsekonomiska
konsekvenser. Om regeringen skulle meddela föreskrifter om
begränsningar med stöd av de föreslagna bemyndigandena eller skulle
bemyndiga en myndighet eller en kommun att meddela föreskrifter
kommer emellertid mer eller mindre omfattande effekter att kunna uppkomma på såväl kort som lång sikt.
60
Det finns en inte obetydlig grad av osäkerhet kring de sammantagna
konsekvenserna av de tänkbara åtgärder som de föreslagna
bemyndigandena möjliggör. Det är därför av särskild vikt att regeringen
dels gör en sedvanlig konsekvensanalys för det fall att föreskrifter med
stöd av bemyndigandena ska tas fram, dels löpande följer upp effekterna
av de åtgärder som har vidtagits. Bestämmelserna om kostnadsberäkningar
och andra konsekvensbeskrivningar i 14–15 a § kommittéförordningen
(1998:1474) kan vara vägledande för regeringens arbete med sådana
konsekvensanalyser. Det är också av stor vikt att de myndigheter som
bemyndigas att meddela föreskrifter genomför konsekvensutredningar
enligt förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid
regelgivning.
I promemorian görs bedömningen att smittskyddsläkaren och Folkhälsomyndigheten bör få ansvar för att anmäla behov av regionala föreskrifter till länsstyrelsen. Länsstyrelsen, smittskyddsläkaren och Folkhälsomyndigheten har redan ett väl upparbetat samarbete kring
hanteringen av pandemin. Beroende på smittspridningens utveckling, i
vilken utsträckning behov av regionala föreskrifter uppstår samt vilka
eventuella krav som kan komma att ställas på underlag och dokumentation
vid framtida beslut kan det dock uppstå behov av ökade resurser för denna
verksamhet.
I fråga om konsekvenser för den kommunala självstyrelsen hänvisas till
avsnitt 16.
18.3
Beslut i enskilda fall
Förslaget att länsstyrelsen ska få fatta beslut om begränsningar i enskilda
fall innebär en ny uppgift för länsstyrelserna. Det är svårt att bedöma hur
ofta sådana beslut kommer att behöva fattas. Det är till viss grad avhängigt
av i vilken utsträckning regeringen kommer att använda de föreslagna
bemyndigandena. Länsstyrelsernas kostnader för denna verksamhet är
beroende av dels mängden föreskrifter där länsstyrelsen ska bedriva tillsyn, dels det förberedande arbete som länsstyrelserna behöver genomföra.
Förslaget kommer att innebära viss arbetsbelastning för domstolsprocesser i de fall länsstyrelsens beslut överklagas. Omfattningen av
sådana domstolsprocesser beror till stor del på i vilken utsträckning
eventuella bemyndiganden kommer att användas. Även om länsstyrelserna har väl upparbetade rutiner för att försvara beslut i domstol är
detta ny lagstiftning och ett stort antal överklaganden kan komma att kräva
ytterligare resurser.
Innan länsstyrelsen fattar beslut ska vid behov samråd ske med den
regionala smittskyddsläkaren. Länsstyrelsen och smittskyddsläkaren har
redan ett väl upparbetat samarbete kring den lokala hanteringen av
pandemin. Förslaget bedöms därför inte medföra några ekonomiska
konsekvenser för regionerna.
61
18.4
Tillsyn och befogenheter
Länsstyrelsen föreslås få ansvar för att utöva tillsyn över att föreskrifter
som meddelats med stöd av lagen följs och ska kunna utfärda förelägganden som kan förenas med vite. Hur omfattande den tillsynen
kommer att bli och hur mycket ytterligare resurser som krävs beror på i
vilken utsträckning regeringen kommer att använda bemyndigandena.
Länsstyrelsen utövar också tillsyn över att de beslut som fattats i enskilda
fall följs. Länsstyrelserna kommer även att behöva vidta vissa
förberedande insatser när det gäller att utveckla rutiner och tillsätta
personal, t.ex. jurister och inspektörer, för att myndigheterna snabbt ska
kunna agera om det finns behov av tillsyn enligt den föreslagna lagen. De
totala kostnaderna för det inledande arbetet och för det arbete som beskrivs
i avsnitt 18.3 beräknas till 50 miljoner kronor. Kostnaderna ryms inte inom
befintliga anslagsramar för länsstyrelserna.
Den som bedriver kollektivtrafik föreslås få vissa befogenheter för att
hantera situationer när överträdelser sker av föreskrifter eller beslut som
meddelats med stöd av den nya lagen. Dessa befogenheter överensstämmer i huvudsak med vad som följer av ordningslagen. Bedömningen
görs att befogenheterna endast kommer att behöva användas i ett begränsat
antal fall.
Den föreslagna regleringen innebär tillkommande arbetsuppgifter för
Polismyndigheten vad avser handräckningar i de fall länsstyrelsen begär
biträde för att kunna fullgöra sin tillsyn. Vid sin tillståndsprövning enligt
ordningslagen kommer Polismyndigheten också att behöva ta ställning till
om krav i föreskrifter som meddelats med stöd av den nya lagen är
uppfyllda. Dessutom får myndigheten befogenhet att avvisa eller avlägsna
en person från färdmedel, lokaler och områden som används i kollektivtrafik eller flygtrafik i syfte att upprätthålla föreskrifter och beslut som
meddelats för att förhindra smittspridning. Dessa tillkommande arbetsuppgifter bedöms kunna utföras som en del av den verksamhet som
myndigheten redan bedriver för att upprätthålla ordning och säkerhet. Det
införs också en ny straffbestämmelse, men den aktualiseras endast om det
meddelas föreskrifter om förbud mot att samlas i ett sällskap av en viss
storlek eller förbud mot att vistas på vissa platser.
Länsstyrelsens beslut i enskilda fall och förelägganden inom ramen för
tillsynen kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller
Polismyndighetens beslut att vägra tillstånd till en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning. Bedömningen är att förslagen inte kommer att
innebära någon nämnvärt ökad arbetsbelastning för domstolarna.
Omfattningen av sådana domstolsprocesser beror till stor del på i vilken
utsträckning eventuella bemyndiganden kommer att användas. Den ökade
måltillströmning som kan förutses bör kunna hanteras inom befintliga
ekonomiska ramar.
62
19
Författningskommentar
19.1
Förslaget till lag om särskilda begränsningar
för att förhindra spridning av sjukdomen covid19
Lagens innehåll och syfte
1 § I denna lag finns bestämmelser om särskilda begränsningar för att förhindra
spridning av sjukdomen covid-19.
I paragrafen anges lagens innehåll och syfte. Övervägandena finns i avsnitt
5.
Enligt paragrafen innehåller lagen bestämmelser om särskilda
begränsningar för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19. Covid19 är en allvarlig virussjukdom som i de svåraste fallen har en dödlig
utgång. Världshälsoorganisationen (WHO) deklarerade den 11 mars 2020
att utbrottet av covid-19 är en pandemi. Covid-19 är i smittskyddslagen
(2004:168) klassificerad som en allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom.
Förhållandet till annan lagstiftning
2 § Denna lag gäller utöver smittskyddslagen (2004:168) och ordningslagen
(1993:1617).
Paragrafen behandlar lagens förhållande till annan lagstiftning. Övervägandena finns i avsnitt 6.
Enligt paragrafen gäller denna lag utöver smittskyddslagen (2004:168)
och ordningslagen (1993:1617). Det innebär att lagen kompletterar de
angivna lagarna.
Smittskyddslagen innehåller ett stort antal bestämmelser som kan ha
betydelse för att hantera spridning av covid-19. Bestämmelserna behandlar
bl.a. allmänna riktlinjer för smittskyddet, förebyggande åtgärder, anmälan
av sjukdomsfall, utredning av sjukdomsfall och extraordinära smittskyddsåtgärder.
Enligt 2 kap. 10 § ordningslagen får tillstånd till en allmän sammankomst vägras bl.a. om det är nödvändigt för att motverka epidemi. Den
bestämmelsen kan även fortsättningsvis tillämpas i syfte att förhindra
spridning av covid-19. I ordningslagen finns också bestämmelser om att
regeringen får föreskriva att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar inte får hållas inom ett visst område, om det är nödvändigt för
att motverka epidemi. Efter bemyndigande från regeringen får en länsstyrelse meddela motsvarande föreskrifter i fråga om länet eller en del av
det (2 kap. 15 §). Bestämmelserna i 8 och 15 §§ innebär att dessa
bestämmelser i ordningslagen inte ska användas för att meddela föreskrifter i syfte att förhindra spridning av covid-19. Däremot kan
bemyndigandena i ordningslagen användas för att motverka andra
epidemier.
63
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ord och uttryck
3 § I denna lag avses med
– platser för fritids- eller kulturverksamhet: gym- och sportanläggningar,
badhus, bibliotek, museer, djurparker, campingplatser och andra liknande platser,
– handelsplatser: köpcentrum, varuhus, butiker, serviceinrättningar och andra
liknande platser.
I paragrafen definieras vissa ord och uttryck som används i lagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.2 och 9.3.
Med platser för fritids- eller kulturverksamhet avses enligt första strecksatsen t.ex. gym- och sportanläggningar, badhus, bibliotek, museer, djurparker och campingplatser. De exempel på platser för fritids- eller kulturverksamhet som anges är inte uttömmande. Även andra platser av liknande
karaktär omfattas av uttrycket. Verksamheten på platsen kan bedrivas i
såväl privat som offentlig regi. Det kan också vara en verksamhet som är
en del av en större verksamhet, t.ex. ett biliotek på ett universitet eller en
högskola.
Med handelsplatser avses enligt andra strecksatsen t.ex. köpcentrum,
varuhus, butiker och serviceinrättningar. Exempel på serviceinrättningar
är frisersalonger, skönhetsmottagningar och cykelverkstäder. Med
serviceinrättningar avses däremot inte platser där det bedrivs hälso- och
sjukvård eller tandvård, t.ex. vårdcentraler och tandläkarmottagningar. De
exempel på handelsplatser som anges i lagtexten är inte uttömmande.
Även andra platser av liknande karaktär, t.ex. butiksgallerior, omfattas av
ordet.
Skyldighet att förebygga smittspridning
4 § Var och en ska genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder
medverka till att förhindra spridning av sjukdomen covid-19.
I paragrafen finns en bestämmelse om enskildas skyldighet att förebygga
smittspridning. Övervägandena finns i avsnitt 7.
Paragrafen, som är utformad med 2 kap. 1 § smittskyddslagen
(2004:168) som förebild, innebär att var och en så långt som möjligt ska
vidta rimliga försiktighetsåtgärder för att skydda såväl sig själv som andra
mot risk att smittas av covid-19. Vägledning om vilka åtgärder som
enskilda bör vidta finns i Folkhälsomyndighetens föreskrifter och
allmänna råd (HSLF-FS 2020:12) om allas ansvar att förhindra smitta av
covid-19 m.m. Ytterligare vägledning finns i rekommendationer och
information från Folkhälsomyndigheten, regioner och smittskyddsläkare.
Samlad information finns på webbplatsen krisinformation.se.
5 § Den som bedriver eller ansvarar för en sådan verksamhet som avses i 8–12 §§
ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra smittspridning. Verksamheten ska så
långt som möjligt bedrivas på ett sådant sätt att trängsel undviks och att människor
kan hålla ett från smittskyddssynpunkt säkert avstånd från varandra.
64
Paragrafen behandlar verksamhetsutövares skyldighet att förebygga smittspridning. Överväganden finns i avsnitt 7.
Paragrafen kompletterar och specificerar 4 § i fråga om den som
bedriver eller ansvarar för en sådan verksamhet som avses i 8–12 §§, dvs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
allmänna sammankomster, offentliga tillställningar, platser för fritidseller kulturverksamhet, handelsplatser, kollektivtrafik, inrikes flygtrafik
samt användning och upplåtelse av platser för privata sammankomster.
Verksamhetsutövaren är enligt paragrafen skyldig att vidta lämpliga
åtgärder för att förhindra smittspridning. Vidare ska verksamheten så långt
som möjligt bedrivas på ett sådant sätt att trängsel undviks och att
människor kan hålla ett från smittskyddssynpunkt säkert avstånd från
varandra. Vägledning i fråga om vilka åtgärder som bör vidtas finns i Folkhälsomyndighetens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2020:12) om
allas ansvar att förhindra smitta av covid-19 m.m.
Särskilda begränsningar för att förhindra smittspridning
6 § Allmänna sammankomster, offentliga tillställningar, platser för fritids- eller
kulturverksamhet, handelsplatser, kollektivtrafik, inrikes flygtrafik samt
användning och upplåtelse av platser för privata sammankomster får begränsas
genom föreskrifter enligt 8–12 och 15 §§ eller genom beslut i enskilda fall enligt
17 §.
Användningen av platser dit allmänheten har tillträde får begränsas genom föreskrifter enligt 13–15 §§.
I paragrafen finns en upplysning om vilka särskilda begränsningar för att
förhindra smittspridning som kan införas med stöd av lagen.
I första stycket informeras om att verksamheter får begränsas genom
föreskrifter och beslut. I 8–12 §§ finns bemyndiganden att meddela föreskrifter avseende olika typer av verksamheter. Av 15 § följer att sådana
föreskrifter får inskränkas till att gälla inom ett visst geografiskt område.
Vidare får en länsstyrelse enligt 17 § i enskilda fall besluta om
begränsningar som avser en viss verksamhet.
Andra stycket upplyser om att användningen av platser dit allmänheten
har tillträde får begränsas genom föreskrifter. Bestämmelserna i 13 §
handlar om förbud mot att samlas i ett sällskap av en viss storlek. Ett sådant
förbud kan enligt 15 § inskränkas till att gälla inom ett visst geografiskt
område. I 14 § behandlas förbud mot att vistas på en viss särskilt angiven
plats.
Allmänna förutsättningar för begränsningar
7 § Föreskrifter och beslut om begränsningar får meddelas endast om det är nödvändigt för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19.
Föreskrifterna och besluten får inte vara mer långtgående än vad som är
försvarligt med hänsyn till faran för människors liv och hälsa.
Föreskrifterna och besluten bör utformas med beaktande av risken för smittspridning i olika typer av verksamheter och förutsättningarna för att i dessa verksamheter vidta åtgärder för att förhindra smittspridning.
Paragrafen behandlar allmänna förutsättningar för begränsningar. Övervägandena finns i avsnitt 8.
Enligt första stycket får sådana föreskrifter och beslut om begränsningar
som avses i 6 § meddelas endast om det nödvändigt för att förhindra
spridning av sjukdomen covid-19. Det innebär att det måste finnas en
koppling mellan begränsningen och den eftersträvade effekten på smitt65
66
spridningen. Om de förhållanden som föranlett en begränsning inte längre
är för handen ska begränsningen tas bort.
Av andra stycket framgår att föreskrifter och beslut om begränsningar
inte får vara mer långtgående än vad som är försvarligt med hänsyn till
faran för människors liv och hälsa. De åtgärder för att förhindra smittspridning som vidtas med stöd av lagen ska alltså vara proportionerliga.
Kravet på proportionalitet innebär att det ska göras en avvägning mellan
vad som kan uppnås genom åtgärden i fråga om minskad smittspridning
och de negativa konsekvenser som åtgärden kan förväntas få. Exempel på
positiva effekter är minskad sjuklighet och dödlighet i covid-19 samt
minskad belastning på sjukvården. Exempel på negativa effekter som ska
beaktas är försämrad folkhälsa i andra avseenden än sjukdom i covid-19,
inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter som mötes- och
demonstrationsfrihet, näringsfrihet och egendomsskydd, samt negativa
ekonomiska konsekvenser för privatpersoner och företag. Vad som är en
proportionerlig åtgärd beror bl.a. på hur omfattande smittspridningen är
eller kan förväntas bli. Om det förekommer eller finns en överhängande
risk för en omfattande smittspridning, kan det vara motiverat med mer
långgående åtgärder. Kravet på proportionalitet innebär också att en
föreskrift eller ett beslut inte får gälla under längre tid eller inom ett större
område än vad som kan motiveras i förhållande till syftet att förhindra
smittspridning. Åtgärderna bör vidare utformas i enlighet med de allmänna
riktlinjer för smittskyddet som anges i 1 kap 4–6 §§ smittskyddslagen
(2004:168). De bestämmelserna innebär bl.a. att smittskyddsåtgärder ska
bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet, att åtgärderna ska vidtas med
respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet och att det
särskilt ska beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Hänsynen till
barnets bästa innebär bl.a. att barns behov av att delta i olika typer av
fritidsaktiviteter bör tillmätas stor vikt.
Enligt tredje stycket bör föreskrifter och beslut om begränsningar
utformas med beaktande av verksamhetens karaktär, både i fråga om
riskerna för smittspridning och förutsättningarna för att vidta smittskyddsåtgärder. Det bör alltid övervägas om vissa slags verksamheter helt kan
undantas från en begränsning eller om begränsningen kan anpassas med
hänsyn till de förutsättningar som gäller i den aktuella typen av
verksamhet. Det kan t.ex. vara motiverat när det gäller verksamheter där
riskerna för smittspridning är mindre, t.ex. för att de bedrivs utomhus eller
för att det finns möjlighet att anvisa sittplatser. Det kan också finnas skäl
att ha särskilda regler om smittskyddsåtgärder i förhållande till sådana
verksamheter där det finns goda praktiska möjligheter att vidta sådana
åtgärder. Vid utformningen av föreskrifterna bör det också beaktas att en
viss fysisk plats kan omfattas av flera olika bemyndiganden, t.ex. ett
kulturhus som inrymmer både en teaterscen (8 §) och ett museum (9 §).
Det finns inget som hindrar att det införs olika långtgående begränsningar
för verksamheter som kan bedrivas på samma plats. En effekt av det kan
bli att en verksamhetsutövare måste uppfylla de mest långtgående kraven
även när det gäller en del av verksamheten som omfattas av mindre långtgående krav. För att underlätta de praktiska problem som kan uppstå bör
det eftersträvas att de regler som gäller olika typer av verksamheter är så
enhetliga som möjligt, samtidigt som det införs undantag i de fall det är
motiverat av smittskyddsskäl.
Bemyndiganden att meddela föreskrifter om begränsningar
Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att den som anordnar en sådan allmän sammankomst eller offentlig
tillställning som omfattas av ordningslagen (1993:1617) ska vidta smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter får innebära krav på
1. begränsning av antalet deltagare,
2. minsta avstånd mellan deltagare med anvisade platser,
3. begränsning av tiden för sammankomsten eller tillställningen, eller
4. andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om att allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar inte får hållas.
I paragrafen finns bemyndiganden att meddela föreskrifter om
begränsningar som avser allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar. Övervägandena finns i avsnitt 9.1.
Med allmänna sammankomster och offentliga tillställningar avses i
paragrafen detsamma som i 2 kap. 1–3 §§ ordningslagen (1993:1617). En
föreskrift som meddelas med stöd av paragrafen behöver inte omfatta alla
typer av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, utan kan
inskränkas till vissa typer av sammankomster och tillställningar som
medför särskilt stora risker för smittspridning.
Av första stycket framgår att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som anordnar
en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska vidta smittskyddsåtgärder. Det bör beaktas att ett arrangemang kan falla in under flera olika
kategorier i ordningslagen samtidigt. Exempel på det är en danstillställning på en demonstration och en konsert på en idrottstävling. I de
fall verksamheter omfattas av flera regelverk måste det säkerställas att de
krav på smittskyddsåtgärder som ställs inte är oförenliga med varandra.
Begränsningarna bör också ges en så enkel och tydlig utformning som
möjligt.
Enligt första stycket första punkten får föreskrifterna innebära krav på
begränsning av antalet deltagare. En deltagarbegränsning kan utformas
med hänsyn till flera olika faktorer. Det är t.ex. möjligt att ange ett
maximalt antal deltagare i förhållande till storleken på den lokal eller det
område där sammankomsten eller tillställningen ska hållas. Det är också
möjligt att göra skillnad på sammankomster och tillställningar som äger
rum utomhus respektive inomhus. Det kan även finnas anledning att ha
särskilda regler för de fall det finns sittande publik. Andra punkten innebär
att föreskrifterna får innebära krav på minsta avstånd mellan deltagare med
anvisade platser. En sådant krav kan t.ex. gälla sittande eller stående
publik. Av tredje punkten framgår att föreskrifterna får innebära krav på
begränsning av tiden för sammankomsten eller tillställningen. Det kan
gälla både hur länge sammankomsten eller tillställningen får pågå och
under vilka tider på dygnet en sammankomst eller tillställning får hållas.
Av fjärde punkten framgår att föreskrifterna får innebära även andra krav
på åtgärder för att förhindra smittspridning. Uppräkningen är alltså inte
uttömmande. Exempel på andra smittskyddsåtgärder är att erbjuda möjlighet att tvätta händerna eller använda handsprit eller att ha särskilda rutiner
för in- och utpassering.
67
opaginerad Kontrollera mot PDF
Enligt andra stycket får regeringen som en yttersta åtgärd meddela föreskrifter om att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar inte
får hållas.
När föreskrifter meddelas med stöd av paragrafen gäller de allmänna
förutsättningar som anges i 7 §.
Enligt 15 § får föreskrifter som meddelas med stöd av paragrafen
inskränkas till att gälla inom ett visst geografiskt område.
Platser för fritids- eller kulturverksamhet
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att den som bedriver verksamhet på en plats för fritids- eller
kulturverksamhet ska vidta smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter får innebära
krav på
1. begränsning av antalet besökare,
2. begränsning av öppettider, eller
3. andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om att platser för fritids- eller
kulturverksamhet ska hållas stängda.
I paragrafen finns bemyndiganden att meddela föreskrifter om
begränsningar som avser platser för fritids- eller kulturverksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.
Uttrycket platser för fritids- eller kulturverksamhet definieras i 3 §.
Platser för fritids- eller kulturverksamhet där det bedrivs verksamhet som
utgör allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar bör i första
hand begränsas med stöd av 8 §. Föreskrifter som meddelas med stöd av
paragrafen behöver inte omfatta alla platser för fritids- eller kulturverksamhet, utan kan inskränkas till vissa typer platser som medför särskilt
stora risker för smittspridning.
Av första stycket framgår att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som bedriver
verksamhet på en plats för fritids- eller kulturverksamhet ska vidta
smittskyddsåtgärder. Den som bedriver sådan verksamhet kan vara en
fysisk eller juridisk person. Flera personer kan bedriva verksamheten
gemensamt. Enligt punkt 1–3 får föreskrifterna innebära krav på
begränsning av antalet besökare, begränsning av öppettider eller andra
åtgärder för att förhindra smittspridning. Bestämmelserna har en likartad
utformning som 8 § första stycket (se kommentaren till den paragrafen).
Enligt andra stycket får regeringen som en yttersta åtgärd meddela föreskrifter om att platser för fritids- eller kulturverksamhet ska hållas stängda.
När föreskrifter meddelas med stöd av paragrafen gäller de allmänna
förutsättningar som anges i 7 §.
Enligt 15 § får föreskrifter som meddelas med stöd av paragrafen
inskränkas till att gälla inom ett visst geografiskt område.
Handelsplatser
68
10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att den som bedriver verksamhet på en handelsplats ska vidta smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter får innebära krav på
1. begränsning av antalet besökare,
2. begränsning av öppettider, eller
3. andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om att handelsplatser ska hållas stängda.
I paragrafen finns bemyndiganden att meddela föreskrifter om
begränsningar som avse handelsplatser. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.
Ordet handelsplatser definieras i 3 §. Föreskrifter som meddelas med
stöd av paragrafen behöver inte omfatta alla handelsplatser, utan kan
inskränkas till vissa typer platser som medför särskilt stora risker för smittspridning.
Av första stycket framgår att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som bedriver
verksamhet på en handelsplats ska vidta smittskyddsåtgärder. Den som
bedriver verksamheten kan vara en fysisk eller juridisk person. Flera
personer kan bedriva verksamheten gemensamt. Enligt punkt 1–3 får föreskrifterna innebära krav på begränsning av antalet besökare, begränsning
av öppettider eller andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Bestämmelserna har en likartad utformning som 8 § första stycket (se
kommentaren till den paragrafen).
Enligt andra stycket får regeringen som en yttersta åtgärd meddela föreskrifter om att handelsplatser ska hållas stängda. Det bör inte komma i
fråga att meddela föreskrifter om att samhällsviktiga handelsplatser som
livsmedelsbutiker och apotek ska hållas stängda.
När föreskrifter meddelas med stöd av paragrafen gäller de allmänna
förutsättningar som anges i 7 §.
Enligt 15 § får föreskrifter som meddelas med stöd av paragrafen
inskränkas till att gälla inom ett visst geografiskt område.
Kollektivtrafik och inrikes flygtrafik
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att den som bedriver kollektivtrafik eller inrikes flygtrafik eller
ansvarar för lokaler och områden som är avsedda att användas av resenärer i
kollektivtrafik eller flygtrafik ska vidta smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter
får innebära krav på
1. begränsning av antalet personer på färdmedel eller i lokaler eller på områden
som är avsedda att användas av resenärer,
2. begränsning av den tid under vilken trafiken bedrivs, eller
3. andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om att kollektivtrafik och inrikes flygtrafik
inte får bedrivas.
I paragrafen finns bemyndiganden att meddela föreskrifter om
begränsningar som avser kollektivtrafik och inrikes flygtrafik. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.
Paragrafen omfattar sådan kollektivtrafik som omfattas av lagen
(2010:1065) om kollektivtrafik, dvs. kollektivtrafik på väg, järnväg,
vatten, spårväg och med tunnelbana. Med ordet kollektivtrafik avses detsamma som i lagen om kollektivtrafik och Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik
på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr
1191/69 och (EEG) nr 1107/70, dvs. persontransporttjänster av allmänt
ekonomiskt intresse som erbjuds allmänheten fortlöpande och utan
diskriminering. Paragrafen omfattar även inrikes flygtrafik. Med sådan
69
opaginerad Kontrollera mot PDF
trafik avses personbefordran med luftfart mot betalning mellan flygplatser
inom landet. Föreskrifter som meddelas med stöd av paragrafen behöver
inte omfatta all kollektivtrafik och inrikes flygtrafik, utan kan inskränkas
till vissa trafikslag som medför särskilt stora risker för smittspridning. När
föreskrifter som avses i paragrafen övervägs måste det beaktas att
kollektivtrafik kan vara samhällsviktig verksamhet och att många
människor är beroende av kollektivtrafik för att ta sig till sina arbets- och
utbildningsplatser.
Av första stycket framgår att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att vissa smittskyddsåtgärder ska vidtas. Föreskrifter som meddelas med stöd av stycket kan
rikta sig till den som bedriver kollektivtrafik, dvs. ett sådant trafikföretag
som avses i ordningslagen (1993:1617), eller till den som bedriver inrikes
flygtrafik. Sådana föreskrifter kan också rikta sig till den som ansvarar för
lokaler och områden som är avsedda att användas av resenärer i kollektivtrafik eller flygtrafik. Som ansvarig bör den betraktas som i egenskap av
ägare eller på någon annan grund disponerar över lokalen eller området
och som har möjlighet att vidta smittskyddsåtgärder. De lokaler och
områden som avses är t.ex. perronger och andra på- och avstigningsplatser,
stationshus, bussterminaler, busshållplatser och flygplatser. Även lokaler
och områden som är avsedda att användas av resenärer i internationell
flygtrafik omfattas av bestämmelsen.
Enligt första stycket punkt 1–3 får föreskrifterna innebära krav på
begränsning av antalet personer på ett färdmedel eller i lokaler eller på
områden som är avsedda att användas av resenärer, begränsning av den tid
under vilken trafiken bedrivs eller andra åtgärder för att förhindra smittspridning. Bestämmelserna har en likartad utformning som 8 § första
stycket (se kommentaren till den paragrafen).
Enligt andra stycket får regeringen som en yttersta åtgärd meddela föreskrifter om att kollektivtrafik och inrikes flygtrafik inte får bedrivas. Mot
bakgrund av att kollektivtrafik kan vara samhällsviktig verksamhet bör det
inte komma i fråga att införa ett generellt förbud som gäller under en längre
tid.
När föreskrifter meddelas med stöd av paragrafen gäller de allmänna
förutsättningar som anges i 7 §.
Enligt 15 § får föreskrifter som meddelas med stöd av paragrafen
inskränkas till att gälla inom ett visst geografiskt område.
Användning och upplåtelse av platser för privata sammankomster
70
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att smittskyddsåtgärder ska vidtas av den som, inom ramen för en
verksamhet som bedrivs yrkesmässigt, använder eller upplåter en lokal eller ett
område för en fest eller någon annan liknande privat sammankomst. Sådana föreskrifter får innebära krav på
1. begränsning av antalet deltagare,
2. begränsning av tiden för sammankomsten, eller
3. andra åtgärder för att förhindra smittspridning.
Regeringen får meddela föreskrifter om förbud mot sådan användning och upplåtelse som avses i första stycket.
Första och andra styckena gäller inte sådana serveringsställen som avses i lagen
(2020:526) om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen.
I paragrafen finns bemyndiganden att meddela föreskrifter om
begränsningar som avser användning och upplåtelse av platser för privata
sammankomster. Övervägandena finns i avsnitt 9.6.
Paragrafen gäller användning och upplåtelse av platser för privata
sammankomster. En första förutsättning är att användningen eller
upplåtelsen sker inom ramen för en verksamhet som bedrivs yrkesmässigt.
Ordet yrkesmässigt har samma innebörd som i 13 kap. 1 § inkomstskattelagen (1999:1229). Det innebär att verksamheten ska bedrivas regelbundet
och varaktigt samt att den ska ha viss omfattning. Det krävs inte att
användningen eller upplåtelsen som sådan sker yrkesmässigt. Det krävs
inte heller att verksamheten bedrivs med vinstsyfte. Yrkesmässig verksamhet kan exempelvis bedrivas av aktiebolag, handelsbolag, enskilda
näringsidkare, ekonomiska föreningar, ideella föreningar, stiftelser och
trossamfund. Även kommunal och statlig verksamhet omfattas. Däremot
omfattas inte rent privat verksamhet, t.ex. när någon lånar ut sin bostad till
en bekant. Exempel på lokaler som omfattas är festlokaler som hyrs ut på
kommersiell grund, gemensamhetslokaler i hyres- och bostadsrättsfastigheter samt föreningslokaler.
Vidare krävs att verksamhetsutövaren använder eller upplåter lokalen
eller området. Med användning avses att verksamhetsutövaren har kontroll
över den aktuella platsen när sammankomsten äger rum, t.ex. genom att
verksamhetsutövaren eller annan personal befinner sig i lokalen. Med upplåtelse avses att lokalen eller området på grund av uthyrning, utlåning eller
liknande disponeras av den enskilda person som håller sammankomsten.
Det har ingen betydelse om det utgår ersättning för rätten att disponera
lokalen eller området. För att användningen eller upplåtelsen av lokalen
eller området ska träffas av föreskrifter som meddelas med stöd av
paragrafen krävs att det går att göra en distinktion mellan verksamhetsutövaren och den enskilda person som håller sammankomsten. Ett
exempel på en situation som inte omfattas av paragrafen är att arbetskamrater har en social sammankomst på arbetsplatsen. Däremot omfattas
den situationen att en arbetsgivare lånar ut en lokal till en arbetstagare för
att denne ska anordna en fest för sina vänner. Att en viss sammankomst
inte omfattas av bestämmelsen innebär inte att det från smittskyddssynpunkt är lämpligt att anordna eller delta i sammankomsten. Enligt Folkhälsomyndighetens allmänna råd gäller för närvarande (den 3 december
2020) att var och en bör avstå från att delta i större sociala sammanhang.
En ytterligare förutsättning är att användningen eller upplåtelsen sker för
en viss sammankomst. Långtidsuthyrning av en bostad omfattas t.ex. inte
av bestämmelsen, även om bostaden används för sociala sammankomster.
Slutligen krävs att det är fråga om en fest eller någon annan liknande
privat sammankomst, dvs. ett socialt arrangemang som är en del av en
enskild persons umgängesliv. Exempel på sammankomster som omfattas
är fester med anledning av högtider eller födelsedagar. För att en sammankomst ska omfattas av paragrafen krävs att huvudsyftet med sammankomsten ska vara det sociala umgänget. Det innebär att bröllopsfester och
dopfester omfattas, men inte vigsel- eller dopceremonier.
Föreskrifter som meddelas med stöd av paragrafen behöver inte omfatta
all användning eller upplåtelse som omfattas av bemyndigandena, utan
kan inskränkas till vissa situationer som medför särskilt stora risker för
smittspridning.
71
opaginerad Kontrollera mot PDF
Av första stycket framgår att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som använder
eller upplåter en plats ska vidta smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter
ska rikta sig till den som använder eller upplåter lokalen eller området
inom ramen för en yrkesmässig verksamhet och inte mot den enskilda
person som håller den privata sammankomsten. Enligt punkt 1–3 får föreskrifterna innebära krav på begränsning av antalet deltagare, begränsning
av tiden för sammankomsten eller andra åtgärder för att förhindra smittspridning. Bestämmelserna har en likartad utformning som 8 § första
stycket (se kommentaren till den paragrafen). Vid utformningen av föreskrifterna bör verksamhetsutövarens praktiska möjligheter att vidta smittskyddsåtgärder beaktas. En möjlig åtgärd är t.ex. att en lokal hyrs ut under
villkor att hyrestagaren begränsar antalet deltagare på en sammankomst. I
de fall verksamhetsutövaren har personal på plats bör det kunna ställas
högre krav på vilka smittskyddsåtgärder som ska vidtas.
Enligt andra stycket får regeringen som en yttersta åtgärd meddela föreskrifter om förbud mot att, inom ramen för en verksamhet som bedrivs
yrkesmässigt, använda eller upplåta lokaler och områden för fester och
liknande privata sammankomster.
Enligt tredje stycket gäller första och andra styckena inte sådana
serveringsställen som avses i lagen (2020:526) om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen. Med serveringsställen avses i den lagen
inrättningar där det bedrivs näringsverksamhet som består i att servera mat
eller dryck till allmänheten och där möjlighet ges till förtäring på stället
(2 §). Även serveringsställen som abonneras eller som på annat sätt
används eller hyrs ut till slutna sällskap omfattas av lagen (prop.
2019/20:172 s. 41). Om det finns behov av föreskrifter för att förhindra
spridning av covid-19 på serveringsställen ska de alltså meddelas med stöd
den lagen.
När föreskrifter meddelas med stöd av paragrafen gäller de allmänna
förutsättningar som anges i 7 §.
Enligt 15 § får föreskrifter som meddelas med stöd av paragrafen
inskränkas till att gälla inom ett visst geografiskt område.
Förbud mot att samlas i ett sällskap av en viss storlek
13 § Regeringen får meddela föreskrifter om förbud mot att samlas i ett sällskap
av en viss storlek på platser dit allmänheten har tillträde.
Sådana föreskrifter får inte innebära ett förbud som omfattar sällskap som tillhör
samma hushåll. Föreskrifterna får inte heller innebära ett förbud som omfattar
sammankomster som med hänsyn till syftet med sammankomsten och övriga
omständigheter är att anse som befogade.
72
Paragrafen innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter om att
människor i vissa fall inte får samlas. Övervägandena finns i avsnitt 9.7.
Regeringen får enligt första stycket meddela föreskrifter om förbud mot
att samlas i ett sällskap av en viss storlek på platser dit allmänheten har
tillträde. Med platser dit allmänheten har tillträde avses detsamma som i
kamerabevakningslagen (2018:1200), dvs. bl.a. gator, torg, parker,
butiker, banker, restauranger, biografer och badhus. Även bussar i allmän
kommunikation och taxibilar anses vara platser till vilka allmänheten har
tillträde. De flesta utrymmen inne i skolor och gemensamhetsutrymmen i
flerfamiljshus anses däremot inte vara platser dit allmänheten har tillträde.
Detsamma gäller många arbetsplatser (prop. 2012/13:115 s. 28). Ett
förbud som införs med stöd av paragrafen bör som utgångspunkt omfatta
alla platser dit allmänheten har tillträde. En annan sak är att förbudet enligt
15 § kan inskränkas till att gälla inom ett visst geografiskt område, t.ex. ett
visst län eller en viss kommun. Det som kan förbjudas med stöd av
paragrafen är att människor samlas i ett sällskap av en viss storlek. En
förutsättning är alltså att ett antal personer träffas för att göra något tillsammans, t.ex. umgås eller ägna sig åt någon aktivitet. Att för varandra
okända personer av en slump befinner sig intill varandra, t.ex. på en gågata
eller i kollektivtrafiken, innebär inte en överträdelse av förbudet. Om det
inte anges särskilt i en förordning har det inte någon betydelse hur lång tid
sammankomsten pågår. Föreskrifterna får avse förbud mot att samlas i ett
sällskap av en viss storlek. Det innebär att en förordning måste innehålla
en specifik begränsning av hur många personer som får samlas i ett sällskap. Det finns inga formella hinder mot att införa ett förbud mot samlas i
ett sällskap som består av endast två personer. Däremot får ett sådant
förbud införas endast om det är en nödvändig och proportionerlig åtgärd
för att förhindra smittspridning. Ett förbud som meddelas med stöd av
paragrafen riktar sig till var och en som deltar i ett sällskap. Den som bryter
mot ett förbud kan enligt 25 § dömas till penningböter.
I andra stycket anges vissa begränsningar för vad ett förbud får innebära.
Ett förbud får för det första inte omfatta sällskap som tillhör samma hushåll. Begränsningen innebär att det inte är möjligt att förbjuda personer
som bor tillsammans, t.ex. en familj, från att umgås i offentligheten. Att
ett sällskap tillhör samma hushåll innebär att personerna stadigvarande bor
på samma adress. Huruvida personerna även är folkbokförda på adressen
saknar självständig betydelse, men kan naturligtvis vara en omständighet
att beakta (NJA 1988 s. 89 och prop. 2009/10:237 s. 250). För det andra
får ett förbud inte omfatta sammankomster som med hänsyn till syftet med
sammankomsten och övriga omständigheter är att anse som befogade. Det
kan t.ex. vara fråga om tjänsteutövning av polis eller räddningstjänst. Ett
annat exempel är sammankomster som utgör en naturlig del av en
samhällsviktig verksamhet, t.ex. när lärare och elever uppehåller sig på en
skolgård. Vidare får en sammankomst mellan ett barn och en vårdnadshavare eller mellan minderåriga syskon betraktas som befogad, oavsett om
det föreligger hushållsgemenskap mellan personerna. Ytterligare ett
exempel är en sammankomst mellan personer som tillhör samma hushåll
och en av hushållsmedlemmarnas stödperson, t.ex. en personlig assistent
eller ledsagare. De begränsningar som anges i stycket utgör en bortre gräns
för vad ett förbud får innebära. Det finns inget hinder mot att i förordning
ange ytterligare undantag från ett förbud.
Ett förbud som meddelas med stöd av paragrafen kan påverka möjligheterna att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar på
platser dit allmänheten har tillträde. För att det ska vara fråga om ett sällskap i denna paragrafs mening krävs dock att personerna har något mer
gemensamt än att de deltar i samma allmänna sammankomst eller
offentliga tillställning. Exempelvis är personerna i en biografsalong inte
nödvändigtvis en del av ett och samma sällskap. Det finns inget hinder mot
att meddela en viss begränsning av antalet deltagare med stöd av 8 § första
stycket, som rör allmänna sammankomster och offentliga tillställningar,
73
opaginerad Kontrollera mot PDF
och en annan gräns när det gäller storleken på sällskap enligt denna
paragraf.
När föreskrifter meddelas med stöd av paragrafen gäller de allmänna
förutsättningar som anges i 7 §.
Enligt 15 § får föreskrifter som meddelas med stöd av paragrafen
inskränkas till att gälla inom ett visst geografiskt område.
Förbud mot att vistas på vissa platser
14 § Regeringen eller den kommun som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om förbud mot att vistas i en park, på en badplats eller på någon annan
liknande särskilt angiven plats, om det på platsen finns en påtaglig risk för trängsel.
Sådana föreskrifter får inte innebära förbud mot att vistas inom områden av
sådan omfattning att det innebär ett hinder mot att förflytta sig inom riket. Föreskrifterna får inte heller i övrigt innebära obefogade inskränkningar i enskildas
frihet.
74
Paragrafen innehåller ett bemyndigande att meddela förbud mot att vistas
på en viss särskilt angiven plats. Övervägandena finns i avsnitt 9.7.
Enligt första stycket får regeringen eller den kommun som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot att vistas i en park, på en
badplats eller på någon annan liknande särskilt angiven plats, om det på
platsen finns en påtaglig risk för trängsel. Att det ska vara fråga om platser
som liknar parker och badplatser innebär att endast vissa typer av platser
omfattas av bestämmelsen. Det är endast platser som allmänheten normalt
sett har tillträde till som omfattas av bemyndigandet. Det är alltså inte
möjligt att med stöd av bemyndigandet införa förbud mot att vistas i en
bostad. Platser där det bedrivs näringsverksamhet eller offentlig
verksamhet av mer betydande omfattning, t.ex. köpcentrum och bibliotek,
och platser som framför allt används för att ta sig från en plats till en annan,
t.ex. gågator och bilvägar, omfattas inte heller av bestämmelsen.
En förutsättning för att införa ett förbud är vidare att det på platsen ska
finnas en påtaglig risk för trängsel. Med trängsel avses i detta sammanhang
att människor befinner sig så nära varandra att det uppstår en beaktansvärd
risk för spridning av covid-19. Att risken ska vara påtaglig innebär att det
inte räcker med en avlägsen eller teoretisk risk för trängsel. Det måste
finnas konkreta omständigheter som talar för att trängsel kan komma att
uppstå. En sådan risk kan t.ex. erfarenhetsmässigt finnas i samband med
vissa högtider eller under vissa delar av året.
Det som kan förbjudas med stöd av bestämmelsen är att vistas på en viss
särskilt angiven plats. En sådan plats måste i föreskrifterna anges med
namn eller identifieras på något annat sätt. Det är inte möjligt att med stöd
av paragrafen införa ett generellt förbud mot att vistas på en viss typ av
plats, t.ex. badplatser. Om det införs förbud med stöd av bestämmelsen bör
de lämpligen kommuniceras till allmänheten genom anslag eller
avspärrningar. En konsekvens av att det införs ett förbud mot att vistas på
en viss plats är att det inte är möjligt att hålla en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning på den platsen.
I andra stycket förtydligas att föreskrifterna inte får innebära förbud mot
att vistas inom områden av sådan omfattning att det innebär ett hinder mot
att förflytta sig inom riket. Ett förbud får alltså inte innebära en
begränsning av den grundlagsskyddade rörelsefriheten (2 kap. 8 §
regeringsformen). Det är t.ex. inte tillåtet att införa ett förbud mot att vistas
inom ett område som omsluter en bostadsfastighet. Det är den sammanlagda effekten av regeringens eller kommunens föreskrifter som ska
bedömas i förhållande till rörelsefriheten. Även förbud som var för sig
framstår som väl avvägda kan alltså föranleda en otillåten inskränkning i
rörelsefriheten när de bedöms i ett sammanhang, vilket måste beaktas.
Vidare får föreskrifterna inte heller i övrigt innebära obefogade
inskränkningar i enskildas frihet.
Föreskrifter om förbud som meddelas med stöd av paragrafen riktar sig
till var och en som uppehåller sig på en plats i strid med ett förbud. Den
som bryter mot en föreskrift kan enligt 25 § dömas till penningböter.
När föreskrifter meddelas med stöd av paragrafen gäller de allmänna
förutsättningar som anges i 7 §. Det innebär bl.a. att ett förbud varken
beträffande utsträckningen i tiden eller den geografiska omfattningen får
vara mer långtgående än vad som är försvarligt med hänsyn till faran för
människors liv och hälsa.
Geografisk inskränkning
15 § Föreskrifter som meddelas med stöd av 8–13 §§ får inskränkas till att gälla
inom ett visst geografiskt område.
I paragrafen regleras möjligheten till geografisk inskränkning av
föreskrifter. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.
Enligt paragrafen får vissa föreskrifter som meddelas med stöd av lagen
inskränkas till att gälla inom ett visst geografiskt område, t.ex. ett visst län
eller en viss kommun. Det gäller föreskrifter som rör allmänna sammankomster, offentliga tillställningar, platser för fritids- eller kulturverksamhet, handelsplatser, kollektivtrafik, inrikes flygtrafik, användning och upplåtelse av platser för privata sammankomster samt förbud mot att samlas
på platser dit allmänheten har tillträde. Skäl för en sådan inskränkning kan
vara att smittspridningen skiljer sig åt mellan olika delar av landet eller
inom ett visst län.
Underställning till riksdagen
16 § En föreskrift om förbud eller nedstängning som regeringen har meddelat
med stöd av 8 § andra stycket, 9 § andra stycket, 10 § andra stycket, 11 § andra
stycket, 12 § andra stycket eller 13 § ska underställas riksdagens prövning inom en
månad från den dag då föreskriften beslutades. En föreskrift som innebär att ett
förbud eller en nedstängning helt eller delvis upphör att gälla, behöver inte underställas riksdagens prövning.
Paragrafen behandlar underställning av föreskrifter till riksdagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.
Paragrafen innebär att föreskrifter som regeringen meddelar i vissa fall
ska underställas riksdagens prövning (jfr 8 kap. 6 § regeringsformen).
Föreskrifter ska underställas om de innebär att allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar inte får hållas, att platser för fritids- eller
kulturverksamhet ska hållas stängda, att handelsplatser ska hållas stängda,
att kollektivtrafik och inrikes flygtrafik inte får bedrivas, att det införs
förbud mot att använda eller upplåta lokaler och områden för privata
sammankomster eller att det införs förbud mot att samlas på platser dit
75
allmänheten har tillträde. En föreskrift som innebär att ett förbud eller en
nedstängning helt eller delvis upphör att gälla behöver inte underställas
riksdagens prövning. Underställning sker genom en proposition. En sådan
proposition ska överlämnas till riksdagen senast inom en månad från den
dag då förordningen beslutades. Riksdagen måste aktivt ta ställning i sak
till behovet av en underställd förordning. Regeringen ska föreslå att
riksdagen beslutar om förkortad motionstid med anledning av en sådan
proposition. Om riksdagen gör samma bedömning som regeringen
fortsätter förordningen att gälla till dess att giltighetstiden för den har gått
ut. Om riksdagen inte gör samma bedömning som regeringen i fråga om
behovet av föreskrifterna, kan riksdagen i stället genom lag upphäva normgivningsbemyndigandet eller meddela en lag som upphäver eller ersätter
regeringens förordning. Det finns inget hinder mot att regeringens
förordning träder i kraft innan den underställs.
Beslut om begränsningar i enskilda fall
17 § En länsstyrelse får i enskilda fall besluta om sådana begränsningar som
avses i 8–12 §§.
Länsstyrelsen ska vid behov samråda med smittskyddsläkaren.
Paragrafen behandlar beslut om begränsningar i enskilda fall. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.
Enligt första stycket får en länsstyrelse i enskilda fall besluta om
begränsningar av en viss verksamhet. En förutsättning är att beslutet är
nödvändigt för att förhindra smittspridning (7 §, se kommentaren till den
paragrafen). Det kan t.ex. vara fallet om det konstateras att det förekommer
en omfattande smittspridning som kan kopplas till en viss verksamhet eller
om det på goda grunder kan förutses att ett planerat evenemang kommer
att medföra stora risker för smittspridning. Det krävs inte att den som
bedriver verksamheten har brutit mot en föreskrift om krav på smittskyddsåtgärder. Ett beslut får inte vara mer långtgående än vad som är
försvarligt med hänsyn till faran för människors liv och hälsa (7 §, se
kommentaren till den paragrafen). Ett beslut ska riktas till en viss fysisk
eller juridisk person, t.ex. anordnaren av en offentlig tillställning eller den
som driver ett köpcentrum. Beslut får fattas avseende alla sådana verksamheter och platser som avses i 8–12 §§, dvs. allmänna sammankomster,
offentliga tillställningar, platser för fritids- eller kulturverksamhet,
handelsplatser, kollektivtrafik, inrikes flygtrafik samt användning och
upplåtelse av platser för privata sammankomster. Ett beslut kan innebära
alla sorters begränsningar som avses i 8–12 §§. I första hand bör ett beslut
innebära att den som bedriver en verksamhet ska vidta en viss smittskyddsåtgärd. Om det är nödvändigt av smittskyddsskäl får länsstyrelsen som en
yttersta åtgärd besluta att en viss verksamhet ska förbjudas eller att en viss
plats ska hållas stängd.
Av andra stycket framgår att länsstyrelsen vid behov ska samråda med
smittskyddsläkaren i den aktuella regionen.
Tillsyn och befogenheter
76
18 § Länsstyrelsen utövar tillsyn över att föreskrifter som har meddelats med
stöd av 8–12 §§ och beslut enligt 17 § följs.
Paragrafen behandlar tillsynsansvaret. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.
Enligt paragrafen har länsstyrelsen tillsyn i fråga om föreskrifter som rör
allmänna sammankomster, offentliga tillställningar, platser för fritidseller kulturverksamhet, handelsplatser, kollektivtrafik, inrikes flygtrafik
samt användning och upplåtelse av platser för privata sammankomster.
Länsstyrelsen har även tillsyn över att beslut i enskilda fall som rör sådana
verksamheter följs. Utöver den tillsyn som länsstyrelsen ska utöva har
Polismyndigheten vissa uppgifter och befogenheter när det gäller allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, se 22 § denna lag och
2 kap. 10 a § ordningslagen (1993:1617).
19 § På begäran av länsstyrelsen ska den som bedriver eller ansvarar för en sådan
verksamhet som avses i 8–12 §§ lämna de upplysningar och handlingar som
behövs för tillsynen. Länsstyrelsen har rätt att få tillträde till lokaler och områden
där verksamheten bedrivs.
I paragrafen finns bestämmelser om länsstyrelsens befogenheter vid
utövandet av tillsyn. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.
Länsstyrelsen får enligt paragrafen begära att få upplysningar och ta del
av handlingar av den som bedriver verksamheten. Sådana upplysningar
och handlingar kan ha betydelse för bedömningen av om verksamhetsutövaren har vidtagit de smittskyddsåtgärder som krävs enligt gällande
föreskrifter och beslut. Upplysningar som kan behöva lämnas in kan avse
exempelvis hur många besökare som verksamheten brukar ha vid olika
tidpunkter. Handlingar som kan vara av betydelse för tillsynen kan vara
exempelvis planritningar. Länsstyrelsen har också rätt att få tillträde till de
lokaler och områden där verksamheten bedrivs.
20 § Polismyndigheten ska på begäran lämna länsstyrelsen den hjälp som behövs
vid tillämpningen av 19 §.
En begäran enligt första stycket får göras endast om
1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan
vidtas utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen
(1984:387) behöver tillgripas, eller
2. det annars finns synnerliga skäl.
Paragrafen behandlar Polismyndighetens skyldighet att bistå vid länsstyrelsens tillsyn. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.
Länsstyrelsen har enligt första stycket möjlighet att begära den hjälp av
Polismyndigheten som behövs när länsstyrelsen ska hämta in upplysningar
och handlingar eller utöva tillsyn på plats.
I andra stycket anges när en sådan begäran får göras. Av första punkten
framgår att det får ske när det finns skäl att anta att åtgärden inte kan vidtas
utan att en polismans särskilda befogenhet att använda våld behöver användas. Det kan t.ex. vara fallet när verksamhetsutövaren tidigare har satt
sig till motvärn, framfört hot eller förklarat sig vägra tillträde. Enligt andra
punkten kan biträde också begäras om det annars finns synnerliga skäl.
Synnerliga skäl kan t.ex. föreligga då det finns en överhängande risk att
människor kommer till skada och man inte kan avvakta att situationen
löses på annat sätt.
77
21 § Länsstyrelsen får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen och för
att föreskrifter som har meddelats med stöd av 8–12 §§ och beslut enligt 17 § ska
följas.
Länsstyrelsen ska vid behov samråda med smittskyddsläkaren.
Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.
Paragrafen reglerar tillsynsförelägganden. Övervägandena finns i avsnitt
11.1.
Enligt första stycket får länsstyrelsen besluta de förelägganden som
behövs för tillsynen. Ett föreläggande kan innebära en skyldighet för den
som bedriver verksamheten att göra något, t.ex. att vidta en viss smittskyddsåtgärd eller lämna uppgifter till länsstyrelsen. Det kan också innebära att mottagaren ska låta bli att göra något, t.ex. ett förbud mot att
bedriva den aktuella verksamheten. Vid tillsynen bör det i första hand
eftersträvas att rättelse sker frivilligt. Förelägganden bör komma i fråga
först om frivillig rättelse inte sker, om det är uppenbart att så inte kommer
ske eller om saken brådskar. Är överträdelsen mindre allvarlig kan länsstyrelsen söka rättelse genom enbart råd eller uppmaningar. Hörsammas
inte länsstyrelsens uppmaningar kan länsstyrelsen i stället rikta ett föreläggande till den som bedriver verksamheten att t.ex. anpassa möbleringen
i en lokal på ett sätt som minskar risken för trängsel. I vissa situationer,
t.ex. vid allvarliga överträdelser som leder till omfattande trängsel, kan
länsstyrelsen dock behöva meddela ett förbud mot fortsatt verksamhet. Om
ett föreläggande behöver meddelas får det inte vara mer långgående än vad
som är befogat i förhållande till vad som kan uppnås i form av minskad
smittspridning.
Av andra stycket framgår att länsstyrelsen innan den fattar beslut vid
behov ska samråda med smittskyddsläkaren i den aktuella regionen. Smittskyddsläkaren måste inte rådfrågas inför varje beslut, utan det är upp till
länsstyrelsen att avgöra i vilka fall smittskyddsläkarens kompetens
behövs.
Enligt tredje stycket får länsstyrelsens beslut om föreläggande förenas
med vite. Allmänna bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om
viten. Det är länsstyrelsen som i varje enskilt fall ska bedöma om det är
lämpligt att förena ett föreläggande med vite.
22 § Polismyndigheten får ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller
offentlig tillställning som hålls i strid med en föreskrift som har meddelats med
stöd av 8 § eller ett beslut enligt 17 §.
En allmän sammankomst eller offentlig tillställning får upplösas endast om
mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otillräckliga för att hindra fortsatta
överträdelser av föreskriften eller beslutet.
Har Polismyndigheten beslutat att ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, får en polisman avvisa eller avlägsna deltagare
och åskådare, om det behövs för att syftet med beslutet ska uppnås.
Paragrafen reglerar befogenheter i samband med allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Övervägandena finns i avsnitt 11.2.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 22 och 24 §§ ordningslagen (1993:1617)
och 13 b § polislagen (1984:387).
78
23 § Om det behövs för att en föreskrift som har meddelats med stöd av 11 §
eller ett beslut enligt 17 § ska kunna följas, får tillträde vägras till
1. färdmedel i kollektivtrafik eller inrikes flygtrafik, och
2. lokaler och områden som är avsedda att användas av resenärer i kollektivtrafik
eller flygtrafik.
Den som bedriver kollektivtrafik eller inrikes flygtrafik eller ansvarar för lokaler
och områden som är avsedda att användas av resenärer i kollektivtrafik eller flygtrafik får ge resenärer och andra personer de anvisningar och tillsägelser som
behövs för att sådana föreskrifter och beslut som avses i första stycket ska kunna
följas. Den som inte följer en anvisning eller tillsägelse är skyldig att på uppmaning
lämna ett färdmedel, en lokal eller ett område.
Om den som har vägrats tillträde eller uppmanats att lämna ett färdmedel, en
lokal eller ett område inte gör som han eller hon blir tillsagd, får en polisman eller
ordningsvakt avvisa eller avlägsna honom eller henne.
Paragrafen reglerar befogenheter i kollektivtrafik och inrikes flygtrafik.
Övervägandena finns i avsnitt 11.3.
Paragrafen motsvarar delvis 4 kap. 3 och 7–9 §§ ordningslagen
(1993:1617).
Enligt första stycket får tillträde till färdmedel samt lokaler och områden
som används av resenärer vägras om det är nödvändigt för att föreskrifter
och beslut som har meddelats med stöd av lagen ska kunna följas. Det kan
t.ex. vara fråga om en föreskrift som innebär en begränsning av hur många
personer som samtidigt får befinna sig på en buss.
Av andra stycket framgår att den som bedriver kollektivtrafik eller
inrikes flygtrafik eller ansvarar för lokaler och områden som används av
resenärer i kollektivtrafik eller flygtrafik får ge nödvändiga anvisningar
och tillsägelser. Den som inte följer en anvisning eller uppmaning är
skyldig att på uppmaning lämna ett färdmedel, en lokal eller ett område
som används av resenärer. Även lokaler och områden som är avsedda för
resenärer i internationell flygtrafik omfattas av bestämmelserna.
Tredje stycket innebär att en polisman eller ordningsvakt får avvisa eller
avlägsna en person som har vägrats tillträde eller uppmanats att lämna ett
färdmedel, en lokal eller ett område, men inte gjort som han eller hon blivit
tillsagd.
När beslut får verkställas
24 § Länsstyrelsens beslut enligt 17 och 21 §§ och Polismyndighetens beslut
enligt 22 § gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet.
I paragrafen regleras när länsstyrelsens och Polismyndighetens beslut får
verkställas. Övervägandena finns i avsnitt 12.
Av paragrafen framgår att länsstyrelsens beslut om begränsningar som
avser en viss verksamhet enligt 17 § och om tillsynsförelägganden enligt
21 § gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. Det finns alltså en
presumtion för att ett beslut av länsstyrelsens får verkställas även om det
inte har fått laga kraft. Detsamma gäller Polismyndighetens beslut enligt
22 § att ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning.
79
opaginerad Kontrollera mot PDF
Straff
25 § Den som bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 13 eller
14 § döms till penningböter.
I paragrafen finns en straffbestämmelse. Övervägandena finns i avsnitt 13.
Genom paragrafen straffbeläggs överträdelser av förbud som har införts
med stöd av 13 och 14 §§.
Med stöd av 13 § kan regeringen meddela föreskrifter om förbud mot att
samlas i ett sällskap av en viss storlek på platser dit allmänheten har tillträde. Straffansvaret omfattar var och en som ingår i ett sällskap som har
samlats på en sådan plats. Det krävs uppsåt i förhållande till de faktiska
omständigheter som omfattas av förbudet. Vilka omständigheter det är
fråga om beror på den närmare utformningen av förbudet, men omfattar i
vart fall den omständigheten att personerna har samlats för att göra något
tillsammans, t.ex. umgås eller ägna sig åt någon aktivitet. Det är inte en
förutsättning för straffansvar att den person som bryter mot ett förbud
känner till att gärningen är otillåten.
Med stöd av 14 § kan regeringen eller den kommun som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot att vistas i en park, på en
badplats eller på någon annan liknande särskilt angiven plats, om det på
platsen finns en påtaglig risk för trängsel. Om inte något annat framgår av
förbudet, krävs för straffansvar uppsåt endast i förhållande till den
omständigheten att personen befinner sig på den aktuella platsen. Det
krävs inte att personen har kännedom om att det är förbjudet att vistas där.
Den som bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av 12 eller
13 § döms till penningböter. Straffbestämmelsen innebär vidare att vanliga
regler för ingripanden i samband med brott aktualiseras. Enligt 13 §
polislagen (1984:387) får en polisman avvisa eller avlägsna en person från
ett visst område, om det behövs för att en straffbelagd gärning ska kunna
avvärjas. Vidare kan personen tillfälligt omhändertas, om ett avvisande
eller avlägsnande är otillräckligt för att uppnå avsett resultat. Enligt 29 §
polislagen har en ordningsvakt samma befogenheter, om inget annat
framgår av hans eller hennes förordnande.
Överklagande
26 § Länsstyrelsens beslut enligt 17 och 21 §§ och Polismyndighetens beslut
enligt 22 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt
denna lag får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
80
Paragrafen reglerar överklagande. Övervägandena finns i avsnitt 14.
Enligt första stycket får vissa beslut enligt lagen överklagas. Det gäller
länsstyrelsens beslut om begränsningar som avser en viss verksamhet
enligt 17 § och om tillsynsförelägganden enligt 21 § samt Polismyndighetens beslut att ställa in eller upplösa en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning enligt 22 §. Andra beslut enligt lagen, t.ex. ett
beslut att vägra tillträde till ett färdmedel i kollektivtrafiken, får inte överklagas. Beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till
kammarrätten.
Ikraftträdande-, upphävande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 15 mars 2021.
2. Lagen upphör att gälla vid utgången av mars 2022.
3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för ärenden och mål om tillsyn som
har inletts före upphävandet.
Övervägandena om ikraftträdande-, upphävande- och övergångsbestämmelser finns i avsnitt 15.
Enligt första punkten träder lagen i kraft den 15 mars 2021.
I andra punkten anges att lagen upphör att gälla vid utgången av
mars 2022. Efter att lagen har upphört att gälla finns det inte längre något
stöd för sådana begränsningar som kan införas med stöd av lagen. Föreskrifter och beslut som meddelas med stöd av lagen får därför som längst
gälla under den tid som lagen är i kraft.
Av tredje punkten framgår att den upphävda lagen fortfarande gäller för
mål och ärenden om tillsyn som har inletts före upphävandet. Det kan t.ex.
vara fråga om att länsstyrelsen har initierat ett tillsynsärende i förhållande
till en verksamhetsutövare, att en verksamhetsutövare har överklagat ett
beslut om föreläggande till domstol eller att länsstyrelsen har lämnat in en
ansökan till förvaltningsrätten om att ett vite ska dömas ut. Ett sådant
ärende eller mål ska alltså prövas med tillämpning av bestämmelserna i
den upphävda lagen. Av 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande
av brottsbalken följer att straff kan dömas ut enligt 25 § även efter det att
lagen har upphört att gälla.
19.2
Förslaget till lag om ändring i ordningslagen
(1993:1617)
2 kap. Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
7 § En ansökan om tillstånd att anordna och en anmälan om en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska innehålla uppgifter om anordnaren, tiden för
sammankomsten eller tillställningen, dennas art och huvudsakliga utformning samt
de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anordnaren avser att vidta.
Anordnaren av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska i ansökan
även uppge om sammankomsten eller tillställningen ska hållas i enlighet med
föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 § första stycket lagen (2021:000) om
särskilda begränsningar för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 eller
ett beslut enligt 17 § samma lag.
Paragrafen reglerar vad en ansökan om att anordna en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska innehålla. Övervägandena finns i
avsnitt 10.2.
Andra stycket, som är nytt, innebär att anordnaren i vissa fall ska uppge
om sammankomsten eller tillställningen ska hållas i enlighet med
föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen om särskilda
begränsningar för att förhindra spridning av covid-19. Sådana uppgifter
behöver lämnas om sammankomsten eller tillställningen omfattas av
föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av den lagen. Den
information som lämnas ska vara tillräcklig för att Polismyndigheten ska
81
kunna bedöma om sammankomsten eller tillställningen kan hållas i
enlighet med de krav som ställs.
Övriga ändringar är språkliga.
10 a § Polismyndigheten får inte bevilja tillstånd till en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning om det av ansökan framgår att den ska hållas i strid med
en föreskrift som har meddelats med stöd av 8 § lagen (2021:000) om särskilda
begränsningar för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 eller ett beslut
enligt 17 § samma lag.
Paragrafen, som är ny, behandlar tillstånd att hålla en allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.
Enligt paragrafen får Polismyndigheten inte bevilja tillstånd till en
allmän sammankomst eller offentlig tillställning som ska hållas i strid med
en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av lagen om vissa
åtgärder för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19. Polismyndigheten ska inte göra några bedömningar av vilken typ av smittskyddsåtgärder som är lämpliga att vidta vid ett visst evenemang. Tillstånd
att hålla en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska vägras
endast om det redan av en ansökan framgår att sammankomsten eller tillställning kommer att hållas i strid med gällande föreskrifter eller beslut.
Det kan t.ex. vara fallet om antalet deltagare överstiger vad som är tillåtet
eller om sammankomsten eller tillställningen ska hållas vid en viss tid på
dygnet trots att detta är förbjudet.
15 a § Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar kan begränsas
även med stöd av lagen (2021:000) om särskilda begränsningar för att förhindra
spridning av sjukdomen covid-19.
I paragrafen, som är ny, finns en upplysning om att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar kan begränsas även med stöd av lagen om vissa åtgärder för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19.
Övervägandena finns i avsnitt 9.1.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 15 mars 2021.
Enligt paragrafen träder lagen i kraft den 15 mars 2021. Övervägandena
finns i avsnitt 15.
19.3
Förslaget till lag om ändring i ordningslagen
(1993:1617)
Lagändringen, som träder i kraft den 1 april 2022, innebär att 2 kap. 7 §
andra stycket tas bort och att 2 kap. 10 a och 15 a §§ upphör att gälla.
Övervägandena finns i avsnitt 15.
82
19.4
Förslaget till lag om ändring i lagen (2020:526)
om tillfälliga smittskyddsåtgärder på
serveringsställen
Bemyndigande
11 § Regeringen får meddela föreskrifter om att serveringsställen ska hållas
stängda, om det är nödvändigt för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får under samma
förutsättningar meddela föreskrifter om att serveringsställens öppettider ska
begränsas.
Föreskrifter som meddelas med stöd av första och andra styckena får inskränkas
till att gälla inom ett visst geografiskt område.
Paragrafen, som är ny, innehåller bemyndiganden att meddela föreskrifter
om begränsningar som avser serveringsställen. Övervägandena finns i
avsnitt 9.5 och 9.9.
Paragrafen motsvarar delvis 7–12 och 15 §§ lagen om vissa åtgärder för
att förhindra spridning av sjukdomen covid-19. Föreskrifter som meddelas
med stöd av paragrafen behöver inte omfatta alla serveringsställen, utan
kan inskränkas till vissa typer av serveringsställen där det finns särskilt
stora risker för smittspridning.
Av första stycket framgår att regeringen, om det är nödvändigt för att
förhindra spridning av sjukdomen covid-19, som en yttersta åtgärd får
meddela föreskrifter om att serveringsställen ska hållas stängda.
Enligt andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om begränsning av öppettider för
serveringsställen. En förutsättning är att en sådan begränsning är
nödvändig för att förhindra smittspridning.
I tredje stycket anges att föreskrifter som meddelas med stöd av första
och andra styckena kan inskränkas till att gälla inom ett visst geografiskt
område.
12 § En föreskrift om nedstängning av serveringsställen som regeringen har
meddelat med stöd av 11 § första stycket ska underställas riksdagens prövning
inom en månad från den dag då föreskriften beslutades. En föreskrift som innebär
att en nedstängning helt eller delvis upphör att gälla, behöver inte underställas
riksdagens prövning.
Paragrafen, som är ny, behandlar underställning av föreskrifter till
riksdagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.
Paragrafen motsvarar 16 § lagen om särskilda begränsningar för att
förhindra spridning av sjukdomen covid-19.
83
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.